Om "burkinin" och imperialismen

Många har med rätta blivit upprörda över bilderna av fransk polis som tvingar en kvinna att ta av sig sin "burkini". Kritiken har framför allt fokuserat på händelsen som ett uttryck för kvinnoförtryck: med Jonas Gardells ord finns det bara en "enda gemensam nämnare" mellan detta förtryck och det religiösa Sharia-förtrycket, nämligen att det i båda fallen är "män som tvingar kvinnor".

Det är visserligen sant att händelsen är ett exempel på hur samma patriarkala förtryck utövas av såväl "västerländska demokratier" som av feodala och religiösa krafter i tredje världen, om än i lite olika former. Men att reducera händelser som denna till en fråga om "män mot kvinnor" är att dölja och blunda för de verkliga ekonomiska och politiska intressena bakom den kampanj "mot islamism" som nu drivs fram av den franska staten och av hela imperialismen. Under borgerlig och småborgerlig ledning blir feministiska argument - ofta även argument som i sig är riktiga - ett sätt att skyla över

klasskampen och dra uppmärksamheten bort från imperialismens utsugning och krig. De vill inte att vi skall fråga oss "VILKA män är det som gör detta mot VILKA kvinnor, och VARFÖR?" utan helt enkelt nöja oss med att säga "det är som vanligt, män gör dåliga saker mot kvinnor". Kampen mot kvinnoförtrycket används på detta sätt både av den imperialistiska staten - i detta fall den franska - och av dess kritiker som en bricka i ett spel, till försvar för det system som är själva roten till patriarkatet.

Vad vi nu ser i Frankrike är en del av en världsomspännande ideologisk och politisk kampanj, inledd av den nordamerikanska imperialismen och nu framdriven av såväl svenska som amerikanska, ryska och övriga imperialister. En kampanj som tar "islamismen" som förevändning för att hetsa mot de förtryckta folken i tredje världen, för att legitimera imperialismens plundringskrig och den ökade repressionen mot arbetarklassen i "väst", för att vända världens arbetande och förtryckta folk mot varandra i stället för mot utsugarsystemet.

Skräckpropagandan om "islamisering" är ett verktyg för att dra över så stora delar av befolkningen som möjligt till monopolkapitalets sida, till stöd för dess krig utomlands och dess fascistiska politik på hemmaplan. Både motiven och metoderna känner vi igen från Hitlertyskland, men idag har imperialisterna bytt ut rasbiologiska argument mot myten om den "västerländska civilisationen", om en "frihet" och "sekularism" som påstås vara hotad av "fundamentalistiska" krafter. De mest intensivt exploaterade arbetarna och förtryckta folken, såväl kvinnor som män, jagas och förföljs nu av kvinnliga såväl som manliga representanter för den "västerländska civilisationen", d.v.s. samma imperialistiska "civilisation" som aktivt upprätthåller den feodala och byråkratkapitalistiska efterblivenheten, utsugningen och förtrycket i tredje världens förtryckta nationer. Den "västerländska demokratin" är inte islamismens motsats; de är i själva verket två sidor av samma mynt, och det är imperialismen som är huvudproblemet.

En av frontfigurerna för den franska varianten av denna kampanj är Marine Le Pen, kvinna och ledare för fascistiska Nationella Fronten, som har gått i spetsen för partiets anpassning till det imperialistiska monopolkapitalets nuvarande behov. Detta fascistparti har under hennes ledning följt samma bana som stakats ut av de härskande i USA och hela Europa, där borgarklassens propaganda gått från konservatism, traditionella könsroller, kristendom och antisemitism till "normbrytande" liberalism, stöd till Israel, borgerlig feminism och "gay rights" (notera för övrigt att stödet för Nationella Fronten ökat kraftigt bland homosexuella i Paris). Det skulle vara ett stort misstag att tro att den härskande klassen därmed på något sätt blivit "progressiv"; vad det handlar om är en annan utformning av den ideologiska ramen, en anpassning av propagandakriget till dagens förhållanden för att fylla samma funktion som tidigare fylldes av "traditionell" konservatism och fascism - d.v.s. att mobilisera småbourgeoisien och andra samhällsskikt i utsugningens och de imperialistiska krigens tjänst. Den borgerliga diktaturens vapen kanske ser lite annorlunda ut på ytan, men nu liksom förr riktas de mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

Arbetarklassen kan över huvud taget inte bekämpa patriarkalt, feodalt och religiöst förtryck genom att underordna sig eller alliera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess reaktionära stater. Förutsättningen för att kunna bekämpa sådant förtryck är att först ovillkorligt ställa sig på den internationella arbetarklassens och de förtryckta folkens sida i kampen mot alla imperialisterna, alla deras stater (inklusive den svenska), all deras utsugning och alla deras krig.

Den feminism vi behöver är en proletär och revolutionär feminism, inte en borgerlig och småborgerlig feminism som går i utsugarklassens ledband. Att bekämpa "islamistiskt förtryck" under ledning av (eller i samarbete med) den imperialistiska staten - som nu även t.ex. Åsa Linderborg förespråkar - innebär objektivt sett att bli en del av den imperialistiska och fascistiska kampanj vi har beskrivit här, oavsett om man klär in det hela i "vänster"- eller högerargument. Den kamp som behövs måste i stället vara en del av arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för att störta hela detta system, och den måste föras helt oberoende av och i kamp mot de imperialistiska och reaktionära staterna - men en sådan kamp är förstås utesluten för dem vars karriärer och privilegier är beroende av dessa stater.


Se även våra tidigare artiklar i ämnet:

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Varför väljer folk att slåss för IS?

Och den här artikeln av Dine Malmsten i Clarté:

Om "I förorten växer männens diktatur"

Demonstration i Paris för Palestina