Lenin om "lokalt självstyre" vs. kamp för makten

Vi har skrivit en del här om hur gamla småborgerliga idéer om socialismen har återvänt inom den s.k. "vänstern" samtidigt som den proletära, vetenskapliga socialismen, d.v.s. marxismen, av en del småborgerliga intellektuella ses som något obekvämt och jobbigt som man gärna vill glömma bort. En av dessa trendiga idéer, som presenteras som om den vore något "nytt och fräscht", är idén om "lokalt självstyre". Det är förstås ingenting dåligt med "lokalt självstyre" i sig, men det beror på vad man menar. Ett "lokalt självstyre" som del av ett revolutionärt sammanhang, som tjänar till att störta borgarklassens stat och upprätta arbetarstaten vore ju en sak - men problemet är att när dagens reformistiskt eller "antiauktoritärt" sinnade "vänster" marknadsför "lokalt självstyre", ofta kopplat till paroller om "självorganisering underifrån" och liknande, så gör den det med den mer eller mindre uttalade avsikten att ersätta kampen för makten, d.v.s. revolutionen, med illusioner om att införa socialismen "gradvis" och "lokalt" (se även vårt inlägg om Hardt och Negri). De vill helt enkelt slippa ta itu med den mer komplicerade frågan om hur man organiserar sig för att ta makten på riktigt, och tror sig ha uppfunnit något nyskapande när de i själva verket bara upprepar idéer som redan det tidiga 1900-talets arbetarrörelse övergav eftersom de inte fungerade. De här teorierna om "lokalt självstyre" florerar idag både inom den anarkistiska och den parlamentariska, öppet reformistiska "vänstern" i de imperialistiska länderna, men tillämpas också av en del mindre väpnade grupper i tredje världen, som försvarar sitt "lokala självstyre", men aldrig blir något hot mot varken den inhemska borgarklassens stater eller imperialismen. I vissa fall används de t.o.m. av den reaktionära staten som fascistiska medborgargarden mot revolutionära styrkor. Såhär skrev Lenin om det "lokala självstyret", som på den tidpunkten ofta kallades för "kommunal socialism":

"Västvärldens borgerliga intelligentsia, liksom de engelska fabianerna, upphöjer den kommunala socialismen till en särskild "trend" just därför att den drömmer om social fred, om klassförsoning, och försöker avleda allmänhetens uppmärksamhet bort från de grundläggande frågorna i det ekonomiska systemet i dess helhet, och från statens struktur i dess helhet, till mindre frågor om lokalt självstyre. Vad gäller punkterna i den första kategorin, så framträder klass-antagonismerna allra tydligast; det är den sfär som, liksom vi har visat, påverkar själva fundamenten för bourgeoisiens klassherravälde. Det är således inom den sfären som den småborgerliga, reaktionära utopin om att införa socialismen bit för bit är särskilt hopplös. Uppmärksamheten förflyttas till den sfär som rör mindre lokala frågor, och riktas då inte mot frågan om bourgeoisiens klassherravälde eller till frågan om detta herraväldes huvudsakliga verktyg, utan mot frågan om att fördela de smulor som kastas ned av den rika bourgeoisien för "befolkningens behov". Givetvis, eftersom uppmärksamheten fokuseras på sådana frågor som spenderandet av futtiga summor (i jämförelse med det totala mervärdet och bourgeoisiens totala statsutgifter), som bourgeoisien själv är villig att lägga åt sidan för allmänhetens hälsa (Engels påpekade i Bostadsfrågan att bourgeoisien själv är rädd för spridandet av epidemier i städerna) eller för utbildning (bourgeoisien måste ha utbildade arbetare som kan anpassas till en hög teknisk nivå), och så vidare, så är det möjligt inom sfären för sådana mindre frågor att fortsätta orera om "social fred", om det skadliga i klasskampen, o.s.v. Vad kan det finnas för klasskamp om bourgeoisien själv spenderar pengar på "befolkningens behov", på allmänhetens hälsa, på utbildning? Vad finns det för behov av social revolution om det är möjligt att genom lokala självstyrande organ, gradvis, steg för steg utöka det "kollektiva ägandet", och "socialisera" produktionen: hästspårvagnarna, slakthusen, som den hedervärde Y. Larin så relevant hänvisar till?

Denna "trends" småborgerliga opportunism ligger i det faktum att folk glömmer de trånga ramarna för den s.k. "kommunala socialismen" (i verkligheten kommunal kapitalism, som de engelska socialdemokraterna riktigt påpekar i sin tvist med fabianerna). De glömmer att så länge som bourgeoisen härskar som klass så kan den inte tillåta något intrång, ens från den "kommunala" synvinkeln, på dess herraväldes verkliga fundament; att om bourgeoisien tillåter, tolererar "kommunal socialism", så är det för att denna inte rör vid dess herraväldes fundament, inte inkräktar på de viktiga källorna till dess rikedom, utan bara går så långt som till de lokala utgifternas trånga sfär, vilken bourgeoisien själv låter "befolkningen" styra över. Den behöver inte mer än en ytlig bekantskap med den "kommunala socialismen" i västvärlden för att veta att vilket som helst försök från de socialistiska kommunernas sida att överskrida gränsen för sina normala, d.v.s. mindre, obetydliga aktiviteter, som inte ger någon betydande lättnad åt arbetarna, vilket som helst försök att inkräkta på kapitalet, utan undantag kommer att blockeras på det mest empatiska sätt av de centrala myndigheterna, av den borgerliga staten."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen, 1905-1907) [Vår översättning från engelska]