Borgerlig diktatur och imperialismens kris - apropå en artikel i Clarté

I denna tid av tilltagande förfall inom grundläggande samhällsfunktioner, av krigshets och växande fascism försöker den svenska borgarklassen desperat övertyga oss om att det inte alls föreligger någon kris, att ”det går bra för Sverige”, att vi ska vara nöjda och förstå hur lyckligt lottade vi är att få leva i denna ”demokrati”. Den borgerliga och småborgerliga ”vänstern” instämmer helhjärtat och lovar oss att om vi bara går och röstar och litar på staten, så kommer den tids nog att kunna reformera fram välfärd och harmoni och skapa ett ”samhälle för alla, inte bara för de rika”. Konflikterna, menar de, beror inte på oförsonliga klasskonflikter, utan på ett destruktivt inflytande från de ”dåliga” kapitalisterna och från ”extrema ideologier”. Oavsett om dessa kapitalets representanter inom stat och media skyller problemen på invandring, på sina rivaler i riksdagen eller på ”nyliberal politik”, så är de alla överens om en sak: det nuvarande ekonomiska och politiska systemet, och den borgerliga staten, ska försvaras till varje pris.

Mot denna illusion argumenterar Peter Sundborg i sin artikel ”Valrörelse i ett kapitalistiskt sönderfall” på Clartébloggen. Där påpekar han helt korrekt att ”det svenska samhället befinner sig i en kronisk kris” och att ”vi kan alltså inte förvänta oss att staten på grund av några ädla motiv skulle vara intresserad av att lösa några av de motsättningar krisen består av. Staten är en del av den härskande klassen”. Han konstaterar också helt riktigt att kapitalet inte kommer att ”tillåta några inskränkningar i sin ekonomiska makt”, och att ”dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet”. Det som Sundborg inte gör, om det nu är för att undgå censuren eller på grund av egna reformistiska illusioner, är att dra konsekvenserna av dessa slutsatser. Är det möjligt att genom den borgerliga staten och parlamentet genomdriva reformer som skulle föra oss närmare socialism, eller inte? Finns det något sätt för arbetarklassen att utöva sin makt genom denna stat, som ju ”är en del av den härskande klassen”, eller inte?

Här blir Sundborg mer diffus: ”det mest sannolika är att det blir en borgerlig regering efter valet. Den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas. De borgerliga partierna har inga som helst intressen av att lösa de verkliga samhällsproblemen, vilket för övrigt Socialdemokraterna inte heller har”. Här intar han samma ståndpunkt som i stort sett hela den nuvarande ”vänstern”, d.v.s. att Socialdemokraterna trots sin ’nyliberala urartning’ ändå fortfarande inte är ett borgerligt parti (vilken klasskaraktär det i så fall skulle ha framgår inte). Då han (taktiskt?) undviker att nämna Vänsterpartiet i detta sammanhang blir det också svårt att dra någon annan slutsats än att vi förväntas se Vänsterpartiet som ett ”icke-borgerligt” parti, ett tänkbart alternativ till denna borgerliga politik.  

Paris, 1 maj 2018

Skulle man i stället dra konsekvenserna av Sundborgs slutsatser som vi citerat här, så skulle man komma betydligt närmare sanningen. Om vi konsekvent tillämpar marxismen, i stället för att bara använda valda (mindre ”extremistiska”?) delar av den, så förstår vi att kapitalet verkligen inte kommer att tillåta några inskränkningar varken i sin ekonomiska eller politiska makt. Då ser vi att staten, som Lenin uttryckte det, är ”ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar.” I detta syfte kan staten, d.v.s. den borgerliga diktaturen, använda sig av såväl öppet reaktionär och konservativ retorik som av liberal eller ”nästan-socialistisk” sådan, och den kan framgångsrikt använda sig av såväl fascism som statskapitalistiska inslag och socialdemokratiska reformer när omständigheterna tillåter eller kräver det; allt för att bevara utsugarsystemet och slå ner eller förhindra uppkomsten av en revolutionär arbetarrörelse.

Här tar Sundborg fel, när han hävdar att ”statens uppgift idag [inte är] i första hand att förhindra klasskonflikter, eftersom sådana knappt förekommer”. Även om det i Sverige idag ännu inte existerar någon revolutionär arbetarrörelse, någon proletär organisation som förmår gå i spetsen och hota borgarklassens diktatur, så är den härskande klassens skräck för de upproriska massorna i högsta grad ett faktum. Den svenska storbourgeoisien och dess stat – den svenska imperialismen – är en del av imperialismen på världsnivå, och dess ständigt återkommande kriser ingår sammantaget i det imperialistiska systemets allmänna kris, en utdragen dödskamp som tar sig uttryck i ekonomiskt, politiskt och ideologiskt förfall på alla plan. Denna dödskamp tar sig uttryck i alla de imperialistiska ländernas akuta behov av nya plundrings- och folkmordskrig mot de förtryckta nationerna i tredje världen, och av ett nytt stort imperialistiskt omfördelningskrig. Den tar sig uttryck i skärpta klassmotsättningar över hela världen i form av antiimperialistiska befrielsekrig och våldsamma gatustrider, inte bara i de förtryckta länderna utan även i imperialistiska länder som Sverige, USA, Ryssland, Frankrike, Kina, Tyskland o.s.v. Lyfter vi blicken från det trånga svenska scenariot så ser vi att det i världen råder en växande revolutionär situation ”i ojämn utveckling”, som i flera länder börjat ta sig mer avancerade uttryck i form av folkkrig och väpnade kamper ledda av arbetarklassen genom kommunistpartier som inte sålt sig till den ena eller andra imperialistmakten eller gått ner sig i det parlamentariska träsket.

Även de svenska kapitalisterna är högst medvetna om detta hot, och liksom kapitalisterna i resten av världen så riktar de nu in sin politik på krig. Krig mot sina imperialistiska rivaler, krig mot de förtryckta nationerna, och krig mot arbetarklassen och folket i det egna landet. Den svenska borgarklassen vet att Peter Sundborg har rätt när han skriver att ”den svenska samhällskrisen kommer att fortsätta och fördjupas”, och precis som han säger så kommer den inte att ”hejda sig i sin strävande att ytterligare försämra för lönearbetare”. Även om det just nu fortfarande är relativt

"Krig mot de
imperialistiska krigen"

fredligt i Sverige, så förstår de härskande att den tid vi är på väg in i kräver en annan politik. Liksom i t.ex. USA, Kina, Ryssland eller Tyskland har de i Sverige återigen dragit fram fascismen ur gömmorna; en fascism som med hjälp av såväl rasism och nationalism som liberalism och reformism ska skapa ”nationell enhet” för mer krig, mer repression, mer övervakning och alltmer öppen diktatur. Under kapitalismens imperialistiska fas, och i synnerhet under dess nuvarande desperata dödskamp, kommer de ingenstans att tillåta något parlament eller någon demokrati att bli en plattform för arbetarklassen. De kommer inte att tillåta något parti eller någon individ, som på allvar motsätter sig deras utsugarsystem och deras krig, att utöva något inflytande inom deras system, och den ”vänster” som tror sig kunna ”förändra systemet inifrån” kommer oundvikligen att tvingas bli deras lydiga springpojkar.

Som sagt, ”dessa motsättningar kan inte lösas inom systemet” – och systemet kan inte avskaffas genom systemets egna verktyg. Den härskande klassen har redan förstått ganska väl vad som komma skall och rustar sig för det; nu krävs det att vi som står på andra sidan gör detsamma.