onsdag 30 november 2016

Bilder från det socialistiska Kina (1)

Varvsarbetare i Shanghai, tidigt 70-tal
Stålverk i Peking 1972
Arbetare som startat en egen politisk studiegrupp, Shanghai 1972
Fysisk träning vid en skola i Shanghai, tidigt 70-tal
Studenter vid universitet i Peking, tidigt 70-tal
Kadrer i produktionsbrigaden i Ho Lo, tidigt 70-tal

Om "GAL-TAN-skalan", Myrdal och den borgerliga vänstern

En av de senaste trenderna bland borgerliga intellektuella och politiker är den s.k. GAL-TAN-skalan. Konceptet utgår ifrån en idé om att "höger/vänster-skalan inte längre är tillämpbar" för att "världen har förändrats". Ja, ni vet: industrisamhället har ju bytts ut mot ett "informationssamhälle", det finns ingen arbetarklass längre, kommunismen "fungerade inte", och tusen andra sagor som borgarna och deras underhuggare på universiteten hittat på för att bli av med den där jobbiga marxismen och förhindra all verklig förståelse och förändring av samhället och världen.

Innan vi går in på vad "GAL-TAN" är för något, så bör det påpekas att borgarna har en helt annan definition av höger och vänster än vad vi kommunister har. Enligt deras definition står högern för sådana saker som "begränsad statsmakt", låga skatter, fri företagsamhet etc., medan vänstern står för "välfärd", höga skatter, stark statsmakt etc. D.v.s. en skala som snarast syftar på skillnader mellan olika typer av borgerlig politik, olika sätt att organisera den kapitalistiska ekonomin och politiken (den är dessutom lögnaktig eftersom det i verkligheten inte finns några borgare som vill ha en svagare borgerlig stat). Vi har en annan definition: för oss betyder höger allt det som tjänar till att bevara kapitalismen, klassamhället och utsugningen, medan vänster står för allt det som tjänar till att störta detta samhälle, erövra makten åt arbetarklassen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser någonstans i världen.

Nåväl, nu har i alla fall dessa utsugarnas apologeter kommit på att höger/vänster trots allt påminner lite för mycket om det här med klasskamp och annat obehagligt. De har därför lanserat GAL-TAN-skalan, där "GAL" står för "Grön, Alternativ, Libertarian (frihetlig)" och "TAN" står för "Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk". För dem som hör hemma i GAL-delen av skalan är det sådana saker som "miljöomtanke, tolerans för olika livsstilar, sexualiteter, religioner och annat samt frihet för individen" som är viktiga, och enligt Dala-Demokraten hör "Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och allt mer Centerpartiet hemma här". Det är den mysiga och snälla delen av skalan kan man säga. I andra änden har vi TAN-anhängarna, som "sätter traditionella värderingar högt, betonar lag och ordning samt inordnande under auktoriteter i samhället, och värnar nationen och det nationella i olika avseenden". Kort sagt alltså en politisk skala som över huvud taget inte säger något om vilken klass som har makten, vilken klass som sugs ut och förtrycks, om vem som äger och inte äger, utan helt fokuserar på bekvämt abstrakta "värderingar".

Se hur fint den här modellen passar in i den imperialistiska borgarklassens nuvarande agenda: på ena sidan har vi de goda, moderna, toleranta och globaliserade frihetsälskarna, som - oavsett om de är "höger" eller "vänster" - tillsammans försvarar den "västerländska demokratin". På andra sidan har vi "nationalisterna", "fundamentalisterna", "extremisterna" med Putins Ryssland,  och den Islamiska Staten i spetsen. Till den sista gruppen räknas förstås både kommunister och fascister, helt i enlighet med den borgerliga teorin om "totalitarismen".

Allt det här är förstås så dumt så att man inte borde behöva förklara det för folk som betraktar sig som marxister eller revolutionärer - men faktum är att "vänstern" i stort sett fullständigt har inordnat sig i detta svammel och accepterat det som om det vore fakta. Och då menar vi inte bara den "vänster" som låtit sig uppslukas av "identitetspolitik", "intersektionalism", "mångkultur" och skamlöst medlöperi med den nordamerikanska imperialismen och dess folkmord. Vi har nämligen samtidigt en annan slags "vänster" som idag påstår sig vara emot detta "flum", och utger sig för att hålla fast vid antiimperialismen, klasskampen och marxismen, men som i själva verket bara har klivit ner i en annan hörna av samma träsk som den övriga "vänstern" klampar runt i. Jan Myrdal, Stefan Lindgren och deras motsvarigheter i andra länder påstår idag att det är "nationalismen" som ska rädda oss undan imperialismen; inte arbetarklassens revolution, inte de förtryckta folkens befrielsekrig, utan en "nationalism" representerad av europeiska och amerikanska fascister samt av ryska och kinesiska imperialister.

Helt i enlighet med svamlet om "GAL-TAN" går de nu samman med fascisterna och stämmer t.o.m. in i borgarklassens rasistiska hetskampanjer mot invandrare och "terrorister". Eftersom de varken har några förhoppningar om revolution eller någon tilltro till världens arbetande folk, så har de fullständigt övergett marxismen och kampen för att störta hela det imperialistiska systemet. I stället tyr de sig därför till den ena eller andra imperialistmakten för att försöka hamna på den vinnande sidan i imperialisternas kamp om världsherraväldet. Precis som den "västvänliga" och "globaliserade" s.k. vänstern så pratar dessa "nationalister" inte om hur vi ska störta den svenska borgarstaten och alla de andra imperialistmakterna, utan om hur vi bäst kan stärka den svenska imperialismen genom allianser antingen västerut eller österut och genom socialfascistiska folkhemsreformer här hemma. Precis som den revisionistiske förrädaren Teng Hsiao-ping (som ledde de kuppmakare som återinförde kapitalismen i Kina från 1976), så uppmanar Myrdal & Co. oss att försonas med "våra egna" imperialister för att "besegra supermakten". Men syftet med denna påstådda "enhetsfront" är inte att besegra imperialismen som system, utan att tjäna den ena imperialisten mot den andra under förevändningar om en framtida "fredlig", "stabil" och "multipolär" imperialism - en "ultraimperialism", som den gamle renegaten Kautsky kallade det.

Nej, låt de borgerliga och småborgerliga politikerna och akademikerna ägna sig åt sina ideologiska krumbukter och sitt svansande efter den ena eller andra utsugarklicken. Vad arbetarklassen i Sverige behöver göra är att bygga en verklig vänster, som skall bli den svenska imperialiststatens värsta fiende och som tillsammans med världens alla arbetare och förtryckta folk beväpnar sig för att krossa hela det imperialistiska utsugarsystemet.



måndag 31 oktober 2016

John Pilger: om imperialismens massmord i Jemen

Såhär skriver journalisten John Pilger om det pågående folkmordet i Jemen och hur imperialisternas intellektuella underhuggare hjälper till att göra det möjligt (vår egen översättning):

"Västvärldens medeltida klientstat Saudiarabien - till vilken USA och England säljer vapen för flera miljarder dollar - håller just nu på att förgöra Jemen, ett land som är så fattigt att i bästa fall hälften av barnen är undernärda.
Titta på YouTube så kan du se vad det är för slags bomber - "våra" bomber - som Saudierna använder mot utfattiga byar, och mot bröllop och begravningar.
Explosionerna ser ut som från små atombomber. De i Saudiarabien som riktar bomberna mot dessa byar arbetar sida vid sida med brittiska officerare. Om detta faktum sägs ingenting på kvällsnyheterna. 
Propaganda är som mest effektiv när vårt samtycke manipuleras fram av dem som har en fin utbildning - Oxford, Cambridge, Harvard, Columbia - och med karriärer på BBC, the Guardian, the New York Times, the Washington Post.
Dessa organisationer är kända som liberala media. De framställer sig själva som upplysta, progressiva språkrör för den moraliska tidsandan. De är antirasistiska, pro-feministiska och pro-LGBT.
Och de älskar krig.
Samtidigt som de talar för feminismen, så stödjer de plundringskrig som berövar oräkneliga kvinnor deras rättigheter, inklusive rätten till liv."


(Här finns hela artikeln)


När fascister klär ut sig till antiimperialister

Nu när en del som utger sig för att vara "marxister" går hand i hand med fascisterna, och fascisterna försöker lura i oss att de är "antiimperialister", så vill vi rekommendera att läsa några utdrag ur Franz Neumanns "Behemoth" från 1942. Här beskriver han bl.a. hur Hitlerfascisterna systematiskt försökte framställa sig inte bara som en "arbetarrörelse" utan också som "antiimperialister". För att ena befolkningen till stöd för den tyska imperialistiska borgarklassen och dess krig, försökte fascisterna t.o.m. använda "marxistiska" argument för att framställa Tyskland som ett "proletärt" land och dess imperialistiska rivaler som "degenererade kapitalister".  Parallellen till dagens fascistiska nationalister i Europa är slående; de som idag förespråkar den europeiska (i verkligheten framför allt den tyska) imperialismens expansion - gärna i samarbete med ryska och kinesiska imperialister - i kamp mot dess "angloamerikanska" rivaler, försöker nu framställa sig som "antiimperialister" precis som Hitlerfascisterna på sin tid.

Vi som är marxister och antiimperialister på riktigt låter oss inte luras. Inte av USA-imperialismens lakejer och deras liberalism, deras "mångkultur", deras falska "antirasism" och deras hycklande borgerliga feminism. Inte av de övriga imperialisternas lögner om den "multipolära världen" och deras falska antiimperialism i "nationalismens" namn. Och inte av den fascistiska och rasistiska hetsen som sprids från båda lägren. Vi fortsätter i stället vår kamp för en verklig arbetarrörelse, ekonomiskt, ideologiskt och politiskt oberoende av imperialisterna och alla deras lakejer till höger och "vänster", för att ena världens arbetare och folk och beväpna oss för att sopa bort ALLA imperialisterna från jordens yta, inte bara några av dem.

Vi kommer snart att återkomma till frågan om Myrdals och hans gelikars hyllningar till den imperialistiska chauvinismen; tills dess är utdragen nedan en bra introduktion till ämnet. "Behemoth" finns som sagt inte i svensk översättning, så översättningen är vår egen.

"De härskande och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna sociala motsättningarna måste användas och förvandlas till extern aggression.
Den nya nationalsocialistiska doktrinen om en rasmässig proletär imperialism är det högsta uttrycket för denna metod. Denna doktrin sammansmälter två grundläggande beståndsdelar: hatet mot England och hatet mot Marx.
Teorins kärna är extremt simpel. Tyskland och Italien är proletära raser, omgivna av en värld av fientliga plutokratisk-kapitalistisk-judiska demokratier. Kriget är således ett proletarismens krig mot kapitalismen. 'Detta krig är således ett pengamaktens krig mot arbetet och mot den kreativa människan, som är arbetets förkroppsligande.' Kreativa människor måste slå sig samman. 'För alla de uppvaknande folk som gör arbetet till livets fokus, måste slagordet hädanefter vara: arbetare i alla länder, förena er för att krossa den engelska kapitalismens välde.' Med dessa ord inledde Dr. Robert Ley, ledare för Tyska Arbetsfronten, den nya propagandakampanj som kulminerade i Hitlers tal i december 1940. Detta tal ställde kapitalistisk frihet, alltså friheten 'för alla att roffa åt sig, fritt från statlig kontroll,' mot 'arbetets makt'. 'Jag byggde upp hela min ekonomi på arbetets grund. Vår tyska mark, som inte är grundad på guldet, är värd mer än guld.' Kriget framställs som ett krig för en 'värld av kooperativt arbete' mot 'själviskheten… kapitalismen… privilegier åt individer och familjer', mot den 'förbannade plutokratin, mot de få familjedynastier som administrerar den kapitalistiska marknaden till tjänst för några hundra personer som i slutändan styr dessa familjer'.
[…]
Rasmässig proletarism är nationalsocialismens verkliga teori och dess farligaste uttryck. (…) Det råder inget tvivel om att doktrinen är attraktiv. Den utnyttjar hatet mot England, ett starkt motiv i Tyskland, i många delar av det Brittiska imperiet och i många latinamerikanska länder. Den utnyttjar hatet mot judar, motviljan mot kapitalismen och använder sist men inte minst marxismens språkbruk och symbolik i ständigt större utsträckning. Det är tydligt att själva syftet med den rasmässiga proletarismens doktrin är att locka de arbetande klasserna.
[…]
Det är obestridligt att den marxistiska teorin och symboliken helt genomsyrade de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarrörelserna och formade deras karaktär, och det är i detta sammanhang som den rasmässiga proletarismens teori måste förstås. Denna teori är ett försök att utrota marxismen genom en förvandlingsprocess.
[…]
När vi läser dessa nya ideologiska uttalanden, kan vi nästan tro att de är marxistiska analyser utsmyckade med en touch av Spengler, Moeller van der Bruck och Rosenberg. T.ex. så är en ledare i Frankfurter Zeitung med titeln 'Den sjunkande världen' faktiskt en marxistisk kritik av Storbritannien. Även om det enligt artikeln finns rika människor i Tyskland, så 'har de inget att säga till om',  i motsats till England, som är 'hemvist för en förfallande borgerlig värld'.
[…]
Det säger sig självt att analysen inte är verkligt marxistisk, utan pseudo-marxistisk. Den riktar sig uteslutande mot pengarna och bortser från varans fetischistiska karaktär. Men språkbruket är definitivt utformat enligt behovet av att erövra de marxistiska massorna för vilka termerna skulle vara bekanta."

John Heartfield: Goebbels
klär ut Hitler till Marx

torsdag 6 oktober 2016

Bertolt Brecht: "där slaktarna tvättar sina händer"

"De som är emot fascismen utan att vara emot kapitalismen, som jämrar sig över det barbari som kommer av barbariet, de är som människor som vill äta sin kalvstek utan att slakta kalven. De äter gärna kalven, men gillar inte åsynen av blod. De är helt tillfreds om slaktaren bara tvättar sina händer innan han väger köttet. De är inte emot de egendomsförhållanden som ger upphov till barbariet, de är bara emot själva barbariet. De höjer sina röster mot barbariet, och de gör så i länder där just dessa egendomsförhållanden råder, men där slaktarna tvättar sina händer innan de väger köttet." (Bertolt Brecht)


tisdag 20 september 2016

Apropå Syrien: ur "Den stora polemiken"

Vad gäller frågan om Syrien, om de förtryckta nationernas befrielsekamp och om striden mellan de olika imperialistblocken rekommenderar vi att läsa följande utdrag ur "Den stora polemiken", där Kinas Kommunistiska Parti i kamp mot de sovjetiska revisionisterna försvarade de principer som måste vägleda kommunisternas politik. Vi har markerat de delar som är särskilt viktiga idag, när diverse självutnämnda "marxister" och "socialister" i praktiken tar ställning för antingen supermakten USA och dess allierade eller för de ryska och kinesiska imperialisterna - och ansluter sig till den reaktionära borgerliga nationalismen samt försvarar den "egna" imperialistiska staten. Med förevändningen att de proletära krafterna i världen är "svaga" förkastar revisionisterna de marxistiska principerna och arbetarklassens revolution, för att i stället sätta sin tilltro till imperialismens "västerländska demokrati" och dess "krig mot terrorismen" eller illusionen om en "fredlig" imperialism, en "multipolär" sådan. 

Det är visserligen sant att det t.ex. i Syrien inte existerar någon stark kommunistisk rörelse i dag, men vad kommunisterna runtom i världen måste göra är att på alla sätt bidra till att en sådan skall kunna skapas. Om de proletära krafterna skall kunna stärkas och åta sig uppgiften att leda de nationella befrielsekrigen så kan de inte luta sig mot den ena eller andra imperialistmakten; de måste förlita sig på sina egna krafter och på de hundratals miljoner människor som innerligt hatar imperialismen. Som Mao påpekade, så är imperialisternas "oövervinnerlighet" en illusion; de är "papperstigrar". Deras styrka är kortsiktig: de är en liten minoritet av utsugare som försvarar ett ruttet, döende system. Arbetarklassen och folken å andra sidan utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning och har framtiden på sin sida; det som krävs idag är att kommunisterna i varje land åtar sig sin ledande roll.

"De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.
I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.
Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.
Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.
1960 års Uttalande säger: 'Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften...'
Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.
[...]
Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.
[...]
"Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna - detta är proletariatets politik utåt." (Lenin: "Den ryska revolutionens utrikespolitik". "Saml. arbeten", ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.) 

torsdag 1 september 2016

Fred Hampton om klasskamp och rasism

Fred Hampton


“You know, a lot of people have hang-ups with the Party because the Party talks about a class struggle. We say primarily that the priority of this struggle is class. That Marx and Lenin and Che Guevara and Mao Tse-tung and anybody else that has ever said or knew or practiced anything about revolution always said that a revolution is a class struggle. It was one class - the oppressed, and that other class - the oppressor. And it’s got to be a universal fact. Those that don’t admit to that are those that don’t want to get involved in a revolution, because they know as long as they’re dealing with a race thing, they’ll never be involved in a revolution. (...)

We never negated the fact that there was racism in America, but we said that the by-product, what comes off of capitalism, that happens to be racism. That capitalism comes first and next is racism. That when they brought slaves over here, it was to make money. So first the idea came that we want to make money, then the slaves came in order to make that money. That means, through historical fact, that racism had to come from capitalism. It had to be capitalism first and racism was a byproduct of that.”

(Fred Hampton, Black Panther Party, 1968)