måndag 30 juli 2018

Borgerlig diktatur och imperialismens kris - apropå en artikel i Clarté


I denna tid av tilltagande förfall inom grundläggande samhällsfunktioner, av krigshets och växande fascism försöker den svenska borgarklassen desperat övertyga oss om att det inte alls föreligger någon kris, att ”det går bra för Sverige”, att vi ska vara nöjda och förstå hur lyckligt lottade vi är att få leva i denna ”demokrati”. Den borgerliga och småborgerliga ”vänstern” instämmer helhjärtat och lovar oss att om vi bara går och röstar och litar på staten, så kommer den tids nog att kunna reformera fram välfärd och harmoni och skapa ett ”samhälle för alla, inte bara för de rika”. Konflikterna, menar de, beror inte på oförsonliga klasskonflikter, utan på ett destruktivt inflytande från de ”dåliga” kapitalisterna och från ”extrema ideologier”. Oavsett om dessa kapitalets representanter inom stat och media skyller problemen på invandring, på sina rivaler i riksdagen eller på ”nyliberal politik”, så är de alla överens om en sak: det nuvarande ekonomiska och politiska systemet, och den borgerliga staten, ska försvaras till varje pris.

Mot denna illusion argumenterar Peter Sundborg i sin artikel ”Valrörelse i ett kapitalistiskt sönderfall” på Clartébloggen. Där påpekar han helt korrekt att ”det svenska samhället befinner sig i en kronisk kris” och att ”vi kan alltså inte förvänta oss att staten på grund av några ädla motiv skulle vara intresserad av att lösa några av de motsättningar krisen består av. Staten är en del av den härskande klassen”. Han konstaterar också helt riktigt att kapitalet inte kommer att ”tillåta några inskränkningar i sin ekonomiska makt”, och att ”dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet”. Det som Sundborg inte gör, om det nu är för att undgå censuren eller på grund av egna reformistiska illusioner, är att dra konsekvenserna av dessa slutsatser. Är det möjligt att genom den borgerliga staten och parlamentet genomdriva reformer som skulle föra oss närmare socialism, eller inte? Finns det något sätt för arbetarklassen att utöva sin makt genom denna stat, som ju ”är en del av den härskande klassen”, eller inte?

Här blir Sundborg mer diffus: ”det mest sannolika är att det blir en borgerlig regering efter valet. Den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas. De borgerliga partierna har inga som helst intressen av att lösa de verkliga samhällsproblemen, vilket för övrigt Socialdemokraterna inte heller har”. Här intar han samma ståndpunkt som i stort sett hela den nuvarande ”vänstern”, d.v.s. att Socialdemokraterna trots sin ’nyliberala urartning’ ändå fortfarande inte är ett borgerligt parti (vilken klasskaraktär det i så fall skulle ha framgår inte). Då han (taktiskt?) undviker att nämna Vänsterpartiet i detta sammanhang blir det också svårt att dra någon annan slutsats än att vi förväntas se Vänsterpartiet som ett ”icke-borgerligt” parti, ett tänkbart alternativ till denna borgerliga politik.  

Paris, 1 maj 2018
Skulle man i stället dra konsekvenserna av Sundborgs slutsatser som vi citerat här, så skulle man komma betydligt närmare sanningen. Om vi konsekvent tillämpar marxismen, i stället för att bara använda valda (mindre ”extremistiska”?) delar av den, så förstår vi att kapitalet verkligen inte kommer att tillåta några inskränkningar varken i sin ekonomiska eller politiska makt. Då ser vi att staten, som Lenin uttryckte det, är ”ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar.” I detta syfte kan staten, d.v.s. den borgerliga diktaturen, använda sig av såväl öppet reaktionär och konservativ retorik som av liberal eller ”nästan-socialistisk” sådan, och den kan framgångsrikt använda sig av såväl fascism som statskapitalistiska inslag och socialdemokratiska reformer när omständigheterna tillåter eller kräver det; allt för att bevara utsugarsystemet och slå ner eller förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse.

Här tar Sundborg fel, när han hävdar att ”statens uppgift idag [inte är] i första hand att förhindra klasskonflikter, eftersom sådana knappt förekommer”. Även om det i Sverige idag ännu inte existerar någon revolutionär arbetarrörelse, någon proletär organisation som förmår gå i spetsen och hota borgarklassens diktatur, så är den härskande klassens skräck för de upproriska massorna i högsta grad ett faktum. Den svenska storbourgeoisien och dess stat – den svenska imperialismen – är en del av imperialismen på världsnivå, och dess ständigt återkommande kriser ingår sammantaget i det imperialistiska systemets allmänna kris, en utdragen dödskamp som tar sig uttryck i ekonomiskt, politiskt och ideologiskt förfall på alla plan. Denna dödskamp tar sig uttryck i alla de imperialistiska ländernas akuta behov av nya plundrings- och folkmordskrig mot de förtryckta nationerna i tredje världen, och av ett nytt stort imperialistiskt omfördelningskrig. Den tar sig uttryck i skärpta klassmotsättningar över hela världen i form av antiimperialistiska befrielsekrig och våldsamma gatustrider, inte bara i de förtryckta länderna utan även i imperialistiska länder som Sverige, USA, Ryssland, Frankrike, Kina, Tyskland o.s.v. Lyfter vi blicken från det trånga svenska scenariot så ser vi att det i världen råder en växande revolutionär situation ”i ojämn utveckling”, som i flera länder börjat ta sig mer avancerade uttryck i form av folkkrig och väpnade kamper ledda av arbetarklassen genom kommunistpartier som inte sålt sig till den ena eller andra imperialistmakten eller gått ner sig i det parlamentariska träsket.

Även de svenska kapitalisterna är högst medvetna om detta hot, och liksom kapitalisterna i resten av världen så riktar de nu in sin politik på krig. Krig mot sina imperialistiska rivaler, krig mot de förtryckta nationerna, och krig mot arbetarklassen och folket i det egna landet. Den svenska borgarklassen vet att Peter Sundborg har rätt när han skriver att ”den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas”, och precis som han säger så kommer den inte att ”hejda sig i sin strävande att ytterligare försämra för lönearbetare”. Även om det just nu fortfarande är relativt
"Krig mot de
imperialistiska krigen"
fredligt i Sverige, så förstår de härskande att den tid vi är på väg in i kräver en annan politik. Liksom i t.ex. USA, Kina, Ryssland eller Tyskland har de i Sverige återigen dragit fram fascismen ur gömmorna; en fascism som med hjälp av såväl rasism och nationalism som liberalism och reformism ska skapa ”nationell enhet” för mer krig, mer repression, mer övervakning och alltmer öppen diktatur. Under kapitalismens imperialistiska fas, och i synnerhet under dess nuvarande desperata dödskamp, kommer de ingenstans att tillåta något parlament eller någon demokrati att bli en plattform för arbetarklassen. De kommer inte att tillåta något parti eller någon individ, som på allvar motsätter sig deras utsugarsystem och deras krig, att utöva något inflytande inom deras system, och den ”vänster” som tror sig kunna ”förändra systemet inifrån” kommer oundvikligen att tvingas bli deras lydiga springpojkar.

Som sagt, ”dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet” – och systemet kan inte avskaffas genom systemets egna verktyg. Den härskande klassen har redan förstått ganska väl vad som komma skall och rustar sig för det; nu krävs det att vi som står på andra sidan gör detsamma.




fredag 29 juni 2018

Om arbetarklassens makt

Det finns många missuppfattningar när det gäller vad arbetarklassens revolution och arbetarklassens makt  - proletariatets diktatur - egentligen innebär. En del av de borgerliga så kallade socialisterna har försökt inbilla oss att det räcker med att staten kallar sig "socialistisk" och att den politiska ledningen kallar sig "kommunister" och i ord utger sig för att representera arbetarklassen (och sådana falska "kommunistiska" regimer har förstås bidragit till den borgerliga myten om att de som gör uppror och tar makten alltid oundvikligen förvandlas till en ny utsugarklass). Andra föreställer sig att det räcker med att alla ledande poster i samhället besätts av människor med ursprung i arbetarklassen, vilket ju kan låta radikalt men missar själva poängen. Om inte de som leder följer den ideologi och politik som motsvarar arbetarklassens och folkets kortsiktiga - men framför allt långsiktiga - intressen, så kommer de mycket riktigt bli en ny borgarklass, hur mycket de än är födda och uppvuxna i arbetarklassen. 

Som Lenin visar i utdraget nedan, så kännetecknas den nya revolutionära makten inte i första hand av vad den kallar sig för eller ens hur många av dess ledare som kommer från arbetarklassen, utan av dess mål och dess faktiska politik för att nå dessa mål. Målet för arbetarklassens revolution är inte bara en fråga om omfördelning av tillgångar och inflytande; målet är att avskaffa all utsugning och alla klasser. Den socialistiska revolutionen handlar inte om att "tvinga de rika att bidra mer till samhället", utan om att ta ifrån utsugarna deras egendom, att avskaffa den borgerliga egendomen, privategendomen. Det är först när en revolution och en ny stat genomför dessa åtgärder och på allvar kämpar för detta mål som den kan kallas en proletär revolution och en arbetarklassens stat. De stater och rörelser som kallar sig "socialister" och "revolutionärer" men ägnar sig åt att bevara kapitalismen genom att kalla den för något annat, hitta "nya" sätt att administrera den och kanske försöka mildra dess effekter genom korporativa reformer - de är inget annat än borgerliga stater och rörelser.

Utdragen nedan kommer från Lenins text "Centralkommitténs verksamhetsberättelse den 29 mars 1920 på RKP(b):s 9:e kongress". Den är alltså skriven tre år efter Oktoberrevolutionen, och redogör för erfarenheterna och lärdomarna av att bygga upp den nya socialistiska staten:

"Om en gammal klass ersätts av en ny, så kan denna hålla sig kvar endast i ursinnig kamp mot andra klasser, och den kan segra slutgiltigt endast om den förmår leda till att klasserna avskaffas överhuvudtaget. Klasskampens väldiga och komplicerade process ställer frågan just på detta sätt – i annat fall fastnar ni i förvirringens träsk. Vari kommer klassherravälde till uttryck? Vari kom bourgeoisins herravälde över feodalherrarna till uttryck? Författningen talade om frihet och jämlikhet. Det var en lögn. Så länge det finns arbetande människor är egendomsägarna i stånd och rentav tvungna som ägare att göra spekulationsaffärer. Vi säger att det inte finns någon jämlikhet, att den mätte och den hungrige, spekulanten och den arbetande människan inte är jämlikar.
Vari kommer klassherraväldet idag till uttryck? Proletariatets herravälde kommer till uttryck i att godsägarna och kapitalisterna berövats sin egendom. Andan, huvudinnehållet i alla tidigare författningar, även de mest republikanska och demokratiska, har varit reducerad till en enda sak – äganderätten. Vår författning har rätt till en plats i historien, har kämpat sig till denna rätt genom att egendomens avskaffande inte bara skrivits ner på papper. [...]
De småborgerliga ägarna är splittrade; de bland dem som har större egendom är fiender till dem som har mindre, och proletärerna har genom att avskaffa egendomen förklarat öppet krig mot dem. Ännu finns det många omedvetna och okunniga personer, som helt är för all slags fri handel men som inte kan kämpa, då de ser disciplinen och offerviljan i segern över utsugarna; de är inte för oss men de är ur stånd att gå emot oss. Det är endast klassherraväldet som bestämmer ägandeförhållandet och bestämmer vilken klass som skall ha överhanden. [...]
Närhelst klasser avlöst varandra har de ändrat förhållandet till ägandet. När bourgeoisin avlöste feodalismen ändrade den förhållandet till ägandet; bourgeoisins författning säger: ”Den som har egendom är tiggarens jämlike.” Det var bourgeoisins frihet. Denna ”jämlikhet” gav kapitalistklassen herraväldet i staten. Men tror ni att bourgeoisin, när den hade avlöst feodalismen, blandade ihop stat och förvaltning? Nej, så dumma var de inte, de sade att för att förvalta måste man ha personer som kan konsten att förvalta och att de till detta skulle ta feodalherrar och omskola dem. Så gjorde de också. Var det då ett misstag? Nej, kamrater, förmåga att förvalta faller inte ner från himlen och ingives inte av någon helig ande, och att en viss klass är den ledande klassen gör den inte genast kapabel att förvalta. Vi har sett exempel på detta: medan bourgeoisin var i färd med att segra hämtade den till förvaltningen personer från en annan klass, feodalklassen, och de kunde inte heller tas från något annat håll. Vi måste se nyktert på saker och ting: bourgeoisin anlitade den föregående klassen, och nu står vi inför samma uppgift – att förmå att ta hand om den gamla klassens kunskaper och skolning, underordna detta under våra syften och utnyttja det för att vår klass skall segra. Därför säger vi att den segrande klassen måste vara mogen, och mogenhet bestyrks inte med någon signatur eller något intyg, utan genom erfarenhet och praktik."

torsdag 31 maj 2018

Valet 2018: nationell enhet, "välfärd" och rasistisk hets

I september får svenska folket återigen möjligheten att "välja vilka representanter för den härskande klassen som ska representera och förtrycka dem i parlamentet", som Marx uttryckte det, när den borgerliga staten genomför sitt riksdagsval.

När man tittar på de olika partiernas valfläsk 2018 så ser man kanske tydligare än någonsin hur de alla, från höger till "vänster" samlas kring ungefär samma mål och paroller. De har alla samma uppgift; att genomföra den politik som den härskande klassen - den svenska imperialistiska storbourgeoisien - behöver för att stärka sin makt och öka sina profiter under nu rådande omständigheter: att avvärja hotet från arbetarklassens ökade klassmedvetande och alla revolutionära tendenser, att ena "hela folket" över klassgränserna för en starkare borgerlig diktatur, för mer repression, för de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen och för utsugningen av tredje världens folk (både i deras egna länder och i Sverige, där invandrarna ska finansiera vår "välfärd" genom att bilda en reserv av rättslös, desperat arbetskraft).

Riksdagspartiernas uppgift är att utforma en konkret politik av allt detta och sälja in det till de breda massorna. Det finns skillnader i fråga om metoder och retorik, bl.a. beroende på vilka delar av befolkningen de siktar på att vinna röster från, men likheterna är övervägande. Samtliga partier presenterar någon variant på temat "trygghet", vilken ska uppnås genom "mer välfärd", "hårdare tag mot brottsligheten" och mer förtryck och exploatering av invandrarna. Låt oss ta några exempel, och börja med de s.k. "högerpartierna":

I enlighet med den borgerliga feminismen, den öppet pro-imperialistiska feminismen, proklamerar Moderaterna att "Sverige är världens bästa land att vara flicka i", men att "det finns också ett Sverige där flickor inte får lära sig simma. Där bibliotek stänger för att inredning och böcker förstörts. Där ambulanser behöver poliseskort." Alltså med andra ord: i Sverige är kvinnor "fria", och hotet mot denna påstådda "frihet" kommer inte från kapitalismens utsugning och ruttna kultur, utan från de "ociviliserade invandrarna" och "extremisterna". Hotet mot allas vår kapitalistiska "frihet" kommer från upproriska ungdomar i arbetarförorten, som förstås måste slås ned med allt hårdare medel.

Ungefär samma visa hör vi från Liberalerna, som tar upp "kampen mot hederskulturen" som en av sina främsta paroller. I "frihetens" och "demokratins" namn ska invandrarna förföljas och "integreras". Syftet är detsamma som hos de övriga partierna (och hos alla de fascistiska rörelserna): att utse en syndabock för att främja en nationell, chauvinistisk "enhet" över klassgränserna, samt att pressa ner arbetarklassens löner och främja otyglad utsugning av den invandrade arbetskraften. Detta sammanfattas i Liberalernas slogan: "Gör det billigare och enklare att anställa - inför inträdesjobb".

Centerpartiet, som profilerat sig genom en "antirasistisk" variant på samma tema, ropar också på "nationell enhet" under parollen "Låt inte Sverige klyvas" och med följande krav:
"Alla jobb behövs - öppna dörren till första jobbet och ge jobbskaparna möjligheter". "En integration för alla i Sverige - jobben är nyckeln". Detta är ett återkommande tema hos alla partierna: när de säger "integration" så menar de lydnad, underkastelse och lägre löner. "Svenska värderingar" betyder att svära trohet till den svenska staten och dess våldsmonopol, och att ta avstånd från allt som är revolutionärt.

Om vi går vidare med det s.k "socialistiska" blocket, så vet ju alla att Socialdemokraterna nu öppet har antagit den rasistiska hetspolitik som tidigare bara uttalades så tydligt av SD. Partiet driver nu igenom att asylsökande som fått avslag inte längre ska få försörjningsstöd, att deras barn inte längre ska få gå i skola, och att den styrande principen vad gäller flyktingar skall vara "man ska i första hand återvända", som Löfven uttrycker det. Sossarnas slagord för valrörelsen är "Ett tryggare Sverige - genom bättre välfärd, hårdare tag mot brottsligheten och snabbare integration". Det är alltså samma politik som vi ser hos de "borgerliga", med skillnaden att mer fokus läggs på "välfärden". Målet är att ena så stora delar av befolknigen som möjligt för mer repression (fler poliser, "hårdare tag") mot arbetarklassen genom å ena sidan rasistisk hets och å andra sidan genom att muta oss med smulor. Sossarna har t.ex. lagt fram en "handlingsplan för en trygg arbetsmarknad" och gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren (tillsammans med Vänsterpartiet), vilka båda öppet framställs som frukter av den restriktiva invandringspolitiken.

Sverigedemokraterna skiljer sig inte märkbart från de övriga partierna, även om de uttrycker sig lite mer gammeldags. Åkesson vill ha "ett tryggt, sammanhållet Sverige", ett "modernt folkhem" där man "först gör sin plikt innan man kräver sin rätt". När han kräver att Sverige "handgripligen tar tillbaka de stadsdelar som har förlorats till kriminalitet och religiös extremism" så menar han exakt samma sak som de övriga partierna. Det är varken mer eller mindre rasistiskt, utan det är exakt samma agenda: fascistisk "klassfred" för att slå mot arbetarklassen och rädda kapitalismen ur dess kris.

Som vi har tagit upp i tidigare artiklar så sluter Vänsterpartiet och den övriga "vänsterns" organisationer i stort sett upp kring den politik vi beskrivit ovan. Varken Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ ser någon anledning att avstå från samarbete med S, trots dess öppet "sverigedemokratiska" vändning. Vänsterpartiet fungerar fortfarande i praktiken som ett stödparti till SAP: en del av V:s roll är att med vackra ord dra med sig de väljare som fortfarande kallar sig socialister och antiimperialister. Angående samarbete med S så förklarar Sjöstedt (som vanligt) att "Vänsterpartiet kommer ställa krav på socialdemokraterna". Enligt Sjöstedt måste "de rikaste bidra mer" om vi ska ha "en riktigt bra välfärd". Liksom för t.ex. "Podemos" i Spanien så står inte kapitalismens avskaffande på dagordningen för Vänsterpartiet; det uttalade målet är i stället att stabilisera kapitalismen genom en viss "utjämning av klyftorna", vilken skall genomföras med hjälp av den borgerliga staten och de "goda", "ansvarstagande" kapitalisterna. Liksom alla de övriga partierna så ger V i praktiken sitt fulla stöd till den svenska imperialismen och dess utsugning av de förtryckta länderna, vilken skall tjäna till att finansiera nämnda "välfärdsreformer". Liksom alla de övriga partierna så förespråkar Vänsterpartiet ett stärkande av den borgerliga förtrycksapparaten, av repressionen mot arbetarklassen och folket, med skräckpropagandan om "brottsvågen" som förevändning.

De övriga organisationerna inom "vänstern" konkurrerar med V och S om att mobilisera framför allt arbetararistokratin och småbourgeoisien för samma reformistiska, socialfascistiska politik på borgarklassens villkor. Den anarkistiska rörelsen, med Förbundet Allt åt Alla i spetsen, ser numera det borgerliga parlamentet som ett demokratiskt "komplement" till den utomparlamentariska rörelsen, och ser uttryckligen Vänsterpartiet som en allierad eller åtminstone "det mindre dåliga alternativet". De blir därför i praktiken ett stödparti till V och S, och överväger måhända att själva ställa upp i val i framtiden (liksom deras "kommunalistiska" motsvarigheter t.ex. i Spanien). Det s.k. "Kommunistiska Partiet" har som vi redan sett också hängt på den "invandringskritiska" hetsen och kräver liksom sossarna "hårdare tag" och en starkare borgerlig förtrycksapparat. SKP för fram en liknande linje. Alla uppmanar de oss att fortsätta rösta i de borgerliga valen.

Det vi ser i denna valrörelse är samma sak som vi ser i hela världen. Som Lenin sade: "det borgerliga parlamentet är en främmande inrättning, bourgeoisiens verktyg för att undertrycka proletärerna". Det är inte bara så att arbetarklassen inte kan ta makten genom de borgerliga parlamenten - i detta imperialistiska stadium av kapitalismen, som präglas av "reaktion över hela linjen", kan de inte heller användas som en propagandaplattform eller "tribun". Erfarenheten i hela världen visar entydigt, att de "arbetarpartier" som går den parlamentariska vägen oundvikligen blir borgarklassens och kontrarevolutionens representanter. Imperialismen och dess s.k. "demokrati" är rutten och döende, och det finns ingen anledning för arbetarklassen att hjälpa till att hålla den kvar i livet genom att rösta på dess partier.



måndag 30 april 2018

Leve den proletära feminismen!

På den nordamerikanska bloggen "The Third Sword" hittar vi den här fina målningen från 8 mars i år (Brooklyn, New York City):


"Ett samhälle för alla" - om den borgerliga socialismen

Innan vi går ut och demonstrerar på arbetarklassens dag i morgon, så har vi tagit en titt på lite propagandamaterial från de ledande organisationerna inom den s.k. vänstern. Eftersom första maj i år sammanfaller med den borgerliga statens valcirkus, så har de organisationer som drömmer om maktens korridorer i riksdag och kommunfullmäktige satsat lite extra. Vänsterpartiet har lanserat den fantastiska parollen "Ett samhälle för alla - inte bara för de rika". En bättre sammanfattning av den korporativa, socialfascistiska "tredje vägen" går knappt att tänka sig: målet är alltså inte ett samhälle utan kapitalister, utan utsugare, utan ett samhälle där den borgerliga staten hjälper till att "tygla" kapitalismen en aning och se till att åtminstone delar av arbetarklassen får tillräckligt många smulor från kakan för att hålla upproret borta. 

Det är förstås ingenting förvånande att Vänsterpartiet för fram en såpass klassisk socialfascistisk paroll; det rör sig ju om ett parti som sedan långt innan de slutade kalla sig "kommunister" framför allt varit ett stödparti till SAP. Men idag är det särskilt viktigt att se hur hela den reformistiska s.k. vänstern enas allt mer kring en sådan politik: från de s.k. "kommunistpartierna" (SKP, KP) och de "frihetliga" (AÅA m.fl.) till V och S hör vi mer och mer samma paroller, ägnade att försöka vinna kortsiktiga sympatier hos de delar av befolkningen som fortfarande går och röstar: "välfärdsreformer", "ordning och reda", kamp mot "extremism" och "brottslighet" o.s.v. Formuleringarna varierar, men innehållet är detsamma: det är nutidens version av den "borgerliga socialism" som Marx och Engels nämnde i Manifestet (se nedan), och som sedan dess kommit till uttryck både i form av socialdemokratiska och rent fascistiska regimer (ja, även Hitler tyckte att "kapitalisterna borde behandla arbetarna lite bättre" för att hålla kapitalismen vid liv).

I första maj-numret av Vänsterpartiet Malmös lilla tidning "Vänstern i Malmö" kan vi således bl.a. läsa hur Rossana Dinamarca proklamerar att "hela samhället tjänar på ökad jämlikhet, inte bara de som har det sämst ställt". Alltså med andra ord: "lite mer korporativism och statlig reglering kommer att vara bra för kapitalet, så snälla låt oss regera". Det är ju "vår tur nu".

Samma tidning avslutas med ett uppskattande helsidesreportage om Allt åt Alla och deras stadsdelsorganiseringsprojekt. Detta är inte bara ett exempel på ett närmande mellan dessa olika delar av "vänstern", men också i första hand ett försök att vinna så många röster som möjligt för Vänsterpartiet från de "frihetliga" som numera är alltmer öppet positiva till både parlamentarismen och den borgerliga staten. Även om dessa anarkister fortfarande drar till med paroller som "riv staten" och pratar om "revolution", så är det faktiska innehållet i deras politiska linje en helt annan: den "stadsdelsorganisering" som t.ex. deras förebilder i Barcelona (Barcelona En Comu) ägnar sig åt består i praktiken av att de bildat valallians med "Podemos" och på så vis skaffat lokala politiska poster åt några av sina ledare inom den borgerliga staten. Och, för att återknyta till Vänsterpartiets paroll, så har denna "vänsters" nya favoriter i Kurdistan, YPG, också högtidligt deklarerat att de kämpar för ett Syrien "för alla samhällsklasser" och lovat att inte angripa privategendomen.

Sådär ungefär låter det alltså från det småborgerliga ledande skiktet inom dagens "vänster", och ungefär så kommer parollerna att låta i förstamajtågen runtom i landet. Det är förstås ingen anledning att hänga läpp: de allra flesta som idag går ut och demonstrerar och kämpar för sina rättigheter i strejker, ockupationer och gatustrider är arbetare, och arbetarklassen kommer i längden aldrig låta sig hållas tillbaka av några "borgerliga socialister" och deras fjäsk för utsugarna.


Om den borgerliga socialismen, ur Det Kommunistiska Partiets Manifest (Marx & Engels): 
"En del av bourgeoisin önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd.
Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.
Som exempel härpå anför vi Proudhons "Philosophie de la Misère" (Eländets filosofi).
Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. 
Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt. 
En annan, mindre systematisk men mer praktisk form av socialismen sökte avhålla arbetarklassen från varje revolutionär rörelse genom att hävda, att inte den eller den politiska förändringen utan blott en förändring av de materiella levnadsförhållandena, de ekonomiska förhållandena, kunde vara av nytta för densamma. Men med förändring av de materiella levnadsförhållandena menar denna socialism ingalunda avskaffande av de borgerliga produktionsförhållandena, vilket blott är möjligt på revolutionär väg, utan administrativa förbättringar, som kan gå för sig på dessa produktionsförhållandens mark och alltså ingenting ändrar i förhållandet mellan kapital och lönearbete, utan i bästa fall blott minskar bourgeoisins kostnader för dess herravälde och förenklar dess statshushållning."

torsdag 8 mars 2018

Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin

Idag, när borgerliga och småborgerliga feminister utger sig för att representera "alla kvinnor" och gör allt de kan för att få oss att glömma arbetarklassens feminism, den proletära, marxistiska, revolutionära feminismen, så kan det vara lämpligt att än en gång påminna om Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin (1857 - 1933). 


”Den proletära kvinnan kämpar hand i hand med den proletära mannen mot det kapitalistiska samhället”

”Kvinnopropagandan måste behandla alla de frågor som är av stor vikt för den allmänna proletära rörelsen. Huvuduppgiften är faktiskt att väcka kvinnornas klassmedvetande och inkorporera dem i klasskampen.”
”Proletariatets diktatur kan endast förverkligas och upprätthållas med arbetarkvinnornas livliga och aktiva deltagande”
(Clara Zetkin) 





Leve Internationella Kvinnodagen!

”Det bör inte förvåna någon att alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har - nödvändigtvis - olika färger, olika inriktningar. Man kan inom feminismen urskilja tre grundläggande inriktningar, tre väsentliga färger: borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina krav på sitt särskilda sätt. Den borgerliga kvinnan solidariserar sig i sin feminism med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på det framtida samhället. Klasskampen – ett historiskt faktum och inte något teoretiskt påstående – återspeglas på det feministiska området. Kvinnorna, liksom männen, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte tillsammans utkämpa samma strid. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet.”

(José Carlos Mariátegui, Feminismens dagskrav, 1924)

”Kvinnofrågan är en viktig fråga för den folkliga kampen. Och dess vikt är ännu större idag eftersom vi ser alltmer intensiva aktioner som tenderar till mobilisering av kvinnorna; en mobilisering som är nödvändig och givande utifrån arbetarklassens ståndpunkt och som tjänar folkets massor, men som när den drivs fram av utsugarklasserna och till deras förmån agerar som ett splittrande element och en broms för folkets kamp. […] Alltså: redan från början kräver behovet av en vetenskaplig förståelse av kvinnofrågan att vi tar vår utgångspunkt i arbetarklassens världsbild, i marxismen.”


(Perus Kommunistiska Parti – Marxismen, Mariategui och kvinnorörelsen, 1975)

Kinesisk affisch, ca 1970
IRA-volontärer, Irland

Soldat i Nationella Befrielsefronten, Vietnam