85 år sedan morden i Ådalen: vi glömmer aldrig

Idag den 14 maj är det på dagen 85 år sedan den svenska borgarstatens väpnade styrkor öppnade eld mot de strejkande fabriksarbetarnas demonstrationståg i Ådalen och mördade den 20-åriga fabriksarbetaren Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, 22-årige arbetaren Evert Nygren, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Den svenska arbetarklassen kommer aldrig att glömma Ådalen-kamraternas kamp mot utsugarna och deras stat, i deras vilda strejk med de kommunistiska arbetarna i spetsen. Vi kommer inte heller att glömma hur de reformistiska, borgerliga "arbetarledarna", Per Albin Hansson och de övriga klassförrädarna i Riksdagen och det socialdemokratiska partiet, lydigt spelade sin roll som borgarklassens lakejer, fördömde de revolutionära arbetarnas kamp och legitimerade borgarstatens mord.

Per-Albin, Mussolini och den proimperialistiska "vänstern"

I början på 1930-talet, samtidigt som många inom den svenska borgarklassen odlade nära kontakter med och inspirerades av den tyska hitlerfascismen, så inspirerades Per-Albin Hansson och det ledande skiktet inom socialdemokratin av den italienska fascismen, som de såg som ett lyckat exempel på hur man med korporativismen - den "tredje vägen" - skulle kunna säkra kapitalismens fortsatta utsugning och avvärja hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. I boken "Ett folk av mänsklig granit" av Marco Cantera Carlomagno beskrivs de omfattande kontakterna mellan det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Folkhemmet, och här kan vi läsa hur de italienska fascisterna uppfattade läget i Sverige vid denna tid:

"[Det fascistiska Italiens envoyé i Stockholm] skrev om de framsteg, som fascismen gjort i den svenska opinionen (...) I dessa dokument behandlade den italienske envoyén i Stockholm de tre element, som under de närmaste åren skulle utgöra den röda tråden i legationens analys av den politiska utvecklingen i Sverige:
1) Korporativismens viktiga landvinningar i landet, särskilt bland regeringens ledande personer;
2) den beundran, som det fascistiska Italien väckte hos flera tongivande svenskar;
3) övertygelsen om att Sverige var ett nordiskt primus inter pares.
I Paternós och legationssekreterare Serena di Lapigios korrespondens till Rom framkom tanken om att den italienska regeringens politik funnit varma beundrare hos den svenska regeringens ledning åtskilliga gånger. Legionens politiska analys för hela året 1933 t.ex. bestod också av en uppräkning av alla de "framgångar", som fascismen haft i den svenska opinionen. Enligt rapportörerna hade denna ideologi en sådan dragningskraft i Sverige, att man nu kunde se hur nya mentala former med obestridliga analogier med den italienska fascismen växte fram inom viktiga sektorer inom allmänheten (...) Detta gällde såväl bland högermän som hos folk vilka tidigare varit motståndare till den italienska rörelsen. (...)
På så sätt fick fascismen tilltagande stöd bland såväl olika högerkrafter som ledande socialdemokrater. Om sympatierna högerifrån grundade sig i det faktum att fascismen hade lyckats stoppa den kommunistiska faran i efterkrigstidens Italien, berodde intresset vänsterifrån på den tredje vägens politik, som den italienska korporativismen innebar." 

Senare återger den italienske envoyén ett samtal med statsminister Per-Albin Hansson:

"När jag hade... tillfälle att påvisa för statsministern att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: 'och varför inte?'"

Detta är förstås en del av den svenska historien som makthavarna både till höger och "vänster" gärna vill sopa under mattan. Men idag är det högst berättigat att ställa sig frågan: finns det en motsvarande dragning till fascismen och den korporativa "tredje vägens" politik inom dagens "vänster" i Sverige och i andra länder? Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna hyllar Per-Albin och hans "folkhem", eller att fascisten Le Pen applåderar det reformistiska och socialchauvinistiska Syrizas
valseger? För den "vänster" som förkastat arbetarklassens revolution och ser imperialismen som oövervinnerlig, vad återstår annat än att återigen söka en "tredje väg" som inte skall krossa kapitalismen utan försöka rädda den med reformer? Själva kärnan i en sådan politik förändras inte av att man pyntar den med frasradikalt prat om "organisering underifrån", "gräsrötter" och "välfärd".

Dessa frågor är särskilt viktiga idag, när både den öppna fascismen och en korporativistiskt inriktad, socialchauvinistisk "vänster" tävlar om massornas gunst. Dessa två har flera grundläggande saker gemensamt: de syftar båda till att dra med sig en del av folket i en skenbart "upprorisk" rörelse, men som syftar till att försvara den borgerliga imperialistiska staten mot arbetarklassens uppror, och samtidigt trygga imperialismens exploatering av tredje världen. De vinner båda kapitalets förtroende genom att förfölja, fängsla och mörda de upproriska arbetarna och deras främsta representanter.

Den härskande klassen står idag inför ett läge där de arbetande folken, framför allt i tredje världens förtryckta nationer men också i de rika imperialistiska länderna, redan våldsamt reser sig mot det ruttnande systemet. För att hålla nere upproret behöver kapitalet å ena sidan fascism och öppen diktatur, repression, övervakning, förföljelser; men sådant tenderar samtidigt att alstra mer motstånd. Samtidigt drar de därför nytta av en "vänster"-rörelse som inte utgör något hot mot borgarklassens diktatur, men som kan fånga upp upprorsviljan och tämja den, leda den in på andra spår som är mindre farliga för borgarklassen, eller som t.o.m. kan tjäna dess syften. Behovet av både fascism och reformism ökar än mer när imperialisterna försöker rädda sitt herravälde genom mer erövrings- och omfördelningskrig; de måste till varje pris förhindra att det uppkommer en stark anti-imperialistisk rörelse, i vilken de imperialistiska ländernas arbetare förenar sig med de förtryckta nationernas arbetande folk mot imperialismens utsugning och dess ständiga folkmordskrig. Den "vänster" som idag antingen ger sitt tysta godkännande åt, eller rentav öppet försvarar, imperialisternas härjningar - är precis den "vänster" borgarna behöver. Idag ser vi denna proimperialistiska "vänster" representerad i ledningen för den parlamentariska såväl som den "frihetliga" vänstern; genom direkt stöd till imperialistiska folkmordskrig (t.ex. Libyen), genom förnekandet av imperialismens själva existens och genom en illa dold nylansering av "den vite mannens börda" - d.v.s. myten om det imperialistiska utsugarsystemets "goda" och "civiliserande" gärning i tredje världen.

Fascismen och den borgerliga, reformistiska "vänstern" uppstod båda ur borgarklassens behov av att slå tillbaka den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folkens befrielsekamp. De har ända sedan dess tävlat om vilken av dem som bäst kan förvalta kapitalets intressen, skapa "politisk stabilitet" och trycka ner arbetarklassen i tider av krig och revolution då det imperialistiska systemet sjunker allt djupare ner i sin kris, och då den liberala borgerliga demokratin inte längre klarar att upprätthålla ordningen. Idag står allehanda fascistiska och "socialistiska" grupperingar i kö för att axla denna uppgift, och de delar alla samma hat mot den "auktoritära" marxismen, mot den kämpande revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken.

Hitlers möte med arbetarklassen

Det blir som sagt mycket om fascismen nu. Faktum är att det är ganska nyttigt att läsa Hitlers "Mein Kampf" för den som vill förstå vad fascismen är. Kanske inte så konstigt att borgarna i många länder förbjöd boken efter kriget, så att de kunde sprida sin egen efterkonstruerade definition av fascismen. I det här första citatet ser vi ett ganska komiskt exempel på Hitlers möte med arbetarklassen (han tvingades nämligen själv jobba med händerna under en period i sin ungdom). Samtidigt får vi här en ganska slående bild av det politiska medvetandet hos det tidiga 1900-talets arbetarklass, som är intressant att jämföra med dagens.

"Under middagsrasten gick en del av arbetarna till kaféerna i närheten, under det andra stannade kvar på arbetsplatsen och därstädes förtärde sitt mestadels magra middagsmål. Det var de gifta, vilkas hustrur komma till dem med soppan i sina trasiga kärl. Mot slutet av veckan blev deras antal allt större; varför, förstod jag först senare. Och nu pratades det politik.
Jag drack min flaska mjölk och åt min brödbit på något avstånd från de andra, studerade försiktigt min nya omgivning och funderade över mitt olyckliga öde. Likväl fick jag höra mer än nog; och ofta syntes det mig, som om man med avsikt flyttade sig närmare mig, för att på så sätt få mig intresserad. I varje fall var det, jag fick höra, ägnat att på det högsta uppröra mig. Man förkastade allt: nationen, som en uppfinning av "kapitalisterna" - hur ofta fick jag bara inte höra det ordet - fosterlandet, som överklassens medel att utsuga arbetarna; lagens auktoritet, som medel att undertrycka proletariatet; skolan, som ett institut att tukta slavmaterialet men också slavägarna; religionen, som medel till fördummande av arbetarklassen; moralen, som tecken på enfaldigt tålamod o. s. v. Det fanns faktiskt ingenting, som inte blev smutskastat på samma förfärliga sätt."

Och i citatet nedan illustrerar Hitler en av fascismens viktigaste beståndsdelar: avlägsnandet av "missförhållanden" för att förhindra att arbetarna dras till den revolutionära marxismen (notera att den socialdemokrati Hitler talar om här är socialdemokratin före den Andra Internationalens förräderi, alltså när den fortfarande var arbetarklassens Parti):

"Miljoner arbetare voro säkerligen i grund och botten till en början motståndare till det socialdemokratiska partiet men besegrades i sitt motstånd genom det ofta vansinniga sätt, på vilket man hos de borgerliga partierna tog ställning till varje social fordran. Det helt enkelt dumma tillbakavisandet av alla försök till bättring i arbetsförhållandena, till skyddsanordningar vid maskinerna, begränsningen av minderårig arbetskraft och hjälp åt kvinnan, åtminstone de månader, då hon bär den blivande medborgaren under sitt hjärta, alla sådana fall av ynkligt sinnelag hälsades med tacksamhet av socialdemokratien och bidrog till att driva massorna rakt in i dess nät. Vårt politiska "borgarstånd" kan aldrig gottgöra sina försyndelser härvidlag. Ty genom att göra motstånd mot alla försök till avlägsnandet av sociala missförhållanden sådde det hat och bekräftade skenbart de påståenden, som gjordes av hela nationens dödsfiende, att det socialdemokratiska partiet var det enda, som företrädde det arbetande folkets intressen."

En av de funktioner fascisterna fyller är som "borgerliga arbetarpartier", vilka förvaltar den borgerliga diktaturen ännu mer brutalt och skoningslöst än deras nutida socialdemokratiska motsvarigheter. För den stora massan av det arbetande folket innebar "nationalsocialismen", liksom alla fascistiska regimer, avskaffandet av deras rättigheter och förföljelser och massmord på arbetarklassens främsta representanter, kommunisterna och de fackligt aktiva.

John Heartfield: "Verktyg i Guds hand?
Marionett i Thyssens hand!"
(Fritz Thyssen, ägare av Tysklands största
stålkoncern och en av nazisternas främsta
finansiärer och anhängare)