Malcolm Kyeyune och en smygande brun opportunism

Malcolm Kyeyune är en skribent som i olika sammanhang debatterat mot den s.k. "identitetspolitiken" och försökt profilera sig genom att kritisera den hycklande borgerliga "antirasismen" inom "vänstern". Ibland har han framfört väsentliga poänger (vi har t.o.m. hänvisat till en av hans artiklar här på bloggen). Med hans blogginlägg ”Ät inte snö som blivit gul. Bli inte hög på eget knark” blir det dock tydligt att han tillhör den typ av opportunister som nu ägnar sig åt den påstådda "invandringskritik från vänster", som vi har sett i olika varianter från intellektuella och karriärister såsom Amineh Kakabaveh, Jan Myrdal, Stefan Lindgren och en rad andra (även Kommunistiska Partiet försöker hänga på Kakabaveh i ett försök att sno röster från V). De försöker svepa in sina argument i diverse "vänster"-plattityder och utger sig för att tala för arbetarklassen, men både orden och deras innehåll är exakt desamma som det vi hör från fascisterna och hela reaktionen: "vi måste våga se problemen med invandringen", "invandringen kostar för mycket, prioritera vår egen 'välfärd'", "vi måste bekämpa islamiseringen", "lag och ordning", "fler poliser" etc.

Kyeyunes inlägg har bemötts av en rad kritiker, framför allt på tidskriften Clartés hemsida. Benny Andersson och Fred Torssander försöker där både kritisera Kyeyunes ståndpunkt och fördjupa sig i frågan, men även om de båda har flera bra poänger (läs dem!) så blir hela diskussionen om huruvida "invandringen är bra för arbetarklassen eller inte" ett villospår; precis det villospår som såväl liberalerna och "PK-vänstern" som fascisterna och den "invandringskritiska vänstern" vill leda in oss på. Det som alla dessa har gemensamt är nämligen att de inte vill ha, inte tror på och inte kan föreställa sig en arbetarklassens revolution som ska riva ner hela detta utsugarsamhälle, bygga arbetarstaten och socialismen och fortsätta göra revolution tills det inte längre finns några klasser. Hur radikala eller "antikapitalistiska" en del av dem än tror eller påstår sig vara, så bidrar de alla på olika sätt till att försvara den borgerliga diktaturen, den borgerliga staten, genom att sprida illusioner om "välfärdsreformer", om att "demokratisera" kapitalismen, om försvaret av en påstådd svensk eller västerländsk "civilisation", om en mer eller mindre "fredlig väg" till socialismen, etc.

Liksom den opportunism som Engels och Lenin avslöjade på sin tid, och liksom fascismen i dess olika tappningar, så baserar sig dess nutida anhängare inte på de djupaste, mest intensivt utsugna och förtryckta delarna av arbetarklassen, utan på småbourgeoisien (t.ex. den stackars syriske butiksägaren i Kyeyunes exempel), på arbetararistokratin och på själva arbetarklassens övre skikt; på dem som fortfarande har något att förlora, de som ännu inte vill se att kapitalismen oundvikligen håller på att falla och som ännu inte är redo att riskera den lilla trygghet de har kvar, de ynkliga smulor som borgarna kastar ned åt dem. Det är också där rasismen och "invandringsfrågan" kommer in i bilden. De djupaste, mest utsugna och förtryckta lagren av arbetarklassen och de förtryckta består, i världen och i allt större grad även i Sverige, i huvudsak av människor från de gamla kolonierna, från de idag halvkoloniala och halvfeodala länderna i tredje världen vilka exploateras och förtrycks av borgarklassen i imperialistiska länder som Sverige. Det är denna del av arbetarklassen och folket som utgör det verkliga hotet mot borgarklassens makt, det är där underdånigheten och tilltron till borgarstaten aldrig slagit rot, och det är där upproret börjar växa. Förr i Sverige var det blonda och blåögda arbetare som kastade sten på polisen och väckte skräck och avsky hos den "anständiga" arbetararistokratin och småbourgeoisien; idag består denna del av arbetarklassen till stor del (men givetvis inte enbart) av invandrare från tredje världen, och många av dem bär dessutom med sig ett välbehövligt hat mot imperialismen som de reformistiska klassförrädarna mer eller mindre lyckats bannlysa under årens lopp.

För att försöka stoppa upproret innan det hinner sprida sig och bli mer medvetet, mer organiserat, behöver den härskande klassen till varje pris isolera denna del av det arbetande folket från de övre skikten, de som fortfarande är "sansade" och laglydiga. Och här har vi själva kärnan i den nuvarande diskussionen. Den "invandringskritiska", "anti-islamistiska" - i verkligheten rasistiska och reaktionärt nationalistiska - kampanj som idag bedrivs av samtliga imperialiststater har just detta syfte: att avleda vårt hat och vår kamp bort från våra huvudfiender, de största mördarna och tjuvarna världen någonsin skådat, d.v.s. borgarklassen och dess imperialistiska stater (i vårt fall den svenska borgarstaten), och i stället rikta uppmärksamheten mot de "farliga fattiga", mot smågangsters, "muslimer" eller varför inte de obildade "white trash"-arbetarna i småstäderna på landsbygden. Vad menar då dessa nya strasserister* inom "vänstern" att man ska göra? Vilka är enligt dem de "goda krafter" man bör ena sig med i denna kamp mot "brottslighet", islamism och "massinvandring"? Jo, uppenbarligen just den borgerliga staten, dess partier och pampar, dess polisstyrkor och fascistiska vakthundar.

Kyeyunes text säger förstås inget av detta rakt ut. Han är vag, omständig och slingrande så att vi inte ska kunna peka på någon konkret ståndpunkt eller några verkliga slutsatser, och utger sig oskyldigt för att "bara peka på hur det faktiskt är" - även om han i verkligheten inte tar fram några fakta över huvud taget. Det viktiga är känslan, att "nu får det minsann vara nog med den här politiska korrektheten". Den påstådda "materialistiska" grunden för hans argumentation består i stort sett av 1) det banbrytande avslöjandet att "invandrare är en grupp som också består av olika klasser" (no shit Sherlock) och 2) en vag antydan om att vissa grupper (småborgare? arbetare?) materiellt skulle tjäna på att stoppa invandringen. Precis som  Myrdal så tillhör Kyeyune den grupp av intellektuella som försöker skapa sig en nisch och få uppmärksamhet (eller dra till sig väljare, som i KP:s fall) genom att vara "kontroversiella" och "kritisera vänstern från vänster" - men eftersom de själva varken tror på eller vill ha någon revolution så kan de knappast kritisera reformisterna för att vara reformister. I stället söker de sig då i sin "radikalism" till fascismen, liksom så många borgerliga intellektuella före dem. Som karriärdrag har det redan visat sig framgångrikt för Kyeyune, som nyligen fick jobb som "fast kolumnist" på den numera sverigedemokratiskt inriktade tidningen Göteborgsposten. Där ska han hjälpa till att "ge läsarna bredare perspektiv" och "ommöblera i åsiktskorridoren".

Som både Marx och Lenin påpekade, så leder kapitalismens utsugning och förtryck - och arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot densamma - till att en del av de intellektuella ur småbourgeoisien och t.o.m. borgarklassen dras till de revolutionära rörelserna och ställer sig på arbetarklassens sida. Detta är viktigt, visar Lenin, eftersom det ger arbetarrörelsen ett tillskott av teoretisk, vetenskaplig och administrativ kunskap som den behöver för att segra; men från småbourgeoisien kommer också den opportunism och vacklan som är främmande och destruktiv för arbetarrörelsen. Detta leder till två slutsatser: för det första är det ytterst viktigt för den härskande klassen att hålla dessa potentiellt revolutionära intellektuella så nöjda som möjligt, fylla deras huvuden med borgerlig ideologi och förhindra att de på riktigt blir marxister och går över till arbetarklassen. För det andra är det ytterst viktigt för arbetarklassen att välkomna dessa intellektuella, omforma deras världsbild enligt arbetarklassens ideologi och lära sig av dem, men samtidigt att vara ytterst vaksam och aldrig låta sig luras när några av dem försöker korrumpera klassen med fascism, revisionism och andra borgerliga lögner.

Vad dessa "invandringskritiska" opportunister är ute efter är inte hur man bäst organiserar arbetarklassen i Sverige för att störta borgarklassen. Vad de söker är ett snabbt och enkelt sätt att dra till sig sympatisörer eller väljare med löften om "mer välfärd" och "ordning och reda", allt för att gynna sina egna karriärer eller sin egen prestige.

Slutligen, vad gäller frågan om invandringen i sig, vem som tjänar på den och hur, samt varför borgarklassen behöver både invandring och rasistisk hets, så hänvisar vi till våra tidigare inlägg i ämnet samt till Mikael Nybergs artikel "Apartheid light - den nya svenska modellen". Vad gäller frågor om brottslighet, behovet av "lag och ordning" och behovet av kamp mot "islamism" och "hedersvåld" så rekommenderar vi också att läsa våra tidigare inlägg i ämnet (se nedan), men vi vill ändå kortfattat klargöra några saker. Självklart behöver man handfast bekämpa maffiaverksamhet, droghandel och våldtäkter - men den "maffia" i det här landet som har flest svenska arbetares liv på sitt samvete, som säljer den absoluta merparten av alla droger som söver och förstör vår klass, som ägnar sig åt det mest omfattande och våldsamma kvinnoförtrycket och som begår de största terrordåden och massmorden utomlands, det är den "maffia" som består av den svenska borgarklassen och dess stat. Och självklart behöver man bekämpa reaktionära religiösa auktoriteter som upprätthåller det feodala och patriarkala förtrycket - men inga "islamister" i någon förort kan mäta sig med den svenska borgarstaten och de övriga imperialisterna när det gäller att upprätthålla just sådant förtryck eller när det gäller att mörda och exploatera kvinnor. De som då skriker sig hesa om "gangsters" och "islamister" i förorten samtidigt som de lydigt bugar för den svenska staten, framställer den som det "mindre onda alternativet", manar till samarbete med den, ropar på polisåtgärder mot kriminella eller fascister och i slutändan kanske t.o.m. hoppas göra karriär som representanter för denna borgarstat, de representerar inte arbetarklassen, de är inget annat än fascister. Ska vi upprätthålla ordning och reda och försvara oss mot poliser, fascister och andra reaktionärer på gatorna och i våra bostadsområden så kan vi bara göra det helt oberoende av och i kamp mot borgarstaten såsom vår huvudfiende.



Tidigare inlägg i ämnet:

Om burkinin och imperialismen (september 2016)

Apropå kriminalitet och medborgargarden (april 2016)

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen (september 2015)

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen (juli 2015)



___________________________________________________

* Gregor Strasser var tidigt en ledande medlem av Hitlers fascistparti och dess paramilitära gren SA. Strasser och hans bror lade stor vikt vid att försöka mobilisera delar av arbetarklassen för fascismen, och betonade dess "antikapitalistiska" retorik. Detta har av en del tolkats som att Strasser representerade en "vänsterfalang" av fascismen, och olika grupper av s.k. "strasserister" och "nationalbolsjeviker" försöker än idag mobilisera arbetarklassen med denna retorik. I verkligheten är "strasseristerna" renodlade fascister, antikommunister och fiender till arbetarklassen. 

Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen

En läsare uppmärksammade oss nyligen på ett intressant avsnitt i boken The Class Struggle in the Ancient Greek World (Klasskampen i den antika grekiska världen) av den marxistiske* historikern G.E.M. De Ste. Croix. I ett kapitel där han diskuterar hur man skall använda begreppet klass kommer han in på frågan om den nutida invandringen (vi har själva gjort en snabb översättning från engelska, originalet finns här):

"Till stöd för att uppfatta klass som framför allt det kollektiva sociala uttrycket för den existerande utsugningen, snarare än (vilket är den andra extremen) som självmedveten och samfälld politisk aktivitet, vill jag anföra ett nutida fenomen av mycket stort intresse: den stora klass av tillfälliga migrerande (eller invandrade) arbetare som kommer till länderna i Nordvästeuropa huvudsakligen från länderna kring Medelhavet, och vars antal under åren från ungefär 1957 till 1972 var i storleksordningen 9 miljoner, en siffra som numera är mycket högre. Denna extraordinära förflyttning, som har beskrivits som 'omvänd kolonisering', har nyligen blivit föremål för en detaljerad och utmärkt studie, Immigrant Workers and Class Structure in Western Europe [Invandrade arbetare och klasstruktur i Västeuropa] (1973) av Stephen Castles och Godula Kosack, som påpekar att den 'innefattar överföringen av en värdefull ekonomisk resurs - mänsklig arbetskraft - från de fattiga till de rika länderna'. Invandrade arbetare innehar vanligen de lägsta befattningarna i arbetshierarkin, vilka de infödda arbetarna föredrar att undvika och ofta knappt kan förmås att åta sig över huvud taget, och vilka har de lägsta lönenivåerna. De flesta av dessa migranter har inga politiska rättigheter och är inte med i fackföreningar, och de kan vanligtvis inte vidta åtgärder för att försvara sin ställning. Även om fackliga stridsåtgärder ibland kan vara tillgängliga för dem i princip, så finns det knappast någon chans att de hänger sig åt dem, då det skulle innebära att sätta hela sin ställning på spel och riskera att väcka de inföddas oresonliga fientlighet. Invandrare är därför mer utsatta för hänsynslös utsugning än de infödda arbetarna, och de utsätts ofta för en grad av "disciplin" som den infödda arbetaren inte skulle tolerera. Detta kan inte bara ha ekonomiska utan även sociala och politiska effekter, som sträcker sig långt utanför invandrarnas egen krets. Som Castles och Kosack uttrycker det, 'invandringen bidrar till att ge stora delar av den infödda arbetarklassen medvetandet hos en 'arbetararistokrati' som stödjer eller accepterar utsugningen av en annan del av arbetarklassen. På detta sätt hjälper invandringen till att stabilisera den kapitalistiska ordningen, inte bara ekonomiskt utan också politiskt' - ett faktum som förstås har noterats med stort gillande av medlemmarna av den härskande klassen i värdländerna'.
(…)
'Invandrade arbetare kan inte anses vara en särskild klass… Alla arbetare, invandrade eller infödda, kroppsarbetare eller inte, har proletariatets grundläggande egenskaper: de äger eller kontrollerar inte produktionsmedlen, de arbetar under andras befallningar och i andras intresse, och de har ingen kontroll över produkten av sitt arbete… Invandrade arbetare och infödda arbetare utgör tillsammans arbetarklassen i dagens Västeuropa, men den är en delad klass… Vi kan därför tala om två skikt inom arbetarklassen [där de infödda arbetarna utgör det övre och invandrarna det undre skiktet]'"

Vi tror att den här beskrivningen stämmer ganska bra. Jämför även med hur Marx beskrev förhållandet mellan irländska och engelska arbetare i England på 1800-talet. Det som är uppenbart är att imperialismens utsugning av de fattiga länderna i tredje världen på ett avgörande sätt påverkar förutsättningarna för klasskampen och revolutionen i alla länder, och att borgarklassen har sina egna skäl att vilja ta emot invandrare. Men vilka slutsatser skall revolutionärerna och kommunisterna dra av detta, och hur skall de utforma sin politik utifrån denna verklighet?

För det första: är det verkligen så enkelt att arbetarklassen i t.ex. Sverige bara består av två skikt, och att det ena består av "svenskar" och det andra av "invandrare"? Nej, verkligheten ser självklart mer komplicerad ut än så, och självklart så ingår även många infödda svenskar i proletariatets undre skikt (även om det som Castles och Kosack beskriver i grunden är riktigt). En mer specifik analys av arbetarklassens olika skikt i Sverige finner vi i den här genomgången av klasserna i det svenska samhället, som den maoistiska Studiecirkeln 24 September gjorde för några år sedan.

För det andra: om invandringen "hjälper till att stabilisera den kapitalistiska ordningen", betyder det att vi bör säga nej till invandring? En del som kallar sig "kommunister" och "socialister" har dragit den slutsatsen; bloggare som Stefan Lindgren och "Björnbrum" har t.ex. gått så långt att de öppet försvarar fascistiska rörelser som Pegida och skamlöst hänger sig åt borgerlig nationalism. Även om dessa individer i sig själva inte har något större inflytande, så representerar de en ståndpunkt som förekommer även på andra håll inom "vänstern" och som om den får spridning inom arbetarklassen är mycket skadlig för vår kamp.

Hur resonerar då dessa "invandringskritiska" s.k. "socialister"? Hur menar de att kampen "mot invandringen" tjänar arbetarklassens kamp för att ta makten? När man tittar lite närmare på deras argument så blir det snabbt tydligt att de inte alls tänker i de banorna. Vad de förespråkar är inte arbetarklassens revolution, utan en återgång till det socialfascistiska "folkhemmet", drömmen om en "stabil" kapitalism med "välfärdspolitik" finansierad genom utsugningen av folken i tredje världens förtryckta nationer. De utger sig för att vara "antiimperialister", men när det gäller den svenska imperialismen så försvarar de den till varje pris (Björnbrum: "Fattigdomen utomlands är ett utländskt problem. Sverige kan efter förmåga ställa upp, men problemet är inte vårt"). I stället för att basera sig på det undre skiktet av arbetarklassen - d.v.s. de mest utsugna och förtryckta - för att mobilisera till kamp mot borgarstaten, så utgår de ifrån klassens övre skikt och predikar "lag och ordning" i stället för uppror. Vad detta innebär politiskt sammanfattade Lenin år 1916:

"Till de mest spridda av kautskyanismens sofismer hör hänvisningen till "massorna". Vi vill inte lösrycka oss från massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter hur Engels ställde denna fråga. De engelska tradeunionernas "massorganisationer" stod under 1800-talet på det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonade sig inte av denna orsak med detsamma utan avslöjade det. De glömde för det första inte att tradeunionernas organisationer direkt omfattar bara proletariatets minoritet. Och i England var på den tiden, liksom i Tyskland idag, inte mer än en femtedel av proletariatet organiserad. Att på allvar tro, att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel. För det andra - och det är huvudsaken - är det här inte så mycket fråga om antalet medlemmar i organisationen som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, d.v.s. massornas frigörelse från kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare var riktigt ifråga om England på 1800-talet och är idag riktigt ifråga om Tyskland och andra länder.

Från de gamla tradeunionernas "borgerliga arbetarparti", från den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den "understa massan", den faktiska majoriteten, och till denna, som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten", appellerar han. Det är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden." (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen, 1916) [vår fetstil -JB]

Av allt detta kan vi dra några slutsatser: borgarklassen har ett intresse av att splittra upp arbetarklassen i grupper som kan vändas mot varandra. I detta spelar imperialismens utsugning av de förtryckta nationerna och invandringen en tydlig roll. Opportunisterna och socialchauvinisterna väljer i detta läge att bidra till splittringen, och några av dem gör så genom att delta i den rasistiska hetsen (som Marx beskrev) och försvara den borgerliga ordningen i "välfärdens" namn. De klassmedvetna arbetarna å andra sidan måste i stället bekämpa rasismen och splittringen genom att (som Engels sade) appellera till "den understa massan" för att kunna bygga en revolutionär arbetarrörelse. Detta måste idag innebära kamp både mot den rasistiska, "invandringskritiska" och arbetarfientliga hetsen och mot den borgerliga, liberala så kallade "antirasismen". Invandringen har idag både potentialen att bidra till att (kortsiktigt) stabilisera kapitalismen och samtidigt potentialen att bidra till att undergräva den och störta den. Det är upp till kommunisterna och revolutionärerna att se till så att det blir det senare alternativet; de "invandringskritiska" har redan tydligt visat att de föredrar det förstnämnda.

__________________________________

* Hur marxistisk De St. Croix verkligen är har vi inte kunnat bedöma ännu, men hans bok tar upp flera intressanta frågor.

Om invandring: klasskamp i stället för fascism och "mångkultur"

Borgarklassen och dess intellektuella har de senaste åren lyckats skapa ett väldigt fokus på den s.k. "invandringsfrågan". Detta har skett genom främjandet av en fascistisk och rasistisk rörelse "mot invandring", parallellt med att övriga reaktionärer och liberaler i stor utsträckning fått med sig den nutida "vänstern" i en slags liberal "antirasism" som i namn av "mångfald", "mångkultur" och "tolerans" tar ställning "för invandring". Båda sidorna har hjälpt till att flytta fokus bort från klasskampen, bort från allt som rör borgarklassens utsugning av arbetarklassen och de förtryckta folken, och den borgerliga "mångfalds"-retoriken har gjort det möjligt för fascisterna att framställa sig som någon slags "folklig proteströrelse mot eliten". 

Hela diskussionen är så full av ideologiskt struntprat och floskler på båda sidor, så att det kan vara svårt att se vad det hela egentligen handlar om. Varför finns det invandring? Har borgarklassen och dess intellektuella plötsligt blivit välvilliga "antirasister"? Varför vill borgarna ha invandring, samtidigt som de främjar den "invandringskritiska" hetsen? Vad innebär invandringen för arbetarklassen, och vad innebär den för den borgarklassen? 

Huvuddelen av den s.k. "vänstern" ställer sig idag bakom en liberal s.k. "antirasism", utformad och ledd av borgarklassen. Det är således en "antirasism" som inte utgår från arbetarklassens intressen utan från borgarklassens; den sysselsätter sig därför med att diskutera på vilket sätt invandringen bör hanteras utifrån vad som är nyttigt för den kapitalistiska ekonomin, för profiten, för bevarandet av den borgerliga staten och den "politiska stabiliteten". Allt detta sveps in i en liberal, småborgerlig

demagogi om påstådda allmänmänskliga "rättigheter", om "individens frihet" med uppmaningar om att "tolerera" exotiska främmande "kulturer". I stället för att förkasta hela myten om "raser" och "kulturer", så godtar man den och spegelvänder den (här finns en bra artikel om detta). När den härskande klassen, som så många gånger förr, delar in arbetarklassen i grupper som vänds emot varandra, så strävar denna "antirasism" inte efter att ena arbetarna mot utsugarna, utan uppmanar dem i stället att "tolerera" splittringen. Med "postmodern" och "intersektionalistisk" s.k. identitetspolitik läggs fokus på diverse "marginaliserade" grupper, som uppmanas att kämpa för just sin egen specifika grupps rättigheter. D.v.s. att vi arbetare helst inte skall kämpa tillsammans för vår klass, utan för vilken som helst annan tillhörighet - i en mängd skilda kamper som går "tvärs över" klassgränserna, och där det då oftast "råkar" bli de borgerliga och småborgerliga intellektuella som tar ledningen. Resultatet blir fortsatt splittring och att arbetarklassen underkastas de ideologier som utarbetats på den härskande klassens skolor och universitet.

En mindre del av "vänstern" har valt ett annat sätt att svansa efter den härskande klassens agenda, och har dragit slutsatsen att "borgarklassen vill ha invandring, alltså måste vi bekämpa invandringen". Följaktligen finns det idag personer som kallar sig "kommunister" och "socialister" men som går samman med fascisterna i försvaret av den borgerliga staten, den imperialistiska nationen och dess "nationella kultur", som intressant nog ofta kopplas till en glorifiering av det svenska  "folkhemmet" (vilket som bekant bl.a. ägnade sig åt rasbiologi i statlig regi). Andra (och man finner dem både bland de parlamentariska och de "frihetliga") säger sig förkasta nationalism och fascism, men ställer villigt upp i reaktionens rasistiska och chauvinistiska hetskampanjer mot "främlingarna" och mot den tredje världens förtryckta nationer, idag ofta maskerat som en kamp "mot islamism" och "terrorism" och för "västerländsk demokrati".  Denna "invandringskritiska" och "antimuslimska" s.k. vänster gör i praktiken samma sak som "mångfalds"-förespråkarna: de försvarar (mer eller mindre medvetet) den borgerliga statens och det imperialistiska systemets intressen och hjälper till att splittra arbetarklassen och förhindra vårt enande med de förtryckta folken i världen.

Hur skall då arbetarklassen och kommunisterna förhålla sig till "invandringsfrågan"? För det första så ligger det inte i arbetarklassens intresse att försöka rädda den krisande kapitalistiska ekonomin och den borgerliga staten i hopp om att få några futtiga smulor från utsugarnas bord. Vår utgångspunkt måste i stället vara vad som tjänar arbetarklassens kamp för att organisera sig, krossa borgarstaten, upprätta arbetarklassens stat och bygga socialism. För borgarklassen fyller invandringen funktionen att skapa ett skikt av särskilt utsugna och förtryckta arbetare, som p.g.a. sin utsatthet kan tvingas acceptera lägre löner och sämre förhållanden. Eftersom detta bidrar till dumpade löner och försämrade villkor för HELA arbetarklassen, så kan arbetsköparna utnyttja detta för att vända de "svenska" arbetarnas vrede mot de "invandrade" arbetarna (en gammal beprövad metod: läs vad Marx skrev om irländska och engelska arbetare på 1800-talet). När detta kombineras med ett totalt undertryckande av arbetarklassens klassmedvetande och ideologi (bl.a. med hjälp av en "postmarxistisk" liberal "vänster"), så blir resultatet det vi ser idag: arbetarklassen splittras och försvagas, och fascisterna lyckas få en del av arbetarklassen att gå emot sina egna intressen och försvara utsugarsystemet. 

Svaret är, precis som Marx förklarade, att vi måste krossa alla dessa splittringsförsök och i stället ena arbetarklassen mot kapitalet och förena oss med de förtryckta nationerna i kamp mot imperialismen: inte försöka rädda kapitalismen med borgerlig nationalism, "mångfald" eller "välfärdspolitik", utan kämpa för våra dagskrav som en del av kampen för att ta makten. Alla segrar som arbetarklassen någonsin har uppnått har vi uppnått för att vi har förenat oss som klass, över nationsgränserna, oavsett vart vi kommer ifrån eller vilket kön vi tillhör. Om några av oss blir arbetslösa för att jobben gick till underbetalda polska arbetare, så är det vår uppgift att kämpa tillsammans med dessa polska arbetare mot utsugarna, inte att kräva att de skall åka hem, inte att fegt sparka neråt i stället för uppåt. När borgarna utnyttjar människor som flytt från krig och fattigdom till att utöka sin reservarmé av arbetslösa arbetare och på så vis hålla nere priset på arbetskraft, så blir dessa människor en del av arbetarklassen i Sverige, och om vi kämpar tillsammans som klass i stället för att låta fascisterna och de "mångkulturella" splittra oss så gör denna invandring oss starkare, inte svagare. 

(En intressant artikel om denna fråga publicerades nyligen i på tidskriften Clartés hemsida. Skribenten visar helt korrekt hur "invandringsfrågan" inte kan förstås utan att förstå imperialismen, och förklarar hur det hänger ihop att kapitalet behöver både invandring och hets mot invandring samtidigt. Han pekar också på den särskilda roll som den illegala invandringen tilldelas i imperialismens utsugningssystem. Det enda som är lite konstigt är att han i inledningen hävdar att kapitalet inte alls strävar efter att bygga en reservarmé av arbetslösa (som Marx skrev om) - i fortsättningen av artikeln visar han nämligen tvärtom att borgarna visst behöver invandring för att pressa ner löner och villkor, men att de samtidigt behöver kontrollera den och begränsa den. )