75-årsdagen av segern i Stalingrad: Vändpunkten i Andra världskriget

Ur "Vändpunkten i Andra världskriget" (Mao Tsetung 1942):

"Historiskt sett för alla reaktionära krafter, som befinner sig på randen till förintelse, en sista desperat kamp mot de revolutionära krafterna, och en del revolutionärer låter sig för en tid bedras av denna manifestation av yttre styrka men inre svaghet. De fattar inte det viktiga faktum att fienden närmar sig förintelsen medan de själva närmar sig segern. De fascistiska krafternas uppkomst och det aggressionskrig som de under några år har fört är just jämt uttrycket för denna sista desperata kamp, och angreppet mot Stalingrad i det pågående kriget är uttrycket för fascismens egen sista desperata kamp. Också vid denna vändpunkt i historien har många människor inom den antifascistiska fronten i världen bedragits av fascismens vildsinta yttre och har inte förmått att genomskåda dess väsen. I fyrtioåtta dagar — från den 23 augusti, då hela den tyska styrkan gick över Donkröken och satte in alla krafter i angreppet mot Stalingrad, över den 15 september, då några förband bröt in i industridistriktet i stadens nordvästra del, och fram till den 9 oktober, då Sovjetunionens Informationsbyrå meddelade att Röda armén brutit igenom den tyska omringningen i detta distrikt — pågick en exempellöst bitter strid, en strid som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Slutligen vanns denna strid av de sovjetiska stridskrafterna. Under dessa 48 dagar grep nyheterna, om varje bakslag eller framgång i kampen om denna stad, kring hjärtana på oräkneliga människomiljoner, fyllde dem ömsom med oro, ömsom med glädje. Denna kamp är inte endast vändpunkten i kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland, eller i det pågående antifascistiska världskriget; den är vändpunkten i hela mänsklighetens historia. Under de fyrtioåtta dagar den pågick iakttog folken i världen Stalingrad med ännu större oro än den med vilken de iakttog Moskva i oktober i fjol."

Röda Armé-soldater firar segern efter slaget
 vid Stalingrad, Sovjetunionen 2 februari 1943

Mao Tse-tung om de svartas kamp i USA och världsrevolutionen

En ny storm mot imperialismen

Mao Tse-tung 1968

För några dagar sedan blev Martin Luther King, den afro-amerikanske pastorn, plötsligt mördad av USA-imperialisterna. Martin Luther King var en talesman för icke-våld. USA-imperialisterna visade emellertid inte för den skull någon tolerans mot honom, utan använde kontrarevolutionärt våld och mördade honom kallblodigt. Detta har gett det svarta folkets breda massor i Förenta Staterna en djupgående lärdom. Det har satt igång en ny storm i deras kamp mot den våldsamma repressionen, en storm som svept fram över mer än hundra städer i Förenta Staterna, en storm vars like aldrig setts i detta lands historia. Det visar att en extremt kraftfull revolutionär styrka finns latent hos de mer än tjugo miljonerna svarta amerikaner.

Den storm av afro-amerikansk kamp som äger rum inom Förenta Staterna är ett slående uttryck för den omfattande politiska och ekonomiska kris som USA-imperialismen nu befinner sig i. Den slår ett kraftfullt slag mot USA-imperialismen, som är ansatt av svårigheter både hemma och utomlands.

Den afro-amerikanska kampen är inte bara en kamp som förs av det utsugna och förtryckta svarta folket för frihet och emancipation, den är också en ny stridssignal till hela det utsugna och förtryckta folket i Förenta Staterna, till att slåss mot monopolkapitalistklassens barbariska välde. Den är ett väldigt stöd och en inspiration för folken i hela världen i kampen mot USA-imperialismen och för det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen. På det kinesiska folkets vägnar uttrycker jag härmed vårt beslutsamma stöd till den rättfärdiga kamp som förs av det svarta folket i Förenta Staterna.

Mao och medborgarrättskämpen Robert F. Williams

Rasdiskrimineringen i Förenta Staterna är en produkt av det kolonialistiska och imperialistiska systemet. Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA.

År 1963 i mitt "Uttalande till stöd för afro-amerikanerna i deras rättfärdiga kamp mot USA-imperialismens rasdiskriminering" sade jag att "kolonialismens och imperialismens ondskefulla system uppstod och frodades med förslavandet av och handeln med svarta människor, och det kommer utan tvivel att gå under i och med det svarta folkets fullständiga emancipation". Jag håller ännu fast vid denna ståndpunkt.

Idag har världsrevolutionen gått in i en storslagen ny era. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna för sin emancipation är en beståndsdel av världsfolkens kamp i sin helhet mot USA-imperialismen, en beståndsdel av den nutida världsrevolutionen. Jag kallar alla arbetare, bönder och revolutionära intellektuella i alla länder och alla som är villiga att kämpa mot USA-imperialismen att skrida till handling och ge sitt kraftfulla stöd till det svarta folkets kamp i Förenta Staterna! Folk i hela världen, förena er ännu mer och släpp lös en outtröttlig och energisk offensiv mot vår gemensamma fiende USA-imperialismen och dess kumpaner! Man kan med säkerhet säga att det fullständiga sammanbrottet för kolonialismen, imperialismen och alla utsugarsystem, samt den fullständiga emancipationen för alla världens förtryckta folk och nationer inte är långt borta.

(Vår översättning från engelska - JB. Läs den på engelska här: A New Storm Against Imperialism)

Mao och hur man besegrar imperialisterna

Hur skall arbetarklassen och dess organisationer förhålla sig till de olika imperialistmakternas aggressionskrig, till deras inbördes motsättningar och till de olika klasser som på olika sätt antingen går imperialisternas ärenden eller kämpar emot dem? Frågan är synnerligen aktuell idag i samband med kampen i Ukraina såväl som med situationen i Syrien och hela Mellanöstern. Samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta folken runtom i världen idag reser sig och kämpar på liv och död mot imperialisternas utsugning och krig, så har det tongivande ledarskiktet inom den svenska och europeiska "vänstern" intagit en allt mer öppet pro-imperialistisk hållning. De parlamentariska "vänsterpartierna" gör sig till villiga springpojkar åt antingen den ena eller den andra imperialistmakten (vilket är logiskt eftersom hela deras existens är beroende av de imperialistiska staterna), medan de "frihetliga" ofta helt enkelt förnekar att imperialismen existerar. Dessa småborgerliga anarkister försöker framställa sig som "proletära" genom att hävda att "antiimperialism inte är klasskamp" och menar (i likhet med trotskister) att arbetarklassen inte skall alliera sig med andra klasser och inte föra krig mot imperialisterna. När arbetarklassen i Ukraina kämpar mot de imperialister (USA och Tyskland/EU) som i nuläget är det främsta hotet mot deras liv och frigörelse, så fördömer denna "vänster" deras kamp. När folken i Syrien och Mellanöstern gör motstånd mot samma imperialister, så vänder denna "vänster" dem ryggen och ställer sig i praktiken på utsugarnas sida. Samtidigt finns det andra s.k. "kommunister" som sätter sitt hopp till de ryska och kinesiska imperialisterna och deras prat om en "multipolär värld" i stället för att lita till världsproletariatet och de förtryckta folkens kamp.

Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot
imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.

Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:

"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."

(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)

Gott nytt år!

Vi hade mycket att göra i december, så det blev inte så mycket skrivet här på bloggen - men nu är vi tillbaka i det nya året och snart kommer fler inlägg om aktuella ämnen. Under tiden bjuder vi på en låt av Public Enemy!