Rosengård: det handlar om klasskamp

De senaste händelserna i Rosengård den 28 augusti (och de olika reaktionerna på dessa) ger oss en ganska tydlig illustration av den politiska situationen i Sverige idag. I korthet sker följande: 

En handfull fascister från Danmark och Sverige planerar en rasistisk manifestation med ”islamkritik” som förevändning. Några av dem genomför provokationen genom att bl.a. bränna en koran i arbetarförorten Rosengård i Malmö, beväpnade med bl.a. baseballträn och ev. skjutvapen. 

För några hundra boende i området blir denna provokation droppen som får bägaren att rinna över; det handlar om ungdomar som under åratal sett sitt område förslummas allt mer av bostadsbolagens profitjakt, som ser sina rättigheter som arbetare avskaffas bit för bit, som tvingas ner i arbetslöshet och fattigdom, som systematiskt utsätts för rasistisk hets från alla håll, och som under de senaste månaderna blivit offer för en allt mer intensiv repression i form av enorma polisoperationer som i princip är lokala undantagstillstånd, med brutala razzior, gripanden och övervakning. Det är arbetande människor som varje dag, av såväl liberaler som fascister och sossar tilldelas rollen som syndabockar i ett samhälle präglat av kapitalismens förfall. 

Inom denna den fattigaste och mest förtryckta delen av arbetarklassen, som till stor del består av invandrare, är folken från Mellanöstern särskilt utsatta: imperialistmakternas plundrings- och omfördelningskrig har i årtionden ackompanjerats av en ständig hetskampanj mot de arabiska folken, under förevändning om en påstådd kamp mot ”islamismen”. Samma hetskampanj tjänar idag till att underlätta utnyttjandet av invandrare som extra billig, rättslös och desperat arbetskraft i imperalistiska länder som Sverige.  Fascister som Paludan och SD är bara det mest vulgära uttrycket för en ideologi och en politik som redan marknadsförs och praktiseras av alla de övriga partierna, i monopolkapitalets tjänst. 

I själva verket handlar varken fascisternas ”anti-muslimska” provokation eller rosengårdsbornas motstånd om religion. Den härskande utsugarklassen behöver den rasistiska hetsen för att hålla arbetarklassen uppdelad i grupper som kan ställas mot varandra, och det är det som är syftet med den hycklande propagandan om ”västerländsk civilisation” mot ”religiöst förtryck”. När den svenska borgarklassen och dess stat nu fortsätter att gå till angrepp mot HELA arbetarklassens rättigheter och levnadsvillkor, så blir denna hets ännu viktigare. För att de ska kunna fortsätta genomföra den planerade plundringspolitiken – avskaffa anställningstryggheten, angripa strejkrätten, pressa ner lönerna o.s.v. - så måste de till varje pris förhindra att klassen enar sig som klass, gör motstånd och reser sig i kamp mot systemet. De reaktionära islamister som faktiskt är aktiva i förorterna gynnar förstås också den borgerliga agendan, men de utgör knappast huvudproblemet; de enda konkreta uttalanden vi har sett hittills från imamerna i Malmö fördömer dessutom ”upploppet” och kräver MER polisiär repression. 

Med tanke på våra historiska erfarenheter så borde allt detta vara självklart åtminstone för alla som kallar sig marxister och materialister, men i stället ser vi återigen hur den opportunistiska borgerliga ”vänstern” gör gemensam sak med fascister och "nyliberaler". I stället för att genomskåda och avslöja utsugarklassens planer och hetspropaganda, så hjälper de till att sprida den under förevändningar om att ”bekämpa religionen”. I stället för att se hur upproret mot kapitalismen kokar i arbetarförorterna, så fördömer de ”bråkstakarna”, ställer sig skamlöst på borgarstatens sida och försvarar repressionen. Bakom deras trendiga hyllningar till det ”sekulära” samhället ser vi att dessa ”moderna demokrater” i själva verket fundamentalistiskt tillämpar den lutheranska kristendomens grundprincip, som än idag genomsyrar det svenska samhället: att upproret mot den härskande utsugarklassen är den största tänkbara synden, att ”inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell” och att de ”mordiska och tjuvaktiga bondehoparna” bör ”slås, dräpas och knivhuggas” (Martin Luther)*. 

Att rosengårdsungdomarnas protester må ha varit ostrukturerade eller ineffektiva, eller att de må ha lidit av bristande politiskt medvetande och tog sig religiösa former, är i sammanhanget sekundärt. När personer som påstår sig representera arbetarklassen tar detta som förevändning för att fördöma ”bråkstakarna” så är det inget annat än billigt klassförräderi och underdånigt fjäsk för den härskande klassen.

  _____________________________________________________

 * Martin Luther, ur "Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna" (1525): ”Låt därför alla som kan slå, dräpa och knivhugga göra det, i hemlighet eller öppet, med åtanke att inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell ... Dopet frigör inte människans kropp eller egendomar, utan själen; evangelierna gör inte gods till allmän egendom, utom i de fall där de som av egen fri vilja gör som apostlarna och lärjungarna gjorde i Apostlagärningarna 4:32–37. De krävde inte, eller gjorde som våra galna bönder, att andras egendomar, som Pilatus eller Herodes, skulle bli allmänna, utan bara sina egna ägodelar. Våra bönder vill dock att andras egendomar ska bli gemensamma, men behålla sina egna själva. Vilka fina kristna! Jag tror inte att det finns en enda djävul kvar i helvetet; de har alla farit i bönderna. Deras galenskap går bortom alla gränser.”

Om "burkinin" och imperialismen

Många har med rätta blivit upprörda över bilderna av fransk polis som tvingar en kvinna att ta av sig sin "burkini". Kritiken har framför allt fokuserat på händelsen som ett uttryck för kvinnoförtryck: med Jonas Gardells ord finns det bara en "enda gemensam nämnare" mellan detta förtryck och det religiösa Sharia-förtrycket, nämligen att det i båda fallen är "män som tvingar kvinnor".

Det är visserligen sant att händelsen är ett exempel på hur samma patriarkala förtryck utövas av såväl "västerländska demokratier" som av feodala och religiösa krafter i tredje världen, om än i lite olika former. Men att reducera händelser som denna till en fråga om "män mot kvinnor" är att dölja och blunda för de verkliga ekonomiska och politiska intressena bakom den kampanj "mot islamism" som nu drivs fram av den franska staten och av hela imperialismen. Under borgerlig och småborgerlig ledning blir feministiska argument - ofta även argument som i sig är riktiga - ett sätt att skyla över

klasskampen och dra uppmärksamheten bort från imperialismens utsugning och krig. De vill inte att vi skall fråga oss "VILKA män är det som gör detta mot VILKA kvinnor, och VARFÖR?" utan helt enkelt nöja oss med att säga "det är som vanligt, män gör dåliga saker mot kvinnor". Kampen mot kvinnoförtrycket används på detta sätt både av den imperialistiska staten - i detta fall den franska - och av dess kritiker som en bricka i ett spel, till försvar för det system som är själva roten till patriarkatet.

Vad vi nu ser i Frankrike är en del av en världsomspännande ideologisk och politisk kampanj, inledd av den nordamerikanska imperialismen och nu framdriven av såväl svenska som amerikanska, ryska och övriga imperialister. En kampanj som tar "islamismen" som förevändning för att hetsa mot de förtryckta folken i tredje världen, för att legitimera imperialismens plundringskrig och den ökade repressionen mot arbetarklassen i "väst", för att vända världens arbetande och förtryckta folk mot varandra i stället för mot utsugarsystemet.

Skräckpropagandan om "islamisering" är ett verktyg för att dra över så stora delar av befolkningen som möjligt till monopolkapitalets sida, till stöd för dess krig utomlands och dess fascistiska politik på hemmaplan. Både motiven och metoderna känner vi igen från Hitlertyskland, men idag har imperialisterna bytt ut rasbiologiska argument mot myten om den "västerländska civilisationen", om en "frihet" och "sekularism" som påstås vara hotad av "fundamentalistiska" krafter. De mest intensivt exploaterade arbetarna och förtryckta folken, såväl kvinnor som män, jagas och förföljs nu av kvinnliga såväl som manliga representanter för den "västerländska civilisationen", d.v.s. samma imperialistiska "civilisation" som aktivt upprätthåller den feodala och byråkratkapitalistiska efterblivenheten, utsugningen och förtrycket i tredje världens förtryckta nationer. Den "västerländska demokratin" är inte islamismens motsats; de är i själva verket två sidor av samma mynt, och det är imperialismen som är huvudproblemet.

En av frontfigurerna för den franska varianten av denna kampanj är Marine Le Pen, kvinna och ledare för fascistiska Nationella Fronten, som har gått i spetsen för partiets anpassning till det imperialistiska monopolkapitalets nuvarande behov. Detta fascistparti har under hennes ledning följt samma bana som stakats ut av de härskande i USA och hela Europa, där borgarklassens propaganda gått från konservatism, traditionella könsroller, kristendom och antisemitism till "normbrytande" liberalism, stöd till Israel, borgerlig feminism och "gay rights" (notera för övrigt att stödet för Nationella Fronten ökat kraftigt bland homosexuella i Paris). Det skulle vara ett stort misstag att tro att den härskande klassen därmed på något sätt blivit "progressiv"; vad det handlar om är en annan utformning av den ideologiska ramen, en anpassning av propagandakriget till dagens förhållanden för att fylla samma funktion som tidigare fylldes av "traditionell" konservatism och fascism - d.v.s. att mobilisera småbourgeoisien och andra samhällsskikt i utsugningens och de imperialistiska krigens tjänst. Den borgerliga diktaturens vapen kanske ser lite annorlunda ut på ytan, men nu liksom förr riktas de mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

Arbetarklassen kan över huvud taget inte bekämpa patriarkalt, feodalt och religiöst förtryck genom att underordna sig eller alliera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess reaktionära stater. Förutsättningen för att kunna bekämpa sådant förtryck är att först ovillkorligt ställa sig på den internationella arbetarklassens och de förtryckta folkens sida i kampen mot alla imperialisterna, alla deras stater (inklusive den svenska), all deras utsugning och alla deras krig.

Den feminism vi behöver är en proletär och revolutionär feminism, inte en borgerlig och småborgerlig feminism som går i utsugarklassens ledband. Att bekämpa "islamistiskt förtryck" under ledning av (eller i samarbete med) den imperialistiska staten - som nu även t.ex. Åsa Linderborg förespråkar - innebär objektivt sett att bli en del av den imperialistiska och fascistiska kampanj vi har beskrivit här, oavsett om man klär in det hela i "vänster"- eller högerargument. Den kamp som behövs måste i stället vara en del av arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för att störta hela detta system, och den måste föras helt oberoende av och i kamp mot de imperialistiska och reaktionära staterna - men en sådan kamp är förstås utesluten för dem vars karriärer och privilegier är beroende av dessa stater.


Se även våra tidigare artiklar i ämnet:

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Varför väljer folk att slåss för IS?

Och den här artikeln av Dine Malmsten i Clarté:

Om "I förorten växer männens diktatur"

Demonstration i Paris för Palestina

Varför väljer folk att slåss för IS?

Människorna som ansluter sig till Den Islamiska staten (IS), eller Daesh på arabiska, beskrivs i den "civiliserade" borgarpressen med klassisk krigshetsande och rasistisk jargong. Medan imperialismens arméer på sin höjd kan "kritiseras" för vissa "övertramp" (som när de utplånar hela byar med napalm eller mördar 500 000 irakiska barn för "demokratins" skull), så beskrivs IS-soldaterna som blodtörstiga och sexgalna monster, besatta av "fanatisk" tro på en mystisk och vildsint religion. Fascister som SD eller Front National säger det rakt ut, men det är samma idéer som ligger till grund för resonemangen hos kapitalets köpta intellektuella från höger till "vänster". 

För oss kommunister råder det idag ingen tvekan om att IS är ett barn av imperialismen, mer specifikt USA och dess allierade, som bidragit med omfattande ekonomiskt och militärt stöd för att bygga upp en jihadrörelse att använda som kanonmat mot de förtryckta folken och i imperialisternas krig om territorier och profiter. Men hur lyckas rörelser som IS då vinna folkets stöd? Hur kommer det sig att så många ansluter sig till en sådan rörelse och är beredda att offra sina liv för "jihad"? Det handlar inte, som idealisterna tror, om "religiös övertygelse", utan om att islamisterna åtminstone ser ut att erbjuda det som de förtryckta folken behöver: kamp mot imperialismen, mot dess utsugning och dess folkmord. Och så länge de förtryckta inte finner någon sant antiimperialistisk, revolutionär rörelse för att krossa hela det imperialistiska systemet, så får de ta vad som finns till hands.

Vi vill rekommendera två mycket läsvärda artiklar på just temat "varför ansluter sig folk till IS?". Den första handlar om ett antal intervjuer med tillfångatagna IS-soldater. Vi har översatt några bitar ur den till svenska (hela artikeln på engelska finns här):

"Han var en arbetare som arbetade för att försörja sin stora familj när han skadade sin rygg och förlorade jobbet. Det var då, berättar han, som en vän - en avlägsen släkting men från samma stam - tog kontakt med honom och erbjöd honom att arbeta för ISIS... Livet under Islamiska staten var ren terror, säger han; han kämpade bara för att han var vettskrämd. Andra kanske gjorde det av tro, men inte han. Hans familj behövde pengarna, och detta var den enda chansen att försörja dem."

"Varför gjorde han alla dessa saker? Många antar att dessa soldater är motiverade av en tro på den Islamiska staten, ett kalifat lett av en kalif med den traditionella titeln Emir al-Muminiin, "de trognas befäl"... Men detta stämmer helt enkelt inte när det gäller de fångar vi intervjuar. De är sorgligt okunniga om Islam och har svårt att besvara frågor om Sharia-lag, militant Jihad och kalifatet."

"Mer relevant än islamsk teologi är att det finns andra, mycket mer övertygande förklaringar till varför de slogs för den sidan de gjorde. Vid slutet av intervjun med den första fången frågar vi 'har du några frågor till oss?' För första gången sedan han kom in i rummet ler han - överraskat - och berättar till slut vad det var som verkligen motiverade honom... 'Amerikanerna kom", sade han. 'De tog bort Saddam, men de tog också bort vår säkerhet. Jag gillade inte Saddam, vi svalt då, men vi hade åtminstone inte krig.'"

"De är barn av ockupationen, många av dem förlorade sina fäder under viktiga perioder (genom fängelse, död genom avrättning eller strider i motståndskampen), och de är fyllda av raseri mot Amerika och sin egen regering. De drivs inte av en idé om ett Islamiskt kalifat utan gränser; det är snarare så att ISIS är den första gruppen sedan Al Qaeda som erbjudit dessa förnedrade och rasande unga män ett sätt att försvara sin värdighet, familjen och stammen."

Den andra artikeln handlar om de ungdomar i Europas fattiga förorter som väljer att ansluta sig till IS, och tar upp frågan om den s.k. "vänsterns" svek, d.v.s. hur revisionisterna, klassförrädarna och socialchauvinisterna - som har fräckheten att kalla sig "kommunister" - ställt sig på imperialismens sida mot arbetarklassen och därmed lämnat fältet öppet för islamisterna. Artikeln (läs hela här) lider i sig av en hel del reformistiska illusioner, men den viktiga poängen går fram ändå:

"En märkbart frånvarande aktör som viktig kraft i att forma integrationspolitiken var [den franska] vänstern.

Det beror på att den till stora delar marginaliserat sig själv. Socialisterna köpte i det stora hela den teknokratiska integrationsmodellen, medan kommunistpartiet växlade mellan fientlighet mot och ett motvilligt accepterande av invandrare. Kommunisterna förstod inte hur kapitalismen skapade nya lager av marginaliserade arbetare, utan höll sig i det stora hela till att representera, tjäna och skydda sin traditionella arbetarklassbas. Kommunistpartiet var till en början invandrarfientligt, partiledningen röstade för att begränsa invandringen 1980, och i de kommuner som styrdes av partiet motsatte man sig att invandrare fick tillgång till allmännyttans bostäder. I dag, trots att partiet stödjer legaliseringen av papperslösa invandrare, är invandrarna och kommunisterna misstänksamma mot varandra."

"Det verkliga hotet i Frankrike, och mer allmänt i Europa, är inte fantasierna om tusen sovande jihadistceller som står redo att åsamka förödelse. Det verkliga hotet är polisstatens förföljelser av invandrargrupper. Dessa förföljelser har stöd av väsentliga delar av majoritetsbefolkningen som högerkrafterna har mobiliserat.

Dessa krafter har blivit mer sofistikerade i sina sätt att popularisera sitt reaktionära projekt. I den debattartikel som Marine Le Pen [partiledare för fascistiska Nationella Fronten] publicerade i New York Times åberopade hon den liberala ikonen Albert Camus och använde en republikansk retorik: 'Vi fransmän är djupt fästa vid vår laicité [sekularism], vår suveränitet, vårt oberoende, våra värderingar. Världen vet att när Frankrike attackeras, så lider friheten ett nederlag ... Vårt lands namn, Frankrike, klingar fortfarande av frihet.'"

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Så har vi nu ännu ett "islamistiskt terrordåd" i Paris. Återigen uppmanas vi att känna "solidaritet med Frankrike" och acceptera ännu mer fascistiska undantagslagar för att försvara den "västerländska civilisationen". Men vilket "Frankrike" är det vi skall solidarisera oss med? Med den franska imperialistiska borgarklassen och dess stat, som är skyldig till mord på tusentals och åter tusentals människor i Algeriet och i de övriga afrikanska och asiatiska kolonierna, och som med fascistisk repression upprätthåller utsugningen och förtrycket av den franska arbetarklassen*? Och vad är denna "västerländska civilisation" som tyckare från höger till "vänster" nu uppmanar oss att försvara? Det är en "civilisation" bestående av ett antal genomreaktionära, imperialistiska stater, som allihop är skyldiga till systematiska massmord på miljontals människor i de förtryckta nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, och som idag fortsätter att mörda och suga ut både dessa folk och det arbetande folket i de egna "västländerna", oavsett vilka "höger-" eller "vänsterregeringar" som råkar sitta vid makten för tillfället.

Frankrikes folkmord i Algeriet

Det är i detta sammanhang man måste se den Islamiska Staten (IS) och den "islamistiska terrorn" över huvud taget. Orsakerna till dess framväxt är inte "religion" och "fanatism", som borgarna och en del av deras vänner i den småborgerliga s.k. "vänstern" försöker inbilla oss. Om vi utgår från en proletär, materialistisk världsåskådning så måste vi i stället se vilka intressen som ligger bakom: kort sagt, vem tjänar på det? Vilken klass tjänar på det? Man behöver inte ge sig in på konspiratoriska spekulationer för att konstatera några grundläggande fakta:

- Imperialisterna - d.v.s. monopolkapitalisterna i de rika imperialistiska "västländerna" - befinner sig i kris. För att rädda sitt system och klara sig i konkurrensen med andra imperialister måste de föra krig, både mot de förtryckta som gör uppror och mot rivaliserande imperialistmakter för att skaffa sig kontroll över nya territorier (d.v.s. marknader, arbetskraft och naturtillgångar att exploatera).

- Rörelser som kämpar mot imperialismen i de förtryckta länderna har olika klasskaraktär. De rörelser som inte leds av arbetarklassen utan av feodala eller borgerligt nationalistiska krafter kan lätt låta sig köpas och bli verktyg åt den ena eller den andra imperialistmakten. På detta sätt har framför allt USA och dess allierade sedan länge använt sig av de islamistiska grupperna i Mellanöstern som legosoldater i sitt krig mot t.ex. den ryska imperialismen, samt för att mörda och terrorisera kommunisterna och revolutionärerna (för att förhindra att det växer fram en konsekvent och revolutionär rörelse mot imperialismen). Därför har imperialisterna sponsrat, beväpnat och tränat islamisterna. Utan imperialismens inblandning, inget IS.

Franska imperialister sprider
"västerländsk civilisation" i
Algeriet.

- Efter hundratals år av kolonial och imperialistisk utsugning och förtryck bär de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika på ett djupt och oförsonligt hat mot imperialismen. Så länge deras länder ekonomiskt och politiskt kontrolleras av främmande makter så kommer de aldrig att kunna ta sig ur efterblivenheten och gå framåt. När de proletära och revolutionära organisationerna förintas, eller när de överger sina principer och slutar kämpa mot imperialismen, så kommer många av de förtryckta att i stället söka sig till islamister eller andra grupper som faktiskt för krig mot imperialisterna eller åtminstone ser ut att göra det. Rörelser som försöker vinna sympatier från "väst" genom att hylla den "västerländska demokratin" och överge det nationella befrielsekrigets väg (se Öcalans uttalanden**) kan möjligen vinna kortsiktiga fördelar för egen del, men förlorar sin trovärdighet bland de breda massorna, gör sig snart ännu mer beroende av imperialisterna och bidrar snarast till att öka islamisternas inflytande.  De bidrar däremot inte till att ena arbetarklassen och de förtryckta folken för att störta utsugarsystemet.

- I de imperialistiska länderna har den härskande klassen till stor del förlitat sig på "välfärd" och "demokratiska" metoder för att upprätthålla ordningen och hålla upproret borta. Denna "politiska stabilitet" på hemmaplan finansieras med extraprofiterna från den mer intensiva utsugningen av folken i tredje världen. För att detta skall fungera måste borgarklassen förhindra att arbetarklassen i "väst" förenar sig med arbetarklassen och de förtryckta folken i de förtryckta länderna i kamp mot det imperialistiska systemet. I stället måste makthavarna till varje pris försöka få folken i de imperialistiska länderna att ställa upp på kapitalets sida i kampen mot rivaliserande imperialistmakter och mot de förtryckta folken. För detta syfte kan de använda sig av olika varianter av borgerlig ideologi: liberalism ("individens frihet", "mångkultur" etc.), konservatism ("bevara traditionerna"), socialdemokratisk reformism (klassförsoning och "välfärd"), fascism (borgerlig nationalism, rasism, klassförsoning etc.), eller olika kombinationer av dessa. För att sprida dessa idéer och förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse förlitar sig de härskande på borgerliga och småborgerliga intellektuella från höger till "vänster" som på olika sätt försvarar den ”västerländska civilisationen” som de kallar ”demokratin” – d.v.s. de imperialistiska staterna och hela det imperialistiska systemet.

- Denna "politiska stabilitet" håller dock aldrig i längden. De senaste årens växande uppror även i de imperialistiska länderna, som vi sett i arbetarförorterna i Frankrike, USA, England, Sverige etc. har skrämt borgarna. För att kunna fortsätta öka sina vinster och erövra nya territorier behöver de ordning och reda på hemmaplan. De rör sig därför idag oundvikligen i riktning mot mer fascism, mer repression och mer övervakning av framför allt den fattigaste delen av arbetarklassen. Skräcken för den "islamistiska terrorn" används idag för att rättfärdiga dessa åtgärder, vilka genomförs av både höger- och s.k. "vänsterregeringar".

Utifrån dessa fakta kan man dra några slutsatser:

Den småborgerliga, anarkistiska, revisionistiska och reformistiska "vänstern" spelar en viktig roll i att förhindra att det uppstår en stark antiimperialistisk rörelse. Idag hjälper denna "vänster" till att sprida den härskande klassens myt om en kamp mellan å ena sidan "västerländsk civilisation" och "frihet" och å andra sidan "barbari" och "diktatur". Internationellt ställer sig denna "vänster" alltid på antingen den ena eller den andra imperialistmaktens sida, nationellt förespråkar den olika former av reformism (antingen via parlamentet och valen eller via "lokalt självstyre"). Dess politiska funktion är att motverka att arbetarklassen i varje land bygger sin förtrupp, enar folket mot imperialismen och utvecklar revolutionärt krig för att konfiskera imperialisternas egendom, fördela jorden bland dem som brukar den, upprätta verkligt nationellt oberoende för att kunna fortsätta med den socialistiska revolutionen och avskaffa privategendomen. Denna revolutionära väg, som är det enda sättet att göra slut på utsugningen och gå framåt, är enligt denna "vänster" "dogmatisk" eller "auktoritär". I stället föreslår den "demokratiska experiment" under imperialismens beskydd, rörelser som inte bekämpar systemet utan bara slåss för en lite bättre position inom det; och stödjer i vissa fall helt öppet de imperialistiska aggressionskrigen och framställer antingen USA eller Kina/Ryssland som "världens räddare".

Alltså: en "vänster" som överger och bekämpar marxismen, den vetenskapliga socialismen och den proletära världsrevolutionens väg, och i stället försvarar ”den västerländska civilisationen”, en sådan "vänster" är en direkt bidragande orsak till t.ex. den Islamiska Statens frammarsch.

_______________________________________________


* Frankrike har en lång historia av statlig terror och folkmord mot den till stor del muslimska befolkningen i de franska kolonierna (läs här om massakern på demonstrerande algerier 1961). Frankrike är ett land där en stor del av arbetarklassen är muslimer, och där den fascistiska hetsen mot muslimer är en del av statens politik. Man räknar med att ca 70% av fångarna i franska fängelser är muslimer. Franska soldater deltar i imperialistiska aggressionskrig i ett flertal länder, och i maj i år rapporterades det att franska FN-soldater hade våldtagit hemlösa barn i Centralafrikanska republiken.


** "Europa, där [demokratin] föddes, har i stort sett lämnat nationalismen bakom sig med 1900-talets krig i backspegeln och etablerat ett politiskt system som håller fast vid demokratiska normer. Detta demokratiska system har redan visat sina fördelar över andra system - inklusive realsocialismen - och är nu det enda acceptabla systemet i världen." (Vår övers. ur Abdullah Öcalan, Prison Writings: the Roots of Civilisation)

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

Den som läser borgarpressen har nog inte kunnat missa att kampen mot "islamiseringen" av Sverige nu är på tapeten igen. Den här gången är det dock inte SD eller någon av deras bruna kollegor som "vågar ta bladet från munnen" och kräver hårdare tag mot den där farliga förortsbefolkningen; den här gången är det den s.k. "vänstern".

Argumenten har vi hört förut: våra förorter har blivit "som Afghanistan", där "skäggiga män" förtrycker kvinnorna och där homosexuella blir förföljda. Lösningen som denna "vänster" föreslår är också i grunden densamma som USA:s och dess underhuggares "lösning" i Afghanistan: under täckmantel av att "befria de förtryckta" skall den imperialistiska staten ingripa med fast hand och lära undersåtarna "frihet" och "demokrati".  I Afghanistan liksom i många andra länder understöds detta korståg för den "västerländska demokratin" som bekant av soldater, drönare och bomber i ett ständigt pågående massmord på kvinnor, män och barn som kan misstänkas opponera sig mot att bli "befriade" av en ockupationsmakt som suger ut deras land och folk. I fallet med de svenska förorterna föreslås den imperialistiska borgarstaten ingripa i form av indraget stöd till suspekta organisationer och med en s.k. "medborgarrättsminister" som såvitt vi kan förstå skulle få uppdraget att styra upp den ideologiska skolningen och rätta till förortsbefolkningens tankar enligt den "västerländska" eller "svenska" kulturens principer. Som vi redan vet, även om denna s.k. "vänster" undviker att nämna det, så kommer en sådan indoktrineringskampanj i arbetarförorterna givetvis att understödjas av ännu mer repression, övervakning och trakasserier med hjälp av statens våldsapparat: alltihop ingår nämligen i statens nya kampanj mot "radikaliseringen av förorten".

För det är just "radikaliseringen av förorten" som är kärnan i det hela. Borgarklassen och dess stat bryr sig inte ett jota om att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära ideologier. "Islamismen" och dess feodala patriarker har i själva verket formats och främjats av de imperialistiska staterna och tjänar som deras verktyg, både när det gäller att lägga under sig fattiga länder i tredje världen och när det gäller att bekämpa "social oro" i arbetarkvarteren på hemmaplan. Vad gäller att våldta och mörda kvinnor så är det också förlåtligt så länge du är på "rätt sida", t.ex. om du är NATO-soldat (läs här eller här om NATO:s våldtäkter), eller FN-soldat (läs här), eller svensk polis (de kommer lindrigt undan, se t.ex. här och här). Nej, det som verkligen oroar den härskande klassen är just "radikaliseringen", d.v.s. det faktum att en allt större del av arbetarklassen i förorterna har tröttnat på att leva på knä och vägrar att tacksamt buga inför borgarstaten.

Husby 2013

Den "radikalisering" som skrämmer borgarna mer än något annat och som de till varje pris vill försöka stoppa är inte "islamismen", utan en arbetarklass som hotar att bli klassmedveten och organisera sig utanför och MOT den borgerliga staten. När de härskande försöker tackla detta hot finner de att "islamismen" är dubbelt användbar: å ena sidan kan de inbilla folk att "islamismen" är det stora hotet mot det utsugarsystem som de kallar den "västerländska civilisationen", vilket förstås får "IS" och "Al Qaeda" att framstå som intressanta alternativ för dem som med rätta hatar detta system (och det är helt klart bättre för borgarna om de förtryckta blir islamister i stället för klassmedvetna revolutionära arbetare). Å andra sidan är den påstådda kampen mot religiös "extremism" i kombination med en hycklande borgerlig feminism ett perfekt sätt att få även den liberala småborgerliga "vänstern" att hetsa mot muslimer och kräva mer statlig repression mot arbetarklassen och folket.

Polisterror i Husby

När makthavarna behöver mjuka upp opinionen och skapa acceptans för mer övervakning, mer diktatur och mer fascistisk hets mot den mest upproriska delen av arbetarklassen, så räcker det inte längre med fascistisk demagogi från SD med anhang. För att nå ut till bredare kretsar är det då praktiskt att använda sig av personer från ”vänstern” som framställs som representanter för "invandrarkvinnor" i allmänhet. Men de som ställer upp i denna hetskampanj uppifrån, hur mycket de än själva har lidit under detta kvinnoförtryck, representerar i detta sammanhang ingenting annat än den borgerliga, imperialistiska svenska staten. I flera fall så är det denna stat som har gett dem deras karriärer, och det är i denna stat och detta system de finner sin trygghet och sin framtid (en del av dem tillhör dessutom den klick av ”sansade vuxna” som demonstrerade ”mot våldet” i Husby i stället för att rakryggat stå upp mot polisens våld och trakasserier). 

London 2011

För arbetarklassen i Sverige är borgarklassen och dess stat huvudfienden; det är ett objektivt faktum, inte någon åsikt. Att kalla sig ”kommunist” eller ”socialist” och prata om att bekämpa reaktionära auktoriteter utan att utgå från klasskampen; att göra sig till redskap åt den största och mest reaktionära auktoriteten av alla – borgarstaten - det är inget annat än opportunism och tjänar bara till att stärka borgarstaten och dess ideologiska och politiska kontroll. Vad som behövs för att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära islamister såväl som hela imperialismens ruttna kultur är att arbetarklassen organiserar sig oberoende av borgarstaten och alla dess partier och ideologiska kampanjer, och att det byggs upp en proletär kvinnorörelse som organiserar kampen mot kvinnoförtrycket som en del av kampen för att störta borgarstaten och hela detta system. En ”vänster” som är en del av detta system och försvarar den s.k. ”västerländska demokratin” i stället för att vara dess värsta fiende, den kan inte bli något annat än kapitalets nyttiga idioter.

_______________________________________

Not:

Det skall också tilläggas att vänsterpartiets ledning, såsom experter på opportunism, har tagit avstånd från denna kampanj mot ”islamismen i förorten”, eftersom de inser att den är lite för uppenbart SD-inspirerad och riskerar att stöta bort potentiella väljare. Vad de föreslår i stället är dock bara en annan variant på borgarstatens kamp mot ”radikaliseringen”, nämligen de gamla vanliga tomma löftena om ”välfärd” och ”rättvisa” som ska komma om vi bara röstar på dem och sätter vår tilltro till den imperialistiska borgarstaten. All denna mysiga "välfärd" givetvis ackompanjerad av statlig repression mot de revolutionära arbetarna ("extremvänstern"), vad gäller den saken så har ju Vänsterpartiet redan tydligt tagit ställning.

Apropå IS, islamismen och imperialismen

Nu försöker de nordamerikanska imperialisterna än en gång väcka nytt liv i sitt "krig mot terrorismen" för att rättfärdiga sitt aggressionskrig mot länderna i tredje världen. I själva verket har imperialisterna sedan lång tid tillbaka sponsrat, främjat och använt sig av "islamismen" för att främja sina egna intressen i kampen för världsherraväldet, för att förhindra uppkomsten av proletära rörelser i de förtryckta nationerna, för att slå ner folkens uppror. Så är fallet även denna gång: den s.k. Islamiska Staten (IS) har både sponsrats ekonomiskt och beväpnats av USA genom dess allierade i Israel, Turkiet och Saudiarabien som en del av supermaktens pågående strävan att få kontroll över Mellanöstern och tränga tillbaka sina ryska imperialistiska rivaler. Samtidigt passar IS utmärkt för att, igen, skrämma befolkningen i de rika länderna med "terrorhotet" så att vi ska hålla oss lugna och acceptera imperialisternas "beskydd" och massmord runtom i världen. Med kriget mot den "islamistiska terrorism" som de själva har skapat vill imperialisterna också försöka rättfärdiga sitt folkmordskrig mot alla - religiösa eller inte - som på riktigt kämpar mot imperialismen i de muslimska länderna. Vi hittade de här mycket träffande raderna om islamismen i en not till Stalins text "On the Road to Nationalism":

"Pan-Islamism -- a reactionary religious and political ideology which arose in Turkey in the latter half of the nineteenth century among the landlords, the bourgeoisie and the clergy and later spread among the propertied classes of other Moslem peoples. It advocated the union into a single whole of all peoples professing the Moslem religion. With the aid of Pan-Islamism the ruling classes among the Moslem peoples tried to strengthen their positions and to strangle the revolutionary movement among the working people of the Orient. Today the U.S.-British imperialists use Pan-Islamism as a weapon in their preparations for an imperialist war against the U.S.S.R. and the People's Democracies, and for suppressing the national-liberation movement."