Apropå Syrien: ur "Den stora polemiken"

Vad gäller frågan om Syrien, om de förtryckta nationernas befrielsekamp och om striden mellan de olika imperialistblocken rekommenderar vi att läsa följande utdrag ur "Den stora polemiken", där Kinas Kommunistiska Parti i kamp mot de sovjetiska revisionisterna försvarade de principer som måste vägleda kommunisternas politik. Vi har markerat de delar som är särskilt viktiga idag, när diverse självutnämnda "marxister" och "socialister" i praktiken tar ställning för antingen supermakten USA och dess allierade eller för de ryska och kinesiska imperialisterna - och ansluter sig till den reaktionära borgerliga nationalismen samt försvarar den "egna" imperialistiska staten. Med förevändningen att de proletära krafterna i världen är "svaga" förkastar revisionisterna de marxistiska principerna och arbetarklassens revolution, för att i stället sätta sin tilltro till imperialismens "västerländska demokrati" och dess "krig mot terrorismen" eller illusionen om en "fredlig" imperialism, en "multipolär" sådan. 

Det är visserligen sant att det t.ex. i Syrien inte existerar någon stark kommunistisk rörelse i dag, men vad kommunisterna runtom i världen måste göra är att på alla sätt bidra till att en sådan skall kunna skapas. Om de proletära krafterna skall kunna stärkas och åta sig uppgiften att leda de nationella befrielsekrigen så kan de inte luta sig mot den ena eller andra imperialistmakten; de måste förlita sig på sina egna krafter och på de hundratals miljoner människor som innerligt hatar imperialismen. Som Mao påpekade, så är imperialisternas "oövervinnerlighet" en illusion; de är "papperstigrar". Deras styrka är kortsiktig: de är en liten minoritet av utsugare som försvarar ett ruttet, döende system. Arbetarklassen och folken å andra sidan utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning och har framtiden på sin sida; det som krävs idag är att kommunisterna i varje land åtar sig sin ledande roll.

"De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.

Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.

Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.

1960 års Uttalande säger: 'Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften...'

Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.

[...]

Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.

[...]

"Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna - detta är proletariatets politik utåt." (Lenin: "Den ryska revolutionens utrikespolitik". "Saml. arbeten", ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.)