torsdag 23 april 2015

Mao och hur man besegrar imperialisterna

Hur skall arbetarklassen och dess organisationer förhålla sig till de olika imperialistmakternas aggressionskrig, till deras inbördes motsättningar och till de olika klasser som på olika sätt antingen går imperialisternas ärenden eller kämpar emot dem? Frågan är synnerligen aktuell idag i samband med kampen i Ukraina såväl som med situationen i Syrien och hela Mellanöstern. Samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta folken runtom i världen idag reser sig och kämpar på liv och död mot imperialisternas utsugning och krig, så har det tongivande ledarskiktet inom den svenska och europeiska "vänstern" intagit en allt mer öppet pro-imperialistisk hållning. De parlamentariska "vänsterpartierna" gör sig till villiga springpojkar åt antingen den ena eller den andra imperialistmakten (vilket är logiskt eftersom hela deras existens är beroende av de imperialistiska staterna), medan de "frihetliga" ofta helt enkelt förnekar att imperialismen existerar. Dessa småborgerliga anarkister försöker framställa sig som "proletära" genom att hävda att "antiimperialism inte är klasskamp" och menar (i likhet med trotskister) att arbetarklassen inte skall alliera sig med andra klasser och inte föra krig mot imperialisterna. När arbetarklassen i Ukraina kämpar mot de imperialister (USA och Tyskland/EU) som i nuläget är det främsta hotet mot deras liv och frigörelse, så fördömer denna "vänster" deras kamp. När folken i Syrien och Mellanöstern gör motstånd mot samma imperialister, så vänder denna "vänster" dem ryggen och ställer sig i praktiken på utsugarnas sida. Samtidigt finns det andra s.k. "kommunister" som sätter sitt hopp till de ryska och kinesiska imperialisterna och deras prat om en "multipolär värld" i stället för att lita till världsproletariatet och de förtryckta folkens kamp.

Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot
imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.

Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:
"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."
(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)

Organisering uppifrån - om "Podemos" och den "nya vänstern"

En intressant artikel från tidskriften Sol Rojo ("Röd sol") har nu dykt upp i svensk översättning. Den handlar om den omtalade organisationen "Podemos" i Spanien, en av de rörelser som nu av borgerliga media marknadsförs som en "ny" och "radikal" europeisk "vänster". Artikeln börjar med en historisk bakgrund, som visar hur den revisionistiska och reformistiska "vänstern" i Spanien, Portugal och Grekland har främjats och använts av ländernas egen borgarklass och av den nordamerikanska imperialismen. När de USA-stödda fascistiska regimerna i dessa länder (Franco i Spanien, juntan i Grekland etc.) inte lyckades kväsa det folkliga motståndet och skapa den eftersträvade "stabiliteten", så satte utsugarna sitt hopp till de revisionistiska "kommunistpartierna" och socialdemokratin för att tämja den allt skarpare klasskampen, slå vakt om den borgerliga staten och främja imperialismens intressen i Europa och världen. Läs t.ex. det här talande citatet från journalisten Alfredo Grimaldos:
”De nordamerikanska säkerhetstjänsterna och den tyska socialdemokratin turas om att vaksamt leda den spanska Övergången, med två målsättningar: att förhindra en revolution efter Francos död och att förinta den kommunistiska vänstern. Detta noggranna arbete med att bygga ett ”vänster”-parti för att förhindra just att vänstern tar makten i Spanien, är CIA:s verk i samarbete med Socialistinternationalen." (Alfredo Grimaldos, ”la CIA en España. Espionaje, intrigas y política al servicio de Washington”, Debate, 2007)
Strejkande gruvarbetare i Cinera, norra
Spanien, skjuter med hemgjorda skjut-
vapen mot Guardia Civil, 2012
Artikeln visar sedan med en rad avslöjande fakta hur rörelser som "Podemos" representerar en fortsättning på denna politik; hur den härskande klassen idag försöker slå tillbaka arbetarklassens allt mer mer militanta (och väpnade) kamp i länder som Spanien och Grekland genom att främja en "vänster" som förkastar revolutionen och leder in massornas kamp i en fåra som inte bara är mindre farlig för kapitalisterna utan också direkt tjänar deras intressen. Idag när de härskande står inför hotet från de alltmer upproriska folken och sitt eget oundvikliga behov av mer folkmord och omfördelningskrig, så behöver de liksom förr en borgerlig "arbetarrörelse" eller "vänster" för att ge legitimitet åt sin "demokrati" och åt den imperialistiska aggressionen och utsugningen av tredje världen.

Det framgår tydligt att "Podemos" - med allt sitt prat om "gräsrötter" och "organisering underifrån" snarare är en rörelse uppifrån, åtminstone sett från arbetarklassens perspektiv. Inte en arbetarrörelse, utan en "vänster" baserad på småbourgeoisien och ägnad att hålla arbetarna i schack. Inte en revolutionär rörelse för att krossa borgarstaten och bygga socialism, utan en rörelse för att ge borgarstaten legitimitet genom reformer för en påstådd "utökad demokrati". Inte en rörelse mot imperialismens utsugning och krig, utan för att legitimera densamma.
"Deras stöd, enligt CIS-rapporten från november 2014 om Podemos' sociala bas, är inte arbetarklassen utan småbourgeoisien, akademiskt utbildade från medelklassen som arbetar inom kvalificerade eller välbetalda yrken och med hög bildningsnivå. En småbourgeoisie som också drabbats av krisen och vars enda mål är att återigen få uppleva 'den gamla goda tiden' och att deras barn inte skall behöva emigrera för att kunna leva som borgare.I Podemos' program existerar inte arbetarklassen, där finns bara medborgare. Detta är klassförsoning. Det enda arbetarklassen kan förvänta sig är smulor. Där finns inte en enda verkligt revolutionär åtgärd, varken konfiskering av storkapitalet eller jordreform. Detta är den linje som syns i uttalandena från Jesus Montero, medlem av Medborgarrådet [Consejo Ciudadano], Podemos' Centralkommitté, som nyligen i en konversation med John Carlín hävdade att 'det finns två typer av företagskultur. Den ena handlar om en kast, den andra vill bidra till den sociala välfärden, som familjen Botín i Santander-banken', och fortsatte med att insistera på att: 'Ja! Jag är övertygad om att det finns företagare som vill väl'."
Vi har i tidigare inlägg pekat på hur den reformistiska och socialchauvinistiska "vänstern" till stor del fyller samma funktioner som fascismen; hur en sådan "vänster" när den kommer till makten precis som fascisterna ägnar sig åt att förfölja och fängsla framstegsvänner, revolutionärer och kommunister. I detta sammanhang tål det att uppmärksammas hur Syriza i Grekland troget förvaltar borgarklassens diktatur och fängslar kämpande kamrater. Vi uppmanar till solidaritet med dessa politiska fångar liksom med alla våra andra fängslade kamrater runtom i världen.