Oktoberrevolutionen och den krossade legenden om raserna

"Detta innebär att Oktoberrevolutionen har inlett en ny era, en era av koloniala revolutioner som genomförs i världens förtryckta länder i förbund med proletariatet och under proletariatets ledning.

Tidigare rådde den "accepterade" idén att världen sedan urminnes tider är indelad i underlägsna och överlägsna raser, i svarta och vita, av vilka de förra sägs vara oförmögna till civilisation och dömda att vara föremål för utsugning, medan de senare sägs vara civilisationens enda bärare, vars mission det är att suga ut de förstnämnda.

Denna legend måste nu ses som krossad och kasserad. Ett av Oktoberrevolutionens viktigaste resultat är att den utdelade ett dödligt slag mot denna legend, genom att i praktiken visa att de befriade icke-europeiska folken, som dragits in i sovjet-utvecklingens fåra, inte är ett uns mindre förmögna att föra fram en verkligt progressiv kultur och en verkligt progressiv civilisation än de europeiska folken är.

Tidigare rådde den "accepterade" idén att den enda metoden för att befria de förtryckta folken vore den borgerliga nationalismens metod, den metod som drar nationerna bort från varandra, som splittrar nationerna, som förstärker den nationella fiendskapen mellan de olika nationernas arbetande massor.

Denna legend måste nu ses som motbevisad. Ett av Oktoberrevolutionens viktigaste resultat är att den utdelade ett dödligt slag mot denna legend, genom att i praktiken visa möjligheten och ändmålsenligheten i den proletära, internationalistiska metoden för att befria de förtryckta folken, som den enda korrekta metoden; genom att i praktiken visa möjligheten och ändamålsenligheten i ett broderligt förbund av arbetarna och bönderna i de mest olika nationer, baserat på frivillighetens och internationalismens principer. Existensen av de Socialistiska Rådsrepublikernas Union, som är prototypen för den framtida integrationen av de arbetande folken i alla länder i ett enda världsomspännande ekonomiskt system, kan inte annat än tjäna som ett direkt bevis på detta."

(Josef Stalin, Oktoberrevolutionens internationella karaktär)

Deklaration om det arbetande och utsugna folkets rättigheter

V I Lenin

Deklaration om det arbetande och utsugna folkets rättigheter

Konstituerande församlingen beslutar:

1. Ryssland förklaras för arbetar-, soldat- och bondedeputeradesovjeternas republik. Hela den centrala och lokala makten tillhör dessa sovjeter.

2. Sovjetrepubliken Ryssland upprättas på grundval av ett fritt förbund mellan fria nationer som en federation av nationella sovjetrepubliker.

II. Konstituerande församlingen, vilken ställer som sin huvuduppgift att avskaffa varje utsugning från en människas sida av en annan, helt upphäva samhällets uppdelning i klasser, skoningslöst undertrycka utsugarnas motstånd, upprätta en socialistisk organisation av samhället och att socialismen skall segra i alla länder beslutar vidare:

1. Privatäganderätten till jord avskaffas. All jord med samtliga byggnader, inventarier och övriga tillbehör till lantbruksproduktionen förklaras vara hela det arbetande folkets egendom.

2. För att säkerställa det arbetande folkets makt över utsugarna och som ett första steg till
fabrikernas, verkens, gruvornas, järnvägarnas och de övriga produktions- och transportmedlens
fullständiga övergång i arbetar- och bondestatens ägo bekräftas sovjetlagen om arbetarkontroll och om högsta folkhushållningsrådet.

3. Alla bankers övergång i arbetar- och bondestatens ägo som ett av villkoren för de arbetande massornas frigörelse från kapitalets ok bekräftas.

4. För att avskaffa samhällets parasitära skikt införs allmän arbetsplikt.

5. För att trygga de arbetande massorna all makt och för att avlägsna varje möjlighet att återupprätta utsugarnas makt dekreteras de arbetandes beväpning, bildandet av arbetarnas och böndernas socialistiska röda armé samt de besittande klassernas fullständiga avväpning.

III. 1. Konstituerande församlingen uttalar sin orubbliga beslutsamhet att rycka mänskligheten
ur klorna på finanskapitalet och imperialismen, vilka dränkt jorden i blod i detta det brottsligaste
av alla krig, och ansluter sig helt till den politik, som sovjetmakten för och som går ut på
att bryta de hemliga fördragen, organisera den mest omfattande förbrödring med arbetarna och
bönderna i de nu sinsemellan stridande arméerna samt till varje pris, genom revolutionära
åtgärder, uppnå en demokratisk fred mellan folken, en fred utan annexioner och kontributioner,
på grundval av nationernas fria självbestämmande.

2. I samma syfte yrkar konstituerande församlingen på fullständig brytning med den barbariska politik som bedrivs av den borgerliga civilisationen, vilken har byggt välståndet för några få utvalda nationers utsugare på förslavande av hundratals miljoner av den arbetande befolkningen i Asien, i kolonierna i allmänhet och i de små länderna.

Konstituerande församlingen välkomnar den politik, som förs av folkkommissariernas råd, som
proklamerat Finlands fullständiga oavhängighet, börjat dra tillbaka trupperna från Persien och
deklarerat Armeniens frihet till självbestämmande.

3. Konstituerande församlingen betraktar sovjetlagen om annullering (upphävande) av de lån, som upptagits av tsarens, godsägarnas och bourgeoisins regeringar, såsom ett första slag mot det internationella bank- och finanskapitalet och uttalar övertygelsen, att sovjetmakten fast skall fortsätta på denna väg till dess det internationella arbetarupproret mot kapitalets ok vunnit fullständig seger.

IV. Med hänsyn till att konstituerande församlingen valts enligt partilistor, som uppgjordes före
Oktoberrevolutionen, när folket ännu inte kunde i hela sin massa resa sig mot utsugarna, ännu inte kände hela styrkan i utsugarnas motstånd vid deras försvar av sina klassprivilegier och ännu inte i praktiken tagit itu med att skapa ett socialistiskt samhälle, anser den det vara i grunden oriktigt, t o m ur formell synpunkt, att motsätta sig sovjetmakten.

I själva sakfrågan anser konstituerande församlingen att det nu, under folkets sista kamp mot utsugarna av det, inte kan finnas plats för utsugare i något enda maktorgan. Makten måste helt och uteslutande tillhöra de arbetande massorna och deras befullmäktigade representation – arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter.

Konstituerande församlingen stödjer sovjetmakten och de dekret, som folkkommissariernas råd har utfärdat, samt anser sin uppgift vara avslutad med fastställandet av grundprinciperna för samhällets socialistiska omdaning.

I sin strävan att skapa ett verkligt fritt och frivilligt och följaktligen desto närmare och fastare förbund mellan de arbetande klasserna i Rysslands alla nationer begränsar konstituerande församlingen samtidigt sin uppgift till att fastställa grundprinciperna för en federation av Rysslands sovjetrepubliker och överlämnar åt arbetarna och bönderna i varje nation att självständigt, på sin egen befullmäktigade sovjetkongress besluta om och på vilka grunder de önskar delta i den federativa regeringen och i de övriga federativa sovjetinstitutionerna.


Skrivet senast den 3 (16) januari 1918
V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl, b 35, s 221-223
Publicerat i Pravda nr 2 och i Izvestija TsIK nr 2, den 4 (17) januari 1918

OKTOBERREVOLUTIONEN 100 ÅR!

OM OKTOBERREVOLUTIONENS BETYDELSE

"Kamrater, den stora socialistiska Oktoberrevolutionens seger har gjort det visst att världens folk kommer att vinna seger, och idag kommer utsikterna därtill närmare och blir ännu säkrare med Folkrepubliken Kinas och folkdemokratiernas födelse. Det är sant att under den historiska period som följde på Första världskriget och Oktoberrevolutionen i Ryssland, tre imperialistiska stater — Tyskland, Italien och Japan — försökte dominera världen. Detta hände innan Folkrepubliken Kina och folkdemokratierna grundats. Men vad blev det av det? Visade sig inte de tre imperialistiska staternas försök fåfänga och vansinniga? Blev inte resultaten precis raka motsatsen till vad de önskade? Blev inte de imperialister, vilka syftade till herravälde, själva slagna?"

(Mao Tse-Tung - Stora segrar i tre massrörelser)

"Man måste se att Oktoberrevolutionen när allt kommer omkring inte bara var en resning utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen, kan revolutionen i de imperialistiska länderna bara ta form av revolutionärt krig och detta är idag, helt enkelt, folkkrig"

(Perus Kommunistiska Parti - Om marxismen-leninismen-maoismen)

"Med oktoberrevolutionens triumf år 1917 markeras en extraordinär milstolpe i världshistorien, slutet på den borgerliga revolutionen och början av den proletära världsrevolutionen. Denna nya era präglas av våldets förstärkning, den visar bourgeoisiens oförmåga att leda revolutionen och proletariatets mognad för att ta, leda och vidmakthålla proletariatets diktaturs Makt. Inom denna era inramas också de förtryckta nationernas revolutioner."

(Perus Kommunistiska Parti - Internationella linjen)

"Mer än etthundra år har förflutit sedan marxismen föddes, men det var först till följd av de exempel de ryska bolsjevikerna gav, såsom ledare för Oktoberrevolutionen, det socialistiska uppbygget och krossandet av den fascistiska aggressionen, som revolutionära partier av ny typ bildades och utvecklades i världen. Med tillkomsten av revolutionära partier av ny typ har världsrevolutionen ändrat ansikte."

(Mao Tse-Tung - Revolutionärer i hela världen, förena er mot imperialistisk aggression!)

"Oktoberrevolutionen är anmärkningsvärd framför allt för att den brutit igenom världsimperialismens front, för att den störtat den imperialistiska bourgeoisien i ett av de största kapitalistiska länderna och fört det socialistiska proletariatet till makten.

Lönearbetarnas klass, de förföljdas klass, de förtrycktas och utsugnas klass har för första gången i mänsklighetens historia stigit upp och blivit den härskande klassen, och därmed skapat en smittsam förebild för proletärerna i alla länder.

Detta betyder att Oktoberrevolutionen har inlett en ny era, en era av proletära revolutioner i imperialismens länder.

Den tog verktygen och produktionsmedlen från godsägarna och kapitalisterna och förvandlade dem till allmän egendom, och satte därmed socialistisk egendom mot borgerlig egendom. Den avslöjade därmed kapitalisternas lögn att borgerlig egendom är oantastlig, helig, evig.

Den ryckte makten från bourgeoisien, fråntog bourgeoisien dess politiska rättigheter, förstörde den borgerliga statsapparaten och överförde makten till Sovjeterna, samt satte därmed Sovjeternas socialistiska styre, såsom proletär demokrati, mot den borgerliga parlamentarismen, såsom kapitalistisk demokrati. Lafargue hade rätt då han sade, redan 1887, att på revolutionens morgon 'kommer alla kapitalister att berövas sina rättigheter.'

Men Oktoberrevolutionen stannade inte där, och kunde inte stanna där. Då den förstört den gamla, borgerliga ordningen, började den bygga den nya, socialistiska ordningen. De 10 åren sedan Oktoberrevolutionen har varit 10 år av att bygga Partiet, fackföreningarna, Sovjeterna, kooperativen, de kulturella organisationerna, transporten, industrin, den Röda Armén. Socialismens otvivelaktiga framgångar i Sovjetunionen när det gäller uppbyggnaden har tydligt visat att proletariatet framgångsrikt kan styra landet utan borgarklassen och mot borgarklassen, att det framgångsrikt kan bygga upp industrin utan borgarklassen och mot borgarklassen, att det framgångsrikt kan leda den nationella ekonomin i sin helhet utan borgarklassen och mot borgarklassen, att det framgångsrikt kan bygga socialismen trots den kapitalistiska omringningen."

(J. Stalin - Oktoberrevolutionens internationella karaktär)

"Staten och revolutionen" 100 år: om skillnaden mellan revolution och reformism

En fråga som vi ofta återkommer till här på bloggen är den om arbetarrörelsens förhållande till den borgerliga staten. Det är just i synen på staten som vi ser den avgörande skillnaden mellan en revolutionär arbetarrörelse och alla slags reformistiska, revisionistiska s.k. arbetarpartier och -organisationer. Medan marxisterna ända sedan Marx och Engels hävdar att arbetarklassen bara kan ta makten och störta borgarklassen genom att krossa den borgerliga staten och bygga sin egen stat - d.v.s. genom revolution - så har reformisterna ägnat sig åt att sprida diverse teorier som i slutändan går ut på att förhindra revolution: teorin om staten som en påstått "neutral" kraft i klasskampen, teorier om att "ta över" den borgerliga staten och "förändra den" i stället för att krossa den o.s.v.

Om vi ser på de olika partier/organisationer/nätverk som i Sverige idag utger sig för att representera arbetarklassen eller "vänstern", så ser vi att de fullständigt domineras av ett ledande skikt som sprider just sådana reformistiska föreställningar. Bortsett från de reformistiska partier som sedan länge är integrerade i den borgerliga staten (S och V) så ser vi även t.ex. så kallade kommunistiska partier - både trotskister och självutnämnda "marxist-leninister" - som sprider teorin om att reformera och "ta över" den borgerliga staten i stället för att förstöra den. Vad gäller den "frihetliga" eller "autonoma" s.k. vänstern (anarkisterna), som brukade utge sig för att vilja krossa alla stater, så har den numera öppet förkastat den direkta kampen mot statsapparaten och uppmanar i stället till fredlig "organisering" på lokal nivå (kommunalism). Den enda stat dessa "frihetliga socialister" idag vänder sig emot är uppenbarligen den framtida proletära staten; den borgerliga staten omfamnar de däremot alltmer skamlöst.

Hur mycket det ledande skiktet inom denna "vänster" än slänger sig med ordet "revolution", så är det tydligt att de inte längre menar revolution, utan förespråkar en politik som går ut på att "påverka" den borgerliga staten i en viss riktning genom att rösta, genom "civil olydnad", genom fredlig opinionsbildning etc. "Revolution" är för dem något som skall "komma" någon gång i en diffus framtid, en fantasi om en mer eller mindre fredlig övergång till ett "rättvisare" samhälle, en fantasi baserad på fromma önskningar i stället för på klasskampens verklighet. Och med denna fantasi som täckmantel försonar de sig idag med den borgerliga staten, kräver att den skall stärkas och hjälper t.o.m. till att legitimera dess imperialistiska krig och dess repression under paroller om att bekämpa "terrorism" och "kriminalitet".

Ingenting av detta är egentligen något nytt. I år är det hundra år sedan Lenin publicerade sin bok "Staten och revolutionen", där han redogjorde för arbetarklassens kamp mot de så kallade "socialister" som försonades med den borgerliga staten, stödde dess omfördelnings- och plundringskrig och ändå hade mage att kalla sig "revolutionärer" och "marxister". Likheterna med dagens reformister av alla slag är minst sagt slående.


Ur Lenins "Staten och revolutionen" (1917)
(vår fetstil -JB)

"Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. Den internationella proletära revolutionen håller tydligt på att växa fram, och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.

De under årtionden av jämförelsevis fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömningen, som är förhärskande inom de officiella socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj, samt i något beslöjad form herrar Tsereteli, Tjernov & Co. i Ryssland; Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland; Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien; Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.) - socialism i ord, men chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till den "egna" statens intressen, ty flertalet s.k. stormakter har länge exploaterat och förslavat en hel rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och omfördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse från bourgeoisins inflytande i allmänhet och från den imperialistiska bourgeoisins inflytande i synnerhet är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande 'staten'.

[...]

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917

Med Marx lära försiggår för närvarande detsamma, som under historiens gång ofta försiggått med läror av revolutionära tänkare och ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Förtryckarklasserna belönade de stora revolutionärerna under deras livstid med ständiga förföljelser, mötte deras lära med det vildaste hat, den mest rasande illvilja och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet för att 'trösta' de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, medan den revolutionära lärans innehåll kastreras och banaliseras och dess revolutionära skärpa avtrubbas. En sådan 'bearbetning' av marxismen har f.n. bourgeoisin och opportunisterna inom arbetarrörelsen enat sig om. De glömmer, åsidosätter och förvränger lärans
revolutionära sida, dess revolutionära väsen. De skjuter i förgrunden och förhärligar det, som är antagligt eller synes vara antagligt för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är för närvarande 'marxister' - skämt åsido! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu i går var specialister på marxismens utrotning, om den 'tysknationelle' Marx, vilken skulle ha fostrat så utomordentligt välorganiserade förbund av arbetare för rövarkriget!

I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx och Engels egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidra till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande 'kautskyismens' förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.

[...]

Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.

Just på denna ytterst viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen, vilket sker efter två huvudlinjer.

Å ena sidan: de borgerliga och i synnerhet de småborgerliga ideologer, som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna, att staten endast finns där klassmotsättningar och klasskamp existerar, 'rättar' Marx på så sätt, att staten framställs som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå, om försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under ständiga och välvilliga hänvisningar till Marx! - att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar. Enligt de småborgerliga politikernas mening består ordningen just i klassernas försoning och inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammandrabbningarna innebär att försona klasserna och inte att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel och stridsmetoder för att störta förtryckarna.

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917

Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas 'försoning' genom 'staten'. Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om 'försoning'. Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi.

Å andra sidan är den 'kautskyistiska' förvrängningen av marxismen långt mera raffinerad. 'Teoretiskt' förnekas inte, att staten är ett organ för klassvälde och inte heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men följande sak lämnas ur sikte eller fördunklas: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och 'mer och mer avlägsnar sig från det', så är det uppenbart, att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan en våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsmaktsapparat, som den härskande klassen skapat och i vilken detta 'avlägsnande' förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, så som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på grundval av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har Kautsky - såsom vi i fortsättningen utförligt skall påvisa ... 'glömt' och förvrängt."

Oktoberrevolutionen 1917. På banderollen står det:
"Leve de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter!"