Om kampen mot socialchauvinismen - då och nu

Hur bör de klassmedvetna arbetarna, kommunisterna och revolutionärerna förhålla sig till den reformistiska ”vänster” som pratar vitt och brett om ”socialism” och t.o.m. ”kamp mot imperialismen”, samtidigt som den i praktiken troget stödjer imperialisternas utsugning och plundrings- och omfördelningskrig? En ”vänster” som idag fortsätter att tuta i det arbetande folket att systemet går att ”förändra”, att de kommer införa ”socialism” om vi bara lugnar oss och röstar på deras partier? Ska vi inbilla oss att representanterna för denna ”vänster” bara har ”missförstått” några saker; att de i själva verket kämpar för samma mål som vi och det bästa är diplomatiskt försöka ”hålla ihop vänstern”? Eller ska vi en gång för alla inse att det ledande skiktet inom denna ”vänster” inte alls tillhör någon arbetarrörelse, utan för länge sedan har förrått arbetarklassen och socialismen och ställt sig på imperialisternas sida?

Splittringen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och den borgerliga, opportunistiska s.k. ”vänstern” har historiskt sett alltid dragits till sin spets genom ställningstagandet till det imperialistiska kriget, och där ser det ungefär likadant ut idag som för hundra år sedan. I Sverige har vi idag ett ”Vänsterparti” som i sin praktiska politik tar ställning FÖR imperialisternas plundringskrig, och FÖR deras nu pågående förberedelser för ett nytt stort omfördelningskrig. Hur mycket deras valkampanjer, förstamajtal och färgglada broschyrer än fylls av vackra ord om ”socialism” och ”fred”, så är de i hela sin praktik, i alla sina faktiska beslut, absolut lojala gentemot den härskande klassen, den imperialistiska staten och dess krigshets.

Krigshets i glada regnbågsfärger

Bakom deras försiktiga ”kritik” av NATO-övningarna på svensk mark döljer sig det faktum att V redan sagt ja och amen till Sveriges deltagande i de imperialistiska krigen (1). Bakom deras ”kritik” av imperialismens folkmord döljer sig det faktum att de sa ja till NATO:s bombkrig mot Libyen (och Sveriges deltagande i detsamma). Bakom deras slagord om att ”avskaffa kapitalismen” döljer sig deras otvetydiga försvar av den borgerliga staten och privategendomen och deras fördömande av de ”vänsterextremister” som kan tänkas hota den rådande ordningen. Detta slags partier är inte arbetarpartier som valt en ”annan taktik” eller ”råkat ta några dåliga beslut”; de är borgerliga partier vars objektiva uppgift är att söva arbetarklassen och mobilisera en del av det arbetande folket till stöd för imperialismens utsugning och krig med hjälp av hycklande paroller om ”rättvisa” och ”välfärd”.

Inte heller det ”frihetliga” förbundet ”Allt åt Alla” lyfter ett finger mot de pågående plundringskrigen eller mot förberedelserna för omfördelningskrig och kontrarevolutionärt krig på europeisk mark. Tillsammans med V har de tvärtom krävt MER imperialistiska trupper till Syrien, till stöd för den västvänliga, borgerligt nationalistiska YPG-gerillan. Från de självutnämnda ”antiimperialisterna” i KP hörs bara tomma ord; i praktiken tar de öppet ställning för att stärka den borgerliga våldsapparaten till ”fosterlandets försvar” mot diverse yttre fiender.  Alla dessa organisationer, som svurit trohet till den borgerliga diktaturens våldsmonopol och dess påstådda ”demokrati”, är uppenbarligen det som kallas ”socialchauvinister”, d.v.s. socialister i ord, men borgerliga pro-imperialister i handling.

Detta är som sagt ingen ny kamp. För mer än hundra år sedan var det den revolutionära arbetarrörelsen, och inte minst kvinnorna inom den, som gick i spetsen mot imperialismens krig. Men även efter den Andra Internationalens sammanbrott och brytningen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och socialchauvinisterna fanns det de som ville tona ned skillnaderna och försonas med dem som förrått arbetarklassens sak. Kampen kring denna fråga utvecklades bl.a. vid Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, och sammanfattas av Lenin i texten nedan.

_____________

 (1) Jonas Sjöstedt: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag"

"Nu anser Vänsterpartiet att de satsningar som görs på rekrytering till och förstärkning av totalförsvaret är nödvändiga. Partiet står bakom regeringens budget men Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Lotta Johnsson Fornarve är tydlig med att de vill se ökade satsningar och fokus på det civila försvaret framöver. 'För att alliansfriheten ska bli trovärdig måste Sverige ha ett starkt försvar och det måste få kosta.'" (https://www.svenskafreds.se/kampanj/militar-upprustning-eller-civil-krisberedskap-vanstern/)

Jonas Sjöstedt (v): Boots-on-the-ground i Syrien

________________________

V.I. Lenin 

OM KAMPEN MOT SOCIALCHAUVINISMEN

(Övers. av JB från engelska)

Det senaste och mest intressanta materialet rörande detta aktuella problem har levererats av Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, som nyligen hölls i Bern. Här nedan finner läsarna en redogörelse för Konferensen och de två resolutionerna - den som antogs och den som avvisades. I denna artikel önskar vi enbart diskutera en aspekt av frågan.

Representanter för kvinnororganisationerna knutna till Organisationskommittén; kvinnliga medlemmar av Troelstas parti i Holland; kvinnor från de schweiziska organisationerna som är fientliga till Berner Tagwacht p.g.a. dess påstått överdrivet vänstervridna hållningar; den franska representanten, som är ovillig att på någon viktig punkt avvika från det officiella partiet, vilket är känt för att ansluta sig till den socialchauvinistiska ståndpunkten; de brittiska kvinnorna, som är fientliga till idén om en klar skiljelinje mellan pacifismen och den revolutionära proletära taktiken - alla dessa kom överens med den tyska "vänster" -socialdemokratins kvinnor om en resolution. Representanterna för kvinnoorganisationerna knutna till vårt Partis Centralkommitté var oeniga med dem och föredrog att för tillfället fortsätta vara isolerade framför att ingå i detta slags block.

Vad är kärnan i denna oenighet? Vilka principer och vilken allmän politisk betydelse är inblandade i denna konflikt?

Vid första anblick verkar medelvägs-resolutionen, som har förenat opportunisterna och en del av vänstern, vara mycket passande och principiellt korrekt. Kriget förklaras där vara ett imperialistiskt sådant, idén om "fosterlandsförsvaret" har fördömts, arbetarna har kallats att genomföra massdemonstrationer, etc. etc. Det kan verka som om vår resolution skilde sig från denna endast i att den använde flera skarpare uttryck såsom "förräderi", "opportunism", "utträde ur borgerliga regeringar", etc.

Det är tveklöst utifrån denna ståndpunkt som kritik kommer att riktas mot tillbakadragandet av representanterna för de kvinnororganisationer som är knutna till vårt Partis Centralkommitté.

Om vi emellertid ägnar frågan mer uppmärksamhet, utan att begränsa oss till ett rent "formellt" erkännande av den ena eller andra sanningen, så kommer vi att inse att sådan kritik är helt obefogad.

Det var två världsåskådningar, två utlåtanden om kriget och Internationalens uppgifter, två taktiker för de proletära partierna som drabbade samman vid Konferensen. Den ena ståndpunkten anser att det inte har skett någon kollaps av Internationalen; inga djupa och allvarliga hinder för ett återgående från chauvinism till socialism; ingen stark "inre fiende" i form av opportunismen; inget direkt och uppenbart förräderi mot socialismen av opportunismen. Slutsatsen av detta skulle kunna lyda som följer: låt oss inte fördöma någon; låt oss ge "amnesti" åt dem som har brutit mot Stuttgart- och Basel-resolutionerna; låt oss blott ge rådet att den kurs som följs bör vara mer åt vänster och att massorna bör kallas till att demonstrera.

Den andra ståndpunkten är diametralt motsatt den föregående på var och en av de ovan nämnda punkterna. Ingenting är mer skadligt eller mer katastrofalt för den proletära saken än en fortsättning på diplomatin inom Partiet gentemot opportunisterna och socialchauvinisterna. Majoritetsresolutionen visade sig vara acceptabel för de opportunistiska delegaterna och för dagens officiella partiers anhängare just därför att den är genomsyrad av diplomatins anda. Sådan diplomati används för att vilseleda de arbetande massorna, som för närvarande leds av de officiella socialpatrioterna. En absolut felaktig och skadlig idé ingjutes i de arbetande massorna, idén att dagens socialdemokratiska partier, med sina nuvarande ledare, är kapabla att ändra sin kurs från en felaktig till en korrekt sådan.

Så är inte fallet. Det är en högst avskyvärd och skadlig illusion. Dagens socialdemokratiska partier och deras ledare är oförmögna att på allvar ändra sin kurs. I praktiken kommer allting att fortsätta som förut; ”Vänsterns” önskningar som de uttrycks i majoritetsresolutionen kommer att förbli oskyldiga önskningar; en ofelbar politisk instinkt föranledde detta hos anhängarna till Troelstas parti och den nuvarande ledningen för det franska partiet, när de röstade för en sådan resolution. Det är bara när den på det mest aktiva sätt stöds av de nuvarande ledarna för de socialdemokratiska partierna som en kallelse till massdemonstrationer kan få allvarlig och praktiskt betydelse.

Kan man förväntas sig ett sådant stöd? Uppenbarligen inte. Det är allmänt känt att en sådan kallelse kommer att mötas, inte av stöd, utan av envist (och mestadels förtäckt) motstånd från ledarna.

Om arbetarna fick höra detta på ett rättframt sätt, så skulle de veta sanningen; de skulle veta att för att ge verkning åt ”Vänsterns” önskningar, så behövs det en radikal förändring i de socialdemokratiska partiernas linje; den mest envisa kamp är nödvändig mot opportunisterna och deras ”centristiska” vänner. Som det är nu har arbetarna sövts av ”Vänsterns” önskningar, medan Konferensen vägrade att högt och tydligt namnge den ondska som måste bekämpas om dessa önskningar skall kunna förverkligas.

De diplomatiska ledarna, som nu för fram en chauvinistisk politik inom de socialdemokratiska partierna, kommer att ha stor nytta av svagheten, obeslutsamheten och den bristande tydligheten i majoritetsresolutionen. Som de sluga parlamentariker de är, kommer de att fördela rollerna emellan sig: några av dem kommer att säga att Kautsky och Co.:s ”seriösa” argument inte värderades och analyserades, och därför måste diskuteras i en bredare församling; andra kommer att säga ”hade vi inte rätt när vi sade att det inte fanns några djupa meningsskiljaktigheter, om de kvinnliga anhängarna till Troelstra och Guesde-Sembat-partierna kunde komma överens med de tyska vänsterkvinnorna?”

Kvinnokonferensen skulle inte ha hjälpt Scheidemann, Haase, Kautsky, Vandervelde, Hyndman, Guesde, Sembat, Plekhanov och andra att avtrubba de arbetande massornas vaksamhet. Tvärtom så borde den ha försökt att väcka dem och förklarat ett beslutsamt krig mot opportunismen. Endast i det fallet skulle resultatet ha blivit inte ett hopp om att de ovan nämnda ”ledarna” skulle ”reformeras”, utan ett uppbådande av styrkor för en hård och bitter kamp.

Betänk hur opportunisterna och ”centristerna” bröt mot Stuttgart- och Baselresolutionerna. Detta är frågans själva kärna. Försök att visualisera, tydligt och utan diplomati, vad det är som faktiskt har hänt.

Då den förutser krig, samlas Internationalen och beslutar enhälligt, att om krig skulle bryta ut arbeta för att ”påskynda kapitalismens fall”; att arbeta i Kommunens anda, i andan från Oktober och December 1905 (detta är ordagrant ur Baselresolutionen!); att arbeta i en anda som ser det som ett ”brott” om ett lands arbetare skjuter mot ett annat lands arbetare”.

Här följs en handlingslinje i internationalistisk, proletär och revolutionär anda med all tydlighet, en tydlighet som inte kan förbättras inom legalitetens gränser.

Sedan bröt kriget ut – precis den sorts krig och precis på det sätt som förutsågs vid Basel. De officiella partierna handlade i rakt motsatt anda: inte som internationalister utan som nationalister; inte på ett proletärt utan på ett borgerligt sätt; inte i en revolutionär riktning utan i ultra-opportunismens riktning. Om vi säger till arbetarna att detta var regelrätt förräderi mot socialismens sak, så förkastar vi därmed alla undanflykter och svepskäl, alla sofismer a la Kautsky och Axelrod. Vi pekar tydligt på omfattningen och makten i denna ondska; vi kallar tydligt till kamp mot denna ondska, inte till försoning med den.

Och majoritetsresolutionen då? Den innehåller inte ett ord av fördömande mot förrädarna, eller ett enda ord om opportunismen, utan bara det simpla upprepandet av de idéer som uttrycktes i Baselresolutionen! Man skulle kunna tro att ingenting allvarligt har skett, att ett oavsiktligt mindre fel begåtts vilket endast påkallar ett upprepande av det gamla beslutet, eller att en meningsskiljaktighet dykt upp som är oviktig och inte rör principer, och som kan slätas över!

Detta är ett regelrätt hån mot Internationalens beslut, ett hån mot arbetarna. Faktum är att socialchauvinisterna inte önskar något annat än ett simpelt upprepande av de gamla besluten, bara ingenting förändras i praktiken. Detta är i verkligheten en underförstått och hycklande, dold amnesti för de socialchauvinistiska anhängarna till de flesta av dagens partier. VI vet att det finns många som skulle följa denna väg och begränsa sig till några vänsterfraser. Denna väg är emellertid ingenting för oss. Vi har följt en annan väg, och vi kommer fortsätta att följa den; vi vill hjälpa arbetarrörelsen och det faktiska byggandet av ett arbetarparti, i en anda av oförsonlighet mot opportunismen och socialchauvinismen.

En del av de tyska kvinnliga delegaterna verkar ha varit rädda för en väldigt tydlig resolution av skäl som endast handlar om utvecklingstakten i kampen mot chauvinismen inom ett enda parti, nämligen deras eget. Ett sådant resonemang var uppenbarligen malplacerat och felaktigt, eftersom den internationella resolutionen inte behandlade, och kunde inte behandla, varken hastigheten eller de konkreta förutsättningarna för kampen mot socialchauvinismen inom de enskilda länderna; i det avseendet är de olika partiernas autonomi obestridlig. Det behövdes ett tillkännagivande, från en internationell tribun, av en oåterkallelig brytning med socialchauvinismen i hela det socialdemokratiska arbetets ledning och karaktär. I stället för detta upprepade majoritetsresolutionen ännu en gång det gamla felet från den Andra Internationalen, som diplomatiskt täckte över opportunismen och klyftan mellan ord och handling. Vi upprepar: detta är en väg som vi inte kommer att gå.

Not:

Socialistiska kvinnors internationella konferens hölls i Bern den 26 – 28 mars 1915 och behandlade inställningen till kriget. Den sammankallades på initiativ av kvinnorganisationerna knutna till Rysslands Socialdemokratiska Arbetarepartis Centralkommitté, med Clara Zetkins, ledare för den internationella kvinnorörelsen, aktiva deltagande. Tjugonio delegater från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Holland, Schweiz, Ryssland och Polen deltog i Konferensen, och den ryska delegationen inkluderade N.K. Krupskaya och Inessa Armand.

Om arbetarklassens makt

Det finns många missuppfattningar när det gäller vad arbetarklassens revolution och arbetarklassens makt  - proletariatets diktatur - egentligen innebär. En del av de borgerliga så kallade socialisterna har försökt inbilla oss att det räcker med att staten kallar sig "socialistisk" och att den politiska ledningen kallar sig "kommunister" och i ord utger sig för att representera arbetarklassen (och sådana falska "kommunistiska" regimer har förstås bidragit till den borgerliga myten om att de som gör uppror och tar makten alltid oundvikligen förvandlas till en ny utsugarklass). Andra föreställer sig att det räcker med att alla ledande poster i samhället besätts av människor med ursprung i arbetarklassen, vilket ju kan låta radikalt men missar själva poängen. Om inte de som leder följer den ideologi och politik som motsvarar arbetarklassens och folkets kortsiktiga - men framför allt långsiktiga - intressen, så kommer de mycket riktigt bli en ny borgarklass, hur mycket de än är födda och uppvuxna i arbetarklassen. 

Som Lenin visar i utdraget nedan, så kännetecknas den nya revolutionära makten inte i första hand av vad den kallar sig för eller ens hur många av dess ledare som kommer från arbetarklassen, utan av dess mål och dess faktiska politik för att nå dessa mål. Målet för arbetarklassens revolution är inte bara en fråga om omfördelning av tillgångar och inflytande; målet är att avskaffa all utsugning och alla klasser. Den socialistiska revolutionen handlar inte om att "tvinga de rika att bidra mer till samhället", utan om att ta ifrån utsugarna deras egendom, att avskaffa den borgerliga egendomen, privategendomen. Det är först när en revolution och en ny stat genomför dessa åtgärder och på allvar kämpar för detta mål som den kan kallas en proletär revolution och en arbetarklassens stat. De stater och rörelser som kallar sig "socialister" och "revolutionärer" men ägnar sig åt att bevara kapitalismen genom att kalla den för något annat, hitta "nya" sätt att administrera den och kanske försöka mildra dess effekter genom korporativa reformer - de är inget annat än borgerliga stater och rörelser.

Utdragen nedan kommer från Lenins text "Centralkommitténs verksamhetsberättelse den 29 mars 1920 på RKP(b):s 9:e kongress". Den är alltså skriven tre år efter Oktoberrevolutionen, och redogör för erfarenheterna och lärdomarna av att bygga upp den nya socialistiska staten:

"Om en gammal klass ersätts av en ny, så kan denna hålla sig kvar endast i ursinnig kamp mot andra klasser, och den kan segra slutgiltigt endast om den förmår leda till att klasserna avskaffas överhuvudtaget. Klasskampens väldiga och komplicerade process ställer frågan just på detta sätt – i annat fall fastnar ni i förvirringens träsk. Vari kommer klassherravälde till uttryck? Vari kom bourgeoisins herravälde över feodalherrarna till uttryck? Författningen talade om frihet och jämlikhet. Det var en lögn. Så länge det finns arbetande människor är egendomsägarna i stånd och rentav tvungna som ägare att göra spekulationsaffärer. Vi säger att det inte finns någon jämlikhet, att den mätte och den hungrige, spekulanten och den arbetande människan inte är jämlikar.

Vari kommer klassherraväldet idag till uttryck? Proletariatets herravälde kommer till uttryck i att godsägarna och kapitalisterna berövats sin egendom. Andan, huvudinnehållet i alla tidigare författningar, även de mest republikanska och demokratiska, har varit reducerad till en enda sak – äganderätten. Vår författning har rätt till en plats i historien, har kämpat sig till denna rätt genom att egendomens avskaffande inte bara skrivits ner på papper. [...]

De småborgerliga ägarna är splittrade; de bland dem som har större egendom är fiender till dem som har mindre, och proletärerna har genom att avskaffa egendomen förklarat öppet krig mot dem. Ännu finns det många omedvetna och okunniga personer, som helt är för all slags fri handel men som inte kan kämpa, då de ser disciplinen och offerviljan i segern över utsugarna; de är inte för oss men de är ur stånd att gå emot oss. Det är endast klassherraväldet som bestämmer ägandeförhållandet och bestämmer vilken klass som skall ha överhanden. [...]

Närhelst klasser avlöst varandra har de ändrat förhållandet till ägandet. När bourgeoisin avlöste feodalismen ändrade den förhållandet till ägandet; bourgeoisins författning säger: ”Den som har egendom är tiggarens jämlike.” Det var bourgeoisins frihet. Denna ”jämlikhet” gav kapitalistklassen herraväldet i staten. Men tror ni att bourgeoisin, när den hade avlöst feodalismen, blandade ihop stat och förvaltning? Nej, så dumma var de inte, de sade att för att förvalta måste man ha personer som kan konsten att förvalta och att de till detta skulle ta feodalherrar och omskola dem. Så gjorde de också. Var det då ett misstag? Nej, kamrater, förmåga att förvalta faller inte ner från himlen och ingives inte av någon helig ande, och att en viss klass är den ledande klassen gör den inte genast kapabel att förvalta. Vi har sett exempel på detta: medan bourgeoisin var i färd med att segra hämtade den till förvaltningen personer från en annan klass, feodalklassen, och de kunde inte heller tas från något annat håll. Vi måste se nyktert på saker och ting: bourgeoisin anlitade den föregående klassen, och nu står vi inför samma uppgift – att förmå att ta hand om den gamla klassens kunskaper och skolning, underordna detta under våra syften och utnyttja det för att vår klass skall segra. Därför säger vi att den segrande klassen måste vara mogen, och mogenhet bestyrks inte med någon signatur eller något intyg, utan genom erfarenhet och praktik."

Om det revolutionära inbördeskriget

Innan vi börjar ta oss an den svenska borgarklassens pågående valcirkus, så publicerar vi här ett par stycken ur Lenins text "Gerillakrig" från 1906. De tar upp flera viktiga frågor som är högst aktuella för alla klassmedvetna arbetare även idag. (Notera att när Lenin här talar om Socialdemokraterna, så talar han om det som då var arbetarklassens parti, vilket innehöll både reformister och revolutionärer, d.v.s. innan det splittrades och revolutionärerna bildade sitt kommunistiska parti medan sossarna gick klassförsoningens och förräderiets väg). 

"När jag ser socialdemokrater stolt och självbelåtet deklarera 'vi är inte anarkister, tjuvar, rånare, vi står över allt detta, vi förkastar gerillakrigföringen', så frågar jag mig själv: Inser dessa personer vad det är de säger? Väpnade sammanstötningar och konflikter mellan Svarthundra-regeringen och befolkningen äger rum över hela landet. Detta är ett absolut oundvikligt fenomen under det revolutionens nuvarande utvecklingsstadium. Befolkningen reagerar spontant och oorganiserat - och just därför också ofta på olyckliga och oönskade sätt - på detta fenomen även genom väpnade konflikter och attacker. Jag kan förstå om vi avstår från att som Parti leda denna spontana kamp på en bestämd plats eller på en bestämd tidpunkt på grund av att vår organisation är svag och oförberedd. Jag inser att denna fråga måste avgöras av de lokala i praktiken verksamma arbetarna, och att omformandet av svaga och oförberedda organisationer inte är något lätt sak. Men när jag ser en socialdemokratisk teoretiker eller skribent som inte uttrycker sitt beklagande över denna oförbereddhet, utan i stället en stolt självbelåtenhet och självförhärligande tendens att upprepa fraser inlärda i den tidiga ungdomen om anarkism, blanquism och terrorism, så smärtar det mig att se denna urartning av den mest revolutionära doktrinen i världen.  

(...) 

Vår revolutions fiender bland folket är få till antalet, men då kampen blir skarpare blir de mer och mer organiserade och får stöd från bourgeoisiens reaktionära skikt. Det är därför helt naturligt och oundvikligt att under en sådan period, en period av landstäckande politiska strejker, så kan en resning inte anta den gamla formen av individuella handlingar begränsade till en väldigt kort tid och en väldigt liten yta. Det är helt naturligt och oundvikligt att resningen kommer att anta den högre och mer komplexa formen av långvarigt inbördeskrig som omfattar hela landet, d.v.s. en väpnad kamp mellan två delar av befolkningen. Ett sådant krig kan inte förstås annat än som en serie av några få större sammandrabbningar med långa mellanrum och ett större antal mindre sammanstötningar under dessa mellanrum. Just därför att det är så - och det är otvivelaktigt så - så måste socialdemokraterna absolut göra det till sin plikt att skapa organisationer anpassade för att leda massorna i dessa större sammandrabbningar och, så långt som möjligt, även i dessa mindre sammanstötningar. Under en period när klasskampen har skärpts till den grad att den nått inbördeskriget, måste socialdemokraterna göra det till sin plikt att inte bara delta utan också spela den ledande rollen i detta inbördeskrig. Socialdemokraterna måste träna och förbereda sina organisationer för att verkligen kunna agera som en stridande part, som inte missar ett enda tillfälle att tillfoga skada åt fiendens styrkor."

Deklaration om det arbetande och utsugna folkets rättigheter

V I Lenin

Deklaration om det arbetande och utsugna folkets rättigheter

Konstituerande församlingen beslutar:

1. Ryssland förklaras för arbetar-, soldat- och bondedeputeradesovjeternas republik. Hela den centrala och lokala makten tillhör dessa sovjeter.

2. Sovjetrepubliken Ryssland upprättas på grundval av ett fritt förbund mellan fria nationer som en federation av nationella sovjetrepubliker.

II. Konstituerande församlingen, vilken ställer som sin huvuduppgift att avskaffa varje utsugning från en människas sida av en annan, helt upphäva samhällets uppdelning i klasser, skoningslöst undertrycka utsugarnas motstånd, upprätta en socialistisk organisation av samhället och att socialismen skall segra i alla länder beslutar vidare:

1. Privatäganderätten till jord avskaffas. All jord med samtliga byggnader, inventarier och övriga tillbehör till lantbruksproduktionen förklaras vara hela det arbetande folkets egendom.

2. För att säkerställa det arbetande folkets makt över utsugarna och som ett första steg till
fabrikernas, verkens, gruvornas, järnvägarnas och de övriga produktions- och transportmedlens
fullständiga övergång i arbetar- och bondestatens ägo bekräftas sovjetlagen om arbetarkontroll och om högsta folkhushållningsrådet.

3. Alla bankers övergång i arbetar- och bondestatens ägo som ett av villkoren för de arbetande massornas frigörelse från kapitalets ok bekräftas.

4. För att avskaffa samhällets parasitära skikt införs allmän arbetsplikt.

5. För att trygga de arbetande massorna all makt och för att avlägsna varje möjlighet att återupprätta utsugarnas makt dekreteras de arbetandes beväpning, bildandet av arbetarnas och böndernas socialistiska röda armé samt de besittande klassernas fullständiga avväpning.

III. 1. Konstituerande församlingen uttalar sin orubbliga beslutsamhet att rycka mänskligheten
ur klorna på finanskapitalet och imperialismen, vilka dränkt jorden i blod i detta det brottsligaste
av alla krig, och ansluter sig helt till den politik, som sovjetmakten för och som går ut på
att bryta de hemliga fördragen, organisera den mest omfattande förbrödring med arbetarna och
bönderna i de nu sinsemellan stridande arméerna samt till varje pris, genom revolutionära
åtgärder, uppnå en demokratisk fred mellan folken, en fred utan annexioner och kontributioner,
på grundval av nationernas fria självbestämmande.

2. I samma syfte yrkar konstituerande församlingen på fullständig brytning med den barbariska politik som bedrivs av den borgerliga civilisationen, vilken har byggt välståndet för några få utvalda nationers utsugare på förslavande av hundratals miljoner av den arbetande befolkningen i Asien, i kolonierna i allmänhet och i de små länderna.

Konstituerande församlingen välkomnar den politik, som förs av folkkommissariernas råd, som
proklamerat Finlands fullständiga oavhängighet, börjat dra tillbaka trupperna från Persien och
deklarerat Armeniens frihet till självbestämmande.

3. Konstituerande församlingen betraktar sovjetlagen om annullering (upphävande) av de lån, som upptagits av tsarens, godsägarnas och bourgeoisins regeringar, såsom ett första slag mot det internationella bank- och finanskapitalet och uttalar övertygelsen, att sovjetmakten fast skall fortsätta på denna väg till dess det internationella arbetarupproret mot kapitalets ok vunnit fullständig seger.

IV. Med hänsyn till att konstituerande församlingen valts enligt partilistor, som uppgjordes före
Oktoberrevolutionen, när folket ännu inte kunde i hela sin massa resa sig mot utsugarna, ännu inte kände hela styrkan i utsugarnas motstånd vid deras försvar av sina klassprivilegier och ännu inte i praktiken tagit itu med att skapa ett socialistiskt samhälle, anser den det vara i grunden oriktigt, t o m ur formell synpunkt, att motsätta sig sovjetmakten.

I själva sakfrågan anser konstituerande församlingen att det nu, under folkets sista kamp mot utsugarna av det, inte kan finnas plats för utsugare i något enda maktorgan. Makten måste helt och uteslutande tillhöra de arbetande massorna och deras befullmäktigade representation – arbetar-, soldat- och bondedeputerades sovjeter.

Konstituerande församlingen stödjer sovjetmakten och de dekret, som folkkommissariernas råd har utfärdat, samt anser sin uppgift vara avslutad med fastställandet av grundprinciperna för samhällets socialistiska omdaning.

I sin strävan att skapa ett verkligt fritt och frivilligt och följaktligen desto närmare och fastare förbund mellan de arbetande klasserna i Rysslands alla nationer begränsar konstituerande församlingen samtidigt sin uppgift till att fastställa grundprinciperna för en federation av Rysslands sovjetrepubliker och överlämnar åt arbetarna och bönderna i varje nation att självständigt, på sin egen befullmäktigade sovjetkongress besluta om och på vilka grunder de önskar delta i den federativa regeringen och i de övriga federativa sovjetinstitutionerna.


Skrivet senast den 3 (16) januari 1918
V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl, b 35, s 221-223
Publicerat i Pravda nr 2 och i Izvestija TsIK nr 2, den 4 (17) januari 1918

"Staten och revolutionen" 100 år: om skillnaden mellan revolution och reformism

En fråga som vi ofta återkommer till här på bloggen är den om arbetarrörelsens förhållande till den borgerliga staten. Det är just i synen på staten som vi ser den avgörande skillnaden mellan en revolutionär arbetarrörelse och alla slags reformistiska, revisionistiska s.k. arbetarpartier och -organisationer. Medan marxisterna ända sedan Marx och Engels hävdar att arbetarklassen bara kan ta makten och störta borgarklassen genom att krossa den borgerliga staten och bygga sin egen stat - d.v.s. genom revolution - så har reformisterna ägnat sig åt att sprida diverse teorier som i slutändan går ut på att förhindra revolution: teorin om staten som en påstått "neutral" kraft i klasskampen, teorier om att "ta över" den borgerliga staten och "förändra den" i stället för att krossa den o.s.v.

Om vi ser på de olika partier/organisationer/nätverk som i Sverige idag utger sig för att representera arbetarklassen eller "vänstern", så ser vi att de fullständigt domineras av ett ledande skikt som sprider just sådana reformistiska föreställningar. Bortsett från de reformistiska partier som sedan länge är integrerade i den borgerliga staten (S och V) så ser vi även t.ex. så kallade kommunistiska partier - både trotskister och självutnämnda "marxist-leninister" - som sprider teorin om att reformera och "ta över" den borgerliga staten i stället för att förstöra den. Vad gäller den "frihetliga" eller "autonoma" s.k. vänstern (anarkisterna), som brukade utge sig för att vilja krossa alla stater, så har den numera öppet förkastat den direkta kampen mot statsapparaten och uppmanar i stället till fredlig "organisering" på lokal nivå (kommunalism). Den enda stat dessa "frihetliga socialister" idag vänder sig emot är uppenbarligen den framtida proletära staten; den borgerliga staten omfamnar de däremot alltmer skamlöst.

Hur mycket det ledande skiktet inom denna "vänster" än slänger sig med ordet "revolution", så är det tydligt att de inte längre menar revolution, utan förespråkar en politik som går ut på att "påverka" den borgerliga staten i en viss riktning genom att rösta, genom "civil olydnad", genom fredlig opinionsbildning etc. "Revolution" är för dem något som skall "komma" någon gång i en diffus framtid, en fantasi om en mer eller mindre fredlig övergång till ett "rättvisare" samhälle, en fantasi baserad på fromma önskningar i stället för på klasskampens verklighet. Och med denna fantasi som täckmantel försonar de sig idag med den borgerliga staten, kräver att den skall stärkas och hjälper t.o.m. till att legitimera dess imperialistiska krig och dess repression under paroller om att bekämpa "terrorism" och "kriminalitet".

Ingenting av detta är egentligen något nytt. I år är det hundra år sedan Lenin publicerade sin bok "Staten och revolutionen", där han redogjorde för arbetarklassens kamp mot de så kallade "socialister" som försonades med den borgerliga staten, stödde dess omfördelnings- och plundringskrig och ändå hade mage att kalla sig "revolutionärer" och "marxister". Likheterna med dagens reformister av alla slag är minst sagt slående.


Ur Lenins "Staten och revolutionen" (1917)
(vår fetstil -JB)

"Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. Den internationella proletära revolutionen håller tydligt på att växa fram, och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.

De under årtionden av jämförelsevis fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömningen, som är förhärskande inom de officiella socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj, samt i något beslöjad form herrar Tsereteli, Tjernov & Co. i Ryssland; Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland; Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien; Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.) - socialism i ord, men chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till den "egna" statens intressen, ty flertalet s.k. stormakter har länge exploaterat och förslavat en hel rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och omfördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse från bourgeoisins inflytande i allmänhet och från den imperialistiska bourgeoisins inflytande i synnerhet är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande 'staten'.

[...]

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917

Med Marx lära försiggår för närvarande detsamma, som under historiens gång ofta försiggått med läror av revolutionära tänkare och ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Förtryckarklasserna belönade de stora revolutionärerna under deras livstid med ständiga förföljelser, mötte deras lära med det vildaste hat, den mest rasande illvilja och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet för att 'trösta' de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, medan den revolutionära lärans innehåll kastreras och banaliseras och dess revolutionära skärpa avtrubbas. En sådan 'bearbetning' av marxismen har f.n. bourgeoisin och opportunisterna inom arbetarrörelsen enat sig om. De glömmer, åsidosätter och förvränger lärans
revolutionära sida, dess revolutionära väsen. De skjuter i förgrunden och förhärligar det, som är antagligt eller synes vara antagligt för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är för närvarande 'marxister' - skämt åsido! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu i går var specialister på marxismens utrotning, om den 'tysknationelle' Marx, vilken skulle ha fostrat så utomordentligt välorganiserade förbund av arbetare för rövarkriget!

I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx och Engels egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidra till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande 'kautskyismens' förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.

[...]

Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.

Just på denna ytterst viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen, vilket sker efter två huvudlinjer.

Å ena sidan: de borgerliga och i synnerhet de småborgerliga ideologer, som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna, att staten endast finns där klassmotsättningar och klasskamp existerar, 'rättar' Marx på så sätt, att staten framställs som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå, om försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under ständiga och välvilliga hänvisningar till Marx! - att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en 'ordning', som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar. Enligt de småborgerliga politikernas mening består ordningen just i klassernas försoning och inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammandrabbningarna innebär att försona klasserna och inte att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel och stridsmetoder för att störta förtryckarna.

Beväpnade arbetare, oktoberrevolutionen 1917

Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas 'försoning' genom 'staten'. Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om 'försoning'. Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi.

Å andra sidan är den 'kautskyistiska' förvrängningen av marxismen långt mera raffinerad. 'Teoretiskt' förnekas inte, att staten är ett organ för klassvälde och inte heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men följande sak lämnas ur sikte eller fördunklas: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och 'mer och mer avlägsnar sig från det', så är det uppenbart, att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan en våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsmaktsapparat, som den härskande klassen skapat och i vilken detta 'avlägsnande' förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, så som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på grundval av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har Kautsky - såsom vi i fortsättningen utförligt skall påvisa ... 'glömt' och förvrängt."

Oktoberrevolutionen 1917. På banderollen står det:
"Leve de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter!"

Lenin apropå "Brexit"

Med anledning av folkomröstningen i England och "Brexit" har vi tagit fram  följande rader av Lenin, som påminner oss om några viktiga saker att hålla i åtanke: arbetarklassen kan inte krossa borgarklassens diktatur, imperialismen eller dess allianser och unioner genom några omröstningar eller genom att svansa efter den ena eller andra av utsugarklassens fraktioner och imperialistiska stater. Det enda sättet vi kan krossa dem och bygga vår egen makt är genom revolution, vilket kräver att arbetarklassen i varje land förenar sin kamp med de förtryckta nationernas kamp mot imperialismen - inte bara mot några av imperialisterna utan mot hela imperialismen - och bekämpar det ledande skikt av borgerlig "vänster", revisionister av alla slag som går utsugarnas ärenden och gör allt för att legitimera och rädda det imperialistiska systemet. Vi har ingenting att vinna på att låta oss dras med och utnyttjas i borgarnas valkampanjer och omröstningar, vårt jobb är att bojkotta och avslöja dem. 

Såhär skrev Lenin 1916 apropå en möjlig framtida imperialistisk "europeisk union" (fetstilen är vår):

"Perspektivet om Kinas uppdelning föranleder Hobson till följande ekonomiska värdering: 'Större delen av Västeuropa skulle då kunna anta samma utseende och karaktär som nu utmärker vissa landsdelar i södra England, på Rivieran, i de av turister mest besökta och av rikt folk bebodda trakterna av Italien och Schweiz: små klickar av rika aristokrater, som erhåller aktieutdelningar och räntor från Fjärran östern, därnäst en något större grupp av yrkes- och affärsmän samt en stor mängd privata tjänare och arbetare inom transportväsendet och den industri, som sysslar med att lägga sista handen vid de färdiga fabrikaten. De viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens massprodukter, masshalvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika'. 'Vi har antytt möjligheten av en ännu större allians mellan väststaterna, en europeisk stormaktsfederation: den skulle inte blott underlåta att föra världscivilisationen framåt utan skulle också kunna frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas högre klasser erhåller väldiga tributer från Asien och Afrika och med hjälp av dessa underhåller stora, dresserade massor av yrkesarbetare, som inte längre är sysselsatta med att framställa massprodukter inom jordbruket och industrin utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. Må de, som är böjda för att med en axelryckning avfärda en sådan teori' (det borde heta: perspektiv) 'såsom inte värd att tas i betraktande, undersöka de ekonomiska och sociala förhållandena i de områden av det nutida södra England, som redan försatts i ett sådant läge. Må de betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, ifall Kina underkastades ekonomisk kontroll från dylika grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' (rentierer) och deras tjänstemän inom politiken och handeln, vilka skulle pumpa ut profiter ur den väldigaste potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka dem i Europa. Situationen är självfallet alltför komplicerad, världskrafternas spel alltför svårt att överblicka för att göra enbart denna eller någon annan tolkning av framtiden mycket sannolik. Men de inflytanden, som för närvarande styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte stöter på en motverkan, om de inte avledes åt ett annat håll, så arbetar de just i riktning mot en sådan utgång.'

Socialliberalen Hobson ser inte, att endast det revolutionära proletariatet kan prestera denna "motverkan" och endast i form av den sociala revolutionen. Han är ju socialliberal! Men redan 1902 kom han på ett förträffligt sätt fram till frågan om såväl betydelsen av "Europas förenta stater" (vilket kautskyanen Trotskij bör hålla i minnet!) som av allt det, vilket de hycklande kautskyanerna i olika länder skyler över, nämligen att opportunisterna (socialchauvinisterna) tillsammans med den imperialistiska bourgeoisin just arbetar på att skapa ett imperialistiskt Europa på Asiens och Afrikas skuldror, att opportunisterna objektivt sett representerar en del av småbourgeoisin och av vissa skikt av arbetarklassen, den del som är köpt med den imperialistiska extraprofiten och förvandlats till kapitalismens gårdvarar, till arbetarrörelsens förförare." (Lenin - Imperialismen och socialismens splittring)

Om kommunalismen: "Låt småbourgeoisien bygga sitt bo"

En del som kallar sig "socialister" eller t.o.m. "kommunister" propagerar idag för den s.k. "kommunalismen" som en påstådd "revolutionär strategi": i stället för att störta de reaktionära staterna och bygga arbetarstaterna, med revolutionärt krig under ledning av arbetarklassen, som är den marxistiska strategin, så skall man enligt "kommunalisterna" fredligt bygga upp små inspirerande öar av "lokalt självstyre" utan att angripa den borgerliga staten och de imperialistiska utsugarna. Tidigare brukade de framhålla de mexikanska Zapatisterna som exempel, men då det projektet liksom inte ledde någonstans så satsar man nu i stället på Öcalans "demokratiska konfederalism" som idag tillämpas av PYD i Syrien (med både amerikanska och ryska imperialisters goda vilja). Vi kommer att återkomma till frågan om denna "kommunalism" mer utförligt framöver, men låt oss tills vidare se vad Lenin sade om de här teorierna redan 1907: 

"Ett annat av Plechanovs* argument lyder: 'I form av lokala självstyrande organ som kommer att äga jorden, skall kommunaliseringen skapa ett bålverk mot reaktionen. Och ett mycket kraftfullt bålverk kommer det att bli'. Detta är inte sant. Aldrig och ingenstans har lokalt självstyre varit ett bålverk mot reaktionen under kapitalismens epok, och kan inte heller vara det. Kapitalismen leder oundvikligen till centralisering av statsmakten, och varje lokalt självstyre kommer otvivelaktigt att kuvas om statsmakten är reaktionär. [...] Låt småbourgeoisien skynda sig att "bygga sitt bo" i de fredliga kommunerna i det framtida demokratiska Ryssland. Proletariatets uppgift är att organisera massorna, inte för detta syfte utan för den revolutionära kampen, för den fullständiga demokratiseringen idag och den socialistiska revolutionen i morgon." 

(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den ryska revolutionen)

_____________________________________

* Georgi Plechanov var en av dem som tidigt övergav marxismen och revolutionen, ställde sig på imperialismens sida och blev en av förgrundsfigurerna för den reformistiska socialdemokratins klassförräderi.

Lenins uttalande till kvinnodagen den 8 mars 1920

Till arbetarkvinnornas internationella dag

Kapitalismen förenar formell jämlikhet med ekonomisk och följaktligen social ojämlikhet. Detta är ett av kapitalismens grundläggande drag, som bourgeoisins anhängare, liberalerna, falskeligen försöker dölja och som de småborgerliga demokraterna inte förstår. Detta drag hos kapitalismen gör det för övrigt nödvändigt för oss att samtidigt som vi beslutsamt kämpar för ekonomisk jämlikhet öppet erkänner den kapitalistiska ojämlikheten och rentav, under vissa omständigheter, lägger detta öppna erkännande av ojämlikheten till grund för det proletära statsväsendet (sovjetförfattningen).

Men inte ens i fråga om formell jämlikhet (likhet inför lagen, ”jämlikheten” mellan den mätte och den hungrige, mellan ägaren och den egendomslöse) kan kapitalismen vara konsekvent. Och en flagrant yttring av denna inkonsekvens är att kvinnan inte är likaberättigad med mannen. Ingen enda borgerlig stat, inte ens den mest progressiva republikanska, demokratiska, har åstadkommit fullständigt likaberättigande.

Sovjetrepubliken Ryssland sopade dock genast bort undantagslöst alla legislativa spår av kvinnans ojämlikhet och tillförsäkrade henne genast full jämlikhet i lag.

Det sägs att kulturnivån bäst karakteriseras av kvinnans juridiska ställning. Det finns ett korn av djup sanning i denna sentens. Ur denna synvinkel kunde endast proletariatets diktatur, endast en socialistisk stat uppnå en högre kulturnivå och har också gjort det.

Den nya och oerhört starka impuls som arbetarkvinnorörelsen fått hänger därför ofrånkomligen samman med den första sovjetrepublikens grundande (och stärkande) – och samtidigt och i samband härmed med Kommunistiska internationalen. Just när det gäller dem som kapitalismen förtryckt, direkt eller indirekt, helt eller delvis, så är det just sovjetsystemet och endast sovjetsystemet som garanterar demokrati. Detta framgår klart av arbetarklassens och de fattiga böndernas ställning. Det framgår klart av kvinnans ställning.

Men sovjetsystemet är den sista och avgörande striden för klassernas avskaffande, för ekonomisk och social jämlikhet. Demokrati, t o m demokrati för de av kapitalismen förtryckta, däribland för det förtryckta könet, är inte nog för oss.

Arbetarkvinnorörelsen ställer som sin främsta uppgift att kämpa för ekonomisk och social jämlikhet för kvinnan, och inte bara formell. Att dra in kvinnan i samhälleligt produktivt arbete, att frigöra henne från ”hemslaveriet” och befria henne från den avtrubbande och förnedrande underkastelsen att ha köket och barnkammaren som evig och enda miljö – däri ligger huvuduppgiften.

Detta är en långvarig kamp som kräver en radikal förändring av både samhällelig praxis och moral. Men denna kamp kommer att sluta i fullständig seger för kommunismen.

V.I. Lenin
Den 4 mars 1920
Pravda den 8 mars 1920 (specialutgåva)

Borgarklassens hat mot arbetarstaten: "Kämpa men understå er inte att segra"

Under hela arbetarrörelsens kamp för att ta makten, bygga socialismen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns någon utsugning, så har det funnits personer som har övergett rörelsens långsiktiga och övergripande mål för att i stället vinna kortsiktiga och begränsade (och ofta personliga) fördelar, genom att på olika sätt anpassa rörelsen till vad som är acceptabelt för borgarklassen. I praktiken har detta alltid inneburit att förvandla arbetarklassens partier och organisationer till borgerliga sådana, som har gett upp kampen för att ta makten och i stället ägnar sig åt att försöka putsa lite på kapitalismens yta – och borgarklassen har haft stor nytta av dem för att lugna ner klasskampen och förlänga sitt herravälde ytterligare lite längre. 

De som på detta sätt överger arbetarrörelsens principer försöker ofta låtsas som om de står för något "nyskapande" gentemot den "dogmatiska" marxismen, men i verkligheten upprepar de samma gamla saker sedan 1800-talet: den "fredliga vägen" till socialismen, den "fredliga samlevnaden" i stället för kamp och revolution, borgerlig demokrati i stället för proletär demokrati etc. Vi kommunister kallar dessa personer för revisionister, eftersom de reviderar (skriver om, ändrar) arbetarrörelsens mest grundläggande mål och principer. Deras metoder och politiska idéer kan se lite olika ut, men det finns några saker som de alla har gemensamt; de marxistiska principer de hatar mest är nämligen precis de principer som är mest skrämmande för borgarklassen. En av de främsta av dessa är principen om proletariatets diktatur; d.v.s. att arbetarklassen inte kan ta över och reformera den borgerliga staten, utan måste krossa den och bygga en arbetarstat i stället. 

Kort sagt: för att kunna bygga ett socialistiskt samhälle där arbetarklassen styr över produktionen, politiken och kulturen, så måste den borgerliga diktaturen, baserad på borgarklassens väpnade styrkor, ersättas av en arbetarstat baserad på arbetarklassens väpnade styrkor, för att hindra borgarna från att ta tillbaka makten och återinföra kapitalismen. Alltså, i stället för hyrda knektar som skjuter på folket för att försvara en handfull utsugare, så beväpnar vi folket för att försvara socialismen och avskaffa all utsugning.

En av de som tidigt vände sig emot att arbetarna skulle upprätta sin egen stat var Karl Kautsky, som blev en av grundarna av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin som vi fortfarande dras med idag. Han hävdade att arbetarnas sovjeter (arbetarråd) var en bra sak, men att de inte fick bli en ”statsorganisation”. Liknande åsikter har vi under historien kunnat höra, och hör än idag, från ”frihetliga socialister” (anarkister) och andra som verkar föredra att leva under kapitalismen framför att göra det hårda och långsiktiga arbete som krävs för att störta den. De som vänder sig emot att arbetarklassen skall bygga sin egen stat försvarar i slutändan alltid den borgerliga staten, oavsett om de påstår sig vara "emot alla stater" eller om de påstår sig kunna reformera den nuvarande staten. För dem är socialismen en ouppnåelig utopi som man kan använda i sin propaganda; den verkliga socialistiska revolutionen är lika skrämmande för dem som den är för borgarklassen. Lenin behandlade frågan om sovjeterna och arbetarstaten i sin polemik mot Kautsky:

"'Den sovjetiska organisationsformen är alltså', sammanfattar Kautsky, 'en av vår tids viktigaste företeelser. Den lovar att bli av utslagsgivande betydelse i de stora avgörande strider mellan kapital och arbete som vi går tillmötes.

Men har vi rätt att kräva ännu mer av sovjeterna? Bolsjevikerna, som efter novemberrevolutionen 1917 [d.v.s. Oktoberrevolutionen] tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna fick majoritet i de ryska arbetardeputeradesovjeterna, övergick efter konstituerande församlingens upplösning till att göra sovjeterna, som dittills varit en kamporganisation för en klass, till en statsorganisation. De upphävde demokratin, som det ryska folket erövrat under marsrevolutionen [d.v.s. Februarirevolutionen]. I överensstämmelse härmed upphörde bolsjevikerna att kalla sig socialdemokrater. De kallar sig kommunister.' (S 33, kursiv av Kautsky)

 (…) Kautskys resonemang, som jag citerat i dess helhet, utgör kärnpunkten i hela frågan om sovjeterna. Kärnpunkten är just: skulle sovjeterna sträva efter att bli statsorganisationer (bolsjevikerna förde i april 1917 fram parollen "All makt åt sovjeterna", och på partikonferensen samma månad förklarade bolsjevikerna att de inte nöjde sig med en borgerligt parlamentarisk republik utan krävde en arbetar- och bonderepublik av Pariskommunens typ eller sovjettyp) eller skulle sovjeterna inte sträva efter detta, inte ta makten, inte bli statsorganisationer utan förbli "kamporganisationer" för en enda "klass" (som Martov uttryckte sig när han med sin oskyldiga önskan sökte försköna det faktum, att sovjeterna under mensjevikernas ledning var verktyg för arbetarnas underordnande under bourgeoisin).

 Kautsky har slaviskt upprepat Martovs ord. Han har tagit brottstycken ur bolsjevikernas teoretiska strid med mensjevikerna samt kritiklöst och meningslöst överfört dessa brottstycken till en allmänteoretisk, allmäneuropeisk grund. Resultatet blev en sådan smörja, att den skulle framkalla ett homeriskt skratt hos varje medveten rysk arbetare som stiftade bekantskap med Kautskys tidigare citerade resonemang.

 Samma skratt kommer Kautsky att möta från alla europeiska arbetares sida (med undantag av en klick inbitna socialimperialister), när vi förklarar för dem vad saken här rör sig om.

 Kautsky har gjort Martov en björntjänst genom att med utomordentlig åskådlighet fullfölja Martovs fel in absurdum. Låt oss se, till vilket resultat Kautsky i själva verket kommit.

 Sovjeterna omfattar alla lönarbetare. Proletariatets tidigare ekonomiska och politiska kampmetoder är otillräckliga mot finanskapitalet. Sovjeterna kommer att spela en väldig roll inte bara i Ryssland. De kommer att spela en utslagsgivande roll i de stora, avgörande striderna mellan kapital och arbete i Europa. Så säger Kautsky.

 Utmärkt. "De avgörande striderna mellan kapital och arbete" - avgör inte de frågan om vilken av dessa klasser som kommer att ta hand om statsmakten?

 Inte alls. Gud förbjude det.

 I de "avgörande" striderna får inte sovjeterna, som omfattar alla lönarbetare, bli en statsorganisation!

 Vad är då staten?

 Staten är ingenting annat än ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra.

 Den undertryckta klassen, förtruppen för alla arbetande och utsugna i det nuvarande samhället, måste således sträva efter "avgörande strider mellan kapital och arbete", men får inte röra maskineriet för kapitalets undertryckande av arbetet! - Får inte krossa detta maskineri! - Får inte utnyttja sin allomfattande organisation för att undertrycka utsugarna!

 Storartat, förträffligt, herr Kautsky! "Vi" erkänner klasskampen - som alla liberaler erkänner den, d.v.s. utan att bourgeoisin störtas ...

 Här framträder klart Kautskys fullständiga brytning både med marxismen och med socialismen. Detta är faktiskt en övergång till bourgeoisin, som är beredd att tillåta vad som helst, bara inte att den av bourgeoisin förtryckta klassens organisationer förvandlas till statsorganisationer. Här kan Kautsky inte längre på något sätt rädda sin ståndpunkt, som vill försona allt och klara av alla djupa motsättningar med fraser.

 Antingen avvisar Kautsky varje övergång av statsmakten till arbetarklassen eller medger han att arbetarklassen övertar det gamla, borgerliga statsmaskineriet, men han går under inga omständigheter med på att arbetarklassen skall krossa och slå sönder det samt ersätta det med ett nytt, proletärt maskineri. Hur man än "tolkar" och "förklarar" Kautskys resonemang, så är det i båda fallen uppenbart att han bryter med marxismen och går över på bourgeoisins sida.

 Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx på tal om vilken stat den segerrika arbetarklassen behöver: "staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet". Nu framträder en person som gör anspråk på att fortfarande vara marxist och förklarar, att det i sin helhet organiserade proletariatet, som för den "avgörande kampen" mot kapitalet, inte får göra sin klassorganisation till statsorganisation. Kautsky har här ådagalagt den kolartro på staten, som i Tyskland, enligt vad Engels skrev 1891, "fortplantat sig ... till bourgeoisins allmänna medvetande och även till mången arbetare". Kämpa arbetare - därtill "samtycker" vår kälkborgare (det "samtycker" också borgaren till, ty arbetarna kämpar i varje fall, och det enda man kan göra är att tänka på hur man skall kunna bryta spetsen av deras svärd) - kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga "statsorganisationen" med en proletär "statsorganisation"!" (V.I. Lenin - Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky, 1918)

Lenin om "lokalt självstyre" vs. kamp för makten

Vi har skrivit en del här om hur gamla småborgerliga idéer om socialismen har återvänt inom den s.k. "vänstern" samtidigt som den proletära, vetenskapliga socialismen, d.v.s. marxismen, av en del småborgerliga intellektuella ses som något obekvämt och jobbigt som man gärna vill glömma bort. En av dessa trendiga idéer, som presenteras som om den vore något "nytt och fräscht", är idén om "lokalt självstyre". Det är förstås ingenting dåligt med "lokalt självstyre" i sig, men det beror på vad man menar. Ett "lokalt självstyre" som del av ett revolutionärt sammanhang, som tjänar till att störta borgarklassens stat och upprätta arbetarstaten vore ju en sak - men problemet är att när dagens reformistiskt eller "antiauktoritärt" sinnade "vänster" marknadsför "lokalt självstyre", ofta kopplat till paroller om "självorganisering underifrån" och liknande, så gör den det med den mer eller mindre uttalade avsikten att ersätta kampen för makten, d.v.s. revolutionen, med illusioner om att införa socialismen "gradvis" och "lokalt" (se även vårt inlägg om Hardt och Negri). De vill helt enkelt slippa ta itu med den mer komplicerade frågan om hur man organiserar sig för att ta makten på riktigt, och tror sig ha uppfunnit något nyskapande när de i själva verket bara upprepar idéer som redan det tidiga 1900-talets arbetarrörelse övergav eftersom de inte fungerade. De här teorierna om "lokalt självstyre" florerar idag både inom den anarkistiska och den parlamentariska, öppet reformistiska "vänstern" i de imperialistiska länderna, men tillämpas också av en del mindre väpnade grupper i tredje världen, som försvarar sitt "lokala självstyre", men aldrig blir något hot mot varken den inhemska borgarklassens stater eller imperialismen. I vissa fall används de t.o.m. av den reaktionära staten som fascistiska medborgargarden mot revolutionära styrkor. Såhär skrev Lenin om det "lokala självstyret", som på den tidpunkten ofta kallades för "kommunal socialism":

"Västvärldens borgerliga intelligentsia, liksom de engelska fabianerna, upphöjer den kommunala socialismen till en särskild "trend" just därför att den drömmer om social fred, om klassförsoning, och försöker avleda allmänhetens uppmärksamhet bort från de grundläggande frågorna i det ekonomiska systemet i dess helhet, och från statens struktur i dess helhet, till mindre frågor om lokalt självstyre. Vad gäller punkterna i den första kategorin, så framträder klass-antagonismerna allra tydligast; det är den sfär som, liksom vi har visat, påverkar själva fundamenten för bourgeoisiens klassherravälde. Det är således inom den sfären som den småborgerliga, reaktionära utopin om att införa socialismen bit för bit är särskilt hopplös. Uppmärksamheten förflyttas till den sfär som rör mindre lokala frågor, och riktas då inte mot frågan om bourgeoisiens klassherravälde eller till frågan om detta herraväldes huvudsakliga verktyg, utan mot frågan om att fördela de smulor som kastas ned av den rika bourgeoisien för "befolkningens behov". Givetvis, eftersom uppmärksamheten fokuseras på sådana frågor som spenderandet av futtiga summor (i jämförelse med det totala mervärdet och bourgeoisiens totala statsutgifter), som bourgeoisien själv är villig att lägga åt sidan för allmänhetens hälsa (Engels påpekade i Bostadsfrågan att bourgeoisien själv är rädd för spridandet av epidemier i städerna) eller för utbildning (bourgeoisien måste ha utbildade arbetare som kan anpassas till en hög teknisk nivå), och så vidare, så är det möjligt inom sfären för sådana mindre frågor att fortsätta orera om "social fred", om det skadliga i klasskampen, o.s.v. Vad kan det finnas för klasskamp om bourgeoisien själv spenderar pengar på "befolkningens behov", på allmänhetens hälsa, på utbildning? Vad finns det för behov av social revolution om det är möjligt att genom lokala självstyrande organ, gradvis, steg för steg utöka det "kollektiva ägandet", och "socialisera" produktionen: hästspårvagnarna, slakthusen, som den hedervärde Y. Larin så relevant hänvisar till?

Denna "trends" småborgerliga opportunism ligger i det faktum att folk glömmer de trånga ramarna för den s.k. "kommunala socialismen" (i verkligheten kommunal kapitalism, som de engelska socialdemokraterna riktigt påpekar i sin tvist med fabianerna). De glömmer att så länge som bourgeoisen härskar som klass så kan den inte tillåta något intrång, ens från den "kommunala" synvinkeln, på dess herraväldes verkliga fundament; att om bourgeoisien tillåter, tolererar "kommunal socialism", så är det för att denna inte rör vid dess herraväldes fundament, inte inkräktar på de viktiga källorna till dess rikedom, utan bara går så långt som till de lokala utgifternas trånga sfär, vilken bourgeoisien själv låter "befolkningen" styra över. Den behöver inte mer än en ytlig bekantskap med den "kommunala socialismen" i västvärlden för att veta att vilket som helst försök från de socialistiska kommunernas sida att överskrida gränsen för sina normala, d.v.s. mindre, obetydliga aktiviteter, som inte ger någon betydande lättnad åt arbetarna, vilket som helst försök att inkräkta på kapitalet, utan undantag kommer att blockeras på det mest empatiska sätt av de centrala myndigheterna, av den borgerliga staten."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen, 1905-1907) [Vår översättning från engelska]

Dead Prez och Lenin om staten och revolutionen

Låten "Police State" av hip hop-gruppen Dead Prez börjar med ett utdrag ur ett tal av en viss Chairman Omali Yeshitela, som tydligen är grundare av rörelsen the Uhuru Movement. Vi vet inte mycket om Omali eller Uhuru-rörelsen, men vad han säger i det här stycket är en ganska bra sammanfattning av marxismens uppfattning om staten, och tyder på att Omali har läst en del Lenin.

Såhär säger Chairman Omali:


You have the emergence in human society 
Of this thing that's called the State
What is the State? The State is this organized bureaucracy
It is the police department. It is the Army, the Navy
It is the prison system, the courts, and what have you
This is the State it is a repressive organization
But the state and gee, well, you know, 
You've got to have the police, cause.. 
If there were no police, look at what you'd be doing to yourselves!
You'd be killing each other if there were no police! 
But the reality is
The police become necessary in human society 
Only at that junction in human society 
Where it is split between those who have and those who ain't got


Vi kan bara hålla med. I Staten och revolutionen skriver Lenin bl.a.:

"Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga." (V.I. Lenin - Staten och revolutionen)

"Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en "ordning", som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar." (ibid.)

Och sedan fortsätter han med att tala om hur de falska, borgerliga "socialisterna" - mensjevikerna, revisionisterna - förvränger marxismen och påstår att staten inte alls är någon förtrycksapparat, utan ett medel för att "försona" klasserna. Dessa småborgerliga "demokrater" påstår alltså att den borgerliga staten kan användas för att lösa konflikten mellan "those who have and those who ain't got". Vi kommunister och alla arbetare som får känna på borgarstatens förföljelser vet att det är lögn.

"Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas "försoning" genom "staten". Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om "försoning". Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socalistisk fraseologi." (ibid.)

Att fundera över: vilka "småborgerliga demokrater med nästan-socialistisk fraseologi" finns det idag i Sverige som menar att den borgerliga staten skall användas för att "försona klasserna"? Vilka finns det inom "vänstern" som försvarar den borgerliga statens våldsmonopol?