Maoisterna i Sovjetunionen

År 1956, tre år efter Stalins död, tog en grupp klassförrädare med Nikita Chrusjtjov i spetsen över makten i Sovjetunionen. Dessa revisionister, som representanter för ett skikt av förborgerligade sovjetbyråkrater, förvandlade under de kommande åren den första arbetarstaten till en borgerlig diktatur. Socialismen övergavs och ersattes av en statsmonopolistisk kapitalism, och i stället för att vara en bas och en förebild för världsrevolutionen blev Sovjetunionen en socialimperialistisk supermakt, vars borgarklass sög ut och förtryckte arbetarna och folken inte bara i Sovjetunionen utan även i Östeuropa och andra delar av världen (en omfattande redogörelse för dessa händelser finns i Nils Holmbergs bok ”Fredlig kontrarevolution” för den som är intresserad). Samtidigt fortsatte den kinesiska revolutionen på socialismens väg under ledning av Mao Tsetung och Kinas Kommunistiska Parti, som genom att bekämpa denna samtida revisionism och fortsätta den socialistiska revolutionen i Kina blev arbetarklassens och de förtryckta folkens ledfyr i världen. Med den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976) visade Kinas kommunister och revolutionärer hur arbetarklassens makt och kampen för kommunismen måste försvaras mot byråkraterna och högern inom det egna partiet och staten. Vi presenterar här en rysk artikel från 2013 som berättar om något som hittills varit okänt för de allra flesta; om de kommunister i Sovjetunionen som fortsatte kämpa för den socialistiska revolutionen i Lenins och Stalins anda, och som därför tog lärdom och vägledning av Mao och den kinesiska revolutionen. Temat är inte bara intressant som historielektion, utan framför allt därför att varje socialistisk revolution även i framtiden kommer att behöva föra en hård och lång kamp mot det som finns kvar av utsugarklasserna och deras ideologi, d.v.s. mot dem som vill återupprätta kapitalismen i stället för att fortsätta revolutionen ända fram till kommunismen, det klasslösa samhället.

_______________________

”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung” – om de maoistiska dissidenternas historia i Sovjetunionen

(Översatt från engelska av JB 2018. Här finns den engelska översättningen från det ryska originalet)

Från 60-talet till 80-talet var flera tiotal maoistiska grupper aktiva i Ryssland, i kamp mot byråkratins ”borgerliga degeneration”.

När historien skrivs om dissidentrörelsen i Sovjetunionen får den ”demokratiska”, provästliga delen av denna rörelse det mesta av uppmärksamheten, av ganska uppenbara skäl. Betydligt mindre uppmärksamhet ges åt det ”Ryska Partiets” nationalister och de olika vänsterdissidenterna. Men de absolut mest förbisedda dissidentgrupperna är de som följde Ordförande Mao, de sovjetiska ”rödgardisterna”. De har lämnats utanför berättelsen av den tidens röster från Väst och har ignorerats i alla andra gruppers nutidshistoriska minne. Och ändå var de som försökte upprepa den ”Stora Kulturrevolutionens” lärdomar i Sovjetunionen inte färre än de som predikade den västliga demokratin i samma land.

Efter Stalins död, och särskilt efter SUKP:s Tjugonde kongress, så blev det för många sovjetmedborgare som ärligt trodde på bolsjevismen naturligt att se Mao Tsetung som den Internationella Kommunistiska Rörelsens ledare. Kamrat Mao, en gammal och hedervärd partisan som under sin röda fana ledde världens folkrikaste land, verkade ha den visdom som krävdes för att spela rollen som världsledare mycket mer effektivt än en sådan professionell partipamp med ganska oklar biografi som Nikita Sergeevich Chrusjtjov.

Sovjetfolket för en leninistisk socialism

Och den sovjetiske ledaren var mycket besvärad av detta faktum. Som t.ex. i mars 1962, då en 40-årig arbetare vid namn Kulakov, en medlem av Sovjetunionens Kommunistiska Parti som arbetade vid bygget av vattenkraftverket i Bratsk i Irkutskregionen, skickade ett brev till Chrusjtjov. Denne proletär skrädde inte orden i sitt brev till Centralkommitténs Förste Sekreterare: ”Den stora massan av Sovjetunionens folk ser dig som en fiende till Lenins och Stalins Parti. Kort sagt har du fortsatt att vara en levande trotskist… V.I. Lenin drömde om att göra Kina till sovjetfolkets vän, och denna dröm förverkligades av Kamrat Stalin – men du har förstört denna vänskap. Mao är motståndare till ditt besudlande av det leninistiska Partiet och Stalin. Lenin och Stalin kämpade djärvt mot revolutionens fiender och segrade i öppen strid utan rädsla för att fängslas. Du är en ynkrygg och en provokatör. Medan Kamrat Stalin levde fjäskade du för honom, och nu kastar du smuts på honom…”

För detta brev dömdes Kulakov till ett års fängelse, anklagad för ”antisovjetisk propaganda”. Och det fanns gott om liknande uttalanden, många av dem offentliga. I Kiev den 18 mars samma år (1962), under valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet, delade en 45-årig kolchosordförande och partimedlem vid namn Boris Loskutov ut flygblad med texten ”Leve det leninistiska Partiet - utan pratmakaren och förrädaren Chrustjov. Denna galnings politik har lett till att vi förlorat Kina, Albanien och miljoner andra av våra tidigare vänner. Landet har förts in i en återvändsgränd. Låt oss sluta leden. Låt oss rädda landet.”

Kolchosordföranden arresterades och dömdes senare till fyra års fängelse.

På natten den 18 juni 1963, i staden Mena i Chernigovskaya-regionen i Ukraina, satte en 27-årig konstnär vid stadens teater, Ivan Panasetsky, upp hemgjorda plakat med slagorden ”Chrustjovs anarki dödade sanningen under Stalins styre för att gripa makten!” ”Ned med Chrustjovs anarki! Leve det kinesiska kommunistpartiet!” ”Leve Mao Tsetung – ledare för arbetarna i hela världen!”

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Arbetarklassen måste leda allt!"

Under natten mellan den tredje och fjärde augusti 1963, i staden Batumi i Georgien där en gång den unge Stalin inlett sina första revolutionära aktiviteter, satte tre sovjetmedborgare; den 28-årige G. Svanidze, hans 24-åriga fru L. Kizilova och deras 23-årige kamrat V. Miminoshvili (alla tre Komsomolmedlemmar) upp flygblad med kravet att Chrustjov skulle störtas och till försvar för Stalins minne. I texten hade de unga komsomolmedlemmarna skrivit ”Vår ledare är Mao Tsetung!” och ”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung!”.

Den 1 juni 1964 i staden Donetsk satte den 37-årige gruvarbetaren Vasilii Poluban upp flygblad runtom i staden med följande kallelse: ”Stöd banden till Folkdemokratin i Kina som kämpar för världsfred och demokrati! Lenin! Stalin! Chrusjtjov dra åt helvete!”; ”Lenin och Stalin kommer att leva genom tidsåldrarna! Ned med Chrusjtjovs diktatur, som förorenar arbetarklassens sinnen!”; ”Lenins och Stalins Parti kommer att leda oss till seger, till kommunistisk enhet! Ned med N.S. Chrusjtjov! Leve Kinas vänner!”

Dessa är bara några få exempel på den röda dissidensen under dessa år, då Sovjetunionens formella ledare, Chrusjtjov, utmanades av den internationella kommunistiska rörelsens informella ledare, Mao. Dessa samhälleliga stämningar bidrog till att Nikita Sergeevich avlägsnades från makten. Men det är anmärkningsvärt att även efter Chrusjtjovs avgång så upphörde inte de sovjetmedborgare som stödde Kamrat Maos idéer med sina aktiviteter. Dessutom var detta en tidpunkt då Kulturrevolutionen i Kina nådde sin kulmen, och många sovjetmedborgare var inte motståndare till att tillämpa alla det Röda Gardets metoder mot sina egna byråkrater…

Från januari till mars 1967 delade en 21-årig studerande vid luftfarthögskolan, A. Makovsky, ut flygblad i Moskva vid åtskilliga tillfällen. Flygblad i vilka det, enligt utredarna från Sovjetunionens Generalåklagarmyndighet, ”propagerades för Mao Tsetungs idéer”. En del av flygbladen spreds på Röda Torget, nära Kreml. Det är värt att notera att hans aktion vid Kreml skedde ett år före den väl kända och publicerade aktionen av de ”sju demonstranterna” i augusti 1968, som hyllades vitt och brett av västliga media.

Den 13 februari 1967 i staden Komsomolsk vid Amur, 6000 km från Moskva, satte en 20-årig komsomolmedlem, en ingenjör vid stadens båtklubb vid namn V. Ermokhin, en 21-årig komsomolmedlem och student vid medicinska institutet, M. Chirkov och en 30-årig kommunist och professionell dykare, P. Korogodsky, upp flygblad som deklarerade: ”Mao Tsetung är den röda solen i våra hjärtan! Proletära kommunister, kämpa mot detta gäng av nutida revisionister, Chrustjovs följeslagare!”

Nästan samtidigt, den 16 februari 1967 i ukrainska Donetsk i andra änden av Sovjetunionen, hängde en 35-årig gruvarbetare vid namn P. Melnikov upp handskrivna flygblad som hyllade Mao Tsetung och krävde att Brezhnev skulle störtas.

Detta är bara några få enstaka exempel på liknande aktioner som åklagarmyndigheten och KGB sparat åt oss. Men utöver de individuella aktionerna i Sovjetunionen under dessa år uppstod även cirklar som utgjorde en underjordisk kommunistisk rörelse och baserade sig på Maos idéer och revolutionära slagord.

Bröderna Romanenko, sovjetiska maoister som blev kända i Kina

En av de första grupperna av detta slag uppstod 1964 i den industriella regionen Kharkov i Ukraina, där den ’proletära traditionen’ fortfarande var mer än en simpel sen-sovjetisk propagandakliché. Där, i staden Balakleya, nära Kharkov, bildades en marxistisk grupp med namnet ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Dess grundare var bröderna Adolf och Vladimir Romanenko. Den 35-årige Vladimir Romanenko arbetade som elektriker i Kharkov och studerade sedan vid journalistiska fakulteten på Leningrads universitet. Hans 33-årige bror Adolf arbetade på en tidning vid namn ”Hammaren och Skäran” i stadens industridistrikt.

I Leningrad lärde Vladimir Romanenko känna studenter från Kina som gav honom maoistisk litteratur. Redan i september 1963 skrev bröderna en deklaration till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté med kritik av SUKP:s nya program, vilket hade antagits vid den 22 kongressen 1961. En kopia av denna deklaration gavs till den kinesiske medborgaren Tchzan Dadi, en student vid Leningradinstitutet, för att skicka den till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté.

Åklagaren i Kharkovregionen skulle senare skriva i sin rapport till Kreml: ”[Romanenkobröderna], som fallit under inflytande från kinesisk propaganda, bestämde sig för att skapa en illegal vänsterradikal organisation då de dragit slutsatsen att SUKP inte längre representerade arbetarnas intressen och hade urartat från ett revolutionärt parti till ett parti som representerade småborgerliga intressen och i slutändan blev en reaktionär kraft”.

I september 1964 hade bröderna Romanenko färdigställt ett program för sitt ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Programmet innehöll följade deklaration:

”Inkomstklyftan mellan den genomsnittlige arbetaren och de främsta specialisterna och byråkratiska pappersvändare fortsätter att växa dag för dag… och nu plundrar tjänstebyråkraterna och t.o.m. organen för s.k. statlig kontroll mervärde från de produktiva klasserna…

Arbetare och rödgardister i kamp mot revisionisterna under
den Stora Proletära Kulturrevolutionen

Påståendet att proletariatets diktatur har blivit förlegad hör inte till varken arbetarklassen eller bondeklasserna, den hör till dem som får tandvärk av att bara höra arbetarklassens diktatur nämnas, till dem som har mer att vinna på att plundra mervärde inom ramen för en ”nationell” halvborgerlig stat. Och när det regerande partiet inte kämpar mot detta utan hjälper till att legalisera det, då är detta parti ett småborgerligt parti…

SUKP har spelat ut sin roll som ett politiskt parti kapabelt att leda massorna på den väg som utstakades av den store Lenin… Det finns därför ingen tid att förlora. Man måste så fort som möjligt beväpna arbetarklassen och bönderna på kollektivjordbruken med den sanna marxistiska revolutionära teorin… För att göra detta är det nödvändigt att skapa organisationer på varje fabrik, varje anläggning, på alla kollektivjordbruken (kolchoserna) och statsjordbruken (sovchoserna), på alla utbildningsinstitutioner och i de militära enheterna för att förklara SUKP:s programs revisionistiska karaktär.”

I slutet av hösten 1964 arresterades bröderna Romanenko av KGB. Under brottsutredningen fortsatte Adolf Romanenko att uttrycka sina tankar helt och hållet i Ordförande Maos kulturrevolutionära anda:

”Jag tror att det nu i vårt land finns alla förutsättningar för småborgerliga element att frodas. Jag anser att så länge som SUKP:s ledare, både centralt och i periferin, sovjetregeringens och de lokala sovjeternas ledare och ledarna för de administrativa apparaterna har alla tänkbara privilegier, så länge som de materiella tillgångarna som jag ser det fördelas på ett inkorrekt sätt; så länge kommer en småborgerlig ideologi att frodas. Och sovjeternas, Partiets och administrationens apparater kommer att juridiskt auktorisera sina privilegier och den ojämlika fördelningen av materiella tillgångar.

Av detta drar jag slutsatsen att broderskap och jämlikhet är uteslutet under nuvarande omständigheter, och jag anser inte att SUKP kan vara ett uttryck för folkets vilja… Jag tror att det arbetande folkets intressen och ledningens intressen är diametralt motsatta, och därmed finns det ingen enhet mellan Partiet och folket.”

Bröderna Romanenko räddades i praktiken från ett långt fängelsestraff genom Mao Tsetungs ingripande. Bröderna greps en dag innan SUKP:s Centralkommittés extrainsatta plenum där Chrusjtjov avsattes från makten. SUKP:s nya ledare Brezhnev och Shelepin, som organiserade avsättandet av Chrusjtjov, hoppades då att på något sätt kunna överbrygga schismen med det kommunistiska Kina utan att ändra Sovjetunionens inrikes- och utrikespolitik. Därför beslutades det vid ett möte i Kreml, där cheferna för åklagarkontoret och KGB-avdelningen i Kharkov var särskilt inkallade, att inte ta fallet till rättegång mot dessa sovjetiska maoister, som var välkända i Kina. Romanenkobröderna släpptes efter några månader ur fängelset, men bevakades därefter noggrant av KGB, vilket gjorde det omöjligt för dem att fortsätta sin politiska aktivitet.

Marx och Engels om arbetarklassens beväpning och de "borgerliga demokraterna"

I en diskussion om vapenkontroll råkade vi på de här raderna skrivna av Marx och Engels år 1850:

"Beväpningen av hela proletariatet med bössor, gevär, kanoner och ammunition måste genast genomföras och man måste motsätta sig återupplivandet av det gamla mot arbetarna riktade borgarvärnet. Där detta senare inte låter sig göra, måste arbetarna försöka organisera sig självständigt som ett proletärt garde med självvalda chefer och en egen självvald generalstab och underordnade inte statsmakten utan av arbetarna framtvingade revolutionära kommunråd. Där arbetarna sysselsätts för statens räkning, måste de framtvinga sin beväpning och organisation i en särskild kår med självvalda chefer eller som en del av det proletära gardet. Vapnen och ammunitionen får man under inga förhållanden lämna ifrån sig och varje avväpningsförsök måste i nödfall omintetgöras med våld."

Dessa ord är väl värda att komma ihåg idag, när den borgerliga "vänstern" i USA och övriga världen entusiastiskt hänger på borgarklassens krav på hårdare vapenlagar. Med "brottsvågen" och "vansinnesdåden" som ursäkt försöker de dra med sig arbetarklassen och folket i en kampanj för att slå vakt om borgarklassens våldsmonopol. Detta är särskilt viktigt för de härskande i denna tid, då de arbetande folkens förtroende för den reaktionära statsmakten och dess s.k. "demokrati" minskar allt mer. För att kunna genomföra de plundrings- och omfördelningskrig och den ökade utsugning och repression de planerar för de kommande åren, så behöver borgarklassen på alla sätt försöka förhindra att allt detta leder till ökad revolutionär organisering: arbetarklassen måste avväpnas både ideologiskt och fysiskt, d.v.s. den måste fråntas både marxismen och alla möjligheter till beväpning. Enligt den borgerliga propagandan är arbetarklassen och folket inte kapabla att själva bekämpa brottslighet, utan måste underkasta sig utsugarklassens vapenmakt.

Beväpnade arbetare eskorterar gripna polismän, Petrograd 1917

Texten som citatet är hämtat ur är "Centralledningens hänvändelse till förbundet från mars" (Marx och Engels 1850). Även om den handlar om en tid och en situation som skiljer sig från dagens situation i t.ex. Sverige (den skrevs före imperialismens tid, under en period av fortsatt borgerlig
revolution mot feodalismen), så är många av de principer den tar upp fullt giltiga även här och nu. Marx och Engels ger oss här viktiga lärdomar om arbetarklassens förhållande till de "borgerliga demokrater" som idag motsvaras av den borgerliga "vänstern" och andra socialliberaler och reformister. Läs t.ex. följande stycken och jämför med den nutida borgerliga "vänsterns" prat om "medborgarlön" och deras korporativistiska slagord om "välfärdsreformer" och "demokratisering" i stället för revolution:

"De demokratiska småborgarna önskar endast arbetarna bättre lön och en säkrad existens och hoppas uppnå detta genom att de delvis skall sysselsättas av staten och genom välgörenhetsåtgärder. De hoppas kort sagt att kunna besticka arbetarna genom mer eller mindre dolda allmosor och att kunna bryta deras revolutionära kraft genom att momentant göra deras situation uthärdlig. De här sammanfattade kraven från den småborgerliga demokratin företräds inte samtidigt av alla dess fraktioner och föresvävar i sin helhet endast ett fåtal inom den som ett bestämt mål. Ju längre enskilda personer och fraktioner bland dem går, i desto högre grad kommer de att göra dessa krav till sina egna, och de få som i ovanstående ser sitt eget program, skulle komma att tro, att de därmed också har uppställt det yttersta som man kan fordra av revolutionen. Men dessa fordringar kan på intet sätt tillfredsställa proletariatets parti. Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer. För oss är det inte fråga om en förändring av privategendomen utan om dess förintande, inte om ett överslätande av klassmotsättningarna utan om ett upphävande av klasserna, inte om förbättring av det bestående samhället utan om grundandet av ett nytt.

[...] En sådan förening [mellan de borgerliga demokraterna och arbetarklassen] skulle enbart vara till småborgerlighetens fördel och helt och hållet till proletariatets nackdel. Proletariatet skulle förlora hela sin självständiga, mödosamt förvärvade ställning och på nytt sjunka ned till ett bihang till den officiella borgerliga demokratin. Denna förening måste alltså på det bestämdaste tillbakavisas. I stället för att på nytt sjunka ned till att tjäna den borgerliga demokratin som applåderande klack, måste arbetarna, framför allt det kommunistiska förbundet, verka för att vid sidan av de officiella demokraterna skapa en självständig, hemlig och offentlig organisation av arbetarpartiet och göra varje kommun till medelpunkt och kärna för arbetarföreningar, i vilka proletariatets ställning och intressen skall diskuteras, oberoende av borgerliga inflytanden. 

[...] Det faller av sig själv, att det blir arbetarna som genom sitt mod, sin beslutsamhet och sin självuppoffring kommer att nödgas föra den huvudsakliga kampen för seger i de förestående blodiga konflikterna liksom i alla tidigare. Som hittills kommer också i denna kamp småborgarnas massa att i det längsta förhålla sig tvekande, obeslutsam och overksam för att så snart segern är vunnen lägga beslag på den för egen räkning, mana arbetarna till lugn och till att återvända till sitt arbete, att förebygga så kallade excesser och att utestänga proletariatet från segerns frukter. 

En intervju med Stalin

1934 anlände författaren H.G. Wells till Moskva för att träffa sovjetiska författare och om möjligt värva dem till internationella PEN-klubben, som Wells då var ordförande för. Under vistelsen gick Josef Stalin med på att låta Wells intervjua honom, och resultatet blev ett öppet och ärligt samtal om framför allt skillnaden mellan reformism och revolution. Detta var en tid då statlig reglering och ”välfärdsreformer” tillämpades i stor skala i de rika kapitalistiska länderna för att försöka stabilisera det kapitalistiska systemet och bemöta det revolutionära hotet från arbetarklassen, som då över hela världen inspirerades av det framgångsrika socialistiska uppbygget i Sovjetunionen. I Sverige fördes denna politik under socialdemokratisk ledning i form av det s.k. ”folkhemmet”, i U.S.A. genomfördes något liknande under president Roosevelts s.k. ”New Deal”.

Wells, som liksom många av den tidens intellektuella inspirerades både av den socialdemokratiska reformismen och av framstegen i Sovjetunionen, hade som borgerlig intellektuell svårt att se skillnaden mellan de två. Liksom många intellektuella även idag så föreställde han sig en fredlig, klasslös sammansmältning av de två; en ”demokratisk socialism” som skulle förverkligas av teknikens och samhällsvetenskapens experter, d.v.s. utan de förtrycktas uppror, utan klasskamp, utan att störta den härskande klassen. I intervjun bemöter Stalin dessa idéer på ett lättförståeligt sätt, och texten fungerar som en utmärkt sammanfattning av marxismens ståndpunkt i frågan om reformismen och den ”borgerliga socialismen”. Vi tror att den är nyttig läsning idag, då både resterna av den gamla arbetarrörelsen och många av dess yngre arvtagare är genomsyrade av dessa gamla borgerliga idéer om den ”gradvisa övergången”.

_______________________

H.G. WELLS INTERVJU MED STALIN

23 juli 1934

[Översättning från det engelska originalet av JB, 2018]

Wells: Jag är väldigt tacksam, herr Stalin, för att ni gick med på att träffa mig. Jag var i U.S.A. nyligen. Jag hade ett långt samtal med President Roosevelt och försökte ta reda på vilka som är hans ledande idéer. Nu har jag kommit för att fråga er vad ni gör för att förändra världen…

Stalin: Inte så väldigt mycket.

Wells: Jag går runt i världen som en vanlig människa, och som en vanlig människa observerar jag vad som sker runt omkring mig.

Stalin: Viktiga offentliga personer som ni själv är inte ”vanliga människor”. Det är förstås bara historien som kan utvisa hur viktig den ena eller andra offentliga personen har varit; i vilket fall som helst så ser ni inte på världen som en ”vanlig människa”.

Wells: Jag försöker inte låtsas vara ödmjuk. Vad jag menar är att jag försöker se världen genom den vanliga människans ögon, och inte som en partipolitiker eller en ansvarig administratör. Mitt besök i U.S.A. stimulerade mitt sinne. Den gamla finansvärlden håller på att kollapsa; landets ekonomiska liv håller på att omorganiseras utifrån nya riktlinjer. Lenin sade: ”Vi måste lära oss att göra affärer, lära oss av kapitalisterna.”

Idag måste kapitalisterna lära sig av er, för att greppa socialismens anda. Det verkar för mig som att det som sker i U.S.A. är en djupgående omorganisering, skapandet av en planerad, d.v.s. socialistisk, ekonomi. Ni och Roosevelt börjar från två olika utgångspunkter. Men finns det inte ett samband mellan idéerna, ett släktskap mellan idéerna, mellan Moskva och Washington? I Washington slogs jag av samma sak som jag ser här; de bygger kontor, de skapar en rad organ för statlig reglering, de organiserar en statsförvaltning som länge saknats. Vad de behöver, liksom ni, är styrningsförmåga. 

Stalin: U.S.A. strävar efter ett annat mål än det vi strävar efter i Sovjetunionen.

Det mål som amerikanerna eftersträvar växte fram ur ekonomiska problem, ur den ekonomiska krisen. Amerikanerna vill göra sig av med krisen genom att grunda sig på privat kapitalistisk aktivitet, utan att ändra den ekonomiska basen. De försöker reducera till ett minimum det fördärv, de förluster som det existerande ekonomiska systemet orsakar. Här å andra sidan har som ni vet en helt annorlunda, ny ekonomisk bas skapats i stället för den gamla, förstörda ekonomiska basen. Även om amerikanerna, som ni nämner, delvis uppnår sitt mål, d.v.s. att reducera dessa förluster till ett minimum, så kommer de inte att förstöra roten till den anarki som är inneboende i det existerande kapitalistiska systemet. De bevarar det ekonomiska system som oundvikligen leder till, och inte kan leda till något annat än, anarki i produktionen. Därför kommer det, i bästa fall, vara en fråga inte om att omorganisera samhället, inte om att avskaffa det gamla samhällssystemet som skapar anarki och kriser, utan om att begränsa vissa av dess överdrifter. Subjektivt kanske dessa amerikaner tror att de håller på att omorganisera samhället; men objektivt bevarar de samhällets nuvarande grund.

Därför kommer det inte att bli någon omorganisering av samhället.

Det kommer inte heller att bli någon planekonomi. Vad är planekonomi? Vilka är några av dess kännetecken? Planekonomi försöker avskaffa arbetslösheten. Låt oss anta att det är möjligt att bevara det kapitalistiska systemet och samtidigt reducera arbetslösheten till ett minimum.

Men ingen kapitalist skulle ju någonsin gå med på att helt avskaffa arbetslösheten, att avskaffa reserven av arbetslösa, vars syfte är att sätta press på arbetsmarknaden för att säkra tillgången till billig arbetskraft. Här har ni en av sprickorna i det borgerliga samhällets ”planekonomi”. Dessutom så förutsätter planekonomin ökad produktion inom de industrigrenar som producerar varor som folkets massor särskilt behöver. Men ni vet att produktionsökningen under kapitalismen genomförs för helt andra syften, att kapitalet flödar till de delar av ekonomin som har den högsta vinstnivån. Ni kan aldrig tvinga en kapitalist att åsamka sig själv förlust och gå med på en lägre vinstnivå för att tillfredsställa folkets behov. Utan att göra sig av med kapitalisterna, utan att avskaffa principen om det privata ägandet av produktionsmedlen, så är det omöjligt att skapa planekonomi.

Wells: Jag håller med om mycket av det ni har sagt.

Men jag skulle vilja understryka att om ett land i sin helhet antar planekonomins princip, om regeringen gradvis, steg efter steg börjar att konsekvent tillämpa denna princip, så kommer finansoligarkin till slut att avskaffas och socialismen – i ordets anglosaxiska betydelse – kommer att genomföras. Idéerna i Roosevelts ”New Deal” har en kraftfull effekt, och de är i min mening socialistiska idéer. Det verkar för mig som att vi i stället för att betona konflikten mellan de två världarna, så borde vi under nuvarande omständigheter sträva efter att skapa ett gemensamt språk för alla de konstruktiva krafterna.

Stalin: När jag talar om omöjligheten i att förverkliga planekonomins principer samtidigt som man bevarar kapitalismens ekonomiska bas, så vill jag över huvud taget inte förminska Roosevelts enastående personliga kvalitéer, hans initiativ, mod och målmedvetenhet. Roosevelt utmärker sig tveklöst som en av de starkaste figurerna bland alla den nuvarande kapitalistiska världens kaptener. Därför skulle jag än en gång vilja understryka poängen att min övertygelse, att planekonomin är omöjlig under kapitalismens villkor, inte på något sätt betyder att jag betvivlar President Roosevelts personliga förmågor, talang och mod. Men om omständigheterna är omförmånliga så kan inte ens den skickligaste kapten nå de mål ni talar om.

Teoretiskt sett kan man förstås inte utesluta möjligheten att gradvis, steg efter steg, under kapitalismens villkor gå i riktning mot det mål som ni kallar socialism i ordets anglosaxiska betydelse.

Men vad för slags ”socialism” kommer det att vara? I bästa fall kommer den i viss mån att tygla de mest otyglade representanterna för den kapitalistiska profiten och uppnå en viss ökad tillämpning av principen om reglering av den nationella ekonomin. Utmärkt. Men så snart Roosevelt eller någon annan av den nutida borgerliga världens kaptener går vidare för att genomföra något allvarligt mot kapitalismens fundament, så kommer han oundvikligen att leda fullständigt nederlag. Bankerna, industrierna, storföretagen, storjordbruken ligger inte i händerna på Roosevelt. Alla dessa är privat egendom. Järnvägarna, handelsflottan, alla tillhör de privata ägare. Och slutligen: armén av yrkeskunniga arbetare, ingenjörerna, teknikerna; de lyder inte heller under Roosevelts befäl, de står under de privata ägarnas befäl, de arbetar alla för privata ägare. Vi får inte glömma statens funktion i den borgerliga världen.

Staten är en institution som organiserar landets försvar, som organiserar upprätthållandet av ”ordningen”; den är en apparat för att samla in skatter. Den kapitalistiska staten sysslar inte mycket med ekonomi i ordets strikta bemärkelse; ekonomin ligger inte statens händer. Staten ligger tvärtom i händerna på den kapitalistiska ekonomin. Därför är jag rädd att Roosevelt, trots all hans energi och alla hans förmågor, inte kommer att uppnå det mål ni talar om, om det verkligen är det som är hans mål. Kanske kommer det inom loppet av åtskilliga generationer vara möjligt att i viss mån närma sig detta mål; men personligen tror jag inte ens det är särskilt sannolikt.

H.G. Wells

Wells: Jag kanske har en starkare tro på den ekonomiska tolkningen av politiken än ni har. Enorma krafter som strävar efter bättre organisering, ett bättre fungerande samhälle, d.v.s. socialism, har satts igång av innovationen och den moderna vetenskapen. Organisering och reglering av individernas handlingar har blivit mekaniska nödvändigheter, oavsett de samhälleliga teorierna. Om vi börjar med statlig kontroll av bankerna och sedan fortsätter med kontroll av transporten, av den tunga industrin och industrin i allmänhet, av handeln o.s.v., så kommer en sådan allomfattande kontroll att vara

detsamma som statligt ägande av alla grenar av den nationella ekonomin. Detta kommer att vara socialiseringens process. Socialism och individualism är inte motsatser som svart och vitt.

Det finns många mellanliggande steg emellan dem.

Det finns individualism som gränsar till röveri, och det finns disciplin och organisation som motsvarar socialism. Planekonomins införande beror i stor utsträckning på dem som organiserar ekonomin, på den yrkeskunniga tekniska intelligentsian som, steg för steg, kan omvändas till de socialistiska organisationsprinciperna. Och detta är det viktigaste. Därför att organisering kommer före socialism. Det är den viktigaste punkten.

Utan organisering blir socialismens idé bara en idé.

Stalin: Det finns inte, och bör inte finnas, någon oförsonlig motsättning mellan individen och kollektivet, mellan individens och kollektivets intressen. Det bör inte finnas någon sådan motsättning därför att kollektivismen, socialismen, förnekar inte utan kombinerar individens intressen med kollektivets intressen. Socialismen kan inte avskilja sig från individuella intressen. Det är bara det socialistiska samhället som mest fullständigt kan tillfredsställa dessa personliga intressen. Och mer därtill: det är bara det socialistiska samhället som med fasthet kan försvara individens intressen. I den bemärkelsen finns det ingen oförsonlig motsättning mellan ”individualism” och socialism. Men kan vi förneka motsättningen mellan klasserna, mellan den ägande klassen, kapitalistklassen, och den arbetande klassen, den proletära klassen?

Å ena sidan har vi den ägande klassen som äger bankerna, fabrikerna, gruvorna, transporten, koloniernas plantager. Dessa människor ser inget annat än sina egna intressen, sin egen profitjakt.

De underordnar sig inte kollektivets vilja; de strävar efter att varje kollektiv skall underordna sig deras vilja. Å andra sidan har vi den fattiga, utsugna klassen, som varken äger fabriker, anläggningar eller banker, som tvingas leva genom att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna, som saknar möjligheten att tillfredsställa sina mest grundläggande behov. Hur kan sådana motsatta intressen och strävanden försonas? Såvitt jag vet har Roosevelt inte lyckats finna vägen till försoning mellan dessa intressen. Och det är omöjligt, som erfarenheten har visat. Ni känner för övrigt situationen i U.S.A. bättre än jag gör, eftersom jag aldrig har varit där och betraktar amerikanska förehavanden mest genom litteraturen. Men jag har en del erfarenhet av att kämpa för socialism, och denna erfarenhet säger mig att om Roosevelt gör ett verkligt försök att tillfredsställa den proletära klassens intressen på kapitalistklassens bekostnad, så kommer den senare att tillsätta en annan president i hans ställe. Kapitalisterna kommer att säga: Presidenter kommer och går, men vi fortsätter för evigt; om den ena eller andra presidenten inte försvarar våra intressen så finner vi en annan. Vad har presidenten att sätta emot kapitalistklassens vilja?

Wells: Jag motsätter mig denna förenklade indelning av mänskligheten i fattiga och rika. Självklart finns det en kategori av människor som bara strävar efter profit. Men betraktas inte dessa människor som ett otyg i Väst lika mycket som här? Finns det inte gott om människor i Väst som inte ser profiten som ett mål, som äger en viss rikedom och som vill investera och ta ut vinster från denna investering, men som inte ser det som det huvudsakliga målet? De ser investeringen som ett nödvändigt ont. Finns det inte gott om dugliga och hängivna ingenjörer och ekonomiska organisatörer vars aktiviteter drivs av något annat än profit? Jag anser att det finns en omfattande klass av dugliga människor som erkänner att det nuvarande systemet är otillfredsställande och som är ämnade att spela en stor roll i det framtida socialistiska samhället. Under de senaste åren har jag varit mycket engagerad i och tänkt på behovet av att propagera för socialism och kosmopolitism inom breda kretsar av ingenjörer, piloter, militära tekniker etc. Det är lönlöst att närma sig dessa kretsar med en tvåspårig klasskrigspropaganda. Dessa människor förstår världens tillstånd. De förstår att det är en jäkla röra, men de betraktar din enkla klasskrigs-fiendskap som nonsens.

Stalin: ni motsätter er den förenklade indelningen av mänskligheten i rika och fattiga. Självklart så finns det ett mellanskikt, där finns den tekniska intelligentsia som ni nämner, och inom den finns mycket bra och mycket ärliga människor. Bland dem finns också oärliga och illasinnade människor, det finns alla slags människor bland dem. Men i första hand så är mänskligheten indelad i rika och fattiga, i ägare och utsugna. Att ta avstånd från denna grundläggande indelning och från konflikten mellan fattiga och rika betyder att ta avstånd från ett grundläggande faktum. Jag förnekar inte att det finns mellanliggande skikt, som tar ställning för antingen den ena eller den andra av dessa två motsatta klasser, eller intar en neutral eller halvneutral ställning i denna kamp. Men, jag upprepar, att ta avstånd från denna grundläggande motsättning i samhället och från den grundläggande motsättningen mellan de två huvudklasserna är detsamma som att bortse från fakta. Kampen pågår och kommer att fortsätta. Utgången kommer att bestämmas av den proletära klassen, arbetarklassen.

Wells: Men finns det inte många människor som inte är fattiga, men som arbetar och arbetar produktivt?

Stalin: Självklart, det finns små jordägare, hantverkare, småhandlare, men det är inte dessa människor som bestämmer ett lands öde, utan de arbetande massorna som producerar alla de saker som samhället behöver.

Wells: Men det finns väldigt olika typer av kapitalister. Det finns kapitalister som bara tänker på profiten, på att bli rika; men det finns också de som är beredda att göra uppoffringar. Ta t.ex. gamle Morgan. Han tänkte bara på profit; han var en parasit på samhället, han samlade helt enkelt bara på sig rikedom. Men ta Rockefeller. Han är en lysande organisatör; han har föregått med ett gott exempel på hur man organiserar oljeleveranserna, som är värt att efterlikna. Eller ta Ford. Ford är naturligtvis självisk, men är han inte en passionerad organisatör av rationaliserad produktion som ni tar lärdom av? Jag skulle vilja understryka det faktum att det nyligen skett en viktig förändring i opinionen angående Sovjetunionen i de engelsktalande länderna. Anledningen till detta är främst Japans ståndpunkt och händelserna i Tyskland. Men det finns andra skäl utöver de som härrör ur internationell politik. Det finns en djupare anledning, nämligen att många människor nu inser att det system som bygger på privat profit håller på att falla sönder. Under dessa omständigheter verkar det för mig som att vi inte borde sätta konflikten mellan de två världarna främst, utan i stället sträva efter att kombinera alla de konstruktiva rörelserna, alla de konstruktiva krafterna i samma led så mycket som möjligt. Det verkar för mig som att jag är mer vänster än ni, herr Stalin; jag tror att det gamla systemet är närmare sitt slut än vad ni tror.

Stalin: När jag talar om kapitalister som bara strävar efter profit, bara efter att bli rika, så vill jag inte säga att de är värdelösa människor som inte har förmågan till något annat. Många av dem har tveklöst stor talang för att organisera, vilket jag inte skulle drömma om att förneka. Vi i Sovjetunionen lär oss mycket av kapitalisterna. Och Morgan, som ni beskriver så ofördelaktigt, var onekligen en bra, duglig organisatör. Men om ni menar människor som är kapabla att rekonstruera världen, då kommer ni självklart inte kunna finna dem bland dem som troget tjänar profitens sak. Vi och de står på motsatta poler. Ni nämnde Ford. Han är så klart en duglig organisatör av produktionen. Men vet ni inte vad han har för inställning till arbetarklassen?

Vet ni inte hur många arbetare han slänger ut på gatan? Kapitalisten är fastbunden vid profiten, och ingen makt på jorden kan slita honom ifrån den. Kapitalismen kommer att avskaffas, inte av produktionens ”organisatörer”, inte av den tekniska intelligentsian, utan av arbetarklassen, eftersom de förstnämnda skikten inte spelar någon oberoende roll. Ingenjören, produktionsorganisatören, arbetar inte som han skulle vilja, utan som han blir beordrad att arbeta för att tjäna sina uppdragsgivares intressen. Det finns förstås undantag; det finns folk inom detta skikt som har vaknat upp ur kapitalismens rus. Den tekniska intelligentsian kan, under vissa omständigheter, utföra underverk och tjäna mänskligheten på ett storslaget sätt. Men den kan också orsaka stor skada. Vi sovjetmedborgare har inte så lite erfarenhet av den tekniska intelligentsian.

Efter Oktoberrevolutionen vägrade en viss del av den tekniska intelligentsian att delta i arbetet med att bygga upp det nya samhället; de motsatte sig detta uppbyggnadsarbete och saboterade det.

Vi gjorde allt vi över huvud taget kunde för att dra in den tekniska intelligentsian i detta uppbyggnadsarbete; vi försökte både med det ena och det andra. Det gick ganska lång tid innan den tekniska intelligentsian aktivt gick med på att bidra till det nya systemet. Idag går den bästa delen av denna tekniska intelligentsia i främsta ledet bland dem som bygger det socialistiska samhället. Eftersom vi har denna erfarenhet är vi långt ifrån att underskatta de goda och de dåliga sidorna hos den tekniska intelligentsian, och vi vet att den å ena sidan kan göra skada och å andra sidan kan den utföra ”underverk”. Det skulle förstås vara annorlunda om det vore möjligt att i ett slag andligen slita den tekniska intelligentsian bort från den kapitalistiska världen. Men det är en utopi.

Finns det många inom den tekniska intelligentsian som skulle våga bryta sig loss från den borgerliga världen och sätta igång att rekonstruera samhället? Tror ni att det finns många av detta slag, t.ex. i England eller Frankrike? Nej, det finns få som skulle vara villiga att bryta sig loss från sina uppdragsgivare och börja rekonstruera världen.

Och för övrigt, kan vi blunda för det faktum att för att förändra världen så är det nödvändigt att ha den politiska makten? Det verkar för mig, herr Wells, som att ni gravt underskattar frågan om den politiska makten, som att den fullständigt faller utanför er begreppsbildning.

Vad kan de göra, även om de har de bästa avsikter i världen, om de inte är kapabla att resa frågan om att gripa makten, och inte har någon makt? I bästa fall kan de hjälpa den klass som tar makten, men de kan inte själva förändra världen. Detta kan bara göras av en enastående klass som kommer att ta kapitalistklassens plats och bli enväldigt härskande liksom den förra tidigare var. Denna klass är arbetarklassen. Den tekniska intelligentsians hjälp måste självklart accepteras, och denna intelligentsia måste i sin tur få den hjälp den behöver. Men man får inte tro att den tekniska intelligentsian kan spela någon oberoende historisk roll. Att förändra världen är en storslagen, komplicerad och smärtsam process. För denna uppgift krävs en storslagen klass. Stora skepp gör långa resor.

Wells: Ja, men för långa resor krävs en kapten och en navigatör.

Stalin: Det är sant, men det som i första hand krävs för en lång resa är ett stort skepp. Vad är en navigatör utan ett skepp? En sysslolös människa.

Wells: Det stora skeppet är mänskligheten, inte en klass.

Stalin: Herr Wells, ni utgår tydligen från antagandet att alla människor är goda. Jag å andra sidan glömmer inte att det finns många illasinnade människor. Jag tror inte på borgarklassens godhet.

Wells: Jag kommer ihåg situationen med den tekniska intelligentsian för några årtionden sedan. På den tiden var den tekniska intelligentsian liten till antalet, men det fanns mycket att göra och varje ingenjör, tekniker och intellektuell fann sin möjlighet. Det var därför den tekniska intelligentsian var den minst revolutionära klassen. Nu däremot, finns det ett stor överflöd av tekniska intellektuella, och deras tankesätt har förändrats kraftigt. Den yrkeskunniga människan, som tidigare aldrig ville lyssna på revolutionärt prat, är nu mycket intresserad av det. Jag var nyligen på middag med Royal Society, vårt stora engelska vetenskapliga samfund. Ordförandens tal var ett tal för social planering och vetenskaplig kontroll. För trettio år sedan skulle de inte ha lyssnat på det jag säger till dem nu. Idag har han som leder Royal Society revolutionära åsikter och insisterar på vetenskaplig omorganisering av det mänskliga samhället. Tankesättet ändras. Din klasskrigspropaganda har inte hållit jämna steg med dessa fakta.

Stalin: Ja, jag vet detta, och det kan förklaras av det faktum att det kapitalistiska samhället nu befinner sig i en återvändsgränd. Kapitalisterna söker, men kan inte finna, en utväg ur denna återvändsgränd som låter sig kombineras med denna klass’ värdighet, med denna klass’ intressen. De skulle i någon mån kunna kräla sig ut ur krisen på sina bara händer och knän, men de kan inte finna en utväg som skulle låta dem komma ut med huvudet högt, en utväg som inte i grunden skulle störa kapitalismens intressen. Detta förstår man så klart inom breda kretsar inom den tekniska intelligentsian. En stor del av den börjar inse att den har gemensamma intressen med den klass som har förmågan att visa vägen ut ur återvändsgränden.

Wells: ni av alla människor vet en del om revolutioner, herr Stalin, ur den praktiska synvinkeln. Reser sig massorna någonsin? Är det inte ett etablerat faktum att alla revolutioner genomförs av en minoritet?

Stalin: För att åstadkomma en revolution krävs det en ledande revolutionär minoritet; men den duktigaste, mest hängivna och energiska minoritet skulle vara hjälplös om den inte kunde lita på åtminstone det passiva stödet från miljontals människor.

Wells: Åtminstone passiva? Kanske undermedvetna?

Stalin: Delvis också det halvt instinktiva och halvt medvetna, men utan stödet från miljontals människor är även den bästa minoritet maktlös.

Wells: Jag ser kommunistisk propaganda i Väst, och för mig låter denna propaganda väldigt ålderdomlig under moderna förhållanden, eftersom det är upprorspropaganda. Propaganda för det våldsamma störtandet av samhällssystemet var utmärkt när det riktades mot tyranniet. Men under moderna förhållanden, när systemet ändå håller på att kollapsa, så borde tonvikten läggas vid effektivitet, kompetens och produktivitet, inte på uppror.

För mig verkar upprorsbudskapet vara föråldrat. Den kommunistiska propagandan i Väst är bara irriterande för konstruktivt sinnade människor. 

Stalin: Självklart så håller det gamla systemet på att gå under och förfalla. Det är sant. Men det är också sant att det görs nya ansträngningar med nya metoder för att med varje medel bevara och rädda detta döende system.

Ni drar en felaktig slutsats av ett korrekt påstående.

Ni konstaterar helt riktigt att den gamla världen faller.

Men ni har fel när ni tror att den faller av sig själv. Nej, att ersätta ett samhällssystem med ett annat är en komplicerad och lång revolutionär process. Det är inte bara en spontan process, utan en kamp, en process som är kopplade till sammandrabbningen mellan klasserna. Kapitalismen förfaller, men den kan inte simpelt jämföras med ett träd som har förfallit till den grad att det måste falla till marken av sig själv. Nej, revolutionen, att ersätta ett samhällssystem med ett annat, har alltid varit en kamp, en smärtsam och grym kamp, en kamp på liv och död. Och varje gång den nya världens folk fick makten så var de tvungna att försvara sig mot den gamla världens försök att återupprätta den gamla makten med våld; den nya världens folk måste alltid vara på sin vakt, alltid redo att slå tillbaka den gamla världens attacker mot det nya systemet.

Ja, ni har rätt när ni säger att det gamla samhällssystemet håller på att falla, men det faller inte av sig själv. Ta fascismen t.ex.

Fascismen är en reaktionär kraft som försöker bevara det gamla systemet med våld. Vad ska ni göra med fascisterna? Diskutera med dem? Försöka övertyga dem? Men detta kommer inte ha någon som helst effekt på dem. Kommunister idealiserar över huvud taget inte våldsamma metoder. Men kommunisterna vill inte bli överraskade, de kan inte räkna med att den gamla världen frivilligt ska stiga av scenen, de ser att det gamla systemet försvarar sig med våld, och det är därför kommunisterna säger till arbetarklassen: besvara våld med våld; gör allt ni kan för att hindra att den gamla döende ordningen krossar er, låt den inte sätta handbojor på era händer, på de händer med vilka ni skall störta det gamla systemet. Som ni förstår så ser inte kommunisterna ersättandet av ett samhällssystem med ett annat som en simpel, spontan och fredlig process, utan som en komplicerad, lång och våldsam process. Kommunisterna kan inte bortse från fakta.

Wells: Men se vad som nu sker i den kapitalistiska världen. Kollapsen är inte en enkel sådan; den är ett utbrott av reaktionärt våld som urartar till gangsterism. Och det verkar för mig som att när det gäller en konflikt med reaktionärt och ointelligent våld, så kan socialisterna hänvisa till lagen, och i stället för att se polisen som fienden så borde de stödja polisen i kampen mot reaktionärerna. Jag tror att det är lönlöst att arbeta med den gamla upprorsinriktade socialismens metoder.

Stalin: Kommunisterna grundar sig på en rik historisk erfarenhet som lär oss att de föråldrade klasserna inte frivilligt stiger ner från historiens scen.

Kom ihåg Englands historia under 1600-talet. Var det inte många som sade att det gamla samhällssystemet hade förfallit? Men krävdes det inte ändå en Cromwell för att krossa det med våld?

Wells: Cromwell handlade på konstitutionens grund och i namn av den konstitutionella ordningen.

Stalin: I konstitutionens namn använde han våld, halshögg kungen, upplöste parlamentet, arresterade några och halshögg andra!

Eller ta ett exempel från vår historia. Var det inte länge tydligt att det tsaristiska systemet höll på att förfalla och gå under? Men hur mycket blod behövde spillas för att störta det?

Och Oktoberrevolutionen? Var det inte många människor som visste att vi, bolsjevikerna, pekade på den enda rätta utvägen?

Var det inte tydligt att den ryska kapitalismen hade förfallit?

Men ni vet hur stort motståndet var, hur mycket blod som måste spillas för att försvara Oktoberrevolutionen från alla dess fiender, interna och externa.

Eller ta Frankrike vid slutet av 1700-talet.

Långt före 1789 var det tydligt för många hur rutten kungamakten och det feodala systemet var. Men ett folkligt uppror, en sammandrabbning mellan klasserna kunde inte undvikas. Varför? För att de klasser som måste lämna historiens scen är de sista som blir övertygade om att de har spelat ut sin roll. Det är omöjligt att övertyga dem om detta. De tror att sprickorna i den gamla ordningens sönderfallande bygge kan repareras och systemet räddas. Det är därför de döende klasserna tar till vapen och tillgriper alla medel för att rädda sin existens som härskande klass.

Wells: Men det fanns inte så få advokater i ledningen för den Stora Franska Revolutionen.

Stalin: Förnekar ni intelligentsians roll i revolutionära rörelser? Var den Stora Franska Revolutionen en advokaternas revolution eller en folklig revolution, som nådde segern genom att uppegga folkets breda massor mot feodalismen och företräda det Tredje Ståndets intressen? Och agerade advokaterna i ledningen för den Stora Franska Revolutionen i enlighet med den gamla ordningens lagar? Introducerade de inte nya, borgerligt revolutionära lagar?

Den rika historiska erfarenheten lär oss att inte en enda klass hittills har stigit åt sidan frivilligt för en annan klass. Det har aldrig tidigare hänt i världshistorien. Kommunisterna har lärt sig denna läxa av historien. Kommunisterna skulle välkomna borgarklassens frivilliga avgång. Men det är mycket osannolikt att saken skulle ta en sådan vändning; detta är vad erfarenheten lär oss. Det är därför kommunisterna vill vara redo för det värsta och uppmanar arbetarklassen att vara vaksam och redo för strid. Vem vill ha en kapten som stillar sin armés vaksamhet, en kapten som inte förstår att fienden inte kommer att ge upp, att fienden måste krossas? Att vara en sådan kapten betyder att lura och förråda arbetarklassen. Det är därför jag tror att det som för dig verkar gammaldags i själva verket är en fråga om revolutionär nödvändighet för arbetarklassen.

Wells: Jag förnekar inte att våld måste användas, men jag tror att kampformerna så nära som möjligt bör motsvara de möjligheter som de existerande lagarna tillåter, vilka måste försvaras mot reaktionära attacker. Det finns ingen anledning att desorganisera det gamla systemet då det redan håller på att desorganisera sig självt tillräckligt. Därför tycker jag att det verkar som att uppror mot den gamla ordningen, mot lagen, är föråldrat; gammaldags. Jag överdriver för övrigt avsiktligt för att dra fram sanningen desto tydligare. Jag kan formulera min synpunkt på följande sätt:

För det första är jag för ordningen, för det andra angriper jag det nuvarande systemet då det inte kan garantera ordningen; för det tredje tror jag att klasskrigspropagandan riskerar att stöta bort från socialismen just de utbildade människor som socialismen behöver.

Stalin: För att uppnå ett storslaget mål, ett viktigt samhälleligt mål, så måste det finnas en huvudstyrka, ett bålverk, en revolutionär klass. Därefter är det nödvändigt att organisera assistansen från en hjälptrupp åt denna huvudstyrka. I detta fall är det Partiet som är denna hjälptrupp, till vilken intelligentsians bästa krafter ansluter sig. ni talade precis om ”utbildade människor”. Men vilka utbildade människor hade ni i åtanke? Fanns det inte gott om utbildade människor på den gamla ordningens sida i England under 1600-talet, i Frankrike vid slutet av 1700-talet, och i Ryssland under tiden för Oktoberrevolutionen? Den gamla ordningen hade i sin tjänst många högt utbildade människor som försvarade den gamla ordningen, som motsatte sig den nya ordningen. Utbildning är ett vapen vars effekt bestäms av de händer som använder det, av vem det är som skall slås ned.

Självklart behöver proletariatet och socialismen högt utbildade människor. Det är klart att simpla dumbommar inte kan hjälpa proletariatet att kämpa för socialism och bygga ett nytt samhälle. Jag underskattar inte intelligentsians roll, jag vill tvärtom betona den. Frågan är dock vilken intelligentsia vi pratar om?

Det finns nämligen olika slags intelligentsia.

Wells: Det kan inte bli någon revolution utan en radikal förändring av utbildningssystemet. Det räcker att ta två exempel: Exemplet med den Tyska Republiken, som inte rörde det gamla utbildningssystemet och därför aldrig blev någon republik; och exemplet med det brittiska Labourpartiet, som saknar målmedvetenheten för att kräva en radikal förändring av utbildningssystemet.

Stalin: Det är en korrekt observation.

Tillåt mig nu att besvara dina tre punkter.

För det första: det huvudsakliga för revolutionen är existensen av ett socialt bålverk. Detta revolutionens bålverk är arbetarklassen.

För det andra behövs det en hjälptrupp, det som kommunisterna kallar ett Parti. Till Partiet hör de intelligenta arbetarna och de delar av den tekniska intelligentsian som är nära kopplad till arbetarklassen. Intelligentsian kan bara vara stark om den ansluter sig till arbetarklassen.

Om den motsätter sig arbetarklassen så blir den värdelös.

För det tredje så krävs den politiska makten som hävstång för förändring. Den nya politiska makten skapar de nya lagarna, den nya ordningen, som är en revolutionär ordning.

Jag står inte för vilken slags ordning som helst. Jag står för en ordning som motsvarar arbetarklassens intressen. Om å andra sidan några av den gamla ordningens lagar kan användas för att tjäna kampen för den nya ordningen, så bör dessa gamla lagar användas.

Jag kan inte säga emot det ni säger om att det nuvarande systemet bör angripas då det inte kan garantera den ordning som folket behöver.

Och slutligen: ni har fel om ni tror att kommunisterna är förtjusta i våld. De skulle vara mycket nöjda med att överge de våldsamma metoderna om den härskande klassen gick med på att stiga åt sidan för arbetarklassen. Men den historiska erfarenheten talar emot ett sådant antagande.

Wells: Det finns dock ett fall i Englands historia, där en klass frivilligt lämnade över makten till en annan klass. Under perioden mellan 1830 och 1870 släppte aristokratin, vars inflytande fortfarande var ansenligt vid slutet av 1700-talet, frivilligt och utan någon hård kamp makten till borgarklassen, som tjänar som ett sentimentalt stöd åt monarkin. Senare ledde detta överförande av makten till att finansoligarkins välde etablerades.

Stalin: Men nu har ni omärkligt gått över från frågan om revolutionen till frågan om reformer. Det är inte samma sak. Tror ni inte att Chartiströrelsen spelade en viktig roll i reformerna i England under 1800-talet?

Wells: Chartisterna gjorde inte mycket, och försvann sedan spårlöst.

Stalin: Det håller jag inte med dig om. Chartisterna, och den strejkrörelse de organiserade, spelade en viktig roll; de tvingade den härskande klassen till en rad eftergifter i fråga om rösträtten, i fråga om att överge de s.k. ”rotten boroughs” [korrumperade valkretsar] och i fråga om några av ”Charterns” punkter.

Chartismen spelade en inte oviktig historisk roll och tvingade en del av de härskande klasserna till vissa eftergifter, reformer, för att så undvika stora chocker. Allmänt talat måste man säga att av alla de härskande klasserna så visade sig de härskande klasserna i England, både aristokratin och borgarklassen, vara de klipskaste och mest flexibla sett utifrån deras klassintressen, utifrån deras förmåga att upprätthålla sin makt. För att ta ett exempel ur nutidshistorien, se på generalstrejken i England 1926. Det första som någon annan borgarklass skulle ha gjort vid en sådan händelse, när Fackföreningarnas Generalförsamling kallade till strejk, skulle ha varit att arrestera fackföreningsledarna.

Den brittiska borgarklassen gjorde inte detta, och den handlade klokt sett utifrån sina egna intressen.

Jag kan inte föreställa mig att en sådan flexibel strategi skulle användas av borgarklassen i U.S.A., Tyskland eller Frankrike. För att upprätthålla sitt välde har Storbritanniens härskande klasser aldrig uteslutit små eftergifter, reformer. Men det skulle vara ett misstag att tro att dessa reformer var revolutionära.

Wells: ni har högre tankar om mitt lands härskande klasser än jag har. Men är det så stor skillnad mellan en liten revolution och en stor reform? Är inte en reform en liten revolution?

Stalin: På grund av trycket underifrån, trycket från massorna, kan borgarklassen ibland gå med på vissa delvisa reformer så länge grunden för det existerande sociala-ekonomiska systemet bibehålls.

Då den gör detta räknar borgarklassen med att dessa eftergifter är nödvändiga för att upprätthålla sitt klassherravälde. Detta är reformens väsen. Revolution å andra sidan betyder överförandet av makten från en klass till en annan. Det är därför omöjligt att beskriva någon typ av reform som revolution. Det är därför vi inte kan räkna med att någon förändring av samhällssystemen skall äga rum i form av en omärklig övergång från ett system till ett annat genom reformer, genom den härskande klassens eftergifter.

Wells: Jag står i stor tacksamhet till er för detta samtal, som har betytt mycket för mig. Då ni har förklarat saker för mig har ni säkert dragit dig till minnes hur ni fick förklara socialismens grunder i de illegala cirklarna före revolutionen. Just nu finns det bara två personer vars åsikter miljontals människor lyssnar till ord för ord: ni och Roosevelt. Andra må predika hur mycket de vill; vad de säger kommer aldrig att tryckas eller uppmärksammas.

Jag kan ännu inte till fullo värdera vad som har gjorts i ert land; jag kom hit så sent som igår. Men jag har redan sett glada ansikten på friska män och kvinnor och jag vet att något mycket betydande håller på att göras här. Skillnaden jämfört med 1920 är häpnadsväckande.

Stalin: Mycket mer kunde ha gjorts om vi Bolsjeviker hade varit klipskare.

Wells: Nej, om människorna hade varit klipskare. Det skulle vara bra att göra upp en femårsplan för ombyggnaden av den mänskliga hjärnan, som uppenbarligen saknar många saker som behövs för en perfekt social ordning.

(Skratt)

Stalin: Tänker ni närvara vid Sovjetförfattarnas Förbunds Kongress?

Wells: Tyvärr så har jag en rad åtaganden och kan bara stanna i Sovjetunionen en vecka.

Jag kom för att träffa er och jag är mycket nöjd med vårt samtal. Men jag avser att diskutera med de sovjetförfattare jag kan för att se om det är möjligt att de kan ansluta sig till PEN-klubben. Detta är en internationell författarorganisation grundad av Galsworthy; efter hans död blev jag dess ordförande. Organisationen är fortfarande svag, men den har avdelningar i många länder, och än viktigare: medlemmarnas tal återges vitt och brett i pressen. Den insisterar på yttrande- och åsiktsfrihet – även oppositionella åsikter.

Jag hoppas kunna diskutera denna fråga med Gorkij. Jag vet inte om ni är redo för så mycket frihet här ännu.

Stalin: Vi Bolsjeviker kallar det ”självkritik”. Det används i stor omfattning i Sovjetunionen. Om det finns något jag kan göra för att hjälpa er så skall jag göra det med glädje.

Wells: (uttrycker tack)

Stalin: (uttrycker tack för besöket)

Borgerlig diktatur och imperialismens kris - apropå en artikel i Clarté

I denna tid av tilltagande förfall inom grundläggande samhällsfunktioner, av krigshets och växande fascism försöker den svenska borgarklassen desperat övertyga oss om att det inte alls föreligger någon kris, att ”det går bra för Sverige”, att vi ska vara nöjda och förstå hur lyckligt lottade vi är att få leva i denna ”demokrati”. Den borgerliga och småborgerliga ”vänstern” instämmer helhjärtat och lovar oss att om vi bara går och röstar och litar på staten, så kommer den tids nog att kunna reformera fram välfärd och harmoni och skapa ett ”samhälle för alla, inte bara för de rika”. Konflikterna, menar de, beror inte på oförsonliga klasskonflikter, utan på ett destruktivt inflytande från de ”dåliga” kapitalisterna och från ”extrema ideologier”. Oavsett om dessa kapitalets representanter inom stat och media skyller problemen på invandring, på sina rivaler i riksdagen eller på ”nyliberal politik”, så är de alla överens om en sak: det nuvarande ekonomiska och politiska systemet, och den borgerliga staten, ska försvaras till varje pris.

Mot denna illusion argumenterar Peter Sundborg i sin artikel ”Valrörelse i ett kapitalistiskt sönderfall” på Clartébloggen. Där påpekar han helt korrekt att ”det svenska samhället befinner sig i en kronisk kris” och att ”vi kan alltså inte förvänta oss att staten på grund av några ädla motiv skulle vara intresserad av att lösa några av de motsättningar krisen består av. Staten är en del av den härskande klassen”. Han konstaterar också helt riktigt att kapitalet inte kommer att ”tillåta några inskränkningar i sin ekonomiska makt”, och att ”dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet”. Det som Sundborg inte gör, om det nu är för att undgå censuren eller på grund av egna reformistiska illusioner, är att dra konsekvenserna av dessa slutsatser. Är det möjligt att genom den borgerliga staten och parlamentet genomdriva reformer som skulle föra oss närmare socialism, eller inte? Finns det något sätt för arbetarklassen att utöva sin makt genom denna stat, som ju ”är en del av den härskande klassen”, eller inte?

Här blir Sundborg mer diffus: ”det mest sannolika är att det blir en borgerlig regering efter valet. Den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas. De borgerliga partierna har inga som helst intressen av att lösa de verkliga samhällsproblemen, vilket för övrigt Socialdemokraterna inte heller har”. Här intar han samma ståndpunkt som i stort sett hela den nuvarande ”vänstern”, d.v.s. att Socialdemokraterna trots sin ’nyliberala urartning’ ändå fortfarande inte är ett borgerligt parti (vilken klasskaraktär det i så fall skulle ha framgår inte). Då han (taktiskt?) undviker att nämna Vänsterpartiet i detta sammanhang blir det också svårt att dra någon annan slutsats än att vi förväntas se Vänsterpartiet som ett ”icke-borgerligt” parti, ett tänkbart alternativ till denna borgerliga politik.  

Paris, 1 maj 2018

Skulle man i stället dra konsekvenserna av Sundborgs slutsatser som vi citerat här, så skulle man komma betydligt närmare sanningen. Om vi konsekvent tillämpar marxismen, i stället för att bara använda valda (mindre ”extremistiska”?) delar av den, så förstår vi att kapitalet verkligen inte kommer att tillåta några inskränkningar varken i sin ekonomiska eller politiska makt. Då ser vi att staten, som Lenin uttryckte det, är ”ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar.” I detta syfte kan staten, d.v.s. den borgerliga diktaturen, använda sig av såväl öppet reaktionär och konservativ retorik som av liberal eller ”nästan-socialistisk” sådan, och den kan framgångsrikt använda sig av såväl fascism som statskapitalistiska inslag och socialdemokratiska reformer när omständigheterna tillåter eller kräver det; allt för att bevara utsugarsystemet och slå ner eller förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse.

Här tar Sundborg fel, när han hävdar att ”statens uppgift idag [inte är] i första hand att förhindra klasskonflikter, eftersom sådana knappt förekommer”. Även om det i Sverige idag ännu inte existerar någon revolutionär arbetarrörelse, någon proletär organisation som förmår gå i spetsen och hota borgarklassens diktatur, så är den härskande klassens skräck för de upproriska massorna i högsta grad ett faktum. Den svenska storbourgeoisien och dess stat – den svenska imperialismen – är en del av imperialismen på världsnivå, och dess ständigt återkommande kriser ingår sammantaget i det imperialistiska systemets allmänna kris, en utdragen dödskamp som tar sig uttryck i ekonomiskt, politiskt och ideologiskt förfall på alla plan. Denna dödskamp tar sig uttryck i alla de imperialistiska ländernas akuta behov av nya plundrings- och folkmordskrig mot de förtryckta nationerna i tredje världen, och av ett nytt stort imperialistiskt omfördelningskrig. Den tar sig uttryck i skärpta klassmotsättningar över hela världen i form av antiimperialistiska befrielsekrig och våldsamma gatustrider, inte bara i de förtryckta länderna utan även i imperialistiska länder som Sverige, USA, Ryssland, Frankrike, Kina, Tyskland o.s.v. Lyfter vi blicken från det trånga svenska scenariot så ser vi att det i världen råder en växande revolutionär situation ”i ojämn utveckling”, som i flera länder börjat ta sig mer avancerade uttryck i form av folkkrig och väpnade kamper ledda av arbetarklassen genom kommunistpartier som inte sålt sig till den ena eller andra imperialistmakten eller gått ner sig i det parlamentariska träsket.

Även de svenska kapitalisterna är högst medvetna om detta hot, och liksom kapitalisterna i resten av världen så riktar de nu in sin politik på krig. Krig mot sina imperialistiska rivaler, krig mot de förtryckta nationerna, och krig mot arbetarklassen och folket i det egna landet. Den svenska borgarklassen vet att Peter Sundborg har rätt när han skriver att ”den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas”, och precis som han säger så kommer den inte att ”hejda sig i sin strävande att ytterligare försämra för lönearbetare”. Även om det just nu fortfarande är relativt

"Krig mot de
imperialistiska krigen"

fredligt i Sverige, så förstår de härskande att den tid vi är på väg in i kräver en annan politik. Liksom i t.ex. USA, Kina, Ryssland eller Tyskland har de i Sverige återigen dragit fram fascismen ur gömmorna; en fascism som med hjälp av såväl rasism och nationalism som liberalism och reformism ska skapa ”nationell enhet” för mer krig, mer repression, mer övervakning och alltmer öppen diktatur. Under kapitalismens imperialistiska fas, och i synnerhet under dess nuvarande desperata dödskamp, kommer de ingenstans att tillåta något parlament eller någon demokrati att bli en plattform för arbetarklassen. De kommer inte att tillåta något parti eller någon individ, som på allvar motsätter sig deras utsugarsystem och deras krig, att utöva något inflytande inom deras system, och den ”vänster” som tror sig kunna ”förändra systemet inifrån” kommer oundvikligen att tvingas bli deras lydiga springpojkar.

Som sagt, ”dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet” – och systemet kan inte avskaffas genom systemets egna verktyg. Den härskande klassen har redan förstått ganska väl vad som komma skall och rustar sig för det; nu krävs det att vi som står på andra sidan gör detsamma.

Om arbetarklassens makt

Det finns många missuppfattningar när det gäller vad arbetarklassens revolution och arbetarklassens makt  - proletariatets diktatur - egentligen innebär. En del av de borgerliga så kallade socialisterna har försökt inbilla oss att det räcker med att staten kallar sig "socialistisk" och att den politiska ledningen kallar sig "kommunister" och i ord utger sig för att representera arbetarklassen (och sådana falska "kommunistiska" regimer har förstås bidragit till den borgerliga myten om att de som gör uppror och tar makten alltid oundvikligen förvandlas till en ny utsugarklass). Andra föreställer sig att det räcker med att alla ledande poster i samhället besätts av människor med ursprung i arbetarklassen, vilket ju kan låta radikalt men missar själva poängen. Om inte de som leder följer den ideologi och politik som motsvarar arbetarklassens och folkets kortsiktiga - men framför allt långsiktiga - intressen, så kommer de mycket riktigt bli en ny borgarklass, hur mycket de än är födda och uppvuxna i arbetarklassen. 

Som Lenin visar i utdraget nedan, så kännetecknas den nya revolutionära makten inte i första hand av vad den kallar sig för eller ens hur många av dess ledare som kommer från arbetarklassen, utan av dess mål och dess faktiska politik för att nå dessa mål. Målet för arbetarklassens revolution är inte bara en fråga om omfördelning av tillgångar och inflytande; målet är att avskaffa all utsugning och alla klasser. Den socialistiska revolutionen handlar inte om att "tvinga de rika att bidra mer till samhället", utan om att ta ifrån utsugarna deras egendom, att avskaffa den borgerliga egendomen, privategendomen. Det är först när en revolution och en ny stat genomför dessa åtgärder och på allvar kämpar för detta mål som den kan kallas en proletär revolution och en arbetarklassens stat. De stater och rörelser som kallar sig "socialister" och "revolutionärer" men ägnar sig åt att bevara kapitalismen genom att kalla den för något annat, hitta "nya" sätt att administrera den och kanske försöka mildra dess effekter genom korporativa reformer - de är inget annat än borgerliga stater och rörelser.

Utdragen nedan kommer från Lenins text "Centralkommitténs verksamhetsberättelse den 29 mars 1920 på RKP(b):s 9:e kongress". Den är alltså skriven tre år efter Oktoberrevolutionen, och redogör för erfarenheterna och lärdomarna av att bygga upp den nya socialistiska staten:

"Om en gammal klass ersätts av en ny, så kan denna hålla sig kvar endast i ursinnig kamp mot andra klasser, och den kan segra slutgiltigt endast om den förmår leda till att klasserna avskaffas överhuvudtaget. Klasskampens väldiga och komplicerade process ställer frågan just på detta sätt – i annat fall fastnar ni i förvirringens träsk. Vari kommer klassherravälde till uttryck? Vari kom bourgeoisins herravälde över feodalherrarna till uttryck? Författningen talade om frihet och jämlikhet. Det var en lögn. Så länge det finns arbetande människor är egendomsägarna i stånd och rentav tvungna som ägare att göra spekulationsaffärer. Vi säger att det inte finns någon jämlikhet, att den mätte och den hungrige, spekulanten och den arbetande människan inte är jämlikar.

Vari kommer klassherraväldet idag till uttryck? Proletariatets herravälde kommer till uttryck i att godsägarna och kapitalisterna berövats sin egendom. Andan, huvudinnehållet i alla tidigare författningar, även de mest republikanska och demokratiska, har varit reducerad till en enda sak – äganderätten. Vår författning har rätt till en plats i historien, har kämpat sig till denna rätt genom att egendomens avskaffande inte bara skrivits ner på papper. [...]

De småborgerliga ägarna är splittrade; de bland dem som har större egendom är fiender till dem som har mindre, och proletärerna har genom att avskaffa egendomen förklarat öppet krig mot dem. Ännu finns det många omedvetna och okunniga personer, som helt är för all slags fri handel men som inte kan kämpa, då de ser disciplinen och offerviljan i segern över utsugarna; de är inte för oss men de är ur stånd att gå emot oss. Det är endast klassherraväldet som bestämmer ägandeförhållandet och bestämmer vilken klass som skall ha överhanden. [...]

Närhelst klasser avlöst varandra har de ändrat förhållandet till ägandet. När bourgeoisin avlöste feodalismen ändrade den förhållandet till ägandet; bourgeoisins författning säger: ”Den som har egendom är tiggarens jämlike.” Det var bourgeoisins frihet. Denna ”jämlikhet” gav kapitalistklassen herraväldet i staten. Men tror ni att bourgeoisin, när den hade avlöst feodalismen, blandade ihop stat och förvaltning? Nej, så dumma var de inte, de sade att för att förvalta måste man ha personer som kan konsten att förvalta och att de till detta skulle ta feodalherrar och omskola dem. Så gjorde de också. Var det då ett misstag? Nej, kamrater, förmåga att förvalta faller inte ner från himlen och ingives inte av någon helig ande, och att en viss klass är den ledande klassen gör den inte genast kapabel att förvalta. Vi har sett exempel på detta: medan bourgeoisin var i färd med att segra hämtade den till förvaltningen personer från en annan klass, feodalklassen, och de kunde inte heller tas från något annat håll. Vi måste se nyktert på saker och ting: bourgeoisin anlitade den föregående klassen, och nu står vi inför samma uppgift – att förmå att ta hand om den gamla klassens kunskaper och skolning, underordna detta under våra syften och utnyttja det för att vår klass skall segra. Därför säger vi att den segrande klassen måste vara mogen, och mogenhet bestyrks inte med någon signatur eller något intyg, utan genom erfarenhet och praktik."

Valet 2018: nationell enhet, "välfärd" och rasistisk hets

I september får svenska folket återigen möjligheten att "välja vilka representanter för den härskande klassen som ska representera och förtrycka dem i parlamentet", som Marx uttryckte det, när den borgerliga staten genomför sitt riksdagsval.

När man tittar på de olika partiernas valfläsk 2018 så ser man kanske tydligare än någonsin hur de alla, från höger till "vänster" samlas kring ungefär samma mål och paroller. De har alla samma uppgift; att genomföra den politik som den härskande klassen - den svenska imperialistiska storbourgeoisien - behöver för att stärka sin makt och öka sina profiter under nu rådande omständigheter: att avvärja hotet från arbetarklassens ökade klassmedvetande och alla revolutionära tendenser, att ena "hela folket" över klassgränserna för en starkare borgerlig diktatur, för mer repression, för de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen och för utsugningen av tredje världens folk (både i deras egna länder och i Sverige, där invandrarna ska finansiera vår "välfärd" genom att bilda en reserv av rättslös, desperat arbetskraft).

Riksdagspartiernas uppgift är att utforma en konkret politik av allt detta och sälja in det till de breda massorna. Det finns skillnader i fråga om metoder och retorik, bl.a. beroende på vilka delar av befolkningen de siktar på att vinna röster från, men likheterna är övervägande. Samtliga partier presenterar någon variant på temat "trygghet", vilken ska uppnås genom "mer välfärd", "hårdare tag mot brottsligheten" och mer förtryck och exploatering av invandrarna. Låt oss ta några exempel, och börja med de s.k. "högerpartierna":

I enlighet med den borgerliga feminismen, den öppet pro-imperialistiska feminismen, proklamerar Moderaterna att "Sverige är världens bästa land att vara flicka i", men att "det finns också ett Sverige där flickor inte får lära sig simma. Där bibliotek stänger för att inredning och böcker förstörts. Där ambulanser behöver poliseskort." Alltså med andra ord: i Sverige är kvinnor "fria", och hotet mot denna påstådda "frihet" kommer inte från kapitalismens utsugning och ruttna kultur, utan från de "ociviliserade invandrarna" och "extremisterna". Hotet mot allas vår kapitalistiska "frihet" kommer från upproriska ungdomar i arbetarförorten, som förstås måste slås ned med allt hårdare medel.

Ungefär samma visa hör vi från Liberalerna, som tar upp "kampen mot hederskulturen" som en av sina främsta paroller. I "frihetens" och "demokratins" namn ska invandrarna förföljas och "integreras". Syftet är detsamma som hos de övriga partierna (och hos alla de fascistiska rörelserna): att utse en syndabock för att främja en nationell, chauvinistisk "enhet" över klassgränserna, samt att pressa ner arbetarklassens löner och främja otyglad utsugning av den invandrade arbetskraften. Detta sammanfattas i Liberalernas slogan: "Gör det billigare och enklare att anställa - inför inträdesjobb".

Centerpartiet, som profilerat sig genom en "antirasistisk" variant på samma tema, ropar också på "nationell enhet" under parollen "Låt inte Sverige klyvas" och med följande krav:
"Alla jobb behövs - öppna dörren till första jobbet och ge jobbskaparna möjligheter". "En integration för alla i Sverige - jobben är nyckeln". Detta är ett återkommande tema hos alla partierna: när de säger "integration" så menar de lydnad, underkastelse och lägre löner. "Svenska värderingar" betyder att svära trohet till den svenska staten och dess våldsmonopol, och att ta avstånd från allt som är revolutionärt.

Om vi går vidare med det s.k "socialistiska" blocket, så vet ju alla att Socialdemokraterna nu öppet har antagit den rasistiska hetspolitik som tidigare bara uttalades så tydligt av SD. Partiet driver nu igenom att asylsökande som fått avslag inte längre ska få försörjningsstöd, att deras barn inte längre ska få gå i skola, och att den styrande principen vad gäller flyktingar skall vara "man ska i första hand återvända", som Löfven uttrycker det. Sossarnas slagord för valrörelsen är "Ett tryggare Sverige - genom bättre välfärd, hårdare tag mot brottsligheten och snabbare integration". Det är alltså samma politik som vi ser hos de "borgerliga", med skillnaden att mer fokus läggs på "välfärden". Målet är att ena så stora delar av befolknigen som möjligt för mer repression (fler poliser, "hårdare tag") mot arbetarklassen genom å ena sidan rasistisk hets och å andra sidan genom att muta oss med smulor. Sossarna har t.ex. lagt fram en "handlingsplan för en trygg arbetsmarknad" och gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren (tillsammans med Vänsterpartiet), vilka båda öppet framställs som frukter av den restriktiva invandringspolitiken.

Sverigedemokraterna skiljer sig inte märkbart från de övriga partierna, även om de uttrycker sig lite mer gammeldags. Åkesson vill ha "ett tryggt, sammanhållet Sverige", ett "modernt folkhem" där man "först gör sin plikt innan man kräver sin rätt". När han kräver att Sverige "handgripligen tar tillbaka de stadsdelar som har förlorats till kriminalitet och religiös extremism" så menar han exakt samma sak som de övriga partierna. Det är varken mer eller mindre rasistiskt, utan det är exakt samma agenda: fascistisk "klassfred" för att slå mot arbetarklassen och rädda kapitalismen ur dess kris.

Som vi har tagit upp i tidigare artiklar så sluter Vänsterpartiet och den övriga "vänsterns" organisationer i stort sett upp kring den politik vi beskrivit ovan. Varken Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ ser någon anledning att avstå från samarbete med S, trots dess öppet "sverigedemokratiska" vändning. Vänsterpartiet fungerar fortfarande i praktiken som ett stödparti till SAP: en del av V:s roll är att med vackra ord dra med sig de väljare som fortfarande kallar sig socialister och antiimperialister. Angående samarbete med S så förklarar Sjöstedt (som vanligt) att "Vänsterpartiet kommer ställa krav på socialdemokraterna". Enligt Sjöstedt måste "de rikaste bidra mer" om vi ska ha "en riktigt bra välfärd". Liksom för t.ex. "Podemos" i Spanien så står inte kapitalismens avskaffande på dagordningen för Vänsterpartiet; det uttalade målet är i stället att stabilisera kapitalismen genom en viss "utjämning av klyftorna", vilken skall genomföras med hjälp av den borgerliga staten och de "goda", "ansvarstagande" kapitalisterna. Liksom alla de övriga partierna så ger V i praktiken sitt fulla stöd till den svenska imperialismen och dess utsugning av de förtryckta länderna, vilken skall tjäna till att finansiera nämnda "välfärdsreformer". Liksom alla de övriga partierna så förespråkar Vänsterpartiet ett stärkande av den borgerliga förtrycksapparaten, av repressionen mot arbetarklassen och folket, med skräckpropagandan om "brottsvågen" som förevändning.

De övriga organisationerna inom "vänstern" konkurrerar med V och S om att mobilisera framför allt arbetararistokratin och småbourgeoisien för samma reformistiska, socialfascistiska politik på borgarklassens villkor. Den anarkistiska rörelsen, med Förbundet Allt åt Alla i spetsen, ser numera det borgerliga parlamentet som ett demokratiskt "komplement" till den utomparlamentariska rörelsen, och ser uttryckligen Vänsterpartiet som en allierad eller åtminstone "det mindre dåliga alternativet". De blir därför i praktiken ett stödparti till V och S, och överväger måhända att själva ställa upp i val i framtiden (liksom deras "kommunalistiska" motsvarigheter t.ex. i Spanien). Det s.k. "Kommunistiska Partiet" har som vi redan sett också hängt på den "invandringskritiska" hetsen och kräver liksom sossarna "hårdare tag" och en starkare borgerlig förtrycksapparat. SKP för fram en liknande linje. Alla uppmanar de oss att fortsätta rösta i de borgerliga valen.

Det vi ser i denna valrörelse är samma sak som vi ser i hela världen. Som Lenin sade: "det borgerliga parlamentet är en främmande inrättning, bourgeoisiens verktyg för att undertrycka proletärerna". Det är inte bara så att arbetarklassen inte kan ta makten genom de borgerliga parlamenten - i detta imperialistiska stadium av kapitalismen, som präglas av "reaktion över hela linjen", kan de inte heller användas som en propagandaplattform eller "tribun". Erfarenheten i hela världen visar entydigt, att de "arbetarpartier" som går den parlamentariska vägen oundvikligen blir borgarklassens och kontrarevolutionens representanter. Imperialismen och dess s.k. "demokrati" är rutten och döende, och det finns ingen anledning för arbetarklassen att hjälpa till att hålla den kvar i livet genom att rösta på dess partier.