Apropå Syrien: ur "Den stora polemiken"

Vad gäller frågan om Syrien, om de förtryckta nationernas befrielsekamp och om striden mellan de olika imperialistblocken rekommenderar vi att läsa följande utdrag ur "Den stora polemiken", där Kinas Kommunistiska Parti i kamp mot de sovjetiska revisionisterna försvarade de principer som måste vägleda kommunisternas politik. Vi har markerat de delar som är särskilt viktiga idag, när diverse självutnämnda "marxister" och "socialister" i praktiken tar ställning för antingen supermakten USA och dess allierade eller för de ryska och kinesiska imperialisterna - och ansluter sig till den reaktionära borgerliga nationalismen samt försvarar den "egna" imperialistiska staten. Med förevändningen att de proletära krafterna i världen är "svaga" förkastar revisionisterna de marxistiska principerna och arbetarklassens revolution, för att i stället sätta sin tilltro till imperialismens "västerländska demokrati" och dess "krig mot terrorismen" eller illusionen om en "fredlig" imperialism, en "multipolär" sådan. 

Det är visserligen sant att det t.ex. i Syrien inte existerar någon stark kommunistisk rörelse i dag, men vad kommunisterna runtom i världen måste göra är att på alla sätt bidra till att en sådan skall kunna skapas. Om de proletära krafterna skall kunna stärkas och åta sig uppgiften att leda de nationella befrielsekrigen så kan de inte luta sig mot den ena eller andra imperialistmakten; de måste förlita sig på sina egna krafter och på de hundratals miljoner människor som innerligt hatar imperialismen. Som Mao påpekade, så är imperialisternas "oövervinnerlighet" en illusion; de är "papperstigrar". Deras styrka är kortsiktig: de är en liten minoritet av utsugare som försvarar ett ruttet, döende system. Arbetarklassen och folken å andra sidan utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning och har framtiden på sin sida; det som krävs idag är att kommunisterna i varje land åtar sig sin ledande roll.

"De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.

Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.

Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.

1960 års Uttalande säger: 'Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften...'

Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.

[...]

Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.

[...]

"Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna - detta är proletariatets politik utåt." (Lenin: "Den ryska revolutionens utrikespolitik". "Saml. arbeten", ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.) 

Fred Hampton om klasskamp och rasism

Fred Hampton

“You know, a lot of people have hang-ups with the Party because the Party talks about a class struggle. We say primarily that the priority of this struggle is class. That Marx and Lenin and Che Guevara and Mao Tse-tung and anybody else that has ever said or knew or practiced anything about revolution always said that a revolution is a class struggle. It was one class - the oppressed, and that other class - the oppressor. And it’s got to be a universal fact. Those that don’t admit to that are those that don’t want to get involved in a revolution, because they know as long as they’re dealing with a race thing, they’ll never be involved in a revolution. (...)

We never negated the fact that there was racism in America, but we said that the by-product, what comes off of capitalism, that happens to be racism. That capitalism comes first and next is racism. That when they brought slaves over here, it was to make money. So first the idea came that we want to make money, then the slaves came in order to make that money. That means, through historical fact, that racism had to come from capitalism. It had to be capitalism first and racism was a byproduct of that.”

(Fred Hampton, Black Panther Party, 1968)

Om "burkinin" och imperialismen

Många har med rätta blivit upprörda över bilderna av fransk polis som tvingar en kvinna att ta av sig sin "burkini". Kritiken har framför allt fokuserat på händelsen som ett uttryck för kvinnoförtryck: med Jonas Gardells ord finns det bara en "enda gemensam nämnare" mellan detta förtryck och det religiösa Sharia-förtrycket, nämligen att det i båda fallen är "män som tvingar kvinnor".

Det är visserligen sant att händelsen är ett exempel på hur samma patriarkala förtryck utövas av såväl "västerländska demokratier" som av feodala och religiösa krafter i tredje världen, om än i lite olika former. Men att reducera händelser som denna till en fråga om "män mot kvinnor" är att dölja och blunda för de verkliga ekonomiska och politiska intressena bakom den kampanj "mot islamism" som nu drivs fram av den franska staten och av hela imperialismen. Under borgerlig och småborgerlig ledning blir feministiska argument - ofta även argument som i sig är riktiga - ett sätt att skyla över

klasskampen och dra uppmärksamheten bort från imperialismens utsugning och krig. De vill inte att vi skall fråga oss "VILKA män är det som gör detta mot VILKA kvinnor, och VARFÖR?" utan helt enkelt nöja oss med att säga "det är som vanligt, män gör dåliga saker mot kvinnor". Kampen mot kvinnoförtrycket används på detta sätt både av den imperialistiska staten - i detta fall den franska - och av dess kritiker som en bricka i ett spel, till försvar för det system som är själva roten till patriarkatet.

Vad vi nu ser i Frankrike är en del av en världsomspännande ideologisk och politisk kampanj, inledd av den nordamerikanska imperialismen och nu framdriven av såväl svenska som amerikanska, ryska och övriga imperialister. En kampanj som tar "islamismen" som förevändning för att hetsa mot de förtryckta folken i tredje världen, för att legitimera imperialismens plundringskrig och den ökade repressionen mot arbetarklassen i "väst", för att vända världens arbetande och förtryckta folk mot varandra i stället för mot utsugarsystemet.

Skräckpropagandan om "islamisering" är ett verktyg för att dra över så stora delar av befolkningen som möjligt till monopolkapitalets sida, till stöd för dess krig utomlands och dess fascistiska politik på hemmaplan. Både motiven och metoderna känner vi igen från Hitlertyskland, men idag har imperialisterna bytt ut rasbiologiska argument mot myten om den "västerländska civilisationen", om en "frihet" och "sekularism" som påstås vara hotad av "fundamentalistiska" krafter. De mest intensivt exploaterade arbetarna och förtryckta folken, såväl kvinnor som män, jagas och förföljs nu av kvinnliga såväl som manliga representanter för den "västerländska civilisationen", d.v.s. samma imperialistiska "civilisation" som aktivt upprätthåller den feodala och byråkratkapitalistiska efterblivenheten, utsugningen och förtrycket i tredje världens förtryckta nationer. Den "västerländska demokratin" är inte islamismens motsats; de är i själva verket två sidor av samma mynt, och det är imperialismen som är huvudproblemet.

En av frontfigurerna för den franska varianten av denna kampanj är Marine Le Pen, kvinna och ledare för fascistiska Nationella Fronten, som har gått i spetsen för partiets anpassning till det imperialistiska monopolkapitalets nuvarande behov. Detta fascistparti har under hennes ledning följt samma bana som stakats ut av de härskande i USA och hela Europa, där borgarklassens propaganda gått från konservatism, traditionella könsroller, kristendom och antisemitism till "normbrytande" liberalism, stöd till Israel, borgerlig feminism och "gay rights" (notera för övrigt att stödet för Nationella Fronten ökat kraftigt bland homosexuella i Paris). Det skulle vara ett stort misstag att tro att den härskande klassen därmed på något sätt blivit "progressiv"; vad det handlar om är en annan utformning av den ideologiska ramen, en anpassning av propagandakriget till dagens förhållanden för att fylla samma funktion som tidigare fylldes av "traditionell" konservatism och fascism - d.v.s. att mobilisera småbourgeoisien och andra samhällsskikt i utsugningens och de imperialistiska krigens tjänst. Den borgerliga diktaturens vapen kanske ser lite annorlunda ut på ytan, men nu liksom förr riktas de mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

Arbetarklassen kan över huvud taget inte bekämpa patriarkalt, feodalt och religiöst förtryck genom att underordna sig eller alliera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess reaktionära stater. Förutsättningen för att kunna bekämpa sådant förtryck är att först ovillkorligt ställa sig på den internationella arbetarklassens och de förtryckta folkens sida i kampen mot alla imperialisterna, alla deras stater (inklusive den svenska), all deras utsugning och alla deras krig.

Den feminism vi behöver är en proletär och revolutionär feminism, inte en borgerlig och småborgerlig feminism som går i utsugarklassens ledband. Att bekämpa "islamistiskt förtryck" under ledning av (eller i samarbete med) den imperialistiska staten - som nu även t.ex. Åsa Linderborg förespråkar - innebär objektivt sett att bli en del av den imperialistiska och fascistiska kampanj vi har beskrivit här, oavsett om man klär in det hela i "vänster"- eller högerargument. Den kamp som behövs måste i stället vara en del av arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för att störta hela detta system, och den måste föras helt oberoende av och i kamp mot de imperialistiska och reaktionära staterna - men en sådan kamp är förstås utesluten för dem vars karriärer och privilegier är beroende av dessa stater.


Se även våra tidigare artiklar i ämnet:

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Varför väljer folk att slåss för IS?

Och den här artikeln av Dine Malmsten i Clarté:

Om "I förorten växer männens diktatur"

Demonstration i Paris för Palestina