tisdag 4 februari 2020

Polisinsatser i Malmö och Göteborg: reaktionärt våld, infiltration och angiveri


Den svenska borgarklassen och dess stat eskalerar nu sin repression och tar flera steg i riktning mot öppen borgerlig diktatur och fascism, som vi har beskrivit tidigare. De senaste dagarna har polisen satt igång undantagstillståndsliknande operationer mot befolkningen i arbetarförorter i Göteborg och i Malmö.

Å ena sidan är operationerna ”symboliska” i den meningen att de är medvetet utförda för att se ut som ”effektiv brottsbekämpning” (trots att alla vet att de är högst ineffektiva när det gäller att bekämpa brottslighet, som erfarenheten i USA visar med stor tydlighet) och samtidigt spä på den fradgatuggande rasistiska hetskampanj som den härskande klassen och dess lydiga medhjälpare inom småbourgeoisien nu driver med ”brottsligheten” som förevändning. En kampanj vars egentliga måltavla är arbetarklassen och folket, men som genomförs enligt klassisk fascistisk modell: med rasistisk hets som verktyg för att splittra och kontrollera de utsugna och förtryckta. Förbipasserande får i Malmö nu räkna med att se blåljus och rader av ungdomar med icke-nordiskt utseende uppställda mot husväggarna mellan krogarna i stan: de där nere ska sättas i skräck, känna sig jagade och övervakade i varje ögonblick.

Å andra sidan så måste det påpekas att dessa kampanjer inte enbart är ”symboliska” eller propagandamässiga; de fyller även funktionen att rusta upp och intensifiera den faktiska repressionen, att få på plats de lagar, metoder och vapen som staten behöver för att försöka förhindra arbetarklassens uppror och slå tillbaka det när det väl kommer. Det innefattar en ökning av det statliga reaktionära våldet, men också av metoder som vi känner igen från klassisk reaktionär krigföring: spioneri, infiltration, lögnpropaganda och organiserat angiveri.  Kapitalet behöver ha sin repression ordentligt på plats för att genomföra den fortsatta planerade plundringen av det arbetande svenska folket.

Angående operationen i Göteborg så talar polisen nu mer öppet om metoder som de i själva verket använt länge: ”I den så kallade fasmodellen försöker man genom stegvisa insatser bryta ner brottsligheten. Målet är att tillsammans med fastighetsbolag, föreningar och de boende skapa en varaktig positiv förändring”. ”I fas ett” säger han, ”är det synligt repressivt polisarbete som gäller, det vill säga, att återta och trygga gatorna och torgen”. Det är alltså den fas som vi nu ser även i Malmö, där polisen ”lägger in nästa växel i Operation rimfrost” med bl.a. ”kontroller av bilar och utrymmen i bostäder och butiker” och våldsamma ingripanden.

I fas två byggs det –typiska för fascismen– direkta samarbetet mellan statens beväpnade repressiva apparat och ”andra aktörer”, vilka innefattar ”exempelvis bostadsbolag och föreningar”. Alltså samarbete dels med de rent kriminella (såväl privata som kommunala/statliga) fastighetsägare som lever på att pressa jättevinster ur de boende i undermåliga bostäder, och dels med ”föreningar” (religiösa, kulturella o.s.v.) som kan agera som statens representanter/infiltratörer inom lokalbefolkningen (jämför med de korporativa ”medborgargarden” och ”självförsvarspatruller” som fascistiska regimer, t.ex. i Latinamerika, ofta använder sig av i kriget mot revolutionära styrkor). Samarbetet tar också formen av ett påstått ”socialt engagemang”, men givetvis ett vinstdrivet sådant: ”man skapar arbetstillfällen, stödjer föreningslivet, bygger nya bostäder och arbetar aktivt för att locka företagare att etablera sig i stadsdelen”. Polisen i Malmö ”vädjar i samband med insatserna om tips och iakttagelser från allmänheten” och kommer att ”börja dela ut flygblad runt om i Malmö som bland annat innehåller information om hur man som medborgare kan hjälpa polisen”. Som rapporterades i samband med händelserna i Rosengård 2009 så kan dessa ”andra aktörer” som polisen samarbetar med även inkludera själva dekriminella gängen.

I fas tre förväntas ”arbetet med att få legitimitet och tillit hos de boende” bära frukt: ”då börjar de ge oss information om vilka som ligger bakom kriminaliteten”. I denna fas förväntas den intensifierade repressionen vara etablerad och stabilt på plats. Befolkningen skall vänja sig vid ett tillstånd av återkommande razzior, godtyckliga tvångsvisiteringar, våldsamma gripanden och den ständiga synen av beväpnade representanter för borgarstaten, samtidigt som en del av lokalbefolkningen förväntas spela rollen som ”husblattar”.

Som alltid så möts den reaktionära repressionen av folkligt motstånd, och som alltid tonas detta ned eller nämns inte alls i rapporteringen i borgerliga media. SVT rapporterar dock att en person ska ha frihetsberövats under insatsen i Malmö: ”personen är misstänkt för att ha kastat någon typ av smällare mot polisens fordon”, och vi har hört om flera liknande händelser som inte nämns i pressen. Däremot lyser fortfarande den borgerliga och småborgerliga s.k. ”vänsterns” motstånd mot repressionen med sin frånvaro. Bland de få som faktiskt ägnar sig åt frågan finner vi de här feministiska aktivisterna i Malmö.


"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet. [...]

”Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute." 

(Michael Cetewayo Tabor, Black Panther Party)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.