söndag 31 juli 2016

Behemoth: om fascismen och imperialismens krig

Idag vill vi rekommendera en mycket läsvärd bok för alla som vill förstå vad fascismen är: Franz L Neumanns Behemoth - The Structure and Practice of National Socialism. Boken kom ut 1942, och har alltså den fördelen att den inte är besmittad av den fullständiga historieförfalskning som den härskande klassen genomförde efter 1945 och som präglar de flesta analyser av kriget och fascismen sedan dess.

Neumann visar i boken utförligt bl.a. hur den tyska fascismen var en ideologi och en rörelse av och för det imperialistiska monopolkapitalet, och hur den använde sig av diverse klassmotsättningar och upprorsstämningar - framför allt bland småbourgeoisien och olika fraktioner av borgarklassen - för att mobilisera befolkningen i enlighet med monopolkapitalets agenda; mot arbetarklassens uppror, för borgarklassens diktatur och för dess imperialistiska aggressionskrig.

Att fundera över: vilka partier/rörelser finns det idag som framställer sig som "revolutionärer" och "socialister" med det egentliga syftet att få oss att acceptera den borgerliga diktaturen och dra med oss i krigshetsen och terrorn mot arbetarklassen och de förtryckta folken i kolonierna?

Boken tar upp flera olika viktiga sidor av fascismens politik som vi kommer att återkomma till; idag återger vi några utdrag som handlar om just fascismen och de imperialistiska krigen. Boken har av någon anledning aldrig översatts till svenska, så översättningen är vår egen.

"I samband med Världskriget 1914-18 såg vi det första försöket att inkorporera de arbetande klasserna i ett imperialistiskt system. Socialdemokraterna och fackföreningarna samarbetade aktivt [...]
Men trots inledande framgångar så misslyckades i slutändan försöket att inkorporera massorna. Det Oberoende Socialdemokratiska Partiet och Spartakusförbundet växte på Socialdemokraternas och fackföreningarnas bekostnad. Den tyska industrins imperialistiska målsättningar blev så tydliga att problemet med fredssträvandena inte längre kunde kringgås. [...]
De imperialistiska grupperna inom det tyska samhället fann i det Nationalsocialistiska partiet den allierade de behövde för att tillhandahålla en massbas för imperialismen. [...]
Under hela den moderna imperialismens historia har imperialistisk propaganda alltid  försökt med två olika tillvägagångssätt: för det första, att framställa kriget som ett defensivt sådant, som en kamp för överlevnad; för det andra, att ideologiskt och organisatoriskt inkorporera massorna i kriget. Den vite mannens börda, folkets mission, Manifest Destiny* är alla exempel på det andra tillvägagångssättet. Detta sätt har aldrig lyckats skapa stöd för storskaligt aggressivt krig. Folk bestämmer sig inte frivilligt för att totalt organisera sig för imperialistisk expansion när det kräver kolossala uppoffringar i blod och energi. De måste tvingas till det. De måste organiseras på ett sådant sätt att de inte kan göra motstånd. De måste utsättas för sådan propaganda så att de inte uttrycker öppet motstånd. Deras demokratiska övertygelser måste dras upp med roten och andra ideologier måste inplanteras. [...]
Inte heller kan sådana krig längre organiseras inom det gamla ramverket av kontrarevolution och absolutism, där endast krigsmaskineriet är centraliserat och där detta helt enkelt förlitar sig på det militära befälets diktatoriska makt. Detta krig är ett totalt sådant; ingen del av livet förblir orört. Varje aktivitet måste underordnas kriget; individen måste bli fullständigt uppslukad av det, måste bli oupplösligt knuten till det. Sådan inkorporering är särskilt nödvändig därför att ett samhälle som genomgått en fas av storskalig demokrati inte längre kan exludera massorna. Organisatoriska, ideologiska och propagandistiska mönster måste utarbetas för detta syfte. Den nya ideologin måste vara demokratisk, åtminstone på ytan. Härskarna och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna samhälleliga antagonismerna måste användas och förvandlas till extern aggression." 

* Manifest Destiny, "Ett bestämt öde", (Ödets manifest) är ett begrepp som uttrycker övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut ända till Stilla Havet. Uttrycket användes första gången i mitten av 1800-talet, ofta för att uppmuntra amerikansk territoriell expansion. (Wikipedia).

torsdag 30 juni 2016

Lenin apropå "Brexit"

Med anledning av folkomröstningen i England och "Brexit" har vi tagit fram  följande rader av Lenin, som påminner oss om några viktiga saker att hålla i åtanke: arbetarklassen kan inte krossa borgarklassens diktatur, imperialismen eller dess allianser och unioner genom några omröstningar eller genom att svansa efter den ena eller andra av utsugarklassens fraktioner och imperialistiska stater. Det enda sättet vi kan krossa dem och bygga vår egen makt är genom revolution, vilket kräver att arbetarklassen i varje land förenar sin kamp med de förtryckta nationernas kamp mot imperialismen - inte bara mot några av imperialisterna utan mot hela imperialismen - och bekämpar det ledande skikt av borgerlig "vänster", revisionister av alla slag som går utsugarnas ärenden och gör allt för att legitimera och rädda det imperialistiska systemet. Vi har ingenting att vinna på att låta oss dras med och utnyttjas i borgarnas valkampanjer och omröstningar, vårt jobb är att bojkotta och avslöja dem. 

Såhär skrev Lenin 1916 apropå en möjlig framtida imperialistisk "europeisk union" (fetstilen är vår):

"Perspektivet om Kinas uppdelning föranleder Hobson till följande ekonomiska värdering: 'Större delen av Västeuropa skulle då kunna anta samma utseende och karaktär som nu utmärker vissa landsdelar i södra England, på Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz: små klickar av rika aristokrater, som erhåller aktieutdelningar och räntor från Fjärran östern, därnäst en något större grupp av yrkes- och affärsmän samt en stor mängd privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och den industri, som sysslar med att lägga sista handen vid de färdiga fabrikaten. De viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens massprodukter, masshalvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika'. 'Vi har antytt möjligheten av en ännu större allians mellan väststaterna, en europeisk stormaktsfederation: den skulle inte blott underlåta att föra världscivilisationen framåt utan skulle också kunna frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas högre klasser erhåller väldiga tributer från Asien och Afrika och med hjälp av dessa underhåller stora, dresserade massor av yrkesarbetare, som inte längre är sysselsatta med att framställa massprodukter inom jordbruket och industrin utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må de, som är böjda för att med en axelryckning avfärda en sådan teori' (det borde heta: perspektiv) 'såsom inte värd att tas i betraktande, undersöka de ekonomiska och sociala förhållandena i de områden av det nutida södra England, som redan försatts i ett sådant läge. Må de betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, ifall Kina underkastades ekonomisk kontroll från dylika grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' (rentierer) och deras tjänstemän inom politiken och handeln, vilka skulle pumpa ut profiter ur den väldigaste potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka dem i Europa. Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svårt att överblicka för att göra enbart denna eller någon annan tolkning av framtiden mycket sannolik. Men de inflytanden, som för närvarande styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte stöter på en motverkan, om de inte avledes åt ett annat håll, så arbetar de just i riktning mot en sådan utgång.'
Socialliberalen Hobson ser inte, att endast det revolutionära proletariatet kan prestera denna "motverkan" och endast i form av den sociala revolutionen. Han är ju socialliberal! Men redan 1902 kom han på ett förträffligt sätt fram till frågan om såväl betydelsen av "Europas förenta stater" (vilket kautskyanen Trotskij bör hålla i minnet!) som av allt det, vilket de hycklande kautskyanerna i olika länder skyler över, nämligen att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med den imperialistiska bourgeoisin just arbetar på att skapa ett imperialistiskt Europa på Asiens och Afrikas skuldror, att opportunisterna objektivt sett representerar en del av småbourgeoisin och av vissa skikt av arbetarklassen, den del som är köpt med den imperialistiska extraprofiten och förvandlats till kapitalismens gårdvarar, till arbetarrörelsens förförare." (Lenin - Imperialismen och socialismens splittring)

onsdag 22 juni 2016

José Carlos Mariátegui om revolutionen

"Den politiska sektor som jag aldrig kan komma överens med är den andra, den medelmåttiga reformismen, den tämjda socialismen, den hycklande demokratin. Och vidare, om revolutionen kräver våld, auktoritet, disciplin, så är jag helt för våldet, auktoriteten, disciplinen. Jag accepterar dem i ett enda stycke, med alla deras fasor, utan några fega reservationer."


(José Carlos Mariátegui (1894-1930), grundare av Perus Kommunistiska Parti)


tisdag 24 maj 2016

Om NATO, värdlandsavtalet och imperialisternas skiftande allianser

I morgon skall Sveriges Riksdag rösta om det s.k. värdlandsavtalet med NATO. Det är ett avtal som i korthet innebär att den militära alliansen under USA:s befäl skall kunna placera ut soldater och vapen i Sverige och föra krig från svensk mark och med svenskt militärt deltagande. Avtalet är bara ytterligare ett steg närmare ett formellt svenskt medlemskap; i praktiken deltar Sverige redan i NATO:s krig och stora förberedelser för ett nytt europeiskt krig genomförs redan på svensk mark.

Trots en intensiv kampanj av skräckpropaganda och krigshets för att manipulera opinionen så visar alla undersökningar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning säger nej till detta utökade samarbete med NATO, men vad folket vill är förstås inte något som bekymrar Riksdagens politiker. Alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har uppgett att de kommer att rösta ja till värdlandsavtalet. SD har i skrivande stund deklarerat att de inte kommer att stödja V:s krav på att skjuta upp omröstningen; enligt Åkesson är partiet motståndare till både värdlandsavtalet och Vänsterpartiets krav på "vilandeförklaring".

Vad betyder då dessa ställningstaganden? Varför är alla dessa liberaler, socialdemokrater och andra så villiga att överge Sveriges påstådda "neutralitet", öppet ansluta sig till den största supermaktens krigsplaner och i praktiken förbereda Sveriges deltagande i ett nytt europeiskt storkrig? Svaret är att dessa partier i slutändan inte är något annat än representanter för den lilla klick av monopolkapitalister som har den verkliga makten i Sverige, och den dominerande fraktionen av den svenska borgarklassen är allierad med den nordamerikanska imperialismen därför att det är den allians som bäst tjänar de svenska imperialisternas profitintressen, inte minst deras vapenförsäljning och deras utsugning av arbetskraft och naturtillgångar i de förtryckta nationerna (inte minst i Östeuropa). Skälen är till stor del desamma som när denna borgarklass och dess Riksdag beslutade att låta den tyska imperialismens hitlerfascister använda svensk mark för sina trupp- och vapentransporter.

Men vad betyder då SD:s och V:s "motstånd" mot värdlandsavtalet? Representerar dessa partier det svenska folkets motstånd mot USA och dess krigsplaner? Är deras ställningstagande ett uttryck för "antiimperialism"? Eller är det kanske så, som de övriga reaktionärerna försöker inbilla oss, att de som motsätter sig USA:s och NATO:s planer är "extremister" som motsätter sig den "demokrati" och "frihet" som USA påstås företräda? Nej, ingenting av detta har något med verkligheten att göra. I verkligheten är både SD och V lika mycket representanter för borgarklassen som de övriga partierna, men de måste båda ta hänsyn till de grupper som utgör deras viktigaste bas, d.v.s. även de delar av borgarklassen och småbourgeoisien vars ekonomiska och politiska intressen inte är kopplade till USA och dess krig.

Liksom i de större europeiska imperialistmakterna, framför allt Tyskland och Frankrike, så finns det i Sverige delar av borgarklassen som förespråkar eller överväger en rysk-europeisk imperialistisk allians för att utmana den nordamerikanska supermaktens hegemoni. Exempel på detta är t.ex. Göran Perssons uttalanden om Rysslands roll i Syrien och den tyske socialdemokratiske f.d. Rikskanslern Helmut Schmidts ställningstaganden, liksom en del av de fascistiska grupperingarnas "pro-ryska" ståndpunkt. Detta motstånd mot USA:s hegemoni har ingenting med "antiimperialism" att göra, precis som USA:s och dess allierades krigspropaganda inte har någonting att göra med att bekämpa "Putins förtryck" eller att "försvara demokratin". Vad det handlar om är imperialistmakter som - i skiftande allianser - på nytt behöver dela upp världen emellan sig med hjälp av krig, och som vanligt sker det på arbetarklassens och de förtryckta folkens bekostnad. Och samtidigt som dessa imperialister kämpar mot varandra till döds för att roffa åt sig en större del av kakan, så samarbetar de på alla sätt när det gäller att hetsa mot och bekämpa arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp.

I fallet SD så är majoriteten av partiets medlemmar och väljare NATO-vänliga (SD och moderaterna är de partier som har den största andelen NATO-positiva), men det finns också en stark fraktion inom partiet som, i likhet med de franska fascisterna i Front National, representerar den del av borgarklassen som har mer att vinna på en allians med den ryska imperialismen. SD:s "motstånd" mot värdlandsavtalet är förmodligen i huvudsak en kompromiss för att inte stöta bort denna fraktion, men det råder ingen tvekan om att partiet fortfarande väljer att luta sig mot den dominerande USA-trogna borgarklassen. Partiets vacklan i sista minuten är ett uttryck för den opportunism som är typisk för fascister, och ett uttryck för en vacklan hos den svenska borgarklassens fraktioner.

På ett liknande sätt måste även Vänsterpartiet ta hänsyn till sin väljarbas och framför allt till de olika delar av borgarklassen och småbourgeoisien som partiet förlitar sig på för att få vara med och mingla i maktens korridorer. Å ena sidan måste Vänsterpartiet försöka behålla stödet från de väljare som fortfarande vill bekämpa imperialismen; partiet måste därför upprätthålla en "antiimperialistisk" retorik för att dölja det faktum att partiet i verkligheten representerar just den svenska imperialismen och stödjer dess allians med USA och dess bombkrig i tredje världen. Å andra sidan så representerar även vänsterpartiet i viss mån de delar av borgarklassen som ser en allians med den ryska imperialismen som en bättre häst att satsa på när det gäller att garantera framtida profiter. Som vi har varit inne på tidigare: fascister och borgerlig reformistisk "vänster" har det gemensamt att de båda alltid representerar imperialismen, oavsett vilka olika imperialistmakter de för tillfället vill alliera sig med. Trots sina flirtar med rysk imperialism och trots sin falska "antiimperialistiska" retorik, så tar dock både SD och V fortfarande tydligt ställning för den svenska imperialismens allians med den största imperialistiska supermakten USA och dess folkmordskrig, även om de försöker dölja det med tal om "FN-mandat" och "neutralitet".

Jämför följande uttalanden från de två partierna, och observera att de "fredsbevarande insatser" de talar om i själva verket betyder deltagande i imperialistisk aggression för att bevaka och utvidga kapitalets exploatering av förtryckta nationer, såsom vi sett i Irak, Libyen, Afghanistan för att bara nämna några få exempel. FN agerar i dessa sammanhang som stödtrupper och "förkläde" för imperialismens styrkor.

"Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom." (Sverigedemokraterna - ur "Kraftsatsning på försvaret")

"Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande." (Vänsterpartiet om NATO)

"Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag" (Jonas Sjöstedt i Norrbottenskuriren)

måndag 16 maj 2016

Den Stora Proletära Kulturrevolutionen 50 år!

Den 16 maj 1966 publicerades Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés "Cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen", vilket ofta räknas som ett startskott för Kulturrevolutionen som varade fram till Mao Tsetungs död 1976. Med denna kulturrevolution, förmodligen den största revolutionära massmobiliseringen någonsin, reste sig den kinesiska arbetarklassen och folket - under ledning av kommunisterna med Mao i spetsen - i kamp mot de partipampar, borgerliga intellektuella och byråkrater som försökte använda kommunistpartiet och den socialistiska staten för att återupprätta kapitalismens utsugarsystem, på samma sätt som byråkraterna gjort under Chrustjovs och de övriga revisionisternas ledning i Sovjetunionen fr.o.m. 1956.

"Arbetarklassen måste leda allt"
(Affisch från kulturrevolutionen)
Genom att analysera erfarenheterna av arbetarklassens kamp i hela världen, och framför allt i Sovjetunionen och Kina, förstod Mao Tsetung och de kinesiska kommunisterna att även om arbetarklassen tagit makten, störtat borgarklassen och byggt upp den socialistiska staten, så är socialismen fortfarande inte ett klasslöst samhälle. Borgarklassen existerar fortfarande både i världen runtomkring och i det egna landet, och dess världsbild och dess tankar utövar fortfarande inflytande även inom arbetarklassen och dess parti. Klasskampen mellan arbetarklass och borgarklass fortsätter alltså även under socialismen, ända tills dess att det inte längre finns några klasser. Medan arbetarklassen kämpar för att bygga upp socialismen med kommunismen - det klasslösa samhället - som mål, så  kommer det oundvikligen att finnas auktoriteter inom de egna leden som inte vill gå framåt utan bakåt, som vill använda arbetarstaten för att värna om egna privilegier i stället för att fortsätta revolutionen.

Kulturrevolutionen i Kina är beviset på att arbetarklassen, när den leds av sitt Parti och beväpnar sig med sin proletära, vetenskapliga ideologi, har allt som krävs för att fortsätta revolutionen och krossa dessa försök att återupprätta kapitalismen. Även om denna första kulturrevolution avbröts och revisionisterna lyckades återupprätta kapitalismen i Kina, så vet vi att det bara är tillfälligt. Deras utsugarsystem är genomruttet och de arbetande massorna reser sig emot det i Kina liksom i hela världen. Vi kommer att störta utsugarna, vi kommer att bygga socialism igen, och vi kommer att fortsätta med proletära kulturrevolutioner tills det inte längre finns någon utsugning eller några klasser i världen.

__________________________


UR KKP:s "CIRKULÄR OM DEN STORA PROLETÄRA 
KULTURREVOLUTIONEN", 16 MAJ 1966:

"Just när vi inledde motoffensiven mot bourgeoisiens vildsinta attack, lade författarna till utkastet fram slagordet 'alla är likställda inför sanningen'. Detta är ett borgerligt slagord. Genom att fullständigt förneka sanningens klasskaraktär, använder de detta slagord för att skydda bourgeoisien och gå emot proletariatet, gå emot marxism-leninismen, och gå emot Mao Tse-tungs tänkande. I kampen mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan marxismens sanning och bourgeoisiens och alla andra utsugarklassers bedrägligheter, så segrar antingen östanvinden över västanvinden eller så segrar västanvinden över östanvinden, och det finns absolut ingenting sådant som likställdhet. Kan någon likställdhet tillåtas i sådana grundläggande frågor som proletariatets kamp mot bourgeoisien, proletariatets diktatur över bourgeoisien, proletariatets diktatur i överbyggnaden, inklusive alla kulturens olika sfärer, och proletariatets fortsatta ansträngningar för att rensa ut de representanter för bourgeoisien som har nästlat sig in i det kommunistiska partiet och viftar med "röda fanor" för att motsätta sig den röda fanan? I årtionden har den gamla linjens socialdemokrater, och i mer än tio år de nutida revisionisterna, aldrig tillåtit proletariatet likställdhet med bourgeoisien. De förnekar fullständigt att de tusentals åren av människans historia är en historia av klasskamp. De förnekar fullständigt proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, den proletära revolutionen mot bourgeoisien, och proletariatets diktatur över bourgeoisien. De är tvärtom bourgeoisiens och imperialismens trogna lakejer. Tillsammans med bourgeoisien och imperialismen klamrar de sig fast vid den borgerliga ideologin av förtryck och utsugning av proletariatet och vid det kapitalistiska systemet, och de motsätter sig den marxist-leninistiska ideologin och det socialistiska systemet. De är en samling kontrarevolutionärer som motsätter sig det kommunistiska partiet och folket. Deras kamp emot oss är en kamp på liv och död, och det är inte fråga om någon likställdhet. Därför kan inte heller vår kamp emot dem vara något annat än en kamp på liv och död, och vårt förhållande till dem kan inte på något sätt vara ett likställt sådant. Det är tvärtom ett förhållande av en klass som förtrycker en annan, d.v.s. proletariatets diktatur över bourgeoisien. Det kan inte finnas någon annan slags förhållande, så som ett så kallat likställt förhållande, eller ett förhållande av fredlig samexistens mellan de utsugande och de utsugna klasserna, eller av vänlighet eller storsinthet."

(Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen, 16 maj 1966.)*

*Originaltexten på engelska: Circular of the Central Committee of the Communist Party of China on the Great Proletarian Cultural Revolution

lördag 14 maj 2016

85 år sedan morden i Ådalen: vi glömmer aldrig

Idag den 14 maj är det på dagen 85 år sedan den svenska borgarstatens väpnade styrkor öppnade eld mot de strejkande fabriksarbetarnas demonstrationståg i Ådalen och mördade den 20-åriga fabriksarbetaren Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, 22-årige arbetaren Evert Nygren, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Den svenska arbetarklassen kommer aldrig att glömma Ådalen-kamraternas kamp mot utsugarna och deras stat, i deras vilda strejk med de kommunistiska arbetarna i spetsen. Vi kommer inte heller att glömma hur de reformistiska, borgerliga "arbetarledarna", Per Albin Hansson och de övriga klassförrädarna i Riksdagen och det socialdemokratiska partiet, lydigt spelade sin roll som borgarklassens lakejer, fördömde de revolutionära arbetarnas kamp och legitimerade borgarstatens mord.


måndag 9 maj 2016

Om kommunalismen: "Låt småbourgeoisien bygga sitt bo"

En del som kallar sig "socialister" eller t.o.m. "kommunister" propagerar idag för den s.k. "kommunalismen" som en påstådd "revolutionär strategi": i stället för att störta de reaktionära staterna och bygga arbetarstaterna, med revolutionärt krig under ledning av arbetarklassen, som är den marxistiska strategin, så skall man enligt "kommunalisterna" fredligt bygga upp små inspirerande öar av "lokalt självstyre" utan att angripa den borgerliga staten och de imperialistiska utsugarna. Tidigare brukade de framhålla de mexikanska Zapatisterna som exempel, men då det projektet liksom inte ledde någonstans så satsar man nu i stället på Öcalans "demokratiska konfederalism" som idag tillämpas av PYD i Syrien (med både amerikanska och ryska imperialisters goda vilja). Vi kommer att återkomma till frågan om denna "kommunalism" mer utförligt framöver, men låt oss tills vidare se vad Lenin sade om de här teorierna redan 1907: 
"Ett annat av Plechanovs* argument lyder: 'I form av lokala självstyrande organ som kommer att äga jorden, skall kommunaliseringen skapa ett bålverk mot reaktionen. Och ett mycket kraftfullt bålverk kommer det att bli'. Detta är inte sant. Aldrig och ingenstans har lokalt självstyre varit ett bålverk mot reaktionen under kapitalismens epok, och kan inte heller vara det. Kapitalismen leder oundvikligen till centralisering av statsmakten, och varje lokalt självstyre kommer otvivelaktigt att kuvas om statsmakten är reaktionär. [...] Låt småbourgeoisien skynda sig att "bygga sitt bo" i de fredliga kommunerna i det framtida demokratiska Ryssland. Proletariatets uppgift är att organisera massorna, inte för detta syfte utan för den revolutionära kampen, för den fullständiga demokratiseringen idag och den socialistiska revolutionen i morgon." 
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den ryska revolutionen)

_____________________________________

* Georgi Plechanov var en av dem som tidigt övergav marxismen och revolutionen, ställde sig på imperialismens sida och blev en av förgrundsfigurerna för den reformistiska socialdemokratins klassförräderi.