måndag 27 november 2017

Maoister om Katalonien: Den spanska och katalanska storbourgeoisien är det katalanska folkets fiender; imperialismen är fiende till världens folk

Ur tidskriften Sol Rojo (Röd Sol) nr. 45, oktober 2017
(översättning hämtad här):

DEN SPANSKA OCH KATALANSKA STORBOURGEOISIEN ÄR DET KATALANSKA FOLKETS FIENDER: IMPERIALISMEN ÄR FIENDE TILL VÄRLDENS FOLK

”Inte förrän nu är det uppenbart för alla att den nationella bourgeoisien inte strävar efter att befria 'sitt folk' från det nationella oket, utan efter friheten att suga vinster ur detta folk, friheten att bevara sina egna privilegier och sitt eget kapital. Inte förrän nu framstår det tydligt att de förtryckta nationaliteternas befrielse är otänkbar utan att bryta med imperialismen, utan att störta de förtryckta nationaliteternas bourgeoisie, utan att makten övergår till de arbetande massorna inom dessa nationaliteter. (…)
På detta sätt inledde Oktoberrevolutionen, genom att göra slut på den gamla borgerliga nationella befrielserörelsen, en ny rörelses era, de förtryckta nationernas arbetares och bönders socialistiska rörelse, riktad mot allt förtryck – och därmed också mot allt nationellt förtryck, mot bourgeoisiens makt, mot ’den egna och den utländska, mot varje imperialism över huvud taget’” (Stalin – Oktoberomvälvningen och den nationella frågan, 1918)

Under de senaste åren har det ägt rum stora massmobiliseringar i Katalonien; miljontals människor har deltagit i denna massrörelse ledd av den katalanska borgarklassen, vilket än en gång visar den spanska imperialismens svaghet, dess djupa politiska, ekonomiska och moraliska kris.

Sedan 2011 genomförs massiva mobiliseringar inom hela den spanska staten. Manifestationen den 15 maj i Madrid skulle bli starten på rörelsen 15-M. Samtidigt med den långsamma demobiliseringen av det som var 15-M, så har mobiliseringen i Katalonien för självständighet fortsatt under alla dessa år. Under den tiden har det katalanska folket inte upphört med att kämpa, utan genomfört strejker och mobiliseringar mot nedmonteringen av sjukvården och den allmänna utbildningen, mot de sociala nedskärningarna, till försvar för det katalanska språket, mot vräkningarna; kamper som har genomförts tillsammans med självständighetsrörelsen. I några fall har dessa mobiliseringar radikaliserats så långt att de t.o.m. tagit formen av stadsgerilla, såsom under universitetsstrejken i februari 2012 och 29-M:s generalstrejk 2013. Det bör understrykas att massornas kamp för sina dagskrav har förts parallellt med kampen för självständighet och inte alltid tillsammans. Arbetarrörelsen har i huvudsak stått utanför självständighetsmobiliseringen. Ett exempel är
generalstrejken den 3 oktober, där självständighetsförespråkarna bar den katalanska självständighetens fanor medan det i arbetarblocken (de fackföreningar som kallat till strejken, CGT och CNT) inte syntes en enda katalansk självständighetsfana. Det var en strejk som kallats av två separata grupper, dels fackföreningarna CGT och CNT och dels representanterna för arbetararistokratin (CC.OO. och UGT) tillsammans med katalanska företagare, och som kallades ”landets strejk”. Proletariatet existerar även i Katalonien, även om det må besvära revisionisterna och borgarklassen.


Vem leder självständighetsrörelsen?

Ledningen för den katalanska självständighetsrörelsen ligger i händerna på representanterna för den katalanska storbourgeoisien. De är samma representanter som deltog i framställandet av den spanska konstitutionen från 1978 (Miquel Roca som representerade partiet Pacte Democrátic per Catalunya), och samma som kompromissat med och understött PSOE:s och PP:s olika centralregeringar. De är samma representanter som har genomfört alla slags nedskärningar, och man ska inte glömma att nedskärningarna började i Katalonien, t.o.m. tidigare än i resten av landet, hand i hand med Convergencia Democrática de Catalunya [det dominerande liberala partiet i Katalonien – övers.anmärkn.]. Vi vet vad Pujols och Mas’ Convergencia har gjort; bl.a. förstört den katalanska sjukvården och påtvingat den en maffiastruktur för att tjäna deras ”affärer” samt överexploaterat invandrarna i köttindustrin Vic:s falska kooperativ.

Korruptionen inom Convergencia är så skandalös att de blev tvungna att byta namn (Convergencia blev det nuvarande Partit Demòcrata Europeu Català, vars förkortning är PdeCAT) och ge skenet av att självständighetsprocessen leds av medborgarorganisationer (ANC och Òmnium) och inte av politikerna.

I mobiliseringarna under dessa år har självständighetsorganisationerna inte gjort någon som helst ansträngning för att mobilisera de klassiska invandrargrupperna och ännu mindre de som anlänt senare. Det katalanska regionstyret (Generalitat), som styrs av självständighetsförespråkarna men som inte ens brytt sig om att verkställa det katalanska parlamentets beslut i självständighetsfrågan, har vägrat att gå emot staten och har systematiskt tillämpat den spanska statens lagar (t.ex. den så katastrofala och kritiserade Utlänningslagen) på de mer än en miljon utländska invånare som bor och arbetar i Katalonien. Säkerligen därför att dessa inte har rösträtt och därför inte räknas av de borgerliga politikerna; därför att den katalanska borgarklassen liksom alla borgare är rasistisk och främlingsfientlig och dessutom för att den är medveten om att om den politiska kampen tas ner till de djupaste lagren av arbetarklassen, så är det ett problem för den katalanska borgarklassen liksom för alla borgare, såsom har skett vid andra tillfällen i Kataloniens historia.

Ett smakprov på dessa individers moral har vi fått efter folkomröstningen: massorna har ställt upp, de har konfronterat den gamla statens polis, 1000 personer har anmälts skadade och inlagda på sjukhus – bara för att regionpresidenten Puigdemont, inför den spanska statens offensiv och den internationella isoleringen, skulle backa och visa sin ryggradslöshet genom att inte utropa den nya katalanska staten utan kalla till förhandlingar.

Partiet Candidatura de Unidad Popular (CUP), som av storbourgeoisiens press kallas anti-systemkandidater, fyller rollen att försköna ”processen” genom att skapa falska illusioner hos det katalanska folket och hålla tillbaka massornas mobiliseringar. Därav det återkommande talet om den fredliga vägen och icke-våldet.


Folkomröstningens väg

Vid valen till det katalanska självstyrets parlament den 27 september 2016 presenterade självständighetsfronten (PdeCAT och CUP) dessa val som en plebiscit och ett substitut för den folkomröstning som den spanska staten sagt nej till. Valresultatet gav en parlamentsmajoritet åt självständighetsblocket, men ändå utropades inte självständigheten. I stället antogs via det katalanska parlamentet en plan enligt vilken – efter en folkomröstning med tillräckligt många röster för självständighet – den katalanska republiken skulle utropas. Denna folkomröstning har nu genomförts, och den katalanska regeringen har brutit mot sin egen lag genom att inte utropa den katalanska statens födelse inom den tidsfrist som etablerats av den lag som de själva antog.

Anledningen till denna reträtt och återgång till att be om dialog är inget mysterium. Självständighetsrörelsen i den katalanska storbourgeoisiens tjänst har på alla sätt försökt att få stöd från andra imperialistmakter, inklusive från sionismen. Gentemot en stat som är med i NATO, den spanska staten, som inte kommer att tillåta någon självständighet åt någon del av sitt territorium och som har en modern armé; utan stöd från någon annan imperialistmakt, så återstår ingen annan väg för den katalanska borgarklassen än att organisera massorna och beväpna dem – men det finns inget som skrämmer stor-, mellan- och småbourgeoisien mer än det väpnade havet av massor.


Revisionismens roll

Revisionisterna har använt en rad citat från Lenin och Stalin för att attackera dessas och den internationella kommunistiska rörelsens ståndpunkter rörande den nationella frågan, för att rättfärdiga revisionisternas anpassning till den katalanska borgarklassen och deras arbete för att tvinga arbetarklassen att gå i borgarklassens ledband.

Såväl Lenin som Stalin och Ordförande Mao är mycket tydliga. Med Första världskriget och Oktoberrevolutionen inleds en ny era för mänskligheten, den proletära världsrevolutionens era. Imperialismen – ”reaktion över hela linjen” (Lenin) – kommer inte längre att tillåta någon ny borgerlig revolution; den enda vägen för kolonierna och halvkolonierna är den ny-demokratiska revolutionen ledd av proletariatet. Om varje befrielserörelse tidigare, under den fria konkurrensens stadium, var revolutionär, då den utvecklades genom att krossa feodalismen, så gäller det efter Oktoberrevolutionen att ”[understödja] sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder råkar i konflikt med den proletära rörelsens utvecklingsintressen” (Stalin). I Katalonien har borgarklassen strävat efter en katalansk stat i allians med imperialismen, med det enda syftet att skapa ett imperialistiskt Katalonien av tredje graden, i allians med någon imperialistisk supermakt eller makt, som plattform för de katalanska storföretagen inom den nyuppdelning av världen som nu äger rum.

Den katalanska storbourgeoisien har egna intressen som står i motsättning till den katalanska arbetarklassens och folkets intressen. Fakta talar sitt eget språk: att sex av de sju katalanska företagen på Madridbörsen har lämnat Katalonien visar återigen att den katalanska storbourgeoisien är en del av den spanska storbourgeoisien; denna oligarki bildad av alliansen mellan de andalusiska och kastilianska jordägarnas samt de baskiska och katalanska industrikapitalisternas kapital. Detta visar att med denna ledning så har ”processen” inom denna dispyt mellan den spanska storbourgeoisiens fraktioner samma begränsningar och framtidsutsikter som sin reaktionära ledning.

Revisionismen har emellertid blint uppmanat till att stödja ”processen” för självständighet bara för sakens skull. Argumenten har varit flera: det första, att Katalonien är ett ”förtryckt” land, faller på sin egen orimlighet. Katalonien är en nation som har uppnått en hög kapitalistisk utvecklingsnivå, där det utvecklas en monopolkapitalism, där den katalanska storbourgeoisien som del av den spanska storbourgeoisien deltar i utsugningen av tredje världens folk. Det är inte ett land där proletariatet måste sopa bort de tre bergen (byråkratkapitalismen, feodalismen och imperialismen).

Andra argument av ”taktisk” typ, som t.ex. att om Katalonien blir självständigt så skulle det vara ett hårt slag mot den spanska imperialismen, bortser ifrån att staten inte kommer att gå med på att förlora 16% av sin befolkning och 19% av sin BNP, om det så genomförs tjugo folkomröstningar och 99% av katalanerna röstar för självständighet. Men de döljer också det faktum att den spanska staten redan befinner sig i djup kris, och Katalonien är ett bevis på detta. De döljer denna kris för att slippa åta sig huvuduppgiften, rekonstitutionen av det Kommunistiska Partiet för att inleda folkkrig. I stället för att fullgöra denna uppgift kommer de än en gång envist dragande med ”den fredliga övergången” till socialismen. Först en katalansk stat och sedan socialism, eller en konstituerande process för resten av staten, genom vilken den gamla staten skulle ”demokratiseras” och skapa bättre villkor för kampen för socialismen. I verkligheten skulle arbetarklassen på det sättet komma till detta ”övergångsstadium” utan Parti, utan Front, utan armé, utan ny makt, d.v.s. utan någonting. I stället skulle några få revisionister uppnå poster inom den gamla staten, den spanska eller den katalanska. I slutändan visar den katalanska självständighetsrörelsen i Katalonien än en gång att endast arbetarklassen med sitt Parti är kapabelt och villigt att fortsätta till slutet. Att revisionisternas roll är att tvinga arbetarklassen att gå i den ena eller andra borgarklassens ledband. Några av de nya revisionisterna har redan stor erfarenhet av detta. Det räcker att minnas deras försvar av Prachanda och hans ”taktik” ända fram till den slutliga kapitulationen. Därefter kommer den lätta biten, att slå på den som redan ligger, att ”visst var det förräderi” etc.


Vad vi maoister säger:

Mot revisionismen som har spritt falska illusioner, har vi kommunister sedan 2011 deltagit i självständighetsmobiliseringarna. Vi erkänner och försvarar Kataloniens rätt till självbestämmande, men tydliggör att det katalanska folkets stora fiender är den spanska och katalanska storbourgeoisien. Att varken självständighet eller socialism erövras med någon folkomröstning. Att på den nuvarande vägen för självständighet, i det utopiska fallet att man skulle uppnå den, så har det katalanska folket ingenting att vinna. Att i imperialismens slutliga kris så är det inte möjligt att genomföra ens den minimala grad av socialdemokrati som CUP utlovar, varken i en hypotetisk katalansk stat eller i någon annan.

Vi har fördömt ”processen” för dess reaktionära ledning. Det är nödvändigt att lära av historien för att massornas och proletariatets nuvarande kamper inte skall tjäna till ännu en upprepning av den ”katalanska pakten” (1) eller till att gå i riktning mot en kapitalistisk katalansk stat med alla dess plågor och elände för massorna till förmån för en minoritet. Repressionen och revisionisternas förräderi kommer inte att stoppa det katalanska folkets kamp. Arbetarklassen behöver sitt marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Parti för att förbereda och inleda folkkriget och krossa varje illusion om att reformera kapitalismen. Folkkrigets ryggmärg är den nya makten, som tar sig uttryck i antingen folkförsamling eller sovjeter etc., och garantin för folkets rättigheter är den röda armén och det beväpnade folket, milisen.

______________________________

(1) 1975 offentliggjordes den ”katalanska pakten”. De som gick i spetsen för denna pakt var Jordi Pujol, Josep Pallach, Joan Reventós och PSUC med Solé-Barberá. D.v.s. bankirerna, de stora industrikapitalisterna och revisionismen. Kontexten för den ”katalanska pakten” är den spanska imperialistiska statens djupa politiska och ekonomiska kris. I den ”gemensamma deklarationen” krävs ”självstyre” och ”friheter” samtidigt som man kräver en spansk ”punto final” -lag (https://en.wikipedia.org/wiki/Full_stop_law) genom att dra fördel av kamperna för ”amnesti”. Den ”katalanska pakten” hade som mål att hålla tillbaka massornas mobilisering, att ge ett utlopp för deras kamper inom den borgerliga ordningen och förhandla sig till en plats åt den katalanska storbourgeoisien inom det ”demokratiska” Spanien.

tisdag 7 november 2017

Deklaration om det arbetande och utsugna folkets rättigheter

V I Lenin

Deklaration om det arbetande och utsugna folkets rättigheter


Konstituerande församlingen beslutar:

1. Ryssland förklaras för arbetar-, soldat- och bondedeputeradesovjeternas republik. Hela den centrala och lokala makten tillhör dessa sovjeter.

2. Sovjetrepubliken Ryssland upprättas på grundval av ett fritt förbund mellan fria nationer som en federation av nationella sovjetrepubliker.

II. Konstituerande församlingen, vilken ställer som sin huvuduppgift att avskaffa varje utsugning från en människas sida av en annan, helt upphäva samhällets uppdelning i klasser, skoningslöst undertrycka utsugarnas motstånd, upprätta en socialistisk organisation av samhället och att socialismen skall segra i alla länder beslutar vidare:

1. Privatäganderätten till jord avskaffas. All jord med samtliga byggnader, inventarier och övriga tillbehör till lantbruksproduktionen förklaras vara hela det arbetande folkets egendom.

2. För att säkerställa det arbetande folkets makt över utsugarna och som ett första steg till
fabrikernas, verkens, gruvornas, järnvägarnas och de övriga produktions- och transportmedlens
fullständiga övergång i arbetar- och bondestatens ägo bekräftas sovjetlagen om arbetarkontroll och om högsta folkhushållningsrådet.

3. Alla bankers övergång i arbetar- och bondestatens ägo som ett av villkoren för de arbetande massornas frigörelse från kapitalets ok bekräftas.

4. För att avskaffa samhällets parasitära skikt införs allmän arbetsplikt.

5. För att trygga de arbetande massorna all makt och för att avlägsna varje möjlighet att återupprätta utsugarnas makt dekreteras de arbetandes beväpning, bildandet av arbetarnas och böndernas socialistiska röda armé samt de besittande klassernas fullständiga avväpning.

III. 1. Konstituerande församlingen uttalar sin orubbliga beslutsamhet att rycka mänskligheten
ur klorna på finanskapitalet och imperialismen, vilka dränkt jorden i blod i detta det brottsligaste
av alla krig, och ansluter sig helt till den politik, som sovjetmakten för och som går ut på
att bryta de hemliga fördragen, organisera den mest omfattande förbrödring med arbetarna och
bönderna i de nu sinsemellan stridande arméerna samt till varje pris, genom revolutionära
åtgärder, uppnå en demokratisk fred mellan folken, en fred utan annexioner och kontributioner,
på grundval av nationernas fria självbestämmande.

2. I samma syfte yrkar konstituerande församlingen på fullständig brytning med den barbariska politik som bedrivs av den borgerliga civilisationen, vilken har byggt välståndet för några få utvalda nationers utsugare på förslavande av hundratals miljoner av den arbetande befolkningen i Asien, i kolonierna i allmänhet och i de små länderna.

Konstituerande församlingen välkomnar den politik, som förs av folkkommissariernas råd, som
proklamerat Finlands fullständiga oavhängighet, börjat dra tillbaka trupperna från Persien och
deklarerat Armeniens frihet till självbestämmande.

3. Konstituerande församlingen betraktar sovjetlagen om annullering (upphävande) av de lån, som upptagits av tsarens, godsägarnas och bourgeoisins regeringar, såsom ett första slag mot det internationella bank- och finanskapitalet och uttalar övertygelsen, att sovjetmakten fast skall fortsätta på denna väg till dess det internationella arbetarupproret mot kapitalets ok vunnit fullständig seger.

IV. Med hänsyn till att konstituerande församlingen valts enligt partilistor, som uppgjordes före
Oktoberrevolutionen, när folket ännu inte kunde i hela sin massa resa sig mot utsugarna, ännu inte kände hela styrkan i utsugarnas motstånd vid deras försvar av sina klassprivilegier och ännu inte i praktiken tagit itu med att skapa ett socialistiskt samhälle, anser den det vara i grunden oriktigt, t o m ur formell synpunkt, att motsätta sig sovjetmakten.

I själva sakfrågan anser konstituerande församlingen att det nu, under folkets sista kamp mot utsugarna av det, inte kan finnas plats för utsugare i något enda maktorgan. Makten måste helt och uteslutande tillhöra de arbetande massorna och deras befullmäktigade representation – arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter.

Konstituerande församlingen stödjer sovjetmakten och de dekret, som folkkommissariernas råd har utfärdat, samt anser sin uppgift vara avslutad med fastställandet av grundprinciperna för samhällets socialistiska omdaning.

I sin strävan att skapa ett verkligt fritt och frivilligt och följaktligen desto närmare och fastare förbund mellan de arbetande klasserna i Rysslands alla nationer begränsar konstituerande församlingen samtidigt sin uppgift till att fastställa grundprinciperna för en federation av Rysslands sovjetrepubliker och överlämnar åt arbetarna och bönderna i varje nation att självständigt, på sin egen befullmäktigade sovjetkongress besluta om och på vilka grunder de önskar delta i den federativa regeringen och i de övriga federativa sovjetinstitutionerna.


Skrivet senast den 3 (16) januari 1918
V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl, b 35, s 221-223
Publicerat i Pravda nr 2 och i Izvestija TsIK nr 2, den 4 (17) januari 1918


OKTOBERREVOLUTIONEN 100 ÅR!

OM OKTOBERREVOLUTIONENS BETYDELSE


"Kamrater, den stora socialistiska Oktoberrevolutionens seger har gjort det visst att världens folk kommer att vinna seger, och idag kommer utsikterna därtill närmare och blir ännu säkrare med Folkrepubliken Kinas och folkdemokratiernas födelse. Det är sant att under den historiska period som följde på Första världskriget och Oktoberrevolutionen i Ryssland, tre imperialistiska stater — Tyskland, Italien och Japan — försökte dominera världen. Detta hände innan Folkrepubliken Kina och folkdemokratierna grundats. Men vad blev det av det? Visade sig inte de tre imperialistiska staternas försök fåfänga och vansinniga? Blev inte resultaten precis raka motsatsen till vad de önskade? Blev inte de imperialister, vilka syftade till herravälde, själva slagna?"

(Mao Tse-Tung - Stora segrar i tre massrörelser)


"Man måste se att Oktoberrevolutionen när allt kommer omkring inte bara var en resning utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen, kan revolutionen i de imperialistiska länderna bara ta form av revolutionärt krig och detta är idag, helt enkelt, folkkrig"

(Perus Kommunistiska Parti - Om marxismen-leninismen-maoismen)


"Med oktoberrevolutionens triumf år 1917 markeras en extraordinär milstolpe i världshistorien, slutet på den borgerliga revolutionen och början av den proletära världsrevolutionen. Denna nya era präglas av våldets förstärkning, den visar bourgeoisiens oförmåga att leda revolutionen och proletariatets mognad för att ta, leda och vidmakthålla proletariatets diktaturs Makt. Inom denna era inramas också de förtryckta nationernas revolutioner."

(Perus Kommunistiska Parti - Internationella linjen)


"Mer än etthundra år har förflutit sedan marxismen föddes, men det var först till följd av de exempel de ryska bolsjevikerna gav, såsom ledare för Oktoberrevolutionen, det socialistiska uppbygget och krossandet av den fascistiska aggressionen, som revolutionära partier av ny typ bildades och utvecklades i världen. Med tillkomsten av revolutionära partier av ny typ har världsrevolutionen ändrat ansikte."

(Mao Tse-Tung - Revolutionärer i hela världen, förena er mot imperialistisk aggression!)



"Oktoberrevolutionen är anmärkningsvärd framför allt för att den brutit igenom världsimperialismens front, för att den störtat den imperialistiska bourgeoisien i ett av de största kapitalistiska länderna och fört det socialistiska proletariatet till makten.

Lönearbetarnas klass, de förföljdas klass, de förtrycktas och utsugnas klass har för första gången i mänsklighetens historia stigit upp och blivit den härskande klassen, och därmed skapat en smittsam förebild för proletärerna i alla länder.

Detta betyder att Oktoberrevolutionen har inlett en ny era, en era av proletära revolutioner i imperialismens länder.

Den tog verktygen och produktionsmedlen från godsägarna och kapitalisterna och förvandlade dem till allmän egendom, och satte därmed socialistisk egendom mot borgerlig egendom. Den avslöjade därmed kapitalisternas lögn att borgerlig egendom är oantastlig, helig, evig.

Den ryckte makten från bourgeoisien, fråntog bourgeoisien dess politiska rättigheter, förstörde den borgerliga statsapparaten och överförde makten till Sovjeterna, samt satte därmed Sovjeternas socialistiska styre, såsom proletär demokrati, mot den borgerliga parlamentarismen, såsom kapitalistisk demokrati. Lafargue hade rätt då han sade, redan 1887, att på revolutionens morgon 'kommer alla kapitalister att berövas sina rättigheter.'

Men Oktoberrevolutionen stannade inte där, och kunde inte stanna där. Då den förstört den gamla, borgerliga ordningen, började den bygga den nya, socialistiska ordningen. De 10 åren sedan Oktoberrevolutionen har varit 10 år av att bygga Partiet, fackföreningarna, Sovjeterna, kooperativen, de kulturella organisationerna, transporten, industrin, den Röda Armén. Socialismens otvivelaktiga framgångar i Sovjetunionen när det gäller uppbyggnaden har tydligt visat att proletariatet framgångsrikt kan styra landet utan borgarklassen och mot borgarklassen, att det framgångsrikt kan bygga upp industrin utan borgarklassen och mot borgarklassen, att det framgångsrikt kan leda den nationella ekonomin i sin helhet utan borgarklassen och mot borgarklassen, att det framgångsrikt kan bygga socialismen trots den kapitalistiska omringningen."

(J. Stalin - Oktoberrevolutionens internationella karaktär)


måndag 2 oktober 2017

En sång för antifascister

Den här sången tillägnar vi alla kamrater som kämpade i Göteborg den 30/9 mot borgarna och deras fascistlakejer:




"Vad tjänade det till att vi jagade ut nazismen
fascismen finns ju ändå, patronen han är kvar

Vi trodde hans svarta skjorta för alltid var försvunnen
han spelar demokrat men i hjärtat är han svart

Nu har vi republik och nu har vi fria val
men de enda som är fria är alltid samma hajar

Vi hängde Mussolini och hela hans diktatur
kapitalister och lakejer - snart är det deras tur

Vi sätter hat mot hat för att kärleken ska segra
Vi har inget att förlora men en ny värld att vinna"

söndag 10 september 2017

Ja, vi är det "öppna samhällets fiender"

Ni har garanterat hört talas om det: det så kallade "öppna samhället" som vi påstås leva i och som sägs vara hotat av "terrorister","extremister" och "fundamentalister". Vad det egentligen är som är så "öppet" i det här samhället specificeras sällan, det som förmedlas är i stället en vag bild av att vi lever i ett samhälle som "trots sina brister" är "fritt" och "demokratiskt" i förhållande till några lika vagt beskrivna "diktaturer" vilka vi ska föreställa oss som mardrömslika tyrannier. Kort sagt, vi ska minsann inte klaga för vi "har det ändå bra i jämförelse", och inför hotet från "antidemokratiska krafter" måste vi alla, kapitalister som arbetare, höger som "vänster", tillsammans stå upp till försvar för det s.k. "öppna samhället". Och opportunisterna och karriäristerna inom "vänstern" hänger på utan att blinka: det skulle väl bara en galning ge sig på att ifrågasätta något som låter så fint som det "öppna samhället" - självklart måste det ju försvaras till varje pris.

Men det "öppna samhället" är inte bara en tom floskel som kan betyda lite vad som helst, det är ett koncept med ett specifikt ursprung och ett specifikt syfte, en central del av borgarklassens ideologi och demagogi efter Andra världskriget. Den som hittade på begreppet var Karl Popper, en österrikisk "vetenskapsfilosof" som i sin ungdom kallade sig "marxist" men som sedan villigt vände kappan efter vinden och gjorde karriär i utsugarnas tjänst. Efter Andra världskriget behövde imperialisterna ideologer som kunde försvara kapitalismen mot det marxistiska hotet i en värld där den sovjetiska arbetarstaten till borgarklassens förskräckelse och mot alla odds besegrat fascisterna, och där dessutom världens största land - Kina - slängt ut imperialisterna och blivit rött. Tillsammans med Hannah Arendt och en rad andra var Popper med och utformade den uppdaterade tappning av borgarklassens världsbild som sedan dess lärs ut via dess skolor, universitet och massmedia över hela världen. Idag är dessa idéer så ingrodda att de spontant sprids vidare av folk som oftast inte ens har hört talas om Karl Popper.

Polis med kulspruta försvarar det
"öppna samhället", Sverige 2017
1945 publicerades Poppers bok "Det öppna samhället och dess fiender". Den går i korthet ut på följande: kapitalismen, eller den "västerländska demokratin" är ett "öppet" samhälle därför att det, enligt Popper, inte har något "slutmål". Samhällen som strävar mot något slags slutmål är enligt Popper "stängda" samhällen, och blir därför "auktoritära", "förtryckande", "totalitära". Kapitalismens - imperialismens - ständigt pågående massmord, dess utsugning och dess krig, kan enligt denna världsbild inte betraktas som brott, utan framställs i stället som "naturliga" bieffekter som ingen kan ställas till svars för. Kapitalismens diktatur och repression framställs som nödvändiga åtgärder för att bevara "det öppna samhället". Enligt Popper rör sig kapitalismen inte enligt några bestämda lagar; det går alltså inte att analysera den vetenskapligt, som marxisterna gör. Kapitalismen "bara är" och det är inte tillåtet att ifrågasätta den. Popper nämner förutom Marx även Platon och Hegel som motståndare till det "öppna samhället", men det är uppenbart att det är marxismen som är den egentliga måltavlan.

I själva verket har förstås även kapitalismen ett "slutmål", även om det är ett omöjligt sådant p.g.a. kapitalismens inneboende motsättningar som oundvikligen kommer att spränga den och sänka den för alltid. Kapitalismens mål, eller snarare borgarklassens mål, är att garantera systemets fortsatta existens, att garantera fortsatt och ständigt ökande utsugning och profit. I kampen för detta mål kämpar de imperialistiska monopolen och staterna mot varandra, men de kämpar också tillsammans mot allt som hotar själva systemets grundvalar; d.v.s. i huvudsak mot arbetarklassens revolution och dess ideologi marxismen, samt de förtryckta nationernas kamp mot imperialistisk utsugning och dominans. I kampen för att försvara sitt utsugarsystem har kapitalet inga hämningar, inga gränser för hur många de kan mörda eller hur våldsamt de utövar sin diktatur. Borgarklassens diktatur kan
Det "öppna samhällets" försvarare, G20 Hamburg 2017
tolerera alla möjliga ideologiska och kulturella variationer, ja även s.k. "antikapitalistiska" sådana, så länge de inte på allvar hotar systemet. Marxismen, som på vetenskaplig grund avslöjar hur kapitalismens utsugning fungerar, som gör erfarenheterna av arbetarklassens kamp till en vetenskap för revolution, och som förmår ena de arbetande massorna kring en enhetlig ideologisk och politisk linje för att störta borgarklassen, är därför alltid huvudfienden för borgerliga ideologer som Popper.

Ja, arbetarklassens revolution har ett slutmål. Slutmålet är att avskaffa all utsugning och alla klasser, och vägen dit är att störta kapitalet och hela imperialismen genom revolutionärt krig och upprätta arbetarklassens diktatur för att bekämpa borgarklassens fortsatta inflytande och stoppa alla dess försök att återinföra kapitalismen. Det system som råder under arbetarklassens diktatur är socialismen. Socialismen är ännu inte ett klasslöst samhälle, utan ett samhälle som under arbetarklassens ledning fortsätter revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon grogrund för utsugarklassernas ruttna idéer att växa i. Det klasslösa samhället - kommunismen - är inte någon utopi eller något ouppnåeligt ideal. Det kommer inte att vara "historiens slut", inte något samhälle i absolut harmoni och utan motsättningar; men det kommer att vara slutet på klassamhällets, utsugningens, förtryckets och krigens era. Så länge det fortfarande finns klasser och utsugning så kan inget samhället vara "öppet", hur mycket man än önskar det.

Det finns ingen anledning för arbetarklassen att ge efter för kapitalet och dess ideologers struntprat, ingen anledning att börja vackla och överge vårt mål för att de kallar oss "extremister" och hotar med ännu mer repression. De karriärister och opportunister som ställer sig i kö för att svära trohet till det "öppna samhället" och ta avstånd från kampen för det klasslösa samhället, de representerar ingen arbetarrörelse och ingen verklig vänster, utan strävar bara efter kortsiktiga fördelar åt sig själva och sina gelikar. Det samhälle de försvarar är inte "öppet" för någon annan än en liten klick kapitalister och deras fortsatta utsugning av vår arbetskraft; underordnar du dig inte deras världsbild och deras makt så är det stängt som muren. Kommunisterna och revolutionärerna däremot hymlar inte: självklart är vi fiender till utsugarnas "öppna samhälle".

måndag 28 augusti 2017

Spanska maoister om attacken i Barcelona

Efter en tids uppehåll p.g.a. aktiviteter på annat håll är Järnbastionen nu tillbaka. Idag publicerar vi en svensk översättning av ett nytt uttalande från den spanska bloggen "Mar armado de masas" (det väpnade havet av massor) apropå de senaste "terrorattackerna" i Barcelona och Cambrils. Liksom här i Sverige ser vi hur borgarklassen och dess stater i andra länder använder "terrorn" som ännu ett sätt att försöka ena befolkningen till stöd för mer imperialistiska folkmordskrig, mer borgerlig diktatur, mer repression och mer fascism. Och i Spanien liksom i Sverige eller i USA kan utsugarna räkna med troget stöd från det ledande skiktet inom den s.k. "vänster" som går i borgarstatens ledband och vars roll är att svepa in krigshetsen och den fascistiska politiken i "vänster"-fraser.




KOMMUNIKÉ


Attackerna i Barcelona och Cambrils, som riktades mot folkets massor och arbetarklassen och utfördes av den Islamiska Staten, kan nu läggas till de övriga kontrarevolutionära och reaktionära aktioner som Islamiska Staten utfört i de imperialistiska länderna. Kännetecknande för dessa aktioner är att deras militära mål inte är medlemmar av den gamla staten, storkapitalets representativa byggnader eller reaktionära institutioner etc., utan tvärtom; deras mål är folkets massor.

Efter dessa attacker mot de arbetande massorna uppmanar den spanska storbourgeoisien - genom sina representanter och ombud, Partido Populars regering, PSOE och Podemos ("vi står till myndigheternas förfogande" har Pablo Iglesias försäkrat) - medborgarna till enighet med den spanska imperialistiska staten, dess "demokrati" och dess reaktionära institutioner. Samtidigt driver statsapparaten fram en kampanj mot arbetarna med invandrarbakgrund; de säger att de finns problem med integration, marockaner, araber, muslimer m.fl. utpekas som "terrorister" etc. för att försöka splittra arbetarklassen och fortsätta med uppgiften att förfölja alla kamper som förs mot den gamla spanska imperialistiska staten och mer och mer skärpa den inhemska reaktionen.

Den Islamiska Staten är CIA:s verk. I Mellanöstern har dess aktioner skapat förutsättningarna för yankee-supermaktens intervention i namn av "demokratin" och kampen mot "terrorismen". Som resultat av imperialismens djupa och slutgiltiga kris, försöker de imperialistiska supermakterna och makterna förlänga sin dödskamp medan de gör upp - i sammansvärjning och tvist - om naturtillgångarna, den billiga arbetskraften, marknaderna och inflytandezonerna, på väg mot ett nytt världskrig.

Den hegemoniska yankee-supermakten har valt scenariot för det inledande slaget. Den har destabiliserat Mellanöstern med den "Arabiska våren" och sedan med den Islamiska Staten, och när förutsättningarna för dess intervention väl var skapade så har supermakten koncentrerat och placerat ut sina modernaste vapen, trupper och legosoldater i en ansträngning för att behålla sin roll som hegemonisk supermakt i världen, i tvist med supermakterna Ryssland och Kina om Mellanösterns olja, gas och vatten. Även dessa supermakter har positionerat sig i Mellanöstern, just nu i Syrien, där de kommer att tjäna stora pengar på återuppbyggnaden.

Banderoll i Madrid:
"Era krig, våra döda. Solidaritet med Barcelona"
Samtidigt som de imperialistiska länderna fortsätter med det imperialistiska kriget utomlands, försöker de säkra sitt bakland. Om baklandet inte är lugnt, så kan imperialisterna inte föra sitt krig. Borgarklassen behöver vidta åtgärder för att förhindra varje slags organiserat motstånd från arbetarklassen mot dess utrikes- och inrikespolitik. Den spanska storbourgeoisien är inget undantag.

Den Islamiska Staten bidrar genom sina attacker mot folket i de imperialistiska länderna till att skapa förutsättningarna för att monopolbourgeoisien ska kunna skapa allmän opinion för ännu mer reaktionarisering av den borgerliga staten, inskränkningar av friheter och ursinniga förföljelser mot de massor som kämpar. Den Islamiska Statens reaktionära aktioner i de imperialistiska länderna är en del av imperialismens planer och har ett mål: att försöka splittra arbetarklassen och att ena så många som möjligt till stöd för den gamla imperialistiska staten.

I detta sammanhang av imperialistiskt krig går både den gamla och den nya revisionismen imperialismens och reaktionens ärenden, och fyller sin funktion; att avleda massorna och arbetarklassen från deras huvudsakliga uppgift, att även i de imperialistiska länderna förstöra den gamla borgerliga staten. De fokuserar inte på huvudfienden, d.v.s. supermakterna (USA, Kina och Ryssland) och de övriga imperialistmakterna (Tyskland, Frankrike, Spanien, England, Italien, Sverige etc.) som idag slåss om världen. I stället fokuserar de på Islamiska Staten, och legitimerar på detta sätt det imperialistiska nyuppdelningskriget som de imperialistiska supermakterna och makterna rättfärdigar just i namn av kamp mot reaktionära idéer och försvar av ”friheten”; det är ett ”kategoriskt imperativ” att ”försvara den västerländska civilisationen mot den islamistiska fundamentalismen” sade Oriana Fallaci, en marionett vars trådar styrs av CIA.

Det som i den spanska staten skiljer de olika revisionistiska grupperna åt är stödet åt antingen den ena eller den andra supermakten; det som förenar dem alla är deras stöd till det imperialistiska kriget. Så finns det t.ex. de som stöder Ryssland och Kina och Assads marionettregim, och de som i namn av en borgerlig ”antifascism” stöder den väpnade gren av CIA som är YPG. En proletär och konsekvent antifascism är bara möjlig i kamp på liv och död mot imperialismen: ”reaktion över hela linjen är utmärkande för imperialismen” (Lenin). Det finns t.o.m. de som har gått så långt att de föreslår att den spanska staten bör ”rättas till” så att man kan bilda en gemensam ”antifascistisk” front mot den Islamiska Staten: ”som vi sagt tidigare, så står denna operation mot de som solidariserat sig med det kurdiska folket (underförstått YPG) i motsättning till hur man agerat i andra länder inom den Europeiska Unionen”.

Hur som helst så gör den gamla och den nya revisionismen nu stora ansträngningar för att tydligt visa den imperialistiska storbourgeoisien att de har ”rättat sig” politiskt; efter attacken mot Charlie Hebdo försvarade de omedelbart, högt och tydligt pressfriheten för sionisterna, utan att lämna några tvivel om att deras väg innebär kapitulation inför den inhemska och utländska imperialismen och reaktionen.

Samtidigt genomförde spanska soldater och marines från basen Morón under det senaste året 65 gemensamma manövrar riktade mot Nordafrika. Flottbasen Rota är hem åt 4 ”destroyers” från USA:s flotta, och mer än 2600 spanska soldater är utspridda över de fem kontinenterna i sammanlagt 17 operationer och uppdrag (Mali, Somalia, Libanon, Colombia, Afghanistan, Estland etc.) som koordineras av Operationskommandot EMAS. Nyligen har Rajoy antytt möjligheten att ett spanskt befäl går i spetsen för NATO-trupperna i Östersjön. Den spanska staten tillhör den koalition av mer än 70 länder som yankee-supermakten leder i sin attack mot folken i Mellanöstern.

Här, i baklandet, genomför den spanska imperialistiska staten steg för steg sin fascistisering och försvarar den spanska monopolbourgeoisiens intressen. T.ex. har Hacienda betalat Santander-banken 500 miljoner Euro för Popular, etc. samtidigt som det imperialistiska kriget slår mot arbetarklassen och de arbetande klasserna. Vräkningarna överstiger 100 om dagen, arbetslösheten och utsattheten drabbar arbetarklassen hårt, och 300 har dött på arbetsplatserna under detta års första sex månader. Den enda vägen för folket är folkkriget, lett av det militariserade Kommunistiska Partiet för att förstöra den gamla staten bit för bit, för att göra slut på alla de sviter av kapitalismen som vi lider under, och med folkkrig komma till den gyllene kommunismen.

NED MED IMPERIALISMENS NYUPPDELNING AV VÄRLDEN!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas – augusti 2017

lördag 25 mars 2017

"Staten och revolutionen" 100 år: om skillnaden mellan revolution och reformism

En fråga som vi ofta återkommer till här på bloggen är den om arbetarrörelsens förhållande till den borgerliga staten. Det är just i synen på staten som vi ser den avgörande skillnaden mellan en revolutionär arbetarrörelse och alla slags reformistiska, revisionistiska s.k. arbetarpartier och -organisationer. Medan marxisterna ända sedan Marx och Engels hävdar att arbetarklassen bara kan ta makten och störta borgarklassen genom att krossa den borgerliga staten och bygga sin egen stat - d.v.s. genom revolution - så har reformisterna ägnat sig åt att sprida diverse teorier som i slutändan går ut på att förhindra revolution: teorin om staten som en påstått "neutral" kraft i klasskampen, teorier om att "ta över" den borgerliga staten och "förändra den" i stället för att krossa den o.s.v.

Om vi ser på de olika partier/organisationer/nätverk som i Sverige idag utger sig för att representera arbetarklassen eller "vänstern", så ser vi att de fullständigt domineras av ett ledande skikt som sprider just sådana reformistiska föreställningar. Bortsett från de reformistiska partier som sedan länge är integrerade i den borgerliga staten (S och V) så ser vi även t.ex. så kallade kommunistiska partier - både trotskister och självutnämnda "marxist-leninister" - som sprider teorin om att reformera och "ta över" den borgerliga staten i stället för att förstöra den. Vad gäller den "frihetliga" eller "autonoma" s.k. vänstern (anarkisterna), som brukade utge sig för att vilja krossa alla stater, så har den numera öppet förkastat den direkta kampen mot statsapparaten och uppmanar i stället till fredlig "organisering" på lokal nivå (kommunalism). Den enda stat dessa "frihetliga socialister" idag vänder sig emot är uppenbarligen den framtida proletära staten; den borgerliga staten omfamnar de däremot alltmer skamlöst.

Hur mycket det ledande skiktet inom denna "vänster" än slänger sig med ordet "revolution", så är det tydligt att de inte längre menar revolution, utan förespråkar en politik som går ut på att "påverka" den borgerliga staten i en viss riktning genom att rösta, genom "civil olydnad", genom fredlig opinionsbildning etc. "Revolution" är för dem något som skall "komma" någon gång i en diffus framtid, en fantasi om en mer eller mindre fredlig övergång till ett "rättvisare" samhälle, en fantasi baserad på fromma önskningar i stället för på klasskampens verklighet. Och med denna fantasi som täckmantel försonar de sig idag med den borgerliga staten, kräver att den skall stärkas och hjälper t.o.m. till att legitimera dess imperialistiska krig och dess repression under paroller om att bekämpa "terrorism" och "kriminalitet".

Ingenting av detta är egentligen något nytt. I år är det hundra år sedan Lenin publicerade sin bok "Staten och revolutionen", där han redogjorde för arbetarklassens kamp mot de så kallade "socialister" som försonades med den borgerliga staten, stödde dess omfördelnings- och plundringskrig och ändå hade mage att kalla sig "revolutionärer" och "marxister". Likheterna med dagens reformister av alla slag är minst sagt slående.


Ur Lenins "Staten och revolutionen" (1917)
(vår fetstil -JB)

"Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. Den internationella proletära revolutionen håller tydligt på att växa fram, och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.

De under årtionden av jämförelsevis fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömningen, som är förhärskande inom de officiella socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj, samt i något beslöjad form herrar Tsereteli, Tjernov & Co. i Ryssland; Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland; Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien; Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.) - socialism i ord, men chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till den "egna" statens intressen, ty flertalet s.k. stormakter har länge exploaterat och förslavat en hel rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och omfördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse från bourgeoisins inflytande i allmänhet och från den imperialistiska bourgeoisins inflytande i synnerhet är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande 'staten'.

[...]

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917
Med Marx lära försiggår för närvarande detsamma, som under historiens gång ofta försiggått med läror av revolutionära tänkare och ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Förtryckarklasserna belönade de stora revolutionärerna under deras livstid med ständiga förföljelser, mötte deras lära med det vildaste hat, den mest rasande illvilja och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet för att 'trösta' de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, medan den revolutionära lärans innehåll kastreras och banaliseras och dess revolutionära skärpa avtrubbas. En sådan 'bearbetning' av marxismen har f.n. bourgeoisin och opportunisterna inom arbetarrörelsen enat sig om. De glömmer, åsidosätter och förvränger lärans
revolutionära sida, dess revolutionära väsen. De skjuter i förgrunden och förhärligar det, som är antagligt eller synes vara antagligt för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är för närvarande 'marxister' - skämt åsido! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu i går var specialister på marxismens utrotning, om den 'tysknationelle' Marx, vilken skulle ha fostrat så utomordentligt välorganiserade förbund av arbetare för rövarkriget!

I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx och Engels egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidra till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande 'kautskyismens' förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.

[...]

Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.

Just på denna ytterst viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen, vilket sker efter två huvudlinjer.

Å ena sidan: de borgerliga och i synnerhet de småborgerliga ideologer, som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna, att staten endast finns där klassmotsättningar och klasskamp existerar, 'rättar' Marx på så sätt, att staten framställs som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå, om försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under ständiga och välvilliga hänvisningar till Marx! - att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar. Enligt de småborgerliga politikernas mening består ordningen just i klassernas försoning och inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammandrabbningarna innebär att försona klasserna och inte att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel och stridsmetoder för att störta förtryckarna.

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917
Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas 'försoning' genom 'staten'. Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om 'försoning'. Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi.

Å andra sidan är den 'kautskyistiska' förvrängningen av marxismen långt mera raffinerad. 'Teoretiskt' förnekas inte, att staten är ett organ för klassvälde och inte heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men följande sak lämnas ur sikte eller fördunklas: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och 'mer och mer avlägsnar sig från det', så är det uppenbart, att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan en våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsmaktsapparat, som den härskande klassen skapat och i vilken detta 'avlägsnande' förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, så som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på grundval av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har Kautsky - såsom vi i fortsättningen utförligt skall påvisa ... 'glömt' och förvrängt."


Oktoberrevolutionen 1917. På banderollen står det:
"Leve de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter!"