Imperialismens kris, ”nyliberalismen” och fascismen

Den s.k. ”nyliberala” politiken (nedskärningarna i vården, angreppen på arbetarklassens rättigheter o.s.v.) och den växande fascismen och rasismen behandlas alltför ofta som två separata problem. I den mån det pekas på kopplingen mellan dem så är det ofta bara i den meningen att ”nyliberalism och fattigdom leder till rasism därför att folk blir missnöjda och desperata”. Det är en tolkning som undviker att ta tag i själva grundproblemet. I själva verket är de två fenomenen inte bara sammankopplade; de är två inslag i en högst medveten och planerad politik utformad av det härskande imperialistiska monopolkapitalet, i ett försök att rädda sig ur den djupa och allmänna kris som kapitalismen – det imperialistiska världssystemet – befinner sig i.

1935 sammanfattade Georgi Dimitrov fascismens ursprung och syfte i ett berömt tal, där han bl.a. slog fast:

”I en situation, då den mest djupgående ekonomiska kris brutit ut, då kapitalismens allmänna kris skarpt tillspetsats och då de arbetande massorna håller på att revolutioneras, gick fascismen över till en bred offensiv. Den härskande bourgeoisien söker alltmera sin räddning i fascismen för att kunna genomföra utomordentliga plundringsåtgärder mot de arbetande, för att förbereda det imperialistiska rovkriget, överfall på Sovjetunionen, Kinas utplundring och delning samt för att på grundvalen av allt detta kunna förebygga revolutionen.

De imperialistiska kretsarna försöker att vältra hela krisens börda över på de arbetandes skuldror. Därtill behöver de fascismen.” [vår understrykning - JB]

Idag liksom 1935 befinner sig hela den kapitalistiska världsekonomin i kris; den återhämtade sig aldrig efter den senaste stora kraschen 2008, och även borgerliga ekonomer menar att nästa krasch inte är långt borta. Idag liksom 1935 reser sig arbetarklassen och folken i uppror, inte bara i tredje världen utan även i själva de imperialistiska ”västländerna”. Samtidigt rustar supermakterna och de övriga imperialistmakterna för nästa stora omfördelningskrig, och deras plundrings- och folkmordskrig mot de förtryckta nationerna avlöser varandra. Till skillnad från situationen under 1900-talet så finns det idag inga socialistiska länder i världen, vilket tillsammans med den ekonomiska krisen och den allmänna kontrarevolutionära offensiven gör att den tidigare metoden för att stabilisera kapitalismen – genom ”välfärdsstaten”- inte längre är aktuell. I stället gäller det att maximera profiten på alla tänkbara sätt och minimera alla utgifter som inte skapar omedelbar vinst åt utsugarklassen. Det som kallas ”nyliberalism” är ingenting nytt, det är en återgång till gammal klassisk kapitalism. Som sagt, krisens börda ska ”vältras över på de arbetandes skuldror”; i första hand de arbetande folken i tredje världens förtryckta nationer, men även i imperialistiska länder som USA, Tyskland och Sverige. Allt för att kapitalismens kris inte ska drabba kapitalisterna själva.

Nedskärningar och fascism

Den ”nyliberala shockdoktrin” som först testades i Chile, Sydafrika och en lång rad andra länder tillämpas nu sedan ett bra tag i allt högre grad även i länder som Sverige, och liksom i de länderna så kombineras nedskärningar och privatiseringar även här med en ideologi och en politik utformad för att slå ner och förhindra uppror: alltmer öppen och skamlös borgerlig diktatur, skärpt repression och kontrarevolutionärt våld, fascism, borgerlig nationalism och rasism. Det fascistiska hotet kommer inte från SD eller NMR, eller Trump, eller AFD (även om de är en del av det), utan från själva kapitalismen – imperialismen – i sig, från den olösliga situation som systemet befinner sig i. Även om borgarklassen mot förmodan skulle låta något av sina borgerliga ”vänsterpartier” genomföra någon grad av socialdemokratisk ”välfärd” så skulle det inte förändra denna situation; det skulle vara en ”välfärd” bekostad genom de imperialistiska staternas och storföretagens utplundring av tredje världens förtryckta folk, och det skulle inte förändra det faktum att arbetarklassen och folket även i Sverige fortfarande skulle få betala priset för kapitalets kris. Kapitalets behov av fascism skulle inte försvinna, vi skulle snarare få en mer klassisk, fullt ut korporativ ”klassförsonings”-variant av den. Reformisternas dröm om ”välfärdsreformer” är inte en dröm om ett annat samhälle, utan en hopplös illusion om att bromsa kapitalismens kris, att rädda kapitalismen från undergång.

Allt detta utgör grunden för att förstå det som händer i Sverige idag. För att förhindra att de katastrofala nedskärningarna i sjukvården, angreppen på strejkrätten, bemanningsföretagens gangstervälde o.s.v. leder till ännu mer uppror (och i förlängningen ökat klassmedvetande och revolutionär organisering) så behöver den svenska borgarklassen fascism, repression och rasism. Den har därför under flera år – med hjälp av samtliga riksdagspartier och de stora mediemonopolen - bedrivit en omfattande lögnkampanj för att skylla problemen på ”invandringen”, på ”främmande kulturer” och ”bristande integration”. Målet är inte – oavsett vad Åkesson och hans gäng tänker – att slänga ut invandrarna, utan att maximera utsugningen av de fattigaste invandrarna såsom en särskilt nedtryckt och rättslös del av arbetarklassen, och samtidigt mobilisera småbourgeoisien och arbetararistokratin i en ultrareaktionär/fascistisk massrörelse till försvar för monopolbourgeoisiens absoluta makt, till försvar för dess imperialistiska statsapparat och dess plundring och krig i tredje världen.

Repression och rasism i profitens tjänst

Som en del av denna politik genomförs nu en omfattande intensifiering av den våldsamma repressionen mot arbetarklassen och dess närmaste allierade. Under förevändning av en (i huvudsak påhittad) ”brottsvåg” och ”ökning av våldet” genomförs nu vad som i princip är lokala undantagstillstånd (visitationszoner, ”operation rimfrost” etc.), övervakning med drönare i arbetarområden, lagändringar som tillåter obegränsad kameraövervakning och telefonavlyssning utan särskilt tillstånd etc. Öppet rasistiska övergrepp från poliser och väktare förekommer allt oftare. Öppet fascistiska och rasistiska organisationer rehabiliteras och normaliseras. Politiker från diverse partier vill sätta in militären mot folket. Delar av den s.k. ”vänstern” hjälper villigt till att framställa denna borgarklassens fascistiska hetskampanj som något ”folkligt” och t.o.m. ”proletärt” under paroller om att ”förstå folks oro”. Men målet är inte att få bort maffiaverksamhet, gatuvåld och droghandel – det är ju ändå inte borgarklassen som drabbas av sådant – utan att använda dem som ursäkt för repressionen och stärkandet av den alltmer öppna borgerliga diktaturen.

Det är t.ex. därför politiker i Malmö, samtidigt som ”hårda tag” sätts in mot ”brottsvågen” på Möllevången, kan genomföra drastiska nedskärningar i skolorna i samma område; Möllevångsskolan, Sofielundsskolan och Sorgenfriskolan. Det är inte längre meningen att arbetarklassens ungdomar ska ges en chans eller få en utbildning; de ska inte bli yrkeskunniga utbildade arbetare utan rättslösa, fattiga arbetare som utför de sämst betalda, farligaste och otryggaste arbetena, och fungera som en arbetslös reserv av billig arbetskraft. ”Låt invandrarbarn som kan hitta jobb tidigt avsluta grundskolan i förtid – inför kortare skoltid för elever som gett upp” menar en skribent i DN. Om en del av dem på grund av detta dras in i droghandel och gangsteraffärer så är det en acceptabel bieffekt, vilken som sagt också fyller sin funktion i det kapitalistiska systemet.

För att kunna genomdriva den här politiken behöver kapitalets representanter mer och mer överge sina demokratiskt-liberala floskler och använda en alltmer öppet rasistisk och fascistisk retorik. Nyamko Sabuni (L) förnekar rakt av att brottslighet skulle ha något med arbetslöshet att göra: ”jag tror inte att svaret är att det finns hög arbetslöshet” säger hon, och lyfter i stället fram att ”Sverige har dålig koll på sina gränser”. Oavsett vilka ”humanistiska”, ”antirasistiska” och borgerligt demokratiska värderingar de liberala eller socialdemokratiska politikerna och journalisterna må stoltsera med, så tvingas de överge dem då de inte längre tjänar deras huvuduppgift: att försvara borgarklassens oinskränkta makt och egendom till varje pris. Hur misskrediterad rasbiologin än blev efter hitlerfascismens nederlag, så har den aldrig på riktigt lämnat borgarklassens tankar och plockas nu fram allt oftare i hopp om en fullständig comeback. Den ”digitala byrån och publicisten” KIT (som består av ”journalister som format sina karriärer på platser som TT, DN, SvD, Aftonbladet, Popular Science, IDG, Aller och Bonnier Tidskrifter”) publicerade för ett par år sedan en artikelserie med titeln ”tänk om kriminalitet sitter i generna?”. Budskapet sammanfattas såhär: ”I Sverige pratar vi om individ, ekonomi och utsatta områden när vi diskuterar våldsbrott, sällan familj och aldrig ärftlighet. Är det rimligt?” I artiklarna intervjuas bl.a. en genetikforskare som påstår sig ha kommit fram till att fattigdom och brottslighet inte alls beror på samhällsförhållanden, utan är genetiskt betingade. Den påstått ”vänstervridna” statliga televisionen SVT, förutom att den dagligen prånglar ut den fascistiska hetspropagandan om ”integration” och ”brottsvåg”, rapporterar om situationen i Chile genom att helt okritiskt publicera den ultrareaktionära CIA- och Pinochet-trogna tidningen ”Mercurios” version av händelserna (i vilken regimen är en rättfärdig regering som angrips av kriminella plundrande folkmassor).

Som sagt, hotet om fascism och reaktionär terror avvärjs inte genom att försöka rösta bort SD eller förbjuda NMR, eftersom hotet kommer från den härskande klassen och dess stat – inte från några ”extremistiska sekter”. Vi kan inte bekämpa repressionen eller rasismen genom att förlita oss på några humanistiska liberaler eller några ”vänsterpartier” och deras löften om välfärdsreformer, därför att orsakerna ligger i själva systemet. Så länge borgarklassen och dess stat kontrollerar produktionsmedlen, polisen, de väpnade styrkorna, rättsväsendet, massmedia och utbildningssystemet, och så länge imperialisterna suger ut och förtrycker tredje världens folk, så spelar det ingen roll vilka partier de låter oss rösta fram; det är ändå deras diktatur. Den allmänna reaktionariseringen och fascismen drivs nu fram på olika sätt av alla kapitalets representanter, av hela deras statsapparat och alla dess ”demokratiska” institutioner. Kampen mot fascismen, repressionen och rasismen kan inte föras inom systemet, utan bara i kampen för att störta det; och bara under ledning av den enda klass som är kapabel att störta utsugarna och bygga ett annat samhälle: arbetarklassen.

Mer repression: nu kommer "antiterrorlagen"

Samma dag som vi publicerade vår senaste artikel, om den nya regeringens planer för hårdare repression, så höll justitieminister Morgan Johansson (S) en presskonferens där han presenterade en ny lag som ska träda i kraft redan den 1 augusti 2019. Den nya lagen ska omfatta "all form av terrorism man kan tänka sig att olika grupper kan stå för", och i uttalandet lägger ministern fokus på "islamistisk terrorism". Vad han menar är förstås att lagen ska tillämpas mot de tre former av så kallad "våldsbejakande extremism" som den härskande klassen definierat sedan några år tillbaka: "högerextremism", "islamistisk extremism" och "vänsterextremism". Det som är nytt och uppseendeväckande med lagen är inte att den ska skärpa straffen eller vidta mer åtgärder mot våldshandlingar som definieras som "terrordåd", utan att den dessutom ska göra det straffbart att ha "samröre med en terroristorganisation" samt att "offentligt uppmana och rekrytera till deltagande i en terroristisk organisation". Det är alltså nu frågan om en lag som ska inskränka organisationsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten; eller som Dennis Töllborg beskriver det, en lag mot "extrema tankar".

Denna typ av lag är något som redan finns i ett antal länder i världen, främst i sådana länder som med borgerliga eufemismer brukar kallas "auktoritära" eller länder med "outvecklad demokrati", d.v.s. länder där revolutionära och antiimperialistiska rörelser bekämpats (oftast under ledning av CIA) med massmord och tortyr, som drabbat alla som så mycket som misstänkts för att sympatisera med de förbjudna organisationerna. Att en sådan lag nu införs i Sverige är ännu ett tecken på hur motsättningarna skärps; både mellan arbetarklassen och borgarklassen (hela det nya "repressionspaketet" är direkt kopplat till angreppen på strejkrätten, arbetsrätten och lönerna) och mellan imperialismen och de förtryckta folken i tredje världen.

Det som också är anmärkningsvärt med detta är att den s.k. "vänsterns" motstånd och försvar av demokratiska fri- och rättigheter nästan helt lyser med sin frånvaro. Det rör sig om en småborgerlig, opportunistisk "vänster" som sedan flera år tillbaka villigt gett sitt stöd till den härskande klassens hets- och skrämselkampanjer mot "islamismen" och "brottsligheten", samtidigt som de intagit en allt

Polis rider ner antifascister
i Malmö 2014

mer försonande hållning till den svenska borgarklassen och dess stat. Med hjälp av den påstådda "kampen mot Islamiska Staten" och uppmärksamheten kring det fascistiska mördargänget NMR har de härskande fått med sig även "vänstern" och antifascisterna i kraven på förbud mot "extremistiska organisationer". Historien upprepar sig: i Tyskland före 1933 använde sig alla de borgerliga partierna, inklusive liberaler och sossar, av en påstådd "kamp mot både höger- och vänsterextremismen" som förevändning för att arrestera, mörda och förfölja kommunisterna och alla de klassmedvetna arbetarna, samtidigt som de i praktiken hjälpte fascisterna till makten.

Ett förbud mot NMR och andra "rasistiska organisationer" har nu förespråkats från alla möjliga håll, såväl av antirasistiska och borgerligt feministiska organisationer som av SD och andra partier. Att ett sådant förbud givetvis skulle bli ett förbud även mot "vänsterextremister" är oundvikligt; endast den som är antingen extremt naiv eller hemligt förälskad i kapitalet och dess diktatur kan låtsas något annat. Att ett sådant förbud dessutom skulle tjäna till att legitimera den rasism som nu förs fram av SD och resten av riksdagspartierna verkar också ha gått dem förbi (här finns en ovanligt bra artikel om detta). För varje klassmedveten arbetare, ja för varje antifascist som har något vett kvar i skallen, är det en självklarhet att fascismen inte kan bekämpas genom den borgerliga staten, utan endast i kampen för att krossa den. För borgarklassen spelar det mindre roll om NMR-fascisterna är förbjudna eller inte, de kan ändå fylla sin funktion som kapitalets stjärtgossar och beväpnade gorillor.

Det återstår att se hur borgarstaten kommer att tillämpa sin nya lag i praktiken. Även om borgarna förstås är ivriga att fängsla varenda kommunist, varenda revolutionär, antiimperialist och klassmedveten uppviglare, så förstår de säkert att det skulle medföra problem när alla dessa upprorsmakare tvingas gå under jorden och överge sina pacifistiska illusioner, och när pratet om det "öppna samhället" till slut blir omöjligt att ta på allvar även för de mest blåögda liberalerna. Men faktum kvarstår, att de objektiva omständigheterna - imperialismens allmänna kris och skärpningen av alla dess motsättningar - gör det nödvändigt för utsugarklassen att förstärka sin diktatur och det reaktionära våldet, liksom har skett så många gånger förr. Den nya "antiterrorlagen" är ett historiskt steg i denna riktning, och ger oss en tydlig fingervisning om vad som komma skall. För oss som vägrar gå ner på knä och buga för bödeln gäller det att mobilisera bredast möjliga motstånd mot repressionen och försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, utan att någonsin svansa efter liberalerna och de falska "socialisterna" eller deras lögner om den "västerländska demokratin" och "friheten".

Paris 2019

Malcolm Kyeyune och en smygande brun opportunism

Malcolm Kyeyune är en skribent som i olika sammanhang debatterat mot den s.k. "identitetspolitiken" och försökt profilera sig genom att kritisera den hycklande borgerliga "antirasismen" inom "vänstern". Ibland har han framfört väsentliga poänger (vi har t.o.m. hänvisat till en av hans artiklar här på bloggen). Med hans blogginlägg ”Ät inte snö som blivit gul. Bli inte hög på eget knark” blir det dock tydligt att han tillhör den typ av opportunister som nu ägnar sig åt den påstådda "invandringskritik från vänster", som vi har sett i olika varianter från intellektuella och karriärister såsom Amineh Kakabaveh, Jan Myrdal, Stefan Lindgren och en rad andra (även Kommunistiska Partiet försöker hänga på Kakabaveh i ett försök att sno röster från V). De försöker svepa in sina argument i diverse "vänster"-plattityder och utger sig för att tala för arbetarklassen, men både orden och deras innehåll är exakt desamma som det vi hör från fascisterna och hela reaktionen: "vi måste våga se problemen med invandringen", "invandringen kostar för mycket, prioritera vår egen 'välfärd'", "vi måste bekämpa islamiseringen", "lag och ordning", "fler poliser" etc.

Kyeyunes inlägg har bemötts av en rad kritiker, framför allt på tidskriften Clartés hemsida. Benny Andersson och Fred Torssander försöker där både kritisera Kyeyunes ståndpunkt och fördjupa sig i frågan, men även om de båda har flera bra poänger (läs dem!) så blir hela diskussionen om huruvida "invandringen är bra för arbetarklassen eller inte" ett villospår; precis det villospår som såväl liberalerna och "PK-vänstern" som fascisterna och den "invandringskritiska vänstern" vill leda in oss på. Det som alla dessa har gemensamt är nämligen att de inte vill ha, inte tror på och inte kan föreställa sig en arbetarklassens revolution som ska riva ner hela detta utsugarsamhälle, bygga arbetarstaten och socialismen och fortsätta göra revolution tills det inte längre finns några klasser. Hur radikala eller "antikapitalistiska" en del av dem än tror eller påstår sig vara, så bidrar de alla på olika sätt till att försvara den borgerliga diktaturen, den borgerliga staten, genom att sprida illusioner om "välfärdsreformer", om att "demokratisera" kapitalismen, om försvaret av en påstådd svensk eller västerländsk "civilisation", om en mer eller mindre "fredlig väg" till socialismen, etc.

Liksom den opportunism som Engels och Lenin avslöjade på sin tid, och liksom fascismen i dess olika tappningar, så baserar sig dess nutida anhängare inte på de djupaste, mest intensivt utsugna och förtryckta delarna av arbetarklassen, utan på småbourgeoisien (t.ex. den stackars syriske butiksägaren i Kyeyunes exempel), på arbetararistokratin och på själva arbetarklassens övre skikt; på dem som fortfarande har något att förlora, de som ännu inte vill se att kapitalismen oundvikligen håller på att falla och som ännu inte är redo att riskera den lilla trygghet de har kvar, de ynkliga smulor som borgarna kastar ned åt dem. Det är också där rasismen och "invandringsfrågan" kommer in i bilden. De djupaste, mest utsugna och förtryckta lagren av arbetarklassen och de förtryckta består, i världen och i allt större grad även i Sverige, i huvudsak av människor från de gamla kolonierna, från de idag halvkoloniala och halvfeodala länderna i tredje världen vilka exploateras och förtrycks av borgarklassen i imperialistiska länder som Sverige. Det är denna del av arbetarklassen och folket som utgör det verkliga hotet mot borgarklassens makt, det är där underdånigheten och tilltron till borgarstaten aldrig slagit rot, och det är där upproret börjar växa. Förr i Sverige var det blonda och blåögda arbetare som kastade sten på polisen och väckte skräck och avsky hos den "anständiga" arbetararistokratin och småbourgeoisien; idag består denna del av arbetarklassen till stor del (men givetvis inte enbart) av invandrare från tredje världen, och många av dem bär dessutom med sig ett välbehövligt hat mot imperialismen som de reformistiska klassförrädarna mer eller mindre lyckats bannlysa under årens lopp.

För att försöka stoppa upproret innan det hinner sprida sig och bli mer medvetet, mer organiserat, behöver den härskande klassen till varje pris isolera denna del av det arbetande folket från de övre skikten, de som fortfarande är "sansade" och laglydiga. Och här har vi själva kärnan i den nuvarande diskussionen. Den "invandringskritiska", "anti-islamistiska" - i verkligheten rasistiska och reaktionärt nationalistiska - kampanj som idag bedrivs av samtliga imperialiststater har just detta syfte: att avleda vårt hat och vår kamp bort från våra huvudfiender, de största mördarna och tjuvarna världen någonsin skådat, d.v.s. borgarklassen och dess imperialistiska stater (i vårt fall den svenska borgarstaten), och i stället rikta uppmärksamheten mot de "farliga fattiga", mot smågangsters, "muslimer" eller varför inte de obildade "white trash"-arbetarna i småstäderna på landsbygden. Vad menar då dessa nya strasserister* inom "vänstern" att man ska göra? Vilka är enligt dem de "goda krafter" man bör ena sig med i denna kamp mot "brottslighet", islamism och "massinvandring"? Jo, uppenbarligen just den borgerliga staten, dess partier och pampar, dess polisstyrkor och fascistiska vakthundar.

Kyeyunes text säger förstås inget av detta rakt ut. Han är vag, omständig och slingrande så att vi inte ska kunna peka på någon konkret ståndpunkt eller några verkliga slutsatser, och utger sig oskyldigt för att "bara peka på hur det faktiskt är" - även om han i verkligheten inte tar fram några fakta över huvud taget. Det viktiga är känslan, att "nu får det minsann vara nog med den här politiska korrektheten". Den påstådda "materialistiska" grunden för hans argumentation består i stort sett av 1) det banbrytande avslöjandet att "invandrare är en grupp som också består av olika klasser" (no shit Sherlock) och 2) en vag antydan om att vissa grupper (småborgare? arbetare?) materiellt skulle tjäna på att stoppa invandringen. Precis som  Myrdal så tillhör Kyeyune den grupp av intellektuella som försöker skapa sig en nisch och få uppmärksamhet (eller dra till sig väljare, som i KP:s fall) genom att vara "kontroversiella" och "kritisera vänstern från vänster" - men eftersom de själva varken tror på eller vill ha någon revolution så kan de knappast kritisera reformisterna för att vara reformister. I stället söker de sig då i sin "radikalism" till fascismen, liksom så många borgerliga intellektuella före dem. Som karriärdrag har det redan visat sig framgångrikt för Kyeyune, som nyligen fick jobb som "fast kolumnist" på den numera sverigedemokratiskt inriktade tidningen Göteborgsposten. Där ska han hjälpa till att "ge läsarna bredare perspektiv" och "ommöblera i åsiktskorridoren".

Som både Marx och Lenin påpekade, så leder kapitalismens utsugning och förtryck - och arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot densamma - till att en del av de intellektuella ur småbourgeoisien och t.o.m. borgarklassen dras till de revolutionära rörelserna och ställer sig på arbetarklassens sida. Detta är viktigt, visar Lenin, eftersom det ger arbetarrörelsen ett tillskott av teoretisk, vetenskaplig och administrativ kunskap som den behöver för att segra; men från småbourgeoisien kommer också den opportunism och vacklan som är främmande och destruktiv för arbetarrörelsen. Detta leder till två slutsatser: för det första är det ytterst viktigt för den härskande klassen att hålla dessa potentiellt revolutionära intellektuella så nöjda som möjligt, fylla deras huvuden med borgerlig ideologi och förhindra att de på riktigt blir marxister och går över till arbetarklassen. För det andra är det ytterst viktigt för arbetarklassen att välkomna dessa intellektuella, omforma deras världsbild enligt arbetarklassens ideologi och lära sig av dem, men samtidigt att vara ytterst vaksam och aldrig låta sig luras när några av dem försöker korrumpera klassen med fascism, revisionism och andra borgerliga lögner.

Vad dessa "invandringskritiska" opportunister är ute efter är inte hur man bäst organiserar arbetarklassen i Sverige för att störta borgarklassen. Vad de söker är ett snabbt och enkelt sätt att dra till sig sympatisörer eller väljare med löften om "mer välfärd" och "ordning och reda", allt för att gynna sina egna karriärer eller sin egen prestige.

Slutligen, vad gäller frågan om invandringen i sig, vem som tjänar på den och hur, samt varför borgarklassen behöver både invandring och rasistisk hets, så hänvisar vi till våra tidigare inlägg i ämnet samt till Mikael Nybergs artikel "Apartheid light - den nya svenska modellen". Vad gäller frågor om brottslighet, behovet av "lag och ordning" och behovet av kamp mot "islamism" och "hedersvåld" så rekommenderar vi också att läsa våra tidigare inlägg i ämnet (se nedan), men vi vill ändå kortfattat klargöra några saker. Självklart behöver man handfast bekämpa maffiaverksamhet, droghandel och våldtäkter - men den "maffia" i det här landet som har flest svenska arbetares liv på sitt samvete, som säljer den absoluta merparten av alla droger som söver och förstör vår klass, som ägnar sig åt det mest omfattande och våldsamma kvinnoförtrycket och som begår de största terrordåden och massmorden utomlands, det är den "maffia" som består av den svenska borgarklassen och dess stat. Och självklart behöver man bekämpa reaktionära religiösa auktoriteter som upprätthåller det feodala och patriarkala förtrycket - men inga "islamister" i någon förort kan mäta sig med den svenska borgarstaten och de övriga imperialisterna när det gäller att upprätthålla just sådant förtryck eller när det gäller att mörda och exploatera kvinnor. De som då skriker sig hesa om "gangsters" och "islamister" i förorten samtidigt som de lydigt bugar för den svenska staten, framställer den som det "mindre onda alternativet", manar till samarbete med den, ropar på polisåtgärder mot kriminella eller fascister och i slutändan kanske t.o.m. hoppas göra karriär som representanter för denna borgarstat, de representerar inte arbetarklassen, de är inget annat än fascister. Ska vi upprätthålla ordning och reda och försvara oss mot poliser, fascister och andra reaktionärer på gatorna och i våra bostadsområden så kan vi bara göra det helt oberoende av och i kamp mot borgarstaten såsom vår huvudfiende.



Tidigare inlägg i ämnet:

Om burkinin och imperialismen (september 2016)

Apropå kriminalitet och medborgargarden (april 2016)

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen (september 2015)

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen (juli 2015)



___________________________________________________

* Gregor Strasser var tidigt en ledande medlem av Hitlers fascistparti och dess paramilitära gren SA. Strasser och hans bror lade stor vikt vid att försöka mobilisera delar av arbetarklassen för fascismen, och betonade dess "antikapitalistiska" retorik. Detta har av en del tolkats som att Strasser representerade en "vänsterfalang" av fascismen, och olika grupper av s.k. "strasserister" och "nationalbolsjeviker" försöker än idag mobilisera arbetarklassen med denna retorik. I verkligheten är "strasseristerna" renodlade fascister, antikommunister och fiender till arbetarklassen. 

När fascister klär ut sig till antiimperialister

Nu när en del som utger sig för att vara "marxister" går hand i hand med fascisterna, och fascisterna försöker lura i oss att de är "antiimperialister", så vill vi rekommendera att läsa några utdrag ur Franz Neumanns "Behemoth" från 1942. Här beskriver han bl.a. hur Hitlerfascisterna systematiskt försökte framställa sig inte bara som en "arbetarrörelse" utan också som "antiimperialister". För att ena befolkningen till stöd för den tyska imperialistiska borgarklassen och dess krig, försökte fascisterna t.o.m. använda "marxistiska" argument för att framställa Tyskland som ett "proletärt" land och dess imperialistiska rivaler som "degenererade kapitalister".  Parallellen till dagens fascistiska nationalister i Europa är slående; de som idag förespråkar den europeiska (i verkligheten framför allt den tyska) imperialismens expansion - gärna i samarbete med ryska och kinesiska imperialister - i kamp mot dess "angloamerikanska" rivaler, försöker nu framställa sig som "antiimperialister" precis som Hitlerfascisterna på sin tid.

Vi som är marxister och antiimperialister på riktigt låter oss inte luras. Inte av USA-imperialismens lakejer och deras liberalism, deras "mångkultur", deras falska "antirasism" och deras hycklande borgerliga feminism. Inte av de övriga imperialisternas lögner om den "multipolära världen" och deras falska antiimperialism i "nationalismens" namn. Och inte av den fascistiska och rasistiska hetsen som sprids från båda lägren. Vi fortsätter i stället vår kamp för en verklig arbetarrörelse, ekonomiskt, ideologiskt och politiskt oberoende av imperialisterna och alla deras lakejer till höger och "vänster", för att ena världens arbetare och folk och beväpna oss för att sopa bort ALLA imperialisterna från jordens yta, inte bara några av dem.

Vi kommer snart att återkomma till frågan om Myrdals och hans gelikars hyllningar till den imperialistiska chauvinismen; tills dess är utdragen nedan en bra introduktion till ämnet. "Behemoth" finns som sagt inte i svensk översättning, så översättningen är vår egen.

"De härskande och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna sociala motsättningarna måste användas och förvandlas till extern aggression.

Den nya nationalsocialistiska doktrinen om en rasmässig proletär imperialism är det högsta uttrycket för denna metod. Denna doktrin sammansmälter två grundläggande beståndsdelar: hatet mot England och hatet mot Marx.

Teorins kärna är extremt simpel. Tyskland och Italien är proletära raser, omgivna av en värld av fientliga plutokratisk-kapitalistisk-judiska demokratier. Kriget är således ett proletarismens krig mot kapitalismen. 'Detta krig är således ett pengamaktens krig mot arbetet och mot den kreativa människan, som är arbetets förkroppsligande.' Kreativa människor måste slå sig samman. 'För alla de uppvaknande folk som gör arbetet till livets fokus, måste slagordet hädanefter vara: arbetare i alla länder, förena er för att krossa den engelska kapitalismens välde.' Med dessa ord inledde Dr. Robert Ley, ledare för Tyska Arbetsfronten, den nya propagandakampanj som kulminerade i Hitlers tal i december 1940. Detta tal ställde kapitalistisk frihet, alltså friheten 'för alla att roffa åt sig, fritt från statlig kontroll,' mot 'arbetets makt'. 'Jag byggde upp hela min ekonomi på arbetets grund. Vår tyska mark, som inte är grundad på guldet, är värd mer än guld.' Kriget framställs som ett krig för en 'värld av kooperativt arbete' mot 'själviskheten… kapitalismen… privilegier åt individer och familjer', mot den 'förbannade plutokratin, mot de få familjedynastier som administrerar den kapitalistiska marknaden till tjänst för några hundra personer som i slutändan styr dessa familjer'.

[…]

Rasmässig proletarism är nationalsocialismens verkliga teori och dess farligaste uttryck. (…) Det råder inget tvivel om att doktrinen är attraktiv. Den utnyttjar hatet mot England, ett starkt motiv i Tyskland, i många delar av det Brittiska imperiet och i många latinamerikanska länder. Den utnyttjar hatet mot judar, motviljan mot kapitalismen och använder sist men inte minst marxismens språkbruk och symbolik i ständigt större utsträckning. Det är tydligt att själva syftet med den rasmässiga proletarismens doktrin är att locka de arbetande klasserna.

[…]

Det är obestridligt att den marxistiska teorin och symboliken helt genomsyrade de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarrörelserna och formade deras karaktär, och det är i detta sammanhang som den rasmässiga proletarismens teori måste förstås. Denna teori är ett försök att utrota marxismen genom en förvandlingsprocess.

[…]

När vi läser dessa nya ideologiska uttalanden, kan vi nästan tro att de är marxistiska analyser utsmyckade med en touch av Spengler, Moeller van der Bruck och Rosenberg. T.ex. så är en ledare i Frankfurter Zeitung med titeln 'Den sjunkande världen' faktiskt en marxistisk kritik av Storbritannien. Även om det enligt artikeln finns rika människor i Tyskland, så 'har de inget att säga till om',  i motsats till England, som är 'hemvist för en förfallande borgerlig värld'.

[…]

Det säger sig självt att analysen inte är verkligt marxistisk, utan pseudo-marxistisk. Den riktar sig uteslutande mot pengarna och bortser från varans fetischistiska karaktär. Men språkbruket är definitivt utformat enligt behovet av att erövra de marxistiska massorna för vilka termerna skulle vara bekanta."

John Heartfield: Goebbels
klär ut Hitler till Marx

Om "burkinin" och imperialismen

Många har med rätta blivit upprörda över bilderna av fransk polis som tvingar en kvinna att ta av sig sin "burkini". Kritiken har framför allt fokuserat på händelsen som ett uttryck för kvinnoförtryck: med Jonas Gardells ord finns det bara en "enda gemensam nämnare" mellan detta förtryck och det religiösa Sharia-förtrycket, nämligen att det i båda fallen är "män som tvingar kvinnor".

Det är visserligen sant att händelsen är ett exempel på hur samma patriarkala förtryck utövas av såväl "västerländska demokratier" som av feodala och religiösa krafter i tredje världen, om än i lite olika former. Men att reducera händelser som denna till en fråga om "män mot kvinnor" är att dölja och blunda för de verkliga ekonomiska och politiska intressena bakom den kampanj "mot islamism" som nu drivs fram av den franska staten och av hela imperialismen. Under borgerlig och småborgerlig ledning blir feministiska argument - ofta även argument som i sig är riktiga - ett sätt att skyla över

klasskampen och dra uppmärksamheten bort från imperialismens utsugning och krig. De vill inte att vi skall fråga oss "VILKA män är det som gör detta mot VILKA kvinnor, och VARFÖR?" utan helt enkelt nöja oss med att säga "det är som vanligt, män gör dåliga saker mot kvinnor". Kampen mot kvinnoförtrycket används på detta sätt både av den imperialistiska staten - i detta fall den franska - och av dess kritiker som en bricka i ett spel, till försvar för det system som är själva roten till patriarkatet.

Vad vi nu ser i Frankrike är en del av en världsomspännande ideologisk och politisk kampanj, inledd av den nordamerikanska imperialismen och nu framdriven av såväl svenska som amerikanska, ryska och övriga imperialister. En kampanj som tar "islamismen" som förevändning för att hetsa mot de förtryckta folken i tredje världen, för att legitimera imperialismens plundringskrig och den ökade repressionen mot arbetarklassen i "väst", för att vända världens arbetande och förtryckta folk mot varandra i stället för mot utsugarsystemet.

Skräckpropagandan om "islamisering" är ett verktyg för att dra över så stora delar av befolkningen som möjligt till monopolkapitalets sida, till stöd för dess krig utomlands och dess fascistiska politik på hemmaplan. Både motiven och metoderna känner vi igen från Hitlertyskland, men idag har imperialisterna bytt ut rasbiologiska argument mot myten om den "västerländska civilisationen", om en "frihet" och "sekularism" som påstås vara hotad av "fundamentalistiska" krafter. De mest intensivt exploaterade arbetarna och förtryckta folken, såväl kvinnor som män, jagas och förföljs nu av kvinnliga såväl som manliga representanter för den "västerländska civilisationen", d.v.s. samma imperialistiska "civilisation" som aktivt upprätthåller den feodala och byråkratkapitalistiska efterblivenheten, utsugningen och förtrycket i tredje världens förtryckta nationer. Den "västerländska demokratin" är inte islamismens motsats; de är i själva verket två sidor av samma mynt, och det är imperialismen som är huvudproblemet.

En av frontfigurerna för den franska varianten av denna kampanj är Marine Le Pen, kvinna och ledare för fascistiska Nationella Fronten, som har gått i spetsen för partiets anpassning till det imperialistiska monopolkapitalets nuvarande behov. Detta fascistparti har under hennes ledning följt samma bana som stakats ut av de härskande i USA och hela Europa, där borgarklassens propaganda gått från konservatism, traditionella könsroller, kristendom och antisemitism till "normbrytande" liberalism, stöd till Israel, borgerlig feminism och "gay rights" (notera för övrigt att stödet för Nationella Fronten ökat kraftigt bland homosexuella i Paris). Det skulle vara ett stort misstag att tro att den härskande klassen därmed på något sätt blivit "progressiv"; vad det handlar om är en annan utformning av den ideologiska ramen, en anpassning av propagandakriget till dagens förhållanden för att fylla samma funktion som tidigare fylldes av "traditionell" konservatism och fascism - d.v.s. att mobilisera småbourgeoisien och andra samhällsskikt i utsugningens och de imperialistiska krigens tjänst. Den borgerliga diktaturens vapen kanske ser lite annorlunda ut på ytan, men nu liksom förr riktas de mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

Arbetarklassen kan över huvud taget inte bekämpa patriarkalt, feodalt och religiöst förtryck genom att underordna sig eller alliera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess reaktionära stater. Förutsättningen för att kunna bekämpa sådant förtryck är att först ovillkorligt ställa sig på den internationella arbetarklassens och de förtryckta folkens sida i kampen mot alla imperialisterna, alla deras stater (inklusive den svenska), all deras utsugning och alla deras krig.

Den feminism vi behöver är en proletär och revolutionär feminism, inte en borgerlig och småborgerlig feminism som går i utsugarklassens ledband. Att bekämpa "islamistiskt förtryck" under ledning av (eller i samarbete med) den imperialistiska staten - som nu även t.ex. Åsa Linderborg förespråkar - innebär objektivt sett att bli en del av den imperialistiska och fascistiska kampanj vi har beskrivit här, oavsett om man klär in det hela i "vänster"- eller högerargument. Den kamp som behövs måste i stället vara en del av arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för att störta hela detta system, och den måste föras helt oberoende av och i kamp mot de imperialistiska och reaktionära staterna - men en sådan kamp är förstås utesluten för dem vars karriärer och privilegier är beroende av dessa stater.


Se även våra tidigare artiklar i ämnet:

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Varför väljer folk att slåss för IS?

Och den här artikeln av Dine Malmsten i Clarté:

Om "I förorten växer männens diktatur"

Demonstration i Paris för Palestina

Behemoth: om fascismen och imperialismens krig

Idag vill vi rekommendera en mycket läsvärd bok för alla som vill förstå vad fascismen är: Franz L Neumanns Behemoth - The Structure and Practice of National Socialism. Boken kom ut 1942, och har alltså den fördelen att den inte är besmittad av den fullständiga historieförfalskning som den härskande klassen genomförde efter 1945 och som präglar de flesta analyser av kriget och fascismen sedan dess.

Neumann visar i boken utförligt bl.a. hur den tyska fascismen var en ideologi och en rörelse av och för det imperialistiska monopolkapitalet, och hur den använde sig av diverse klassmotsättningar och upprorsstämningar - framför allt bland småbourgeoisien och olika fraktioner av borgarklassen - för att mobilisera befolkningen i enlighet med monopolkapitalets agenda; mot arbetarklassens uppror, för borgarklassens diktatur och för dess imperialistiska aggressionskrig.

Att fundera över: vilka partier/rörelser finns det idag som framställer sig som "revolutionärer" och "socialister" med det egentliga syftet att få oss att acceptera den borgerliga diktaturen och dra med oss i krigshetsen och terrorn mot arbetarklassen och de förtryckta folken i kolonierna?

Boken tar upp flera olika viktiga sidor av fascismens politik som vi kommer att återkomma till; idag återger vi några utdrag som handlar om just fascismen och de imperialistiska krigen. Boken har av någon anledning aldrig översatts till svenska, så översättningen är vår egen.

"I samband med Världskriget 1914-18 såg vi det första försöket att inkorporera de arbetande klasserna i ett imperialistiskt system. Socialdemokraterna och fackföreningarna samarbetade aktivt [...]

Men trots inledande framgångar så misslyckades i slutändan försöket att inkorporera massorna. Det Oberoende Socialdemokratiska Partiet och Spartakusförbundet växte på Socialdemokraternas och fackföreningarnas bekostnad. Den tyska industrins imperialistiska målsättningar blev så tydliga att problemet med fredssträvandena inte längre kunde kringgås. [...]

De imperialistiska grupperna inom det tyska samhället fann i det Nationalsocialistiska partiet den allierade de behövde för att tillhandahålla en massbas för imperialismen. [...]
Under hela den moderna imperialismens historia har imperialistisk propaganda alltid  försökt med två olika tillvägagångssätt: för det första, att framställa kriget som ett defensivt sådant, som en kamp för överlevnad; för det andra, att ideologiskt och organisatoriskt inkorporera massorna i kriget. Den vite mannens börda, folkets mission, Manifest Destiny* är alla exempel på det andra tillvägagångssättet. Detta sätt har aldrig lyckats skapa stöd för storskaligt aggressivt krig. Folk bestämmer sig inte frivilligt för att totalt organisera sig för imperialistisk expansion när det kräver kolossala uppoffringar i blod och energi. De måste tvingas till det. De måste organiseras på ett sådant sätt att de inte kan göra motstånd. De måste utsättas för sådan propaganda så att de inte uttrycker öppet motstånd. Deras demokratiska övertygelser måste dras upp med roten och andra ideologier måste inplanteras. [...]

Inte heller kan sådana krig längre organiseras inom det gamla ramverket av kontrarevolution och absolutism, där endast krigsmaskineriet är centraliserat och där detta helt enkelt förlitar sig på det militära befälets diktatoriska makt. Detta krig är ett totalt sådant; ingen del av livet förblir orört. Varje aktivitet måste underordnas kriget; individen måste bli fullständigt uppslukad av det, måste bli oupplösligt knuten till det. Sådan inkorporering är särskilt nödvändig därför att ett samhälle som genomgått en fas av storskalig demokrati inte längre kan exludera massorna. Organisatoriska, ideologiska och propagandistiska mönster måste utarbetas för detta syfte. Den nya ideologin måste vara demokratisk, åtminstone på ytan. Härskarna och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna samhälleliga antagonismerna måste användas och förvandlas till extern aggression." 

* Manifest Destiny, "Ett bestämt öde", (Ödets manifest) är ett begrepp som uttrycker övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut ända till Stilla Havet. Uttrycket användes första gången i mitten av 1800-talet, ofta för att uppmuntra amerikansk territoriell expansion. (Wikipedia).

Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".

Per-Albin, Mussolini och den proimperialistiska "vänstern"

I början på 1930-talet, samtidigt som många inom den svenska borgarklassen odlade nära kontakter med och inspirerades av den tyska hitlerfascismen, så inspirerades Per-Albin Hansson och det ledande skiktet inom socialdemokratin av den italienska fascismen, som de såg som ett lyckat exempel på hur man med korporativismen - den "tredje vägen" - skulle kunna säkra kapitalismens fortsatta utsugning och avvärja hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. I boken "Ett folk av mänsklig granit" av Marco Cantera Carlomagno beskrivs de omfattande kontakterna mellan det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Folkhemmet, och här kan vi läsa hur de italienska fascisterna uppfattade läget i Sverige vid denna tid:

"[Det fascistiska Italiens envoyé i Stockholm] skrev om de framsteg, som fascismen gjort i den svenska opinionen (...) I dessa dokument behandlade den italienske envoyén i Stockholm de tre element, som under de närmaste åren skulle utgöra den röda tråden i legationens analys av den politiska utvecklingen i Sverige:
1) Korporativismens viktiga landvinningar i landet, särskilt bland regeringens ledande personer;
2) den beundran, som det fascistiska Italien väckte hos flera tongivande svenskar;
3) övertygelsen om att Sverige var ett nordiskt primus inter pares.
I Paternós och legationssekreterare Serena di Lapigios korrespondens till Rom framkom tanken om att den italienska regeringens politik funnit varma beundrare hos den svenska regeringens ledning åtskilliga gånger. Legionens politiska analys för hela året 1933 t.ex. bestod också av en uppräkning av alla de "framgångar", som fascismen haft i den svenska opinionen. Enligt rapportörerna hade denna ideologi en sådan dragningskraft i Sverige, att man nu kunde se hur nya mentala former med obestridliga analogier med den italienska fascismen växte fram inom viktiga sektorer inom allmänheten (...) Detta gällde såväl bland högermän som hos folk vilka tidigare varit motståndare till den italienska rörelsen. (...)
På så sätt fick fascismen tilltagande stöd bland såväl olika högerkrafter som ledande socialdemokrater. Om sympatierna högerifrån grundade sig i det faktum att fascismen hade lyckats stoppa den kommunistiska faran i efterkrigstidens Italien, berodde intresset vänsterifrån på den tredje vägens politik, som den italienska korporativismen innebar." 

Senare återger den italienske envoyén ett samtal med statsminister Per-Albin Hansson:

"När jag hade... tillfälle att påvisa för statsministern att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: 'och varför inte?'"

Detta är förstås en del av den svenska historien som makthavarna både till höger och "vänster" gärna vill sopa under mattan. Men idag är det högst berättigat att ställa sig frågan: finns det en motsvarande dragning till fascismen och den korporativa "tredje vägens" politik inom dagens "vänster" i Sverige och i andra länder? Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna hyllar Per-Albin och hans "folkhem", eller att fascisten Le Pen applåderar det reformistiska och socialchauvinistiska Syrizas
valseger? För den "vänster" som förkastat arbetarklassens revolution och ser imperialismen som oövervinnerlig, vad återstår annat än att återigen söka en "tredje väg" som inte skall krossa kapitalismen utan försöka rädda den med reformer? Själva kärnan i en sådan politik förändras inte av att man pyntar den med frasradikalt prat om "organisering underifrån", "gräsrötter" och "välfärd".

Dessa frågor är särskilt viktiga idag, när både den öppna fascismen och en korporativistiskt inriktad, socialchauvinistisk "vänster" tävlar om massornas gunst. Dessa två har flera grundläggande saker gemensamt: de syftar båda till att dra med sig en del av folket i en skenbart "upprorisk" rörelse, men som syftar till att försvara den borgerliga imperialistiska staten mot arbetarklassens uppror, och samtidigt trygga imperialismens exploatering av tredje världen. De vinner båda kapitalets förtroende genom att förfölja, fängsla och mörda de upproriska arbetarna och deras främsta representanter.

Den härskande klassen står idag inför ett läge där de arbetande folken, framför allt i tredje världens förtryckta nationer men också i de rika imperialistiska länderna, redan våldsamt reser sig mot det ruttnande systemet. För att hålla nere upproret behöver kapitalet å ena sidan fascism och öppen diktatur, repression, övervakning, förföljelser; men sådant tenderar samtidigt att alstra mer motstånd. Samtidigt drar de därför nytta av en "vänster"-rörelse som inte utgör något hot mot borgarklassens diktatur, men som kan fånga upp upprorsviljan och tämja den, leda den in på andra spår som är mindre farliga för borgarklassen, eller som t.o.m. kan tjäna dess syften. Behovet av både fascism och reformism ökar än mer när imperialisterna försöker rädda sitt herravälde genom mer erövrings- och omfördelningskrig; de måste till varje pris förhindra att det uppkommer en stark anti-imperialistisk rörelse, i vilken de imperialistiska ländernas arbetare förenar sig med de förtryckta nationernas arbetande folk mot imperialismens utsugning och dess ständiga folkmordskrig. Den "vänster" som idag antingen ger sitt tysta godkännande åt, eller rentav öppet försvarar, imperialisternas härjningar - är precis den "vänster" borgarna behöver. Idag ser vi denna proimperialistiska "vänster" representerad i ledningen för den parlamentariska såväl som den "frihetliga" vänstern; genom direkt stöd till imperialistiska folkmordskrig (t.ex. Libyen), genom förnekandet av imperialismens själva existens och genom en illa dold nylansering av "den vite mannens börda" - d.v.s. myten om det imperialistiska utsugarsystemets "goda" och "civiliserande" gärning i tredje världen.

Fascismen och den borgerliga, reformistiska "vänstern" uppstod båda ur borgarklassens behov av att slå tillbaka den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folkens befrielsekamp. De har ända sedan dess tävlat om vilken av dem som bäst kan förvalta kapitalets intressen, skapa "politisk stabilitet" och trycka ner arbetarklassen i tider av krig och revolution då det imperialistiska systemet sjunker allt djupare ner i sin kris, och då den liberala borgerliga demokratin inte längre klarar att upprätthålla ordningen. Idag står allehanda fascistiska och "socialistiska" grupperingar i kö för att axla denna uppgift, och de delar alla samma hat mot den "auktoritära" marxismen, mot den kämpande revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken.

Om invandring: klasskamp i stället för fascism och "mångkultur"

Borgarklassen och dess intellektuella har de senaste åren lyckats skapa ett väldigt fokus på den s.k. "invandringsfrågan". Detta har skett genom främjandet av en fascistisk och rasistisk rörelse "mot invandring", parallellt med att övriga reaktionärer och liberaler i stor utsträckning fått med sig den nutida "vänstern" i en slags liberal "antirasism" som i namn av "mångfald", "mångkultur" och "tolerans" tar ställning "för invandring". Båda sidorna har hjälpt till att flytta fokus bort från klasskampen, bort från allt som rör borgarklassens utsugning av arbetarklassen och de förtryckta folken, och den borgerliga "mångfalds"-retoriken har gjort det möjligt för fascisterna att framställa sig som någon slags "folklig proteströrelse mot eliten". 

Hela diskussionen är så full av ideologiskt struntprat och floskler på båda sidor, så att det kan vara svårt att se vad det hela egentligen handlar om. Varför finns det invandring? Har borgarklassen och dess intellektuella plötsligt blivit välvilliga "antirasister"? Varför vill borgarna ha invandring, samtidigt som de främjar den "invandringskritiska" hetsen? Vad innebär invandringen för arbetarklassen, och vad innebär den för den borgarklassen? 

Huvuddelen av den s.k. "vänstern" ställer sig idag bakom en liberal s.k. "antirasism", utformad och ledd av borgarklassen. Det är således en "antirasism" som inte utgår från arbetarklassens intressen utan från borgarklassens; den sysselsätter sig därför med att diskutera på vilket sätt invandringen bör hanteras utifrån vad som är nyttigt för den kapitalistiska ekonomin, för profiten, för bevarandet av den borgerliga staten och den "politiska stabiliteten". Allt detta sveps in i en liberal, småborgerlig

demagogi om påstådda allmänmänskliga "rättigheter", om "individens frihet" med uppmaningar om att "tolerera" exotiska främmande "kulturer". I stället för att förkasta hela myten om "raser" och "kulturer", så godtar man den och spegelvänder den (här finns en bra artikel om detta). När den härskande klassen, som så många gånger förr, delar in arbetarklassen i grupper som vänds emot varandra, så strävar denna "antirasism" inte efter att ena arbetarna mot utsugarna, utan uppmanar dem i stället att "tolerera" splittringen. Med "postmodern" och "intersektionalistisk" s.k. identitetspolitik läggs fokus på diverse "marginaliserade" grupper, som uppmanas att kämpa för just sin egen specifika grupps rättigheter. D.v.s. att vi arbetare helst inte skall kämpa tillsammans för vår klass, utan för vilken som helst annan tillhörighet - i en mängd skilda kamper som går "tvärs över" klassgränserna, och där det då oftast "råkar" bli de borgerliga och småborgerliga intellektuella som tar ledningen. Resultatet blir fortsatt splittring och att arbetarklassen underkastas de ideologier som utarbetats på den härskande klassens skolor och universitet.

En mindre del av "vänstern" har valt ett annat sätt att svansa efter den härskande klassens agenda, och har dragit slutsatsen att "borgarklassen vill ha invandring, alltså måste vi bekämpa invandringen". Följaktligen finns det idag personer som kallar sig "kommunister" och "socialister" men som går samman med fascisterna i försvaret av den borgerliga staten, den imperialistiska nationen och dess "nationella kultur", som intressant nog ofta kopplas till en glorifiering av det svenska  "folkhemmet" (vilket som bekant bl.a. ägnade sig åt rasbiologi i statlig regi). Andra (och man finner dem både bland de parlamentariska och de "frihetliga") säger sig förkasta nationalism och fascism, men ställer villigt upp i reaktionens rasistiska och chauvinistiska hetskampanjer mot "främlingarna" och mot den tredje världens förtryckta nationer, idag ofta maskerat som en kamp "mot islamism" och "terrorism" och för "västerländsk demokrati".  Denna "invandringskritiska" och "antimuslimska" s.k. vänster gör i praktiken samma sak som "mångfalds"-förespråkarna: de försvarar (mer eller mindre medvetet) den borgerliga statens och det imperialistiska systemets intressen och hjälper till att splittra arbetarklassen och förhindra vårt enande med de förtryckta folken i världen.

Hur skall då arbetarklassen och kommunisterna förhålla sig till "invandringsfrågan"? För det första så ligger det inte i arbetarklassens intresse att försöka rädda den krisande kapitalistiska ekonomin och den borgerliga staten i hopp om att få några futtiga smulor från utsugarnas bord. Vår utgångspunkt måste i stället vara vad som tjänar arbetarklassens kamp för att organisera sig, krossa borgarstaten, upprätta arbetarklassens stat och bygga socialism. För borgarklassen fyller invandringen funktionen att skapa ett skikt av särskilt utsugna och förtryckta arbetare, som p.g.a. sin utsatthet kan tvingas acceptera lägre löner och sämre förhållanden. Eftersom detta bidrar till dumpade löner och försämrade villkor för HELA arbetarklassen, så kan arbetsköparna utnyttja detta för att vända de "svenska" arbetarnas vrede mot de "invandrade" arbetarna (en gammal beprövad metod: läs vad Marx skrev om irländska och engelska arbetare på 1800-talet). När detta kombineras med ett totalt undertryckande av arbetarklassens klassmedvetande och ideologi (bl.a. med hjälp av en "postmarxistisk" liberal "vänster"), så blir resultatet det vi ser idag: arbetarklassen splittras och försvagas, och fascisterna lyckas få en del av arbetarklassen att gå emot sina egna intressen och försvara utsugarsystemet. 

Svaret är, precis som Marx förklarade, att vi måste krossa alla dessa splittringsförsök och i stället ena arbetarklassen mot kapitalet och förena oss med de förtryckta nationerna i kamp mot imperialismen: inte försöka rädda kapitalismen med borgerlig nationalism, "mångfald" eller "välfärdspolitik", utan kämpa för våra dagskrav som en del av kampen för att ta makten. Alla segrar som arbetarklassen någonsin har uppnått har vi uppnått för att vi har förenat oss som klass, över nationsgränserna, oavsett vart vi kommer ifrån eller vilket kön vi tillhör. Om några av oss blir arbetslösa för att jobben gick till underbetalda polska arbetare, så är det vår uppgift att kämpa tillsammans med dessa polska arbetare mot utsugarna, inte att kräva att de skall åka hem, inte att fegt sparka neråt i stället för uppåt. När borgarna utnyttjar människor som flytt från krig och fattigdom till att utöka sin reservarmé av arbetslösa arbetare och på så vis hålla nere priset på arbetskraft, så blir dessa människor en del av arbetarklassen i Sverige, och om vi kämpar tillsammans som klass i stället för att låta fascisterna och de "mångkulturella" splittra oss så gör denna invandring oss starkare, inte svagare. 

(En intressant artikel om denna fråga publicerades nyligen i på tidskriften Clartés hemsida. Skribenten visar helt korrekt hur "invandringsfrågan" inte kan förstås utan att förstå imperialismen, och förklarar hur det hänger ihop att kapitalet behöver både invandring och hets mot invandring samtidigt. Han pekar också på den särskilda roll som den illegala invandringen tilldelas i imperialismens utsugningssystem. Det enda som är lite konstigt är att han i inledningen hävdar att kapitalet inte alls strävar efter att bygga en reservarmé av arbetslösa (som Marx skrev om) - i fortsättningen av artikeln visar han nämligen tvärtom att borgarna visst behöver invandring för att pressa ner löner och villkor, men att de samtidigt behöver kontrollera den och begränsa den. ) 

Fascism av alla de slag

I och med den s.k. parlamentariska krisen och SD:s manöver i Riksdagen så har diskussionen blossat upp igen i borgerliga media angående huruvida SD är fascister eller inte. Diverse reaktionära"experter" har hävdat att SD inte kan vara fascister eftersom de inte vill avskaffa parlamentet, inte försöker genomföra någon militärkupp, inte vill upprätta rasbiologiska institut o.s.v. Liksom den intellektuella eliten i 30-talets Tyskland, som spelade en viktig roll i att bereda vägen för hitlerfascismens folkmord och erövringskrig, så försöker dessa "experter" klä in sitt försvar av fascismen i en påstådd "vetenskaplig objektivitet". Samtidigt ser vi hur den "vänster" som står på andra sidan i diskussionen faller i samma fälla, och stirrar sig blind på hotet från SD och de små fascistsekterna men blundar för den fascistiska politik som den härskande klassen redan genomför via de övriga partierna - en fascism som har en lång historia i Sverige.

En av "experterna" menar att "det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras". Detta är det klassiska borgerliga tricket för att dölja vad fascismen egentligen handlar om: ända sedan slutet av andra världskriget har den härskande klassen prackat på oss idén att fascismen är något slags mystiskt politiskt undantag, ett slags oförklarlig "ondska" som står utanför den "vanliga" politiken och som inte har något att göra med samhällsklasserna och deras olika motstridiga intressen. Enligt denna idé får i princip ingenting utöver Hitlertyskland och Mussolinis Italien kallas för fascism. Kort sagt, fascism betyder en gormande diktator, strikta uniformer och parlamentets avskaffande. Fascismens faktiska politik, vilka klassintressen den representerar, vad den innebär för borgarklassen respektive för arbetarklassen och de förtryckta folken - det vill de helst inte att vi gräver i. Då skulle vi nämligen upptäcka att fascismen kan uppträda i många olika former, med eller utan parlamentarism, med eller utan "karismatiska ledare", med eller utan rasbiologi, men att den alltid "råkar" dyka upp väldigt lägligt när den härskande borgarklassen behöver den.

De ideologiska rökridåerna för att dölja fascismens verkliga väsen har onekligen varit ganska framgångsrika, och har spritt sig fullständigt inom den "vänster" som lydigt gjorde sig av med marxismen (eller åtminstone dess mest väsentliga delar) när borgarna krävde det. Även i detta "postmarxistiska" träsk frodas en föreställning om att fascismen är något separat från övrig borgerlig politik; att "vanlig" borgerlig politik ändå befinner sig inom "demokratins ramar" och därför endast får bekämpas inom dessa ramar, d.v.s. de ramar som sätts upp av den borgerliga diktaturen. Eftersom denna "vänster" har förkastat den marxistiska, vetenskapliga uppfattningen om staten (att staten alltid är en klassdiktatur, oavsett om den använder parlamentariska val eller inte), så försöker den inbilla oss att borgarstaten är "hela folkets stat" (se not nedan), och att de parlamentariska valen på riktigt representerar folkviljan och utgör någon slags motsats till fascismen.

Fascismen och liberalismen - två sidor av samma mynt

Vad de inte vill se är att fascismen och liberalismen/parlamentarismen bara är två olika sätt för storbourgeoisien att utöva sin statsmakt. Även om det finns en motsättning mellan de två, så är det en motsättning mellan olika skiftande intressen INOM borgarklassen, och vilket av de två sätten den härskande klassen väljer att använda på en given tidpunkt avgörs inte av vilka partier som lyckas få flest röster. Det som avgör är storkapitalets konkreta ekonomiska och politiska behov: att öka sina profiter eller gå under i konkurrensen, att exploatera förtryckta nationer i tredje världen, att upprätthålla den "politiska stabiliteten" (d.v.s. förhindra att arbetarklassen och de förtryckta folken enar sig och gör uppror) o.s.v. Om de upplever att den liberala/parlamentariska formen inte längre uppfyller dessa krav tillräckligt väl, så kommer de att börja tillämpa någon form av fascism. Detta kan ske genom militärkupp, eller helt lagligt genom det parlamentariska systemet (såsom var fallet i Tyskland).

Borgarklassen och dess stat behöver inte heller nödvändigtvis släppa in fascisterna i maktens korridorer för att kunna dra nytta av dem. De kan låta beväpnade fascistgäng göra det "skitjobb" som inte ryms inom lagens ramar - våld och hot mot "extremvänstern", "medborgargarden" mot upprorisk arbetarklass (som i Husby), öppet rasistisk hetspropaganda etc. – samtidigt som samhällets "demokratiska" fasad upprätthålls och borgarna kan två sina händer. Precis som den borgerliga staten och dess olika "demokratiska" partier gjorde i Tyskland på 20-30-talet (se not #2 nedan), så babblar deras nutida svenska motsvarigheter om "kamp mot både höger- och vänsterextremismen", samtidigt som de i praktiken låter de fascistiska grupperna växa och arbeta relativt ostört i hopp om att de ska utplåna den enda "extremism" borgarna egentligen är rädda för: den som syftar till att störta borgarstaten i stället för att bevara den. Fascismen är aldrig någonsin ett hot mot borgarklassens makt och det imperialistiska systemet - den är tvärtom ett av dess verktyg för att behålla och utöva sin makt, och det är borgarklassen som bestämmer i vilken mån och på vilka sätt den vill använda detta verktyg: i parlamentet, i regeringsställning eller på gatorna och inom poliskåren.

Fascister från "Nationell Ungdom"
propagerar för "klassfred"

Det finns alltså ingenting som säger att borgarklassen inte kan använda fascismen samtidigt med parlamentariska, borgerligt demokratiska former, och det finns heller ingenting som säger att fascismen alltid måste använda sig av rasism och nationalism i de former vi är vana vid. Lite grovt uttryckt: ledaren för en fascistisk regim skulle mycket väl kunna vara en s.k. "rasifierad" kvinnlig statsminister som kallar sig både feminist, socialist och internationalist, så länge regimen lyckas använda sig av denna demagogi till att mobilisera en tillräckligt stor del av befolkningen till försvar för den borgerliga staten, "klassfreden", det kapitalistiska systemet och den våldsamma repressionen av de arbetare och förtryckta som föresätter sig att göra uppror. Utmärkande för fascismen är ju att den lyckas framställa sig som en "revolt", som en "folkrörelse" eller t.o.m. en "arbetarrörelse", när den egentligen syftar till att krossa alla revolter och trycka ner arbetarklassen och folket. Oavsett vilka myter och ideologier fascismen använder sig av, så syftar de till att mobilisera de olika mellanskikten i samhället, småborgare, intellektuella, arbetararistokrati, kriminella gäng etc., i en massrörelse mot arbetarklassen, för att bevara kapitalismen och öka borgarklassens profiter. För de utsugna på botten, som får betala det fascistiska kalaset, spelar det föga roll om regimen gillar bruna skjortor eller lila rättvisemärkta tröjor, eller huruvida den uppfyller några stela kriterier för vad som får eller inte får kallas fascism.

Antifascism är klasskamp

Det ledarskikt inom "vänstern" som gjort det till sin uppgift att försvara den borgerliga staten och dess parlament, kan följaktligen å ena sidan påpeka att fascismen är borgerlig och bekämpa några av dess mest uppenbara förespråkare (SD), samtidigt som den å andra sidan accepterar eller t.o.m. förespråkar och aktivt driver fram fascistisk politik i övrigt. Eftersom fascismen är ett av borgarklassens vapen i kampen mot arbetarklassen, så måste också antifascismen i grunden vara en fråga om klasskamp, om arbetarklassens kamp mot borgarklassen och det imperialistiska systemet. Andra samhällsklasser kan förstås också erbjuda värdefullt motstånd mot fascismen, t.ex. småbourgeoisien. Men så länge den gör det utifrån sina egna småborgerliga, liberala principer (i frånvaro av en antifascistisk arbetarrörelse som går i spetsen) så tenderar småborgarna att bara bekämpa fascismen om den hotar deras egna småborgerliga intressen: "individens frihet", "rätten att vara annorlunda" etc. Dessa liberala paroller står inte nödvändigtvis i motsättning till fascismen, de kan tvärtom användas av fascisterna i deras strävan att dra med sig just småbourgeoisien och garantera dess lojalitet med storbourgeoisien och dess stat (se t.ex. hur fascistoida politiker som Pim Fortuyn m.fl. använt sig av homosexuellas rättigheter m.m. för att skapa opinion för hetsen mot

muslimer; som en del av imperialismens propaganda för att rättfärdiga dess aggressionskrig i Mellanöstern och den rasistiska politiken i Europa).

SD-propaganda till försvar för den borgerliga ordningen,
mot kravallerna i Husby.

Hos de tänkare från "vänster" till höger som nu tvistar om olika definitioner av fascism finner man ett återkommande problem: att de på olika sätt förnekar eller döljer det mest grundläggande i fascismen: att fascismen är ett sätt för borgarklassen att försvara dess makt och dess utsugarsamhälle mot arbetarklassens revolution, att fascismen försöker skapa "klassfred" genom att ena olika samhällsskikt kring försvaret av den borgerliga staten och förhindra att dessa samhällsskikt i stället mobiliseras av arbetarklassen till kamp mot borgarklassen. När man hoppar över detta blir definitionerna meningslösa och tomma: "fascismens kärna är ultranationalismen" (jaha, men nationalism för vem, mot vem, och varför?), "fascismen bygger på att exkludera vissa grupper" (exkludera vilka grupper och varför?). "Vänster"-debattörernas resonemang mynnar oftast ut i att fascismen skall besegras genom att återupprätta det socialdemokratiska "välfärdssamhället", men att detta "folkhem" i sig var ett korporativt system och en regim som bl.a. förföljde kommunister (inkl. satte dem i koncentrationsläger) för att skapa "klassfred" och garantera kapitalismens fortlevnad, det skall man tydligen tala tyst om.

Ja, självklart är SD fascister. De är dessutom fascister av den gamla skolan; deras ansträngningar för att "förnya" fascismen och göra den "rumsren" är relativt ytliga och tafatta. Det som gör dem till fascister är dock inte det faktum att de har sitt ursprung i den öppna, hakkorsprydda fascismen, och inte deras ytliga likheter med 30-talsfascismen. Det som i grunden gör SD:s nationalism och rasism fascistiska är inte att de påminner oss om Hitler och Mussolini, utan att de har samma syften: att skapa "klassfred" och "nationell enhet" genom en massrörelse som riktar folkets vrede inte mot den härskande borgarklassen, utan mot de fattigaste och mest upproriska arbetarna. Att med rasism hetsa arbetare mot arbetare och slå ner alla ansatser till en revolutionär arbetarrörelse.

Men om vi som antifascister förstår vad fascismen är i grunden, vilken roll den spelar i klasskampen och att den kan vara flexibel vad gäller vilka myter och tricks den använder för att spela denna roll, så kan vi inte stirra oss blinda bara på SD och andra uppenbara brunskjortor. Vi måste i stället se att den fascism, som borgarklassen i Sverige och runtom i världen nu använder sig av mer och mer, kommer från flera håll samtidigt och kan se ut på många olika sätt. Vi har samlat några exempel här nedan.

Några exempel på fascistisk politik i Sverige (och vänsterns medlöperi):

• "Klassfred i stället för klasskamp": Den svenska "klassfreden", d.v.s. bevarandet av den borgerliga diktaturen genom det korporativa socialdemokratiska "folkhemmet"  och dess överenskommelser mellan storkapitalet och socialdemokratins pampar. ("Klassfred i stället för klasskamp" är ett klassiskt fascistisk slagord och en central del av fascismens politik: att få så många som möjligt att ställa sig bakom storkapitalet, dess diktatur och dess krig genom ett borgerligt "arbetarparti" vid makten, genom att locka en del av folket med "välfärd" och "ordning och reda" och med öppen diktatur trycka ner de som vägrar underordna sig. "Folkhemmets" grundare Per Albin Hansson sade att en av demokratins viktigaste uppgifter är att "ta död på klassandan". Vänsterpartiet är sedan länge en trogen medhjälpare till socialdemokratin, och "vänstern" i allmänhet har ännu inte gjort sig av med folkhemsnostalgin)

• Allt mer öppen diktatur: Polisens militarisering, skapandet av specialstyrkor att sätta in mot demonstrationer, övervakning och åsiktsregistrering av kommunister och andra obekväma personer (det mesta av detta har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Vänsterpartiet har på sin höjd kommit med symboliska invändningar, d.v.s. när de inte öppet har gett sitt stöd till sådana förföljelser - som nyligen med sina uttalanden om Revolutionära Fronten och "våldsbejakande vänsterextremister".)

• Rasism och "mångkultur" för att splittra arbetarklassen: Kapitalets utnyttjande av invandring (framför allt från de förtryckta länderna i tredje världen) skapar ett skikt av särskilt nedtryckt och rättslös arbetarklass, som p.g.a. sin utsatta situation hindras från att kämpa för sina rättigheter och ställs emot "svenska" arbetare. (Både den öppna rasismen och konceptet ”mångkultur" hjälper till att rättfärdiga/skönmåla denna exploatering och uppdelningen av arbetarklassen i skilda grupper ("kulturer").

• Krigshets: Liksom hitlerfascisterna motiverade den tyska imperialismens angreppskrig mot Polen, Sovjetunionen etc. med "humanitära skäl", så deltar Sverige idag i imperialistiska plundringskrig i tredje världen under liknande förevändningar. Öppen borgerlig nationalism såväl som argument om att "stödja kampen för demokrati" i de angripna länderna tjänar till att dra med sig folket i den imperialistiska krigshetsen. (svenska soldater i Afghanistan, Sveriges deltagande i angreppskriget mot Libyen etc. Vänsterpartiets delaktighet i detta är väl känd, och delar av dagens "vänster" ger sitt passiva stöd genom att helt enkelt förneka att imperialismen existerar.)

_______________________________________________ 

Not 1:

"Hela folkets stat" var ett begrepp som blev mest känt då det användes av Nikita Chrusjtjov och de andra revisionister som år 1956 genom en kupp tog kontrollen över Sovjetunionens Kommunistiska Parti och återinförde kapitalismen i landet. Samtidigt som de förvandlade den sovjetiska arbetarstaten till en borgerlig stat, så hävdade de att det "inte längre fanns några klasser" i landet, och att staten därför var "hela folkets stat". Detta sätt att dölja att staten är en klassdiktatur känns igen från Hitlertyskland och det fascistiska italien, liksom från den svenska "folkhems"-ideologin (vi rekommenderar Wikipedia-artikeln om det svenska folkhemmet, den är mycket läsvärd).

Not 2:

Ett exempel från Tyskland finner vi i Eve Rosenhafts bok "Beating the Fascists": "in the last years of the Weimar Republic, political activity was already encumbered by repeated local, provincial and national prohibitions on public gatherings and by bans on various radical publications and organizations. Aimed in principle at extremists of both right and left, these measures were applied with greater consistency and regularity to the Communists, as anti-subversive legislation had been throughout the Republic's history."