Om arbetarklassens makt

Det finns många missuppfattningar när det gäller vad arbetarklassens revolution och arbetarklassens makt  - proletariatets diktatur - egentligen innebär. En del av de borgerliga så kallade socialisterna har försökt inbilla oss att det räcker med att staten kallar sig "socialistisk" och att den politiska ledningen kallar sig "kommunister" och i ord utger sig för att representera arbetarklassen (och sådana falska "kommunistiska" regimer har förstås bidragit till den borgerliga myten om att de som gör uppror och tar makten alltid oundvikligen förvandlas till en ny utsugarklass). Andra föreställer sig att det räcker med att alla ledande poster i samhället besätts av människor med ursprung i arbetarklassen, vilket ju kan låta radikalt men missar själva poängen. Om inte de som leder följer den ideologi och politik som motsvarar arbetarklassens och folkets kortsiktiga - men framför allt långsiktiga - intressen, så kommer de mycket riktigt bli en ny borgarklass, hur mycket de än är födda och uppvuxna i arbetarklassen. 

Som Lenin visar i utdraget nedan, så kännetecknas den nya revolutionära makten inte i första hand av vad den kallar sig för eller ens hur många av dess ledare som kommer från arbetarklassen, utan av dess mål och dess faktiska politik för att nå dessa mål. Målet för arbetarklassens revolution är inte bara en fråga om omfördelning av tillgångar och inflytande; målet är att avskaffa all utsugning och alla klasser. Den socialistiska revolutionen handlar inte om att "tvinga de rika att bidra mer till samhället", utan om att ta ifrån utsugarna deras egendom, att avskaffa den borgerliga egendomen, privategendomen. Det är först när en revolution och en ny stat genomför dessa åtgärder och på allvar kämpar för detta mål som den kan kallas en proletär revolution och en arbetarklassens stat. De stater och rörelser som kallar sig "socialister" och "revolutionärer" men ägnar sig åt att bevara kapitalismen genom att kalla den för något annat, hitta "nya" sätt att administrera den och kanske försöka mildra dess effekter genom korporativa reformer - de är inget annat än borgerliga stater och rörelser.

Utdragen nedan kommer från Lenins text "Centralkommitténs verksamhetsberättelse den 29 mars 1920 på RKP(b):s 9:e kongress". Den är alltså skriven tre år efter Oktoberrevolutionen, och redogör för erfarenheterna och lärdomarna av att bygga upp den nya socialistiska staten:

"Om en gammal klass ersätts av en ny, så kan denna hålla sig kvar endast i ursinnig kamp mot andra klasser, och den kan segra slutgiltigt endast om den förmår leda till att klasserna avskaffas överhuvudtaget. Klasskampens väldiga och komplicerade process ställer frågan just på detta sätt – i annat fall fastnar ni i förvirringens träsk. Vari kommer klassherravälde till uttryck? Vari kom bourgeoisins herravälde över feodalherrarna till uttryck? Författningen talade om frihet och jämlikhet. Det var en lögn. Så länge det finns arbetande människor är egendomsägarna i stånd och rentav tvungna som ägare att göra spekulationsaffärer. Vi säger att det inte finns någon jämlikhet, att den mätte och den hungrige, spekulanten och den arbetande människan inte är jämlikar.

Vari kommer klassherraväldet idag till uttryck? Proletariatets herravälde kommer till uttryck i att godsägarna och kapitalisterna berövats sin egendom. Andan, huvudinnehållet i alla tidigare författningar, även de mest republikanska och demokratiska, har varit reducerad till en enda sak – äganderätten. Vår författning har rätt till en plats i historien, har kämpat sig till denna rätt genom att egendomens avskaffande inte bara skrivits ner på papper. [...]

De småborgerliga ägarna är splittrade; de bland dem som har större egendom är fiender till dem som har mindre, och proletärerna har genom att avskaffa egendomen förklarat öppet krig mot dem. Ännu finns det många omedvetna och okunniga personer, som helt är för all slags fri handel men som inte kan kämpa, då de ser disciplinen och offerviljan i segern över utsugarna; de är inte för oss men de är ur stånd att gå emot oss. Det är endast klassherraväldet som bestämmer ägandeförhållandet och bestämmer vilken klass som skall ha överhanden. [...]

Närhelst klasser avlöst varandra har de ändrat förhållandet till ägandet. När bourgeoisin avlöste feodalismen ändrade den förhållandet till ägandet; bourgeoisins författning säger: ”Den som har egendom är tiggarens jämlike.” Det var bourgeoisins frihet. Denna ”jämlikhet” gav kapitalistklassen herraväldet i staten. Men tror ni att bourgeoisin, när den hade avlöst feodalismen, blandade ihop stat och förvaltning? Nej, så dumma var de inte, de sade att för att förvalta måste man ha personer som kan konsten att förvalta och att de till detta skulle ta feodalherrar och omskola dem. Så gjorde de också. Var det då ett misstag? Nej, kamrater, förmåga att förvalta faller inte ner från himlen och ingives inte av någon helig ande, och att en viss klass är den ledande klassen gör den inte genast kapabel att förvalta. Vi har sett exempel på detta: medan bourgeoisin var i färd med att segra hämtade den till förvaltningen personer från en annan klass, feodalklassen, och de kunde inte heller tas från något annat håll. Vi måste se nyktert på saker och ting: bourgeoisin anlitade den föregående klassen, och nu står vi inför samma uppgift – att förmå att ta hand om den gamla klassens kunskaper och skolning, underordna detta under våra syften och utnyttja det för att vår klass skall segra. Därför säger vi att den segrande klassen måste vara mogen, och mogenhet bestyrks inte med någon signatur eller något intyg, utan genom erfarenhet och praktik."

Borgarklassens hat mot arbetarstaten: "Kämpa men understå er inte att segra"

Under hela arbetarrörelsens kamp för att ta makten, bygga socialismen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns någon utsugning, så har det funnits personer som har övergett rörelsens långsiktiga och övergripande mål för att i stället vinna kortsiktiga och begränsade (och ofta personliga) fördelar, genom att på olika sätt anpassa rörelsen till vad som är acceptabelt för borgarklassen. I praktiken har detta alltid inneburit att förvandla arbetarklassens partier och organisationer till borgerliga sådana, som har gett upp kampen för att ta makten och i stället ägnar sig åt att försöka putsa lite på kapitalismens yta – och borgarklassen har haft stor nytta av dem för att lugna ner klasskampen och förlänga sitt herravälde ytterligare lite längre. 

De som på detta sätt överger arbetarrörelsens principer försöker ofta låtsas som om de står för något "nyskapande" gentemot den "dogmatiska" marxismen, men i verkligheten upprepar de samma gamla saker sedan 1800-talet: den "fredliga vägen" till socialismen, den "fredliga samlevnaden" i stället för kamp och revolution, borgerlig demokrati i stället för proletär demokrati etc. Vi kommunister kallar dessa personer för revisionister, eftersom de reviderar (skriver om, ändrar) arbetarrörelsens mest grundläggande mål och principer. Deras metoder och politiska idéer kan se lite olika ut, men det finns några saker som de alla har gemensamt; de marxistiska principer de hatar mest är nämligen precis de principer som är mest skrämmande för borgarklassen. En av de främsta av dessa är principen om proletariatets diktatur; d.v.s. att arbetarklassen inte kan ta över och reformera den borgerliga staten, utan måste krossa den och bygga en arbetarstat i stället. 

Kort sagt: för att kunna bygga ett socialistiskt samhälle där arbetarklassen styr över produktionen, politiken och kulturen, så måste den borgerliga diktaturen, baserad på borgarklassens väpnade styrkor, ersättas av en arbetarstat baserad på arbetarklassens väpnade styrkor, för att hindra borgarna från att ta tillbaka makten och återinföra kapitalismen. Alltså, i stället för hyrda knektar som skjuter på folket för att försvara en handfull utsugare, så beväpnar vi folket för att försvara socialismen och avskaffa all utsugning.

En av de som tidigt vände sig emot att arbetarna skulle upprätta sin egen stat var Karl Kautsky, som blev en av grundarna av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin som vi fortfarande dras med idag. Han hävdade att arbetarnas sovjeter (arbetarråd) var en bra sak, men att de inte fick bli en ”statsorganisation”. Liknande åsikter har vi under historien kunnat höra, och hör än idag, från ”frihetliga socialister” (anarkister) och andra som verkar föredra att leva under kapitalismen framför att göra det hårda och långsiktiga arbete som krävs för att störta den. De som vänder sig emot att arbetarklassen skall bygga sin egen stat försvarar i slutändan alltid den borgerliga staten, oavsett om de påstår sig vara "emot alla stater" eller om de påstår sig kunna reformera den nuvarande staten. För dem är socialismen en ouppnåelig utopi som man kan använda i sin propaganda; den verkliga socialistiska revolutionen är lika skrämmande för dem som den är för borgarklassen. Lenin behandlade frågan om sovjeterna och arbetarstaten i sin polemik mot Kautsky:

"'Den sovjetiska organisationsformen är alltså', sammanfattar Kautsky, 'en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete som vi går tillmötes.

Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevikerna, som efter novemberrevolutionen 1917 [d.v.s. Oktoberrevolutionen] tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna fick majoritet i de ryska arbetardeputeradesovjeterna, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna, som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en statsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen [d.v.s. Februarirevolutionen]. I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig socialdemokrater. De kallar sig kommunister.' (S 33, kursiv av Kautsky)

 (…) Kautskys resonemang, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just: skulle sovjeterna sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna förde i april 1917 fram parollen "All makt åt sovjeterna", och på partikonferensen samma månad förklarade bolsjevikerna att de inte nöjde sig med en borgerligt parlamentarisk republik utan krävde en arbetar- och bonderepublik av Pariskommunens typ eller sovjettyp) eller skulle sovjeterna inte sträva efter detta, inte ta makten, inte bli statsorganisationer utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (som Martov uttryckte sig när han med sin oskyldiga önskan sökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underordnande under bourgeoisin).

 Kautsky har slaviskt upprepat Martovs ord. Han har tagit brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överfört dessa brottstycken till en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare som stiftade bekantskap med Kautskys tidigare citerade resonemang.

 Samma skratt kommer Kautsky att möta från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem vad saken här rör sig om.

 Kautsky har gjort Martov en björntjänst genom att med utomordentlig åskådlighet fullfölja Martovs fel in absurdum. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kommit.

 Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga mot finanskapitalet. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en utslagsgivande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och arbete i Europa. Så säger Kautsky.

 Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" - avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att ta hand om statsmakten?

 Inte alls. Gud förbjude det.

 I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!

 Vad är då staten?

 Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.

 Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och utsugna i det nuvarande samhället, måste således sträva efter "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra maskineriet för kapitalets undertryckande av arbetet! - Får inte krossa detta maskineri! - Får inte utnyttja sin allomfattande organisation för att undertrycka utsugarna!

 Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen - som alla liberaler erkänner den, d.v.s. utan att bourgeoisin störtas ...

 Här framträder klart Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den av bourgeoisin förtryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och klara av alla djupa motsättningar med fraser.

 Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten till arbetarklassen eller medger han att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han går under inga omständigheter med på att arbetarklassen skall krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt, proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.

 Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx på tal om vilken stat den segerrika arbetarklassen behöver: "staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person som gör anspråk på att fortfarande vara marxist och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. Kautsky har här ådagalagt den kolartro på staten, som i Tyskland, enligt vad Engels skrev 1891, "fortplantat sig ... till bourgeoisins allmänna medvetande och även till mången arbetare". Kämpa arbetare - därtill "samtycker" vår kälkborgare (det "samtycker" också borgaren till, ty arbetarna kämpar i varje fall, och det enda man kan göra är att tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) - kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med en proletär "statsorganisation"!" (V.I. Lenin - Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, 1918)