Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos

LEVE PALESTINA! LEVE INTIFADAN! LEVE DET PALESTINSKA FOLKETS BEFRIELSEKRIG!

Just nu genomför Israels mördarstyrkor, med stöd av den nordamerikanska imperialismen och dess allierade, ytterligare en våg av massmord mot Palestinas folk. Hittills har de sedan den 8 juli mördat 1317 palestinska män, kvinnor och barn i Gaza (enligt palestinska myndigheter), och många tusen är skadade och hemlösa. Men Palestinas folk ger inte upp: ockupanterna och utsugarna tror att de kan dränka motståndet i hopplöshet och skräck, men effekten blir den motsatta; Palestinas folk svarar dem med mer motstånd, mer bomber och mer raketer mot ockupanterna, och bland världens arbetare och förtryckta kokar hatet mot de israeliska mördarna. Det internationella stödet är stort och brett, men vad som behövs är inte bara bojkotter och fördömanden av Israels våld, utan en konsekvent rörelse till stöd för det palestinska nationella befrielsekriget, ett stödarbete som måste vara oberoende av och göras i motsättning till de imperialistiska staterna och organisationerna och alla deras "fredsplaner" och uppgörelser över det palestinska folkets huvuden. Ett sådant stödarbete kan inte heller behandla frågan om Israels ockupation av Palestina som någon slags "etnisk" eller "religiös" konflikt, skild från det internationella sammanhanget, utan måste se att Israel agerar som verktyg för i första hand USA:s imperialism, och att samtliga imperialistmakter, inklusive Sverige, betraktar Palestina som ett potentiellt byte. EU och andra imperialistiska organ kommer aldrig att ge någon frihet åt Palestina; friheten kan bara erövras av Palestinas folk genom ihärdig befrielsekamp, och det är denna kamp som behöver omvärldens stöd.


Befrielsekriget och klasskampen

Det är en självklarhet för oss som kommunister och revolutionärer att ge vårt ovillkorliga stöd till det palestinska motståndet i dess helhet och dess militära aktioner mot ockupanterna. Samtidigt är det ett faktum att det palestinska motståndet har en rad problem som måste lösas för att kunna föra befrielsekriget till seger och upprätta en sant självständig palestinsk stat på hela det palestinska territoriet. Liksom alla folk så består det palestinska folket av klasser, vilka har olika förhållanden till imperialismen, till de sionistiska inkräktarna och motståndet mot dessa. All erfarenhet av befrielsekrig mot imperialistiska ockupanter visar att den enda klass som i längden förmår leda ett sådant krig till seger, utan att förråda folket till förmån för den ena eller andra utsugaren, är arbetarklassen. För det palestinska motståndet, och för alla oss som vill se Palestinas folk segra, är det alltså nödvändigt att analysera frågan utifrån ett klassperspektiv. D.v.s. studera de olika palestinska organisationernas klasskaraktär, historia och utveckling, deras förhållande till den kommunistiska rörelsen i världen liksom till de revisionister som tog makten i Sovjetunionen och senare i Kina; och även se de islamistiska och arabnationalistiska gruppernas roll; deras klasskaraktär och deras förhållande till de olika imperialistmakterna etc.


PFLP, då och nu

Ett sätt att börja sätta sig in i dessa frågor är att läsa uttalanden och dokument från PFLP (Folkfronten för Palestinas Befrielse), en organisation som ursprungligen deklarerade sin avsikt att utveckla befrielsekriget som långvarigt folkkrig, och såg kampen inte bara som en kamp mot Israels ockupation utan mot imperialismen generellt, och i första hand USA. Sedan dess har organisationen försvagats och övergivit många av sina ursprungliga ståndpunkter, samtidigt som religiösa organisationer som Hamas i stället har intagit en ledande roll. Nyligen publicerade PFLP för första gången på Internet ett av sina grundläggande dokument från organisationens tredje nationella kongress 1972, och det är intressant läsning. Några korta utdrag:

"We view the Palestinian liberation struggle as a long-term people’s war extending over tens of years. It cannot achieve victory except through a people’s revolutionary struggle. Such a struggle must be led by a revolutionary organization, itself built through struggle, and must be based on a revolutionary, theoretical perspective together with a proletarian determination which knows no despair." 

"American interests in the Arab area are basic and have both material and strategic value. They also form an indispensable source to the dominant imperialist power, and an essential link in the chain of its economical domination in other parts of the world. For example, although American investments in Arab oil constitute only 2.5 per cent of the total American investment abroad, they, nevertheless, provide the US with 45 per cent of the total revenue it receives from its foreign investments. The American companies reaped in 1968 from their exploitation of Arab oil a new profit of 2418 million dollars. Furthermore, America trade with the Arab world achieved in 1969 a surplus in its trade balance of 545 million dollars. This figure represents 34.2% of the total foreign trade balance of the U.S.
These passing examples about American companies alone are mere indicators regarding the way in which the Arab world is being pillaged by imperialism. Nevertheless, profits of non-American Western companies from Arab oil in the extracting stage alone, totalled one thousand million dollars in 1968. This accordingly returns to the pockets of dominant American monopolies in Western Europe. Western monopolies achieve a profit on invested capital that reaches nearly 65%. This is the highest in the world. In addition, there is a strategic value to this pillage. It is symbolized glaringly by the fact that most of the fuel used by American forces in its aggressive war in Indochina is derived directly from the oil refineries in the Saudi part of “Ras Tannura” which is controlled by American oil companies.
This exploitative reality briefly exemplified above is reflected in serious American designs to crush any national liberation movement which has the potential to carry out a struggle to put an end to this situation."

Imperialistiska fredsavtal och palestinska kapitalister

Vad gäller klasskampen i Palestina rekommenderar vi den här artikeln, som handlar om palestinska kapitalister och deras förhållande både till Israel och till befrielsekampen. Vi som är marxister vet att så länge en nationell befrielserörelse leds med fast hand av arbetarklassen, så kan även vissa skikt av kapitalister (den s.k. nationella bourgeoisien) spela en roll i det antiimperialistiska motståndet - men dessa kapitalister kan förstås inte anförtros någon ledande roll eller tillåtas utöva något inflytande på rörelsens politik. I det

"Fredsavtal" i imperialisternas
intresse

sammanhanget är det intressant att läsa vad artikeln skriver om just kapitalisternas roll i Palestina: "Since Oslo [Osloavtalet 1993, en "fredsöverenskommelse" mellan Israel och Palestina, under imperialismens ledning], and particularly in recent years, the influence of Palestinian capitalists in the occupied territory has been rising in an unprecedented manner." Alltså: samtidigt som det palestinska motståndet försvagades av "fredsavtal" utformade av imperialisterna, så vacklade palestinska marxistiska organisationer och övergav sina principer, de religiösa organisationerna gick framåt och den palestinska borgarklassens inflytande ökade mer än någonsin tidigare.