Den Stora Proletära Kulturrevolutionen 50 år!

Den 16 maj 1966 publicerades Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés "Cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen", vilket ofta räknas som ett startskott för Kulturrevolutionen som varade fram till Mao Tsetungs död 1976. Med denna kulturrevolution, förmodligen den största revolutionära massmobiliseringen någonsin, reste sig den kinesiska arbetarklassen och folket - under ledning av kommunisterna med Mao i spetsen - i kamp mot de partipampar, borgerliga intellektuella och byråkrater som försökte använda kommunistpartiet och den socialistiska staten för att återupprätta kapitalismens utsugarsystem, på samma sätt som byråkraterna gjort under Chrustjovs och de övriga revisionisternas ledning i Sovjetunionen fr.o.m. 1956.

"Arbetarklassen måste leda allt"
(Affisch från kulturrevolutionen)

Genom att analysera erfarenheterna av arbetarklassens kamp i hela världen, och framför allt i Sovjetunionen och Kina, förstod Mao Tsetung och de kinesiska kommunisterna att även om arbetarklassen tagit makten, störtat borgarklassen och byggt upp den socialistiska staten, så är socialismen fortfarande inte ett klasslöst samhälle. Borgarklassen existerar fortfarande både i världen runtomkring och i det egna landet, och dess världsbild och dess tankar utövar fortfarande inflytande även inom arbetarklassen och dess parti. Klasskampen mellan arbetarklass och borgarklass fortsätter alltså även under socialismen, ända tills dess att det inte längre finns några klasser. Medan arbetarklassen kämpar för att bygga upp socialismen med kommunismen - det klasslösa samhället - som mål, så  kommer det oundvikligen att finnas auktoriteter inom de egna leden som inte vill gå framåt utan bakåt, som vill använda arbetarstaten för att värna om egna privilegier i stället för att fortsätta revolutionen.

Kulturrevolutionen i Kina är beviset på att arbetarklassen, när den leds av sitt Parti och beväpnar sig med sin proletära, vetenskapliga ideologi, har allt som krävs för att fortsätta revolutionen och krossa dessa försök att återupprätta kapitalismen. Även om denna första kulturrevolution avbröts och revisionisterna lyckades återupprätta kapitalismen i Kina, så vet vi att det bara är tillfälligt. Deras utsugarsystem är genomruttet och de arbetande massorna reser sig emot det i Kina liksom i hela världen. Vi kommer att störta utsugarna, vi kommer att bygga socialism igen, och vi kommer att fortsätta med proletära kulturrevolutioner tills det inte längre finns någon utsugning eller några klasser i världen.

__________________________

UR KKP:s "CIRKULÄR OM DEN STORA PROLETÄRA 

KULTURREVOLUTIONEN", 16 MAJ 1966:

"Just när vi inledde motoffensiven mot bourgeoisiens vildsinta attack, lade författarna till utkastet fram slagordet 'alla är likställda inför sanningen'. Detta är ett borgerligt slagord. Genom att fullständigt förneka sanningens klasskaraktär, använder de detta slagord för att skydda bourgeoisien och gå emot proletariatet, gå emot marxism-leninismen, och gå emot Mao Tse-tungs tänkande. I kampen mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan marxismens sanning och bourgeoisiens och alla andra utsugarklassers bedrägligheter, så segrar antingen östanvinden över västanvinden eller så segrar västanvinden över östanvinden, och det finns absolut ingenting sådant som likställdhet. Kan någon likställdhet tillåtas i sådana grundläggande frågor som proletariatets kamp mot bourgeoisien, proletariatets diktatur över bourgeoisien, proletariatets diktatur i överbyggnaden, inklusive alla kulturens olika sfärer, och proletariatets fortsatta ansträngningar för att rensa ut de representanter för bourgeoisien som har nästlat sig in i det kommunistiska partiet och viftar med "röda fanor" för att motsätta sig den röda fanan? I årtionden har den gamla linjens socialdemokrater, och i mer än tio år de nutida revisionisterna, aldrig tillåtit proletariatet likställdhet med bourgeoisien. De förnekar fullständigt att de tusentals åren av människans historia är en historia av klasskamp. De förnekar fullständigt proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, den proletära revolutionen mot bourgeoisien, och proletariatets diktatur över bourgeoisien. De är tvärtom bourgeoisiens och imperialismens trogna lakejer. Tillsammans med bourgeoisien och imperialismen klamrar de sig fast vid den borgerliga ideologin av förtryck och utsugning av proletariatet och vid det kapitalistiska systemet, och de motsätter sig den marxist-leninistiska ideologin och det socialistiska systemet. De är en samling kontrarevolutionärer som motsätter sig det kommunistiska partiet och folket. Deras kamp emot oss är en kamp på liv och död, och det är inte fråga om någon likställdhet. Därför kan inte heller vår kamp emot dem vara något annat än en kamp på liv och död, och vårt förhållande till dem kan inte på något sätt vara ett likställt sådant. Det är tvärtom ett förhållande av en klass som förtrycker en annan, d.v.s. proletariatets diktatur över bourgeoisien. Det kan inte finnas någon annan slags förhållande, så som ett så kallat likställt förhållande, eller ett förhållande av fredlig samexistens mellan de utsugande och de utsugna klasserna, eller av vänlighet eller storsinthet."

(Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen, 16 maj 1966.)*

*Originaltexten på engelska: Circular of the Central Committee of the Communist Party of China on the Great Proletarian Cultural Revolution

Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos