tisdag 3 december 2019

Chilenska maoister om den nuvarande situationen

Vi publicerar här i svensk översättning en text från den chilenska bloggen Siembra Roja, skriven av kamrater som är aktiva i de pågående kamperna och i fattigböndernas kamp i Chile:

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET OCH DEN REVOLUTIONÄRA POLITIKEN I CHILE!!! ÖVERLÄMNA INTE VÅRT DYRBARA BLOD TILL BLUFFMAKARNA OCH DERAS KONSTITUTIONELLA ILLUSIONER!!!

”ERÖVRA VÅRA KRAV MED REVOLUTIONÄRT VÅLD OCH FÖRKASTA DE KONSTITUTIONELLA ILLUSIONERNA OM KONSTITUELL FÖRSAMLING OCH NY KONSTITUTION UNDER DEN RUTTNA GAMLA BORGAR- OCH GODSÄGARSTATEN.”

Mänsklighetens historia sedan statens uppkomst är en historia av klasskamp, förtryckarklasser och förtryckta klasser. Den gamla chilenska borgar/godsägarstaten är dessa klassers organiserade styrka för att förtryckta arbetarna och fattigbönderna. Det vill säga att hela staten är en klass’ diktatur över en annan klass; dessa stater, som Kommunistiska Manifestet säger, har i allmänhet varit slaveristater, feodala stater och kapitalistiska stater. Idag förtrycker imperialistiska länder halvkoloniala-halvfeodala länder - såsom Chile - i vilka det finns en byråkratkapitalism och i allmänhet borgar/godsägarstater för att förtrycka proletariatet och fattigbönderna. Borgar/godsägarstaten, som en organiserad apparat för att upprätthålla makten, antar olika regeringsformer vilka kan se det som nödvändigt eller icke nödvändigt att använda sig av val, beroende på särskilda omständigheter i klasskampen. Det mest bekväma för förtryckarna är valcirkusen och den parlamentariska kretinismen, som de populariserar som demokrati – vilket de falska kommunisterna upprepar – och som i verkligheten är demokrati för de rika men diktatur för de fattiga.

För att hålla tillbaka missnöjet använder sig förtryckarna av de falska ’folkvännerna’, de som har uppgiften att dra massorna till den borgerliga pacifismen. I Chile är det de falska kommunisterna, de som har ett borgerligt parti vilket de opportunistiskt kallar för kommunistiskt, och tillsammans med dem en hel armé av charlataner som går samman i den breda fronten samt övriga organisationer som i allmänhet förespråkar den parlamentariska kretinismen. Denna borgerliga så kallade vänster deltar i regeringen, antingen det är i majoritet eller som ”opposition”, och respekterar alltid den borgerliga legaliteten. På så vis slåss högern och den borgerliga vänstern om att leda den gamla borgar/godsägarstaten, men förenas för att upprätthålla klassdiktaturen.

Den borgerliga vänsterns partier infiltrerar arbetarklassen genom sina gula, legala organisationer, de som Lenin kallade för arbetararistokratin och som i Chile är ledarna för CUT, ANEF, lärarsamfundet, etc. etc. De uppfyller den roll som de tilldelats av borgarklassen; att hålla tillbaka de folkliga kamperna och missnöjet, kontrollera arbetarna och tjalla på dem som ifrågasätter fackföreningsbyråkratin, hand i hand med arbetsköparna som hindrar
majoriteten av massorna från att gå med i dessa legala fackförbund genom bemanningsföretag och korttidskontrakt, vilket gör dem till simpla bihang till personalavdelningarna, med lagliga strejker i samförstånd med borgarklassen. Det är dessa som de falska kommunisterna skulle kalla folkets representanter i sin inbillade konstituerande församling.

Staten har alltid baserat sig på de väpnade styrkorna och polisen, oavsett om dessa är ute på gatorna eller inte; de är alltid redo att trycka ner folket. Om arbetarna vill strejka, vem trycker ner dem? Snutarna. Vem vaktade affärerna? Militären. Vem äger jorden? Latifundisterna [storgodsägare -övers]. Och vem försvarade dem? Snutarna. Vad är det som nu står på dagordningen? Vad är frågan just nu? Frågan just nu är att för att uppnå våra mål måste vi använda det revolutionära våldet, men för att våra erövringar skall bli slutgiltiga måste de förtryckta klasserna ta makten, med proletariatets ledning och med bönderna, huvudsakligen fattigbönderna som huvudstyrka. För att ta makten måste de besegra fiendeklassens väpnade styrkor; det är så vi löser problemet med att ta makten, den måste erövras med vapen. I motsats till detta har de förtryckta klassernas falska vänner lyft fram slagordet om den konstituerande församlingen som substitut för våra rättvisa krav, med vilket de försöker undvika att massorna utvecklar det revolutionära våldet och rekonstituerar det kommunistiska partiet för att inleda folkkriget. Inom samma plan om konstituerande församling byter de ut våldet mot kommunfullmäktige, och skyddar t.o.m. snutarna, avväpnar massorna och överlämnar dem till reaktionen på ett fat för att trycka ner dem, för att isolera de ”maskerade”.

Det är en illusion att tro att man genom att ändra konstitutionen kan få förtryckarklasserna att lämna ifrån sig makten på fredlig väg, eftersom deras makt baserar sig på de väpnade styrkorna. Denna fredliga väg förespråkar i själva verket att vi inte ska kämpa för våra krav, eftersom den borgerliga vänstern har lösningen på allt i sin nya konstitution. Så bra, då överger vi våra krav, om lösningen hela tiden fanns i konstitutionen; enligt dessa herrar har vi haft fel i flera årtionden av kamp för våra krav, som i slutändan gick emot konstitutionen.
Studenternas kamper lyckades med att upphäva en konstitutionell lag, vilken tyvärr förvandlades till den nuvarande lagen (LGE) som upprätthåller de smutsiga affärerna inom utbildningen och finansierar styrelserna och rektorerna med den falska kostnadsfriheten, men det var en kamp som formade en helt generation och som visade oss hur de byråkratiska förhandlingarna och lobbyverksamheten säljer ut våra kamper, som Camila Vallejos och hela det falska kommunistpartiet gjorde, samma folk som nu upphöjer den konstituerande församlingen.

Då skulle det vara denna borgerliga, medborgerliga parlamentarism eller så kallade konstituerande församling som skulle representera oss, just som en medlare mellan ”medborgarna” och ”staten”, ett nytt sätt att upprätthålla borgarklassens makt, ett sätt som skulle möjliggöra mer social kontroll genom deras ”sociala ledare”, som skulle avfärda våra kommande kamper såsom onödiga eftersom vi måste invänta den nya konstitutionen. Erfarenheten säger oss: följ inte bluffmakarna som säljer parlamentariska och konstitutionella illusioner, utan gå i stället framåt i kampen för dagskraven genom att gå förbi institutionaliteten, framför allt de lagliga strejkerna som kontrolleras av borgarklassen, och skapa organisationer som är oberoende av förtryckarna och som inte låter dem styra oss med sina stadgar såsom sker i fackförbunden och förbunden som är knutna till rektorerna. 

Förtrycket började inte med Piñera eller med Pinochet. Förtrycket är ett klassförtryck. Det är inte så att vi förtrycks p.g.a. konstitutionen, vi förtrycks för att det finns en förtryckarklass som använder sig av en konstitution som juridisk ordning för deras egna intressen. Den tar sig juridisk form men den är inte den materiella basen för utsugningen; det är i själva verket privategendomen av produktionsmedlen. Om staten är ett organ för borgarklassens och godsägarnas klassförtryck, så kommer förstatligandena eller nationaliseringarna inte förvandlas till rättigheter för folket, som de försöker inbilla oss. Om vi inte kämpar organiserade som ett block som fördömer den konstituerande församlingen så kommer vi att hamna i svansen på opportunisterna och fortsätta genomleva reformernas långa och smärtsamma väg.

I Chile är förtryckarklasserna borgarklassen och godsägarna, och de förtryckta klasserna är proletariatet, bönderna, huvudsakligen fattigbönderna samt småbourgeoisien och mellanbourgeoisien. Proletariatet är den ledande klassen i revolutionen, den enda klass som är konsekvent kapabel att föra revolutionen till sitt slutmål kommunismen, det klasslösa samhället.

För att övergå till erövrandet av makten i hela landet måste vi ha revolutionens generalstab, dess centralkommitté, massornas organiserade förtrupp, deras parti av ny typ som i såväl form som mål är motsatsen till de borgerliga partierna, ett kommunistiskt parti som det som grundades av Luis Emilio Recabarren. Han blev mördad för att kunna likvidera det kommunistiska partiet och få det att urarta till ett borgerligt parti. Det för oss till frågan om att rekonstituera det, med proletariates ideologi, idag marxismen-leninismen-maoismen. En rekonstitution som genomförs av folkets massor och deras förtrupp. Vi, de förtryckta massorna, kommer inte att låta dem köra in oss i slakthuset, vi är härdade för att slåss mot utsugarna, vi kan inte vara splittrade och utan det parti som förenar oss och vägleder revolutionen.

Revolutionens väg är motsatsen till förtryckarnas byråkratiska väg; de som upphöjer slagordet om den konstituerande församlingen och den nya konstitutionen.

De ärliga massorna, framför allt unga arbetare, har tillämpat det revolutionära våldet och är de som hittills har fört fram de bästa kamperna på nationell nivå. För att uppnå sina mål måste den borgerliga vänstern visa sin förmåga att kontrollera detta missnöje, och så inleddes en smutskastningskampanj mot de unga arbetarna – framför allt gymnasieelever – som blev kallade skurkar, vandaler, polisinfiltratörer. På detta sätt har de försökt stoppa den mest våldsamma kampen, för att kunna leda det nuvarande ”sociala utbrottet” fram till deras konstituerande församling för en ny konstitution.

De säger att proletariatets erövring av makten är en illusion, men det som i själva verket är en illusion är tron på att en konstituerande församling skulle vara lösningen på förtrycket och utsugningen av arbetar- och bondemassorna.

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET, DET ENDA SÄTTET OCH METODEN FÖR ATT ERÖVRA VÅRA KRAV!!!
LEVE MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, FÖR RECABARRENS RÖDA SÅDD!!!




söndag 10 november 2019

Protester i Chile, Ecuador, Irak, Libanon: Det är imperialismen som är fienden!


Revolutionär situation och reaktionär propaganda

Just nu pågår stora och våldsamma folkliga protester på många platser i världen; de mest omfattande och omtalade just nu är de i Chile, Ecuador, Irak och Libanon. Vad de alla har gemensamt är att de är rättfärdiga folkliga protester mot de styrande regeringarnas attacker på det arbetande folkets livsvillkor och rättigheter; höjda bränslepriser, s.k. ”nyliberala” nedskärningar och privatiseringar, korruption och allt hårdare repression och diktatur. Det är spontana protester i städerna, men som ofta går samman med de fattiga böndernas ständigt pågående kamp för rätten till sin jord, och i samtliga fall är de storslagna exempel på hur massorna vägrar gå ner på knä och vända andra kinden till, hur brutalt de reaktionära staterna än försöker slå ner upproren med sitt kontrarevolutionära våld. Även om de är spontana protester utan en medveten revolutionär ledning, och därför i sig själva inte kommer att kunna åstadkomma någon revolution, så är de tydliga bevis på den revolutionära situation som råder i dessa länder och runtom i världen.

Det handlar alltså om protester som förtjänar allt stöd från arbetarklassen och folket här i Sverige och Europa, men den som försöker följa händelserna via borgerliga media eller genom den reformistiska ”vänsterns” rapporter kommer att få svårt att skaffa sig en sann bild av vad det är som händer. Den reaktionära pressen beskriver omväxlande dylika protester som antingen ”extremistiskt pöbelvälde” eller som ”progressiv demokratirörelse” beroende på om de kan tänkas hota eller gynna den egna imperialistiska borgarklassens profiter och politiska intressen. Varje protest beskrivs lösryckt från sitt historiska, ekonomiska, politiska och globala sammanhang. Situationen i förtryckta länder i tredje världen skylls på ”outvecklad demokrati”, som om det rörde sig om bråk bland ociviliserade, våldsbenägna barbarer. I den officiella, statligt godkända berättelsen existerar inte imperialismen; d.v.s. ett fåtal imperialistiska supermakters och mindre imperialistmakters utsugning och förtryck av tredje världens folk liksom av folken i själva de imperialistiska länderna.


Reformistisk ”vänster” i imperialismens ledband

Samma världsbild verkar råda hos den borgerliga, reformistiska ”vänstern” här hemma, då den som vanligt tar på sig rollen att ”förklara” händelserna och organisera stödet till protesterna på ett sådant sätt så att de inte går ”för långt” och blir ett hot mot det rådande systemet. Kajsa Ekis Ekman lyckas således skriva en hel artikel om protesterna i Chile, Libanon och Ecuador utan att ens nämna ordet imperialism. Samma sak ser vi i introduktionen till demonstrationen i Malmö den 2 november ”mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som det kurdiska, irakiska, chilenska och ursprungsfolken upplever”. Enligt organisatörerna (Allt åt alla, SUF, Ung Vänster, Rojavakommittéerna m.fl.) så var det en demonstration mot ”de turkiska, irakiska och chilenska auktoritära- och fasciststaterna” och deras ”kränkningar av mänskliga rättigheter”. Inte heller här nämns imperialismen ens i förbigående.

Santiago, Chile 2019
Även om det förstås är sant att dessa är reaktionära stater och regeringar vars kontrarevolutionära våld och repression ska fördömas och krossas, så blir det en förvrängd och lögnaktig bild som förmedlas när själva utgångspunkten är samma världsbild som prånglas ut i hela borgarpressen. Såväl i Ekmans artikel som i stöddemonstrationernas uttalanden och i alla den borgerliga ”vänsterns” ställningstaganden så är det ”nyliberalismen”, ”korruptionen” och ”bristen på demokrati” som är problemen i dessa länder, och den ”lösning” som föreslås verkar vara att förvandla dem till mer ”demokratiska” och ”civiliserade” kapitalistiska länder och att rösta fram s.k. ”vänsterregeringar”. I de fall då denna ”vänster” faktiskt pekar på imperialismens roll, så mynnar det alltid ut i att det är en specifik imperialistmakt eller dess regering som är problemet, inte imperialismen i sin helhet; och ”lösningen” blir då att sätta sitt hopp till någon av de ”goda imperialisterna”, vilket kan vara antingen Ryssland, Kina eller någon självutnämnd ”humanitär stormakt” såsom Sverige, beroende på vilken typ av borgerlig "vänster" det är som uttalar sig. 

”Stödet” till de folkliga protesterna består i stort sett av att ”sätta press på” den svenska imperialiststaten och övriga imperialister om att de ska ”kritisera” och ”vidta åtgärder”. I fallet Syrien/Kurdistan går man t.o.m. så långt att man kräver MER imperialistisk militär intervention. Utgångspunkten för denna ”vänsters” utrikespolitik är att imperialismen (och kanske särskilt den svenska imperialismen) står för ”goda demokratiska värden” och därför bör sprida den ”västerländska civilisationen” i de stackars efterblivna länder som påstås lida av effekterna av ”nationalism” och ”religiös extremism”. Låter det bekant? Ja, det är samma gamla ultrareaktionära rasistiska dravel om ”den vite mannens börda” som utsugarklasserna prackat på oss ända sedan kolonialtiden.


Imperialismen är arbetarklassens och folkens huvudfiende

Det som är grundläggande för att förstå situationen i Chile, Ecuador, Libanon, Irak eller Syrien är att de är länder som sugs ut och förtrycks av imperialismen. Ända sedan kolonialmakterna och senare imperialisterna började dela upp kolonierna emellan sig och plundra och mörda deras folk, så har de inte tillåtit dessa länder att utveckla någon verklig självständighet, varken ekonomiskt eller politiskt. I stället för den imperialistiska kapitalism som vi har i t.ex. USA, Tyskland eller Sverige, så har dessa länder en s.k. byråkratkapitalism och en härskande klass som är helt bunden till en eller annan imperialistisk supermakt eller makt. P.g.a. imperialismens dominans genomfördes där aldrig någon borgerlig revolution, och därför sugs fattigbönderna fortfarande ut av godsherrar under halvfeodala förhållanden som upprätthålls av imperialisterna. Även om imperialisterna inte alltid kan kontrollera politiken i de förtryckta nationerna fullständigt, så kvarstår alltid det faktum att hela deras produktion är utformad för att gynna de imperialistiska staterna och storföretagen – en ordning som upprätthålls genom de imperialistiska staternas arméer och av ländernas egna reaktionära stater, bundna till imperialismen. Idag är det fortfarande USA som är den största och hegemoniska supermakten, även om den idag befinner sig i allt djupare kris och tvingas försvara sitt herravälde mot de ryska och kinesiska supermakterna som gör intåg såväl i Latinamerika som i Mellanöstern och andra delar av världen. Ingen av dessa imperialister är "bättre" än någon av de övriga. De är alla imperialister. 

Ekonomin och politiken i dessa förtryckta länder utvecklas helt på imperialismens villkor. När imperialismen befinner sig i kris så blir det i första hand dessa länders arbetarklass och folk som får betala priset. Periodvis har imperialismen kunnat tillåta vissa ”välfärdsrefomer” och s.k. ”vänsterregeringar” (Allende i Chile, Morales i Bolivia, Correa i Ecuador o.s.v.) för att lugna folket och undvika revolution, men så fort en sådan politik inte längre tjänar imperialismens intressen så är det åter dags för gammal vanlig kapitalism (s.k. ”nyliberalism”). Det politiska spelet i dessa länder handlar oftast om motsättningar mellan olika fraktioner av den härskande klassen, framför allt mellan den kompradora borgarklassen (privata monopol) och den byråkratiska fraktionen (statliga monopol), men de är båda underkastade imperialismen och tjänar dess fortsatta dominans. Samtidigt slåss de olika imperialistmakterna om kontrollen, och kan knyta till sig den ena eller andra fraktionen av den inhemska borgarklassen (se t.ex. Maduro-regimen i Venezuela, som hittills lydigt har garanterat USA:s utplundring av landet men nu lutar sig allt mer mot de ryska och kinesiska imperialisterna). Ingen av de ”vänsterregeringar” som hyllas av Kajsa Ekis Ekman m.fl. har gjort någonting – och kommer aldrig att kunna göra någonting - för att förändra denna situation. Oavsett vilka ”välfärdsreformer” de må ha genomfört för vissa delar av befolkningen, så har deras uppgift alltid varit att upprätthålla och stärka den reaktionära staten och garantera den ena eller andra imperialistmaktens fortsatta utsugning och dominans.

Den första förutsättningen för att kunna avskaffa kapitalismen och bygga ett annat samhälle i dessa förtryckta länder är att göra sig av med den imperialistiska dominansen, d.v.s. slänga ut alla de imperialistiska staterna och storföretagen, konfiskera deras egendom och upprätta verkligt nationellt oberoende. Utan detta blir allt prat om ”socialism” och ”demokrati” bara lögnaktigt struntprat. De nu pågående kamperna mot imperialism, fascism och fattigdom runtom i världen visar tydligt att så länge kamperna leds av borgerliga och småborgerliga krafter så kan de inte uppnå mer än – i bästa
Libanon 2019
fall – tillfälliga lättnader för delar av befolkningen och blir ofta i praktiken i stället brickor i spelet mellan imperialistmakterna, vilka som bekant också ofta drar igång sina egna ”folkliga protester” som en del av detta spel (tex. "Euromaidan" i Ukraina). Lika lite som vi kan göra oss av med den svenska imperialiststaten genom att gå och rösta i dess val, lika lite kan de förtryckta folken göra sig av med imperialisterna via de borgerliga parlamenten eller genom några regionala ”demokratiska experiment” understödda av imperialismens arméer. För att göra revolution – d.v.s. organisera och beväpna folket och slänga ut alla imperialisterna genom nationellt befrielsekrig, folkkrig som krossar den reaktionära staten och bygger upp den nya – så krävs det att arbetarklassen och dess ideologi leder kampen genom sina kommunistiska partier. Detta är den linje som den marxistiska, revolutionära arbetarrörelsen alltid har försvarat och tillämpat, och idag finns det även i t.ex. Chile och Ecuador kamrater som bygger upp sina marxist-leninist-maoistiska partier och deltar i kamperna för att ge de kämpande massorna den ledning de kräver. Den ledning som krävs för att inte fortsätta att gång på gång lida nederlag, bli förrådda av falska "vänster"-ledare och se regering efter regering gå imperialisternas ärenden; för att i stället krossa hela utsugarsystemet och bygga ett nytt samhälle.

Mot denna proletära, revolutionära internationalism står den pro-imperialistiska, socialchauvinistiska ”vänster” som imperialismen har gett upphov till i de imperialistiska länderna under mer än ett sekel. Det är en ”vänster” som är beroende av och sammanvuxen med de imperialistiska staterna och med diverse ”teorier” försöker försköna imperialismen och göra arbetarklassen och folket till dess medbrottslingar. Den senaste varianten av denna socialchauvinism har lanserats av ”postmarxististiska” charlataner som Antonio Negri m.fl., som motsätter sig såväl den nationella befrielserörelsen mot imperialismen som den proletära revolutionen. Enligt dem har den ”imperiella” närvaron i de förtryckta länderna en ”positiv roll”, och i stället för att krossa de reaktionära staterna så ska vi gradvis ”tvinga fram förändring” genom olika typer av ”lokalt självstyre”. I enlighet med anarkistisk tradition så glorifierar de det spontana och oorganiserade och förkastar behovet av proletär ledning och organisation. De hävdar att de är emot ”nationalstaten”, men i praktiken förespråkar de de imperialistiska och reaktionära staternas bevarande och förkastar den revolutionära staten. Som Lenin sammanfattade opportunisternas ståndpunkt; de säger ”kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga ’statsorganisationen’ med en proletär ’statsorganisation’!"

Dessa ”teorier” tillämpas idag även av vissa rörelser i tredje världen som övergett marxismen och den nationella befrielsen. PKK:s ledare Abdullah Öcalan har deklarerat att klasskampen inte längre är det centrala; att den ”västerländska demokratin” (alltså imperialismen) är det bästa tänkbara systemet, att det finns ett ”behov av imperiell ledning” i Mellanöstern och att kampen för självständighet måste överges. YPG i Syrien följer troget Öcalans linje, och har därför – i stället för att förena sin kamp med de arabiska och de övriga folkens kamp mot imperialismen – gjort sig till imperialismens legosoldater, lovat att försvara utsugarklassernas privategendom och bistår imperialisterna i att plundra Syriens naturtillgångar. Varken sådana rörelser, som tillämpar anarkistiska och korporativa ”vänster”-teorier uttänkta på imperialismens universitet, eller de regeringar och rörelser som pratar om ”revolution” men i praktiken är lakejer åt den ena eller andra supermakten (se Venezuela), kommer att kunna leda de förtryckta folkens uppror till seger. De här hemma som vill stödja dessa rättfärdiga kamper gör bäst i att fokusera på kampen mot allas vår huvudfiende, imperialismen, och som en del av detta börja med kampen mot den svenska imperialistiska staten i stället för att springa dess ärenden.

”Imperialismen kommer inte att bestå länge, ty den begår alltid illgärningar. Den envisas med att i alla länder fostra och stödja reaktionärer som är emot folket, den har med våld tillskansat sig många kolonier och halvkolonier och många militära baser, och den hotar freden med kärnvapenkrig. Sålunda har mer än 90 procent av folken i världen av imperialismen tvingats att resa sig eller kommer att tvingas att resa sig i kamp emot den. Ändå lever imperialismen alltjämt, den löper alltjämt amok i Asien, Afrika och Latinamerika. I västerlandet förtrycker imperialismen fortfarande sitt eget folk. Denna situation måste förändras. Uppgiften för folken i hela världen är att sätta stopp för den aggression och det förtryck som utövas av imperialismen, framför allt av den amerikanska imperialismen.” (Mao Tse-tung)


måndag 27 maj 2019

Om kampen mot socialchauvinismen - då och nu


Hur bör de klassmedvetna arbetarna, kommunisterna och revolutionärerna förhålla sig till den reformistiska ”vänster” som pratar vitt och brett om ”socialism” och t.o.m. ”kamp mot imperialismen”, samtidigt som den i praktiken troget stödjer imperialisternas utsugning och plundrings- och omfördelningskrig? En ”vänster” som idag fortsätter att tuta i det arbetande folket att systemet går att ”förändra”, att de kommer införa ”socialism” om vi bara lugnar oss och röstar på deras partier? Ska vi inbilla oss att representanterna för denna ”vänster” bara har ”missförstått” några saker; att de i själva verket kämpar för samma mål som vi och det bästa är diplomatiskt försöka ”hålla ihop vänstern”? Eller ska vi en gång för alla inse att det ledande skiktet inom denna ”vänster” inte alls tillhör någon arbetarrörelse, utan för länge sedan har förrått arbetarklassen och socialismen och ställt sig på imperialisternas sida?

Splittringen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och den borgerliga, opportunistiska s.k. ”vänstern” har historiskt sett alltid dragits till sin spets genom ställningstagandet till det imperialistiska kriget, och där ser det ungefär likadant ut idag som för hundra år sedan. I Sverige har vi idag ett ”Vänsterparti” som i sin praktiska politik tar ställning FÖR imperialisternas plundringskrig, och FÖR deras nu pågående förberedelser för ett nytt stort omfördelningskrig. Hur mycket deras valkampanjer, förstamajtal och färgglada broschyrer än fylls av vackra ord om ”socialism” och ”fred”, så är de i hela sin praktik, i alla sina faktiska beslut, absolut lojala gentemot den härskande klassen, den imperialistiska staten och dess krigshets.

Krigshets i glada regnbågsfärger
Bakom deras försiktiga ”kritik” av NATO-övningarna på svensk mark döljer sig det faktum att V redan sagt ja och amen till Sveriges deltagande i de imperialistiska krigen (1). Bakom deras ”kritik” av imperialismens folkmord döljer sig det faktum att de sa ja till NATO:s bombkrig mot Libyen (och Sveriges deltagande i detsamma). Bakom deras slagord om att ”avskaffa kapitalismen” döljer sig deras otvetydiga försvar av den borgerliga staten och privategendomen och deras fördömande av de ”vänsterextremister” som kan tänkas hota den rådande ordningen. Detta slags partier är inte arbetarpartier som valt en ”annan taktik” eller ”råkat ta några dåliga beslut”; de är borgerliga partier vars objektiva uppgift är att söva arbetarklassen och mobilisera en del av det arbetande folket till stöd för imperialismens utsugning och krig med hjälp av hycklande paroller om ”rättvisa” och ”välfärd”.

Inte heller det ”frihetliga” förbundet ”Allt åt Alla” lyfter ett finger mot de pågående plundringskrigen eller mot förberedelserna för omfördelningskrig och kontrarevolutionärt krig på europeisk mark. Tillsammans med V har de tvärtom krävt MER imperialistiska trupper till Syrien, till stöd för den västvänliga, borgerligt nationalistiska YPG-gerillan. Från de självutnämnda ”antiimperialisterna” i KP hörs bara tomma ord; i praktiken tar de öppet ställning för att stärka den borgerliga våldsapparaten till ”fosterlandets försvar” mot diverse yttre fiender.  Alla dessa organisationer, som svurit trohet till den borgerliga diktaturens våldsmonopol och dess påstådda ”demokrati”, är uppenbarligen det som kallas ”socialchauvinister”, d.v.s. socialister i ord, men borgerliga pro-imperialister i handling.

Detta är som sagt ingen ny kamp. För mer än hundra år sedan var det den revolutionära arbetarrörelsen, och inte minst kvinnorna inom den, som gick i spetsen mot imperialismens krig. Men även efter den Andra Internationalens sammanbrott och brytningen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och socialchauvinisterna fanns det de som ville tona ned skillnaderna och försonas med dem som förrått arbetarklassens sak. Kampen kring denna fråga utvecklades bl.a. vid Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, och sammanfattas av Lenin i texten nedan.


_____________

 (1) Jonas Sjöstedt: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag"

"Nu anser Vänsterpartiet att de satsningar som görs på rekrytering till och förstärkning av totalförsvaret är nödvändiga. Partiet står bakom regeringens budget men Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Lotta Johnsson Fornarve är tydlig med att de vill se ökade satsningar och fokus på det civila försvaret framöver. 'För att alliansfriheten ska bli trovärdig måste Sverige ha ett starkt försvar och det måste få kosta.'" (https://www.svenskafreds.se/kampanj/militar-upprustning-eller-civil-krisberedskap-vanstern/)


________________________




V.I. Lenin 

OM KAMPEN MOT SOCIALCHAUVINISMEN


(Övers. av JB från engelska)

Det senaste och mest intressanta materialet rörande detta aktuella problem har levererats av Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, som nyligen hölls i Bern. Här nedan finner läsarna en redogörelse för Konferensen och de två resolutionerna - den som antogs och den som avvisades. I denna artikel önskar vi enbart diskutera en aspekt av frågan.

Representanter för kvinnororganisationerna knutna till Organisationskommittén; kvinnliga medlemmar av Troelstas parti i Holland; kvinnor från de schweiziska organisationerna som är fientliga till Berner Tagwacht p.g.a. dess påstått överdrivet vänstervridna hållningar; den franska representanten, som är ovillig att på någon viktig punkt avvika från det officiella partiet, vilket är känt för att ansluta sig till den socialchauvinistiska ståndpunkten; de brittiska kvinnorna, som är fientliga till idén om en klar skiljelinje mellan pacifismen och den revolutionära proletära taktiken - alla dessa kom överens med den tyska "vänster" -socialdemokratins kvinnor om en resolution. Representanterna för kvinnoorganisationerna knutna till vårt Partis Centralkommitté var oeniga med dem och föredrog att för tillfället fortsätta vara isolerade framför att ingå i detta slags block.

Vad är kärnan i denna oenighet? Vilka principer och vilken allmän politisk betydelse är inblandade i denna konflikt?

Vid första anblick verkar medelvägs-resolutionen, som har förenat opportunisterna och en del av vänstern, vara mycket passande och principiellt korrekt. Kriget förklaras där vara ett imperialistiskt sådant, idén om "fosterlandsförsvaret" har fördömts, arbetarna har kallats att genomföra massdemonstrationer, etc. etc. Det kan verka som om vår resolution skilde sig från denna endast i att den använde flera skarpare uttryck såsom "förräderi", "opportunism", "utträde ur borgerliga regeringar", etc.

Det är tveklöst utifrån denna ståndpunkt som kritik kommer att riktas mot tillbakadragandet av representanterna för de kvinnororganisationer som är knutna till vårt Partis Centralkommitté.

Om vi emellertid ägnar frågan mer uppmärksamhet, utan att begränsa oss till ett rent "formellt" erkännande av den ena eller andra sanningen, så kommer vi att inse att sådan kritik är helt obefogad.

Det var två världsåskådningar, två utlåtanden om kriget och Internationalens uppgifter, två taktiker för de proletära partierna som drabbade samman vid Konferensen. Den ena ståndpunkten anser att det inte har skett någon kollaps av Internationalen; inga djupa och allvarliga hinder för ett återgående från chauvinism till socialism; ingen stark "inre fiende" i form av opportunismen; inget direkt och uppenbart förräderi mot socialismen av opportunismen. Slutsatsen av detta skulle kunna lyda som följer: låt oss inte fördöma någon; låt oss ge "amnesti" åt dem som har brutit mot Stuttgart- och Basel-resolutionerna; låt oss blott ge rådet att den kurs som följs bör vara mer åt vänster och att massorna bör kallas till att demonstrera.

Den andra ståndpunkten är diametralt motsatt den föregående på var och en av de ovan nämnda punkterna. Ingenting är mer skadligt eller mer katastrofalt för den proletära saken än en fortsättning på diplomatin inom Partiet gentemot opportunisterna och socialchauvinisterna. Majoritetsresolutionen visade sig vara acceptabel för de opportunistiska delegaterna och för dagens officiella partiers anhängare just därför att den är genomsyrad av diplomatins anda. Sådan diplomati används för att vilseleda de arbetande massorna, som för närvarande leds av de officiella socialpatrioterna. En absolut felaktig och skadlig idé ingjutes i de arbetande massorna, idén att dagens socialdemokratiska partier, med sina nuvarande ledare, är kapabla att ändra sin kurs från en felaktig till en korrekt sådan.

Så är inte fallet. Det är en högst avskyvärd och skadlig illusion. Dagens socialdemokratiska partier och deras ledare är oförmögna att på allvar ändra sin kurs. I praktiken kommer allting att fortsätta som förut; ”Vänsterns” önskningar som de uttrycks i majoritetsresolutionen kommer att förbli oskyldiga önskningar; en ofelbar politisk instinkt föranledde detta hos anhängarna till Troelstas parti och den nuvarande ledningen för det franska partiet, när de röstade för en sådan resolution. Det är bara när den på det mest aktiva sätt stöds av de nuvarande ledarna för de socialdemokratiska partierna som en kallelse till massdemonstrationer kan få allvarlig och praktiskt betydelse.

Kan man förväntas sig ett sådant stöd? Uppenbarligen inte. Det är allmänt känt att en sådan kallelse kommer att mötas, inte av stöd, utan av envist (och mestadels förtäckt) motstånd från ledarna.

Om arbetarna fick höra detta på ett rättframt sätt, så skulle de veta sanningen; de skulle veta att för att ge verkning åt ”Vänsterns” önskningar, så behövs det en radikal förändring i de socialdemokratiska partiernas linje; den mest envisa kamp är nödvändig mot opportunisterna och deras ”centristiska” vänner. Som det är nu har arbetarna sövts av ”Vänsterns” önskningar, medan Konferensen vägrade att högt och tydligt namnge den ondska som måste bekämpas om dessa önskningar skall kunna förverkligas.

De diplomatiska ledarna, som nu för fram en chauvinistisk politik inom de socialdemokratiska partierna, kommer att ha stor nytta av svagheten, obeslutsamheten och den bristande tydligheten i majoritetsresolutionen. Som de sluga parlamentariker de är, kommer de att fördela rollerna emellan sig: några av dem kommer att säga att Kautsky och Co.:s ”seriösa” argument inte värderades och analyserades, och därför måste diskuteras i en bredare församling; andra kommer att säga ”hade vi inte rätt när vi sade att det inte fanns några djupa meningsskiljaktigheter, om de kvinnliga anhängarna till Troelstra och Guesde-Sembat-partierna kunde komma överens med de tyska vänsterkvinnorna?”

Kvinnokonferensen skulle inte ha hjälpt Scheidemann, Haase, Kautsky, Vandervelde, Hyndman, Guesde, Sembat, Plekhanov och andra att avtrubba de arbetande massornas vaksamhet. Tvärtom så borde den ha försökt att väcka dem och förklarat ett beslutsamt krig mot opportunismen. Endast i det fallet skulle resultatet ha blivit inte ett hopp om att de ovan nämnda ”ledarna” skulle ”reformeras”, utan ett uppbådande av styrkor för en hård och bitter kamp.

Betänk hur opportunisterna och ”centristerna” bröt mot Stuttgart- och Baselresolutionerna. Detta är frågans själva kärna. Försök att visualisera, tydligt och utan diplomati, vad det är som faktiskt har hänt.

Då den förutser krig, samlas Internationalen och beslutar enhälligt, att om krig skulle bryta ut arbeta för att ”påskynda kapitalismens fall”; att arbeta i Kommunens anda, i andan från Oktober och December 1905 (detta är ordagrant ur Baselresolutionen!); att arbeta i en anda som ser det som ett ”brott” om ett lands arbetare skjuter mot ett annat lands arbetare”.

Här följs en handlingslinje i internationalistisk, proletär och revolutionär anda med all tydlighet, en tydlighet som inte kan förbättras inom legalitetens gränser.

Sedan bröt kriget ut – precis den sorts krig och precis på det sätt som förutsågs vid Basel. De officiella partierna handlade i rakt motsatt anda: inte som internationalister utan som nationalister; inte på ett proletärt utan på ett borgerligt sätt; inte i en revolutionär riktning utan i ultra-opportunismens riktning. Om vi säger till arbetarna att detta var regelrätt förräderi mot socialismens sak, så förkastar vi därmed alla undanflykter och svepskäl, alla sofismer a la Kautsky och Axelrod. Vi pekar tydligt på omfattningen och makten i denna ondska; vi kallar tydligt till kamp mot denna ondska, inte till försoning med den.

Och majoritetsresolutionen då? Den innehåller inte ett ord av fördömande mot förrädarna, eller ett enda ord om opportunismen, utan bara det simpla upprepandet av de idéer som uttrycktes i Baselresolutionen! Man skulle kunna tro att ingenting allvarligt har skett, att ett oavsiktligt mindre fel begåtts vilket endast påkallar ett upprepande av det gamla beslutet, eller att en meningsskiljaktighet dykt upp som är oviktig och inte rör principer, och som kan slätas över!

Detta är ett regelrätt hån mot Internationalens beslut, ett hån mot arbetarna. Faktum är att socialchauvinisterna inte önskar något annat än ett simpelt upprepande av de gamla besluten, bara ingenting förändras i praktiken. Detta är i verkligheten en underförstått och hycklande, dold amnesti för de socialchauvinistiska anhängarna till de flesta av dagens partier. VI vet att det finns många som skulle följa denna väg och begränsa sig till några vänsterfraser. Denna väg är emellertid ingenting för oss. Vi har följt en annan väg, och vi kommer fortsätta att följa den; vi vill hjälpa arbetarrörelsen och det faktiska byggandet av ett arbetarparti, i en anda av oförsonlighet mot opportunismen och socialchauvinismen.

En del av de tyska kvinnliga delegaterna verkar ha varit rädda för en väldigt tydlig resolution av skäl som endast handlar om utvecklingstakten i kampen mot chauvinismen inom ett enda parti, nämligen deras eget. Ett sådant resonemang var uppenbarligen malplacerat och felaktigt, eftersom den internationella resolutionen inte behandlade, och kunde inte behandla, varken hastigheten eller de konkreta förutsättningarna för kampen mot socialchauvinismen inom de enskilda länderna; i det avseendet är de olika partiernas autonomi obestridlig. Det behövdes ett tillkännagivande, från en internationell tribun, av en oåterkallelig brytning med socialchauvinismen i hela det socialdemokratiska arbetets ledning och karaktär. I stället för detta upprepade majoritetsresolutionen ännu en gång det gamla felet från den Andra Internationalen, som diplomatiskt täckte över opportunismen och klyftan mellan ord och handling. Vi upprepar: detta är en väg som vi inte kommer att gå.

Not:
Socialistiska kvinnors internationella konferens hölls i Bern den 26 – 28 mars 1915 och behandlade inställningen till kriget. Den sammankallades på initiativ av kvinnorganisationerna knutna till Rysslands Socialdemokratiska Arbetarepartis Centralkommitté, med Clara Zetkins, ledare för den internationella kvinnorörelsen, aktiva deltagande. Tjugonio delegater från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Holland, Schweiz, Ryssland och Polen deltog i Konferensen, och den ryska delegationen inkluderade N.K. Krupskaya och Inessa Armand.




söndag 28 april 2019

Maoister om valet i Spanien

Idag håller den reaktionära spanska staten val. Vi presenterar här ett uttalande från den spanska bloggen Mar Armado de Masas ("det väpnade havet av massor") i svensk översättning. Den som läser det kommer garanterat att se en del slående likheter mellan situationen i Spanien och i Sverige, och hur respektive lands borgarklass och dess olika fraktioner försöker hantera klasskampen för att försvara sitt utsugarsystem.

Proletärer i alla länder, förena er!

ATT RÖSTA ÄR ATT GODKÄNNA DETTA GAMLA SYSTEM!

"Bernsteinarna accepterade och accepterar marxismen utan dess direkt revolutionära aspekt. De betraktar inte den parlamentariska kampen såsom ett av de vapen, vilka är synnerligen lämpliga under bestämda historiska perioder utan som den huvudsakliga och nästan enda formen för kamp, som gör 'våld', 'erövring' och 'diktatur' onödiga." Och: "Endast skurkar eller dumhuvuden kan tro att proletariatet måste vinna majoritet i val som genomförs under bourgeoisiens ok, under löneslaveriets ok, och att det ska vinna makten efteråt. Detta är höjden av dumhet eller hyckleri; det är att ersätta klasskampen och revolutionen med röstning, under det gamla systemet och med den gamla makten."; och: ”[detta] är ju den renaste och banalaste opportunismen, innebärande att man avsvärjer sig revolutionen i handling fast man samtidigt erkänner den i ord”. (Citat av Lenin ur Kinas Kommunistiska Partis "Den proletära revolutionen och Chrustjovs revisionism")
"Det revolutionära framåtskridandet bröt inte fram genom sina omedelbara tragikomiska följder utan tvärtom genom att driva fram en samlad, mäktig kontrarevolution, genom att frambringa en motståndare, och först genom kampen mot denne mognade omstörtarpartiet till ett verkligt revolutionärt parti." (Karl Marx - "Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850")
"Kamrater, man får inte föreställa sig att fascismen kommer till makten så enkelt och ledigt, som om någon av finanskapitalet tillsatt kommitté skulle avgöra, vilket datum den fascistiska diktaturen skall upprättas. I verkligheten kommer fascismen vanligen till makten under en ömsesidig, stundom skarp kamp mot de gamla borgerliga partierna eller en bestämd del av dem, under kamp t.o.m. inom själva det fascistiska lägret, vilken kamp ibland går ända till väpnade sammanstötningar, såsom vi sett i Tyskland, Österrike och andra länder. Allt detta försvagar likväl inte betydelsen av det faktum, att de borgerliga regeringarna före den fascistiska diktaturens upprättande vanligen genomgår en rad förberedande etapper och genomför en rad reaktionära åtgärder, vilka direkt hjälper fascismen att komma till makten. Den som inte under dessa förberedande etapper kämpar mot bourgeoisiens reaktionära åtgärder och mot den växande fascismen, han är inte i stånd att hindra, utan han tvärtom underlättar fascismens seger." (Georgi Dimitrov)

Folkets massor har ingenting att vinna på detta val eller på några andra val som anordnas av reaktionen. Inom imperialismens djupa och slutgiltiga kris kallar de reaktionära partierna (Partido Popular, Ciudadanos, PSOE, Podemos, VOX etc.) desperat folket att rösta med sina locktoner. Några gör det med utpressningen om att fascismen kommer och att man måste stoppa den genom att rösta, och förskönar på så vis borgarklassens diktatur. Å andra sidan driver högern och den extrema högern på konflikten inom folket, speciellt genom att peka ut de invandrade arbetarna som skyldiga till den prekära situation som majoriteten av arbetarklassen lever i. De döljer på så vis att politiken med nedskärningar, fortsatta arbetsrättsreformer, nedmonteringen av vården, etc. inte är den invandrade arbetarklassens verk, utan de olika höger eller ”vänster”-regeringar (PSOE) som har turats om att regera i de monopolistiska bankirernas och företagens tjänst. De slåss därför sinsemellan om att på bästa sätt tjäna sina herrar storbourgeoisien och imperialismen, och var och en av dem representerar någon fraktion av den spanska storbourgeoisien.

Men även om de slåss om rösterna, så konspirerar de reaktionära partierna samtidigt för att kuva folket. Det är nu mer än 40 år av arbetslöshet, av allt mer eländiga löner, skrattretande pensioner, nedskärningar av vården och utbildningen etc., och repression. Motiverad av den spanska kapitalismens kris, inom imperialismens allmänna kris, förbereder sig den spanska staten både för krig inrikes mot folket och för militära äventyr i utlandet. Det som sker är en kontinuerlig reaktionarisering av staten vilken förbereder fascismens ankomst. Till den kontinuerliga ökningen av den militära budgeten - PSOE-regeringen godkänt de största årliga militära utgifterna på 20 år; tolv miljarder Euro, samtidigt som de prutar ner pensionerna – läggs den pågående militariseringen av samhället. T.ex. så har kommunen Madrid, där kärnan i den reaktionära staten befinner sig, 7,4 poliser per 1000 invånare (genomsnittet i EU är 3,6), ”munkavlelagarna” har kommit för att stanna o.s.v. I denna sammansvärjning och tvist mellan de reaktionära partierna, håller fascismen på att ta positioner och jobbar på att återigen nå makten genom att bilda allianser mellan närstående partier (VOX, Ciudadanos, Partido Popular).

Vad gäller partierna till ”vänster” om PSOE uppvisar revisionismen, som blir allt mer splittrad, sin förruttnelse och sina ledares verkliga intresse: att skaffa sig säten inom den gamla statens parlament.

Folket har bara en enda väg: att kämpa för att rekonstituera sin förtrupp, det Kommunistiska Partiet, för att inleda och utveckla folkkrig och marschera med kulturrevolutioner till kommunismen. Under tiden får vi inte falla för de falska löftena från de härskande klassernas representanter, och vi måste fortsätta kämpa för bättre levnadsförhållanden.

BOJKOTTA VALCIRKUSEN! RÖSTA INTE!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas [det väpnade havet av massor]
Madrid, mars 2019

torsdag 11 april 2019

"Kommunistiska Partiets" illa förklädda reformism och socialchauvinism


Malmöavdelningen av ”Kommunistiska Partiet” delade nyligen ut flygblad till polska arbetare med texten: ”Gå med i facket eller åk hem”. Tilltaget, som förstås stött på hård kritik från diverse håll, försvaras av KP med att de polska arbetarna – som hyrs ut till att jobba för slavlöner av bemanningsmaffian - är ”lönedumpare” och därmed att jämställa med strejkbrytare. Anklagelserna om rasism avfärdas som ”PK” och ”identitetspolitik” och alla som kritiserar KP betecknas som ”anarkister” eller ”småborgare”. I själva verket har KP:s opportunistiska politik en hel del gemensamt med den småborgerliga reformism och opportunism som utmärker såväl anarkismen som den borgerliga ”vänstern” i övrigt. Och det bör väl vara ganska uppenbart för var och en att ”åk hem” – aktionen knappast lär bidra till att förmå de polska arbetarna att organisera sig för revolution eller förena sig med de svenska arbetarna mot kapitalet.

KP:s aktion mot de polska arbetarna måste ses i sitt sammanhang, d.v.s. som en del av partiets politik i sin helhet. Sedan flera år tillbaka har KP (i likhet med sossarna och andra) försökt sno röster från SD och V genom att hänga på den imperialistiska statens hetskampanjer mot invandrare och för hårdare repression, fler poliser o.s.v. Parollen ”åk hem” följer samma logik som partiets övriga paroller ”krafttag mot de kriminella”, ”stärk Sveriges gränsskydd”, som i sin tur är ungefär samma paroller som vi idag hör från vartenda riksdagsparti från M och SD till S och V. Att en sådan politik knappast har något att göra med varken marxism-leninism eller revolution har kanske blivit uppenbart även för KP själva, då de som bekant i samma veva har gjort sig av med både (r) och –ml i partiets namn.   

Men den reaktionära smörja - hafsigt förklädd till ”arbetarpolitik” - som KP nu prånglar ut går längre tillbaka än de senaste årens valkampanjer. Ända sedan den tid då KFML(r) blev KPML(r) och ”bröt med maoismen”, så har partiet tagit allt större kliv bort från marxismen och den revolutionära kampen, för att i stället anta en närmast anarkosyndikalistisk linje och fokusera allt mer på de borgerliga valen, fackföreningarna och den ekonomiska kampen. I stället för att låta strejkerna och det legala arbetet tjäna till att bygga ett revolutionärt Parti, ett Parti av ny typ, en arbetarklassens förtrupp för att beväpna och leda klassen i väpnad kamp för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, så användes de till att bygga ännu ett borgerligt ”socialistiskt” parti, utformat för borgarklassens val, för att fiska röster genom reformlöften och sprida illusioner om en mer eller mindre fredlig ”revolution” i en avlägsen framtid. I stället för ett parti baserat på de breda massorna av de mest förtryckta och exploaterade arbetarna, blev det ett parti baserat på arbetararistokratin, på de fackliga karriäristerna och på de småborgerliga tjänstemännen, d.v.s. de samhällsskikt vars materiella intressen är bundna till den borgerliga imperialistiska staten och till socialfascismens korporativa organisationer.

Politiskt tog sig detta uttryck i att de marxistiska och leninistiska principer, som partiet fortfarande påstod sig försvara, ersattes av ett slags påstått ”arbetarklassens sunda förnuft”, vilket i verkligheten inte betydde något annat än att upphöja det borgerliga inflytandet inom klassen till vägledande ideologi. D.v.s. raka motsatsen till det som Lenin kallade ”kärnan i den marxistiska taktiken”, att ”stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna”, till den del av klassen som ”inte är infekterad av den borgerliga respektabiliteten”. Som så många andra partier, vilka har övergett marxismen och revolutionen, så satsade KP allt på den ekonomiska kampen och det legala arbetet under förevändningen att ”skapa opinion” och ”samla krafter” för en framtida revolution, ända tills det där med revolutionen och socialismen blev allt mer diffust och avlägset och det enda som återstod var gammal vanlig reformism och opportunism i kapitalets ledband. Det är därför också helt logiskt, att KP sedan länge fördömer alla våldsamma protester och aktioner mot borgarstaten som ”anarkistiska” och uppmanar till laglydighet och ”ordning och reda”.

KP är inte heller det första ”arbetarpartiet” i historien vars reformism och opportunism lett till chauvinistiska och rent rasistiska ställningstaganden. När kapitalisterna i USA och i andra länder började använda de svarta före detta slavarna och de förtryckta folken från kolonierna för att hetsa arbetare mot arbetare i konkurrensen om jobben och lönerna, så var det ofta just dessa, de mest rättslösa och nedtryckta arbetarna, som användes som strejkbrytare. Så kunde de vita arbetarna hetsas mot de svarta, precis som de engelska arbetarna hade hetsats mot de irländska i 1800-talets England, och på så vis kunde arbetarklassen hållas splittrad och en del av klassen t.o.m. förmås att identifiera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess stat i stället för med den internationella arbetarklassen. Mikael Nyberg har tagit upp exemplet med de sydafrikanska kommunister som, i uppror mot gruvägarnas försök att dumpa löner och anställningsvillkor med hjälp av svarta arbetare, reste parollen ”arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika”. På samma sätt kan borgarklassen och dess lakejer inom arbetarklassen idag rikta arbetarklassens vrede mot ”invandringen”, mot ”brottsligheten”, mot muslimer eller polacker i precis samma syfte: att göra åtminstone en del av arbetarklassen och det arbetande folket till den imperialistiska utsugningens försvarare, ofta med hjälp av just ”arbetar”-retorik och löften om reformer.

KP:s nuvarande politik är ett skolexempel på hur socialchauvinismen (socialism i ord, proimperialistisk borgerlig nationalism i handling) och dess rasism är en direkt följd av revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen, och på hur denna har vuxit fram som en följd av imperialismen och dess uppdelning av världen i rika imperialistländer och förtryckta, utsugna s.k. låglöneländer.  

Hur bör då arbetarrörelsen förhålla sig till den importerade arbetskraft som utnyttjas för lönedumpning? För reformister och anarkister, som inte har någon verklig avsikt att störta kapitalismen, handlar allt om att försvara de kortsiktiga ekonomiska intressena hos arbetarna i det egna landet, på den egna arbetsplatsen eller i den egna organisationen. För kommunisterna och revolutionärerna är kampen för dagskraven en del av, och ett sätt att utveckla, kampen för att ta makten och störta hela utsugarsystemet, och därför står kampen för att ena klassen internationellt och beväpna den med proletär ideologi och politik i främsta rummet. En av kommunisternas viktigaste uppgifter är att krossa socialchauvinismens splittrande inflytande inom arbetarklassen, för att klassen i hela världen ska kunna gå i spetsen för kampen mot imperialismen i förbund med de förtryckta folken. Ett ”arbetarparti” som utger sig för att vara antiimperialistiskt och kämpa för att ena klassen över gränserna, men samtidigt försöker vinna sympatier genom att hänga på kapitalets hetskampanjer, det är inget arbetarparti.






fredag 8 mars 2019

Leve Internationella kvinnodagen!

Kinesisk affisch från den
Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976)

Sovjetisk affisch till Internationella
 kvinnodagen (30-tal)

Affisch från Perus Kommunistiska Parti (80-tal):
"Bryt kedjorna / Släpp lös kvinnans raseri
som en mäktig kraft för revolutionen!"

Kinesisk illustration från Kulturrevolutionen

Sovjetisk affisch 1931: "Kvinnor, bekämpa köksslaveriet!"

tisdag 5 mars 2019

Mer repression: nu kommer "antiterrorlagen"

Samma dag som vi publicerade vår senaste artikel, om den nya regeringens planer för hårdare repression, så höll justitieminister Morgan Johansson (S) en presskonferens där han presenterade en ny lag som ska träda i kraft redan den 1 augusti 2019. Den nya lagen ska omfatta "all form av terrorism man kan tänka sig att olika grupper kan stå för", och i uttalandet lägger ministern fokus på "islamistisk terrorism". Vad han menar är förstås att lagen ska tillämpas mot de tre former av så kallad "våldsbejakande extremism" som den härskande klassen definierat sedan några år tillbaka: "högerextremism", "islamistisk extremism" och "vänsterextremism". Det som är nytt och uppseendeväckande med lagen är inte att den ska skärpa straffen eller vidta mer åtgärder mot våldshandlingar som definieras som "terrordåd", utan att den dessutom ska göra det straffbart att ha "samröre med en terroristorganisation" samt att "offentligt uppmana och rekrytera till deltagande i en terroristisk organisation". Det är alltså nu frågan om en lag som ska inskränka organisationsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten; eller som Dennis Töllborg beskriver det, en lag mot "extrema tankar".

Denna typ av lag är något som redan finns i ett antal länder i världen, främst i sådana länder som med borgerliga eufemismer brukar kallas "auktoritära" eller länder med "outvecklad demokrati", d.v.s. länder där revolutionära och antiimperialistiska rörelser bekämpats (oftast under ledning av CIA) med massmord och tortyr, som drabbat alla som så mycket som misstänkts för att sympatisera med de förbjudna organisationerna. Att en sådan lag nu införs i Sverige är ännu ett tecken på hur motsättningarna skärps; både mellan arbetarklassen och borgarklassen (hela det nya "repressionspaketet" är direkt kopplat till angreppen på strejkrätten, arbetsrätten och lönerna) och mellan imperialismen och de förtryckta folken i tredje världen.

Det som också är anmärkningsvärt med detta är att den s.k. "vänsterns" motstånd och försvar av demokratiska fri- och rättigheter nästan helt lyser med sin frånvaro. Det rör sig om en småborgerlig, opportunistisk "vänster" som sedan flera år tillbaka villigt gett sitt stöd till den härskande klassens hets- och skrämselkampanjer mot "islamismen" och "brottsligheten", samtidigt som de intagit en allt
Polis rider ner antifascister
i Malmö 2014
mer försonande hållning till den svenska borgarklassen och dess stat. Med hjälp av den påstådda "kampen mot Islamiska Staten" och uppmärksamheten kring det fascistiska mördargänget NMR har de härskande fått med sig även "vänstern" och antifascisterna i kraven på förbud mot "extremistiska organisationer". Historien upprepar sig: i Tyskland före 1933 använde sig alla de borgerliga partierna, inklusive liberaler och sossar, av en påstådd "kamp mot både höger- och vänsterextremismen" som förevändning för att arrestera, mörda och förfölja kommunisterna och alla de klassmedvetna arbetarna, samtidigt som de i praktiken hjälpte fascisterna till makten.

Ett förbud mot NMR och andra "rasistiska organisationer" har nu förespråkats från alla möjliga håll, såväl av antirasistiska och borgerligt feministiska organisationer som av SD och andra partier. Att ett sådant förbud givetvis skulle bli ett förbud även mot "vänsterextremister" är oundvikligt; endast den som är antingen extremt naiv eller hemligt förälskad i kapitalet och dess diktatur kan låtsas något annat. Att ett sådant förbud dessutom skulle tjäna till att legitimera den rasism som nu förs fram av SD och resten av riksdagspartierna verkar också ha gått dem förbi (här finns en ovanligt bra artikel om detta). För varje klassmedveten arbetare, ja för varje antifascist som har något vett kvar i skallen, är det en självklarhet att fascismen inte kan bekämpas genom den borgerliga staten, utan endast i kampen för att krossa den. För borgarklassen spelar det mindre roll om NMR-fascisterna är förbjudna eller inte, de kan ändå fylla sin funktion som kapitalets stjärtgossar och beväpnade gorillor.

Det återstår att se hur borgarstaten kommer att tillämpa sin nya lag i praktiken. Även om borgarna förstås är ivriga att fängsla varenda kommunist, varenda revolutionär, antiimperialist och klassmedveten uppviglare, så förstår de säkert att det skulle medföra problem när alla dessa upprorsmakare tvingas gå under jorden och överge sina pacifistiska illusioner, och när pratet om det "öppna samhället" till slut blir omöjligt att ta på allvar även för de mest blåögda liberalerna. Men faktum kvarstår, att de objektiva omständigheterna - imperialismens allmänna kris och skärpningen av alla dess motsättningar - gör det nödvändigt för utsugarklassen att förstärka sin diktatur och det reaktionära våldet, liksom har skett så många gånger förr. Den nya "antiterrorlagen" är ett historiskt steg i denna riktning, och ger oss en tydlig fingervisning om vad som komma skall. För oss som vägrar gå ner på knä och buga för bödeln gäller det att mobilisera bredast möjliga motstånd mot repressionen och försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, utan att någonsin svansa efter liberalerna och de falska "socialisterna" eller deras lögner om den "västerländska demokratin" och "friheten".

Paris 2019