Bilder från det socialistiska Kina (1)

Varvsarbetare i Shanghai, tidigt 70-tal

Stålverk i Peking 1972

Arbetare som startat en egen politisk studiegrupp, Shanghai 1972

Fysisk träning vid en skola i Shanghai, tidigt 70-tal

Studenter vid universitet i Peking, tidigt 70-tal

Kadrer i produktionsbrigaden i Ho Lo, tidigt 70-tal

Om "GAL-TAN-skalan", Myrdal och den borgerliga vänstern

En av de senaste trenderna bland borgerliga intellektuella och politiker är den s.k. GAL-TAN-skalan. Konceptet utgår ifrån en idé om att "höger/vänster-skalan inte längre är tillämpbar" för att "världen har förändrats". Ja, ni vet: industrisamhället har ju bytts ut mot ett "informationssamhälle", det finns ingen arbetarklass längre, kommunismen "fungerade inte", och tusen andra sagor som borgarna och deras underhuggare på universiteten hittat på för att bli av med den där jobbiga marxismen och förhindra all verklig förståelse och förändring av samhället och världen.

Innan vi går in på vad "GAL-TAN" är för något, så bör det påpekas att borgarna har en helt annan definition av höger och vänster än vad vi kommunister har. Enligt deras definition står högern för sådana saker som "begränsad statsmakt", låga skatter, fri företagsamhet etc., medan vänstern står för "välfärd", höga skatter, stark statsmakt etc. D.v.s. en skala som snarast syftar på skillnader mellan olika typer av borgerlig politik, olika sätt att organisera den kapitalistiska ekonomin och politiken (den är dessutom lögnaktig eftersom det i verkligheten inte finns några borgare som vill ha en svagare borgerlig stat). Vi har en annan definition: för oss betyder höger allt det som tjänar till att bevara kapitalismen, klassamhället och utsugningen, medan vänster står för allt det som tjänar till att störta detta samhälle, erövra makten åt arbetarklassen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser någonstans i världen.

Nåväl, nu har i alla fall dessa utsugarnas apologeter kommit på att höger/vänster trots allt påminner lite för mycket om det här med klasskamp och annat obehagligt. De har därför lanserat GAL-TAN-skalan, där "GAL" står för "Grön, Alternativ, Libertarian (frihetlig)" och "TAN" står för "Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk". För dem som hör hemma i GAL-delen av skalan är det sådana saker som "miljöomtanke, tolerans för olika livsstilar, sexualiteter, religioner och annat samt frihet för individen" som är viktiga, och enligt Dala-Demokraten hör "Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och allt mer Centerpartiet hemma här". Det är den mysiga och snälla delen av skalan kan man säga. I andra änden har vi TAN-anhängarna, som "sätter traditionella värderingar högt, betonar lag och ordning samt inordnande under auktoriteter i samhället, och värnar nationen och det nationella i olika avseenden". Kort sagt alltså en politisk skala som över huvud taget inte säger något om vilken klass som har makten, vilken klass som sugs ut och förtrycks, om vem som äger och inte äger, utan helt fokuserar på bekvämt abstrakta "värderingar".

Se hur fint den här modellen passar in i den imperialistiska borgarklassens nuvarande agenda: på ena sidan har vi de goda, moderna, toleranta och globaliserade frihetsälskarna, som - oavsett om de är "höger" eller "vänster" - tillsammans försvarar den "västerländska demokratin". På andra sidan har vi "nationalisterna", "fundamentalisterna", "extremisterna" med Putins Ryssland,  och den Islamiska Staten i spetsen. Till den sista gruppen räknas förstås både kommunister och fascister, helt i enlighet med den borgerliga teorin om "totalitarismen".

Allt det här är förstås så dumt så att man inte borde behöva förklara det för folk som betraktar sig som marxister eller revolutionärer - men faktum är att "vänstern" i stort sett fullständigt har inordnat sig i detta svammel och accepterat det som om det vore fakta. Och då menar vi inte bara den "vänster" som låtit sig uppslukas av "identitetspolitik", "intersektionalism", "mångkultur" och skamlöst medlöperi med den nordamerikanska imperialismen och dess folkmord. Vi har nämligen samtidigt en annan slags "vänster" som idag påstår sig vara emot detta "flum", och utger sig för att hålla fast vid antiimperialismen, klasskampen och marxismen, men som i själva verket bara har klivit ner i en annan hörna av samma träsk som den övriga "vänstern" klampar runt i. Jan Myrdal, Stefan Lindgren och deras motsvarigheter i andra länder påstår idag att det är "nationalismen" som ska rädda oss undan imperialismen; inte arbetarklassens revolution, inte de förtryckta folkens befrielsekrig, utan en "nationalism" representerad av europeiska och amerikanska fascister samt av ryska och kinesiska imperialister.

Helt i enlighet med svamlet om "GAL-TAN" går de nu samman med fascisterna och stämmer t.o.m. in i borgarklassens rasistiska hetskampanjer mot invandrare och "terrorister". Eftersom de varken har några förhoppningar om revolution eller någon tilltro till världens arbetande folk, så har de fullständigt övergett marxismen och kampen för att störta hela det imperialistiska systemet. I stället tyr de sig därför till den ena eller andra imperialistmakten för att försöka hamna på den vinnande sidan i imperialisternas kamp om världsherraväldet. Precis som den "västvänliga" och "globaliserade" s.k. vänstern så pratar dessa "nationalister" inte om hur vi ska störta den svenska borgarstaten och alla de andra imperialistmakterna, utan om hur vi bäst kan stärka den svenska imperialismen genom allianser antingen västerut eller österut och genom socialfascistiska folkhemsreformer här hemma. Precis som den revisionistiske förrädaren Teng Hsiao-ping (som ledde de kuppmakare som återinförde kapitalismen i Kina från 1976), så uppmanar Myrdal & Co. oss att försonas med "våra egna" imperialister för att "besegra supermakten". Men syftet med denna påstådda "enhetsfront" är inte att besegra imperialismen som system, utan att tjäna den ena imperialisten mot den andra under förevändningar om en framtida "fredlig", "stabil" och "multipolär" imperialism - en "ultraimperialism", som den gamle renegaten Kautsky kallade det.

Nej, låt de borgerliga och småborgerliga politikerna och akademikerna ägna sig åt sina ideologiska krumbukter och sitt svansande efter den ena eller andra utsugarklicken. Vad arbetarklassen i Sverige behöver göra är att bygga en verklig vänster, som skall bli den svenska imperialiststatens värsta fiende och som tillsammans med världens alla arbetare och förtryckta folk beväpnar sig för att krossa hela det imperialistiska utsugarsystemet.

John Pilger: om imperialismens massmord i Jemen

Såhär skriver journalisten John Pilger om det pågående folkmordet i Jemen och hur imperialisternas intellektuella underhuggare hjälper till att göra det möjligt (vår egen översättning):

"Västvärldens medeltida klientstat Saudiarabien - till vilken USA och England säljer vapen för flera miljarder dollar - håller just nu på att förgöra Jemen, ett land som är så fattigt att i bästa fall hälften av barnen är undernärda.

Titta på YouTube så kan du se vad det är för slags bomber - "våra" bomber - som Saudierna använder mot utfattiga byar, och mot bröllop och begravningar.

Explosionerna ser ut som från små atombomber. De i Saudiarabien som riktar bomberna mot dessa byar arbetar sida vid sida med brittiska officerare. Om detta faktum sägs ingenting på kvällsnyheterna. 

Propaganda är som mest effektiv när vårt samtycke manipuleras fram av dem som har en fin utbildning - Oxford, Cambridge, Harvard, Columbia - och med karriärer på BBC, the Guardian, the New York Times, the Washington Post.

Dessa organisationer är kända som liberala media. De framställer sig själva som upplysta, progressiva språkrör för den moraliska tidsandan. De är antirasistiska, pro-feministiska och pro-LGBT.

Och de älskar krig.

Samtidigt som de talar för feminismen, så stödjer de plundringskrig som berövar oräkneliga kvinnor deras rättigheter, inklusive rätten till liv."

(Här finns hela artikeln)

När fascister klär ut sig till antiimperialister

Nu när en del som utger sig för att vara "marxister" går hand i hand med fascisterna, och fascisterna försöker lura i oss att de är "antiimperialister", så vill vi rekommendera att läsa några utdrag ur Franz Neumanns "Behemoth" från 1942. Här beskriver han bl.a. hur Hitlerfascisterna systematiskt försökte framställa sig inte bara som en "arbetarrörelse" utan också som "antiimperialister". För att ena befolkningen till stöd för den tyska imperialistiska borgarklassen och dess krig, försökte fascisterna t.o.m. använda "marxistiska" argument för att framställa Tyskland som ett "proletärt" land och dess imperialistiska rivaler som "degenererade kapitalister".  Parallellen till dagens fascistiska nationalister i Europa är slående; de som idag förespråkar den europeiska (i verkligheten framför allt den tyska) imperialismens expansion - gärna i samarbete med ryska och kinesiska imperialister - i kamp mot dess "angloamerikanska" rivaler, försöker nu framställa sig som "antiimperialister" precis som Hitlerfascisterna på sin tid.

Vi som är marxister och antiimperialister på riktigt låter oss inte luras. Inte av USA-imperialismens lakejer och deras liberalism, deras "mångkultur", deras falska "antirasism" och deras hycklande borgerliga feminism. Inte av de övriga imperialisternas lögner om den "multipolära världen" och deras falska antiimperialism i "nationalismens" namn. Och inte av den fascistiska och rasistiska hetsen som sprids från båda lägren. Vi fortsätter i stället vår kamp för en verklig arbetarrörelse, ekonomiskt, ideologiskt och politiskt oberoende av imperialisterna och alla deras lakejer till höger och "vänster", för att ena världens arbetare och folk och beväpna oss för att sopa bort ALLA imperialisterna från jordens yta, inte bara några av dem.

Vi kommer snart att återkomma till frågan om Myrdals och hans gelikars hyllningar till den imperialistiska chauvinismen; tills dess är utdragen nedan en bra introduktion till ämnet. "Behemoth" finns som sagt inte i svensk översättning, så översättningen är vår egen.

"De härskande och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna sociala motsättningarna måste användas och förvandlas till extern aggression.

Den nya nationalsocialistiska doktrinen om en rasmässig proletär imperialism är det högsta uttrycket för denna metod. Denna doktrin sammansmälter två grundläggande beståndsdelar: hatet mot England och hatet mot Marx.

Teorins kärna är extremt simpel. Tyskland och Italien är proletära raser, omgivna av en värld av fientliga plutokratisk-kapitalistisk-judiska demokratier. Kriget är således ett proletarismens krig mot kapitalismen. 'Detta krig är således ett pengamaktens krig mot arbetet och mot den kreativa människan, som är arbetets förkroppsligande.' Kreativa människor måste slå sig samman. 'För alla de uppvaknande folk som gör arbetet till livets fokus, måste slagordet hädanefter vara: arbetare i alla länder, förena er för att krossa den engelska kapitalismens välde.' Med dessa ord inledde Dr. Robert Ley, ledare för Tyska Arbetsfronten, den nya propagandakampanj som kulminerade i Hitlers tal i december 1940. Detta tal ställde kapitalistisk frihet, alltså friheten 'för alla att roffa åt sig, fritt från statlig kontroll,' mot 'arbetets makt'. 'Jag byggde upp hela min ekonomi på arbetets grund. Vår tyska mark, som inte är grundad på guldet, är värd mer än guld.' Kriget framställs som ett krig för en 'värld av kooperativt arbete' mot 'själviskheten… kapitalismen… privilegier åt individer och familjer', mot den 'förbannade plutokratin, mot de få familjedynastier som administrerar den kapitalistiska marknaden till tjänst för några hundra personer som i slutändan styr dessa familjer'.

[…]

Rasmässig proletarism är nationalsocialismens verkliga teori och dess farligaste uttryck. (…) Det råder inget tvivel om att doktrinen är attraktiv. Den utnyttjar hatet mot England, ett starkt motiv i Tyskland, i många delar av det Brittiska imperiet och i många latinamerikanska länder. Den utnyttjar hatet mot judar, motviljan mot kapitalismen och använder sist men inte minst marxismens språkbruk och symbolik i ständigt större utsträckning. Det är tydligt att själva syftet med den rasmässiga proletarismens doktrin är att locka de arbetande klasserna.

[…]

Det är obestridligt att den marxistiska teorin och symboliken helt genomsyrade de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarrörelserna och formade deras karaktär, och det är i detta sammanhang som den rasmässiga proletarismens teori måste förstås. Denna teori är ett försök att utrota marxismen genom en förvandlingsprocess.

[…]

När vi läser dessa nya ideologiska uttalanden, kan vi nästan tro att de är marxistiska analyser utsmyckade med en touch av Spengler, Moeller van der Bruck och Rosenberg. T.ex. så är en ledare i Frankfurter Zeitung med titeln 'Den sjunkande världen' faktiskt en marxistisk kritik av Storbritannien. Även om det enligt artikeln finns rika människor i Tyskland, så 'har de inget att säga till om',  i motsats till England, som är 'hemvist för en förfallande borgerlig värld'.

[…]

Det säger sig självt att analysen inte är verkligt marxistisk, utan pseudo-marxistisk. Den riktar sig uteslutande mot pengarna och bortser från varans fetischistiska karaktär. Men språkbruket är definitivt utformat enligt behovet av att erövra de marxistiska massorna för vilka termerna skulle vara bekanta."

John Heartfield: Goebbels
klär ut Hitler till Marx

Bertolt Brecht: "där slaktarna tvättar sina händer"

"De som är emot fascismen utan att vara emot kapitalismen, som jämrar sig över det barbari som kommer av barbariet, de är som människor som vill äta sin kalvstek utan att slakta kalven. De äter gärna kalven, men gillar inte åsynen av blod. De är helt tillfreds om slaktaren bara tvättar sina händer innan han väger köttet. De är inte emot de egendomsförhållanden som ger upphov till barbariet, de är bara emot själva barbariet. De höjer sina röster mot barbariet, och de gör så i länder där just dessa egendomsförhållanden råder, men där slaktarna tvättar sina händer innan de väger köttet." (Bertolt Brecht)

Apropå Syrien: ur "Den stora polemiken"

Vad gäller frågan om Syrien, om de förtryckta nationernas befrielsekamp och om striden mellan de olika imperialistblocken rekommenderar vi att läsa följande utdrag ur "Den stora polemiken", där Kinas Kommunistiska Parti i kamp mot de sovjetiska revisionisterna försvarade de principer som måste vägleda kommunisternas politik. Vi har markerat de delar som är särskilt viktiga idag, när diverse självutnämnda "marxister" och "socialister" i praktiken tar ställning för antingen supermakten USA och dess allierade eller för de ryska och kinesiska imperialisterna - och ansluter sig till den reaktionära borgerliga nationalismen samt försvarar den "egna" imperialistiska staten. Med förevändningen att de proletära krafterna i världen är "svaga" förkastar revisionisterna de marxistiska principerna och arbetarklassens revolution, för att i stället sätta sin tilltro till imperialismens "västerländska demokrati" och dess "krig mot terrorismen" eller illusionen om en "fredlig" imperialism, en "multipolär" sådan. 

Det är visserligen sant att det t.ex. i Syrien inte existerar någon stark kommunistisk rörelse i dag, men vad kommunisterna runtom i världen måste göra är att på alla sätt bidra till att en sådan skall kunna skapas. Om de proletära krafterna skall kunna stärkas och åta sig uppgiften att leda de nationella befrielsekrigen så kan de inte luta sig mot den ena eller andra imperialistmakten; de måste förlita sig på sina egna krafter och på de hundratals miljoner människor som innerligt hatar imperialismen. Som Mao påpekade, så är imperialisternas "oövervinnerlighet" en illusion; de är "papperstigrar". Deras styrka är kortsiktig: de är en liten minoritet av utsugare som försvarar ett ruttet, döende system. Arbetarklassen och folken å andra sidan utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning och har framtiden på sin sida; det som krävs idag är att kommunisterna i varje land åtar sig sin ledande roll.

"De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.

Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.

Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.

1960 års Uttalande säger: 'Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften...'

Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.

[...]

Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.

[...]

"Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna - detta är proletariatets politik utåt." (Lenin: "Den ryska revolutionens utrikespolitik". "Saml. arbeten", ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.) 

Fred Hampton om klasskamp och rasism

Fred Hampton

“You know, a lot of people have hang-ups with the Party because the Party talks about a class struggle. We say primarily that the priority of this struggle is class. That Marx and Lenin and Che Guevara and Mao Tse-tung and anybody else that has ever said or knew or practiced anything about revolution always said that a revolution is a class struggle. It was one class - the oppressed, and that other class - the oppressor. And it’s got to be a universal fact. Those that don’t admit to that are those that don’t want to get involved in a revolution, because they know as long as they’re dealing with a race thing, they’ll never be involved in a revolution. (...)

We never negated the fact that there was racism in America, but we said that the by-product, what comes off of capitalism, that happens to be racism. That capitalism comes first and next is racism. That when they brought slaves over here, it was to make money. So first the idea came that we want to make money, then the slaves came in order to make that money. That means, through historical fact, that racism had to come from capitalism. It had to be capitalism first and racism was a byproduct of that.”

(Fred Hampton, Black Panther Party, 1968)

Om "burkinin" och imperialismen

Många har med rätta blivit upprörda över bilderna av fransk polis som tvingar en kvinna att ta av sig sin "burkini". Kritiken har framför allt fokuserat på händelsen som ett uttryck för kvinnoförtryck: med Jonas Gardells ord finns det bara en "enda gemensam nämnare" mellan detta förtryck och det religiösa Sharia-förtrycket, nämligen att det i båda fallen är "män som tvingar kvinnor".

Det är visserligen sant att händelsen är ett exempel på hur samma patriarkala förtryck utövas av såväl "västerländska demokratier" som av feodala och religiösa krafter i tredje världen, om än i lite olika former. Men att reducera händelser som denna till en fråga om "män mot kvinnor" är att dölja och blunda för de verkliga ekonomiska och politiska intressena bakom den kampanj "mot islamism" som nu drivs fram av den franska staten och av hela imperialismen. Under borgerlig och småborgerlig ledning blir feministiska argument - ofta även argument som i sig är riktiga - ett sätt att skyla över

klasskampen och dra uppmärksamheten bort från imperialismens utsugning och krig. De vill inte att vi skall fråga oss "VILKA män är det som gör detta mot VILKA kvinnor, och VARFÖR?" utan helt enkelt nöja oss med att säga "det är som vanligt, män gör dåliga saker mot kvinnor". Kampen mot kvinnoförtrycket används på detta sätt både av den imperialistiska staten - i detta fall den franska - och av dess kritiker som en bricka i ett spel, till försvar för det system som är själva roten till patriarkatet.

Vad vi nu ser i Frankrike är en del av en världsomspännande ideologisk och politisk kampanj, inledd av den nordamerikanska imperialismen och nu framdriven av såväl svenska som amerikanska, ryska och övriga imperialister. En kampanj som tar "islamismen" som förevändning för att hetsa mot de förtryckta folken i tredje världen, för att legitimera imperialismens plundringskrig och den ökade repressionen mot arbetarklassen i "väst", för att vända världens arbetande och förtryckta folk mot varandra i stället för mot utsugarsystemet.

Skräckpropagandan om "islamisering" är ett verktyg för att dra över så stora delar av befolkningen som möjligt till monopolkapitalets sida, till stöd för dess krig utomlands och dess fascistiska politik på hemmaplan. Både motiven och metoderna känner vi igen från Hitlertyskland, men idag har imperialisterna bytt ut rasbiologiska argument mot myten om den "västerländska civilisationen", om en "frihet" och "sekularism" som påstås vara hotad av "fundamentalistiska" krafter. De mest intensivt exploaterade arbetarna och förtryckta folken, såväl kvinnor som män, jagas och förföljs nu av kvinnliga såväl som manliga representanter för den "västerländska civilisationen", d.v.s. samma imperialistiska "civilisation" som aktivt upprätthåller den feodala och byråkratkapitalistiska efterblivenheten, utsugningen och förtrycket i tredje världens förtryckta nationer. Den "västerländska demokratin" är inte islamismens motsats; de är i själva verket två sidor av samma mynt, och det är imperialismen som är huvudproblemet.

En av frontfigurerna för den franska varianten av denna kampanj är Marine Le Pen, kvinna och ledare för fascistiska Nationella Fronten, som har gått i spetsen för partiets anpassning till det imperialistiska monopolkapitalets nuvarande behov. Detta fascistparti har under hennes ledning följt samma bana som stakats ut av de härskande i USA och hela Europa, där borgarklassens propaganda gått från konservatism, traditionella könsroller, kristendom och antisemitism till "normbrytande" liberalism, stöd till Israel, borgerlig feminism och "gay rights" (notera för övrigt att stödet för Nationella Fronten ökat kraftigt bland homosexuella i Paris). Det skulle vara ett stort misstag att tro att den härskande klassen därmed på något sätt blivit "progressiv"; vad det handlar om är en annan utformning av den ideologiska ramen, en anpassning av propagandakriget till dagens förhållanden för att fylla samma funktion som tidigare fylldes av "traditionell" konservatism och fascism - d.v.s. att mobilisera småbourgeoisien och andra samhällsskikt i utsugningens och de imperialistiska krigens tjänst. Den borgerliga diktaturens vapen kanske ser lite annorlunda ut på ytan, men nu liksom förr riktas de mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

Arbetarklassen kan över huvud taget inte bekämpa patriarkalt, feodalt och religiöst förtryck genom att underordna sig eller alliera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess reaktionära stater. Förutsättningen för att kunna bekämpa sådant förtryck är att först ovillkorligt ställa sig på den internationella arbetarklassens och de förtryckta folkens sida i kampen mot alla imperialisterna, alla deras stater (inklusive den svenska), all deras utsugning och alla deras krig.

Den feminism vi behöver är en proletär och revolutionär feminism, inte en borgerlig och småborgerlig feminism som går i utsugarklassens ledband. Att bekämpa "islamistiskt förtryck" under ledning av (eller i samarbete med) den imperialistiska staten - som nu även t.ex. Åsa Linderborg förespråkar - innebär objektivt sett att bli en del av den imperialistiska och fascistiska kampanj vi har beskrivit här, oavsett om man klär in det hela i "vänster"- eller högerargument. Den kamp som behövs måste i stället vara en del av arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för att störta hela detta system, och den måste föras helt oberoende av och i kamp mot de imperialistiska och reaktionära staterna - men en sådan kamp är förstås utesluten för dem vars karriärer och privilegier är beroende av dessa stater.


Se även våra tidigare artiklar i ämnet:

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Varför väljer folk att slåss för IS?

Och den här artikeln av Dine Malmsten i Clarté:

Om "I förorten växer männens diktatur"

Demonstration i Paris för Palestina

Behemoth: om fascismen och imperialismens krig

Idag vill vi rekommendera en mycket läsvärd bok för alla som vill förstå vad fascismen är: Franz L Neumanns Behemoth - The Structure and Practice of National Socialism. Boken kom ut 1942, och har alltså den fördelen att den inte är besmittad av den fullständiga historieförfalskning som den härskande klassen genomförde efter 1945 och som präglar de flesta analyser av kriget och fascismen sedan dess.

Neumann visar i boken utförligt bl.a. hur den tyska fascismen var en ideologi och en rörelse av och för det imperialistiska monopolkapitalet, och hur den använde sig av diverse klassmotsättningar och upprorsstämningar - framför allt bland småbourgeoisien och olika fraktioner av borgarklassen - för att mobilisera befolkningen i enlighet med monopolkapitalets agenda; mot arbetarklassens uppror, för borgarklassens diktatur och för dess imperialistiska aggressionskrig.

Att fundera över: vilka partier/rörelser finns det idag som framställer sig som "revolutionärer" och "socialister" med det egentliga syftet att få oss att acceptera den borgerliga diktaturen och dra med oss i krigshetsen och terrorn mot arbetarklassen och de förtryckta folken i kolonierna?

Boken tar upp flera olika viktiga sidor av fascismens politik som vi kommer att återkomma till; idag återger vi några utdrag som handlar om just fascismen och de imperialistiska krigen. Boken har av någon anledning aldrig översatts till svenska, så översättningen är vår egen.

"I samband med Världskriget 1914-18 såg vi det första försöket att inkorporera de arbetande klasserna i ett imperialistiskt system. Socialdemokraterna och fackföreningarna samarbetade aktivt [...]

Men trots inledande framgångar så misslyckades i slutändan försöket att inkorporera massorna. Det Oberoende Socialdemokratiska Partiet och Spartakusförbundet växte på Socialdemokraternas och fackföreningarnas bekostnad. Den tyska industrins imperialistiska målsättningar blev så tydliga att problemet med fredssträvandena inte längre kunde kringgås. [...]

De imperialistiska grupperna inom det tyska samhället fann i det Nationalsocialistiska partiet den allierade de behövde för att tillhandahålla en massbas för imperialismen. [...]
Under hela den moderna imperialismens historia har imperialistisk propaganda alltid  försökt med två olika tillvägagångssätt: för det första, att framställa kriget som ett defensivt sådant, som en kamp för överlevnad; för det andra, att ideologiskt och organisatoriskt inkorporera massorna i kriget. Den vite mannens börda, folkets mission, Manifest Destiny* är alla exempel på det andra tillvägagångssättet. Detta sätt har aldrig lyckats skapa stöd för storskaligt aggressivt krig. Folk bestämmer sig inte frivilligt för att totalt organisera sig för imperialistisk expansion när det kräver kolossala uppoffringar i blod och energi. De måste tvingas till det. De måste organiseras på ett sådant sätt att de inte kan göra motstånd. De måste utsättas för sådan propaganda så att de inte uttrycker öppet motstånd. Deras demokratiska övertygelser måste dras upp med roten och andra ideologier måste inplanteras. [...]

Inte heller kan sådana krig längre organiseras inom det gamla ramverket av kontrarevolution och absolutism, där endast krigsmaskineriet är centraliserat och där detta helt enkelt förlitar sig på det militära befälets diktatoriska makt. Detta krig är ett totalt sådant; ingen del av livet förblir orört. Varje aktivitet måste underordnas kriget; individen måste bli fullständigt uppslukad av det, måste bli oupplösligt knuten till det. Sådan inkorporering är särskilt nödvändig därför att ett samhälle som genomgått en fas av storskalig demokrati inte längre kan exludera massorna. Organisatoriska, ideologiska och propagandistiska mönster måste utarbetas för detta syfte. Den nya ideologin måste vara demokratisk, åtminstone på ytan. Härskarna och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna samhälleliga antagonismerna måste användas och förvandlas till extern aggression." 

* Manifest Destiny, "Ett bestämt öde", (Ödets manifest) är ett begrepp som uttrycker övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut ända till Stilla Havet. Uttrycket användes första gången i mitten av 1800-talet, ofta för att uppmuntra amerikansk territoriell expansion. (Wikipedia).

Lenin apropå "Brexit"

Med anledning av folkomröstningen i England och "Brexit" har vi tagit fram  följande rader av Lenin, som påminner oss om några viktiga saker att hålla i åtanke: arbetarklassen kan inte krossa borgarklassens diktatur, imperialismen eller dess allianser och unioner genom några omröstningar eller genom att svansa efter den ena eller andra av utsugarklassens fraktioner och imperialistiska stater. Det enda sättet vi kan krossa dem och bygga vår egen makt är genom revolution, vilket kräver att arbetarklassen i varje land förenar sin kamp med de förtryckta nationernas kamp mot imperialismen - inte bara mot några av imperialisterna utan mot hela imperialismen - och bekämpar det ledande skikt av borgerlig "vänster", revisionister av alla slag som går utsugarnas ärenden och gör allt för att legitimera och rädda det imperialistiska systemet. Vi har ingenting att vinna på att låta oss dras med och utnyttjas i borgarnas valkampanjer och omröstningar, vårt jobb är att bojkotta och avslöja dem. 

Såhär skrev Lenin 1916 apropå en möjlig framtida imperialistisk "europeisk union" (fetstilen är vår):

"Perspektivet om Kinas uppdelning föranleder Hobson till följande ekonomiska värdering: 'Större delen av Västeuropa skulle då kunna anta samma utseende och karaktär som nu utmärker vissa landsdelar i södra England, på Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz: små klickar av rika aristokrater, som erhåller aktieutdelningar och räntor från Fjärran östern, därnäst en något större grupp av yrkes- och affärsmän samt en stor mängd privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och den industri, som sysslar med att lägga sista handen vid de färdiga fabrikaten. De viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens massprodukter, masshalvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika'. 'Vi har antytt möjligheten av en ännu större allians mellan väststaterna, en europeisk stormaktsfederation: den skulle inte blott underlåta att föra världscivilisationen framåt utan skulle också kunna frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas högre klasser erhåller väldiga tributer från Asien och Afrika och med hjälp av dessa underhåller stora, dresserade massor av yrkesarbetare, som inte längre är sysselsatta med att framställa massprodukter inom jordbruket och industrin utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må de, som är böjda för att med en axelryckning avfärda en sådan teori' (det borde heta: perspektiv) 'såsom inte värd att tas i betraktande, undersöka de ekonomiska och sociala förhållandena i de områden av det nutida södra England, som redan försatts i ett sådant läge. Må de betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, ifall Kina underkastades ekonomisk kontroll från dylika grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' (rentierer) och deras tjänstemän inom politiken och handeln, vilka skulle pumpa ut profiter ur den väldigaste potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka dem i Europa. Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svårt att överblicka för att göra enbart denna eller någon annan tolkning av framtiden mycket sannolik. Men de inflytanden, som för närvarande styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte stöter på en motverkan, om de inte avledes åt ett annat håll, så arbetar de just i riktning mot en sådan utgång.'

Socialliberalen Hobson ser inte, att endast det revolutionära proletariatet kan prestera denna "motverkan" och endast i form av den sociala revolutionen. Han är ju socialliberal! Men redan 1902 kom han på ett förträffligt sätt fram till frågan om såväl betydelsen av "Europas förenta stater" (vilket kautskyanen Trotskij bör hålla i minnet!) som av allt det, vilket de hycklande kautskyanerna i olika länder skyler över, nämligen att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med den imperialistiska bourgeoisin just arbetar på att skapa ett imperialistiskt Europa på Asiens och Afrikas skuldror, att opportunisterna objektivt sett representerar en del av småbourgeoisin och av vissa skikt av arbetarklassen, den del som är köpt med den imperialistiska extraprofiten och förvandlats till kapitalismens gårdvarar, till arbetarrörelsens förförare." (Lenin - Imperialismen och socialismens splittring)

José Carlos Mariátegui om revolutionen

"Den politiska sektor som jag aldrig kan komma överens med är den andra, den medelmåttiga reformismen, den tämjda socialismen, den hycklande demokratin. Och vidare, om revolutionen kräver våld, auktoritet, disciplin, så är jag helt för våldet, auktoriteten, disciplinen. Jag accepterar dem i ett enda stycke, med alla deras fasor, utan några fega reservationer."

(José Carlos Mariátegui (1894-1930), grundare av Perus Kommunistiska Parti)

Om NATO, värdlandsavtalet och imperialisternas skiftande allianser

I morgon skall Sveriges Riksdag rösta om det s.k. värdlandsavtalet med NATO. Det är ett avtal som i korthet innebär att den militära alliansen under USA:s befäl skall kunna placera ut soldater och vapen i Sverige och föra krig från svensk mark och med svenskt militärt deltagande. Avtalet är bara ytterligare ett steg närmare ett formellt svenskt medlemskap; i praktiken deltar Sverige redan i NATO:s krig och stora förberedelser för ett nytt europeiskt krig genomförs redan på svensk mark.

Trots en intensiv kampanj av skräckpropaganda och krigshets för att manipulera opinionen så visar alla undersökningar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning säger nej till detta utökade samarbete med NATO, men vad folket vill är förstås inte något som bekymrar Riksdagens politiker. Alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har uppgett att de kommer att rösta ja till värdlandsavtalet. SD har i skrivande stund deklarerat att de inte kommer att stödja V:s krav på att skjuta upp omröstningen; enligt Åkesson är partiet motståndare till både värdlandsavtalet och Vänsterpartiets krav på "vilandeförklaring".

Vad betyder då dessa ställningstaganden? Varför är alla dessa liberaler, socialdemokrater och andra så villiga att överge Sveriges påstådda "neutralitet", öppet ansluta sig till den största supermaktens krigsplaner och i praktiken förbereda Sveriges deltagande i ett nytt europeiskt storkrig? Svaret är att dessa partier i slutändan inte är något annat än representanter för den lilla klick av monopolkapitalister som har den verkliga makten i Sverige, och den dominerande fraktionen av den svenska borgarklassen är allierad med den nordamerikanska imperialismen därför att det är den allians som bäst tjänar de svenska imperialisternas profitintressen, inte minst deras vapenförsäljning och deras utsugning av arbetskraft och naturtillgångar i de förtryckta nationerna (inte minst i Östeuropa). Skälen är till stor del desamma som när denna borgarklass och dess Riksdag beslutade att låta den tyska imperialismens hitlerfascister använda svensk mark för sina trupp- och vapentransporter.

Men vad betyder då SD:s och V:s "motstånd" mot värdlandsavtalet? Representerar dessa partier det svenska folkets motstånd mot USA och dess krigsplaner? Är deras ställningstagande ett uttryck för "antiimperialism"? Eller är det kanske så, som de övriga reaktionärerna försöker inbilla oss, att de som motsätter sig USA:s och NATO:s planer är "extremister" som motsätter sig den "demokrati" och "frihet" som USA påstås företräda? Nej, ingenting av detta har något med verkligheten att göra. I verkligheten är både SD och V lika mycket representanter för borgarklassen som de övriga partierna, men de måste båda ta hänsyn till de grupper som utgör deras viktigaste bas, d.v.s. även de delar av borgarklassen och småbourgeoisien vars ekonomiska och politiska intressen inte är kopplade till USA och dess krig.

Liksom i de större europeiska imperialistmakterna, framför allt Tyskland och Frankrike, så finns det i Sverige delar av borgarklassen som förespråkar eller överväger en rysk-europeisk imperialistisk allians för att utmana den nordamerikanska supermaktens hegemoni. Exempel på detta är t.ex. Göran Perssons uttalanden om Rysslands roll i Syrien och den tyske socialdemokratiske f.d. Rikskanslern Helmut Schmidts ställningstaganden, liksom en del av de fascistiska grupperingarnas "pro-ryska" ståndpunkt. Detta motstånd mot USA:s hegemoni har ingenting med "antiimperialism" att göra, precis som USA:s och dess allierades krigspropaganda inte har någonting att göra med att bekämpa "Putins förtryck" eller att "försvara demokratin". Vad det handlar om är imperialistmakter som - i skiftande allianser - på nytt behöver dela upp världen emellan sig med hjälp av krig, och som vanligt sker det på arbetarklassens och de förtryckta folkens bekostnad. Och samtidigt som dessa imperialister kämpar mot varandra till döds för att roffa åt sig en större del av kakan, så samarbetar de på alla sätt när det gäller att hetsa mot och bekämpa arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp.

I fallet SD så är majoriteten av partiets medlemmar och väljare NATO-vänliga (SD och moderaterna är de partier som har den största andelen NATO-positiva), men det finns också en stark fraktion inom partiet som, i likhet med de franska fascisterna i Front National, representerar den del av borgarklassen som har mer att vinna på en allians med den ryska imperialismen. SD:s "motstånd" mot värdlandsavtalet är förmodligen i huvudsak en kompromiss för att inte stöta bort denna fraktion, men det råder ingen tvekan om att partiet fortfarande väljer att luta sig mot den dominerande USA-trogna borgarklassen. Partiets vacklan i sista minuten är ett uttryck för den opportunism som är typisk för fascister, och ett uttryck för en vacklan hos den svenska borgarklassens fraktioner.

På ett liknande sätt måste även Vänsterpartiet ta hänsyn till sin väljarbas och framför allt till de olika delar av borgarklassen och småbourgeoisien som partiet förlitar sig på för att få vara med och mingla i maktens korridorer. Å ena sidan måste Vänsterpartiet försöka behålla stödet från de väljare som fortfarande vill bekämpa imperialismen; partiet måste därför upprätthålla en "antiimperialistisk" retorik för att dölja det faktum att partiet i verkligheten representerar just den svenska imperialismen och stödjer dess allians med USA och dess bombkrig i tredje världen. Å andra sidan så representerar även vänsterpartiet i viss mån de delar av borgarklassen som ser en allians med den ryska imperialismen som en bättre häst att satsa på när det gäller att garantera framtida profiter. Som vi har varit inne på tidigare: fascister och borgerlig reformistisk "vänster" har det gemensamt att de båda alltid representerar imperialismen, oavsett vilka olika imperialistmakter de för tillfället vill alliera sig med. Trots sina flirtar med rysk imperialism och trots sin falska "antiimperialistiska" retorik, så tar dock både SD och V fortfarande tydligt ställning för den svenska imperialismens allians med den största imperialistiska supermakten USA och dess folkmordskrig, även om de försöker dölja det med tal om "FN-mandat" och "neutralitet".

Jämför följande uttalanden från de två partierna, och observera att de "fredsbevarande insatser" de talar om i själva verket betyder deltagande i imperialistisk aggression för att bevaka och utvidga kapitalets exploatering av förtryckta nationer, såsom vi sett i Irak, Libyen, Afghanistan för att bara nämna några få exempel. FN agerar i dessa sammanhang som stödtrupper och "förkläde" för imperialismens styrkor.

"Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom." (Sverigedemokraterna - ur "Kraftsatsning på försvaret")

"Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande." (Vänsterpartiet om NATO)

"Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag" (Jonas Sjöstedt i Norrbottenskuriren)

Den Stora Proletära Kulturrevolutionen 50 år!

Den 16 maj 1966 publicerades Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés "Cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen", vilket ofta räknas som ett startskott för Kulturrevolutionen som varade fram till Mao Tsetungs död 1976. Med denna kulturrevolution, förmodligen den största revolutionära massmobiliseringen någonsin, reste sig den kinesiska arbetarklassen och folket - under ledning av kommunisterna med Mao i spetsen - i kamp mot de partipampar, borgerliga intellektuella och byråkrater som försökte använda kommunistpartiet och den socialistiska staten för att återupprätta kapitalismens utsugarsystem, på samma sätt som byråkraterna gjort under Chrustjovs och de övriga revisionisternas ledning i Sovjetunionen fr.o.m. 1956.

"Arbetarklassen måste leda allt"
(Affisch från kulturrevolutionen)

Genom att analysera erfarenheterna av arbetarklassens kamp i hela världen, och framför allt i Sovjetunionen och Kina, förstod Mao Tsetung och de kinesiska kommunisterna att även om arbetarklassen tagit makten, störtat borgarklassen och byggt upp den socialistiska staten, så är socialismen fortfarande inte ett klasslöst samhälle. Borgarklassen existerar fortfarande både i världen runtomkring och i det egna landet, och dess världsbild och dess tankar utövar fortfarande inflytande även inom arbetarklassen och dess parti. Klasskampen mellan arbetarklass och borgarklass fortsätter alltså även under socialismen, ända tills dess att det inte längre finns några klasser. Medan arbetarklassen kämpar för att bygga upp socialismen med kommunismen - det klasslösa samhället - som mål, så  kommer det oundvikligen att finnas auktoriteter inom de egna leden som inte vill gå framåt utan bakåt, som vill använda arbetarstaten för att värna om egna privilegier i stället för att fortsätta revolutionen.

Kulturrevolutionen i Kina är beviset på att arbetarklassen, när den leds av sitt Parti och beväpnar sig med sin proletära, vetenskapliga ideologi, har allt som krävs för att fortsätta revolutionen och krossa dessa försök att återupprätta kapitalismen. Även om denna första kulturrevolution avbröts och revisionisterna lyckades återupprätta kapitalismen i Kina, så vet vi att det bara är tillfälligt. Deras utsugarsystem är genomruttet och de arbetande massorna reser sig emot det i Kina liksom i hela världen. Vi kommer att störta utsugarna, vi kommer att bygga socialism igen, och vi kommer att fortsätta med proletära kulturrevolutioner tills det inte längre finns någon utsugning eller några klasser i världen.

__________________________

UR KKP:s "CIRKULÄR OM DEN STORA PROLETÄRA 

KULTURREVOLUTIONEN", 16 MAJ 1966:

"Just när vi inledde motoffensiven mot bourgeoisiens vildsinta attack, lade författarna till utkastet fram slagordet 'alla är likställda inför sanningen'. Detta är ett borgerligt slagord. Genom att fullständigt förneka sanningens klasskaraktär, använder de detta slagord för att skydda bourgeoisien och gå emot proletariatet, gå emot marxism-leninismen, och gå emot Mao Tse-tungs tänkande. I kampen mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan marxismens sanning och bourgeoisiens och alla andra utsugarklassers bedrägligheter, så segrar antingen östanvinden över västanvinden eller så segrar västanvinden över östanvinden, och det finns absolut ingenting sådant som likställdhet. Kan någon likställdhet tillåtas i sådana grundläggande frågor som proletariatets kamp mot bourgeoisien, proletariatets diktatur över bourgeoisien, proletariatets diktatur i överbyggnaden, inklusive alla kulturens olika sfärer, och proletariatets fortsatta ansträngningar för att rensa ut de representanter för bourgeoisien som har nästlat sig in i det kommunistiska partiet och viftar med "röda fanor" för att motsätta sig den röda fanan? I årtionden har den gamla linjens socialdemokrater, och i mer än tio år de nutida revisionisterna, aldrig tillåtit proletariatet likställdhet med bourgeoisien. De förnekar fullständigt att de tusentals åren av människans historia är en historia av klasskamp. De förnekar fullständigt proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, den proletära revolutionen mot bourgeoisien, och proletariatets diktatur över bourgeoisien. De är tvärtom bourgeoisiens och imperialismens trogna lakejer. Tillsammans med bourgeoisien och imperialismen klamrar de sig fast vid den borgerliga ideologin av förtryck och utsugning av proletariatet och vid det kapitalistiska systemet, och de motsätter sig den marxist-leninistiska ideologin och det socialistiska systemet. De är en samling kontrarevolutionärer som motsätter sig det kommunistiska partiet och folket. Deras kamp emot oss är en kamp på liv och död, och det är inte fråga om någon likställdhet. Därför kan inte heller vår kamp emot dem vara något annat än en kamp på liv och död, och vårt förhållande till dem kan inte på något sätt vara ett likställt sådant. Det är tvärtom ett förhållande av en klass som förtrycker en annan, d.v.s. proletariatets diktatur över bourgeoisien. Det kan inte finnas någon annan slags förhållande, så som ett så kallat likställt förhållande, eller ett förhållande av fredlig samexistens mellan de utsugande och de utsugna klasserna, eller av vänlighet eller storsinthet."

(Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen, 16 maj 1966.)*

*Originaltexten på engelska: Circular of the Central Committee of the Communist Party of China on the Great Proletarian Cultural Revolution

85 år sedan morden i Ådalen: vi glömmer aldrig

Idag den 14 maj är det på dagen 85 år sedan den svenska borgarstatens väpnade styrkor öppnade eld mot de strejkande fabriksarbetarnas demonstrationståg i Ådalen och mördade den 20-åriga fabriksarbetaren Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, 22-årige arbetaren Evert Nygren, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Den svenska arbetarklassen kommer aldrig att glömma Ådalen-kamraternas kamp mot utsugarna och deras stat, i deras vilda strejk med de kommunistiska arbetarna i spetsen. Vi kommer inte heller att glömma hur de reformistiska, borgerliga "arbetarledarna", Per Albin Hansson och de övriga klassförrädarna i Riksdagen och det socialdemokratiska partiet, lydigt spelade sin roll som borgarklassens lakejer, fördömde de revolutionära arbetarnas kamp och legitimerade borgarstatens mord.

Om kommunalismen: "Låt småbourgeoisien bygga sitt bo"

En del som kallar sig "socialister" eller t.o.m. "kommunister" propagerar idag för den s.k. "kommunalismen" som en påstådd "revolutionär strategi": i stället för att störta de reaktionära staterna och bygga arbetarstaterna, med revolutionärt krig under ledning av arbetarklassen, som är den marxistiska strategin, så skall man enligt "kommunalisterna" fredligt bygga upp små inspirerande öar av "lokalt självstyre" utan att angripa den borgerliga staten och de imperialistiska utsugarna. Tidigare brukade de framhålla de mexikanska Zapatisterna som exempel, men då det projektet liksom inte ledde någonstans så satsar man nu i stället på Öcalans "demokratiska konfederalism" som idag tillämpas av PYD i Syrien (med både amerikanska och ryska imperialisters goda vilja). Vi kommer att återkomma till frågan om denna "kommunalism" mer utförligt framöver, men låt oss tills vidare se vad Lenin sade om de här teorierna redan 1907: 

"Ett annat av Plechanovs* argument lyder: 'I form av lokala självstyrande organ som kommer att äga jorden, skall kommunaliseringen skapa ett bålverk mot reaktionen. Och ett mycket kraftfullt bålverk kommer det att bli'. Detta är inte sant. Aldrig och ingenstans har lokalt självstyre varit ett bålverk mot reaktionen under kapitalismens epok, och kan inte heller vara det. Kapitalismen leder oundvikligen till centralisering av statsmakten, och varje lokalt självstyre kommer otvivelaktigt att kuvas om statsmakten är reaktionär. [...] Låt småbourgeoisien skynda sig att "bygga sitt bo" i de fredliga kommunerna i det framtida demokratiska Ryssland. Proletariatets uppgift är att organisera massorna, inte för detta syfte utan för den revolutionära kampen, för den fullständiga demokratiseringen idag och den socialistiska revolutionen i morgon." 

(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den ryska revolutionen)

_____________________________________

* Georgi Plechanov var en av dem som tidigt övergav marxismen och revolutionen, ställde sig på imperialismens sida och blev en av förgrundsfigurerna för den reformistiska socialdemokratins klassförräderi.

Upp trälar uti alla stater

Idag på klassens dag sjunger arbetare i hela världen vår hymn, Internationalen, i demonstrationståg och på massmöten, i revolutionära stödbaser, i folkkommittéer och i vilda strejker. T.o.m. de mest förborgerligade "socialister" inser att skulle man inte längre sjunga Internationalen på Första maj, då skulle deras klassförräderi bli alltför uppenbart.

Första maj i Sundsvall 1890. Bl.a. Axel Danielsson deltog.

Det är tyvärr sällan det fästs någon större vikt vid vad det är man faktiskt sjunger; vad sångens text faktiskt säger. Oftast sjungs en förkortad version med bara två eller tre verser, och då kan det ju vara intressant att titta på vilka verser det är som väljs bort. Den mest kända svenska versionen är en översättning från 1902, som redan då fick femte versen bortcensurerad på order av Hjalmar Branting. Just den femte versen, som handlar om arbetarklassens kamp - och väpnade kamp - mot kapitalets plundrings- och folkmordskrig, kunde förstås inte tillåtas av de "socialistiska" pampar som svurit trohet till den borgerliga staten, dess väpnade styrkor och dess krig. Och med tanke på den nutida borgerliga "vänsterns" ideologi och politik, så är det kanske inte så konstigt att de inte heller gärna vill sjunga om att "skjuta våra generaler".

En annan vers som ofta "glöms bort" är den fjärde. Förmodligen är det de två första raderna som blir svåra att sjunga för de "socialister" som ägnar sig åt att försvara den borgerliga staten i stället för att organisera störtandet av den. "Vi under skatter digna ner" sjunger arbetarna, medan reformisterna säger som Mona Sahlin och Anders Borg: "det är häftigt att betala skatt".

Här är hela texten, i Henrik Menanders översättning från 1902 (vers 5 och 6 av andra översättare):


Internationalen

Text: E Pottier

Svensk text: Henrik Menander (1902)

1.

Manila, Filippinerna, Första maj 2016:
Arbetare slåss mot polis för att ta sig fram till USA:s
ambassad, i en demonstration för högre löner, bättre
arbetsvillkor och mot imperialismen.

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

2.
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar står oss bli.

Bangladesh, Första maj 2016:
Arbetare i beklädnadsindustrin demonstrerar.

Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

3.
I sin förgudning avskyvärda,
månn' guldets kungar nån'sin haft

Paris, Frankrike, Första maj 2016:
Arbetare i kamp mot borgarstaten

ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

4.
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner!
Den rike inga plikter trycka,
den arme inger rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

5.
(Översättning Elon Lindström och Sten Sjöberg)
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

6.
Arbetare i stad, på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättningen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

Apropå kriminalitet och "medborgargarden"

Idag liksom förr pågår en ständig hetskampanj mot arbetarungdomen för att motivera krav på fler poliser, bättre skjutvapen och större befogenheter åt polisen, mer övervakning, kort sagt mer statlig repression mot arbetarklassen för att slå vakt om den borgerliga ordningen och utsugarsystemet. Argumenten är de gamla vanliga: ungdomarna är "våldsamma", "kriminella", "ouppfostrade" och "narkomaner"; men idag kompletteras det hela - nu även i Sverige - med rasistisk hets från både staten och fascistgängen, och de senare har som bekant nyligen försökt dra igång sina egna fascistiska "medborgargarden" för att "skydda vanliga hederliga svenskar" mot de påstådda horderna av "muslimska" kriminella från förorten. På det hela taget rör det sig om en fascistisk kampanj mot arbetarklassen, pådriven av staten och genomförd med hjälp av fascistiska stormtrupper som inte begränsas av lagens trånga ramar.

Men är då inte våldtäkter, droger och överfall ett problem för alla, även för arbetarklassen? Jo, det är ett problem som liksom hela kapitalismens elände drabbar framför allt arbetarklassen - och just därför kan vi inte bekämpa det genom att förlita oss på kapitalisternas stat och på dess fascistpolis, vars uppgift är att hålla oss nere och skydda kapitalet från arbetarklassens uppror, och givetvis kan vi inte heller förlita oss på fascistgängen som går i borgarstatens ledband. För att försvara sig mot borgarstaten och bekämpa droghandel, våldtäkter och maffiagäng, så behöver arbetarklassen organisera sig och lösa problem på egen hand. Här följer några översatta utdrag ur texten Capitalism Plus Dope Equals Genocide av Michael Cetewayo Tabor från Black Panther Party i USA, som gjorde viktiga erfarenheter på detta område:


KAPITALISM PLUS KNARK LIKA MED FOLKMORD

"Det avskyvärda och sadistiska programmet för att förinta svarta människors mänsklighet, som inleddes för 400 år sedan av pengagalna slavägare och som har fortsatt med oförändrad intensitet till idag, är överlagt och systematiskt. Det genomförs i syfte att rättfärdiga och underlätta utsugningen av oss. Eftersom verkligheten i vår objektiva existens verkade bekräfta de rasistiska doktrinerna från den vita överhögheten och dess motsvarighet, den svarta underlägsenheten, och eftersom vi saknade en förståelse av vårt tillstånd, så internaliserade vi våra förtryckares rasistiska propaganda. Vi började tro att vi var av naturen underlägsna de vita. Dessa känslor av underlägsenhet gav upphov till en känsla av självhat som tar sig uttryck i självdestruktiva beteendemönster. Eländet i vårt lidande, vår känsla av maktlöshet och desperation skapade i våra sinnen en benägenhet att använda vilken som helst substans som skapar euforiska illusioner. Vi har en tendens att använda vad som helst som låter oss lida i fred. Vi har utvecklat ett flyktkomplex. Detta flyktkomplex är självdestruktivt.

Den depraverade kapitalistiska-rasistiska förtryckaren utnyttjar dessa psykologiska och känslomässiga svagheter så mycket de bara kan. Förtryckaren uppmuntrar oss att delta i alla slags självdestruktiva aktiviteter. Våra självdestruktiva beteendemönster och våra flykttendenser utgör en profitkälla för kapitalisterna. Genom att försvaga, splittra och förstöra oss stärker de också förtryckaren och låter honom föreviga sin dominans över oss.

Michael Cetewayo Tabor 

Inbördes gängbråk är ett direkt uttryck för ett självdestruktivt beteendemönster. Det är också en form av flykt genom vilken svarta ungdomar släpper lös sitt raseri, sin frustration och desperation mot varandra i stället för att ta itu med den verkliga fienden. Patologisk religiositet eller fanatisk hängivenhet åt religion är i grunden en flykt, eftersom det uppmuntrar offret att koncentrera sin uppmärksamhet, sin energi och sitt hopp om frälsning och frihet kring en tvivelaktig, mystisk kraft. Den hindrar oss från att konfrontera de verkliga orsakerna till vårt elände och vår nöd. Den uppmuntrar oss att fokusera vår uppmärksamhet på en himmelsk utopi i stället för att se till att skaffa oss vad vi behöver här på jorden. Den tjänar också som en profitkälla för de religiösa bluffmakare, predikare och präster som utnyttjar den."

"Droghandeln är utan tvivel en av de mest vinstgivande kapitalistiska aktiviteterna. Dess profiter uppgår till miljarder. Internationellt och inrikes kontrolleras handeln och distributionen av heroin i sista hand av Cosa Nostra, d.v.s. maffian. [...]
Med tanke på kapitalistens rovdjursaktiga och glupska natur, borde det inte vara någon överraskning att så kallade legitima affärsmän är djupt involverade i droghandeln. Kapitalister drivs av en omättlig profithunger. De gör vad som helst för pengar. Den organiserade brottslighetens och de "legitima kapitalisternas" aktiviteter är så oupplösligt sammankopplade, så fullständigt sammanvävda, att varje åtskillnad mellan dem från vår synvinkel är fullständigt akademisk."

"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet.

Eftersom de svarta har övergett "medborgarrätts"-tidens icke-funktionella och ineffektiva taktiker och nu har beslutat sig för att uppnå sin långt senkomna befrielse med alla nödvändiga medel, så har det blivit nödvändigt för förtryckaren att sätta in fler ockupationsstyrkor mot den svarta kolonin. Förtryckaren, särskilt i New York, inser att detta inte kan göras öppet utan att öka den revolutionära glöden bland de svarta i kolonin. Därför behöver de en förevändning för att placera fler grisar i ghettot.

Och vilken är denna förevändning? Den låter såhär: Ansvarsfulla ledare inom de svarta samhällena har rapporterat, och deras rapporter överensstämmer med polisens slutsatser, att de svarta samhällena håller på att ödeläggas av brottslighet, rån, inbrott, mord och kaos. Gatorna är osäkra, affärer hemsöks av beväpnade rånare, handeln fungerar inte. Stadshuset är eniga med de svarta boende i att huvudorsaken till denna hemska situation är narkomanerna som plundrar oskyldiga människor. Ja, narkomanerna bär skulden för den ständigt stigande brottsligheten. Och Stadshuset kommer att lyssna på den svarta befolkningens desperata rop på mer beskydd - skicka in mer polis!

Att offren för denna pest bär ansvaret för de flesta brotten i de svarta ghettona är ett faktum. Att svarta narkomaner begår de flesta av dessa rån, inbrott och stölder mot svarta i de svarta områdena kan inte förnekas. Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute."

Medlemmar av Black Panther Party

Mer om den borgerliga "antirasismen"

Efter vårt senaste inlägg om den borgerliga "antirasismen" har vi plockat fram lite fler historiska och nutida exempel för att ge lite historisk bakgrund och förklara fenomenet. Poängen är att denna borgerliga "antirasism" inte bara är otillräcklig eller ineffektiv i kampen mot rasismen, utan att den objektivt sett tjänar samma intressen som fascismen och rasismen - borgarklassens intressen - oavsett i vilken grad olika enskilda företrädare för denna typ av "antirasism" är medvetna om det. För att förstå hur detta hänger samman så är det för det första avgörande att förstå att fascism och rasism i grunden inte har sin rot i ideologiska frågor, i "intolerans", "nationalism" eller "främlingsfientlighet", utan i materiella intressen, i kapitalismens - d.v.s. imperialismens - behov av att upprätthålla och öka sin utsugning av och sin makt över arbetarklassen i varje land och de förtryckta folken i tredje världen. Fascism och rasism tjänar som borgarklassens ideologiska och politiska verktyg för att hålla arbetarklassen nere genom att ställa arbetare mot arbetare, lösa upp och förhindra arbetarklassens enighet på nationell och internationell nivå och i stället främja lojalitet gentemot den imperialistiska oligarkin, dess statsapparater och dess exploatering av och aggressionskrig mot de förtryckta länderna. Notera att fascism och rasism inte är de enda verktygen de använder, utan att även liberalismen, individualismen och myten om den borgerliga "demokratin" och de "mänskliga rättigheterna" används för samma syften.

Inom den rasistiska ideologi och politik som den härskande klassen odlat sedan den började erövra och suga ut kolonier runtom i världen, så har det alltid funnits utrymme för ett visst mått av s.k. "medmänsklighet": slavägare som förespråkade en "mildare" behandling av slavarna, enskilda kapitalister under hitlerfascismen som motsatte sig utrotningen av deras judiska slavarbetare etc. Denna typ av "medmänsklighet" har aldrig syftat till att avskaffa utsugningen eller rasismen, utan är i verkligheten en del av denna rasism, ett sätt att legitimera den och kamouflera den.


Borgerlig "antirasism" efter Andra världskriget: totalitarismteorin och sionismen

Henry Ford med sina vänner
Hitler och Göring

Den imperialistiska borgarklassen, som i huvudsak hade gett sitt öppna och entusiastiska (ekonomiska och politiska) stöd till både Hitlertyskland och Mussolinis Italien*, tvingades efter fascismens nederlag i Andra världskriget till viss del hitta nya sätt att legitimera den imperialistiska utsugningen, dess rasistiska ordning och den kontrarevolutionära repressionen. Den öppna och uttalade fascismen och rasismen hade krossats och avslöjats, och den härskande klassen behövde ett nytt ideologiskt "omslagspapper" för att försöka rädda det kapitalistiska systemets anseende och fortsätta exploatera, förtrycka och mörda som förut. De började därför lansera en ny form av borgerlig "antifascism" och "antirasism" som i själva verket syftade till att rättfärdiga utsugar- och förtryckarsystemet och till att hetsa mot de krafter som stod i spetsen för kampen mot fascismen, d.v.s. den revolutionära arbetarrörelsen, kommunisterna, de socialistiska länderna och den nationella befrielserörelsen mot imperialismen. I detta syfte började de prångla ut teorin om den s.k. "totalitarismen"; ett ovetenskapligt idealistiskt hopkok för att dölja fascismens borgerliga klasskaraktär och smutskasta socialismen genom att bunta ihop dem under beteckningen "totalitarism". Borgarklassen skulle nu två sina händer och låtsas som om fascismen, kriget och folkmordet inte alls var deras projekt; kapitalismen skulle nu glorifieras med fraser om "medmänsklighet", "frihet" och "mångkultur", som idag har ersatt de rasbiologiska argumenten när det gäller att t.ex. rättfärdiga utnyttjandet av rättslös invandrad arbetskraft.

Som en del av denna borgerliga "antirasism", i nära samarbete med den judiska sionistiska borgarklassen, utnyttjade (de engelska och senare de nordamerikanska) imperialisterna skamlöst de tyska imperialisternas massmord på judar i sin propaganda för etablerandet av den judiska staten Israel, som de avsåg att använda som en bas för imperialismens intressen i Mellanöstern och hela tredje världen**. Nu bestämdes det att antisemitismen (i betydelsen hets mot judar) skulle ses som en extraordinärt ondskefull form av rasism, och folkmordet på judar som ett slags historiskt undantag, som inte får jämföras med något av kapitalismens övriga folkmord. Denna påstådda kamp mot "antisemitismen" återkommer ständigt i imperialismens propaganda när det gäller att dölja och rättfärdiga kapitalets övriga massmord på förtryckta folk och revolutionärer och kommunister. Rasistiskt förtryck och massmord, såsom vi ser t.ex. i Israels ockupation av Palestina, legitimeras med borgerlig "antirasism", med myten om den ”västerländska civilisationen” och de ”mänskliga rättigheterna”.

Borgerlig "antirasism" och antikommunism i statlig regi

År 2003 skapade den svenska imperialistiska staten en särskild statlig myndighet för att sprida denna borgerliga "antirasism", det s.k. "Forum för levande historia". Detta är alltså en statlig myndighet med uppgiften att politiskt styra forskning och utbildning inom historia och samhällsvetenskap enligt den "sanning" som den härskande klassen slagit fast; och den följer ganska exakt det mönster för borgerlig "antirasism" som vi har beskrivit. "Med utgångspunkt i förintelsen" påstår sig Forumet vilja "främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter" och motverka dem som förnekar förintelsen eller "försvarar ideologin bakom folkmordet". Notera då att myndigheten i sina informationstexter inte nämner ett ord om den svenska borgarklassens stöd till Hitlertyskland eller den svenska statens nuvarande vänskapliga relationer med uttalade fascister och antisemiter t.ex. i Baltikum och Ukraina. De nämner i förbigående några andra exempel på folkmord och "intolerans", men inte ett ord om imperialismens folkmord i Korea och Sydöstasien (miljontals döda), det USA-ledda massmordet på revolutionärer och kommunister i Indonesien (minst en miljon döda), eller om de idag pågående imperialistiska folkmordskrigen i Mellanöstern. Däremot tog det inte lång tid förrän Forum för levande historia deklarerade sitt verkliga syfte: att "informera om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten" - d.v.s. att fortsätta den antikommunistiska kampanj som hitlerfascisterna varit spjutspets för och som USA och övriga imperialistmakter sedan tog över ansvaret för.

Resultatet av denna borgerliga "antirasism" i statlig regi ser vi tydligt idag: den öppna fascismen och rasismen tillåts växa, och hetsen mot "vänsterextremister" och invandrare främjas och intensifieras. Den antirasistiska "vänstern" låter sig ledas i den borgerliga statens koppel och blir därmed passiviserad, oskadliggjord och används t.o.m. i direkt kontrarevolutionärt syfte. 2008 hyllade EXPO:s chefredaktör Richard Slätt den borgerliga "antirasismen" och manade till kamp mot "vänsterextremismen": "När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt (...) Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det...". Vi har redan i vår förra artikel visat hur EXPO:s nuvarande chefredaktör Daniel Poohl fortsätter på samma linje, att i "antirasismens" namn fördöma alla som ifrågasätter borgarstaten och dess propaganda. ”Det finns ingen ’maktelit’, du kan lita på staten och makthavarna, låt oss bekämpa ’extremisterna’ och ’terroristerna’ med alla medel” är det ständiga budskapet från denna typ av ”antirasister”.  Precis som i Tyskland på 20- och 30-talet så används "kampen mot både höger- och vänsterextremism" mer och mer för att främja fascismen och bekämpa borgarklassens verkliga fiender: den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folken.

Med utgångspunkt i teorin om "totalitarismen" närmar sig liberalerna alltmer öppet fascismen för att bekämpa arbetarklassen. Roten till rasismen, enligt dessa teorier, är inte borgarklassens imperialistiska utsugarsystem, utan "kollektivismen": "Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism - att inte se individen utan bara gruppen", som en annan borgerlig "antirasist" skriver. Liberaler och konservativa må tycka att fascismen är skrämmande och vulgär, men när de upplever att den revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken hotar deras privilegier och det kapitalistiska systemet, så väljer de fascismen. Detta bekräftas av all historisk erfarenhet, och det gäller för övrigt även till stor del de opportunister, reformister och anarkister som utger sig för att representera arbetarrörelsen.

Som vi skrev i vår förra artikel i ämnet så strävar den härskande klassen efter att ta kontrollen över antifascismen och kampen mot rasismen, och ställa dem under statlig kontroll för att oskadliggöra dem och utnyttja dem för sina egna syften. De har idag till stor del lyckats med detta; fascisterna (som i verkligheten är kapitalets stormtrupper mot arbetarklassen) framställs som "revolutionärer", medan "vänstern" (som påstår sig bekämpa det rådande systemet) inkorporeras i borgarstatens ideologiska och politiska maskineri. Detta sker till viss del spontant, genom den skamlösa opportunismen och karriärismen i "vänsterns" ledande skikt, men också genom systematiska propagandakampanjer och t.o.m. direkt infiltration; det aktuella fallet med SÄPO-informatören och "vänsteraktivisten" Martin Fredriksson, med kopplingar till EXPO, AFA och Allt åt Alla, är ett tydligt exempel.

Vad som behövs i detta läge är en antifascistisk och antirasistisk kamp som utgår från en fast och medveten klassposition och baserar sig på arbetarklassens vetenskapliga ideologi i stället för på borgarklassens ruttna gamla liberalism och de reformistiska pamparnas opportunism. En sådan proletär antifascism och en konsekvent kamp mot imperialismen är vad som behövs både för att handfast slå tillbaka fascisterna på gatorna och för att organisera störtandet av det system som gång på gång ger upphov till rasism, fascism, krig och folkmord i profitens tjänst.

_____________________________________________

* Läs mer om familjen Wallenbergs stöd till Hitler här, och om socialdemokraternas medverkan här . Vad gäller socialdemokratins kopplingar till den italienska fascismen, se den här artikeln. Andra exempel är Henry Fords väl dokumenterade politiska och ekonomiska stöd till hitlerfascismen, liksom Churchills utläggningar om den "judisk-bolsjevikiska sammansvärjningen" och de europeiska (inklusive den svenska) kungafamiljernas hitlersympatier. En bra bok om den svenska borgarklassens stöd till fascismen är Karl N Alvar Nilssons Svensk Överklassnazism.

** Mer om detta finns att läsa här och här.

Bertolt Brecht om "opartiskhet"

"Ingen kan stå över de kämpande klasserna, eftersom ingen kan stå över människorna. Samhället har inget gemensamt språkrör, så länge det är kluvet i kämpande klasser. För konsten innebär 'att vara opartisk' bara att tillhöra den härskande klassen." (Bertolt Brecht)

Bertolt Brecht (1898 - 1956)

Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos