måndag 27 maj 2019

Om kampen mot socialchauvinismen - då och nu


Hur bör de klassmedvetna arbetarna, kommunisterna och revolutionärerna förhålla sig till den reformistiska ”vänster” som pratar vitt och brett om ”socialism” och t.o.m. ”kamp mot imperialismen”, samtidigt som den i praktiken troget stödjer imperialisternas utsugning och plundrings- och omfördelningskrig? En ”vänster” som idag fortsätter att tuta i det arbetande folket att systemet går att ”förändra”, att de kommer införa ”socialism” om vi bara lugnar oss och röstar på deras partier? Ska vi inbilla oss att representanterna för denna ”vänster” bara har ”missförstått” några saker; att de i själva verket kämpar för samma mål som vi och det bästa är diplomatiskt försöka ”hålla ihop vänstern”? Eller ska vi en gång för alla inse att det ledande skiktet inom denna ”vänster” inte alls tillhör någon arbetarrörelse, utan för länge sedan har förrått arbetarklassen och socialismen och ställt sig på imperialisternas sida?

Splittringen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och den borgerliga, opportunistiska s.k. ”vänstern” har historiskt sett alltid dragits till sin spets genom ställningstagandet till det imperialistiska kriget, och där ser det ungefär likadant ut idag som för hundra år sedan. I Sverige har vi idag ett ”Vänsterparti” som i sin praktiska politik tar ställning FÖR imperialisternas plundringskrig, och FÖR deras nu pågående förberedelser för ett nytt stort omfördelningskrig. Hur mycket deras valkampanjer, förstamajtal och färgglada broschyrer än fylls av vackra ord om ”socialism” och ”fred”, så är de i hela sin praktik, i alla sina faktiska beslut, absolut lojala gentemot den härskande klassen, den imperialistiska staten och dess krigshets.

Krigshets i glada regnbågsfärger
Bakom deras försiktiga ”kritik” av NATO-övningarna på svensk mark döljer sig det faktum att V redan sagt ja och amen till Sveriges deltagande i de imperialistiska krigen (1). Bakom deras ”kritik” av imperialismens folkmord döljer sig det faktum att de sa ja till NATO:s bombkrig mot Libyen (och Sveriges deltagande i detsamma). Bakom deras slagord om att ”avskaffa kapitalismen” döljer sig deras otvetydiga försvar av den borgerliga staten och privategendomen och deras fördömande av de ”vänsterextremister” som kan tänkas hota den rådande ordningen. Detta slags partier är inte arbetarpartier som valt en ”annan taktik” eller ”råkat ta några dåliga beslut”; de är borgerliga partier vars objektiva uppgift är att söva arbetarklassen och mobilisera en del av det arbetande folket till stöd för imperialismens utsugning och krig med hjälp av hycklande paroller om ”rättvisa” och ”välfärd”.

Inte heller det ”frihetliga” förbundet ”Allt åt Alla” lyfter ett finger mot de pågående plundringskrigen eller mot förberedelserna för omfördelningskrig och kontrarevolutionärt krig på europeisk mark. Tillsammans med V har de tvärtom krävt MER imperialistiska trupper till Syrien, till stöd för den västvänliga, borgerligt nationalistiska YPG-gerillan. Från de självutnämnda ”antiimperialisterna” i KP hörs bara tomma ord; i praktiken tar de öppet ställning för att stärka den borgerliga våldsapparaten till ”fosterlandets försvar” mot diverse yttre fiender.  Alla dessa organisationer, som svurit trohet till den borgerliga diktaturens våldsmonopol och dess påstådda ”demokrati”, är uppenbarligen det som kallas ”socialchauvinister”, d.v.s. socialister i ord, men borgerliga pro-imperialister i handling.

Detta är som sagt ingen ny kamp. För mer än hundra år sedan var det den revolutionära arbetarrörelsen, och inte minst kvinnorna inom den, som gick i spetsen mot imperialismens krig. Men även efter den Andra Internationalens sammanbrott och brytningen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och socialchauvinisterna fanns det de som ville tona ned skillnaderna och försonas med dem som förrått arbetarklassens sak. Kampen kring denna fråga utvecklades bl.a. vid Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, och sammanfattas av Lenin i texten nedan.


_____________

 (1) Jonas Sjöstedt: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag"

"Nu anser Vänsterpartiet att de satsningar som görs på rekrytering till och förstärkning av totalförsvaret är nödvändiga. Partiet står bakom regeringens budget men Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Lotta Johnsson Fornarve är tydlig med att de vill se ökade satsningar och fokus på det civila försvaret framöver. 'För att alliansfriheten ska bli trovärdig måste Sverige ha ett starkt försvar och det måste få kosta.'" (https://www.svenskafreds.se/kampanj/militar-upprustning-eller-civil-krisberedskap-vanstern/)


________________________




V.I. Lenin 

OM KAMPEN MOT SOCIALCHAUVINISMEN


(Övers. av JB från engelska)

Det senaste och mest intressanta materialet rörande detta aktuella problem har levererats av Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, som nyligen hölls i Bern. Här nedan finner läsarna en redogörelse för Konferensen och de två resolutionerna - den som antogs och den som avvisades. I denna artikel önskar vi enbart diskutera en aspekt av frågan.

Representanter för kvinnororganisationerna knutna till Organisationskommittén; kvinnliga medlemmar av Troelstas parti i Holland; kvinnor från de schweiziska organisationerna som är fientliga till Berner Tagwacht p.g.a. dess påstått överdrivet vänstervridna hållningar; den franska representanten, som är ovillig att på någon viktig punkt avvika från det officiella partiet, vilket är känt för att ansluta sig till den socialchauvinistiska ståndpunkten; de brittiska kvinnorna, som är fientliga till idén om en klar skiljelinje mellan pacifismen och den revolutionära proletära taktiken - alla dessa kom överens med den tyska "vänster" -socialdemokratins kvinnor om en resolution. Representanterna för kvinnoorganisationerna knutna till vårt Partis Centralkommitté var oeniga med dem och föredrog att för tillfället fortsätta vara isolerade framför att ingå i detta slags block.

Vad är kärnan i denna oenighet? Vilka principer och vilken allmän politisk betydelse är inblandade i denna konflikt?

Vid första anblick verkar medelvägs-resolutionen, som har förenat opportunisterna och en del av vänstern, vara mycket passande och principiellt korrekt. Kriget förklaras där vara ett imperialistiskt sådant, idén om "fosterlandsförsvaret" har fördömts, arbetarna har kallats att genomföra massdemonstrationer, etc. etc. Det kan verka som om vår resolution skilde sig från denna endast i att den använde flera skarpare uttryck såsom "förräderi", "opportunism", "utträde ur borgerliga regeringar", etc.

Det är tveklöst utifrån denna ståndpunkt som kritik kommer att riktas mot tillbakadragandet av representanterna för de kvinnororganisationer som är knutna till vårt Partis Centralkommitté.

Om vi emellertid ägnar frågan mer uppmärksamhet, utan att begränsa oss till ett rent "formellt" erkännande av den ena eller andra sanningen, så kommer vi att inse att sådan kritik är helt obefogad.

Det var två världsåskådningar, två utlåtanden om kriget och Internationalens uppgifter, två taktiker för de proletära partierna som drabbade samman vid Konferensen. Den ena ståndpunkten anser att det inte har skett någon kollaps av Internationalen; inga djupa och allvarliga hinder för ett återgående från chauvinism till socialism; ingen stark "inre fiende" i form av opportunismen; inget direkt och uppenbart förräderi mot socialismen av opportunismen. Slutsatsen av detta skulle kunna lyda som följer: låt oss inte fördöma någon; låt oss ge "amnesti" åt dem som har brutit mot Stuttgart- och Basel-resolutionerna; låt oss blott ge rådet att den kurs som följs bör vara mer åt vänster och att massorna bör kallas till att demonstrera.

Den andra ståndpunkten är diametralt motsatt den föregående på var och en av de ovan nämnda punkterna. Ingenting är mer skadligt eller mer katastrofalt för den proletära saken än en fortsättning på diplomatin inom Partiet gentemot opportunisterna och socialchauvinisterna. Majoritetsresolutionen visade sig vara acceptabel för de opportunistiska delegaterna och för dagens officiella partiers anhängare just därför att den är genomsyrad av diplomatins anda. Sådan diplomati används för att vilseleda de arbetande massorna, som för närvarande leds av de officiella socialpatrioterna. En absolut felaktig och skadlig idé ingjutes i de arbetande massorna, idén att dagens socialdemokratiska partier, med sina nuvarande ledare, är kapabla att ändra sin kurs från en felaktig till en korrekt sådan.

Så är inte fallet. Det är en högst avskyvärd och skadlig illusion. Dagens socialdemokratiska partier och deras ledare är oförmögna att på allvar ändra sin kurs. I praktiken kommer allting att fortsätta som förut; ”Vänsterns” önskningar som de uttrycks i majoritetsresolutionen kommer att förbli oskyldiga önskningar; en ofelbar politisk instinkt föranledde detta hos anhängarna till Troelstas parti och den nuvarande ledningen för det franska partiet, när de röstade för en sådan resolution. Det är bara när den på det mest aktiva sätt stöds av de nuvarande ledarna för de socialdemokratiska partierna som en kallelse till massdemonstrationer kan få allvarlig och praktiskt betydelse.

Kan man förväntas sig ett sådant stöd? Uppenbarligen inte. Det är allmänt känt att en sådan kallelse kommer att mötas, inte av stöd, utan av envist (och mestadels förtäckt) motstånd från ledarna.

Om arbetarna fick höra detta på ett rättframt sätt, så skulle de veta sanningen; de skulle veta att för att ge verkning åt ”Vänsterns” önskningar, så behövs det en radikal förändring i de socialdemokratiska partiernas linje; den mest envisa kamp är nödvändig mot opportunisterna och deras ”centristiska” vänner. Som det är nu har arbetarna sövts av ”Vänsterns” önskningar, medan Konferensen vägrade att högt och tydligt namnge den ondska som måste bekämpas om dessa önskningar skall kunna förverkligas.

De diplomatiska ledarna, som nu för fram en chauvinistisk politik inom de socialdemokratiska partierna, kommer att ha stor nytta av svagheten, obeslutsamheten och den bristande tydligheten i majoritetsresolutionen. Som de sluga parlamentariker de är, kommer de att fördela rollerna emellan sig: några av dem kommer att säga att Kautsky och Co.:s ”seriösa” argument inte värderades och analyserades, och därför måste diskuteras i en bredare församling; andra kommer att säga ”hade vi inte rätt när vi sade att det inte fanns några djupa meningsskiljaktigheter, om de kvinnliga anhängarna till Troelstra och Guesde-Sembat-partierna kunde komma överens med de tyska vänsterkvinnorna?”

Kvinnokonferensen skulle inte ha hjälpt Scheidemann, Haase, Kautsky, Vandervelde, Hyndman, Guesde, Sembat, Plekhanov och andra att avtrubba de arbetande massornas vaksamhet. Tvärtom så borde den ha försökt att väcka dem och förklarat ett beslutsamt krig mot opportunismen. Endast i det fallet skulle resultatet ha blivit inte ett hopp om att de ovan nämnda ”ledarna” skulle ”reformeras”, utan ett uppbådande av styrkor för en hård och bitter kamp.

Betänk hur opportunisterna och ”centristerna” bröt mot Stuttgart- och Baselresolutionerna. Detta är frågans själva kärna. Försök att visualisera, tydligt och utan diplomati, vad det är som faktiskt har hänt.

Då den förutser krig, samlas Internationalen och beslutar enhälligt, att om krig skulle bryta ut arbeta för att ”påskynda kapitalismens fall”; att arbeta i Kommunens anda, i andan från Oktober och December 1905 (detta är ordagrant ur Baselresolutionen!); att arbeta i en anda som ser det som ett ”brott” om ett lands arbetare skjuter mot ett annat lands arbetare”.

Här följs en handlingslinje i internationalistisk, proletär och revolutionär anda med all tydlighet, en tydlighet som inte kan förbättras inom legalitetens gränser.

Sedan bröt kriget ut – precis den sorts krig och precis på det sätt som förutsågs vid Basel. De officiella partierna handlade i rakt motsatt anda: inte som internationalister utan som nationalister; inte på ett proletärt utan på ett borgerligt sätt; inte i en revolutionär riktning utan i ultra-opportunismens riktning. Om vi säger till arbetarna att detta var regelrätt förräderi mot socialismens sak, så förkastar vi därmed alla undanflykter och svepskäl, alla sofismer a la Kautsky och Axelrod. Vi pekar tydligt på omfattningen och makten i denna ondska; vi kallar tydligt till kamp mot denna ondska, inte till försoning med den.

Och majoritetsresolutionen då? Den innehåller inte ett ord av fördömande mot förrädarna, eller ett enda ord om opportunismen, utan bara det simpla upprepandet av de idéer som uttrycktes i Baselresolutionen! Man skulle kunna tro att ingenting allvarligt har skett, att ett oavsiktligt mindre fel begåtts vilket endast påkallar ett upprepande av det gamla beslutet, eller att en meningsskiljaktighet dykt upp som är oviktig och inte rör principer, och som kan slätas över!

Detta är ett regelrätt hån mot Internationalens beslut, ett hån mot arbetarna. Faktum är att socialchauvinisterna inte önskar något annat än ett simpelt upprepande av de gamla besluten, bara ingenting förändras i praktiken. Detta är i verkligheten en underförstått och hycklande, dold amnesti för de socialchauvinistiska anhängarna till de flesta av dagens partier. VI vet att det finns många som skulle följa denna väg och begränsa sig till några vänsterfraser. Denna väg är emellertid ingenting för oss. Vi har följt en annan väg, och vi kommer fortsätta att följa den; vi vill hjälpa arbetarrörelsen och det faktiska byggandet av ett arbetarparti, i en anda av oförsonlighet mot opportunismen och socialchauvinismen.

En del av de tyska kvinnliga delegaterna verkar ha varit rädda för en väldigt tydlig resolution av skäl som endast handlar om utvecklingstakten i kampen mot chauvinismen inom ett enda parti, nämligen deras eget. Ett sådant resonemang var uppenbarligen malplacerat och felaktigt, eftersom den internationella resolutionen inte behandlade, och kunde inte behandla, varken hastigheten eller de konkreta förutsättningarna för kampen mot socialchauvinismen inom de enskilda länderna; i det avseendet är de olika partiernas autonomi obestridlig. Det behövdes ett tillkännagivande, från en internationell tribun, av en oåterkallelig brytning med socialchauvinismen i hela det socialdemokratiska arbetets ledning och karaktär. I stället för detta upprepade majoritetsresolutionen ännu en gång det gamla felet från den Andra Internationalen, som diplomatiskt täckte över opportunismen och klyftan mellan ord och handling. Vi upprepar: detta är en väg som vi inte kommer att gå.

Not:
Socialistiska kvinnors internationella konferens hölls i Bern den 26 – 28 mars 1915 och behandlade inställningen till kriget. Den sammankallades på initiativ av kvinnorganisationerna knutna till Rysslands Socialdemokratiska Arbetarepartis Centralkommitté, med Clara Zetkins, ledare för den internationella kvinnorörelsen, aktiva deltagande. Tjugonio delegater från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Holland, Schweiz, Ryssland och Polen deltog i Konferensen, och den ryska delegationen inkluderade N.K. Krupskaya och Inessa Armand.




söndag 28 april 2019

Maoister om valet i Spanien

Idag håller den reaktionära spanska staten val. Vi presenterar här ett uttalande från den spanska bloggen Mar Armado de Masas ("det väpnade havet av massor") i svensk översättning. Den som läser det kommer garanterat att se en del slående likheter mellan situationen i Spanien och i Sverige, och hur respektive lands borgarklass och dess olika fraktioner försöker hantera klasskampen för att försvara sitt utsugarsystem.

Proletärer i alla länder, förena er!

ATT RÖSTA ÄR ATT GODKÄNNA DETTA GAMLA SYSTEM!

"Bernsteinarna accepterade och accepterar marxismen utan dess direkt revolutionära aspekt. De betraktar inte den parlamentariska kampen såsom ett av de vapen, vilka är synnerligen lämpliga under bestämda historiska perioder utan som den huvudsakliga och nästan enda formen för kamp, som gör 'våld', 'erövring' och 'diktatur' onödiga." Och: "Endast skurkar eller dumhuvuden kan tro att proletariatet måste vinna majoritet i val som genomförs under bourgeoisiens ok, under löneslaveriets ok, och att det ska vinna makten efteråt. Detta är höjden av dumhet eller hyckleri; det är att ersätta klasskampen och revolutionen med röstning, under det gamla systemet och med den gamla makten."; och: ”[detta] är ju den renaste och banalaste opportunismen, innebärande att man avsvärjer sig revolutionen i handling fast man samtidigt erkänner den i ord”. (Citat av Lenin ur Kinas Kommunistiska Partis "Den proletära revolutionen och Chrustjovs revisionism")
"Det revolutionära framåtskridandet bröt inte fram genom sina omedelbara tragikomiska följder utan tvärtom genom att driva fram en samlad, mäktig kontrarevolution, genom att frambringa en motståndare, och först genom kampen mot denne mognade omstörtarpartiet till ett verkligt revolutionärt parti." (Karl Marx - "Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850")
"Kamrater, man får inte föreställa sig att fascismen kommer till makten så enkelt och ledigt, som om någon av finanskapitalet tillsatt kommitté skulle avgöra, vilket datum den fascistiska diktaturen skall upprättas. I verkligheten kommer fascismen vanligen till makten under en ömsesidig, stundom skarp kamp mot de gamla borgerliga partierna eller en bestämd del av dem, under kamp t.o.m. inom själva det fascistiska lägret, vilken kamp ibland går ända till väpnade sammanstötningar, såsom vi sett i Tyskland, Österrike och andra länder. Allt detta försvagar likväl inte betydelsen av det faktum, att de borgerliga regeringarna före den fascistiska diktaturens upprättande vanligen genomgår en rad förberedande etapper och genomför en rad reaktionära åtgärder, vilka direkt hjälper fascismen att komma till makten. Den som inte under dessa förberedande etapper kämpar mot bourgeoisiens reaktionära åtgärder och mot den växande fascismen, han är inte i stånd att hindra, utan han tvärtom underlättar fascismens seger." (Georgi Dimitrov)

Folkets massor har ingenting att vinna på detta val eller på några andra val som anordnas av reaktionen. Inom imperialismens djupa och slutgiltiga kris kallar de reaktionära partierna (Partido Popular, Ciudadanos, PSOE, Podemos, VOX etc.) desperat folket att rösta med sina locktoner. Några gör det med utpressningen om att fascismen kommer och att man måste stoppa den genom att rösta, och förskönar på så vis borgarklassens diktatur. Å andra sidan driver högern och den extrema högern på konflikten inom folket, speciellt genom att peka ut de invandrade arbetarna som skyldiga till den prekära situation som majoriteten av arbetarklassen lever i. De döljer på så vis att politiken med nedskärningar, fortsatta arbetsrättsreformer, nedmonteringen av vården, etc. inte är den invandrade arbetarklassens verk, utan de olika höger eller ”vänster”-regeringar (PSOE) som har turats om att regera i de monopolistiska bankirernas och företagens tjänst. De slåss därför sinsemellan om att på bästa sätt tjäna sina herrar storbourgeoisien och imperialismen, och var och en av dem representerar någon fraktion av den spanska storbourgeoisien.

Men även om de slåss om rösterna, så konspirerar de reaktionära partierna samtidigt för att kuva folket. Det är nu mer än 40 år av arbetslöshet, av allt mer eländiga löner, skrattretande pensioner, nedskärningar av vården och utbildningen etc., och repression. Motiverad av den spanska kapitalismens kris, inom imperialismens allmänna kris, förbereder sig den spanska staten både för krig inrikes mot folket och för militära äventyr i utlandet. Det som sker är en kontinuerlig reaktionarisering av staten vilken förbereder fascismens ankomst. Till den kontinuerliga ökningen av den militära budgeten - PSOE-regeringen godkänt de största årliga militära utgifterna på 20 år; tolv miljarder Euro, samtidigt som de prutar ner pensionerna – läggs den pågående militariseringen av samhället. T.ex. så har kommunen Madrid, där kärnan i den reaktionära staten befinner sig, 7,4 poliser per 1000 invånare (genomsnittet i EU är 3,6), ”munkavlelagarna” har kommit för att stanna o.s.v. I denna sammansvärjning och tvist mellan de reaktionära partierna, håller fascismen på att ta positioner och jobbar på att återigen nå makten genom att bilda allianser mellan närstående partier (VOX, Ciudadanos, Partido Popular).

Vad gäller partierna till ”vänster” om PSOE uppvisar revisionismen, som blir allt mer splittrad, sin förruttnelse och sina ledares verkliga intresse: att skaffa sig säten inom den gamla statens parlament.

Folket har bara en enda väg: att kämpa för att rekonstituera sin förtrupp, det Kommunistiska Partiet, för att inleda och utveckla folkkrig och marschera med kulturrevolutioner till kommunismen. Under tiden får vi inte falla för de falska löftena från de härskande klassernas representanter, och vi måste fortsätta kämpa för bättre levnadsförhållanden.

BOJKOTTA VALCIRKUSEN! RÖSTA INTE!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas [det väpnade havet av massor]
Madrid, mars 2019

torsdag 11 april 2019

"Kommunistiska Partiets" illa förklädda reformism och socialchauvinism


Malmöavdelningen av ”Kommunistiska Partiet” delade nyligen ut flygblad till polska arbetare med texten: ”Gå med i facket eller åk hem”. Tilltaget, som förstås stött på hård kritik från diverse håll, försvaras av KP med att de polska arbetarna – som hyrs ut till att jobba för slavlöner av bemanningsmaffian - är ”lönedumpare” och därmed att jämställa med strejkbrytare. Anklagelserna om rasism avfärdas som ”PK” och ”identitetspolitik” och alla som kritiserar KP betecknas som ”anarkister” eller ”småborgare”. I själva verket har KP:s opportunistiska politik en hel del gemensamt med den småborgerliga reformism och opportunism som utmärker såväl anarkismen som den borgerliga ”vänstern” i övrigt. Och det bör väl vara ganska uppenbart för var och en att ”åk hem” – aktionen knappast lär bidra till att förmå de polska arbetarna att organisera sig för revolution eller förena sig med de svenska arbetarna mot kapitalet.

KP:s aktion mot de polska arbetarna måste ses i sitt sammanhang, d.v.s. som en del av partiets politik i sin helhet. Sedan flera år tillbaka har KP (i likhet med sossarna och andra) försökt sno röster från SD och V genom att hänga på den imperialistiska statens hetskampanjer mot invandrare och för hårdare repression, fler poliser o.s.v. Parollen ”åk hem” följer samma logik som partiets övriga paroller ”krafttag mot de kriminella”, ”stärk Sveriges gränsskydd”, som i sin tur är ungefär samma paroller som vi idag hör från vartenda riksdagsparti från M och SD till S och V. Att en sådan politik knappast har något att göra med varken marxism-leninism eller revolution har kanske blivit uppenbart även för KP själva, då de som bekant i samma veva har gjort sig av med både (r) och –ml i partiets namn.   

Men den reaktionära smörja - hafsigt förklädd till ”arbetarpolitik” - som KP nu prånglar ut går längre tillbaka än de senaste årens valkampanjer. Ända sedan den tid då KFML(r) blev KPML(r) och ”bröt med maoismen”, så har partiet tagit allt större kliv bort från marxismen och den revolutionära kampen, för att i stället anta en närmast anarkosyndikalistisk linje och fokusera allt mer på de borgerliga valen, fackföreningarna och den ekonomiska kampen. I stället för att låta strejkerna och det legala arbetet tjäna till att bygga ett revolutionärt Parti, ett Parti av ny typ, en arbetarklassens förtrupp för att beväpna och leda klassen i väpnad kamp för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, så användes de till att bygga ännu ett borgerligt ”socialistiskt” parti, utformat för borgarklassens val, för att fiska röster genom reformlöften och sprida illusioner om en mer eller mindre fredlig ”revolution” i en avlägsen framtid. I stället för ett parti baserat på de breda massorna av de mest förtryckta och exploaterade arbetarna, blev det ett parti baserat på arbetararistokratin, på de fackliga karriäristerna och på de småborgerliga tjänstemännen, d.v.s. de samhällsskikt vars materiella intressen är bundna till den borgerliga imperialistiska staten och till socialfascismens korporativa organisationer.

Politiskt tog sig detta uttryck i att de marxistiska och leninistiska principer, som partiet fortfarande påstod sig försvara, ersattes av ett slags påstått ”arbetarklassens sunda förnuft”, vilket i verkligheten inte betydde något annat än att upphöja det borgerliga inflytandet inom klassen till vägledande ideologi. D.v.s. raka motsatsen till det som Lenin kallade ”kärnan i den marxistiska taktiken”, att ”stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna”, till den del av klassen som ”inte är infekterad av den borgerliga respektabiliteten”. Som så många andra partier, vilka har övergett marxismen och revolutionen, så satsade KP allt på den ekonomiska kampen och det legala arbetet under förevändningen att ”skapa opinion” och ”samla krafter” för en framtida revolution, ända tills det där med revolutionen och socialismen blev allt mer diffust och avlägset och det enda som återstod var gammal vanlig reformism och opportunism i kapitalets ledband. Det är därför också helt logiskt, att KP sedan länge fördömer alla våldsamma protester och aktioner mot borgarstaten som ”anarkistiska” och uppmanar till laglydighet och ”ordning och reda”.

KP är inte heller det första ”arbetarpartiet” i historien vars reformism och opportunism lett till chauvinistiska och rent rasistiska ställningstaganden. När kapitalisterna i USA och i andra länder började använda de svarta före detta slavarna och de förtryckta folken från kolonierna för att hetsa arbetare mot arbetare i konkurrensen om jobben och lönerna, så var det ofta just dessa, de mest rättslösa och nedtryckta arbetarna, som användes som strejkbrytare. Så kunde de vita arbetarna hetsas mot de svarta, precis som de engelska arbetarna hade hetsats mot de irländska i 1800-talets England, och på så vis kunde arbetarklassen hållas splittrad och en del av klassen t.o.m. förmås att identifiera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess stat i stället för med den internationella arbetarklassen. Mikael Nyberg har tagit upp exemplet med de sydafrikanska kommunister som, i uppror mot gruvägarnas försök att dumpa löner och anställningsvillkor med hjälp av svarta arbetare, reste parollen ”arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika”. På samma sätt kan borgarklassen och dess lakejer inom arbetarklassen idag rikta arbetarklassens vrede mot ”invandringen”, mot ”brottsligheten”, mot muslimer eller polacker i precis samma syfte: att göra åtminstone en del av arbetarklassen och det arbetande folket till den imperialistiska utsugningens försvarare, ofta med hjälp av just ”arbetar”-retorik och löften om reformer.

KP:s nuvarande politik är ett skolexempel på hur socialchauvinismen (socialism i ord, proimperialistisk borgerlig nationalism i handling) och dess rasism är en direkt följd av revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen, och på hur denna har vuxit fram som en följd av imperialismen och dess uppdelning av världen i rika imperialistländer och förtryckta, utsugna s.k. låglöneländer.  

Hur bör då arbetarrörelsen förhålla sig till den importerade arbetskraft som utnyttjas för lönedumpning? För reformister och anarkister, som inte har någon verklig avsikt att störta kapitalismen, handlar allt om att försvara de kortsiktiga ekonomiska intressena hos arbetarna i det egna landet, på den egna arbetsplatsen eller i den egna organisationen. För kommunisterna och revolutionärerna är kampen för dagskraven en del av, och ett sätt att utveckla, kampen för att ta makten och störta hela utsugarsystemet, och därför står kampen för att ena klassen internationellt och beväpna den med proletär ideologi och politik i främsta rummet. En av kommunisternas viktigaste uppgifter är att krossa socialchauvinismens splittrande inflytande inom arbetarklassen, för att klassen i hela världen ska kunna gå i spetsen för kampen mot imperialismen i förbund med de förtryckta folken. Ett ”arbetarparti” som utger sig för att vara antiimperialistiskt och kämpa för att ena klassen över gränserna, men samtidigt försöker vinna sympatier genom att hänga på kapitalets hetskampanjer, det är inget arbetarparti.






fredag 8 mars 2019

Leve Internationella kvinnodagen!

Kinesisk affisch från den
Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976)

Sovjetisk affisch till Internationella
 kvinnodagen (30-tal)

Affisch från Perus Kommunistiska Parti (80-tal):
"Bryt kedjorna / Släpp lös kvinnans raseri
som en mäktig kraft för revolutionen!"

Kinesisk illustration från Kulturrevolutionen

Sovjetisk affisch 1931: "Kvinnor, bekämpa köksslaveriet!"

tisdag 5 mars 2019

Mer repression: nu kommer "antiterrorlagen"

Samma dag som vi publicerade vår senaste artikel, om den nya regeringens planer för hårdare repression, så höll justitieminister Morgan Johansson (S) en presskonferens där han presenterade en ny lag som ska träda i kraft redan den 1 augusti 2019. Den nya lagen ska omfatta "all form av terrorism man kan tänka sig att olika grupper kan stå för", och i uttalandet lägger ministern fokus på "islamistisk terrorism". Vad han menar är förstås att lagen ska tillämpas mot de tre former av så kallad "våldsbejakande extremism" som den härskande klassen definierat sedan några år tillbaka: "högerextremism", "islamistisk extremism" och "vänsterextremism". Det som är nytt och uppseendeväckande med lagen är inte att den ska skärpa straffen eller vidta mer åtgärder mot våldshandlingar som definieras som "terrordåd", utan att den dessutom ska göra det straffbart att ha "samröre med en terroristorganisation" samt att "offentligt uppmana och rekrytera till deltagande i en terroristisk organisation". Det är alltså nu frågan om en lag som ska inskränka organisationsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten; eller som Dennis Töllborg beskriver det, en lag mot "extrema tankar".

Denna typ av lag är något som redan finns i ett antal länder i världen, främst i sådana länder som med borgerliga eufemismer brukar kallas "auktoritära" eller länder med "outvecklad demokrati", d.v.s. länder där revolutionära och antiimperialistiska rörelser bekämpats (oftast under ledning av CIA) med massmord och tortyr, som drabbat alla som så mycket som misstänkts för att sympatisera med de förbjudna organisationerna. Att en sådan lag nu införs i Sverige är ännu ett tecken på hur motsättningarna skärps; både mellan arbetarklassen och borgarklassen (hela det nya "repressionspaketet" är direkt kopplat till angreppen på strejkrätten, arbetsrätten och lönerna) och mellan imperialismen och de förtryckta folken i tredje världen.

Det som också är anmärkningsvärt med detta är att den s.k. "vänsterns" motstånd och försvar av demokratiska fri- och rättigheter nästan helt lyser med sin frånvaro. Det rör sig om en småborgerlig, opportunistisk "vänster" som sedan flera år tillbaka villigt gett sitt stöd till den härskande klassens hets- och skrämselkampanjer mot "islamismen" och "brottsligheten", samtidigt som de intagit en allt
Polis rider ner antifascister
i Malmö 2014
mer försonande hållning till den svenska borgarklassen och dess stat. Med hjälp av den påstådda "kampen mot Islamiska Staten" och uppmärksamheten kring det fascistiska mördargänget NMR har de härskande fått med sig även "vänstern" och antifascisterna i kraven på förbud mot "extremistiska organisationer". Historien upprepar sig: i Tyskland före 1933 använde sig alla de borgerliga partierna, inklusive liberaler och sossar, av en påstådd "kamp mot både höger- och vänsterextremismen" som förevändning för att arrestera, mörda och förfölja kommunisterna och alla de klassmedvetna arbetarna, samtidigt som de i praktiken hjälpte fascisterna till makten.

Ett förbud mot NMR och andra "rasistiska organisationer" har nu förespråkats från alla möjliga håll, såväl av antirasistiska och borgerligt feministiska organisationer som av SD och andra partier. Att ett sådant förbud givetvis skulle bli ett förbud även mot "vänsterextremister" är oundvikligt; endast den som är antingen extremt naiv eller hemligt förälskad i kapitalet och dess diktatur kan låtsas något annat. Att ett sådant förbud dessutom skulle tjäna till att legitimera den rasism som nu förs fram av SD och resten av riksdagspartierna verkar också ha gått dem förbi (här finns en ovanligt bra artikel om detta). För varje klassmedveten arbetare, ja för varje antifascist som har något vett kvar i skallen, är det en självklarhet att fascismen inte kan bekämpas genom den borgerliga staten, utan endast i kampen för att krossa den. För borgarklassen spelar det mindre roll om NMR-fascisterna är förbjudna eller inte, de kan ändå fylla sin funktion som kapitalets stjärtgossar och beväpnade gorillor.

Det återstår att se hur borgarstaten kommer att tillämpa sin nya lag i praktiken. Även om borgarna förstås är ivriga att fängsla varenda kommunist, varenda revolutionär, antiimperialist och klassmedveten uppviglare, så förstår de säkert att det skulle medföra problem när alla dessa upprorsmakare tvingas gå under jorden och överge sina pacifistiska illusioner, och när pratet om det "öppna samhället" till slut blir omöjligt att ta på allvar även för de mest blåögda liberalerna. Men faktum kvarstår, att de objektiva omständigheterna - imperialismens allmänna kris och skärpningen av alla dess motsättningar - gör det nödvändigt för utsugarklassen att förstärka sin diktatur och det reaktionära våldet, liksom har skett så många gånger förr. Den nya "antiterrorlagen" är ett historiskt steg i denna riktning, och ger oss en tydlig fingervisning om vad som komma skall. För oss som vägrar gå ner på knä och buga för bödeln gäller det att mobilisera bredast möjliga motstånd mot repressionen och försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, utan att någonsin svansa efter liberalerna och de falska "socialisterna" eller deras lögner om den "västerländska demokratin" och "friheten".

Paris 2019


torsdag 28 februari 2019

Den nya regeringen rustar för klasskrig

Reaktionerna på den nya regeringen och den politik den planerar att genomföra har i huvudsak handlat om dess "nyliberala" karaktär, d.v.s. angreppen på arbetsrätten, de fortsatta nedskärningarna och diverse fördelar för de som redan har det gott ställt på arbetarklassens bekostnad. Dessa reaktioner, som förstås är helt berättigade, fångas som vanligt upp av den reformistiska "vänsterns" olika falanger och kanaliseras således in i hopplösa drömmar om en återgång till den socialdemokratiska "välfärden" eller lokal "direktdemokrati" under statens beskydd. Samtidigt så har nästan ingen uppmärksamhet alls ägnats åt det utpräglat rasistiska innehållet i "överenskommelsen" (förslagen om "språktest", "integration" och "kamp mot hedersbrott" handlar inte om någonting annat än rasistisk hets) eller åt hela den lista på åtgärder för ökad repression och övervakning som ingår i den nya regeringens planer. Denna politik för att stärka den härskande klassens förtrycksapparat har samma s.k. "vänster" inte bara hållit tyst om, utan även i många fall gett sitt aktiva stöd till.

I den nya regeringens planer ingår bl.a. följande:


Det kan också tilläggas att regeringen och övriga partier redan uttryckt sig positivt vad gäller möjligheten att sätta in militär mot den egna befolkningen och angående ett eventuellt förbud mot "extremistiska" organisationer.

Det är alltså ganska uppenbart att de som har makten inte förväntar sig någon lugn och fredlig utveckling av "demokratin" och det "öppna samhället" under de kommande åren. Vad är det då de är så rädda för? Vad är det för konflikter och hot som alla dessa poliser, all denna övervakning och avlyssning, all denna upprustning och krigshets och alla dessa inskränkningar av de demokratiska rättigheterna är tänkta att bekämpa? De officiella motiveringarna om "den ökade brottsligheten", "terrorismen" och "hotet från Ryssland" tjänar i första hand till att skapa acceptans hos befolkningen med hjälp av en oavbruten hets- och skrämselkampanj, men har inte mycket grund i verkligheten (det är fortfarande extremt många fler som dör i arbetsplatsolyckor eller i väntan på vård än av skjutningar eller "terrordåd").

Vad det egentligen handlar om är borgarklassens behov av att stärka sin våldsapparat och hela sin diktatur i ett läge då kapitalismen - hela det imperialistiska systemet i världen, som Sverige ingår i - befinner sig i sin slutliga kris. Det är inte längre möjligt att på samma sätt som tidigare använda sig av socialdemokratisk "välfärd" för att stabilisera kapitalismen, och de försämringar av arbetarklassens och folkets livsvillkor som de nu genomför kommer att fortsätta oavsett vilken regering de tillsätter. Sveriges och de övriga imperialistmakternas utsugning av tredje världens folk och de fortsatta folkmordskrigen alstrar mer och mer motstånd och hat mot imperialismen. Samtidigt försöker alla imperialisterna rädda sitt system genom att än en gång dela upp världen emellan sig, vilket oundvikligen innebär krig och massmord i stor skala. Det är med dessa framtidsutsikter i åtanke som de svenska kapitalisterna och deras stat, liksom alla de imperialistiska staterna, nu vässar sina knivar och gör sig redo att sätta hårt mot hårt.

Det är många som tror att pratet om uppror är förlegat och att de härskande knappast har någon anledning att vara rädda för revolution, särskilt inte i fredliga lilla Sverige. Vid en första anblick kan man lätt tro att de har rätt: den idag existerande "vänstern" (inklusive dem som brukar kallas "vänsterextremister") har idag närmast enhälligt förkastat alla tankar på att störta kapitalet med våld, och en stor del av arbetarklassen i Sverige får fortfarande tillräckligt mycket smulor från utplundringen av tredje världens folk för att vara nöjda och stämma in i försvaret av borgarklassens "västerländska civilisation" mot de "barbariska horderna". Trots den nya regeringens skamlösa attacker på arbetarklassens rättigheter så har vi ännu inte sett mer än några enstaka symboliska gula västar på Sveriges gator.

Men detta tillstånd är inte stabilt och varar inte för evigt. Även i de imperialistiska "västländerna" reser sig arbetarklassen allt mer mot systemet; de "gula västarna" är bara det senaste exemplet på hur breda sektorer av arbetarklassen går ut i våldsamt uppror, och i de fattiga arbetarförorterna flammar upproret ständigt upp på nytt. Även om det är miljarderna av arbetare och bönder i tredje världen som kommer att gå i första ledet i bortsopandet av det ruttna gamla utsugarsystemet i världen, så betyder det inte att kapitalisterna här hemma lugnt kan förlita sig på "sina egna" arbetares fredliga underdånighet. De rustar redan för fullt för att hålla oss nere och inbillar sig fåfängt att de ska kunna rädda sitt ruttnande system med sina poliser, sina vapen och sin repression. Det är hög tid att vi också rustar oss.



onsdag 23 januari 2019

Sopa rent framför egen dörr


En sak som är utmärkande för den borgerliga ideologi som dominerar vårt samhälle är tendensen att alltid skylla på ”yttre faktorer”. Oavsett vilket problem det gäller, så finns förstås orsaken aldrig inom det egna landet eller det rådande ekonomiska och politiska systemet, utan måste komma utifrån. Börjar folket bli bråkigt och uppstudsigt? Då måste det vara asiatiska bolsjeviker, svartmuskiga muslimer eller ondskefulla ryssar som sprider oro i den annars så harmoniska och lyckliga borgerliga demokratin. Sitter det hemlösa och tiggare i varje gathörn? Det måste vara de där primitiva nationalistiska länderna i Öst som tvingat hit dem, för här i ”Väst” är vi ju mångkulturella och har avskaffat fattigdomen. Att arbetarna och de förtryckta gör uppror för att de sugs ut och förnedras av det egna landets kapitalister och deras ”demokratiska” stat, och att fattigdomen i Östeuropa och hela tredje världen skapas av de rika ”västländernas” exploatering; dessa saker måste döljas till varje pris. Den här idén är inte bara ett politiskt knep i den nuvarande propagandan, den är en del av själva den borgerliga världsåskådningen. Till skillnad från den dialektiska och materialistiska världsåskådningen (1), som marxismen grundar sig på, så är borgarklassens världsåskådning metafysisk och idealistisk. Som Mao Tsetung beskrev det:
"Den metafysiska eller vulgära evolutionistiska världsåskådningen betraktar tingen såsom isolerade, statiska och ensidiga. Den ser på alla ting i universum, deras former och arter såsom i evighet isolerade från varandra och oföränderliga. Den förändring som förekommer kan bestå endast i en ökning eller en minskning i kvantitet eller en lägesförändring. Dessutom ligger orsakerna till denna ökning eller minskning eller denna lägesförändring inte inom tingen utan utanför dem, det vill säga drivkraften är en yttre.”

Lögnen om ”hotet utifrån”

Denna borgerliga, reaktionära världsbild genomsyrar hela den propaganda som utsugarklasserna och deras politiker och massmedia idag sprider för att försöka hantera hotet om uppror både i det egna landet och på världsnivå. Ett av de mest uppenbara exemplen är den vulgära lögnen om ”invandringsproblemet”, den lögn som går ut på att när det arbetande folkets levnadsvillkor försämras mer och mer, när förslumningen och våldet ökar – då beror det inte på att kapitalisterna fyller sina bankkonton på vår bekostnad, utan på ”kostnaderna för invandringen” eller ”bristande integration” (en lögn som för övrigt inte ens kommer huvudsakligen från SD och dylika brunskjortor, utan sprids på olika sätt av alla de politiska partierna, staten och mediamonopolen). På liknande sätt lär de oss att rika imperialistiska länder som Sverige inte krigar och säljer vapen för att plundra länder och tjäna pengar, utan för att vår ”demokrati” hotas av andra, främmande länders ”diktaturer”, ”terrorister” och ”extremister”.

Att den lilla klicken rika utsugare och makthavare ägnar sig åt såna här lögner i Goebbels-format är kanske inte direkt förvånande, men vad som är värre är att den nutida s.k. vänstern – eller åtminstone det småborgerliga skikt av karriärister som leder den – har svalt hela lögnen utan att blinka. I stället för en arbetarrörelse som till varje pris står upp för arbetarklassens världsbild och politiska mål, så ser vi nu en ”vänster” som villigt skriver under på borgarnas saga om den borgerliga demokratin som
civilisationens höjdpunkt, ett liberalt paradis av ”mångfald” och ”mänskliga rättigheter” som angrips av ”totalitära” och ”auktoritära” krafter. En av de främsta politiska kanalerna för att popularisera och sprida den här världsbilden är den borgerliga och den småborgerliga feminismen; den feminism som tar den rättfärdiga kampen mot patriarkatet som förevändning för att ställa arbetarklassens och folkets kvinnor under borgerlig ledning och göra dem till fotsoldater i försvaret av kapitalismens utsugning och de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen; för att hetsa arbetare mot arbetare och folk mot folk medan Wallenberg och Ax:son Johnson skrattar hela vägen till banken.


En feminism i utsugarnas tjänst

Med hjälp av detta slags feminism, och i kör med SD-högern, hävdar de skamlöst att den ”västerländska demokratin” i princip redan har avskaffat patriarkatet och kvinnoförtrycket, och att hotet mot denna ”frihet” kommer utifrån; från ”religiösa” och ”auktoritära” främmande kulturer. Trots #metoo-kampanjen, och trots kvinnors fortsatta kamp mot den "civiliserade västvärldens" våldtäkter och övergrepp, så sprider politiker och media - och inte minst de borgerliga feministerna - oavbrutet bilden av Sverige som "ett av de mest jämställda länderna i världen", och med god hjälp av den statliga televisionens ”Uppdrag granskning” förflyttades fokus kvickt från den patriarkala våldtäktskulturen till vissa typer av våldtäkter där vissa grupper av ”invandrare” är statistiskt överrepresenterade bland de som döms för våldtäkt. Det faktum att majoriteten av våldtäkterna och övergreppen i Sverige fortfarande begås av svenska män, uppfostrade i gammaldags svensk patriarkal kultur - och det faktum att politiker och poliser i Sverige kan våldta och mörda kvinnor ostraffat - sopades snabbt under mattan (2)

Så kunde de män som känt sig träffade av #metoo andas ut, och karriärfeministerna både till höger och ”vänster” kunde bekvämt fokusera på utlänningarnas ”hedersvåld” och hylla den ”jämställda” och ”HBTQ-vänliga” liberala demokratin. Detta är samma slags borgerliga och småborgerliga feminister som nu runt om i världen förespråkar legalisering och normalisering av prostitutionen eller hyllar massmördare som Madeleine Albright i ”systerskapets” namn. Denna borgarklassens feminism,
som en gång i tiden uppstod som en rättfärdig kamp för kvinnans rättigheter, förvandlas nu stegvis mer och mer till ett försvar av det ”västerländska” samhällssystem och den patriarkala kultur som gör kvinnor till konsumtionsvaror, som gör sexualiteten till en marknad för konkurrens, makt och förnedring; ett försvar av det imperialistiska system som koncentrerar rikedomen till ett fåtal rika ”demokratier” samtidigt som det håller tillbaka utvecklingen och upprätthåller det feodala och religiösa förtrycket i tredje världens länder. Den verkliga kampen mot detta patriarkala system kan bara föras av en feminism som inte vägleds av borgerlig ideologi, utan av arbetarklassens ideologi, d.v.s. en proletär feminism.


Sopa rent framför egen dörr

Imperialismens och reaktionens demagogi om den liberala ”västerländska demokratin” som garant för ”friheten” och kvinnornas frigörelse formar nu även den nuvarande s.k. vänsterns politik. Samtidigt som diverse självutnämnda ”kommunister” och ”frihetliga socialister” mer och mer förkastar kampen mot det egna landets borgarklass och dess stat för att i stället ägna sig åt parlamentarism och fredlig ”organisering”, så ansluter de sig allt mer till reaktionens politiska kampanjer mot ”den yttre fienden”. KP agiterar mot ”invandringsproblemet”, vänsterpartister gör karriär på att peka ut ”islamister i förorten” som huvudfiender, och både anarkister och andra kräver mer imperialistisk inblandning i Mellanöstern till stöd för den västvänliga YPG-gerillan (vars ledning tydligt tagit avstånd från marxismen och deklarerat sin lojalitet gentemot EU:s och USA:s ”västerländska demokrati” och privategendomens okränkbarhet). Detta är en ”vänster” vars ledande skikt helt har antagit den reaktionära lögnen om att klasskampen och kampen mot imperialismen nu har ersatts av en kamp mellan å ena sidan liberalismens ”frihet, demokrati och mänskliga rättigheter” och å andra sidan ”diktatur, totalitarism och auktoritarism”, och därmed gjort sig till utsugarklassens springpojkar, oavsett om de själva förstår det eller inte.

Dessa borgerliga och småborgerliga ”socialister” har därmed övergett den princip för arbetarklassens kamp som slogs fast redan av Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet: ”Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie”. Kort sagt: hur reaktionära islamisterna eller SD än må vara, så är det den svenska borgarklassen, dess stat och hela dess kultur som är den svenska arbetarklassens huvudfiende; och hur reaktionära och antidemokratiska Daesh eller Erdogans, Putins eller Trumps regeringar än må vara, så är det de imperialistiska staterna (supermakterna USA, Ryssland och Kina liksom de övriga imperialistmakterna, däribland Sverige) som är arbetarklassens och de förtryckta folkens huvudfiender på världsnivå. På samma sätt måste givetvis den som menar allvar med att bekämpa patriarkatet och våldtäktskulturen i Sverige i första hand kämpa mot det patriarkala förtryck som sedan urminnes tider är en del av det svenska samhället. Genom att i praktiken försonas med dessa huvudfiender – under förevändning om kamp mot diverse andra, yttre fiender – bidrar man i själva verket till att försvara och skönmåla det gamla ruttna systemet och framställa det som ”det mindre onda alternativet”. 

Genom att vägra sopa rent framför egen dörr, d.v.s. mobilisera till revolution och kamp mot dessa huvudfiender, och i stället fokusera på dem som de härskande för ögonblicket pekat ut som fiender och syndabockar, avslöjar man att man i själva verket har en helt annan agenda än att krossa kapitalismen och patriarkatet; att man i själva verket trivs ganska bra med den liberala ”fria marknaden”, dess ”sekulära” kvinnoförtryck och dess folkmordskrig. Utan att först och främst mobilisera till kamp mot den svenska imperialistiska borgarklassen och dess stat och förena oss med de förtryckta nationernas kamp mot de imperialistiska utsugarna, så kan vi inte heller på allvar påstå att vi stöder kampen mot reaktion och kvinnoförtryck i andra länder.

______________________________________________________


(1) ”I motsats till den metafysiska världsåskådningen anser den materialistiska dialektikens världsåskådning att vi, för att förstå ett tings utveckling, måste studera det i dess inre och i dess förhållanden till andra ting. Med andra ord, tingens utveckling bör ses såsom deras inre och nödvändiga självrörelse samtidigt som varje ting i sin rörelse står i inbördes förhållande till och påverkar samt påverkas av tingen omkring sig. Den grundläggande orsaken till ett tings utveckling ligger inte utanför, utan i tinget; den ligger i de motsättningar som tinget innehåller. Denna inre motsättning finns i vart enda ting, och därav kommer dess rörelse och utveckling. Motsättningen inom ett ting är grundorsaken till dess utveckling, medan dess inbördes förhållande till och inverkan på och från andra ting är sekundära orsaker. Den materialistiska dialektiken bekämpar således energiskt teorin om yttre orsaker eller yttre drivkrafter, som framföres av metafysisk mekanisk materialism och vulgär evolutionism." (Mao Tsetung - Om motsättningar)

(2) Några fakta om våldtäktsstatistiken:

- Den statistik som Uppdrag granskning presenterade, och som allmänt anses bevisa att ”invandrare begår de flesta våldtäkterna” gäller endast dömda gärningsmän: ”De utgör en mycket liten del av alla som anmäls för våldtäkt, och en ännu mindre del av alla sexualbrott som Brottsförebyggande rådet, Brå, får uppgifter om i sina enkäter” (https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ny-kartlaggning-av-valdtaktsdomar-58-procent-av-de-domda-fodda-utomlands).

- Omfattande forskning visar att invandrare diskrimineras systematiskt av rättsväsendet: "Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms." (https://motargument.se/2018/02/08/invandrare-diskrimineras-i-alla-led-i-rattsprocessen/).

- Att personer med maktpositioner i samhället kommer undan med våldtäkter och övergrepp är ett väl belagt faktum. Svenska politikers och pampars sexuella utnyttjande av minderåriga (våldtäkt enligt dagens lagstiftning) sopas under mattan (Geijeraffären på 70-talet är det mest kända fallet). I ”kopplerihärvan” 2010 var det tydligt att polischefen Göran Lindberg ingick i en större grupp av högt uppsatta sexförbrytare, men den fortsatta utredningen lades ner: ”I samband med att Lindberg häktades berättade en intern källa för TT att enligt de poliser som utredde sexlistorna var Lindbergs namn inte var det mest uppseendeväckande. Åtminstone ett namn ska ha fått polisen att reagera.” (https://feministisktperspektiv.se/2013/05/11/bryttystnaden-goran-lindberg-ingick-i-ett-natverk/). Polisen deklarerade kort och gott att ”det finns inget sexnätverk”.