Apropå kriminalitet och "medborgargarden"

Idag liksom förr pågår en ständig hetskampanj mot arbetarungdomen för att motivera krav på fler poliser, bättre skjutvapen och större befogenheter åt polisen, mer övervakning, kort sagt mer statlig repression mot arbetarklassen för att slå vakt om den borgerliga ordningen och utsugarsystemet. Argumenten är de gamla vanliga: ungdomarna är "våldsamma", "kriminella", "ouppfostrade" och "narkomaner"; men idag kompletteras det hela - nu även i Sverige - med rasistisk hets från både staten och fascistgängen, och de senare har som bekant nyligen försökt dra igång sina egna fascistiska "medborgargarden" för att "skydda vanliga hederliga svenskar" mot de påstådda horderna av "muslimska" kriminella från förorten. På det hela taget rör det sig om en fascistisk kampanj mot arbetarklassen, pådriven av staten och genomförd med hjälp av fascistiska stormtrupper som inte begränsas av lagens trånga ramar.

Men är då inte våldtäkter, droger och överfall ett problem för alla, även för arbetarklassen? Jo, det är ett problem som liksom hela kapitalismens elände drabbar framför allt arbetarklassen - och just därför kan vi inte bekämpa det genom att förlita oss på kapitalisternas stat och på dess fascistpolis, vars uppgift är att hålla oss nere och skydda kapitalet från arbetarklassens uppror, och givetvis kan vi inte heller förlita oss på fascistgängen som går i borgarstatens ledband. För att försvara sig mot borgarstaten och bekämpa droghandel, våldtäkter och maffiagäng, så behöver arbetarklassen organisera sig och lösa problem på egen hand. Här följer några översatta utdrag ur texten Capitalism Plus Dope Equals Genocide av Michael Cetewayo Tabor från Black Panther Party i USA, som gjorde viktiga erfarenheter på detta område:


KAPITALISM PLUS KNARK LIKA MED FOLKMORD

"Det avskyvärda och sadistiska programmet för att förinta svarta människors mänsklighet, som inleddes för 400 år sedan av pengagalna slavägare och som har fortsatt med oförändrad intensitet till idag, är överlagt och systematiskt. Det genomförs i syfte att rättfärdiga och underlätta utsugningen av oss. Eftersom verkligheten i vår objektiva existens verkade bekräfta de rasistiska doktrinerna från den vita överhögheten och dess motsvarighet, den svarta underlägsenheten, och eftersom vi saknade en förståelse av vårt tillstånd, så internaliserade vi våra förtryckares rasistiska propaganda. Vi började tro att vi var av naturen underlägsna de vita. Dessa känslor av underlägsenhet gav upphov till en känsla av självhat som tar sig uttryck i självdestruktiva beteendemönster. Eländet i vårt lidande, vår känsla av maktlöshet och desperation skapade i våra sinnen en benägenhet att använda vilken som helst substans som skapar euforiska illusioner. Vi har en tendens att använda vad som helst som låter oss lida i fred. Vi har utvecklat ett flyktkomplex. Detta flyktkomplex är självdestruktivt.

Den depraverade kapitalistiska-rasistiska förtryckaren utnyttjar dessa psykologiska och känslomässiga svagheter så mycket de bara kan. Förtryckaren uppmuntrar oss att delta i alla slags självdestruktiva aktiviteter. Våra självdestruktiva beteendemönster och våra flykttendenser utgör en profitkälla för kapitalisterna. Genom att försvaga, splittra och förstöra oss stärker de också förtryckaren och låter honom föreviga sin dominans över oss.

Michael Cetewayo Tabor 

Inbördes gängbråk är ett direkt uttryck för ett självdestruktivt beteendemönster. Det är också en form av flykt genom vilken svarta ungdomar släpper lös sitt raseri, sin frustration och desperation mot varandra i stället för att ta itu med den verkliga fienden. Patologisk religiositet eller fanatisk hängivenhet åt religion är i grunden en flykt, eftersom det uppmuntrar offret att koncentrera sin uppmärksamhet, sin energi och sitt hopp om frälsning och frihet kring en tvivelaktig, mystisk kraft. Den hindrar oss från att konfrontera de verkliga orsakerna till vårt elände och vår nöd. Den uppmuntrar oss att fokusera vår uppmärksamhet på en himmelsk utopi i stället för att se till att skaffa oss vad vi behöver här på jorden. Den tjänar också som en profitkälla för de religiösa bluffmakare, predikare och präster som utnyttjar den."

"Droghandeln är utan tvivel en av de mest vinstgivande kapitalistiska aktiviteterna. Dess profiter uppgår till miljarder. Internationellt och inrikes kontrolleras handeln och distributionen av heroin i sista hand av Cosa Nostra, d.v.s. maffian. [...]
Med tanke på kapitalistens rovdjursaktiga och glupska natur, borde det inte vara någon överraskning att så kallade legitima affärsmän är djupt involverade i droghandeln. Kapitalister drivs av en omättlig profithunger. De gör vad som helst för pengar. Den organiserade brottslighetens och de "legitima kapitalisternas" aktiviteter är så oupplösligt sammankopplade, så fullständigt sammanvävda, att varje åtskillnad mellan dem från vår synvinkel är fullständigt akademisk."

"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet.

Eftersom de svarta har övergett "medborgarrätts"-tidens icke-funktionella och ineffektiva taktiker och nu har beslutat sig för att uppnå sin långt senkomna befrielse med alla nödvändiga medel, så har det blivit nödvändigt för förtryckaren att sätta in fler ockupationsstyrkor mot den svarta kolonin. Förtryckaren, särskilt i New York, inser att detta inte kan göras öppet utan att öka den revolutionära glöden bland de svarta i kolonin. Därför behöver de en förevändning för att placera fler grisar i ghettot.

Och vilken är denna förevändning? Den låter såhär: Ansvarsfulla ledare inom de svarta samhällena har rapporterat, och deras rapporter överensstämmer med polisens slutsatser, att de svarta samhällena håller på att ödeläggas av brottslighet, rån, inbrott, mord och kaos. Gatorna är osäkra, affärer hemsöks av beväpnade rånare, handeln fungerar inte. Stadshuset är eniga med de svarta boende i att huvudorsaken till denna hemska situation är narkomanerna som plundrar oskyldiga människor. Ja, narkomanerna bär skulden för den ständigt stigande brottsligheten. Och Stadshuset kommer att lyssna på den svarta befolkningens desperata rop på mer beskydd - skicka in mer polis!

Att offren för denna pest bär ansvaret för de flesta brotten i de svarta ghettona är ett faktum. Att svarta narkomaner begår de flesta av dessa rån, inbrott och stölder mot svarta i de svarta områdena kan inte förnekas. Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute."

Medlemmar av Black Panther Party

Om sprängningarna i Malmö: "kriminalitet" eller klasskamp?

Som ni kanske har hört så skedde det under december månad en rad sprängningar i malmöförorten Rosengård. Och inte vilka sprängningar som helst: vid tre tillfällen, senast på själva julafton, detonerades sprängladdningar i anslutning till fastighetsbolaget Victoria Parks kontor i området Herrgården. Detta tillsammans med en sprängning mot Rättscentrum (Tingsrätten) i Malmö fick t.o.m. polisen att spärra av polishuset vid Davidshalls Torg på juldagen.

Efter explosionen på julafton

Arbetarområdet Rosengård, och särskilt Herrgården, har som bekant präglats av hård klasskamp under många års tid. De senaste årens ständiga rasistiska polisterror, fastighetsbolagen som berikar sig på att låta folk leva bland mögel och kackerlackor, samt den allmänna offensiven mot arbetarklassen i hela Sverige, allt detta har rosengårdsborna besvarat med våldsamma protester, med eld, krut och stenar mot både statsapparaten och de privata företagen. Protesterna har i huvudsak varit spontana och oorganiserade, och det har hänt att de har drabbat fel människor, men det förändrar inte det faktum att protesterna och klasshatet mot fascistpolisen och bostadsmaffian är i högsta grad motiverade och rättfärdiga. Precis som i andra arbetarförorter runtom i landet så finns det dessutom tecken på en ökande politisk medvetenhet i protesterna (och vad gäller inställningen till den svenska staten så verkar nivån på den politiska medvetenheten vara betydligt högre i arbetarförorten än den är inom den utomparlamentariska och den parlamentariska "vänstern"). Som Mao sade: Det är rätt att göra uppror!

Borgarna och deras statsapparat är förstås livrädda för att dessa protester skall växa, och särskilt rädda är de för att de skall bli mer organiserade, medvetna och konstruktiva - och kanske vinna sympatier även utanför de egna förorterna. Precis som i Ferguson, USA, i London eller i Paris, så kör makthavarna därför stenhårt med det vanliga gamla snacket om att det bara är "kriminella", "huliganer" eller "ouppfostrade ungdomar" som ligger bakom. Inför den växande "sociala oron" försöker de desperat isolera de mest upproriska arbetarna från de övriga, för att få de övriga att ta 

Rosengård 2008

avstånd från protesterna och försvara den borgerliga ordningen. I detta projekt har borgarstaten god hjälp av både fascisternas rasistiska hetskampanj och av en "vänster" som babblar om "intersektionalitet", "mångfald" och "välfärd" och som för länge sedan har vänt ryggen åt allt som har med arbetarklassens uppror och revolution att göra (nu när t.o.m. en del som kallar sig "kommunister" fördömer arbetarnas uppror så kan det vara värt att påminna om Axel Danielssons ord från 1890, som vi publicerat här tidigare).

Särskilt lustigt är det att läsa Malmöpolisens uttalanden om sprängningarna från presskonferensen den 30 december. Trots att de verkligen envist försöker banka in i våra huvuden att det är ett "kriminellt gäng" som ligger bakom sprängningarna och att det inte finns några politiska motiv, så läcker liksom verkligheten igenom mellan raderna. "De har försökt bygga ett samhälle i samhället" är det första farbror polisen nämner när han ska beskriva hur "kriminella" dessa personer är. Och ja det är ju klart, för borgarstaten finns det knappast något mer kriminellt än att försöka bygga ett samhälle utanför deras utsugarsystem, och dessutom ha mage att försvara det handgripligen.

Polisen säger nu att de "arbetar med två möjliga motivbilder", och att "den ena gäller ett vräkningsärende som är kopplat till den kriminella gruppen". Nu vet vi visserligen ingenting om vilka personer som ligger bakom de här händelserna eller i vilken mån (eller på vilket sätt) de kan sägas vara "kriminella", men vad gäller möjliga motiv så kan det ju vara intressant att sätta in det hela i sitt sammanhang. De boende på Rosengård, och särskilt på Herrgården, har under åratal utsatts för en alldeles särskild typ av organiserad kriminalitet, nämligen de olika fastighetsbolag, s.k. slumvärdar, som inte bara spekulerar i fattigdom och berikar sig genom att låta folk bo i hälsofarliga lägenheter, utan dessutom bevakar, förföljer och vräker familjer från deras hem för att "upprätthålla ordningen". Victoria Park, som tog över bostäderna i Herrgården i maj 2014, har hittills hunnit vräka 15personer/familjer. Alltså: föreställ dig att först bo i den ena bostadsmaffians mögel och kackerlackor i några år, och sedan se dina vänner och släktingar bli utslängda på gatan av nästa bostadsmaffia  - allt detta samtidigt som polisen behandlar dig som en brottsling och kallar dig "apa" och du förväntas vara tacksam och bli "integrerad". Så kanske "motivbilden" blir lite mindre mystisk, så att säga.

Affisch från Black Panther Party,
ca 1970. Läs texten på bilden!

Polisens andra möjliga motivbild är ännu mer bisarr; den går ut på att "kriminella tjänar på att sprida social oro genom sprängningarna". Återigen så kan det vara lämpligt att titta tillbaka på historien och sätta in saker i sitt sammanhang. I verkligheten så har polisen, kanske framför allt i USA men också i Sverige och andra länder, en lång historia av att samarbeta med just kriminella gäng för att bekämpa uppror i fattiga områden. Kriminella gäng har oftast inte alls något intresse av att sprida "social oro", eftersom sådan oro stör deras verksamhet och drar till sig polisens uppmärksamhet. Organiserade revolutionärer i arbetarområden (t.ex. Black Panthers i USA) har också ofta (inklusive med vapenmakt) bekämpat de kriminella gängen, samtidigt som polisen har anlitat kriminella som

angivare för att slå ner upprorsmakarna och sett till att sprida droger i områdena för att pacificera dem.

Ett exempel från Sverige på sådant samarbete mellan polis och kriminella gäng är den berömda "Reclaim Rosengård"-händelsen 2009, där flera personer har vittnat om hur polisen samarbetade med både lokala religiösa auktoriteter och individer ur ett känt kriminellt gäng för att anordna den lilla "motdemonstration" som med våld försökte stoppa "Reclaim"-demonstrationen. Polisens avsikt var tydlig: att sprida idén att "rosengårdsborna vill inte ha något bråk med polisen", när i själva verket de flesta av de rosengårdsbor som närvarade anslöt sig till "Reclaim" och den påföljande gatustriden mot polisen. Av någon underlig anledning svalde de autonoma det här polistricket med hull och hår, och i stället för att framhäva "Reclaim Rosengård" som den framgång den faktiskt var, så kritiserade de sin egen demonstration i efterhand och en del har t.o.m. använt händelsen som ett argument för anarkisternas nya "icke-konfrontativa" linje i förhållande till stat och polis (och i så fall var det ju en särdeles lyckad manöver från polisens sida).

Om någon nu tror att vi sitter och hittar på allt det här, så kan vi rekommendera att läsa polisens egen "Metodhandbok för samverkan mot social oro", där de beskriver sin utstuderade strategi för att bekämpa uppror. Där kan man läsa både om deras samarbete med religiösa auktoriteter och med kriminella gäng:

"I samband med våldsamheter har det även varit framgångsrikt att ta hjälp av religiösa samfund för att lugna ned ungdomarna. I London har samverkan mellan moskén i White Chapel och polisen pågått sedan mitten av 2000-talet då det första initiativet till samverkan togs av Imamen för den största moskén. Det är också Imamen som är kontaktperson gentemot polisen."

Vad gäller samarbetet med de kriminella gängen så försöker de framställa det som ett "misstag":

"Vid några av tidigare oroligheter har samhällsföreträdare tagit hjälp av individer och grupperingar i syfte att lugna ner ungdomarna i tron att de var goda krafter. Dock har dessa grupper senare visat sig tillhöra kriminella element något som resulterade i att krafterna sedan ansett att samhällsföreträdarna stått dem i skuld."

Om vi däremot studerar historien lite, så ser vi att den borgerliga statens samarbete med kriminella gäng inte är något misstag, utan en medveten och systematisk metod.