måndag 2 oktober 2017

En sång för antifascister

Den här sången tillägnar vi alla kamrater som kämpade i Göteborg den 30/9 mot borgarna och deras fascistlakejer:




"Vad tjänade det till att vi jagade ut nazismen
fascismen finns ju ändå, patronen han är kvar

Vi trodde hans svarta skjorta för alltid var försvunnen
han spelar demokrat men i hjärtat är han svart

Nu har vi republik och nu har vi fria val
men de enda som är fria är alltid samma hajar

Vi hängde Mussolini och hela hans diktatur
kapitalister och lakejer - snart är det deras tur

Vi sätter hat mot hat för att kärleken ska segra
Vi har inget att förlora men en ny värld att vinna"

söndag 10 september 2017

Ja, vi är det "öppna samhällets fiender"

Ni har garanterat hört talas om det: det så kallade "öppna samhället" som vi påstås leva i och som sägs vara hotat av "terrorister","extremister" och "fundamentalister". Vad det egentligen är som är så "öppet" i det här samhället specificeras sällan, det som förmedlas är i stället en vag bild av att vi lever i ett samhälle som "trots sina brister" är "fritt" och "demokratiskt" i förhållande till några lika vagt beskrivna "diktaturer" vilka vi ska föreställa oss som mardrömslika tyrannier. Kort sagt, vi ska minsann inte klaga för vi "har det ändå bra i jämförelse", och inför hotet från "antidemokratiska krafter" måste vi alla, kapitalister som arbetare, höger som "vänster", tillsammans stå upp till försvar för det s.k. "öppna samhället". Och opportunisterna och karriäristerna inom "vänstern" hänger på utan att blinka: det skulle väl bara en galning ge sig på att ifrågasätta något som låter så fint som det "öppna samhället" - självklart måste det ju försvaras till varje pris.

Men det "öppna samhället" är inte bara en tom floskel som kan betyda lite vad som helst, det är ett koncept med ett specifikt ursprung och ett specifikt syfte, en central del av borgarklassens ideologi och demagogi efter Andra världskriget. Den som hittade på begreppet var Karl Popper, en österrikisk "vetenskapsfilosof" som i sin ungdom kallade sig "marxist" men som sedan villigt vände kappan efter vinden och gjorde karriär i utsugarnas tjänst. Efter Andra världskriget behövde imperialisterna ideologer som kunde försvara kapitalismen mot det marxistiska hotet i en värld där den sovjetiska arbetarstaten till borgarklassens förskräckelse och mot alla odds besegrat fascisterna, och där dessutom världens största land - Kina - slängt ut imperialisterna och blivit rött. Tillsammans med Hannah Arendt och en rad andra var Popper med och utformade den uppdaterade tappning av borgarklassens världsbild som sedan dess lärs ut via dess skolor, universitet och massmedia över hela världen. Idag är dessa idéer så ingrodda att de spontant sprids vidare av folk som oftast inte ens har hört talas om Karl Popper.

Polis med kulspruta försvarar det
"öppna samhället", Sverige 2017
1945 publicerades Poppers bok "Det öppna samhället och dess fiender". Den går i korthet ut på följande: kapitalismen, eller den "västerländska demokratin" är ett "öppet" samhälle därför att det, enligt Popper, inte har något "slutmål". Samhällen som strävar mot något slags slutmål är enligt Popper "stängda" samhällen, och blir därför "auktoritära", "förtryckande", "totalitära". Kapitalismens - imperialismens - ständigt pågående massmord, dess utsugning och dess krig, kan enligt denna världsbild inte betraktas som brott, utan framställs i stället som "naturliga" bieffekter som ingen kan ställas till svars för. Kapitalismens diktatur och repression framställs som nödvändiga åtgärder för att bevara "det öppna samhället". Enligt Popper rör sig kapitalismen inte enligt några bestämda lagar; det går alltså inte att analysera den vetenskapligt, som marxisterna gör. Kapitalismen "bara är" och det är inte tillåtet att ifrågasätta den. Popper nämner förutom Marx även Platon och Hegel som motståndare till det "öppna samhället", men det är uppenbart att det är marxismen som är den egentliga måltavlan.

I själva verket har förstås även kapitalismen ett "slutmål", även om det är ett omöjligt sådant p.g.a. kapitalismens inneboende motsättningar som oundvikligen kommer att spränga den och sänka den för alltid. Kapitalismens mål, eller snarare borgarklassens mål, är att garantera systemets fortsatta existens, att garantera fortsatt och ständigt ökande utsugning och profit. I kampen för detta mål kämpar de imperialistiska monopolen och staterna mot varandra, men de kämpar också tillsammans mot allt som hotar själva systemets grundvalar; d.v.s. i huvudsak mot arbetarklassens revolution och dess ideologi marxismen, samt de förtryckta nationernas kamp mot imperialistisk utsugning och dominans. I kampen för att försvara sitt utsugarsystem har kapitalet inga hämningar, inga gränser för hur många de kan mörda eller hur våldsamt de utövar sin diktatur. Borgarklassens diktatur kan
Det "öppna samhällets" försvarare, G20 Hamburg 2017
tolerera alla möjliga ideologiska och kulturella variationer, ja även s.k. "antikapitalistiska" sådana, så länge de inte på allvar hotar systemet. Marxismen, som på vetenskaplig grund avslöjar hur kapitalismens utsugning fungerar, som gör erfarenheterna av arbetarklassens kamp till en vetenskap för revolution, och som förmår ena de arbetande massorna kring en enhetlig ideologisk och politisk linje för att störta borgarklassen, är därför alltid huvudfienden för borgerliga ideologer som Popper.

Ja, arbetarklassens revolution har ett slutmål. Slutmålet är att avskaffa all utsugning och alla klasser, och vägen dit är att störta kapitalet och hela imperialismen genom revolutionärt krig och upprätta arbetarklassens diktatur för att bekämpa borgarklassens fortsatta inflytande och stoppa alla dess försök att återinföra kapitalismen. Det system som råder under arbetarklassens diktatur är socialismen. Socialismen är ännu inte ett klasslöst samhälle, utan ett samhälle som under arbetarklassens ledning fortsätter revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon grogrund för utsugarklassernas ruttna idéer att växa i. Det klasslösa samhället - kommunismen - är inte någon utopi eller något ouppnåeligt ideal. Det kommer inte att vara "historiens slut", inte något samhälle i absolut harmoni och utan motsättningar; men det kommer att vara slutet på klassamhällets, utsugningens, förtryckets och krigens era. Så länge det fortfarande finns klasser och utsugning så kan inget samhället vara "öppet", hur mycket man än önskar det.

Det finns ingen anledning för arbetarklassen att ge efter för kapitalet och dess ideologers struntprat, ingen anledning att börja vackla och överge vårt mål för att de kallar oss "extremister" och hotar med ännu mer repression. De karriärister och opportunister som ställer sig i kö för att svära trohet till det "öppna samhället" och ta avstånd från kampen för det klasslösa samhället, de representerar ingen arbetarrörelse och ingen verklig vänster, utan strävar bara efter kortsiktiga fördelar åt sig själva och sina gelikar. Det samhälle de försvarar är inte "öppet" för någon annan än en liten klick kapitalister och deras fortsatta utsugning av vår arbetskraft; underordnar du dig inte deras världsbild och deras makt så är det stängt som muren. Kommunisterna och revolutionärerna däremot hymlar inte: självklart är vi fiender till utsugarnas "öppna samhälle".

måndag 28 augusti 2017

Spanska maoister om attacken i Barcelona

Efter en tids uppehåll p.g.a. aktiviteter på annat håll är Järnbastionen nu tillbaka. Idag publicerar vi en svensk översättning av ett nytt uttalande från den spanska bloggen "Mar armado de masas" (det väpnade havet av massor) apropå de senaste "terrorattackerna" i Barcelona och Cambrils. Liksom här i Sverige ser vi hur borgarklassen och dess stater i andra länder använder "terrorn" som ännu ett sätt att försöka ena befolkningen till stöd för mer imperialistiska folkmordskrig, mer borgerlig diktatur, mer repression och mer fascism. Och i Spanien liksom i Sverige eller i USA kan utsugarna räkna med troget stöd från det ledande skiktet inom den s.k. "vänster" som går i borgarstatens ledband och vars roll är att svepa in krigshetsen och den fascistiska politiken i "vänster"-fraser.




KOMMUNIKÉ


Attackerna i Barcelona och Cambrils, som riktades mot folkets massor och arbetarklassen och utfördes av den Islamiska Staten, kan nu läggas till de övriga kontrarevolutionära och reaktionära aktioner som Islamiska Staten utfört i de imperialistiska länderna. Kännetecknande för dessa aktioner är att deras militära mål inte är medlemmar av den gamla staten, storkapitalets representativa byggnader eller reaktionära institutioner etc., utan tvärtom; deras mål är folkets massor.

Efter dessa attacker mot de arbetande massorna uppmanar den spanska storbourgeoisien - genom sina representanter och ombud, Partido Populars regering, PSOE och Podemos ("vi står till myndigheternas förfogande" har Pablo Iglesias försäkrat) - medborgarna till enighet med den spanska imperialistiska staten, dess "demokrati" och dess reaktionära institutioner. Samtidigt driver statsapparaten fram en kampanj mot arbetarna med invandrarbakgrund; de säger att de finns problem med integration, marockaner, araber, muslimer m.fl. utpekas som "terrorister" etc. för att försöka splittra arbetarklassen och fortsätta med uppgiften att förfölja alla kamper som förs mot den gamla spanska imperialistiska staten och mer och mer skärpa den inhemska reaktionen.

Den Islamiska Staten är CIA:s verk. I Mellanöstern har dess aktioner skapat förutsättningarna för yankee-supermaktens intervention i namn av "demokratin" och kampen mot "terrorismen". Som resultat av imperialismens djupa och slutgiltiga kris, försöker de imperialistiska supermakterna och makterna förlänga sin dödskamp medan de gör upp - i sammansvärjning och tvist - om naturtillgångarna, den billiga arbetskraften, marknaderna och inflytandezonerna, på väg mot ett nytt världskrig.

Den hegemoniska yankee-supermakten har valt scenariot för det inledande slaget. Den har destabiliserat Mellanöstern med den "Arabiska våren" och sedan med den Islamiska Staten, och när förutsättningarna för dess intervention väl var skapade så har supermakten koncentrerat och placerat ut sina modernaste vapen, trupper och legosoldater i en ansträngning för att behålla sin roll som hegemonisk supermakt i världen, i tvist med supermakterna Ryssland och Kina om Mellanösterns olja, gas och vatten. Även dessa supermakter har positionerat sig i Mellanöstern, just nu i Syrien, där de kommer att tjäna stora pengar på återuppbyggnaden.

Banderoll i Madrid:
"Era krig, våra döda. Solidaritet med Barcelona"
Samtidigt som de imperialistiska länderna fortsätter med det imperialistiska kriget utomlands, försöker de säkra sitt bakland. Om baklandet inte är lugnt, så kan imperialisterna inte föra sitt krig. Borgarklassen behöver vidta åtgärder för att förhindra varje slags organiserat motstånd från arbetarklassen mot dess utrikes- och inrikespolitik. Den spanska storbourgeoisien är inget undantag.

Den Islamiska Staten bidrar genom sina attacker mot folket i de imperialistiska länderna till att skapa förutsättningarna för att monopolbourgeoisien ska kunna skapa allmän opinion för ännu mer reaktionarisering av den borgerliga staten, inskränkningar av friheter och ursinniga förföljelser mot de massor som kämpar. Den Islamiska Statens reaktionära aktioner i de imperialistiska länderna är en del av imperialismens planer och har ett mål: att försöka splittra arbetarklassen och att ena så många som möjligt till stöd för den gamla imperialistiska staten.

I detta sammanhang av imperialistiskt krig går både den gamla och den nya revisionismen imperialismens och reaktionens ärenden, och fyller sin funktion; att avleda massorna och arbetarklassen från deras huvudsakliga uppgift, att även i de imperialistiska länderna förstöra den gamla borgerliga staten. De fokuserar inte på huvudfienden, d.v.s. supermakterna (USA, Kina och Ryssland) och de övriga imperialistmakterna (Tyskland, Frankrike, Spanien, England, Italien, Sverige etc.) som idag slåss om världen. I stället fokuserar de på Islamiska Staten, och legitimerar på detta sätt det imperialistiska nyuppdelningskriget som de imperialistiska supermakterna och makterna rättfärdigar just i namn av kamp mot reaktionära idéer och försvar av ”friheten”; det är ett ”kategoriskt imperativ” att ”försvara den västerländska civilisationen mot den islamistiska fundamentalismen” sade Oriana Fallaci, en marionett vars trådar styrs av CIA.

Det som i den spanska staten skiljer de olika revisionistiska grupperna åt är stödet åt antingen den ena eller den andra supermakten; det som förenar dem alla är deras stöd till det imperialistiska kriget. Så finns det t.ex. de som stöder Ryssland och Kina och Assads marionettregim, och de som i namn av en borgerlig ”antifascism” stöder den väpnade gren av CIA som är YPG. En proletär och konsekvent antifascism är bara möjlig i kamp på liv och död mot imperialismen: ”reaktion över hela linjen är utmärkande för imperialismen” (Lenin). Det finns t.o.m. de som har gått så långt att de föreslår att den spanska staten bör ”rättas till” så att man kan bilda en gemensam ”antifascistisk” front mot den Islamiska Staten: ”som vi sagt tidigare, så står denna operation mot de som solidariserat sig med det kurdiska folket (underförstått YPG) i motsättning till hur man agerat i andra länder inom den Europeiska Unionen”.

Hur som helst så gör den gamla och den nya revisionismen nu stora ansträngningar för att tydligt visa den imperialistiska storbourgeoisien att de har ”rättat sig” politiskt; efter attacken mot Charlie Hebdo försvarade de omedelbart, högt och tydligt pressfriheten för sionisterna, utan att lämna några tvivel om att deras väg innebär kapitulation inför den inhemska och utländska imperialismen och reaktionen.

Samtidigt genomförde spanska soldater och marines från basen Morón under det senaste året 65 gemensamma manövrar riktade mot Nordafrika. Flottbasen Rota är hem åt 4 ”destroyers” från USA:s flotta, och mer än 2600 spanska soldater är utspridda över de fem kontinenterna i sammanlagt 17 operationer och uppdrag (Mali, Somalia, Libanon, Colombia, Afghanistan, Estland etc.) som koordineras av Operationskommandot EMAS. Nyligen har Rajoy antytt möjligheten att ett spanskt befäl går i spetsen för NATO-trupperna i Östersjön. Den spanska staten tillhör den koalition av mer än 70 länder som yankee-supermakten leder i sin attack mot folken i Mellanöstern.

Här, i baklandet, genomför den spanska imperialistiska staten steg för steg sin fascistisering och försvarar den spanska monopolbourgeoisiens intressen. T.ex. har Hacienda betalat Santander-banken 500 miljoner Euro för Popular, etc. samtidigt som det imperialistiska kriget slår mot arbetarklassen och de arbetande klasserna. Vräkningarna överstiger 100 om dagen, arbetslösheten och utsattheten drabbar arbetarklassen hårt, och 300 har dött på arbetsplatserna under detta års första sex månader. Den enda vägen för folket är folkkriget, lett av det militariserade Kommunistiska Partiet för att förstöra den gamla staten bit för bit, för att göra slut på alla de sviter av kapitalismen som vi lider under, och med folkkrig komma till den gyllene kommunismen.

NED MED IMPERIALISMENS NYUPPDELNING AV VÄRLDEN!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas – augusti 2017

lördag 25 mars 2017

"Staten och revolutionen" 100 år: om skillnaden mellan revolution och reformism

En fråga som vi ofta återkommer till här på bloggen är den om arbetarrörelsens förhållande till den borgerliga staten. Det är just i synen på staten som vi ser den avgörande skillnaden mellan en revolutionär arbetarrörelse och alla slags reformistiska, revisionistiska s.k. arbetarpartier och -organisationer. Medan marxisterna ända sedan Marx och Engels hävdar att arbetarklassen bara kan ta makten och störta borgarklassen genom att krossa den borgerliga staten och bygga sin egen stat - d.v.s. genom revolution - så har reformisterna ägnat sig åt att sprida diverse teorier som i slutändan går ut på att förhindra revolution: teorin om staten som en påstått "neutral" kraft i klasskampen, teorier om att "ta över" den borgerliga staten och "förändra den" i stället för att krossa den o.s.v.

Om vi ser på de olika partier/organisationer/nätverk som i Sverige idag utger sig för att representera arbetarklassen eller "vänstern", så ser vi att de fullständigt domineras av ett ledande skikt som sprider just sådana reformistiska föreställningar. Bortsett från de reformistiska partier som sedan länge är integrerade i den borgerliga staten (S och V) så ser vi även t.ex. så kallade kommunistiska partier - både trotskister och självutnämnda "marxist-leninister" - som sprider teorin om att reformera och "ta över" den borgerliga staten i stället för att förstöra den. Vad gäller den "frihetliga" eller "autonoma" s.k. vänstern (anarkisterna), som brukade utge sig för att vilja krossa alla stater, så har den numera öppet förkastat den direkta kampen mot statsapparaten och uppmanar i stället till fredlig "organisering" på lokal nivå (kommunalism). Den enda stat dessa "frihetliga socialister" idag vänder sig emot är uppenbarligen den framtida proletära staten; den borgerliga staten omfamnar de däremot alltmer skamlöst.

Hur mycket det ledande skiktet inom denna "vänster" än slänger sig med ordet "revolution", så är det tydligt att de inte längre menar revolution, utan förespråkar en politik som går ut på att "påverka" den borgerliga staten i en viss riktning genom att rösta, genom "civil olydnad", genom fredlig opinionsbildning etc. "Revolution" är för dem något som skall "komma" någon gång i en diffus framtid, en fantasi om en mer eller mindre fredlig övergång till ett "rättvisare" samhälle, en fantasi baserad på fromma önskningar i stället för på klasskampens verklighet. Och med denna fantasi som täckmantel försonar de sig idag med den borgerliga staten, kräver att den skall stärkas och hjälper t.o.m. till att legitimera dess imperialistiska krig och dess repression under paroller om att bekämpa "terrorism" och "kriminalitet".

Ingenting av detta är egentligen något nytt. I år är det hundra år sedan Lenin publicerade sin bok "Staten och revolutionen", där han redogjorde för arbetarklassens kamp mot de så kallade "socialister" som försonades med den borgerliga staten, stödde dess omfördelnings- och plundringskrig och ändå hade mage att kalla sig "revolutionärer" och "marxister". Likheterna med dagens reformister av alla slag är minst sagt slående.


Ur Lenins "Staten och revolutionen" (1917)
(vår fetstil -JB)

"Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. Den internationella proletära revolutionen håller tydligt på att växa fram, och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.

De under årtionden av jämförelsevis fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömningen, som är förhärskande inom de officiella socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj, samt i något beslöjad form herrar Tsereteli, Tjernov & Co. i Ryssland; Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland; Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien; Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.) - socialism i ord, men chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till den "egna" statens intressen, ty flertalet s.k. stormakter har länge exploaterat och förslavat en hel rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och omfördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse från bourgeoisins inflytande i allmänhet och från den imperialistiska bourgeoisins inflytande i synnerhet är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande 'staten'.

[...]

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917
Med Marx lära försiggår för närvarande detsamma, som under historiens gång ofta försiggått med läror av revolutionära tänkare och ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Förtryckarklasserna belönade de stora revolutionärerna under deras livstid med ständiga förföljelser, mötte deras lära med det vildaste hat, den mest rasande illvilja och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet för att 'trösta' de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, medan den revolutionära lärans innehåll kastreras och banaliseras och dess revolutionära skärpa avtrubbas. En sådan 'bearbetning' av marxismen har f.n. bourgeoisin och opportunisterna inom arbetarrörelsen enat sig om. De glömmer, åsidosätter och förvränger lärans
revolutionära sida, dess revolutionära väsen. De skjuter i förgrunden och förhärligar det, som är antagligt eller synes vara antagligt för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är för närvarande 'marxister' - skämt åsido! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu i går var specialister på marxismens utrotning, om den 'tysknationelle' Marx, vilken skulle ha fostrat så utomordentligt välorganiserade förbund av arbetare för rövarkriget!

I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx och Engels egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidra till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande 'kautskyismens' förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.

[...]

Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.

Just på denna ytterst viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen, vilket sker efter två huvudlinjer.

Å ena sidan: de borgerliga och i synnerhet de småborgerliga ideologer, som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna, att staten endast finns där klassmotsättningar och klasskamp existerar, 'rättar' Marx på så sätt, att staten framställs som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå, om försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under ständiga och välvilliga hänvisningar till Marx! - att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar. Enligt de småborgerliga politikernas mening består ordningen just i klassernas försoning och inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammandrabbningarna innebär att försona klasserna och inte att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel och stridsmetoder för att störta förtryckarna.

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917
Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas 'försoning' genom 'staten'. Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om 'försoning'. Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi.

Å andra sidan är den 'kautskyistiska' förvrängningen av marxismen långt mera raffinerad. 'Teoretiskt' förnekas inte, att staten är ett organ för klassvälde och inte heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men följande sak lämnas ur sikte eller fördunklas: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och 'mer och mer avlägsnar sig från det', så är det uppenbart, att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan en våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsmaktsapparat, som den härskande klassen skapat och i vilken detta 'avlägsnande' förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, så som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på grundval av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har Kautsky - såsom vi i fortsättningen utförligt skall påvisa ... 'glömt' och förvrängt."


Oktoberrevolutionen 1917. På banderollen står det:
"Leve de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter!"

onsdag 8 mars 2017

Clara Zetkin: Att organisera arbetarkvinnorna

Clara Zetkin (1857-1933), kommunist och
grundare av Internationella Kvinnodagen


(Ur Clara Zetkin: "Organising Working Women", 1922 - vår övers. -JB)

"En sak har blivit uppenbar: vi behöver särskilda organ för att utföra det kommunistiska organisations- och utbildningsarbetet bland kvinnor och göra det till en del av hela Partiets liv. Kommunistisk agitation bland kvinnor är inte bara en uppgift för kvinnorna, det är en uppgift för hela det Kommunistiska Partiet i varje land, och för den Kommunistiska Internationalen. För att uppfylla vårt syfte är det nödvändigt att skapa partiorgan, kvinnosekretariat, kvinnoavdelningar eller vad vi må kalla dem, för att genomföra detta arbete. […]

Kvinnor är vanligtvis de lämpligaste att delta i de särskilda organen för kommunistiskt arbete bland kvinnor. Vi kan inte undgå det faktum att de stora massorna av kvinnor idag lever och arbetar under särskilda villkor. Det är därför kvinnor, allmänt talat, vanligtvis finner den bästa och snabbaste metoden för att närma sig den arbetande kvinnan och bedriva kommunistisk propaganda. Precis som vi kommunistkvinnor ser det som vår rätt och vår plikt att delta i alla aktiviteter inom Partiet - från den mest blygsamma flygbladsutdelning till den slutliga, väldiga, avgörande striden - precis som vi skulle se det som en förolämpning om vi ansågs ovärdiga att delta i Partiets och den Kommunistiska Internationalens storslagna historiska liv, så utesluter vi inte heller någon man från att delta i det särskilda kommunistiska arbetet bland kvinnor. […]

I flera länder har de kvinnliga kommunisterna, under ledning av sitt Parti, tagit varje tillfälle i akt att väcka de proletära kvinnorna och leda dem i kampen mot det kapitalistiska systemet. Så var t.ex. fallet i Tyskland i kampen mot den s.k. abortlagen, en kamp som användes som en långtgående och framgångsrik kampanj mot borgerligt klassherravälde och den borgerliga staten. Denna kampanj tillförsäkrade oss de stora kvinnomassornas sympati och anslutning. Den presenterades inte som en kvinnofråga, utan som en politisk fråga för proletariatet. […]

Vi inser helt och hållet vikten av ett livligt och grundligt arbete inom fackföreningarna och kooperativen. […] Jag vill emellertid påpeka att vi i vårt arbete inte får inge falska illusioner. Vi måste tvärtom göra vårt yttersta för att krossa illusionen om att fackföreningsrörelsen och de kooperativa rörelserna inom det kapitalistiska systemet kan driva igenom lagstiftning till förmån för proletariatet och förstöra kapitalismens grundvalar. Hur användbart och oumbärligt fackförenings- och kooperativarbetet än är, så kan de inte undergräva och störta kapitalismen. "

lördag 11 februari 2017

Mao Tse-tung om de svartas kamp i USA och världsrevolutionen

En ny storm mot imperialismen

Mao Tse-tung 1968

För några dagar sedan blev Martin Luther King, den afro-amerikanske pastorn, plötsligt mördad av USA-imperialisterna. Martin Luther King var en talesman för icke-våld. USA-imperialisterna visade emellertid inte för den skull någon tolerans mot honom, utan använde kontrarevolutionärt våld och mördade honom kallblodigt. Detta har gett det svarta folkets breda massor i Förenta Staterna en djupgående lärdom. Det har satt igång en ny storm i deras kamp mot den våldsamma repressionen, en storm som svept fram över mer än hundra städer i Förenta Staterna, en storm vars like aldrig setts i detta lands historia. Det visar att en extremt kraftfull revolutionär styrka finns latent hos de mer än tjugo miljonerna svarta amerikaner.

Den storm av afro-amerikansk kamp som äger rum inom Förenta Staterna är ett slående uttryck för den omfattande politiska och ekonomiska kris som USA-imperialismen nu befinner sig i. Den slår ett kraftfullt slag mot USA-imperialismen, som är ansatt av svårigheter både hemma och utomlands.

Den afro-amerikanska kampen är inte bara en kamp som förs av det utsugna och förtryckta svarta folket för frihet och emancipation, den är också en ny stridssignal till hela det utsugna och förtryckta folket i Förenta Staterna, till att slåss mot monopolkapitalistklassens barbariska välde. Den är ett väldigt stöd och en inspiration för folken i hela världen i kampen mot USA-imperialismen och för det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen. På det kinesiska folkets vägnar uttrycker jag härmed vårt beslutsamma stöd till den rättfärdiga kamp som förs av det svarta folket i Förenta Staterna.

Mao och medborgarrättskämpen Robert F. Williams
Rasdiskrimineringen i Förenta Staterna är en produkt av det kolonialistiska och imperialistiska systemet. Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA.

År 1963 i mitt "Uttalande till stöd för afro-amerikanerna i deras rättfärdiga kamp mot USA-imperialismens rasdiskriminering" sade jag att "kolonialismens och imperialismens ondskefulla system uppstod och frodades med förslavandet av och handeln med svarta människor, och det kommer utan tvivel att gå under i och med det svarta folkets fullständiga emancipation". Jag håller ännu fast vid denna ståndpunkt.

Idag har världsrevolutionen gått in i en storslagen ny era. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna för sin emancipation är en beståndsdel av världsfolkens kamp i sin helhet mot USA-imperialismen, en beståndsdel av den nutida världsrevolutionen. Jag kallar alla arbetare, bönder och revolutionära intellektuella i alla länder och alla som är villiga att kämpa mot USA-imperialismen att skrida till handling och ge sitt kraftfulla stöd till det svarta folkets kamp i Förenta Staterna! Folk i hela världen, förena er ännu mer och släpp lös en outtröttlig och energisk offensiv mot vår gemensamma fiende USA-imperialismen och dess kumpaner! Man kan med säkerhet säga att det fullständiga sammanbrottet för kolonialismen, imperialismen och alla utsugarsystem, samt den fullständiga emancipationen för alla världens förtryckta folk och nationer inte är långt borta.

(Vår översättning från engelska - JB. Läs den på engelska här: A New Storm Against Imperialism)



söndag 29 januari 2017

Ordförande Gonzalo om kommunisterna och de nationella revolutionerna

"Det finns nationalistiska rörelser i Mellanöstern, konkret i Palestina, i Sydafrika etc. Men vi tror att revolutionerna, för att verkligen följa den väg som öppnades med den nya era som inleddes av Oktoberrevolutionen, behöver utveckla kommunistiska partier, därför att utan dem blir det halvfärdiga revolutioner. Afrika ger oss flera exempel på sådana, t.ex. Algeriet. Där fördes hård väpnad kamp, men man byggde inte socialism eftersom det saknades ett kommunistiskt parti för att leda en sant revolutionär kamp. Utan kommunistiska partier utvecklas nationalistiska rörelser som bara söker erkännande som nationer, för att gå från kolonier till halvkolonier och fortsätta vara beroende av imperialismen; eller som i andra fall, byta en husbonde mot en annan. Vi har t.ex. sett detta med olika rörelser kopplade till England och Frankrike. I andra fall utvecklas väpnade kamper för att FN ska lösa och definiera situationen, som i Chipre. Följaktligen är det inte en fråga om blott väpnad kamp. I grunden är det en fråga om folkkrig, Kommunistiskt Parti och marxism-leninism-maoism. Alla dessa rörelser bidrar emellertid med styrkor till kampen mot imperialismen, men de kan bara tjäna radikalt till att sopa bort den om det är ett Kommunistiskt Parti med folkkrig som leder dem." 

(Ordförande Gonzalo, Perus Kommunistiska Parti, ur en intervju från 1988)