lördag 25 mars 2017

"Staten och revolutionen" 100 år: om skillnaden mellan revolution och reformism

En fråga som vi ofta återkommer till här på bloggen är den om arbetarrörelsens förhållande till den borgerliga staten. Det är just i synen på staten som vi ser den avgörande skillnaden mellan en revolutionär arbetarrörelse och alla slags reformistiska, revisionistiska s.k. arbetarpartier och -organisationer. Medan marxisterna ända sedan Marx och Engels hävdar att arbetarklassen bara kan ta makten och störta borgarklassen genom att krossa den borgerliga staten och bygga sin egen stat - d.v.s. genom revolution - så har reformisterna ägnat sig åt att sprida diverse teorier som i slutändan går ut på att förhindra revolution: teorin om staten som en påstått "neutral" kraft i klasskampen, teorier om att "ta över" den borgerliga staten och "förändra den" i stället för att krossa den o.s.v.

Om vi ser på de olika partier/organisationer/nätverk som i Sverige idag utger sig för att representera arbetarklassen eller "vänstern", så ser vi att de fullständigt domineras av ett ledande skikt som sprider just sådana reformistiska föreställningar. Bortsett från de reformistiska partier som sedan länge är integrerade i den borgerliga staten (S och V) så ser vi även t.ex. så kallade kommunistiska partier - både trotskister och självutnämnda "marxist-leninister" - som sprider teorin om att reformera och "ta över" den borgerliga staten i stället för att förstöra den. Vad gäller den "frihetliga" eller "autonoma" s.k. vänstern (anarkisterna), som brukade utge sig för att vilja krossa alla stater, så har den numera öppet förkastat den direkta kampen mot statsapparaten och uppmanar i stället till fredlig "organisering" på lokal nivå (kommunalism). Den enda stat dessa "frihetliga socialister" idag vänder sig emot är uppenbarligen den framtida proletära staten; den borgerliga staten omfamnar de däremot alltmer skamlöst.

Hur mycket det ledande skiktet inom denna "vänster" än slänger sig med ordet "revolution", så är det tydligt att de inte längre menar revolution, utan förespråkar en politik som går ut på att "påverka" den borgerliga staten i en viss riktning genom att rösta, genom "civil olydnad", genom fredlig opinionsbildning etc. "Revolution" är för dem något som skall "komma" någon gång i en diffus framtid, en fantasi om en mer eller mindre fredlig övergång till ett "rättvisare" samhälle, en fantasi baserad på fromma önskningar i stället för på klasskampens verklighet. Och med denna fantasi som täckmantel försonar de sig idag med den borgerliga staten, kräver att den skall stärkas och hjälper t.o.m. till att legitimera dess imperialistiska krig och dess repression under paroller om att bekämpa "terrorism" och "kriminalitet".

Ingenting av detta är egentligen något nytt. I år är det hundra år sedan Lenin publicerade sin bok "Staten och revolutionen", där han redogjorde för arbetarklassens kamp mot de så kallade "socialister" som försonades med den borgerliga staten, stödde dess omfördelnings- och plundringskrig och ändå hade mage att kalla sig "revolutionärer" och "marxister". Likheterna med dagens reformister av alla slag är minst sagt slående.


Ur Lenins "Staten och revolutionen" (1917)
(vår fetstil -JB)

"Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. Den internationella proletära revolutionen håller tydligt på att växa fram, och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.

De under årtionden av jämförelsevis fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömningen, som är förhärskande inom de officiella socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj, samt i något beslöjad form herrar Tsereteli, Tjernov & Co. i Ryssland; Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland; Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien; Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.) - socialism i ord, men chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till den "egna" statens intressen, ty flertalet s.k. stormakter har länge exploaterat och förslavat en hel rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och omfördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse från bourgeoisins inflytande i allmänhet och från den imperialistiska bourgeoisins inflytande i synnerhet är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande 'staten'.

[...]

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917
Med Marx lära försiggår för närvarande detsamma, som under historiens gång ofta försiggått med läror av revolutionära tänkare och ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Förtryckarklasserna belönade de stora revolutionärerna under deras livstid med ständiga förföljelser, mötte deras lära med det vildaste hat, den mest rasande illvilja och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet för att 'trösta' de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, medan den revolutionära lärans innehåll kastreras och banaliseras och dess revolutionära skärpa avtrubbas. En sådan 'bearbetning' av marxismen har f.n. bourgeoisin och opportunisterna inom arbetarrörelsen enat sig om. De glömmer, åsidosätter och förvränger lärans
revolutionära sida, dess revolutionära väsen. De skjuter i förgrunden och förhärligar det, som är antagligt eller synes vara antagligt för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är för närvarande 'marxister' - skämt åsido! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu i går var specialister på marxismens utrotning, om den 'tysknationelle' Marx, vilken skulle ha fostrat så utomordentligt välorganiserade förbund av arbetare för rövarkriget!

I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx och Engels egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidra till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande 'kautskyismens' förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.

[...]

Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.

Just på denna ytterst viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen, vilket sker efter två huvudlinjer.

Å ena sidan: de borgerliga och i synnerhet de småborgerliga ideologer, som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna, att staten endast finns där klassmotsättningar och klasskamp existerar, 'rättar' Marx på så sätt, att staten framställs som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå, om försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under ständiga och välvilliga hänvisningar till Marx! - att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar. Enligt de småborgerliga politikernas mening består ordningen just i klassernas försoning och inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammandrabbningarna innebär att försona klasserna och inte att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel och stridsmetoder för att störta förtryckarna.

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917
Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas 'försoning' genom 'staten'. Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om 'försoning'. Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi.

Å andra sidan är den 'kautskyistiska' förvrängningen av marxismen långt mera raffinerad. 'Teoretiskt' förnekas inte, att staten är ett organ för klassvälde och inte heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men följande sak lämnas ur sikte eller fördunklas: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och 'mer och mer avlägsnar sig från det', så är det uppenbart, att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan en våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsmaktsapparat, som den härskande klassen skapat och i vilken detta 'avlägsnande' förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, så som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på grundval av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har Kautsky - såsom vi i fortsättningen utförligt skall påvisa ... 'glömt' och förvrängt."


Oktoberrevolutionen 1917. På banderollen står det:
"Leve de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter!"

onsdag 8 mars 2017

Clara Zetkin: Att organisera arbetarkvinnorna

Clara Zetkin (1857-1933), kommunist och
grundare av Internationella Kvinnodagen


(Ur Clara Zetkin: "Organising Working Women", 1922 - vår övers. -JB)

"En sak har blivit uppenbar: vi behöver särskilda organ för att utföra det kommunistiska organisations- och utbildningsarbetet bland kvinnor och göra det till en del av hela Partiets liv. Kommunistisk agitation bland kvinnor är inte bara en uppgift för kvinnorna, det är en uppgift för hela det Kommunistiska Partiet i varje land, och för den Kommunistiska Internationalen. För att uppfylla vårt syfte är det nödvändigt att skapa partiorgan, kvinnosekretariat, kvinnoavdelningar eller vad vi må kalla dem, för att genomföra detta arbete. […]

Kvinnor är vanligtvis de lämpligaste att delta i de särskilda organen för kommunistiskt arbete bland kvinnor. Vi kan inte undgå det faktum att de stora massorna av kvinnor idag lever och arbetar under särskilda villkor. Det är därför kvinnor, allmänt talat, vanligtvis finner den bästa och snabbaste metoden för att närma sig den arbetande kvinnan och bedriva kommunistisk propaganda. Precis som vi kommunistkvinnor ser det som vår rätt och vår plikt att delta i alla aktiviteter inom Partiet - från den mest blygsamma flygbladsutdelning till den slutliga, väldiga, avgörande striden - precis som vi skulle se det som en förolämpning om vi ansågs ovärdiga att delta i Partiets och den Kommunistiska Internationalens storslagna historiska liv, så utesluter vi inte heller någon man från att delta i det särskilda kommunistiska arbetet bland kvinnor. […]

I flera länder har de kvinnliga kommunisterna, under ledning av sitt Parti, tagit varje tillfälle i akt att väcka de proletära kvinnorna och leda dem i kampen mot det kapitalistiska systemet. Så var t.ex. fallet i Tyskland i kampen mot den s.k. abortlagen, en kamp som användes som en långtgående och framgångsrik kampanj mot borgerligt klassherravälde och den borgerliga staten. Denna kampanj tillförsäkrade oss de stora kvinnomassornas sympati och anslutning. Den presenterades inte som en kvinnofråga, utan som en politisk fråga för proletariatet. […]

Vi inser helt och hållet vikten av ett livligt och grundligt arbete inom fackföreningarna och kooperativen. […] Jag vill emellertid påpeka att vi i vårt arbete inte får inge falska illusioner. Vi måste tvärtom göra vårt yttersta för att krossa illusionen om att fackföreningsrörelsen och de kooperativa rörelserna inom det kapitalistiska systemet kan driva igenom lagstiftning till förmån för proletariatet och förstöra kapitalismens grundvalar. Hur användbart och oumbärligt fackförenings- och kooperativarbetet än är, så kan de inte undergräva och störta kapitalismen. "

lördag 11 februari 2017

Mao Tse-tung om de svartas kamp i USA och världsrevolutionen

En ny storm mot imperialismen

Mao Tse-tung 1968

För några dagar sedan blev Martin Luther King, den afro-amerikanske pastorn, plötsligt mördad av USA-imperialisterna. Martin Luther King var en talesman för icke-våld. USA-imperialisterna visade emellertid inte för den skull någon tolerans mot honom, utan använde kontrarevolutionärt våld och mördade honom kallblodigt. Detta har gett det svarta folkets breda massor i Förenta Staterna en djupgående lärdom. Det har satt igång en ny storm i deras kamp mot den våldsamma repressionen, en storm som svept fram över mer än hundra städer i Förenta Staterna, en storm vars like aldrig setts i detta lands historia. Det visar att en extremt kraftfull revolutionär styrka finns latent hos de mer än tjugo miljonerna svarta amerikaner.

Den storm av afro-amerikansk kamp som äger rum inom Förenta Staterna är ett slående uttryck för den omfattande politiska och ekonomiska kris som USA-imperialismen nu befinner sig i. Den slår ett kraftfullt slag mot USA-imperialismen, som är ansatt av svårigheter både hemma och utomlands.

Den afro-amerikanska kampen är inte bara en kamp som förs av det utsugna och förtryckta svarta folket för frihet och emancipation, den är också en ny stridssignal till hela det utsugna och förtryckta folket i Förenta Staterna, till att slåss mot monopolkapitalistklassens barbariska välde. Den är ett väldigt stöd och en inspiration för folken i hela världen i kampen mot USA-imperialismen och för det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen. På det kinesiska folkets vägnar uttrycker jag härmed vårt beslutsamma stöd till den rättfärdiga kamp som förs av det svarta folket i Förenta Staterna.

Mao och medborgarrättskämpen Robert F. Williams
Rasdiskrimineringen i Förenta Staterna är en produkt av det kolonialistiska och imperialistiska systemet. Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA.

År 1963 i mitt "Uttalande till stöd för afro-amerikanerna i deras rättfärdiga kamp mot USA-imperialismens rasdiskriminering" sade jag att "kolonialismens och imperialismens ondskefulla system uppstod och frodades med förslavandet av och handeln med svarta människor, och det kommer utan tvivel att gå under i och med det svarta folkets fullständiga emancipation". Jag håller ännu fast vid denna ståndpunkt.

Idag har världsrevolutionen gått in i en storslagen ny era. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna för sin emancipation är en beståndsdel av världsfolkens kamp i sin helhet mot USA-imperialismen, en beståndsdel av den nutida världsrevolutionen. Jag kallar alla arbetare, bönder och revolutionära intellektuella i alla länder och alla som är villiga att kämpa mot USA-imperialismen att skrida till handling och ge sitt kraftfulla stöd till det svarta folkets kamp i Förenta Staterna! Folk i hela världen, förena er ännu mer och släpp lös en outtröttlig och energisk offensiv mot vår gemensamma fiende USA-imperialismen och dess kumpaner! Man kan med säkerhet säga att det fullständiga sammanbrottet för kolonialismen, imperialismen och alla utsugarsystem, samt den fullständiga emancipationen för alla världens förtryckta folk och nationer inte är långt borta.

(Vår översättning från engelska - JB. Läs den på engelska här: A New Storm Against Imperialism)



söndag 29 januari 2017

Ordförande Gonzalo om kommunisterna och de nationella revolutionerna

"Det finns nationalistiska rörelser i Mellanöstern, konkret i Palestina, i Sydafrika etc. Men vi tror att revolutionerna, för att verkligen följa den väg som öppnades med den nya era som inleddes av Oktoberrevolutionen, behöver utveckla kommunistiska partier, därför att utan dem blir det halvfärdiga revolutioner. Afrika ger oss flera exempel på sådana, t.ex. Algeriet. Där fördes hård väpnad kamp, men man byggde inte socialism eftersom det saknades ett kommunistiskt parti för att leda en sant revolutionär kamp. Utan kommunistiska partier utvecklas nationalistiska rörelser som bara söker erkännande som nationer, för att gå från kolonier till halvkolonier och fortsätta vara beroende av imperialismen; eller som i andra fall, byta en husbonde mot en annan. Vi har t.ex. sett detta med olika rörelser kopplade till England och Frankrike. I andra fall utvecklas väpnade kamper för att FN ska lösa och definiera situationen, som i Chipre. Följaktligen är det inte en fråga om blott väpnad kamp. I grunden är det en fråga om folkkrig, Kommunistiskt Parti och marxism-leninism-maoism. Alla dessa rörelser bidrar emellertid med styrkor till kampen mot imperialismen, men de kan bara tjäna radikalt till att sopa bort den om det är ett Kommunistiskt Parti med folkkrig som leder dem." 

(Ordförande Gonzalo, Perus Kommunistiska Parti, ur en intervju från 1988)



Malcolm Kyeyune och en smygande brun opportunism

Malcolm Kyeyune är en skribent som i olika sammanhang debatterat mot den s.k. "identitetspolitiken" och försökt profilera sig genom att kritisera den hycklande borgerliga "antirasismen" inom "vänstern". Ibland har han framfört väsentliga poänger (vi har t.o.m. hänvisat till en av hans artiklar här på bloggen). Med hans blogginlägg ”Ät inte snö som blivit gul. Bli inte hög på eget knark” blir det dock tydligt att han tillhör den typ av opportunister som nu ägnar sig åt den påstådda "invandringskritik från vänster", som vi har sett i olika varianter från intellektuella och karriärister såsom Amineh Kakabaveh, Jan Myrdal, Stefan Lindgren och en rad andra (även Kommunistiska Partiet försöker hänga på Kakabaveh i ett försök att sno röster från V). De försöker svepa in sina argument i diverse "vänster"-plattityder och utger sig för att tala för arbetarklassen, men både orden och deras innehåll är exakt desamma som det vi hör från fascisterna och hela reaktionen: "vi måste våga se problemen med invandringen", "invandringen kostar för mycket, prioritera vår egen 'välfärd'", "vi måste bekämpa islamiseringen", "lag och ordning", "fler poliser" etc.

Kyeyunes inlägg har bemötts av en rad kritiker, framför allt på tidskriften Clartés hemsida. Benny Andersson och Fred Torssander försöker där både kritisera Kyeyunes ståndpunkt och fördjupa sig i frågan, men även om de båda har flera bra poänger (läs dem!) så blir hela diskussionen om huruvida "invandringen är bra för arbetarklassen eller inte" ett villospår; precis det villospår som såväl liberalerna och "PK-vänstern" som fascisterna och den "invandringskritiska vänstern" vill leda in oss på. Det som alla dessa har gemensamt är nämligen att de inte vill ha, inte tror på och inte kan föreställa sig en arbetarklassens revolution som ska riva ner hela detta utsugarsamhälle, bygga arbetarstaten och socialismen och fortsätta göra revolution tills det inte längre finns några klasser. Hur radikala eller "antikapitalistiska" en del av dem än tror eller påstår sig vara, så bidrar de alla på olika sätt till att försvara den borgerliga diktaturen, den borgerliga staten, genom att sprida illusioner om "välfärdsreformer", om att "demokratisera" kapitalismen, om försvaret av en påstådd svensk eller västerländsk "civilisation", om en mer eller mindre "fredlig väg" till socialismen, etc.

Liksom den opportunism som Engels och Lenin avslöjade på sin tid, och liksom fascismen i dess olika tappningar, så baserar sig dess nutida anhängare inte på de djupaste, mest intensivt utsugna och förtryckta delarna av arbetarklassen, utan på småbourgeoisien (t.ex. den stackars syriske butiksägaren i Kyeyunes exempel), på arbetararistokratin och på själva arbetarklassens övre skikt; på dem som fortfarande har något att förlora, de som ännu inte vill se att kapitalismen oundvikligen håller på att falla och som ännu inte är redo att riskera den lilla trygghet de har kvar, de ynkliga smulor som borgarna kastar ned åt dem. Det är också där rasismen och "invandringsfrågan" kommer in i bilden. De djupaste, mest utsugna och förtryckta lagren av arbetarklassen och de förtryckta består, i världen och i allt större grad även i Sverige, i huvudsak av människor från de gamla kolonierna, från de idag halvkoloniala och halvfeodala länderna i tredje världen vilka exploateras och förtrycks av borgarklassen i imperialistiska länder som Sverige. Det är denna del av arbetarklassen och folket som utgör det verkliga hotet mot borgarklassens makt, det är där underdånigheten och tilltron till borgarstaten aldrig slagit rot, och det är där upproret börjar växa. Förr i Sverige var det blonda och blåögda arbetare som kastade sten på polisen och väckte skräck och avsky hos den "anständiga" arbetararistokratin och småbourgeoisien; idag består denna del av arbetarklassen till stor del (men givetvis inte enbart) av invandrare från tredje världen, och många av dem bär dessutom med sig ett välbehövligt hat mot imperialismen som de reformistiska klassförrädarna mer eller mindre lyckats bannlysa under årens lopp.

För att försöka stoppa upproret innan det hinner sprida sig och bli mer medvetet, mer organiserat, behöver den härskande klassen till varje pris isolera denna del av det arbetande folket från de övre skikten, de som fortfarande är "sansade" och laglydiga. Och här har vi själva kärnan i den nuvarande diskussionen. Den "invandringskritiska", "anti-islamistiska" - i verkligheten rasistiska och reaktionärt nationalistiska - kampanj som idag bedrivs av samtliga imperialiststater har just detta syfte: att avleda vårt hat och vår kamp bort från våra huvudfiender, de största mördarna och tjuvarna världen någonsin skådat, d.v.s. borgarklassen och dess imperialistiska stater (i vårt fall den svenska borgarstaten), och i stället rikta uppmärksamheten mot de "farliga fattiga", mot smågangsters, "muslimer" eller varför inte de obildade "white trash"-arbetarna i småstäderna på landsbygden. Vad menar då dessa nya strasserister* inom "vänstern" att man ska göra? Vilka är enligt dem de "goda krafter" man bör ena sig med i denna kamp mot "brottslighet", islamism och "massinvandring"? Jo, uppenbarligen just den borgerliga staten, dess partier och pampar, dess polisstyrkor och fascistiska vakthundar.

Kyeyunes text säger förstås inget av detta rakt ut. Han är vag, omständig och slingrande så att vi inte ska kunna peka på någon konkret ståndpunkt eller några verkliga slutsatser, och utger sig oskyldigt för att "bara peka på hur det faktiskt är" - även om han i verkligheten inte tar fram några fakta över huvud taget. Det viktiga är känslan, att "nu får det minsann vara nog med den här politiska korrektheten". Den påstådda "materialistiska" grunden för hans argumentation består i stort sett av 1) det banbrytande avslöjandet att "invandrare är en grupp som också består av olika klasser" (no shit Sherlock) och 2) en vag antydan om att vissa grupper (småborgare? arbetare?) materiellt skulle tjäna på att stoppa invandringen. Precis som  Myrdal så tillhör Kyeyune den grupp av intellektuella som försöker skapa sig en nisch och få uppmärksamhet (eller dra till sig väljare, som i KP:s fall) genom att vara "kontroversiella" och "kritisera vänstern från vänster" - men eftersom de själva varken tror på eller vill ha någon revolution så kan de knappast kritisera reformisterna för att vara reformister. I stället söker de sig då i sin "radikalism" till fascismen, liksom så många borgerliga intellektuella före dem. Som karriärdrag har det redan visat sig framgångrikt för Kyeyune, som nyligen fick jobb som "fast kolumnist" på den numera sverigedemokratiskt inriktade tidningen Göteborgsposten. Där ska han hjälpa till att "ge läsarna bredare perspektiv" och "ommöblera i åsiktskorridoren".

Som både Marx och Lenin påpekade, så leder kapitalismens utsugning och förtryck - och arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot densamma - till att en del av de intellektuella ur småbourgeoisien och t.o.m. borgarklassen dras till de revolutionära rörelserna och ställer sig på arbetarklassens sida. Detta är viktigt, visar Lenin, eftersom det ger arbetarrörelsen ett tillskott av teoretisk, vetenskaplig och administrativ kunskap som den behöver för att segra; men från småbourgeoisien kommer också den opportunism och vacklan som är främmande och destruktiv för arbetarrörelsen. Detta leder till två slutsatser: för det första är det ytterst viktigt för den härskande klassen att hålla dessa potentiellt revolutionära intellektuella så nöjda som möjligt, fylla deras huvuden med borgerlig ideologi och förhindra att de på riktigt blir marxister och går över till arbetarklassen. För det andra är det ytterst viktigt för arbetarklassen att välkomna dessa intellektuella, omforma deras världsbild enligt arbetarklassens ideologi och lära sig av dem, men samtidigt att vara ytterst vaksam och aldrig låta sig luras när några av dem försöker korrumpera klassen med fascism, revisionism och andra borgerliga lögner.

Vad dessa "invandringskritiska" opportunister är ute efter är inte hur man bäst organiserar arbetarklassen i Sverige för att störta borgarklassen. Vad de söker är ett snabbt och enkelt sätt att dra till sig sympatisörer eller väljare med löften om "mer välfärd" och "ordning och reda", allt för att gynna sina egna karriärer eller sin egen prestige.

Slutligen, vad gäller frågan om invandringen i sig, vem som tjänar på den och hur, samt varför borgarklassen behöver både invandring och rasistisk hets, så hänvisar vi till våra tidigare inlägg i ämnet samt till Mikael Nybergs artikel "Apartheid light - den nya svenska modellen". Vad gäller frågor om brottslighet, behovet av "lag och ordning" och behovet av kamp mot "islamism" och "hedersvåld" så rekommenderar vi också att läsa våra tidigare inlägg i ämnet (se nedan), men vi vill ändå kortfattat klargöra några saker. Självklart behöver man handfast bekämpa maffiaverksamhet, droghandel och våldtäkter - men den "maffia" i det här landet som har flest svenska arbetares liv på sitt samvete, som säljer den absoluta merparten av alla droger som söver och förstör vår klass, som ägnar sig åt det mest omfattande och våldsamma kvinnoförtrycket och som begår de största terrordåden och massmorden utomlands, det är den "maffia" som består av den svenska borgarklassen och dess stat. Och självklart behöver man bekämpa reaktionära religiösa auktoriteter som upprätthåller det feodala och patriarkala förtrycket - men inga "islamister" i någon förort kan mäta sig med den svenska borgarstaten och de övriga imperialisterna när det gäller att upprätthålla just sådant förtryck eller när det gäller att mörda och exploatera kvinnor. De som då skriker sig hesa om "gangsters" och "islamister" i förorten samtidigt som de lydigt bugar för den svenska staten, framställer den som det "mindre onda alternativet", manar till samarbete med den, ropar på polisåtgärder mot kriminella eller fascister och i slutändan kanske t.o.m. hoppas göra karriär som representanter för denna borgarstat, de representerar inte arbetarklassen, de är inget annat än fascister. Ska vi upprätthålla ordning och reda och försvara oss mot poliser, fascister och andra reaktionärer på gatorna och i våra bostadsområden så kan vi bara göra det helt oberoende av och i kamp mot borgarstaten såsom vår huvudfiende.



Tidigare inlägg i ämnet:

Om burkinin och imperialismen (september 2016)

Apropå kriminalitet och medborgargarden (april 2016)

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen (september 2015)

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen (juli 2015)



___________________________________________________

* Gregor Strasser var tidigt en ledande medlem av Hitlers fascistparti och dess paramilitära gren SA. Strasser och hans bror lade stor vikt vid att försöka mobilisera delar av arbetarklassen för fascismen, och betonade dess "antikapitalistiska" retorik. Detta har av en del tolkats som att Strasser representerade en "vänsterfalang" av fascismen, och olika grupper av s.k. "strasserister" och "nationalbolsjeviker" försöker än idag mobilisera arbetarklassen med denna retorik. I verkligheten är "strasseristerna" renodlade fascister, antikommunister och fiender till arbetarklassen. 

onsdag 30 november 2016

Bilder från det socialistiska Kina (1)

Varvsarbetare i Shanghai, tidigt 70-tal
Stålverk i Peking 1972
Arbetare som startat en egen politisk studiegrupp, Shanghai 1972
Fysisk träning vid en skola i Shanghai, tidigt 70-tal
Studenter vid universitet i Peking, tidigt 70-tal
Kadrer i produktionsbrigaden i Ho Lo, tidigt 70-tal

Om "GAL-TAN-skalan", Myrdal och den borgerliga vänstern

En av de senaste trenderna bland borgerliga intellektuella och politiker är den s.k. GAL-TAN-skalan. Konceptet utgår ifrån en idé om att "höger/vänster-skalan inte längre är tillämpbar" för att "världen har förändrats". Ja, ni vet: industrisamhället har ju bytts ut mot ett "informationssamhälle", det finns ingen arbetarklass längre, kommunismen "fungerade inte", och tusen andra sagor som borgarna och deras underhuggare på universiteten hittat på för att bli av med den där jobbiga marxismen och förhindra all verklig förståelse och förändring av samhället och världen.

Innan vi går in på vad "GAL-TAN" är för något, så bör det påpekas att borgarna har en helt annan definition av höger och vänster än vad vi kommunister har. Enligt deras definition står högern för sådana saker som "begränsad statsmakt", låga skatter, fri företagsamhet etc., medan vänstern står för "välfärd", höga skatter, stark statsmakt etc. D.v.s. en skala som snarast syftar på skillnader mellan olika typer av borgerlig politik, olika sätt att organisera den kapitalistiska ekonomin och politiken (den är dessutom lögnaktig eftersom det i verkligheten inte finns några borgare som vill ha en svagare borgerlig stat). Vi har en annan definition: för oss betyder höger allt det som tjänar till att bevara kapitalismen, klassamhället och utsugningen, medan vänster står för allt det som tjänar till att störta detta samhälle, erövra makten åt arbetarklassen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser någonstans i världen.

Nåväl, nu har i alla fall dessa utsugarnas apologeter kommit på att höger/vänster trots allt påminner lite för mycket om det här med klasskamp och annat obehagligt. De har därför lanserat GAL-TAN-skalan, där "GAL" står för "Grön, Alternativ, Libertarian (frihetlig)" och "TAN" står för "Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk". För dem som hör hemma i GAL-delen av skalan är det sådana saker som "miljöomtanke, tolerans för olika livsstilar, sexualiteter, religioner och annat samt frihet för individen" som är viktiga, och enligt Dala-Demokraten hör "Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och allt mer Centerpartiet hemma här". Det är den mysiga och snälla delen av skalan kan man säga. I andra änden har vi TAN-anhängarna, som "sätter traditionella värderingar högt, betonar lag och ordning samt inordnande under auktoriteter i samhället, och värnar nationen och det nationella i olika avseenden". Kort sagt alltså en politisk skala som över huvud taget inte säger något om vilken klass som har makten, vilken klass som sugs ut och förtrycks, om vem som äger och inte äger, utan helt fokuserar på bekvämt abstrakta "värderingar".

Se hur fint den här modellen passar in i den imperialistiska borgarklassens nuvarande agenda: på ena sidan har vi de goda, moderna, toleranta och globaliserade frihetsälskarna, som - oavsett om de är "höger" eller "vänster" - tillsammans försvarar den "västerländska demokratin". På andra sidan har vi "nationalisterna", "fundamentalisterna", "extremisterna" med Putins Ryssland,  och den Islamiska Staten i spetsen. Till den sista gruppen räknas förstås både kommunister och fascister, helt i enlighet med den borgerliga teorin om "totalitarismen".

Allt det här är förstås så dumt så att man inte borde behöva förklara det för folk som betraktar sig som marxister eller revolutionärer - men faktum är att "vänstern" i stort sett fullständigt har inordnat sig i detta svammel och accepterat det som om det vore fakta. Och då menar vi inte bara den "vänster" som låtit sig uppslukas av "identitetspolitik", "intersektionalism", "mångkultur" och skamlöst medlöperi med den nordamerikanska imperialismen och dess folkmord. Vi har nämligen samtidigt en annan slags "vänster" som idag påstår sig vara emot detta "flum", och utger sig för att hålla fast vid antiimperialismen, klasskampen och marxismen, men som i själva verket bara har klivit ner i en annan hörna av samma träsk som den övriga "vänstern" klampar runt i. Jan Myrdal, Stefan Lindgren och deras motsvarigheter i andra länder påstår idag att det är "nationalismen" som ska rädda oss undan imperialismen; inte arbetarklassens revolution, inte de förtryckta folkens befrielsekrig, utan en "nationalism" representerad av europeiska och amerikanska fascister samt av ryska och kinesiska imperialister.

Helt i enlighet med svamlet om "GAL-TAN" går de nu samman med fascisterna och stämmer t.o.m. in i borgarklassens rasistiska hetskampanjer mot invandrare och "terrorister". Eftersom de varken har några förhoppningar om revolution eller någon tilltro till världens arbetande folk, så har de fullständigt övergett marxismen och kampen för att störta hela det imperialistiska systemet. I stället tyr de sig därför till den ena eller andra imperialistmakten för att försöka hamna på den vinnande sidan i imperialisternas kamp om världsherraväldet. Precis som den "västvänliga" och "globaliserade" s.k. vänstern så pratar dessa "nationalister" inte om hur vi ska störta den svenska borgarstaten och alla de andra imperialistmakterna, utan om hur vi bäst kan stärka den svenska imperialismen genom allianser antingen västerut eller österut och genom socialfascistiska folkhemsreformer här hemma. Precis som den revisionistiske förrädaren Teng Hsiao-ping (som ledde de kuppmakare som återinförde kapitalismen i Kina från 1976), så uppmanar Myrdal & Co. oss att försonas med "våra egna" imperialister för att "besegra supermakten". Men syftet med denna påstådda "enhetsfront" är inte att besegra imperialismen som system, utan att tjäna den ena imperialisten mot den andra under förevändningar om en framtida "fredlig", "stabil" och "multipolär" imperialism - en "ultraimperialism", som den gamle renegaten Kautsky kallade det.

Nej, låt de borgerliga och småborgerliga politikerna och akademikerna ägna sig åt sina ideologiska krumbukter och sitt svansande efter den ena eller andra utsugarklicken. Vad arbetarklassen i Sverige behöver göra är att bygga en verklig vänster, som skall bli den svenska imperialiststatens värsta fiende och som tillsammans med världens alla arbetare och förtryckta folk beväpnar sig för att krossa hela det imperialistiska utsugarsystemet.