tisdag 3 december 2019

Chilenska maoister om den nuvarande situationen

Vi publicerar här i svensk översättning en text från den chilenska bloggen Siembra Roja, skriven av kamrater som är aktiva i de pågående kamperna och i fattigböndernas kamp i Chile:

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET OCH DEN REVOLUTIONÄRA POLITIKEN I CHILE!!! ÖVERLÄMNA INTE VÅRT DYRBARA BLOD TILL BLUFFMAKARNA OCH DERAS KONSTITUTIONELLA ILLUSIONER!!!

”ERÖVRA VÅRA KRAV MED REVOLUTIONÄRT VÅLD OCH FÖRKASTA DE KONSTITUTIONELLA ILLUSIONERNA OM KONSTITUELL FÖRSAMLING OCH NY KONSTITUTION UNDER DEN RUTTNA GAMLA BORGAR- OCH GODSÄGARSTATEN.”

Mänsklighetens historia sedan statens uppkomst är en historia av klasskamp, förtryckarklasser och förtryckta klasser. Den gamla chilenska borgar/godsägarstaten är dessa klassers organiserade styrka för att förtryckta arbetarna och fattigbönderna. Det vill säga att hela staten är en klass’ diktatur över en annan klass; dessa stater, som Kommunistiska Manifestet säger, har i allmänhet varit slaveristater, feodala stater och kapitalistiska stater. Idag förtrycker imperialistiska länder halvkoloniala-halvfeodala länder - såsom Chile - i vilka det finns en byråkratkapitalism och i allmänhet borgar/godsägarstater för att förtrycka proletariatet och fattigbönderna. Borgar/godsägarstaten, som en organiserad apparat för att upprätthålla makten, antar olika regeringsformer vilka kan se det som nödvändigt eller icke nödvändigt att använda sig av val, beroende på särskilda omständigheter i klasskampen. Det mest bekväma för förtryckarna är valcirkusen och den parlamentariska kretinismen, som de populariserar som demokrati – vilket de falska kommunisterna upprepar – och som i verkligheten är demokrati för de rika men diktatur för de fattiga.

För att hålla tillbaka missnöjet använder sig förtryckarna av de falska ’folkvännerna’, de som har uppgiften att dra massorna till den borgerliga pacifismen. I Chile är det de falska kommunisterna, de som har ett borgerligt parti vilket de opportunistiskt kallar för kommunistiskt, och tillsammans med dem en hel armé av charlataner som går samman i den breda fronten samt övriga organisationer som i allmänhet förespråkar den parlamentariska kretinismen. Denna borgerliga så kallade vänster deltar i regeringen, antingen det är i majoritet eller som ”opposition”, och respekterar alltid den borgerliga legaliteten. På så vis slåss högern och den borgerliga vänstern om att leda den gamla borgar/godsägarstaten, men förenas för att upprätthålla klassdiktaturen.

Den borgerliga vänsterns partier infiltrerar arbetarklassen genom sina gula, legala organisationer, de som Lenin kallade för arbetararistokratin och som i Chile är ledarna för CUT, ANEF, lärarsamfundet, etc. etc. De uppfyller den roll som de tilldelats av borgarklassen; att hålla tillbaka de folkliga kamperna och missnöjet, kontrollera arbetarna och tjalla på dem som ifrågasätter fackföreningsbyråkratin, hand i hand med arbetsköparna som hindrar
majoriteten av massorna från att gå med i dessa legala fackförbund genom bemanningsföretag och korttidskontrakt, vilket gör dem till simpla bihang till personalavdelningarna, med lagliga strejker i samförstånd med borgarklassen. Det är dessa som de falska kommunisterna skulle kalla folkets representanter i sin inbillade konstituerande församling.

Staten har alltid baserat sig på de väpnade styrkorna och polisen, oavsett om dessa är ute på gatorna eller inte; de är alltid redo att trycka ner folket. Om arbetarna vill strejka, vem trycker ner dem? Snutarna. Vem vaktade affärerna? Militären. Vem äger jorden? Latifundisterna [storgodsägare -övers]. Och vem försvarade dem? Snutarna. Vad är det som nu står på dagordningen? Vad är frågan just nu? Frågan just nu är att för att uppnå våra mål måste vi använda det revolutionära våldet, men för att våra erövringar skall bli slutgiltiga måste de förtryckta klasserna ta makten, med proletariatets ledning och med bönderna, huvudsakligen fattigbönderna som huvudstyrka. För att ta makten måste de besegra fiendeklassens väpnade styrkor; det är så vi löser problemet med att ta makten, den måste erövras med vapen. I motsats till detta har de förtryckta klassernas falska vänner lyft fram slagordet om den konstituerande församlingen som substitut för våra rättvisa krav, med vilket de försöker undvika att massorna utvecklar det revolutionära våldet och rekonstituerar det kommunistiska partiet för att inleda folkkriget. Inom samma plan om konstituerande församling byter de ut våldet mot kommunfullmäktige, och skyddar t.o.m. snutarna, avväpnar massorna och överlämnar dem till reaktionen på ett fat för att trycka ner dem, för att isolera de ”maskerade”.

Det är en illusion att tro att man genom att ändra konstitutionen kan få förtryckarklasserna att lämna ifrån sig makten på fredlig väg, eftersom deras makt baserar sig på de väpnade styrkorna. Denna fredliga väg förespråkar i själva verket att vi inte ska kämpa för våra krav, eftersom den borgerliga vänstern har lösningen på allt i sin nya konstitution. Så bra, då överger vi våra krav, om lösningen hela tiden fanns i konstitutionen; enligt dessa herrar har vi haft fel i flera årtionden av kamp för våra krav, som i slutändan gick emot konstitutionen.
Studenternas kamper lyckades med att upphäva en konstitutionell lag, vilken tyvärr förvandlades till den nuvarande lagen (LGE) som upprätthåller de smutsiga affärerna inom utbildningen och finansierar styrelserna och rektorerna med den falska kostnadsfriheten, men det var en kamp som formade en helt generation och som visade oss hur de byråkratiska förhandlingarna och lobbyverksamheten säljer ut våra kamper, som Camila Vallejos och hela det falska kommunistpartiet gjorde, samma folk som nu upphöjer den konstituerande församlingen.

Då skulle det vara denna borgerliga, medborgerliga parlamentarism eller så kallade konstituerande församling som skulle representera oss, just som en medlare mellan ”medborgarna” och ”staten”, ett nytt sätt att upprätthålla borgarklassens makt, ett sätt som skulle möjliggöra mer social kontroll genom deras ”sociala ledare”, som skulle avfärda våra kommande kamper såsom onödiga eftersom vi måste invänta den nya konstitutionen. Erfarenheten säger oss: följ inte bluffmakarna som säljer parlamentariska och konstitutionella illusioner, utan gå i stället framåt i kampen för dagskraven genom att gå förbi institutionaliteten, framför allt de lagliga strejkerna som kontrolleras av borgarklassen, och skapa organisationer som är oberoende av förtryckarna och som inte låter dem styra oss med sina stadgar såsom sker i fackförbunden och förbunden som är knutna till rektorerna. 

Förtrycket började inte med Piñera eller med Pinochet. Förtrycket är ett klassförtryck. Det är inte så att vi förtrycks p.g.a. konstitutionen, vi förtrycks för att det finns en förtryckarklass som använder sig av en konstitution som juridisk ordning för deras egna intressen. Den tar sig juridisk form men den är inte den materiella basen för utsugningen; det är i själva verket privategendomen av produktionsmedlen. Om staten är ett organ för borgarklassens och godsägarnas klassförtryck, så kommer förstatligandena eller nationaliseringarna inte förvandlas till rättigheter för folket, som de försöker inbilla oss. Om vi inte kämpar organiserade som ett block som fördömer den konstituerande församlingen så kommer vi att hamna i svansen på opportunisterna och fortsätta genomleva reformernas långa och smärtsamma väg.

I Chile är förtryckarklasserna borgarklassen och godsägarna, och de förtryckta klasserna är proletariatet, bönderna, huvudsakligen fattigbönderna samt småbourgeoisien och mellanbourgeoisien. Proletariatet är den ledande klassen i revolutionen, den enda klass som är konsekvent kapabel att föra revolutionen till sitt slutmål kommunismen, det klasslösa samhället.

För att övergå till erövrandet av makten i hela landet måste vi ha revolutionens generalstab, dess centralkommitté, massornas organiserade förtrupp, deras parti av ny typ som i såväl form som mål är motsatsen till de borgerliga partierna, ett kommunistiskt parti som det som grundades av Luis Emilio Recabarren. Han blev mördad för att kunna likvidera det kommunistiska partiet och få det att urarta till ett borgerligt parti. Det för oss till frågan om att rekonstituera det, med proletariates ideologi, idag marxismen-leninismen-maoismen. En rekonstitution som genomförs av folkets massor och deras förtrupp. Vi, de förtryckta massorna, kommer inte att låta dem köra in oss i slakthuset, vi är härdade för att slåss mot utsugarna, vi kan inte vara splittrade och utan det parti som förenar oss och vägleder revolutionen.

Revolutionens väg är motsatsen till förtryckarnas byråkratiska väg; de som upphöjer slagordet om den konstituerande församlingen och den nya konstitutionen.

De ärliga massorna, framför allt unga arbetare, har tillämpat det revolutionära våldet och är de som hittills har fört fram de bästa kamperna på nationell nivå. För att uppnå sina mål måste den borgerliga vänstern visa sin förmåga att kontrollera detta missnöje, och så inleddes en smutskastningskampanj mot de unga arbetarna – framför allt gymnasieelever – som blev kallade skurkar, vandaler, polisinfiltratörer. På detta sätt har de försökt stoppa den mest våldsamma kampen, för att kunna leda det nuvarande ”sociala utbrottet” fram till deras konstituerande församling för en ny konstitution.

De säger att proletariatets erövring av makten är en illusion, men det som i själva verket är en illusion är tron på att en konstituerande församling skulle vara lösningen på förtrycket och utsugningen av arbetar- och bondemassorna.

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET, DET ENDA SÄTTET OCH METODEN FÖR ATT ERÖVRA VÅRA KRAV!!!
LEVE MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, FÖR RECABARRENS RÖDA SÅDD!!!