Den nya regeringen rustar för klasskrig

Reaktionerna på den nya regeringen och den politik den planerar att genomföra har i huvudsak handlat om dess "nyliberala" karaktär, d.v.s. angreppen på arbetsrätten, de fortsatta nedskärningarna och diverse fördelar för de som redan har det gott ställt på arbetarklassens bekostnad. Dessa reaktioner, som förstås är helt berättigade, fångas som vanligt upp av den reformistiska "vänsterns" olika falanger och kanaliseras således in i hopplösa drömmar om en återgång till den socialdemokratiska "välfärden" eller lokal "direktdemokrati" under statens beskydd. Samtidigt så har nästan ingen uppmärksamhet alls ägnats åt det utpräglat rasistiska innehållet i "överenskommelsen" (förslagen om "språktest", "integration" och "kamp mot hedersbrott" handlar inte om någonting annat än rasistisk hets) eller åt hela den lista på åtgärder för ökad repression och övervakning som ingår i den nya regeringens planer. Denna politik för att stärka den härskande klassens förtrycksapparat har samma s.k. "vänster" inte bara hållit tyst om, utan även i många fall gett sitt aktiva stöd till.

I den nya regeringens planer ingår bl.a. följande:

• 10 000 nya poliser och i allmänhet "utökade resurser till polisen" 
• Ny myndighet för psykologiskt försvar 
• Fortsatt militär upprustning, förstärkning av försvarsmakten 
• Ny datalagringslagstiftning för att kunna tvinga operatörer att lagra abonnentdata och utlämna information till polisen
• Utökade möjligheter för SÄPO och andra myndigheter att använda hemlig avlyssning
• Utökade möjligheter för myndigheter att ta del av signalspaningsinformation
• Lagändring som ger polisen rätt att besluta om kameraövervakning på allmän plats utan att först behöva söka tillstånd
• Förbud mot oregistrerade kontaktkort för att underlätta identifiering av telefonanvändare

Det kan också tilläggas att regeringen och övriga partier redan uttryckt sig positivt vad gäller möjligheten att sätta in militär mot den egna befolkningen och angående ett eventuellt förbud mot "extremistiska" organisationer.

Det är alltså ganska uppenbart att de som har makten inte förväntar sig någon lugn och fredlig utveckling av "demokratin" och det "öppna samhället" under de kommande åren. Vad är det då de är så rädda för? Vad är det för konflikter och hot som alla dessa poliser, all denna övervakning och avlyssning, all denna upprustning och krigshets och alla dessa inskränkningar av de demokratiska rättigheterna är tänkta att bekämpa? De officiella motiveringarna om "den ökade brottsligheten", "terrorismen" och "hotet från Ryssland" tjänar i första hand till att skapa acceptans hos befolkningen med hjälp av en oavbruten hets- och skrämselkampanj, men har inte mycket grund i verkligheten (det är fortfarande extremt många fler som dör i arbetsplatsolyckor eller i väntan på vård än av skjutningar eller "terrordåd").

Vad det egentligen handlar om är borgarklassens behov av att stärka sin våldsapparat och hela sin diktatur i ett läge då kapitalismen - hela det imperialistiska systemet i världen, som Sverige ingår i - befinner sig i sin slutliga kris. Det är inte längre möjligt att på samma sätt som tidigare använda sig av socialdemokratisk "välfärd" för att stabilisera kapitalismen, och de försämringar av arbetarklassens och folkets livsvillkor som de nu genomför kommer att fortsätta oavsett vilken regering de tillsätter. Sveriges och de övriga imperialistmakternas utsugning av tredje världens folk och de fortsatta folkmordskrigen alstrar mer och mer motstånd och hat mot imperialismen. Samtidigt försöker alla imperialisterna rädda sitt system genom att än en gång dela upp världen emellan sig, vilket oundvikligen innebär krig och massmord i stor skala. Det är med dessa framtidsutsikter i åtanke som de svenska kapitalisterna och deras stat, liksom alla de imperialistiska staterna, nu vässar sina knivar och gör sig redo att sätta hårt mot hårt.

Det är många som tror att pratet om uppror är förlegat och att de härskande knappast har någon anledning att vara rädda för revolution, särskilt inte i fredliga lilla Sverige. Vid en första anblick kan man lätt tro att de har rätt: den idag existerande "vänstern" (inklusive dem som brukar kallas "vänsterextremister") har idag närmast enhälligt förkastat alla tankar på att störta kapitalet med våld, och en stor del av arbetarklassen i Sverige får fortfarande tillräckligt mycket smulor från utplundringen av tredje världens folk för att vara nöjda och stämma in i försvaret av borgarklassens "västerländska civilisation" mot de "barbariska horderna". Trots den nya regeringens skamlösa attacker på arbetarklassens rättigheter så har vi ännu inte sett mer än några enstaka symboliska gula västar på Sveriges gator.

Men detta tillstånd är inte stabilt och varar inte för evigt. Även i de imperialistiska "västländerna" reser sig arbetarklassen allt mer mot systemet; de "gula västarna" är bara det senaste exemplet på hur breda sektorer av arbetarklassen går ut i våldsamt uppror, och i de fattiga arbetarförorterna flammar upproret ständigt upp på nytt. Även om det är miljarderna av arbetare och bönder i tredje världen som kommer att gå i första ledet i bortsopandet av det ruttna gamla utsugarsystemet i världen, så betyder det inte att kapitalisterna här hemma lugnt kan förlita sig på "sina egna" arbetares fredliga underdånighet. De rustar redan för fullt för att hålla oss nere och inbillar sig fåfängt att de ska kunna rädda sitt ruttnande system med sina poliser, sina vapen och sin repression. Det är hög tid att vi också rustar oss.