tisdag 20 september 2016

Apropå Syrien: ur "Den stora polemiken"

Vad gäller frågan om Syrien, om de förtryckta nationernas befrielsekamp och om striden mellan de olika imperialistblocken rekommenderar vi att läsa följande utdrag ur "Den stora polemiken", där Kinas Kommunistiska Parti i kamp mot de sovjetiska revisionisterna försvarade de principer som måste vägleda kommunisternas politik. Vi har markerat de delar som är särskilt viktiga idag, när diverse självutnämnda "marxister" och "socialister" i praktiken tar ställning för antingen supermakten USA och dess allierade eller för de ryska och kinesiska imperialisterna - och ansluter sig till den reaktionära borgerliga nationalismen samt försvarar den "egna" imperialistiska staten. Med förevändningen att de proletära krafterna i världen är "svaga" förkastar revisionisterna de marxistiska principerna och arbetarklassens revolution, för att i stället sätta sin tilltro till imperialismens "västerländska demokrati" och dess "krig mot terrorismen" eller illusionen om en "fredlig" imperialism, en "multipolär" sådan. 

Det är visserligen sant att det t.ex. i Syrien inte existerar någon stark kommunistisk rörelse i dag, men vad kommunisterna runtom i världen måste göra är att på alla sätt bidra till att en sådan skall kunna skapas. Om de proletära krafterna skall kunna stärkas och åta sig uppgiften att leda de nationella befrielsekrigen så kan de inte luta sig mot den ena eller andra imperialistmakten; de måste förlita sig på sina egna krafter och på de hundratals miljoner människor som innerligt hatar imperialismen. Som Mao påpekade, så är imperialisternas "oövervinnerlighet" en illusion; de är "papperstigrar". Deras styrka är kortsiktig: de är en liten minoritet av utsugare som försvarar ett ruttet, döende system. Arbetarklassen och folken å andra sidan utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning och har framtiden på sin sida; det som krävs idag är att kommunisterna i varje land åtar sig sin ledande roll.

"De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.
I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.
Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.
Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.
1960 års Uttalande säger: 'Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften...'
Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.
[...]
Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.
[...]
"Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna - detta är proletariatets politik utåt." (Lenin: "Den ryska revolutionens utrikespolitik". "Saml. arbeten", ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.) 

torsdag 1 september 2016

Fred Hampton om klasskamp och rasism

Fred Hampton


“You know, a lot of people have hang-ups with the Party because the Party talks about a class struggle. We say primarily that the priority of this struggle is class. That Marx and Lenin and Che Guevara and Mao Tse-tung and anybody else that has ever said or knew or practiced anything about revolution always said that a revolution is a class struggle. It was one class - the oppressed, and that other class - the oppressor. And it’s got to be a universal fact. Those that don’t admit to that are those that don’t want to get involved in a revolution, because they know as long as they’re dealing with a race thing, they’ll never be involved in a revolution. (...)

We never negated the fact that there was racism in America, but we said that the by-product, what comes off of capitalism, that happens to be racism. That capitalism comes first and next is racism. That when they brought slaves over here, it was to make money. So first the idea came that we want to make money, then the slaves came in order to make that money. That means, through historical fact, that racism had to come from capitalism. It had to be capitalism first and racism was a byproduct of that.”

(Fred Hampton, Black Panther Party, 1968)

Om "burkinin" och imperialismen

Många har med rätta blivit upprörda över bilderna av fransk polis som tvingar en kvinna att ta av sig sin "burkini". Kritiken har framför allt fokuserat på händelsen som ett uttryck för kvinnoförtryck: med Jonas Gardells ord finns det bara en "enda gemensam nämnare" mellan detta förtryck och det religiösa Sharia-förtrycket, nämligen att det i båda fallen är "män som tvingar kvinnor".

Det är visserligen sant att händelsen är ett exempel på hur samma patriarkala förtryck utövas av såväl "västerländska demokratier" som av feodala och religiösa krafter i tredje världen, om än i lite olika former. Men att reducera händelser som denna till en fråga om "män mot kvinnor" är att dölja och blunda för de verkliga ekonomiska och politiska intressena bakom den kampanj "mot islamism" som nu drivs fram av den franska staten och av hela imperialismen. Under borgerlig och småborgerlig ledning blir feministiska argument - ofta även argument som i sig är riktiga - ett sätt att skyla över
klasskampen och dra uppmärksamheten bort från imperialismens utsugning och krig. De vill inte att vi skall fråga oss "VILKA män är det som gör detta mot VILKA kvinnor, och VARFÖR?" utan helt enkelt nöja oss med att säga "det är som vanligt, män gör dåliga saker mot kvinnor". Kampen mot kvinnoförtrycket används på detta sätt både av den imperialistiska staten - i detta fall den franska - och av dess kritiker som en bricka i ett spel, till försvar för det system som är själva roten till patriarkatet.

Vad vi nu ser i Frankrike är en del av en världsomspännande ideologisk och politisk kampanj, inledd av den nordamerikanska imperialismen och nu framdriven av såväl svenska som amerikanska, ryska och övriga imperialister. En kampanj som tar "islamismen" som förevändning för att hetsa mot de förtryckta folken i tredje världen, för att legitimera imperialismens plundringskrig och den ökade repressionen mot arbetarklassen i "väst", för att vända världens arbetande och förtryckta folk mot varandra i stället för mot utsugarsystemet.

Skräckpropagandan om "islamisering" är ett verktyg för att dra över så stora delar av befolkningen som möjligt till monopolkapitalets sida, till stöd för dess krig utomlands och dess fascistiska politik på hemmaplan. Både motiven och metoderna känner vi igen från Hitlertyskland, men idag har imperialisterna bytt ut rasbiologiska argument mot myten om den "västerländska civilisationen", om en "frihet" och "sekularism" som påstås vara hotad av "fundamentalistiska" krafter. De mest intensivt exploaterade arbetarna och förtryckta folken, såväl kvinnor som män, jagas och förföljs nu av kvinnliga såväl som manliga representanter för den "västerländska civilisationen", d.v.s. samma imperialistiska "civilisation" som aktivt upprätthåller den feodala och byråkratkapitalistiska efterblivenheten, utsugningen och förtrycket i tredje världens förtryckta nationer. Den "västerländska demokratin" är inte islamismens motsats; de är i själva verket två sidor av samma mynt, och det är imperialismen som är huvudproblemet.

En av frontfigurerna för den franska varianten av denna kampanj är Marine Le Pen, kvinna och ledare för fascistiska Nationella Fronten, som har gått i spetsen för partiets anpassning till det imperialistiska monopolkapitalets nuvarande behov. Detta fascistparti har under hennes ledning följt samma bana som stakats ut av de härskande i USA och hela Europa, där borgarklassens propaganda gått från konservatism, traditionella könsroller, kristendom och antisemitism till "normbrytande" liberalism, stöd till Israel, borgerlig feminism och "gay rights" (notera för övrigt att stödet för Nationella Fronten ökat kraftigt bland homosexuella i Paris). Det skulle vara ett stort misstag att tro att den härskande klassen därmed på något sätt blivit "progressiv"; vad det handlar om är en annan utformning av den ideologiska ramen, en anpassning av propagandakriget till dagens förhållanden för att fylla samma funktion som tidigare fylldes av "traditionell" konservatism och fascism - d.v.s. att mobilisera småbourgeoisien och andra samhällsskikt i utsugningens och de imperialistiska krigens tjänst. Den borgerliga diktaturens vapen kanske ser lite annorlunda ut på ytan, men nu liksom förr riktas de mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

Arbetarklassen kan över huvud taget inte bekämpa patriarkalt, feodalt och religiöst förtryck genom att underordna sig eller alliera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess reaktionära stater. Förutsättningen för att kunna bekämpa sådant förtryck är att först ovillkorligt ställa sig på den internationella arbetarklassens och de förtryckta folkens sida i kampen mot alla imperialisterna, alla deras stater (inklusive den svenska), all deras utsugning och alla deras krig.

Den feminism vi behöver är en proletär och revolutionär feminism, inte en borgerlig och småborgerlig feminism som går i utsugarklassens ledband. Att bekämpa "islamistiskt förtryck" under ledning av (eller i samarbete med) den imperialistiska staten - som nu även t.ex. Åsa Linderborg förespråkar - innebär objektivt sett att bli en del av den imperialistiska och fascistiska kampanj vi har beskrivit här, oavsett om man klär in det hela i "vänster"- eller högerargument. Den kamp som behövs måste i stället vara en del av arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för att störta hela detta system, och den måste föras helt oberoende av och i kamp mot de imperialistiska och reaktionära staterna - men en sådan kamp är förstås utesluten för dem vars karriärer och privilegier är beroende av dessa stater.


Se även våra tidigare artiklar i ämnet:

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Varför väljer folk att slåss för IS?

Och den här artikeln av Dine Malmsten i Clarté:

Om "I förorten växer männens diktatur"

Demonstration i Paris för Palestina

söndag 31 juli 2016

Behemoth: om fascismen och imperialismens krig

Idag vill vi rekommendera en mycket läsvärd bok för alla som vill förstå vad fascismen är: Franz L Neumanns Behemoth - The Structure and Practice of National Socialism. Boken kom ut 1942, och har alltså den fördelen att den inte är besmittad av den fullständiga historieförfalskning som den härskande klassen genomförde efter 1945 och som präglar de flesta analyser av kriget och fascismen sedan dess.

Neumann visar i boken utförligt bl.a. hur den tyska fascismen var en ideologi och en rörelse av och för det imperialistiska monopolkapitalet, och hur den använde sig av diverse klassmotsättningar och upprorsstämningar - framför allt bland småbourgeoisien och olika fraktioner av borgarklassen - för att mobilisera befolkningen i enlighet med monopolkapitalets agenda; mot arbetarklassens uppror, för borgarklassens diktatur och för dess imperialistiska aggressionskrig.

Att fundera över: vilka partier/rörelser finns det idag som framställer sig som "revolutionärer" och "socialister" med det egentliga syftet att få oss att acceptera den borgerliga diktaturen och dra med oss i krigshetsen och terrorn mot arbetarklassen och de förtryckta folken i kolonierna?

Boken tar upp flera olika viktiga sidor av fascismens politik som vi kommer att återkomma till; idag återger vi några utdrag som handlar om just fascismen och de imperialistiska krigen. Boken har av någon anledning aldrig översatts till svenska, så översättningen är vår egen.

"I samband med Världskriget 1914-18 såg vi det första försöket att inkorporera de arbetande klasserna i ett imperialistiskt system. Socialdemokraterna och fackföreningarna samarbetade aktivt [...]
Men trots inledande framgångar så misslyckades i slutändan försöket att inkorporera massorna. Det Oberoende Socialdemokratiska Partiet och Spartakusförbundet växte på Socialdemokraternas och fackföreningarnas bekostnad. Den tyska industrins imperialistiska målsättningar blev så tydliga att problemet med fredssträvandena inte längre kunde kringgås. [...]
De imperialistiska grupperna inom det tyska samhället fann i det Nationalsocialistiska partiet den allierade de behövde för att tillhandahålla en massbas för imperialismen. [...]
Under hela den moderna imperialismens historia har imperialistisk propaganda alltid  försökt med två olika tillvägagångssätt: för det första, att framställa kriget som ett defensivt sådant, som en kamp för överlevnad; för det andra, att ideologiskt och organisatoriskt inkorporera massorna i kriget. Den vite mannens börda, folkets mission, Manifest Destiny* är alla exempel på det andra tillvägagångssättet. Detta sätt har aldrig lyckats skapa stöd för storskaligt aggressivt krig. Folk bestämmer sig inte frivilligt för att totalt organisera sig för imperialistisk expansion när det kräver kolossala uppoffringar i blod och energi. De måste tvingas till det. De måste organiseras på ett sådant sätt att de inte kan göra motstånd. De måste utsättas för sådan propaganda så att de inte uttrycker öppet motstånd. Deras demokratiska övertygelser måste dras upp med roten och andra ideologier måste inplanteras. [...]
Inte heller kan sådana krig längre organiseras inom det gamla ramverket av kontrarevolution och absolutism, där endast krigsmaskineriet är centraliserat och där detta helt enkelt förlitar sig på det militära befälets diktatoriska makt. Detta krig är ett totalt sådant; ingen del av livet förblir orört. Varje aktivitet måste underordnas kriget; individen måste bli fullständigt uppslukad av det, måste bli oupplösligt knuten till det. Sådan inkorporering är särskilt nödvändig därför att ett samhälle som genomgått en fas av storskalig demokrati inte längre kan exludera massorna. Organisatoriska, ideologiska och propagandistiska mönster måste utarbetas för detta syfte. Den nya ideologin måste vara demokratisk, åtminstone på ytan. Härskarna och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna samhälleliga antagonismerna måste användas och förvandlas till extern aggression." 

* Manifest Destiny, "Ett bestämt öde", (Ödets manifest) är ett begrepp som uttrycker övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut ända till Stilla Havet. Uttrycket användes första gången i mitten av 1800-talet, ofta för att uppmuntra amerikansk territoriell expansion. (Wikipedia).

torsdag 30 juni 2016

Lenin apropå "Brexit"

Med anledning av folkomröstningen i England och "Brexit" har vi tagit fram  följande rader av Lenin, som påminner oss om några viktiga saker att hålla i åtanke: arbetarklassen kan inte krossa borgarklassens diktatur, imperialismen eller dess allianser och unioner genom några omröstningar eller genom att svansa efter den ena eller andra av utsugarklassens fraktioner och imperialistiska stater. Det enda sättet vi kan krossa dem och bygga vår egen makt är genom revolution, vilket kräver att arbetarklassen i varje land förenar sin kamp med de förtryckta nationernas kamp mot imperialismen - inte bara mot några av imperialisterna utan mot hela imperialismen - och bekämpar det ledande skikt av borgerlig "vänster", revisionister av alla slag som går utsugarnas ärenden och gör allt för att legitimera och rädda det imperialistiska systemet. Vi har ingenting att vinna på att låta oss dras med och utnyttjas i borgarnas valkampanjer och omröstningar, vårt jobb är att bojkotta och avslöja dem. 

Såhär skrev Lenin 1916 apropå en möjlig framtida imperialistisk "europeisk union" (fetstilen är vår):

"Perspektivet om Kinas uppdelning föranleder Hobson till följande ekonomiska värdering: 'Större delen av Västeuropa skulle då kunna anta samma utseende och karaktär som nu utmärker vissa landsdelar i södra England, på Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz: små klickar av rika aristokrater, som erhåller aktieutdelningar och räntor från Fjärran östern, därnäst en något större grupp av yrkes- och affärsmän samt en stor mängd privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och den industri, som sysslar med att lägga sista handen vid de färdiga fabrikaten. De viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens massprodukter, masshalvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika'. 'Vi har antytt möjligheten av en ännu större allians mellan väststaterna, en europeisk stormaktsfederation: den skulle inte blott underlåta att föra världscivilisationen framåt utan skulle också kunna frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas högre klasser erhåller väldiga tributer från Asien och Afrika och med hjälp av dessa underhåller stora, dresserade massor av yrkesarbetare, som inte längre är sysselsatta med att framställa massprodukter inom jordbruket och industrin utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må de, som är böjda för att med en axelryckning avfärda en sådan teori' (det borde heta: perspektiv) 'såsom inte värd att tas i betraktande, undersöka de ekonomiska och sociala förhållandena i de områden av det nutida södra England, som redan försatts i ett sådant läge. Må de betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, ifall Kina underkastades ekonomisk kontroll från dylika grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' (rentierer) och deras tjänstemän inom politiken och handeln, vilka skulle pumpa ut profiter ur den väldigaste potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka dem i Europa. Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svårt att överblicka för att göra enbart denna eller någon annan tolkning av framtiden mycket sannolik. Men de inflytanden, som för närvarande styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte stöter på en motverkan, om de inte avledes åt ett annat håll, så arbetar de just i riktning mot en sådan utgång.'
Socialliberalen Hobson ser inte, att endast det revolutionära proletariatet kan prestera denna "motverkan" och endast i form av den sociala revolutionen. Han är ju socialliberal! Men redan 1902 kom han på ett förträffligt sätt fram till frågan om såväl betydelsen av "Europas förenta stater" (vilket kautskyanen Trotskij bör hålla i minnet!) som av allt det, vilket de hycklande kautskyanerna i olika länder skyler över, nämligen att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med den imperialistiska bourgeoisin just arbetar på att skapa ett imperialistiskt Europa på Asiens och Afrikas skuldror, att opportunisterna objektivt sett representerar en del av småbourgeoisin och av vissa skikt av arbetarklassen, den del som är köpt med den imperialistiska extraprofiten och förvandlats till kapitalismens gårdvarar, till arbetarrörelsens förförare." (Lenin - Imperialismen och socialismens splittring)

onsdag 22 juni 2016

José Carlos Mariátegui om revolutionen

"Den politiska sektor som jag aldrig kan komma överens med är den andra, den medelmåttiga reformismen, den tämjda socialismen, den hycklande demokratin. Och vidare, om revolutionen kräver våld, auktoritet, disciplin, så är jag helt för våldet, auktoriteten, disciplinen. Jag accepterar dem i ett enda stycke, med alla deras fasor, utan några fega reservationer."


(José Carlos Mariátegui (1894-1930), grundare av Perus Kommunistiska Parti)


tisdag 24 maj 2016

Om NATO, värdlandsavtalet och imperialisternas skiftande allianser

I morgon skall Sveriges Riksdag rösta om det s.k. värdlandsavtalet med NATO. Det är ett avtal som i korthet innebär att den militära alliansen under USA:s befäl skall kunna placera ut soldater och vapen i Sverige och föra krig från svensk mark och med svenskt militärt deltagande. Avtalet är bara ytterligare ett steg närmare ett formellt svenskt medlemskap; i praktiken deltar Sverige redan i NATO:s krig och stora förberedelser för ett nytt europeiskt krig genomförs redan på svensk mark.

Trots en intensiv kampanj av skräckpropaganda och krigshets för att manipulera opinionen så visar alla undersökningar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning säger nej till detta utökade samarbete med NATO, men vad folket vill är förstås inte något som bekymrar Riksdagens politiker. Alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har uppgett att de kommer att rösta ja till värdlandsavtalet. SD har i skrivande stund deklarerat att de inte kommer att stödja V:s krav på att skjuta upp omröstningen; enligt Åkesson är partiet motståndare till både värdlandsavtalet och Vänsterpartiets krav på "vilandeförklaring".

Vad betyder då dessa ställningstaganden? Varför är alla dessa liberaler, socialdemokrater och andra så villiga att överge Sveriges påstådda "neutralitet", öppet ansluta sig till den största supermaktens krigsplaner och i praktiken förbereda Sveriges deltagande i ett nytt europeiskt storkrig? Svaret är att dessa partier i slutändan inte är något annat än representanter för den lilla klick av monopolkapitalister som har den verkliga makten i Sverige, och den dominerande fraktionen av den svenska borgarklassen är allierad med den nordamerikanska imperialismen därför att det är den allians som bäst tjänar de svenska imperialisternas profitintressen, inte minst deras vapenförsäljning och deras utsugning av arbetskraft och naturtillgångar i de förtryckta nationerna (inte minst i Östeuropa). Skälen är till stor del desamma som när denna borgarklass och dess Riksdag beslutade att låta den tyska imperialismens hitlerfascister använda svensk mark för sina trupp- och vapentransporter.

Men vad betyder då SD:s och V:s "motstånd" mot värdlandsavtalet? Representerar dessa partier det svenska folkets motstånd mot USA och dess krigsplaner? Är deras ställningstagande ett uttryck för "antiimperialism"? Eller är det kanske så, som de övriga reaktionärerna försöker inbilla oss, att de som motsätter sig USA:s och NATO:s planer är "extremister" som motsätter sig den "demokrati" och "frihet" som USA påstås företräda? Nej, ingenting av detta har något med verkligheten att göra. I verkligheten är både SD och V lika mycket representanter för borgarklassen som de övriga partierna, men de måste båda ta hänsyn till de grupper som utgör deras viktigaste bas, d.v.s. även de delar av borgarklassen och småbourgeoisien vars ekonomiska och politiska intressen inte är kopplade till USA och dess krig.

Liksom i de större europeiska imperialistmakterna, framför allt Tyskland och Frankrike, så finns det i Sverige delar av borgarklassen som förespråkar eller överväger en rysk-europeisk imperialistisk allians för att utmana den nordamerikanska supermaktens hegemoni. Exempel på detta är t.ex. Göran Perssons uttalanden om Rysslands roll i Syrien och den tyske socialdemokratiske f.d. Rikskanslern Helmut Schmidts ställningstaganden, liksom en del av de fascistiska grupperingarnas "pro-ryska" ståndpunkt. Detta motstånd mot USA:s hegemoni har ingenting med "antiimperialism" att göra, precis som USA:s och dess allierades krigspropaganda inte har någonting att göra med att bekämpa "Putins förtryck" eller att "försvara demokratin". Vad det handlar om är imperialistmakter som - i skiftande allianser - på nytt behöver dela upp världen emellan sig med hjälp av krig, och som vanligt sker det på arbetarklassens och de förtryckta folkens bekostnad. Och samtidigt som dessa imperialister kämpar mot varandra till döds för att roffa åt sig en större del av kakan, så samarbetar de på alla sätt när det gäller att hetsa mot och bekämpa arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp.

I fallet SD så är majoriteten av partiets medlemmar och väljare NATO-vänliga (SD och moderaterna är de partier som har den största andelen NATO-positiva), men det finns också en stark fraktion inom partiet som, i likhet med de franska fascisterna i Front National, representerar den del av borgarklassen som har mer att vinna på en allians med den ryska imperialismen. SD:s "motstånd" mot värdlandsavtalet är förmodligen i huvudsak en kompromiss för att inte stöta bort denna fraktion, men det råder ingen tvekan om att partiet fortfarande väljer att luta sig mot den dominerande USA-trogna borgarklassen. Partiets vacklan i sista minuten är ett uttryck för den opportunism som är typisk för fascister, och ett uttryck för en vacklan hos den svenska borgarklassens fraktioner.

På ett liknande sätt måste även Vänsterpartiet ta hänsyn till sin väljarbas och framför allt till de olika delar av borgarklassen och småbourgeoisien som partiet förlitar sig på för att få vara med och mingla i maktens korridorer. Å ena sidan måste Vänsterpartiet försöka behålla stödet från de väljare som fortfarande vill bekämpa imperialismen; partiet måste därför upprätthålla en "antiimperialistisk" retorik för att dölja det faktum att partiet i verkligheten representerar just den svenska imperialismen och stödjer dess allians med USA och dess bombkrig i tredje världen. Å andra sidan så representerar även vänsterpartiet i viss mån de delar av borgarklassen som ser en allians med den ryska imperialismen som en bättre häst att satsa på när det gäller att garantera framtida profiter. Som vi har varit inne på tidigare: fascister och borgerlig reformistisk "vänster" har det gemensamt att de båda alltid representerar imperialismen, oavsett vilka olika imperialistmakter de för tillfället vill alliera sig med. Trots sina flirtar med rysk imperialism och trots sin falska "antiimperialistiska" retorik, så tar dock både SD och V fortfarande tydligt ställning för den svenska imperialismens allians med den största imperialistiska supermakten USA och dess folkmordskrig, även om de försöker dölja det med tal om "FN-mandat" och "neutralitet".

Jämför följande uttalanden från de två partierna, och observera att de "fredsbevarande insatser" de talar om i själva verket betyder deltagande i imperialistisk aggression för att bevaka och utvidga kapitalets exploatering av förtryckta nationer, såsom vi sett i Irak, Libyen, Afghanistan för att bara nämna några få exempel. FN agerar i dessa sammanhang som stödtrupper och "förkläde" för imperialismens styrkor.

"Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom." (Sverigedemokraterna - ur "Kraftsatsning på försvaret")

"Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande." (Vänsterpartiet om NATO)

"Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag" (Jonas Sjöstedt i Norrbottenskuriren)