"Kommunistiska Partiets" illa förklädda reformism och socialchauvinism

Malmöavdelningen av ”Kommunistiska Partiet” delade nyligen ut flygblad till polska arbetare med texten: ”Gå med i facket eller åk hem”. Tilltaget, som förstås stött på hård kritik från diverse håll, försvaras av KP med att de polska arbetarna – som hyrs ut till att jobba för slavlöner av bemanningsmaffian - är ”lönedumpare” och därmed att jämställa med strejkbrytare. Anklagelserna om rasism avfärdas som ”PK” och ”identitetspolitik” och alla som kritiserar KP betecknas som ”anarkister” eller ”småborgare”. I själva verket har KP:s opportunistiska politik en hel del gemensamt med den småborgerliga reformism och opportunism som utmärker såväl anarkismen som den borgerliga ”vänstern” i övrigt. Och det bör väl vara ganska uppenbart för var och en att ”åk hem” – aktionen knappast lär bidra till att förmå de polska arbetarna att organisera sig för revolution eller förena sig med de svenska arbetarna mot kapitalet.

KP:s aktion mot de polska arbetarna måste ses i sitt sammanhang, d.v.s. som en del av partiets politik i sin helhet. Sedan flera år tillbaka har KP (i likhet med sossarna och andra) försökt sno röster från SD och V genom att hänga på den imperialistiska statens hetskampanjer mot invandrare och för hårdare repression, fler poliser o.s.v. Parollen ”åk hem” följer samma logik som partiets övriga paroller ”krafttag mot de kriminella”, ”stärk Sveriges gränsskydd”, som i sin tur är ungefär samma paroller som vi idag hör från vartenda riksdagsparti från M och SD till S och V. Att en sådan politik knappast har något att göra med varken marxism-leninism eller revolution har kanske blivit uppenbart även för KP själva, då de som bekant i samma veva har gjort sig av med både (r) och –ml i partiets namn.   

Men den reaktionära smörja - hafsigt förklädd till ”arbetarpolitik” - som KP nu prånglar ut går längre tillbaka än de senaste årens valkampanjer. Ända sedan den tid då KFML(r) blev KPML(r) och ”bröt med maoismen”, så har partiet tagit allt större kliv bort från marxismen och den revolutionära kampen, för att i stället anta en närmast anarkosyndikalistisk linje och fokusera allt mer på de borgerliga valen, fackföreningarna och den ekonomiska kampen. I stället för att låta strejkerna och det legala arbetet tjäna till att bygga ett revolutionärt Parti, ett Parti av ny typ, en arbetarklassens förtrupp för att beväpna och leda klassen i väpnad kamp för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, så användes de till att bygga ännu ett borgerligt ”socialistiskt” parti, utformat för borgarklassens val, för att fiska röster genom reformlöften och sprida illusioner om en mer eller mindre fredlig ”revolution” i en avlägsen framtid. I stället för ett parti baserat på de breda massorna av de mest förtryckta och exploaterade arbetarna, blev det ett parti baserat på arbetararistokratin, på de fackliga karriäristerna och på de småborgerliga tjänstemännen, d.v.s. de samhällsskikt vars materiella intressen är bundna till den borgerliga imperialistiska staten och till socialfascismens korporativa organisationer.

Politiskt tog sig detta uttryck i att de marxistiska och leninistiska principer, som partiet fortfarande påstod sig försvara, ersattes av ett slags påstått ”arbetarklassens sunda förnuft”, vilket i verkligheten inte betydde något annat än att upphöja det borgerliga inflytandet inom klassen till vägledande ideologi. D.v.s. raka motsatsen till det som Lenin kallade ”kärnan i den marxistiska taktiken”, att ”stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna”, till den del av klassen som ”inte är infekterad av den borgerliga respektabiliteten”. Som så många andra partier, vilka har övergett marxismen och revolutionen, så satsade KP allt på den ekonomiska kampen och det legala arbetet under förevändningen att ”skapa opinion” och ”samla krafter” för en framtida revolution, ända tills det där med revolutionen och socialismen blev allt mer diffust och avlägset och det enda som återstod var gammal vanlig reformism och opportunism i kapitalets ledband. Det är därför också helt logiskt, att KP sedan länge fördömer alla våldsamma protester och aktioner mot borgarstaten som ”anarkistiska” och uppmanar till laglydighet och ”ordning och reda”.

KP är inte heller det första ”arbetarpartiet” i historien vars reformism och opportunism lett till chauvinistiska och rent rasistiska ställningstaganden. När kapitalisterna i USA och i andra länder började använda de svarta före detta slavarna och de förtryckta folken från kolonierna för att hetsa arbetare mot arbetare i konkurrensen om jobben och lönerna, så var det ofta just dessa, de mest rättslösa och nedtryckta arbetarna, som användes som strejkbrytare. Så kunde de vita arbetarna hetsas mot de svarta, precis som de engelska arbetarna hade hetsats mot de irländska i 1800-talets England, och på så vis kunde arbetarklassen hållas splittrad och en del av klassen t.o.m. förmås att identifiera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess stat i stället för med den internationella arbetarklassen. Mikael Nyberg har tagit upp exemplet med de sydafrikanska kommunister som, i uppror mot gruvägarnas försök att dumpa löner och anställningsvillkor med hjälp av svarta arbetare, reste parollen ”arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika”. På samma sätt kan borgarklassen och dess lakejer inom arbetarklassen idag rikta arbetarklassens vrede mot ”invandringen”, mot ”brottsligheten”, mot muslimer eller polacker i precis samma syfte: att göra åtminstone en del av arbetarklassen och det arbetande folket till den imperialistiska utsugningens försvarare, ofta med hjälp av just ”arbetar”-retorik och löften om reformer.

KP:s nuvarande politik är ett skolexempel på hur socialchauvinismen (socialism i ord, proimperialistisk borgerlig nationalism i handling) och dess rasism är en direkt följd av revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen, och på hur denna har vuxit fram som en följd av imperialismen och dess uppdelning av världen i rika imperialistländer och förtryckta, utsugna s.k. låglöneländer.  

Hur bör då arbetarrörelsen förhålla sig till den importerade arbetskraft som utnyttjas för lönedumpning? För reformister och anarkister, som inte har någon verklig avsikt att störta kapitalismen, handlar allt om att försvara de kortsiktiga ekonomiska intressena hos arbetarna i det egna landet, på den egna arbetsplatsen eller i den egna organisationen. För kommunisterna och revolutionärerna är kampen för dagskraven en del av, och ett sätt att utveckla, kampen för att ta makten och störta hela utsugarsystemet, och därför står kampen för att ena klassen internationellt och beväpna den med proletär ideologi och politik i främsta rummet. En av kommunisternas viktigaste uppgifter är att krossa socialchauvinismens splittrande inflytande inom arbetarklassen, för att klassen i hela världen ska kunna gå i spetsen för kampen mot imperialismen i förbund med de förtryckta folken. Ett ”arbetarparti” som utger sig för att vara antiimperialistiskt och kämpa för att ena klassen över gränserna, men samtidigt försöker vinna sympatier genom att hänga på kapitalets hetskampanjer, det är inget arbetarparti.

USA: Black Panthers vs Black Lives Matter

Vi har översatt följande artikel från den nordamerikanska bloggen "The Third Sword":

Några kommentarer om Glen Fords artikel "Vad skulle Svarta Pantrarna tycka om Black Lives Matter?" 

I sin artikel från oktober förra året tar Glen Ford upp några mycket viktiga frågor angående organisationen Black Lives Matter [BLM], genom att jämföra den med Black Panther Party's [BPP] politik och visa hur rörelser som BLM finansieras och används av Yankeeimperialismens borgarklass och dess stat för att manipulera och kontrollera de arbetande massornas rättfärdiga kamper. Som artikeln helt riktigt påpekar: "Man måste inte vara en sån där konspiratorisk stofil som avfärdar varje tecken på folklig protest som 'George Soros-pengar' för att erkänna det faktum att mycket av det som tas för folklig, progressiv gräsrots-aktivism har koopterats, tagits över och/eller skapats av storföretags-Amerika, det av storföretagen finansierade "nonprofit industrial complex" och Wall Streets gode vän det Demokratiska Partiet, sedan länge känt bland vänsterfolk som 'de sociala rörelsernas begravningsplats'." 

Detta är förstås ingenting nytt. Under hela kapitalismens historia - särskilt i dess imperialistiska stadium - har den härskande klassen lärt sig att upproret inte kan hållas borta enbart med repression, som tenderar att kasta mer bränsle på elden. Borgarklassen har blivit experter på att infiltrera och manipulera - och t.o.m. skapa sina egna falska versioner av - folkliga proteströrelser, och på så vis förvandla dem till redskap i den borgerliga diktaturens och den imperialistiska utsugningens och folkmordets tjänst. De fascistiska rörelserna är ett exempel på detta; dagens borgerliga, liberala versioner av feminism och "antirasism" är ett annat. I båda fallen förlitar sig den härskande klassen på karriärhungriga småborgerliga intellektuella och på arbetararistokratin för att ta ledningen och kanalisera massornas vrede bort från den proletära revolutionen och in i reformism och liberalism. För att förhindra uppkomsten av en revolutionär rörelse som kan förena alla förtryckta under proletär ledning och ideologi för att krossa den gamla ordningen och bygga den nya, använder de öppen rasism och chauvinism såväl som "identitetspolitik" och "intersektionalism" för att hålla folket splittrat. Som Ford helt riktigt påpekar, så har denna borgerliga "vänsterism" alltid varit nära kopplad till det Demokratiska Partiet, och det är onekligen så att BLM såväl som det mesta av den feministiska rörelsen i stor utsträckning används som fotsoldater och kampanjarbetare för det reaktionära, krigshetsande Clinton-lägret, som använder en påstådd "kamp mot Trumps fascism" för att dölja det faktum att den ökande reaktionariseringen och fascistiseringen av den borgerliga diktaturen har genomförts av paret Clinton och Obama såväl som av Bush och Trump (som en fotnot, se hur Avakians revisionistiska RCP följer denna agenda med sin "Vägra fascismen"-kampanj, och tillämpar den revisionistiska politiken med "antifascistisk enhetsfront" med borgarklassen som förevändning för reformism och kapitulation).

I det avseendet är Fords jämförelse mellan BLM och Svarta Pantrarna relevant och viktig. Där dagens "vänster", inklusive en del av de mer avancerade, maoistiskt orienterade grupperna, ägnar sin tid åt att käbbla över anklagelser om "vithet" eller "homofobi", så insisterade Svarta Pantrar som Eldridge Cleaver och Fred Hampton på "behovet av en förenad revolutionär rörelse"... upplyst av den

Fred Hampton, Black Panther Party

vetenskapliga socialismens revolutionära principer" och praktiserade denna ide genom att knyta band till vita och latinamerikanska arbetarorganisationer. Detta är ett av de främsta skälen till att den imperialistiska staten definierade BPP som "det största hotet mot landets interna säkerhet" och mördade och fängslade dess ledare, medan BLM får ett bidrag på 100 miljoner dollar av Ford Foundation och leds av folk med "nära band till storföretag, stiftelser, akademiska och statsfinansierade instanser".

Men, trots allt Glen Fords prat om klasskamp och hans förkastande av den koopterade, liberala "vänstern", så är det han föreslår inte revolution utan bara ett annat gammalt välkänt sätt att administrera borgarklassens diktatur: illusionen om reformistisk "demokratisk socialism". Vad BLM borde ha gjort, enligt Ford, är att stödja den "anti-nyliberala kandidaten Sanders" och Green Party's "revolutionära reformer" och "sociala rekonstruktionsprogram". Det är också därför som han i sin beskrivning av Svarta Pantrarna inte känns vid kampen inom själva BPP mellan reformism och revolution, utan i stället försöker sudda ut gränsen mellan de två. För oss kommunister, oss marxist-leninist-maoister, så är revolutionen inte bara "förändring av hela samhället" utan först och främst "en våldsakt varigenom en klass störtar en annan" (Ordförande Mao), och den proletära revolutionen betyder förstörandet av den borgerliga staten, byggandet av den proletära staten och den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur fram till kommunismen, genom folkkrig. Kamperna inom BPP, dess revolutionära sida liksom många av dess ledares senare förfall ner i reformism, välgörenhet och t.o.m. politiska karriärer inom den imperialistiska staten, är saker som måste utvärderas av det här landets kommunister genom att tillämpa marxismen-leninismen-maoismen på USA:s specifika förhållanden.

Medan nationellt förtryck och rasism fortsätter att vara en integrerad del av USA:s imperialistiska system - och det är brådskande för kommunisterna i det här landet att utveckla massarbetet och tvålinjerskampen för att nå enighet i frågan om den svarta nationella befrielsen och dess förhållande till den proletära revolutionen i dess helhet - så kan vi inte tillåta att liberal, borgerlig "antirasism" och "intersektionalism" används för att splittra oss och avleda oss från uppgiften att bygga det Kommunistiska Partiet för att leda alla de förtryckta massorna i revolution. Vi måste hålla i åtanke vad Ordförande Mao skrev 1968, då han uttryckte sitt stöd till det svarta folkets kamp i USA:

"Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA."

Oktoberrevolutionen och den krossade legenden om raserna

"Detta innebär att Oktoberrevolutionen har inlett en ny era, en era av koloniala revolutioner som genomförs i världens förtryckta länder i förbund med proletariatet och under proletariatets ledning.

Tidigare rådde den "accepterade" idén att världen sedan urminnes tider är indelad i underlägsna och överlägsna raser, i svarta och vita, av vilka de förra sägs vara oförmögna till civilisation och dömda att vara föremål för utsugning, medan de senare sägs vara civilisationens enda bärare, vars mission det är att suga ut de förstnämnda.

Denna legend måste nu ses som krossad och kasserad. Ett av Oktoberrevolutionens viktigaste resultat är att den utdelade ett dödligt slag mot denna legend, genom att i praktiken visa att de befriade icke-europeiska folken, som dragits in i sovjet-utvecklingens fåra, inte är ett uns mindre förmögna att föra fram en verkligt progressiv kultur och en verkligt progressiv civilisation än de europeiska folken är.

Tidigare rådde den "accepterade" idén att den enda metoden för att befria de förtryckta folken vore den borgerliga nationalismens metod, den metod som drar nationerna bort från varandra, som splittrar nationerna, som förstärker den nationella fiendskapen mellan de olika nationernas arbetande massor.

Denna legend måste nu ses som motbevisad. Ett av Oktoberrevolutionens viktigaste resultat är att den utdelade ett dödligt slag mot denna legend, genom att i praktiken visa möjligheten och ändmålsenligheten i den proletära, internationalistiska metoden för att befria de förtryckta folken, som den enda korrekta metoden; genom att i praktiken visa möjligheten och ändamålsenligheten i ett broderligt förbund av arbetarna och bönderna i de mest olika nationer, baserat på frivillighetens och internationalismens principer. Existensen av de Socialistiska Rådsrepublikernas Union, som är prototypen för den framtida integrationen av de arbetande folken i alla länder i ett enda världsomspännande ekonomiskt system, kan inte annat än tjäna som ett direkt bevis på detta."

(Josef Stalin, Oktoberrevolutionens internationella karaktär)

Fred Hampton om klasskamp och rasism

Fred Hampton

“You know, a lot of people have hang-ups with the Party because the Party talks about a class struggle. We say primarily that the priority of this struggle is class. That Marx and Lenin and Che Guevara and Mao Tse-tung and anybody else that has ever said or knew or practiced anything about revolution always said that a revolution is a class struggle. It was one class - the oppressed, and that other class - the oppressor. And it’s got to be a universal fact. Those that don’t admit to that are those that don’t want to get involved in a revolution, because they know as long as they’re dealing with a race thing, they’ll never be involved in a revolution. (...)

We never negated the fact that there was racism in America, but we said that the by-product, what comes off of capitalism, that happens to be racism. That capitalism comes first and next is racism. That when they brought slaves over here, it was to make money. So first the idea came that we want to make money, then the slaves came in order to make that money. That means, through historical fact, that racism had to come from capitalism. It had to be capitalism first and racism was a byproduct of that.”

(Fred Hampton, Black Panther Party, 1968)

Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen

En läsare uppmärksammade oss nyligen på ett intressant avsnitt i boken The Class Struggle in the Ancient Greek World (Klasskampen i den antika grekiska världen) av den marxistiske* historikern G.E.M. De Ste. Croix. I ett kapitel där han diskuterar hur man skall använda begreppet klass kommer han in på frågan om den nutida invandringen (vi har själva gjort en snabb översättning från engelska, originalet finns här):

"Till stöd för att uppfatta klass som framför allt det kollektiva sociala uttrycket för den existerande utsugningen, snarare än (vilket är den andra extremen) som självmedveten och samfälld politisk aktivitet, vill jag anföra ett nutida fenomen av mycket stort intresse: den stora klass av tillfälliga migrerande (eller invandrade) arbetare som kommer till länderna i Nordvästeuropa huvudsakligen från länderna kring Medelhavet, och vars antal under åren från ungefär 1957 till 1972 var i storleksordningen 9 miljoner, en siffra som numera är mycket högre. Denna extraordinära förflyttning, som har beskrivits som 'omvänd kolonisering', har nyligen blivit föremål för en detaljerad och utmärkt studie, Immigrant Workers and Class Structure in Western Europe [Invandrade arbetare och klasstruktur i Västeuropa] (1973) av Stephen Castles och Godula Kosack, som påpekar att den 'innefattar överföringen av en värdefull ekonomisk resurs - mänsklig arbetskraft - från de fattiga till de rika länderna'. Invandrade arbetare innehar vanligen de lägsta befattningarna i arbetshierarkin, vilka de infödda arbetarna föredrar att undvika och ofta knappt kan förmås att åta sig över huvud taget, och vilka har de lägsta lönenivåerna. De flesta av dessa migranter har inga politiska rättigheter och är inte med i fackföreningar, och de kan vanligtvis inte vidta åtgärder för att försvara sin ställning. Även om fackliga stridsåtgärder ibland kan vara tillgängliga för dem i princip, så finns det knappast någon chans att de hänger sig åt dem, då det skulle innebära att sätta hela sin ställning på spel och riskera att väcka de inföddas oresonliga fientlighet. Invandrare är därför mer utsatta för hänsynslös utsugning än de infödda arbetarna, och de utsätts ofta för en grad av "disciplin" som den infödda arbetaren inte skulle tolerera. Detta kan inte bara ha ekonomiska utan även sociala och politiska effekter, som sträcker sig långt utanför invandrarnas egen krets. Som Castles och Kosack uttrycker det, 'invandringen bidrar till att ge stora delar av den infödda arbetarklassen medvetandet hos en 'arbetararistokrati' som stödjer eller accepterar utsugningen av en annan del av arbetarklassen. På detta sätt hjälper invandringen till att stabilisera den kapitalistiska ordningen, inte bara ekonomiskt utan också politiskt' - ett faktum som förstås har noterats med stort gillande av medlemmarna av den härskande klassen i värdländerna'.
(…)
'Invandrade arbetare kan inte anses vara en särskild klass… Alla arbetare, invandrade eller infödda, kroppsarbetare eller inte, har proletariatets grundläggande egenskaper: de äger eller kontrollerar inte produktionsmedlen, de arbetar under andras befallningar och i andras intresse, och de har ingen kontroll över produkten av sitt arbete… Invandrade arbetare och infödda arbetare utgör tillsammans arbetarklassen i dagens Västeuropa, men den är en delad klass… Vi kan därför tala om två skikt inom arbetarklassen [där de infödda arbetarna utgör det övre och invandrarna det undre skiktet]'"

Vi tror att den här beskrivningen stämmer ganska bra. Jämför även med hur Marx beskrev förhållandet mellan irländska och engelska arbetare i England på 1800-talet. Det som är uppenbart är att imperialismens utsugning av de fattiga länderna i tredje världen på ett avgörande sätt påverkar förutsättningarna för klasskampen och revolutionen i alla länder, och att borgarklassen har sina egna skäl att vilja ta emot invandrare. Men vilka slutsatser skall revolutionärerna och kommunisterna dra av detta, och hur skall de utforma sin politik utifrån denna verklighet?

För det första: är det verkligen så enkelt att arbetarklassen i t.ex. Sverige bara består av två skikt, och att det ena består av "svenskar" och det andra av "invandrare"? Nej, verkligheten ser självklart mer komplicerad ut än så, och självklart så ingår även många infödda svenskar i proletariatets undre skikt (även om det som Castles och Kosack beskriver i grunden är riktigt). En mer specifik analys av arbetarklassens olika skikt i Sverige finner vi i den här genomgången av klasserna i det svenska samhället, som den maoistiska Studiecirkeln 24 September gjorde för några år sedan.

För det andra: om invandringen "hjälper till att stabilisera den kapitalistiska ordningen", betyder det att vi bör säga nej till invandring? En del som kallar sig "kommunister" och "socialister" har dragit den slutsatsen; bloggare som Stefan Lindgren och "Björnbrum" har t.ex. gått så långt att de öppet försvarar fascistiska rörelser som Pegida och skamlöst hänger sig åt borgerlig nationalism. Även om dessa individer i sig själva inte har något större inflytande, så representerar de en ståndpunkt som förekommer även på andra håll inom "vänstern" och som om den får spridning inom arbetarklassen är mycket skadlig för vår kamp.

Hur resonerar då dessa "invandringskritiska" s.k. "socialister"? Hur menar de att kampen "mot invandringen" tjänar arbetarklassens kamp för att ta makten? När man tittar lite närmare på deras argument så blir det snabbt tydligt att de inte alls tänker i de banorna. Vad de förespråkar är inte arbetarklassens revolution, utan en återgång till det socialfascistiska "folkhemmet", drömmen om en "stabil" kapitalism med "välfärdspolitik" finansierad genom utsugningen av folken i tredje världens förtryckta nationer. De utger sig för att vara "antiimperialister", men när det gäller den svenska imperialismen så försvarar de den till varje pris (Björnbrum: "Fattigdomen utomlands är ett utländskt problem. Sverige kan efter förmåga ställa upp, men problemet är inte vårt"). I stället för att basera sig på det undre skiktet av arbetarklassen - d.v.s. de mest utsugna och förtryckta - för att mobilisera till kamp mot borgarstaten, så utgår de ifrån klassens övre skikt och predikar "lag och ordning" i stället för uppror. Vad detta innebär politiskt sammanfattade Lenin år 1916:

"Till de mest spridda av kautskyanismens sofismer hör hänvisningen till "massorna". Vi vill inte lösrycka oss från massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter hur Engels ställde denna fråga. De engelska tradeunionernas "massorganisationer" stod under 1800-talet på det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonade sig inte av denna orsak med detsamma utan avslöjade det. De glömde för det första inte att tradeunionernas organisationer direkt omfattar bara proletariatets minoritet. Och i England var på den tiden, liksom i Tyskland idag, inte mer än en femtedel av proletariatet organiserad. Att på allvar tro, att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel. För det andra - och det är huvudsaken - är det här inte så mycket fråga om antalet medlemmar i organisationen som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, d.v.s. massornas frigörelse från kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare var riktigt ifråga om England på 1800-talet och är idag riktigt ifråga om Tyskland och andra länder.

Från de gamla tradeunionernas "borgerliga arbetarparti", från den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den "understa massan", den faktiska majoriteten, och till denna, som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten", appellerar han. Det är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden." (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen, 1916) [vår fetstil -JB]

Av allt detta kan vi dra några slutsatser: borgarklassen har ett intresse av att splittra upp arbetarklassen i grupper som kan vändas mot varandra. I detta spelar imperialismens utsugning av de förtryckta nationerna och invandringen en tydlig roll. Opportunisterna och socialchauvinisterna väljer i detta läge att bidra till splittringen, och några av dem gör så genom att delta i den rasistiska hetsen (som Marx beskrev) och försvara den borgerliga ordningen i "välfärdens" namn. De klassmedvetna arbetarna å andra sidan måste i stället bekämpa rasismen och splittringen genom att (som Engels sade) appellera till "den understa massan" för att kunna bygga en revolutionär arbetarrörelse. Detta måste idag innebära kamp både mot den rasistiska, "invandringskritiska" och arbetarfientliga hetsen och mot den borgerliga, liberala så kallade "antirasismen". Invandringen har idag både potentialen att bidra till att (kortsiktigt) stabilisera kapitalismen och samtidigt potentialen att bidra till att undergräva den och störta den. Det är upp till kommunisterna och revolutionärerna att se till så att det blir det senare alternativet; de "invandringskritiska" har redan tydligt visat att de föredrar det förstnämnda.

__________________________________

* Hur marxistisk De St. Croix verkligen är har vi inte kunnat bedöma ännu, men hans bok tar upp flera intressanta frågor.

Mer om den pro-imperialistiska "vänstern"

Vi kommer ofta in på frågan om de s.k. "socialister" i de rika länderna som mer eller mindre öppet och skamlöst ställer sig på imperialisternas sida och försvarar deras utsugning och förtryck av de förtryckta nationerna i tredje världen: Vänsterpartiet och liknande partier som stödjer imperialistiska folkmordskrig, anarkistiska intellektuella som förnekar att imperialismen över huvud taget existerar och motsätter sig vår kamp för att störta den, gamla avfällingar från 60- och 70-talets "ML"-rörelse som kallar sig antiimperialister men försvarar den "egna" (t.ex. den svenska) imperialiststaten, det socialfascistiska "folkhemmet" och imperialisternas prat om en "multipolär värld". Och så vidare. Den lilla klicken av monopolkapitalister har till stor del lyckats sprida sin egen attityd och världsbild även bland den övriga befolkningen; en arrogant och chauvinistisk idé om sig själva som representanter för den "civiliserade" världen, vars uppgift det är att "hjälpa de primitiva barbarerna" i de fattiga länderna. Denna lögnaktiga världsbild (och dess inneboende rasism) sitter djupt rotad även bland de mest vältaliga s.k. "antirasister", särskilt i ett land som Sverige, och givetvis särskilt hos de klasser och skikt som har mest att förlora på den imperialistiska statens undergång. 

Revisionism och opportunism finns förstås inte bara inom "vänstern" i de rika, imperialistiska länderna - men det är där de har sitt ursprung; i imperialismens utsugning av tredje världen, som Lenin tydligt förklarar i stycket här nedan. Han fokuserar här förstås på arbetararistokratin - de "arbetarrörelsens" pampar och byråkrater som idag snarast blivit en del av borgarklassen - men man skall inte glömma att denna opportunism och denna lojalitet med storkapitalet på olika sätt präglar HELA samhället i ett imperialistiskt land, inklusive delar av själva arbetarklassen. Det är också därför vi alltid påminner om vad Engels sade, om vikten av att gå till "den understa massan" inom arbetarklassen, den som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten".

"Här måste vi fråga oss hur det kommer sig att sådana riktningar [revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen - övers. anmärkning] är så starka i Europa och varför denna opportunism är starkare i Västeuropa än i vårt land. Jo, det beror på att de framskridna länderna har baserat och fortsätter att basera sin kultur på möjligheten att leva på en miljard förtryckta människors bekostnad. Det beror på att dessa länders kapitalister inhöstar mycket mer på detta sätt än den profit de skulle kunna få genom att utplundra det egna landets arbetare.
Före kriget ansågs att de tre rikaste länderna, England, Frankrike och Tyskland, enbart på kapitalexporten, andra källor inte inräknade, tog in 8-10 miljarder francs i årsinkomster.
Av denna nätta summa kan man självfallet slänga till arbetarledarna och arbetararistokratin åtminstone en halv miljard i allmosor och allehanda mutor. Och det är just mutor det hela går ut på. Det görs på tusen olika sätt: genom att höja kulturen i större centra, inrätta bildningsinstitutioner, ordna tusentals trevliga befattningar åt kooperationsledare, fackföreningsledare, parlamentsledare. Detta görs överallt där det råder moderna civiliserade kapitalistiska förhållanden. Och dessa miljarder i extraprofit utgör den ekonomiska grund, på vilken opportunismen inom arbetarrörelsen vilar. De opportunistiska ledarna, arbetarklassens toppskikt, arbetararistokratin är i Amerika, i England, i Frankrike ojämförligt mer hårdnackade; de gör starkare motstånd mot den kommunistiska rörelsen. Och därför måste vi vara beredda på att det blir besvärligare för de europeiska och amerikanska arbetarpartierna att befria sig från denna sjukdom än det var i vårt land. Vi vet att väldiga framsteg i behandlingen av denna sjukdom har gjorts sedan Tredje internationalen grundades, men ännu är vi inte definitivt färdiga med den: arbetarpartierna, proletariatets revolutionära partier i hela världen har ännu långtifrån slutfört utrensningen av borgerligt inflytande, av opportunister i de egna leden."

(V.I. Lenin - Den Kommunistiska Internationalens Andra Kongress, 1920)

Om invandring: klasskamp i stället för fascism och "mångkultur"

Borgarklassen och dess intellektuella har de senaste åren lyckats skapa ett väldigt fokus på den s.k. "invandringsfrågan". Detta har skett genom främjandet av en fascistisk och rasistisk rörelse "mot invandring", parallellt med att övriga reaktionärer och liberaler i stor utsträckning fått med sig den nutida "vänstern" i en slags liberal "antirasism" som i namn av "mångfald", "mångkultur" och "tolerans" tar ställning "för invandring". Båda sidorna har hjälpt till att flytta fokus bort från klasskampen, bort från allt som rör borgarklassens utsugning av arbetarklassen och de förtryckta folken, och den borgerliga "mångfalds"-retoriken har gjort det möjligt för fascisterna att framställa sig som någon slags "folklig proteströrelse mot eliten". 

Hela diskussionen är så full av ideologiskt struntprat och floskler på båda sidor, så att det kan vara svårt att se vad det hela egentligen handlar om. Varför finns det invandring? Har borgarklassen och dess intellektuella plötsligt blivit välvilliga "antirasister"? Varför vill borgarna ha invandring, samtidigt som de främjar den "invandringskritiska" hetsen? Vad innebär invandringen för arbetarklassen, och vad innebär den för den borgarklassen? 

Huvuddelen av den s.k. "vänstern" ställer sig idag bakom en liberal s.k. "antirasism", utformad och ledd av borgarklassen. Det är således en "antirasism" som inte utgår från arbetarklassens intressen utan från borgarklassens; den sysselsätter sig därför med att diskutera på vilket sätt invandringen bör hanteras utifrån vad som är nyttigt för den kapitalistiska ekonomin, för profiten, för bevarandet av den borgerliga staten och den "politiska stabiliteten". Allt detta sveps in i en liberal, småborgerlig

demagogi om påstådda allmänmänskliga "rättigheter", om "individens frihet" med uppmaningar om att "tolerera" exotiska främmande "kulturer". I stället för att förkasta hela myten om "raser" och "kulturer", så godtar man den och spegelvänder den (här finns en bra artikel om detta). När den härskande klassen, som så många gånger förr, delar in arbetarklassen i grupper som vänds emot varandra, så strävar denna "antirasism" inte efter att ena arbetarna mot utsugarna, utan uppmanar dem i stället att "tolerera" splittringen. Med "postmodern" och "intersektionalistisk" s.k. identitetspolitik läggs fokus på diverse "marginaliserade" grupper, som uppmanas att kämpa för just sin egen specifika grupps rättigheter. D.v.s. att vi arbetare helst inte skall kämpa tillsammans för vår klass, utan för vilken som helst annan tillhörighet - i en mängd skilda kamper som går "tvärs över" klassgränserna, och där det då oftast "råkar" bli de borgerliga och småborgerliga intellektuella som tar ledningen. Resultatet blir fortsatt splittring och att arbetarklassen underkastas de ideologier som utarbetats på den härskande klassens skolor och universitet.

En mindre del av "vänstern" har valt ett annat sätt att svansa efter den härskande klassens agenda, och har dragit slutsatsen att "borgarklassen vill ha invandring, alltså måste vi bekämpa invandringen". Följaktligen finns det idag personer som kallar sig "kommunister" och "socialister" men som går samman med fascisterna i försvaret av den borgerliga staten, den imperialistiska nationen och dess "nationella kultur", som intressant nog ofta kopplas till en glorifiering av det svenska  "folkhemmet" (vilket som bekant bl.a. ägnade sig åt rasbiologi i statlig regi). Andra (och man finner dem både bland de parlamentariska och de "frihetliga") säger sig förkasta nationalism och fascism, men ställer villigt upp i reaktionens rasistiska och chauvinistiska hetskampanjer mot "främlingarna" och mot den tredje världens förtryckta nationer, idag ofta maskerat som en kamp "mot islamism" och "terrorism" och för "västerländsk demokrati".  Denna "invandringskritiska" och "antimuslimska" s.k. vänster gör i praktiken samma sak som "mångfalds"-förespråkarna: de försvarar (mer eller mindre medvetet) den borgerliga statens och det imperialistiska systemets intressen och hjälper till att splittra arbetarklassen och förhindra vårt enande med de förtryckta folken i världen.

Hur skall då arbetarklassen och kommunisterna förhålla sig till "invandringsfrågan"? För det första så ligger det inte i arbetarklassens intresse att försöka rädda den krisande kapitalistiska ekonomin och den borgerliga staten i hopp om att få några futtiga smulor från utsugarnas bord. Vår utgångspunkt måste i stället vara vad som tjänar arbetarklassens kamp för att organisera sig, krossa borgarstaten, upprätta arbetarklassens stat och bygga socialism. För borgarklassen fyller invandringen funktionen att skapa ett skikt av särskilt utsugna och förtryckta arbetare, som p.g.a. sin utsatthet kan tvingas acceptera lägre löner och sämre förhållanden. Eftersom detta bidrar till dumpade löner och försämrade villkor för HELA arbetarklassen, så kan arbetsköparna utnyttja detta för att vända de "svenska" arbetarnas vrede mot de "invandrade" arbetarna (en gammal beprövad metod: läs vad Marx skrev om irländska och engelska arbetare på 1800-talet). När detta kombineras med ett totalt undertryckande av arbetarklassens klassmedvetande och ideologi (bl.a. med hjälp av en "postmarxistisk" liberal "vänster"), så blir resultatet det vi ser idag: arbetarklassen splittras och försvagas, och fascisterna lyckas få en del av arbetarklassen att gå emot sina egna intressen och försvara utsugarsystemet. 

Svaret är, precis som Marx förklarade, att vi måste krossa alla dessa splittringsförsök och i stället ena arbetarklassen mot kapitalet och förena oss med de förtryckta nationerna i kamp mot imperialismen: inte försöka rädda kapitalismen med borgerlig nationalism, "mångfald" eller "välfärdspolitik", utan kämpa för våra dagskrav som en del av kampen för att ta makten. Alla segrar som arbetarklassen någonsin har uppnått har vi uppnått för att vi har förenat oss som klass, över nationsgränserna, oavsett vart vi kommer ifrån eller vilket kön vi tillhör. Om några av oss blir arbetslösa för att jobben gick till underbetalda polska arbetare, så är det vår uppgift att kämpa tillsammans med dessa polska arbetare mot utsugarna, inte att kräva att de skall åka hem, inte att fegt sparka neråt i stället för uppåt. När borgarna utnyttjar människor som flytt från krig och fattigdom till att utöka sin reservarmé av arbetslösa arbetare och på så vis hålla nere priset på arbetskraft, så blir dessa människor en del av arbetarklassen i Sverige, och om vi kämpar tillsammans som klass i stället för att låta fascisterna och de "mångkulturella" splittra oss så gör denna invandring oss starkare, inte svagare. 

(En intressant artikel om denna fråga publicerades nyligen i på tidskriften Clartés hemsida. Skribenten visar helt korrekt hur "invandringsfrågan" inte kan förstås utan att förstå imperialismen, och förklarar hur det hänger ihop att kapitalet behöver både invandring och hets mot invandring samtidigt. Han pekar också på den särskilda roll som den illegala invandringen tilldelas i imperialismens utsugningssystem. Det enda som är lite konstigt är att han i inledningen hävdar att kapitalet inte alls strävar efter att bygga en reservarmé av arbetslösa (som Marx skrev om) - i fortsättningen av artikeln visar han nämligen tvärtom att borgarna visst behöver invandring för att pressa ner löner och villkor, men att de samtidigt behöver kontrollera den och begränsa den. ) 

Marx om rasismen

Vi har skrivit en del här på bloggen om problemet med den borgerliga "antirasismen", och om att vi i stället behöver en proletär antirasism, baserad på arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot borgarklassen och imperialismen. Varför? Jo, därför att rasismen i sig är är både en produkt av klassamhället och ett sätt för borgarklassen att upprätthålla sin klassdiktatur. Det blir omöjligt att förstå och bekämpa rasismen om man inte förstår vad imperialismen är; hur borgarklassen i de rika imperialistiska länderna, t.ex. Sverige, suger ut de förtryckta nationerna i tredje världen, och hur borgarklassen ständigt skapar och håller rasismen vid liv för att splittra arbetarklassen. Här följer några stycken ur ett brev som Karl Marx skrev år 1870, där han med exemplet Irland förklarar väldigt tydligt hur detta fungerar. Och det är uppenbarligen minst lika giltigt idag som då det skrevs:

"Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England. 

Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution." 

"Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot “niggrerna” i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap. 

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om." 

(Karl Marx, brev till S. Meyer och A. Vogt, 1870)

"Hälsningar till de som kämpar mot fascismen"
V. Koretsky 1937

Kommunisternas inställning till antisemitism

Med tanke på vad som utspelas i Ukraina och Ryssland, och med tanke på hur borgarklassen idag använder sig av den rasistiska fascismen i Europa och världen, så kan det vara intressant att klargöra hur kommunisterna ser på frågan. Här följer två stycken av Lenin och ett kort citat av Stalin om antisemitismen, men samma principer gäller förstås all rasism, t.ex.  den som utsugarna och deras springpojkar idag riktar mot de arabiska folken eller "muslimerna". Vårt fördömande och vårt klasshat mot den sionistiska ultrareaktionära staten Israel är inte "antisemitism", utan är en självklar del av vår kamp mot imperialismen och står i överensstämmelse med vad Lenin säger här nedan om "judisk nationell kultur".

"Antisemitism betyder att sprida fientlighet mot judarna. När den avskyvärda tsaristiska monarkin genomlevde sina sista dagar försökte den hetsa okunniga arbetare och bönder mot judarna. I förbund med godsägarna och kapitalisterna organiserade den tsaristiska polisen pogromer mot judarna. Godsägarna och kapitalisterna försökte rikta de nödlidande arbetarnas och böndernas hat mot judarna. Även i andra länder ser vi ofta hur kapitalisterna underblåser hat mot judarna för att bedra arbetarna, och avleda deras uppmärksamhet från det arbetande folkets verkliga fiende, kapitalet. Hatet mot judarna lever bara kvar i de länder där godsägarnas och kapitalisternas slaveri har skapat bottenlös okunnighet bland arbetarna och bönderna. Bara de mest okunniga och kuvade människor kan tro på de lögner och det förtal som sprids om judarna. Det är en kvarleva från gamla feodala tider, då prästerna brände kättare på bål, bönderna levde i slaveri och folket var kuvat och stumt. Denna gamla, feodala okunnighet är på väg att försvinna, folkets ögon håller på att öppnas.
Det är inte judarna som är det arbetande folkets fiender. Det är kapitalisterna i alla länder som är arbetarnas fiender. Det finns arbetare bland judarna, och de utgör majoriteten. De är våra bröder, vilka precis som vi är förtryckta av kapitalet, de är våra kamrater i kampen för socialismen. Det finns kulaker, utsugare och kapitalister bland judarna, precis som bland ryssar och bland folk i alla länder. Kapitalisterna försöker så och underblåsa hat mellan arbetarna av olika tro, nationalitet och ras. De som inte arbetar hålls kvar vid makten av kapitalets makt och styrka. Rika judar, precis som rika ryssar och de rika i alla länder, står i förbund för att förtrycka, kuva, råna och splittra arbetarna.
Skam över den avskyvärda tsarismen som plågade och förföljde judarna. Skam över de som underblåser hat mot judarna, som underblåser hat mot andra nationer.
Länge leve den broderliga förtröstan och kampförbundet mellan arbetare i alla länder i kampen för att störta kapitalet."

(Ur Lenin - tal (grammofoninspelning) 1919: "Antijudiska pogromer", Collected Works,
band 29, s 252-253. Översättning från engelska, Göran Källqvist.)

"Judisk nationell kultur är rabbinernas och borgarnas paroll, våra fienders paroll. Men det finns andra element i den judiska kulturen och i judendomens hela historia. Av de 10,5 miljoner judarna i hela världen lever något mer än hälften i Galizien och Ryssland, efterblivna och halvt barbariska länder, som med våld håller judarna i en status som en kast. Den andra hälften lever i den civiliserade världen, och där är judarna inte en segregerad kast. Där har de stora universellt progressiva dragen i den judiska kulturen klart gjort sig gällande: dess internationalism, dess lyhördhet för epokens progressiva rörelser (procenten judar i de demokratiska och proletära rörelserna är överallt större än procenten judar inom den totala befolkningen).
Den som direkt eller indirekt ställer upp parollen om judisk ”nationell kultur” är (vilka goda avsikter han än må ha) en fiende till proletariatet, en anhängare till det gamla och det kastmässiga inom judendomen, en medhjälpare åt rabbinerna och borgarna. De judiska marxister däremot som förenar sig med de ryska, de litauiska, de ukrainska o a arbetarna i internationalistiska marxistiska organisationer och gör sin insats (på ryska likaväl som på jiddisch) för att skapa arbetarrörelsens internationalistiska kultur, dessa judar fullföljer – tvärtemot Bunds separatism judendomens bästa traditioner genom att bekämpa parollen om nationell kultur."

(Ur Lenin - Kritiska anmärkningar i nationella frågan, 1913)

"Nationell och rasmässig chauvinism är en rest från misantropiska seder som kännetecknar kannibalismens period. Antisemitism, som en extrem form av rasmässig chauvinism, är kannibalismens farligaste restprodukt.
Antisemitism tjänar till utsugarnas fördel som en åskledare som avleder de slag som det arbetande folket riktar mot kapitalismen. Antisemitismen är farlig för det arbetande folket då den är en falsk väg som leder dem bort från den riktiga vägen och leder dem in i djungeln. Således kan kommunister, såsom konsekventa internationalister, inte vara något annat än oförsonliga, svurna fiender till antisemitismen."

(Stalin - januari 1931, vår egen översättning från engelska)