måndag 30 april 2018

Leve den proletära feminismen!

På den nordamerikanska bloggen "The Third Sword" hittar vi den här fina målningen från 8 mars i år (Brooklyn, New York City):


"Ett samhälle för alla" - om den borgerliga socialismen

Innan vi går ut och demonstrerar på arbetarklassens dag i morgon, så har vi tagit en titt på lite propagandamaterial från de ledande organisationerna inom den s.k. vänstern. Eftersom första maj i år sammanfaller med den borgerliga statens valcirkus, så har de organisationer som drömmer om maktens korridorer i riksdag och kommunfullmäktige satsat lite extra. Vänsterpartiet har lanserat den fantastiska parollen "Ett samhälle för alla - inte bara för de rika". En bättre sammanfattning av den korporativa, socialfascistiska "tredje vägen" går knappt att tänka sig: målet är alltså inte ett samhälle utan kapitalister, utan utsugare, utan ett samhälle där den borgerliga staten hjälper till att "tygla" kapitalismen en aning och se till att åtminstone delar av arbetarklassen får tillräckligt många smulor från kakan för att hålla upproret borta. 

Det är förstås ingenting förvånande att Vänsterpartiet för fram en såpass klassisk socialfascistisk paroll; det rör sig ju om ett parti som sedan långt innan de slutade kalla sig "kommunister" framför allt varit ett stödparti till SAP. Men idag är det särskilt viktigt att se hur hela den reformistiska s.k. vänstern enas allt mer kring en sådan politik: från de s.k. "kommunistpartierna" (SKP, KP) och de "frihetliga" (AÅA m.fl.) till V och S hör vi mer och mer samma paroller, ägnade att försöka vinna kortsiktiga sympatier hos de delar av befolkningen som fortfarande går och röstar: "välfärdsreformer", "ordning och reda", kamp mot "extremism" och "brottslighet" o.s.v. Formuleringarna varierar, men innehållet är detsamma: det är nutidens version av den "borgerliga socialism" som Marx och Engels nämnde i Manifestet (se nedan), och som sedan dess kommit till uttryck både i form av socialdemokratiska och rent fascistiska regimer (ja, även Hitler tyckte att "kapitalisterna borde behandla arbetarna lite bättre" för att hålla kapitalismen vid liv).

I första maj-numret av Vänsterpartiet Malmös lilla tidning "Vänstern i Malmö" kan vi således bl.a. läsa hur Rossana Dinamarca proklamerar att "hela samhället tjänar på ökad jämlikhet, inte bara de som har det sämst ställt". Alltså med andra ord: "lite mer korporativism och statlig reglering kommer att vara bra för kapitalet, så snälla låt oss regera". Det är ju "vår tur nu".

Samma tidning avslutas med ett uppskattande helsidesreportage om Allt åt Alla och deras stadsdelsorganiseringsprojekt. Detta är inte bara ett exempel på ett närmande mellan dessa olika delar av "vänstern", men också i första hand ett försök att vinna så många röster som möjligt för Vänsterpartiet från de "frihetliga" som numera är alltmer öppet positiva till både parlamentarismen och den borgerliga staten. Även om dessa anarkister fortfarande drar till med paroller som "riv staten" och pratar om "revolution", så är det faktiska innehållet i deras politiska linje en helt annan: den "stadsdelsorganisering" som t.ex. deras förebilder i Barcelona (Barcelona En Comu) ägnar sig åt består i praktiken av att de bildat valallians med "Podemos" och på så vis skaffat lokala politiska poster åt några av sina ledare inom den borgerliga staten. Och, för att återknyta till Vänsterpartiets paroll, så har denna "vänsters" nya favoriter i Kurdistan, YPG, också högtidligt deklarerat att de kämpar för ett Syrien "för alla samhällsklasser" och lovat att inte angripa privategendomen.

Sådär ungefär låter det alltså från det småborgerliga ledande skiktet inom dagens "vänster", och ungefär så kommer parollerna att låta i förstamajtågen runtom i landet. Det är förstås ingen anledning att hänga läpp: de allra flesta som idag går ut och demonstrerar och kämpar för sina rättigheter i strejker, ockupationer och gatustrider är arbetare, och arbetarklassen kommer i längden aldrig låta sig hållas tillbaka av några "borgerliga socialister" och deras fjäsk för utsugarna.


Om den borgerliga socialismen, ur Det Kommunistiska Partiets Manifest (Marx & Engels): 
"En del av bourgeoisin önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd.
Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.
Som exempel härpå anför vi Proudhons "Philosophie de la Misère" (Eländets filosofi).
Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. 
Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt. 
En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av socialismen sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse genom att hävda, att inte den eller den politiska förändringen utan blott en förändring av de materiella levnadsförhållandena, de ekonomiska förhållandena, kunde vara av nytta för densamma. Men med förändring av de materiella levnadsförhållandena menar denna socialism ingalunda avskaffande av de borgerliga produktionsförhållandena, vilket blott är möjligt på revolutionär väg, utan administrativa förbättringar, som kan gå för sig på dessa produktionsförhållandens mark och alltså ingenting ändrar i förhållandet mellan kapital och lönearbete, utan i bästa fall blott minskar bourgeoisins kostnader för dess herravälde och förenklar dess statshushållning."

torsdag 8 mars 2018

Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin

Idag, när borgerliga och småborgerliga feminister utger sig för att representera "alla kvinnor" och gör allt de kan för att få oss att glömma arbetarklassens feminism, den proletära, marxistiska, revolutionära feminismen, så kan det vara lämpligt att än en gång påminna om Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin (1857 - 1933). 


”Den proletära kvinnan kämpar hand i hand med den proletära mannen mot det kapitalistiska samhället”

”Kvinnopropagandan måste behandla alla de frågor som är av stor vikt för den allmänna proletära rörelsen. Huvuduppgiften är faktiskt att väcka kvinnornas klassmedvetande och inkorporera dem i klasskampen.”
”Proletariatets diktatur kan endast förverkligas och upprätthållas med arbetarkvinnornas livliga och aktiva deltagande”
(Clara Zetkin) 





Leve Internationella Kvinnodagen!

”Det bör inte förvåna någon att alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har - nödvändigtvis - olika färger, olika inriktningar. Man kan inom feminismen urskilja tre grundläggande inriktningar, tre väsentliga färger: borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina krav på sitt särskilda sätt. Den borgerliga kvinnan solidariserar sig i sin feminism med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på det framtida samhället. Klasskampen – ett historiskt faktum och inte något teoretiskt påstående – återspeglas på det feministiska området. Kvinnorna, liksom männen, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte tillsammans utkämpa samma strid. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet.”

(José Carlos Mariátegui, Feminismens dagskrav, 1924)

”Kvinnofrågan är en viktig fråga för den folkliga kampen. Och dess vikt är ännu större idag eftersom vi ser alltmer intensiva aktioner som tenderar till mobilisering av kvinnorna; en mobilisering som är nödvändig och givande utifrån arbetarklassens ståndpunkt och som tjänar folkets massor, men som när den drivs fram av utsugarklasserna och till deras förmån agerar som ett splittrande element och en broms för folkets kamp. […] Alltså: redan från början kräver behovet av en vetenskaplig förståelse av kvinnofrågan att vi tar vår utgångspunkt i arbetarklassens världsbild, i marxismen.”


(Perus Kommunistiska Parti – Marxismen, Mariategui och kvinnorörelsen, 1975)

Kinesisk affisch, ca 1970
IRA-volontärer, Irland

Soldat i Nationella Befrielsefronten, Vietnam

onsdag 28 februari 2018

USA: Black Panthers vs Black Lives Matter

Vi har översatt följande artikel från den nordamerikanska bloggen "The Third Sword":

Några kommentarer om Glen Fords artikel "Vad skulle Svarta Pantrarna tycka om Black Lives Matter?" 


I sin artikel från oktober förra året tar Glen Ford upp några mycket viktiga frågor angående organisationen Black Lives Matter [BLM], genom att jämföra den med Black Panther Party's [BPP] politik och visa hur rörelser som BLM finansieras och används av Yankeeimperialismens borgarklass och dess stat för att manipulera och kontrollera de arbetande massornas rättfärdiga kamper. Som artikeln helt riktigt påpekar: "Man måste inte vara en sån där konspiratorisk stofil som avfärdar varje tecken på folklig protest som 'George Soros-pengar' för att erkänna det faktum att mycket av det som tas för folklig, progressiv gräsrots-aktivism har koopterats, tagits över och/eller skapats av storföretags-Amerika, det av storföretagen finansierade "nonprofit industrial complex" och Wall Streets gode vän det Demokratiska Partiet, sedan länge känt bland vänsterfolk som 'de sociala rörelsernas begravningsplats'." 

Detta är förstås ingenting nytt. Under hela kapitalismens historia - särskilt i dess imperialistiska stadium - har den härskande klassen lärt sig att upproret inte kan hållas borta enbart med repression, som tenderar att kasta mer bränsle på elden. Borgarklassen har blivit experter på att infiltrera och manipulera - och t.o.m. skapa sina egna falska versioner av - folkliga proteströrelser, och på så vis förvandla dem till redskap i den borgerliga diktaturens och den imperialistiska utsugningens och folkmordets tjänst. De fascistiska rörelserna är ett exempel på detta; dagens borgerliga, liberala versioner av feminism och "antirasism" är ett annat. I båda fallen förlitar sig den härskande klassen på karriärhungriga småborgerliga intellektuella och på arbetararistokratin för att ta ledningen och kanalisera massornas vrede bort från den proletära revolutionen och in i reformism och liberalism. För att förhindra uppkomsten av en revolutionär rörelse som kan förena alla förtryckta under proletär ledning och ideologi för att krossa den gamla ordningen och bygga den nya, använder de öppen rasism och chauvinism såväl som "identitetspolitik" och "intersektionalism" för att hålla folket splittrat. Som Ford helt riktigt påpekar, så har denna borgerliga "vänsterism" alltid varit nära kopplad till det Demokratiska Partiet, och det är onekligen så att BLM såväl som det mesta av den feministiska rörelsen i stor utsträckning används som fotsoldater och kampanjarbetare för det reaktionära, krigshetsande Clinton-lägret, som använder en påstådd "kamp mot Trumps fascism" för att dölja det faktum att den ökande reaktionariseringen och fascistiseringen av den borgerliga diktaturen har genomförts av paret Clinton och Obama såväl som av Bush och Trump (som en fotnot, se hur Avakians revisionistiska RCP följer denna agenda med sin "Vägra fascismen"-kampanj, och tillämpar den revisionistiska politiken med "antifascistisk enhetsfront" med borgarklassen som förevändning för reformism och kapitulation).

I det avseendet är Fords jämförelse mellan BLM och Svarta Pantrarna relevant och viktig. Där dagens "vänster", inklusive en del av de mer avancerade, maoistiskt orienterade grupperna, ägnar sin tid åt att käbbla över anklagelser om "vithet" eller "homofobi", så insisterade Svarta Pantrar som Eldridge Cleaver och Fred Hampton på "behovet av en förenad revolutionär rörelse"... upplyst av den
Fred Hampton, Black Panther Party
vetenskapliga socialismens revolutionära principer" och praktiserade denna ide genom att knyta band till vita och latinamerikanska arbetarorganisationer. Detta är ett av de främsta skälen till att den imperialistiska staten definierade BPP som "det största hotet mot landets interna säkerhet" och mördade och fängslade dess ledare, medan BLM får ett bidrag på 100 miljoner dollar av Ford Foundation och leds av folk med "nära band till storföretag, stiftelser, akademiska och statsfinansierade instanser".

Men, trots allt Glen Fords prat om klasskamp och hans förkastande av den koopterade, liberala "vänstern", så är det han föreslår inte revolution utan bara ett annat gammalt välkänt sätt att administrera borgarklassens diktatur: illusionen om reformistisk "demokratisk socialism". Vad BLM borde ha gjort, enligt Ford, är att stödja den "anti-nyliberala kandidaten Sanders" och Green Party's "revolutionära reformer" och "sociala rekonstruktionsprogram". Det är också därför som han i sin beskrivning av Svarta Pantrarna inte känns vid kampen inom själva BPP mellan reformism och revolution, utan i stället försöker sudda ut gränsen mellan de två. För oss kommunister, oss marxist-leninist-maoister, så är revolutionen inte bara "förändring av hela samhället" utan först och främst "en våldsakt varigenom en klass störtar en annan" (Ordförande Mao), och den proletära revolutionen betyder förstörandet av den borgerliga staten, byggandet av den proletära staten och den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur fram till kommunismen, genom folkkrig. Kamperna inom BPP, dess revolutionära sida liksom många av dess ledares senare förfall ner i reformism, välgörenhet och t.o.m. politiska karriärer inom den imperialistiska staten, är saker som måste utvärderas av det här landets kommunister genom att tillämpa marxismen-leninismen-maoismen på USA:s specifika förhållanden.

Medan nationellt förtryck och rasism fortsätter att vara en integrerad del av USA:s imperialistiska system - och det är brådskande för kommunisterna i det här landet att utveckla massarbetet och tvålinjerskampen för att nå enighet i frågan om den svarta nationella befrielsen och dess förhållande till den proletära revolutionen i dess helhet - så kan vi inte tillåta att liberal, borgerlig "antirasism" och "intersektionalism" används för att splittra oss och avleda oss från uppgiften att bygga det Kommunistiska Partiet för att leda alla de förtryckta massorna i revolution. Vi måste hålla i åtanke vad Ordförande Mao skrev 1968, då han uttryckte sitt stöd till det svarta folkets kamp i USA:

"Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA."

söndag 25 februari 2018

Om det revolutionära inbördeskriget

Innan vi börjar ta oss an den svenska borgarklassens pågående valcirkus, så publicerar vi här ett par stycken ur Lenins text "Gerillakrig" från 1906. De tar upp flera viktiga frågor som är högst aktuella för alla klassmedvetna arbetare även idag. (Notera att när Lenin här talar om Socialdemokraterna, så talar han om det som då var arbetarklassens parti, vilket innehöll både reformister och revolutionärer, d.v.s. innan det splittrades och revolutionärerna bildade sitt kommunistiska parti medan sossarna gick klassförsoningens och förräderiets väg). 

"När jag ser socialdemokrater stolt och självbelåtet deklarera 'vi är inte anarkister, tjuvar, rånare, vi står över allt detta, vi förkastar gerillakrigföringen', så frågar jag mig själv: Inser dessa personer vad det är de säger? Väpnade sammanstötningar och konflikter mellan Svarthundra-regeringen och befolkningen äger rum över hela landet. Detta är ett absolut oundvikligt fenomen under det revolutionens nuvarande utvecklingsstadium. Befolkningen reagerar spontant och oorganiserat - och just därför också ofta på olyckliga och oönskade sätt - på detta fenomen även genom väpnade konflikter och attacker. Jag kan förstå om vi avstår från att som Parti leda denna spontana kamp på en bestämd plats eller på en bestämd tidpunkt på grund av att vår organisation är svag och oförberedd. Jag inser att denna fråga måste avgöras av de lokala i praktiken verksamma arbetarna, och att omformandet av svaga och oförberedda organisationer inte är något lätt sak. Men när jag ser en socialdemokratisk teoretiker eller skribent som inte uttrycker sitt beklagande över denna oförbereddhet, utan i stället en stolt självbelåtenhet och självförhärligande tendens att upprepa fraser inlärda i den tidiga ungdomen om anarkism, blanquism och terrorism, så smärtar det mig att se denna urartning av den mest revolutionära doktrinen i världen.  
(...) 
Vår revolutions fiender bland folket är få till antalet, men då kampen blir skarpare blir de mer och mer organiserade och får stöd från bourgeoisiens reaktionära skikt. Det är därför helt naturligt och oundvikligt att under en sådan period, en period av landstäckande politiska strejker, så kan en resning inte anta den gamla formen av individuella handlingar begränsade till en väldigt kort tid och en väldigt liten yta. Det är helt naturligt och oundvikligt att resningen kommer att anta den högre och mer komplexa formen av långvarigt inbördeskrig som omfattar hela landet, d.v.s. en väpnad kamp mellan två delar av befolkningen. Ett sådant krig kan inte förstås annat än som en serie av några få större sammandrabbningar med långa mellanrum och ett större antal mindre sammanstötningar under dessa mellanrum. Just därför att det är så - och det är otvivelaktigt så - så måste socialdemokraterna absolut göra det till sin plikt att skapa organisationer anpassade för att leda massorna i dessa större sammandrabbningar och, så långt som möjligt, även i dessa mindre sammanstötningar. Under en period när klasskampen har skärpts till den grad att den nått inbördeskriget, måste socialdemokraterna göra det till sin plikt att inte bara delta utan också spela den ledande rollen i detta inbördeskrig. Socialdemokraterna måste träna och förbereda sina organisationer för att verkligen kunna agera som en stridande part, som inte missar ett enda tillfälle att tillfoga skada åt fiendens styrkor."


fredag 2 februari 2018

75-årsdagen av segern i Stalingrad: Vändpunkten i Andra världskriget

Ur "Vändpunkten i Andra världskriget" (Mao Tsetung 1942):

"Historiskt sett för alla reaktionära krafter, som befinner sig på randen till förintelse, en sista desperat kamp mot de revolutionära krafterna, och en del revolutionärer låter sig för en tid bedras av denna manifestation av yttre styrka men inre svaghet. De fattar inte det viktiga faktum att fienden närmar sig förintelsen medan de själva närmar sig segern. De fascistiska krafternas uppkomst och det aggressionskrig som de under några år har fört är just jämt uttrycket för denna sista desperata kamp, och angreppet mot Stalingrad i det pågående kriget är uttrycket för fascismens egen sista desperata kamp. Också vid denna vändpunkt i historien har många människor inom den antifascistiska fronten i världen bedragits av fascismens vildsinta yttre och har inte förmått att genomskåda dess väsen. I fyrtioåtta dagar — från den 23 augusti, då hela den tyska styrkan gick över Donkröken och satte in alla krafter i angreppet mot Stalingrad, över den 15 september, då några förband bröt in i industridistriktet i stadens nordvästra del, och fram till den 9 oktober, då Sovjetunionens Informationsbyrå meddelade att Röda armén brutit igenom den tyska omringningen i detta distrikt — pågick en exempellöst bitter strid, en strid som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Slutligen vanns denna strid av de sovjetiska stridskrafterna. Under dessa 48 dagar grep nyheterna, om varje bakslag eller framgång i kampen om denna stad, kring hjärtana på oräkneliga människomiljoner, fyllde dem ömsom med oro, ömsom med glädje. Denna kamp är inte endast vändpunkten i kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland, eller i det pågående antifascistiska världskriget; den är vändpunkten i hela mänsklighetens historia. Under de fyrtioåtta dagar den pågick iakttog folken i världen Stalingrad med ännu större oro än den med vilken de iakttog Moskva i oktober i fjol."

Röda Armé-soldater firar segern efter slaget
 vid Stalingrad, Sovjetunionen 2 februari 1943