Borgarklassens hat mot arbetarstaten: "Kämpa men understå er inte att segra"

Under hela arbetarrörelsens kamp för att ta makten, bygga socialismen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns någon utsugning, så har det funnits personer som har övergett rörelsens långsiktiga och övergripande mål för att i stället vinna kortsiktiga och begränsade (och ofta personliga) fördelar, genom att på olika sätt anpassa rörelsen till vad som är acceptabelt för borgarklassen. I praktiken har detta alltid inneburit att förvandla arbetarklassens partier och organisationer till borgerliga sådana, som har gett upp kampen för att ta makten och i stället ägnar sig åt att försöka putsa lite på kapitalismens yta – och borgarklassen har haft stor nytta av dem för att lugna ner klasskampen och förlänga sitt herravälde ytterligare lite längre. 

De som på detta sätt överger arbetarrörelsens principer försöker ofta låtsas som om de står för något "nyskapande" gentemot den "dogmatiska" marxismen, men i verkligheten upprepar de samma gamla saker sedan 1800-talet: den "fredliga vägen" till socialismen, den "fredliga samlevnaden" i stället för kamp och revolution, borgerlig demokrati i stället för proletär demokrati etc. Vi kommunister kallar dessa personer för revisionister, eftersom de reviderar (skriver om, ändrar) arbetarrörelsens mest grundläggande mål och principer. Deras metoder och politiska idéer kan se lite olika ut, men det finns några saker som de alla har gemensamt; de marxistiska principer de hatar mest är nämligen precis de principer som är mest skrämmande för borgarklassen. En av de främsta av dessa är principen om proletariatets diktatur; d.v.s. att arbetarklassen inte kan ta över och reformera den borgerliga staten, utan måste krossa den och bygga en arbetarstat i stället. 

Kort sagt: för att kunna bygga ett socialistiskt samhälle där arbetarklassen styr över produktionen, politiken och kulturen, så måste den borgerliga diktaturen, baserad på borgarklassens väpnade styrkor, ersättas av en arbetarstat baserad på arbetarklassens väpnade styrkor, för att hindra borgarna från att ta tillbaka makten och återinföra kapitalismen. Alltså, i stället för hyrda knektar som skjuter på folket för att försvara en handfull utsugare, så beväpnar vi folket för att försvara socialismen och avskaffa all utsugning.

En av de som tidigt vände sig emot att arbetarna skulle upprätta sin egen stat var Karl Kautsky, som blev en av grundarna av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin som vi fortfarande dras med idag. Han hävdade att arbetarnas sovjeter (arbetarråd) var en bra sak, men att de inte fick bli en ”statsorganisation”. Liknande åsikter har vi under historien kunnat höra, och hör än idag, från ”frihetliga socialister” (anarkister) och andra som verkar föredra att leva under kapitalismen framför att göra det hårda och långsiktiga arbete som krävs för att störta den. De som vänder sig emot att arbetarklassen skall bygga sin egen stat försvarar i slutändan alltid den borgerliga staten, oavsett om de påstår sig vara "emot alla stater" eller om de påstår sig kunna reformera den nuvarande staten. För dem är socialismen en ouppnåelig utopi som man kan använda i sin propaganda; den verkliga socialistiska revolutionen är lika skrämmande för dem som den är för borgarklassen. Lenin behandlade frågan om sovjeterna och arbetarstaten i sin polemik mot Kautsky:

"'Den sovjetiska organisationsformen är alltså', sammanfattar Kautsky, 'en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete som vi går tillmötes.

Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevikerna, som efter novemberrevolutionen 1917 [d.v.s. Oktoberrevolutionen] tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna fick majoritet i de ryska arbetardeputeradesovjeterna, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna, som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en statsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen [d.v.s. Februarirevolutionen]. I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig socialdemokrater. De kallar sig kommunister.' (S 33, kursiv av Kautsky)

 (…) Kautskys resonemang, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just: skulle sovjeterna sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna förde i april 1917 fram parollen "All makt åt sovjeterna", och på partikonferensen samma månad förklarade bolsjevikerna att de inte nöjde sig med en borgerligt parlamentarisk republik utan krävde en arbetar- och bonderepublik av Pariskommunens typ eller sovjettyp) eller skulle sovjeterna inte sträva efter detta, inte ta makten, inte bli statsorganisationer utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (som Martov uttryckte sig när han med sin oskyldiga önskan sökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underordnande under bourgeoisin).

 Kautsky har slaviskt upprepat Martovs ord. Han har tagit brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överfört dessa brottstycken till en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare som stiftade bekantskap med Kautskys tidigare citerade resonemang.

 Samma skratt kommer Kautsky att möta från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem vad saken här rör sig om.

 Kautsky har gjort Martov en björntjänst genom att med utomordentlig åskådlighet fullfölja Martovs fel in absurdum. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kommit.

 Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga mot finanskapitalet. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en utslagsgivande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och arbete i Europa. Så säger Kautsky.

 Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" - avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att ta hand om statsmakten?

 Inte alls. Gud förbjude det.

 I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!

 Vad är då staten?

 Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.

 Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och utsugna i det nuvarande samhället, måste således sträva efter "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra maskineriet för kapitalets undertryckande av arbetet! - Får inte krossa detta maskineri! - Får inte utnyttja sin allomfattande organisation för att undertrycka utsugarna!

 Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen - som alla liberaler erkänner den, d.v.s. utan att bourgeoisin störtas ...

 Här framträder klart Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den av bourgeoisin förtryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och klara av alla djupa motsättningar med fraser.

 Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten till arbetarklassen eller medger han att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han går under inga omständigheter med på att arbetarklassen skall krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt, proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.

 Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx på tal om vilken stat den segerrika arbetarklassen behöver: "staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person som gör anspråk på att fortfarande vara marxist och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. Kautsky har här ådagalagt den kolartro på staten, som i Tyskland, enligt vad Engels skrev 1891, "fortplantat sig ... till bourgeoisins allmänna medvetande och även till mången arbetare". Kämpa arbetare - därtill "samtycker" vår kälkborgare (det "samtycker" också borgaren till, ty arbetarna kämpar i varje fall, och det enda man kan göra är att tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) - kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med en proletär "statsorganisation"!" (V.I. Lenin - Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, 1918)

"Mellanmål, midsommar, rashygien och Bofors"

Labyrint från Gottsunda är en av de musikgrupper som de senaste åren har levererat några av de mest träffsäkra uttalat politiska låtarna i Sverige på väldigt länge. Labyrints, Carlitos med fleras låttexter ger en betydligt mer sanningsenlig bild av Sverige idag än någon av universitetens alla "postmarxister" eller "queerteoretiker" lyckas prestera - förmodligen därför att de är texter skrivna av folk som faktiskt lever i den verklighet som den borgerliga "vänsterns" intellektuella ängsligt försöker förstå från sitt uppifrån-perspektiv. Låtar som Carlitos "Babylon brinner" utmärker sig även internationellt, och går längre än de flesta av sina nordamerikanska motsvarigheter i sitt avslöjande av borgarnas diktatur och politiska trixande ("Obama är en varg i fårakläder").

Just därför är det lite konstigt att dessa grupper fortfarande dras med den svenska Hip Hop-scenens gamla romantisering av Palme och "det gamla goda folkhems-Sverige".  Idén om att Sverige förr var något slags "halvsocialistiskt" välfärdsparadis, och att Palme var dess sista försvarare, verkar ha slagit rot inte bara hos de äldre generationerna (som ofta nostalgiskt selektivt väljer att glömma sosse-sveriges utsugning och förtryck), utan även hos de yngre, som knappast ens själva levde på den tiden (här är lite info om verklighetens Palme). Kanske är det inte så underligt ändå, med tanke på hur denna falska bild av Sverige som den "goda imperialistmakten" ständigt sprids av den reformistiska "vänsterns" pampar och karriärister; de som hoppas på att kunna hålla tillbaka upproret i arbetarförorterna genom att slänga åt dem lite mer smulor från de rikas bord. Och med tanke på hur fanatiskt och systematiskt kampen för arbetarklassens makt, för den socialistiska revolutionen, har smutskastats och brännmärkts, så blir väl de som drömmer om socialism tvungna att förlägga sina drömmar i det förgångna i stället för i framtiden. Så länge härskarna kan få folk att tro att det kanske trots allt är möjligt att få slut på utsugningen och förtrycket genom att rösta fram några "vänstersossar" och återupprätta "folkhemssverige", så kan de hålla upproret borta och rädda sin utsugarstat i några år till.

Nåväl, det är som Engels sade: "i ett land av politiska rörelser och arbetarrörelser, som är gammalt, är det självklart att de alltid har en mängd traditionellt nedärvt skräp, som vi nödvändigtvis och gradvis rensar bort.". De här illusionerna om det goda sosseverige tillhör det nedärvda skräpet, som arbetarklassen kommer att göra sig av med. Och det känns faktiskt som att Labyrint och deras kollegor är på väg åt rätt håll.

SWERJE

Så jävla lätt och tappa fokus,
i vårt land som behandlar oss med skam har nåt emot oss
Sverige fina Sverige, skog och betongblock
ängar och dalahästar, västar och pistolskott
Lagom e bäst, allemansrätt, och grova brott
acceptansens land, ingen funderar ens på motstånd
Sverige fina Sverige, hockey och fotboll
mellanmål, midsommar, rashygien och bofors
fylleslagsmålens land, folk dör för ingenting
kontrasternas land, folk dör av heroin
Sverige överflöd bling bling kokain och braja
Sverige existensminimum tvingad till och grinda
Sverige rasistssystem, spring spring från ajna
Sverige Astrid Lindgren, Tintin, och Mein Kampf
Du unga du fria när dom e fjällhöga,
pulver i kanyler dör i norden när dom själv mördar
Miljöförsöring och källsortering... Mmm
Barnfattigdom och överkonsumering
Neutralitet och natoaliering... Jag ser
Röd retorik ifrån en blå regering
Allting som vi har kvar
bara dubbelmoral
Vårat älskade Sverige är inte samma som det en gång var
Hör vårt rop hör vårt kall
Vi måste vända på allt
För vårat älskade Sverige är inte samma som det en gång var
Så vad hände med vårt land ja vad gick det fel
Ser mig runt, känner inte igen mig nå mer
Eller kan det vara så att jag börjar inse
det är hycklarnas land och länge varit det
Dags och tänka om på vilken väg och gå
inte samma plats vi växte upp när vi var små
eller kan det vara så att jag börjar förstå
det är hycklarnas land och länge varit så
Segregation, isolering, missär, miljonprogram getton
men dom kallar det bara nått annat namn... Svensson
Har bott här länge nu i vårat avlånga land
hjälpt till och bygga upp skiten, vart ska jag tagga nånstans
tagga själv bre
Om du inte diggar nya Sverige,
Det nya Sverige är den nya svensken svartskalle
förtryckta förnedrade folkmassor starta kravaller
Du gamla du fria, må hon vila i frid med palme
Nya Sverige, 10 kv ståldörr och galler,
Robin robbar banken i din hood med sin galle
Sverige, Sverige älskade fosterland jag svär ibland
hatar jag dig för att du aldrig gett oss en ärlig chans
Sverige är ett jämtställt, öppet och tolerant land
vi som bor här, vi som är svenskar vi är jämställda, öppna och toleranta.
Eeey eey ey yo dom vet att vi är vana
att få betala
tillbaka mer än dem har gett
Har alltid haft fett respekt för vårt land
men yo Sverige ditt äckliga sätt
Börjar göra folk galna
utanför stan jaa
Vi har krigat för att ta en del
hur länge ska ni fukka vårt land och sen säga yo
allting är blattarnas fel
Vakna snälla vakna för nu sover vårt land
hur ska du lära när du är så ignorant
Vakna snälla vakna, vakna nu om du kan
även om du hatar oss tar vi dig i vår famn
Så vad hände med vårt land ja vad gick det fel
Tittar runt mig, känner inte igen mig nå mer
Eller kan det vara så att jag börjar inse
det är hycklarnas land och länge varit det
Dags och tänka om på vilken väg och gå
inte samma plats vi växte upp när vi var små
eller kan det vara så att jag börjar förstå
det är hycklarnas land och länge varit så

Palestina, Sydafrika och den "goda imperialismen"

Sossarna och den "goda imperialismen"

Palestinavänner i Sverige och världen gläds nu åt att Sverige som första EU-land erkänner Palestina som stat. Glädjen är förståelig, men samtidigt så är det något som är lite "för bra för att vara sant" med denna sossarnas och den svenska statens godhjärtade välvilja. Erkännandet av Palestina funkar utmärkt för att ge den nya regeringen en välbehövlig PR-boost här hemma (i ett läge när de flesta redan insett att förhoppningarna om en återgång till "välfärden" inte kommer att infrias, och Löfven och co. redan deklarerat att Fas 3-slaveriet kommer att fortsätta). Dessutom så är det användbart både för svenska och nordamerikanska imperialister att framställa Sverige som en "god" och t.o.m. lite "vänstervriden" kraft i världen (det är därför ganska passande att Obama-regimen lite faderligt säger att Sveriges beslut är "premature" - men de fördömer det inte.)

Svenska makthavare kallar Sverige för en "humanitär stormakt". Vad de menar är bl.a. att Sverige, liksom Norge, Schweiz och några andra imperialistmakter, i stor utsträckning kombinerar sin sedvanliga utsugning och sitt sedvanliga mördande i tredje världens länder med s.k. "humanitära" och "demokratifrämjande" insatser. D.v.s. att samtidigt som Sverige skickar soldater för att skjuta ihjäl dem som motsätter sig imperialisternas vilja (t.ex. i Afghanistan), så bygger man även upp organisationer som skall påverka och forma ländernas politik, erbjuda "bistånd" i utbyte mot samarbete och undergräva olika revolutionära rörelser eller oregerliga inhemska grupper. Syftet är i slutändan att skapa gynnsamma förhållanden för svenska och andra imperialistiska storföretags exploatering. För en supermakt som USA, med dess väletablerade rykte som hämningslös massmördare, är det också praktiskt att ha "goda" länder som Sverige som mellanhänder när man vill ta kontrollen över länder i tredje världen (minns vad Malcolm X sade om denna "goda" imperialism).


Hur gick det i Sydafrika?

När det idag talas om Palestina, så är det många som uppmanar till att bojkotta Israel, och framhåller bojkotterna mot den sydafrikanska Apartheidregimen som en förebild. Framför allt Vänsterpartiet och sossarna brukar skryta skamlöst om hur de genom bojkottskampanjer och lobbyverksamhet hjälpte till att "störta apartheid". Men i sina hyllningar till Mandela och "regnbågsnationen" så berättar de inte hela historien. De nämner inte att samma kapitalister, som under årtionden sugit ut och mördat Sydafrikas arbetande folk, framför allt den svarta majoriteten, fick behålla alla sina rikedomar och all sin makt; de fascistiska slaktarna och torterarna gick fria i "fredens" och "försoningens" namn, och utsugningen och mördandet av folket fick inte bara fortsätta, utan intensifierades. Fattigdomen i Sydafrika blev större, inte mindre (det räcker att titta på FN:s egna rapporter). Kämpande arbetare mördas fortfarande (som i fallet Marikana 2012: 40 strejkande arbetare döda). Den enda skillnaden är att det sedan 1993 finns ett litet gäng svarta pampar som får vara med och suga ut folket, och att en del av de poliser som mördar folket är svarta.

I början av 90-talet hade svenska och övriga storkapitalister inte längre något att vinna på att försvara Apartheid. För att de svenska storföretagen skulle kunna etablera sig och exploatera Sydafrikas arbetarklass och naturresurser, och för att kunna hålla tillbaka de beväpnade och revolutionära arbetarna, så var Mandelas "regnbågsnation" betydligt mer ändamålsenlig än en rasideologisk regim som bara drog till sig onödig uppmärksamhet. Bojkotterna var ett störande problem som hotade profitintresset, men med hjälp av en respekterad figur som Mandela så kunde man inbilla omvärlden att rättvisan nu hade segrat i Sydafrika, och så upphörde alla bojkotter som genom ett trollslag. Utsugningen kunde fortsätta som förut, och för svenska storföretag ännu bättre än förut: läs vad Svenska ambassaden i Pretoria säger om svenska företags framgångar i Sydafrika.
Kort sagt: Regnbågsrevolutionen" var inte bara "otillräcklig", den var inte något "steg i rätt riktning" - den var en reaktionär, kontrarevolutionär manöver för att förhindra revolutionen i Sydafrika och garantera imperialisternas fortsatta profiter på det sydafrikanska folkets bekostnad.


Palestina: "fredlig lösning" för fortsatt utsugning?

I Palestina och Israel liksom i Sydafrika så styrs imperialistmakternas agerande av deras profitintresse och deras strategiska intressen. De har inget intresse av att stödja en sådan öppet rasistisk regim som den sionistiska i Israel för sakens egen skull. Vad de behöver är en regim som de kan lita på när det gäller att förvalta imperialismens intressen i regionen, och om de kan hitta en mer stabil lösning, en marionettregim med ett mer sympatiskt ansikte, som inte väcker omvärldens hat, så kan vi mycket väl få se en "regnbågsrevolution" i Israel och Palestina. Kanske en "tvåstatslösning" med "humana" och "demokratiska" (kanske t.o.m. s.k. "vänstervridna") regimer både i Palestina och Israel? Regimer som i ännu en "freds- och försoningsprocess" förlåter folkmordet på många tusen palestinier och hela den sionistiska terrorn? Som kanske ger palestinierna tillbaka en del av deras land (fast det egentligen blir imperialisterna som styr över det)? Liksom i Sydafrika så har den svenska imperialismen, dess stat och dess storföretag, stora intressen i området, och självklart hoppas de på att kunna få en större del av kakan genom att knyta till sig palestinska byråkratkapitalister. Kanske kan de precis som i Sydafrika ta hem storvinsten, om nya "demokratiska" regimer kan hålla tillbaka de revolutionära krafterna och inbilla omvärlden att rättvisan har segrat i Palestina?

Såhär skrev den förra regeringen om Sveriges intressen i Israel och Palestina:

"(...)Många av de stora svenska företagen, såsom IKEA, Ericsson och H&M, är etablerade i Israel. Handelsminister Ewa Björling besökte Israel 2008, och Israels dåvarande handelsminister Binyamin Ben Eliezer besökte Sverige 2010.

Handel med Palestina

På motsvarande sätt som med Israel har EU ett interimistiskt associeringsavtal med den palestinska sidan. Det är inte lika omfattande som avtalet med Israel, bl a beroende på begränsningar som har att göra med att Palestina ännu inte är en självständig stat. För att ytterligare underlätta den hittills begränsade handeln avser EU under 2011 att bevilja tullfrihet för alla palestinska varor som inte redan har det genom det befintliga avtalet. Ockupationen av de palestinska områdena, och inte minst den begränsade rörelsefriheten, utgör dock fortsatt en begränsande faktor för handeln med palestinska varor.

Som en del i det omfattande svenska stödet för palestinskt statsbyggande verkar regeringen för ökade svenska investeringar i de palestinska områdena och även för att främja kontakter mellan palestinska och israeliska företag, inte minst genom stöd till Palestine International Business Forum (PIBF). Handelsminister Ewa Björling besökte de palestinska områdena 2008."
(http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/160982)

Revolution i stället för försoning

Palestinas folk kommer aldrig att få tillbaka sitt land genom några "godhjärtade" imperialisters manövrar och "fredsavtal", utan endast genom revolution; genom att arbetarklassen går i spetsen för det nationella befrielsekriget, bygger upp en självständig ekonomi och militär och slänger ut sionisterna och alla imperialisterna från hela det palestinska territoriet. Endast så går det att bygga ett land som är till för det arbetande folket, oavsett religiösa eller "etniska" tillhörigheter. En av de bästa svenska texterna om Palestina är Staffan Beckmans "Palestina och USA-imperialismen" från 1969.
Där skriver han bl.a. såhär: "Ända från början var striden i Palestina en klasskamp mellan de krafter som representerade de egendomslösa massorna på ena sidan, och imperialismen, de med denna sammanlänkade arabregimerna och sionismen på den andra.". D.v.s. att den nationella befrielsekampen mot imperialismen och dess rasistiska regimer alltid är en fråga om klasskamp, och om den kampen skall undgå att falla i imperialisternas fällor och bli ett verktyg för deras profiter, så måste den ledas av arbetarklassen. I Beckmans bok finner vi också PFLP:s folkfrontsmanifest från 1968, där de visserligen framhåller de olyckliga exemplen Vietnam och Kuba (vars revolutioner stoppades när de underkastades den ryska socialimperialismen), men själva principen är helt riktig:

"Dessa [nationella revolutionära] regimer mobiliserar landets moraliska och materiella resurser för att lösa den nationella befrielsens och den demokratiska revolutionens problem – genom att undanröja borgarnas klassprivilegier och genom att bygga upp en materiell grund för ekonomiskt och politiskt oberoende. 

Ett sådant ekonomiskt och politiskt program kan mobilisera och beväpna alla klasser som har ett objektivt intresse för den nationella befrielsen och för striden mot imperialismen. Det är i en sådan situation som lösenordet ‘folkkrig’ får en konkret vetenskaplig betydelse; när majoriteten av folkets massor organiserar sig såväl i milis som i den reguljära armén för att trotsa imperialismen och dess förbundna. 

I våra länder är problemet annorlunda. Den palestinska och arabiska befrielserörelsen leddes av småborgarna. Det är alltså denna klass’ ideologi, program och insatser som har besegrats. Eftersom denna klass är lika rädd för att alliera sig med kapitalisterna som med folkets massor har den på det ekonomiska planet bara åstadkommit halvmesyrer. På grund av samma rädsla har den på det militära planet bara byggt upp reguljära arméer och undvikit att beväpna folkets massor. Det är i denna situation som småborgarna hamnade i krig, som de besegrades och skyndade sig att begära eld-upphör. De glömde sina egna paroller: ‘Folkkrig’, ‘Kamp för varje tumsbredd mark’."