Sopa rent framför egen dörr

En sak som är utmärkande för den borgerliga ideologi som dominerar vårt samhälle är tendensen att alltid skylla på ”yttre faktorer”. Oavsett vilket problem det gäller, så finns förstås orsaken aldrig inom det egna landet eller det rådande ekonomiska och politiska systemet, utan måste komma utifrån. Börjar folket bli bråkigt och uppstudsigt? Då måste det vara asiatiska bolsjeviker, svartmuskiga muslimer eller ondskefulla ryssar som sprider oro i den annars så harmoniska och lyckliga borgerliga demokratin. Sitter det hemlösa och tiggare i varje gathörn? Det måste vara de där primitiva nationalistiska länderna i Öst som tvingat hit dem, för här i ”Väst” är vi ju mångkulturella och har avskaffat fattigdomen. Att arbetarna och de förtryckta gör uppror för att de sugs ut och förnedras av det egna landets kapitalister och deras ”demokratiska” stat, och att fattigdomen i Östeuropa och hela tredje världen skapas av de rika ”västländernas” exploatering; dessa saker måste döljas till varje pris. Den här idén är inte bara ett politiskt knep i den nuvarande propagandan, den är en del av själva den borgerliga världsåskådningen. Till skillnad från den dialektiska och materialistiska världsåskådningen (1), som marxismen grundar sig på, så är borgarklassens världsåskådning metafysisk och idealistisk. Som Mao Tsetung beskrev det:

"Den metafysiska eller vulgära evolutionistiska världsåskådningen betraktar tingen såsom isolerade, statiska och ensidiga. Den ser på alla ting i universum, deras former och arter såsom i evighet isolerade från varandra och oföränderliga. Den förändring som förekommer kan bestå endast i en ökning eller en minskning i kvantitet eller en lägesförändring. Dessutom ligger orsakerna till denna ökning eller minskning eller denna lägesförändring inte inom tingen utan utanför dem, det vill säga drivkraften är en yttre.”

Lögnen om ”hotet utifrån”

Denna borgerliga, reaktionära världsbild genomsyrar hela den propaganda som utsugarklasserna och deras politiker och massmedia idag sprider för att försöka hantera hotet om uppror både i det egna landet och på världsnivå. Ett av de mest uppenbara exemplen är den vulgära lögnen om ”invandringsproblemet”, den lögn som går ut på att när det arbetande folkets levnadsvillkor försämras mer och mer, när förslumningen och våldet ökar – då beror det inte på att kapitalisterna fyller sina bankkonton på vår bekostnad, utan på ”kostnaderna för invandringen” eller ”bristande integration” (en lögn som för övrigt inte ens kommer huvudsakligen från SD och dylika brunskjortor, utan sprids på olika sätt av alla de politiska partierna, staten och mediamonopolen). På liknande sätt lär de oss att rika imperialistiska länder som Sverige inte krigar och säljer vapen för att plundra länder och tjäna pengar, utan för att vår ”demokrati” hotas av andra, främmande länders ”diktaturer”, ”terrorister” och ”extremister”.

Att den lilla klicken rika utsugare och makthavare ägnar sig åt såna här lögner i Goebbels-format är kanske inte direkt förvånande, men vad som är värre är att den nutida s.k. vänstern – eller åtminstone det småborgerliga skikt av karriärister som leder den – har svalt hela lögnen utan att blinka. I stället för en arbetarrörelse som till varje pris står upp för arbetarklassens världsbild och politiska mål, så ser vi nu en ”vänster” som villigt skriver under på borgarnas saga om den borgerliga demokratin som

civilisationens höjdpunkt, ett liberalt paradis av ”mångfald” och ”mänskliga rättigheter” som angrips av ”totalitära” och ”auktoritära” krafter. En av de främsta politiska kanalerna för att popularisera och sprida den här världsbilden är den borgerliga och den småborgerliga feminismen; den feminism som tar den rättfärdiga kampen mot patriarkatet som förevändning för att ställa arbetarklassens och folkets kvinnor under borgerlig ledning och göra dem till fotsoldater i försvaret av kapitalismens utsugning och de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen; för att hetsa arbetare mot arbetare och folk mot folk medan Wallenberg och Ax:son Johnson skrattar hela vägen till banken.

En feminism i utsugarnas tjänst

Med hjälp av detta slags feminism, och i kör med SD-högern, hävdar de skamlöst att den ”västerländska demokratin” i princip redan har avskaffat patriarkatet och kvinnoförtrycket, och att hotet mot denna ”frihet” kommer utifrån; från ”religiösa” och ”auktoritära” främmande kulturer. Trots #metoo-kampanjen, och trots kvinnors fortsatta kamp mot den "civiliserade västvärldens" våldtäkter och övergrepp, så sprider politiker och media - och inte minst de borgerliga feministerna - oavbrutet bilden av Sverige som "ett av de mest jämställda länderna i världen", och med god hjälp av den statliga televisionens ”Uppdrag granskning” förflyttades fokus kvickt från den patriarkala våldtäktskulturen till vissa typer av våldtäkter där vissa grupper av ”invandrare” är statistiskt överrepresenterade bland de som döms för våldtäkt. Det faktum att majoriteten av våldtäkterna och övergreppen i Sverige fortfarande begås av svenska män, uppfostrade i gammaldags svensk patriarkal kultur - och det faktum att politiker och poliser i Sverige kan våldta och mörda kvinnor ostraffat - sopades snabbt under mattan (2). 

Så kunde de män som känt sig träffade av #metoo andas ut, och karriärfeministerna både till höger och ”vänster” kunde bekvämt fokusera på utlänningarnas ”hedersvåld” och hylla den ”jämställda” och ”HBTQ-vänliga” liberala demokratin. Detta är samma slags borgerliga och småborgerliga feminister som nu runt om i världen förespråkar legalisering och normalisering av prostitutionen eller hyllar massmördare som Madeleine Albright i ”systerskapets” namn. Denna borgarklassens feminism,

som en gång i tiden uppstod som en rättfärdig kamp för kvinnans rättigheter, förvandlas nu stegvis mer och mer till ett försvar av det ”västerländska” samhällssystem och den patriarkala kultur som gör kvinnor till konsumtionsvaror, som gör sexualiteten till en marknad för konkurrens, makt och förnedring; ett försvar av det imperialistiska system som koncentrerar rikedomen till ett fåtal rika ”demokratier” samtidigt som det håller tillbaka utvecklingen och upprätthåller det feodala och religiösa förtrycket i tredje världens länder. Den verkliga kampen mot detta patriarkala system kan bara föras av en feminism som inte vägleds av borgerlig ideologi, utan av arbetarklassens ideologi, d.v.s. en proletär feminism.

Sopa rent framför egen dörr

Imperialismens och reaktionens demagogi om den liberala ”västerländska demokratin” som garant för ”friheten” och kvinnornas frigörelse formar nu även den nuvarande s.k. vänsterns politik. Samtidigt som diverse självutnämnda ”kommunister” och ”frihetliga socialister” mer och mer förkastar kampen mot det egna landets borgarklass och dess stat för att i stället ägna sig åt parlamentarism och fredlig ”organisering”, så ansluter de sig allt mer till reaktionens politiska kampanjer mot ”den yttre fienden”. KP agiterar mot ”invandringsproblemet”, vänsterpartister gör karriär på att peka ut ”islamister i förorten” som huvudfiender, och både anarkister och andra kräver mer imperialistisk inblandning i Mellanöstern till stöd för den västvänliga YPG-gerillan (vars ledning tydligt tagit avstånd från marxismen och deklarerat sin lojalitet gentemot EU:s och USA:s ”västerländska demokrati” och privategendomens okränkbarhet). Detta är en ”vänster” vars ledande skikt helt har antagit den reaktionära lögnen om att klasskampen och kampen mot imperialismen nu har ersatts av en kamp mellan å ena sidan liberalismens ”frihet, demokrati och mänskliga rättigheter” och å andra sidan ”diktatur, totalitarism och auktoritarism”, och därmed gjort sig till utsugarklassens springpojkar, oavsett om de själva förstår det eller inte.

Dessa borgerliga och småborgerliga ”socialister” har därmed övergett den princip för arbetarklassens kamp som slogs fast redan av Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet: ”Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie”. Kort sagt: hur reaktionära islamisterna eller SD än må vara, så är det den svenska borgarklassen, dess stat och hela dess kultur som är den svenska arbetarklassens huvudfiende; och hur reaktionära och antidemokratiska Daesh eller Erdogans, Putins eller Trumps regeringar än må vara, så är det de imperialistiska staterna (supermakterna USA, Ryssland och Kina liksom de övriga imperialistmakterna, däribland Sverige) som är arbetarklassens och de förtryckta folkens huvudfiender på världsnivå. På samma sätt måste givetvis den som menar allvar med att bekämpa patriarkatet och våldtäktskulturen i Sverige i första hand kämpa mot det patriarkala förtryck som sedan urminnes tider är en del av det svenska samhället. Genom att i praktiken försonas med dessa huvudfiender – under förevändning om kamp mot diverse andra, yttre fiender – bidrar man i själva verket till att försvara och skönmåla det gamla ruttna systemet och framställa det som ”det mindre onda alternativet”. 

Genom att vägra sopa rent framför egen dörr, d.v.s. mobilisera till revolution och kamp mot dessa huvudfiender, och i stället fokusera på dem som de härskande för ögonblicket pekat ut som fiender och syndabockar, avslöjar man att man i själva verket har en helt annan agenda än att krossa kapitalismen och patriarkatet; att man i själva verket trivs ganska bra med den liberala ”fria marknaden”, dess ”sekulära” kvinnoförtryck och dess folkmordskrig. Utan att först och främst mobilisera till kamp mot den svenska imperialistiska borgarklassen och dess stat och förena oss med de förtryckta nationernas kamp mot de imperialistiska utsugarna, så kan vi inte heller på allvar påstå att vi stöder kampen mot reaktion och kvinnoförtryck i andra länder.

______________________________________________________

(1) ”I motsats till den metafysiska världsåskådningen anser den materialistiska dialektikens världsåskådning att vi, för att förstå ett tings utveckling, måste studera det i dess inre och i dess förhållanden till andra ting. Med andra ord, tingens utveckling bör ses såsom deras inre och nödvändiga självrörelse samtidigt som varje ting i sin rörelse står i inbördes förhållande till och påverkar samt påverkas av tingen omkring sig. Den grundläggande orsaken till ett tings utveckling ligger inte utanför, utan i tinget; den ligger i de motsättningar som tinget innehåller. Denna inre motsättning finns i vart enda ting, och därav kommer dess rörelse och utveckling. Motsättningen inom ett ting är grundorsaken till dess utveckling, medan dess inbördes förhållande till och inverkan på och från andra ting är sekundära orsaker. Den materialistiska dialektiken bekämpar således energiskt teorin om yttre orsaker eller yttre drivkrafter, som framföres av metafysisk mekanisk materialism och vulgär evolutionism." (Mao Tsetung - Om motsättningar)

(2) Några fakta om våldtäktsstatistiken:

- Den statistik som Uppdrag granskning presenterade, och som allmänt anses bevisa att ”invandrare begår de flesta våldtäkterna” gäller endast dömda gärningsmän: ”De utgör en mycket liten del av alla som anmäls för våldtäkt, och en ännu mindre del av alla sexualbrott som Brottsförebyggande rådet, Brå, får uppgifter om i sina enkäter” (https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ny-kartlaggning-av-valdtaktsdomar-58-procent-av-de-domda-fodda-utomlands).

- Omfattande forskning visar att invandrare diskrimineras systematiskt av rättsväsendet: "Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms." (https://motargument.se/2018/02/08/invandrare-diskrimineras-i-alla-led-i-rattsprocessen/).

- Att personer med maktpositioner i samhället kommer undan med våldtäkter och övergrepp är ett väl belagt faktum. Svenska politikers och pampars sexuella utnyttjande av minderåriga (våldtäkt enligt dagens lagstiftning) sopas under mattan (Geijeraffären på 70-talet är det mest kända fallet). I ”kopplerihärvan” 2010 var det tydligt att polischefen Göran Lindberg ingick i en större grupp av högt uppsatta sexförbrytare, men den fortsatta utredningen lades ner: ”I samband med att Lindberg häktades berättade en intern källa för TT att enligt de poliser som utredde sexlistorna var Lindbergs namn inte var det mest uppseendeväckande. Åtminstone ett namn ska ha fått polisen att reagera.” (https://feministisktperspektiv.se/2013/05/11/bryttystnaden-goran-lindberg-ingick-i-ett-natverk/). Polisen deklarerade kort och gott att ”det finns inget sexnätverk”.

Fascism av alla de slag

I och med den s.k. parlamentariska krisen och SD:s manöver i Riksdagen så har diskussionen blossat upp igen i borgerliga media angående huruvida SD är fascister eller inte. Diverse reaktionära"experter" har hävdat att SD inte kan vara fascister eftersom de inte vill avskaffa parlamentet, inte försöker genomföra någon militärkupp, inte vill upprätta rasbiologiska institut o.s.v. Liksom den intellektuella eliten i 30-talets Tyskland, som spelade en viktig roll i att bereda vägen för hitlerfascismens folkmord och erövringskrig, så försöker dessa "experter" klä in sitt försvar av fascismen i en påstådd "vetenskaplig objektivitet". Samtidigt ser vi hur den "vänster" som står på andra sidan i diskussionen faller i samma fälla, och stirrar sig blind på hotet från SD och de små fascistsekterna men blundar för den fascistiska politik som den härskande klassen redan genomför via de övriga partierna - en fascism som har en lång historia i Sverige.

En av "experterna" menar att "det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras". Detta är det klassiska borgerliga tricket för att dölja vad fascismen egentligen handlar om: ända sedan slutet av andra världskriget har den härskande klassen prackat på oss idén att fascismen är något slags mystiskt politiskt undantag, ett slags oförklarlig "ondska" som står utanför den "vanliga" politiken och som inte har något att göra med samhällsklasserna och deras olika motstridiga intressen. Enligt denna idé får i princip ingenting utöver Hitlertyskland och Mussolinis Italien kallas för fascism. Kort sagt, fascism betyder en gormande diktator, strikta uniformer och parlamentets avskaffande. Fascismens faktiska politik, vilka klassintressen den representerar, vad den innebär för borgarklassen respektive för arbetarklassen och de förtryckta folken - det vill de helst inte att vi gräver i. Då skulle vi nämligen upptäcka att fascismen kan uppträda i många olika former, med eller utan parlamentarism, med eller utan "karismatiska ledare", med eller utan rasbiologi, men att den alltid "råkar" dyka upp väldigt lägligt när den härskande borgarklassen behöver den.

De ideologiska rökridåerna för att dölja fascismens verkliga väsen har onekligen varit ganska framgångsrika, och har spritt sig fullständigt inom den "vänster" som lydigt gjorde sig av med marxismen (eller åtminstone dess mest väsentliga delar) när borgarna krävde det. Även i detta "postmarxistiska" träsk frodas en föreställning om att fascismen är något separat från övrig borgerlig politik; att "vanlig" borgerlig politik ändå befinner sig inom "demokratins ramar" och därför endast får bekämpas inom dessa ramar, d.v.s. de ramar som sätts upp av den borgerliga diktaturen. Eftersom denna "vänster" har förkastat den marxistiska, vetenskapliga uppfattningen om staten (att staten alltid är en klassdiktatur, oavsett om den använder parlamentariska val eller inte), så försöker den inbilla oss att borgarstaten är "hela folkets stat" (se not nedan), och att de parlamentariska valen på riktigt representerar folkviljan och utgör någon slags motsats till fascismen.

Fascismen och liberalismen - två sidor av samma mynt

Vad de inte vill se är att fascismen och liberalismen/parlamentarismen bara är två olika sätt för storbourgeoisien att utöva sin statsmakt. Även om det finns en motsättning mellan de två, så är det en motsättning mellan olika skiftande intressen INOM borgarklassen, och vilket av de två sätten den härskande klassen väljer att använda på en given tidpunkt avgörs inte av vilka partier som lyckas få flest röster. Det som avgör är storkapitalets konkreta ekonomiska och politiska behov: att öka sina profiter eller gå under i konkurrensen, att exploatera förtryckta nationer i tredje världen, att upprätthålla den "politiska stabiliteten" (d.v.s. förhindra att arbetarklassen och de förtryckta folken enar sig och gör uppror) o.s.v. Om de upplever att den liberala/parlamentariska formen inte längre uppfyller dessa krav tillräckligt väl, så kommer de att börja tillämpa någon form av fascism. Detta kan ske genom militärkupp, eller helt lagligt genom det parlamentariska systemet (såsom var fallet i Tyskland).

Borgarklassen och dess stat behöver inte heller nödvändigtvis släppa in fascisterna i maktens korridorer för att kunna dra nytta av dem. De kan låta beväpnade fascistgäng göra det "skitjobb" som inte ryms inom lagens ramar - våld och hot mot "extremvänstern", "medborgargarden" mot upprorisk arbetarklass (som i Husby), öppet rasistisk hetspropaganda etc. – samtidigt som samhällets "demokratiska" fasad upprätthålls och borgarna kan två sina händer. Precis som den borgerliga staten och dess olika "demokratiska" partier gjorde i Tyskland på 20-30-talet (se not #2 nedan), så babblar deras nutida svenska motsvarigheter om "kamp mot både höger- och vänsterextremismen", samtidigt som de i praktiken låter de fascistiska grupperna växa och arbeta relativt ostört i hopp om att de ska utplåna den enda "extremism" borgarna egentligen är rädda för: den som syftar till att störta borgarstaten i stället för att bevara den. Fascismen är aldrig någonsin ett hot mot borgarklassens makt och det imperialistiska systemet - den är tvärtom ett av dess verktyg för att behålla och utöva sin makt, och det är borgarklassen som bestämmer i vilken mån och på vilka sätt den vill använda detta verktyg: i parlamentet, i regeringsställning eller på gatorna och inom poliskåren.

Fascister från "Nationell Ungdom"
propagerar för "klassfred"

Det finns alltså ingenting som säger att borgarklassen inte kan använda fascismen samtidigt med parlamentariska, borgerligt demokratiska former, och det finns heller ingenting som säger att fascismen alltid måste använda sig av rasism och nationalism i de former vi är vana vid. Lite grovt uttryckt: ledaren för en fascistisk regim skulle mycket väl kunna vara en s.k. "rasifierad" kvinnlig statsminister som kallar sig både feminist, socialist och internationalist, så länge regimen lyckas använda sig av denna demagogi till att mobilisera en tillräckligt stor del av befolkningen till försvar för den borgerliga staten, "klassfreden", det kapitalistiska systemet och den våldsamma repressionen av de arbetare och förtryckta som föresätter sig att göra uppror. Utmärkande för fascismen är ju att den lyckas framställa sig som en "revolt", som en "folkrörelse" eller t.o.m. en "arbetarrörelse", när den egentligen syftar till att krossa alla revolter och trycka ner arbetarklassen och folket. Oavsett vilka myter och ideologier fascismen använder sig av, så syftar de till att mobilisera de olika mellanskikten i samhället, småborgare, intellektuella, arbetararistokrati, kriminella gäng etc., i en massrörelse mot arbetarklassen, för att bevara kapitalismen och öka borgarklassens profiter. För de utsugna på botten, som får betala det fascistiska kalaset, spelar det föga roll om regimen gillar bruna skjortor eller lila rättvisemärkta tröjor, eller huruvida den uppfyller några stela kriterier för vad som får eller inte får kallas fascism.

Antifascism är klasskamp

Det ledarskikt inom "vänstern" som gjort det till sin uppgift att försvara den borgerliga staten och dess parlament, kan följaktligen å ena sidan påpeka att fascismen är borgerlig och bekämpa några av dess mest uppenbara förespråkare (SD), samtidigt som den å andra sidan accepterar eller t.o.m. förespråkar och aktivt driver fram fascistisk politik i övrigt. Eftersom fascismen är ett av borgarklassens vapen i kampen mot arbetarklassen, så måste också antifascismen i grunden vara en fråga om klasskamp, om arbetarklassens kamp mot borgarklassen och det imperialistiska systemet. Andra samhällsklasser kan förstås också erbjuda värdefullt motstånd mot fascismen, t.ex. småbourgeoisien. Men så länge den gör det utifrån sina egna småborgerliga, liberala principer (i frånvaro av en antifascistisk arbetarrörelse som går i spetsen) så tenderar småborgarna att bara bekämpa fascismen om den hotar deras egna småborgerliga intressen: "individens frihet", "rätten att vara annorlunda" etc. Dessa liberala paroller står inte nödvändigtvis i motsättning till fascismen, de kan tvärtom användas av fascisterna i deras strävan att dra med sig just småbourgeoisien och garantera dess lojalitet med storbourgeoisien och dess stat (se t.ex. hur fascistoida politiker som Pim Fortuyn m.fl. använt sig av homosexuellas rättigheter m.m. för att skapa opinion för hetsen mot

muslimer; som en del av imperialismens propaganda för att rättfärdiga dess aggressionskrig i Mellanöstern och den rasistiska politiken i Europa).

SD-propaganda till försvar för den borgerliga ordningen,
mot kravallerna i Husby.

Hos de tänkare från "vänster" till höger som nu tvistar om olika definitioner av fascism finner man ett återkommande problem: att de på olika sätt förnekar eller döljer det mest grundläggande i fascismen: att fascismen är ett sätt för borgarklassen att försvara dess makt och dess utsugarsamhälle mot arbetarklassens revolution, att fascismen försöker skapa "klassfred" genom att ena olika samhällsskikt kring försvaret av den borgerliga staten och förhindra att dessa samhällsskikt i stället mobiliseras av arbetarklassen till kamp mot borgarklassen. När man hoppar över detta blir definitionerna meningslösa och tomma: "fascismens kärna är ultranationalismen" (jaha, men nationalism för vem, mot vem, och varför?), "fascismen bygger på att exkludera vissa grupper" (exkludera vilka grupper och varför?). "Vänster"-debattörernas resonemang mynnar oftast ut i att fascismen skall besegras genom att återupprätta det socialdemokratiska "välfärdssamhället", men att detta "folkhem" i sig var ett korporativt system och en regim som bl.a. förföljde kommunister (inkl. satte dem i koncentrationsläger) för att skapa "klassfred" och garantera kapitalismens fortlevnad, det skall man tydligen tala tyst om.

Ja, självklart är SD fascister. De är dessutom fascister av den gamla skolan; deras ansträngningar för att "förnya" fascismen och göra den "rumsren" är relativt ytliga och tafatta. Det som gör dem till fascister är dock inte det faktum att de har sitt ursprung i den öppna, hakkorsprydda fascismen, och inte deras ytliga likheter med 30-talsfascismen. Det som i grunden gör SD:s nationalism och rasism fascistiska är inte att de påminner oss om Hitler och Mussolini, utan att de har samma syften: att skapa "klassfred" och "nationell enhet" genom en massrörelse som riktar folkets vrede inte mot den härskande borgarklassen, utan mot de fattigaste och mest upproriska arbetarna. Att med rasism hetsa arbetare mot arbetare och slå ner alla ansatser till en revolutionär arbetarrörelse.

Men om vi som antifascister förstår vad fascismen är i grunden, vilken roll den spelar i klasskampen och att den kan vara flexibel vad gäller vilka myter och tricks den använder för att spela denna roll, så kan vi inte stirra oss blinda bara på SD och andra uppenbara brunskjortor. Vi måste i stället se att den fascism, som borgarklassen i Sverige och runtom i världen nu använder sig av mer och mer, kommer från flera håll samtidigt och kan se ut på många olika sätt. Vi har samlat några exempel här nedan.

Några exempel på fascistisk politik i Sverige (och vänsterns medlöperi):

• "Klassfred i stället för klasskamp": Den svenska "klassfreden", d.v.s. bevarandet av den borgerliga diktaturen genom det korporativa socialdemokratiska "folkhemmet"  och dess överenskommelser mellan storkapitalet och socialdemokratins pampar. ("Klassfred i stället för klasskamp" är ett klassiskt fascistisk slagord och en central del av fascismens politik: att få så många som möjligt att ställa sig bakom storkapitalet, dess diktatur och dess krig genom ett borgerligt "arbetarparti" vid makten, genom att locka en del av folket med "välfärd" och "ordning och reda" och med öppen diktatur trycka ner de som vägrar underordna sig. "Folkhemmets" grundare Per Albin Hansson sade att en av demokratins viktigaste uppgifter är att "ta död på klassandan". Vänsterpartiet är sedan länge en trogen medhjälpare till socialdemokratin, och "vänstern" i allmänhet har ännu inte gjort sig av med folkhemsnostalgin)

• Allt mer öppen diktatur: Polisens militarisering, skapandet av specialstyrkor att sätta in mot demonstrationer, övervakning och åsiktsregistrering av kommunister och andra obekväma personer (det mesta av detta har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Vänsterpartiet har på sin höjd kommit med symboliska invändningar, d.v.s. när de inte öppet har gett sitt stöd till sådana förföljelser - som nyligen med sina uttalanden om Revolutionära Fronten och "våldsbejakande vänsterextremister".)

• Rasism och "mångkultur" för att splittra arbetarklassen: Kapitalets utnyttjande av invandring (framför allt från de förtryckta länderna i tredje världen) skapar ett skikt av särskilt nedtryckt och rättslös arbetarklass, som p.g.a. sin utsatta situation hindras från att kämpa för sina rättigheter och ställs emot "svenska" arbetare. (Både den öppna rasismen och konceptet ”mångkultur" hjälper till att rättfärdiga/skönmåla denna exploatering och uppdelningen av arbetarklassen i skilda grupper ("kulturer").

• Krigshets: Liksom hitlerfascisterna motiverade den tyska imperialismens angreppskrig mot Polen, Sovjetunionen etc. med "humanitära skäl", så deltar Sverige idag i imperialistiska plundringskrig i tredje världen under liknande förevändningar. Öppen borgerlig nationalism såväl som argument om att "stödja kampen för demokrati" i de angripna länderna tjänar till att dra med sig folket i den imperialistiska krigshetsen. (svenska soldater i Afghanistan, Sveriges deltagande i angreppskriget mot Libyen etc. Vänsterpartiets delaktighet i detta är väl känd, och delar av dagens "vänster" ger sitt passiva stöd genom att helt enkelt förneka att imperialismen existerar.)

_______________________________________________ 

Not 1:

"Hela folkets stat" var ett begrepp som blev mest känt då det användes av Nikita Chrusjtjov och de andra revisionister som år 1956 genom en kupp tog kontrollen över Sovjetunionens Kommunistiska Parti och återinförde kapitalismen i landet. Samtidigt som de förvandlade den sovjetiska arbetarstaten till en borgerlig stat, så hävdade de att det "inte längre fanns några klasser" i landet, och att staten därför var "hela folkets stat". Detta sätt att dölja att staten är en klassdiktatur känns igen från Hitlertyskland och det fascistiska italien, liksom från den svenska "folkhems"-ideologin (vi rekommenderar Wikipedia-artikeln om det svenska folkhemmet, den är mycket läsvärd).

Not 2:

Ett exempel från Tyskland finner vi i Eve Rosenhafts bok "Beating the Fascists": "in the last years of the Weimar Republic, political activity was already encumbered by repeated local, provincial and national prohibitions on public gatherings and by bans on various radical publications and organizations. Aimed in principle at extremists of both right and left, these measures were applied with greater consistency and regularity to the Communists, as anti-subversive legislation had been throughout the Republic's history."