Internationella Kvinnodagen: Leve den proletära feminismen!

Palestina: kvinnor i främsta ledet i kampen mot
den sionistiska ockupationen.

Den växande kvinnorörelsen runtom i världen är ett av de främsta exemplen på hur det gamla utsugar- och förtryckarsystemet befinner sig i sin slutliga kris, och ett av de främsta uttrycken för den revolutionära situation som utvecklas på olika sätt och i olika grader över hela klotet. Under 2019 och början av 2020 har vi sett en uppsjö av folkliga protester i vilka kvinnorna haft en framträdande roll. I massdemonstrationerna i Irak och Libanon - mot USA:s imperialism och mot de reaktionära regimernas politik - så har kvinnorna ofta gått i första ledet, och på eget iniativ kombinerat de övriga folkliga kraven med feministiska krav. Samma sak har vi sett i protesterna i Latinamerika. På flera platser förenas kampen mot sexuella övergrepp och våldtäkter med det arbetande folkets övriga dagskrav och kampen mot imperialismen. Precis som det har varit tidigare i historien så ser vi även idag ofta att det är kvinnorna som tar initiativet till kamp mot den ökade reaktionära repressionen, polisvåldet och imperialisternas krigsförberedelser.

Den härskande borgarklassen är medveten om faran i en sådan upprorisk kvinnorörelse, och sprider därför mer och mer sin borgerliga feminism. En borgerlig feminism som idag förespråkar legalisering och normalisering av prostitutionen; som bejakar imperialismen och dess krig; som deltar i den rasistiska och islamofoba hetsen mot tredje världens folk under "feministiska" förevändningar. Denna feminism kämpar inte för krossandet av utsugar- och förtryckarsystemet; den har inte som mål att krossa patriarkatet. Den "frihet" denna feminism förespråkar är friheten för borgarklassens kvinnor att suga ut arbetarklassens kvinnor; "friheten" för världens arbetande kvinnor att låta sig köpas och säljas; "friheten" att byta ut ett feodalt eller religiöst kvinnoförtryck mot den kapitalistiska

Irak 2019

"marknadens" vinstdrivna "sekulära" kvinnoförtryck. Med hjälp av de borgerliga feministerna drar makthavarna även med sig de småborgerliga feministerna i denna agenda; de som drömmer om "individens frihet" och begränsas av patriarkatet, men som ändå har det tillräckligt bra under imperialismens paraply för att inte vilja krossa den. Den borgerliga s.k. "vänstern" hjälper villigt till att sprida denna borgerliga och småborgerliga feminism för att kanalisera protesterna inom parlamentarismens och den borgerliga lagens ramar.

Mot denna borgarklassens feminism, som idag inte kan fylla någon annan funktion än att försöka bevara ett döende utsugarsystem, sätter arbetarklassen sin egen feminism, den proletära feminismen. Det är den feminism som har som mål att fullständigt begrava patriarkatet och allt kvinnoförtryck en gång för alla, vilket bara är möjligt som en del av störtandet av hela det imperialistiska systemet och byggandet av ett nytt samhälle för att slutligen kunna avskaffa all utsugning. Kvinnorörelsens största framsteg har uppnåtts just när de medvetna proletära kvinnorna gått i spetsen för en bred folklig kvinnorörelse, såsom skedde under de socialistiska revolutionerna i Sovjetunionen och Kina, och såsom sker idag i revolutionära rörelser i t.ex. Peru och Indien. Kvinnodagens grundare Clara Zetkin stod för just en sådan linje; en feminism som bekämpar den patriarkala ideologin och förtrycket i syfte att ena arbetarklassens män och kvinnor, i stället för att betrakta dem som eviga motpoler och fiender. Som hon själv uttryckte det: ”Den proletära kvinnan kämpar hand i hand med den proletära mannen mot det kapitalistiska samhället”

#Proletär feminism

Leve Internationella kvinnodagen!

Kinesisk affisch från den
Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976)

Sovjetisk affisch till Internationella
 kvinnodagen (30-tal)

Affisch från Perus Kommunistiska Parti (80-tal):
"Bryt kedjorna / Släpp lös kvinnans raseri
som en mäktig kraft för revolutionen!"

Kinesisk illustration från Kulturrevolutionen

Sovjetisk affisch 1931: "Kvinnor, bekämpa köksslaveriet!"

Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin

Idag, när borgerliga och småborgerliga feminister utger sig för att representera "alla kvinnor" och gör allt de kan för att få oss att glömma arbetarklassens feminism, den proletära, marxistiska, revolutionära feminismen, så kan det vara lämpligt att än en gång påminna om Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin (1857 - 1933). 

”Den proletära kvinnan kämpar hand i hand med den proletära mannen mot det kapitalistiska samhället”

”Kvinnopropagandan måste behandla alla de frågor som är av stor vikt för den allmänna proletära rörelsen. Huvuduppgiften är faktiskt att väcka kvinnornas klassmedvetande och inkorporera dem i klasskampen.”

”Proletariatets diktatur kan endast förverkligas och upprätthållas med arbetarkvinnornas livliga och aktiva deltagande”

(Clara Zetkin) 

Leve Internationella Kvinnodagen!

”Det bör inte förvåna någon att alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har - nödvändigtvis - olika färger, olika inriktningar. Man kan inom feminismen urskilja tre grundläggande inriktningar, tre väsentliga färger: borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina krav på sitt särskilda sätt. Den borgerliga kvinnan solidariserar sig i sin feminism med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på det framtida samhället. Klasskampen – ett historiskt faktum och inte något teoretiskt påstående – återspeglas på det feministiska området. Kvinnorna, liksom männen, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte tillsammans utkämpa samma strid. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet.”

(José Carlos Mariátegui, Feminismens dagskrav, 1924)

”Kvinnofrågan är en viktig fråga för den folkliga kampen. Och dess vikt är ännu större idag eftersom vi ser alltmer intensiva aktioner som tenderar till mobilisering av kvinnorna; en mobilisering som är nödvändig och givande utifrån arbetarklassens ståndpunkt och som tjänar folkets massor, men som när den drivs fram av utsugarklasserna och till deras förmån agerar som ett splittrande element och en broms för folkets kamp. […] Alltså: redan från början kräver behovet av en vetenskaplig förståelse av kvinnofrågan att vi tar vår utgångspunkt i arbetarklassens världsbild, i marxismen.”

(Perus Kommunistiska Parti – Marxismen, Mariategui och kvinnorörelsen, 1975)

Kinesisk affisch, ca 1970

IRA-volontärer, Irland

Soldat i Nationella Befrielsefronten, Vietnam

Clara Zetkin: Att organisera arbetarkvinnorna

Clara Zetkin (1857-1933), kommunist och
grundare av Internationella Kvinnodagen

(Ur Clara Zetkin: "Organising Working Women", 1922 - vår övers. -JB)

"En sak har blivit uppenbar: vi behöver särskilda organ för att utföra det kommunistiska organisations- och utbildningsarbetet bland kvinnor och göra det till en del av hela Partiets liv. Kommunistisk agitation bland kvinnor är inte bara en uppgift för kvinnorna, det är en uppgift för hela det Kommunistiska Partiet i varje land, och för den Kommunistiska Internationalen. För att uppfylla vårt syfte är det nödvändigt att skapa partiorgan, kvinnosekretariat, kvinnoavdelningar eller vad vi må kalla dem, för att genomföra detta arbete. […]

Kvinnor är vanligtvis de lämpligaste att delta i de särskilda organen för kommunistiskt arbete bland kvinnor. Vi kan inte undgå det faktum att de stora massorna av kvinnor idag lever och arbetar under särskilda villkor. Det är därför kvinnor, allmänt talat, vanligtvis finner den bästa och snabbaste metoden för att närma sig den arbetande kvinnan och bedriva kommunistisk propaganda. Precis som vi kommunistkvinnor ser det som vår rätt och vår plikt att delta i alla aktiviteter inom Partiet - från den mest blygsamma flygbladsutdelning till den slutliga, väldiga, avgörande striden - precis som vi skulle se det som en förolämpning om vi ansågs ovärdiga att delta i Partiets och den Kommunistiska Internationalens storslagna historiska liv, så utesluter vi inte heller någon man från att delta i det särskilda kommunistiska arbetet bland kvinnor. […]

I flera länder har de kvinnliga kommunisterna, under ledning av sitt Parti, tagit varje tillfälle i akt att väcka de proletära kvinnorna och leda dem i kampen mot det kapitalistiska systemet. Så var t.ex. fallet i Tyskland i kampen mot den s.k. abortlagen, en kamp som användes som en långtgående och framgångsrik kampanj mot borgerligt klassherravälde och den borgerliga staten. Denna kampanj tillförsäkrade oss de stora kvinnomassornas sympati och anslutning. Den presenterades inte som en kvinnofråga, utan som en politisk fråga för proletariatet. […]

Vi inser helt och hållet vikten av ett livligt och grundligt arbete inom fackföreningarna och kooperativen. […] Jag vill emellertid påpeka att vi i vårt arbete inte får inge falska illusioner. Vi måste tvärtom göra vårt yttersta för att krossa illusionen om att fackföreningsrörelsen och de kooperativa rörelserna inom det kapitalistiska systemet kan driva igenom lagstiftning till förmån för proletariatet och förstöra kapitalismens grundvalar. Hur användbart och oumbärligt fackförenings- och kooperativarbetet än är, så kan de inte undergräva och störta kapitalismen. "

Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos

Kvinnokamp och klasskamp

Kampen för kvinnans frigörelse har alltid varit omöjlig att skilja från klasskampen. I varje revolution där en förtryckt klass störtat en härskande klass och erövrat den politiska makten, har också kvinnorna stigit fram för att kämpa mot den patriarkala utsugningen och förtrycket, ända sedan klassamhällets uppkomst. Så skedde t.ex. under de borgerliga revolutionerna, då kvinnor organiserade sig och kämpade för sina rättigheter; men samtidigt med att borgarklassen förvandlades till en reaktionär, kontrarevolutionär klass vars politik syftar till att upprätthålla borgarnas diktatur över arbetarklassen, så pressades kvinnorörelsen tillbaka och dess innehåll förändrades. Det blev snart tydligt att borgarklassen inte kan gå i spetsen för kvinnans frigörelse; att kapitalismen är ett system som reproducerar och befäster kvinnoförtrycket i stället för att avskaffa det.

Kvinnodagen firas i Bangladesh

Det föll därför på den revolutionära arbetarrörelsen att driva fram kvinnokampen, och den var redan från början en central del av marxisternas teori och praktik. Friedrich Engels visade i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att förtrycket av kvinnan inte var någon separat eller underordnad fråga i förhållande till klasskampen, utan att detta förtryck i själva verket var det första exemplet på utsugning och klassförtryck i historien: "den första klassmotsättning, som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga".

Kommunisternas ståndpunkt har därför alltid varit att kvinnans frigörelse bara är möjlig genom att arbetarklassen tar makten, bygger socialism och slutligen avskaffar utsugningen och privategendomen - men också att arbetarklassens revolution är omöjlig utan att arbetarkvinnorna reser sig och kämpar sida vid sida med männen mot kapitalet och mot patriarkatet. På denna grund steg den revolutionära arbetarrörelsen, de kommunistiska partierna och de socialistiska länderna fram som förebilder för förtryckta kvinnor i hela världen. Kvinnodagen den 8 mars instiftades på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin (datumet valdes till minne av kvinnornas kamp under den ryska februarirevolutionen mot det imperialistiska kriget), och är en central högtid för hela den internationella kommunistiska rörelsen. De ryska bolsjevikernas ledare Lenin fortsatte att tillämpa och utveckla Marx och Engels linje i kvinnofrågan, och avslöjade borgarnas och reformisternas patriarkala hyckleri. Den kinesiska revolutionens ledare Mao Tse-tung engagerade sig i kvinnofrågan redan i sin ungdom, och i Kina (framför allt under Kulturrevolutionen) gjorde kvinnorna stora framsteg i kampen för sin frigörelse, för socialismen, mot patriarkatet och mot den borgerliga linjen inom kommunistpartiet.

Med dessa framsteg för den revolutionära, proletära kvinnokampen blev det också allt tydligare hur den skilde sig från sina borgerliga och småborgerliga motsvarigheter. Den peruanske kommunisten José Carlos Mariátegui (1894-1930), grundare av Perus Kommunistiska Parti, sammanfattade frågan om feminismen på följande sätt:

"Ingen bör bli förvånad om alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har ovillkorligen flera olika färger, flera tendenser. I feminismen kan man urskilja tre grundläggande tendenser, tre grundfärger; borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina egna krav på olika sätt. Den borgerliga kvinnan förenar feminismen med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på framtidens samhälle. Klasskampen - ett historiskt faktum och inte bara ett teoretiskt påstående - återspeglas på den feministiska scenen. Kvinnor, liksom män, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte alla utkämpa samma strid sida vid sida. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet."

Det är ganska tydligt att den feminism som dominerar idag är den borgerliga och den småborgerliga feminismen. I stället för en feminism som syftar till att fullständigt krossa borgarnas välde och patriarkatet, ser vi idag en feminism som syftar till att dra uppmärksamheten bort från klasskampen, och dra in arbetarkvinnorna i en rörelse "över klassgränserna", en rörelse för och av borgarklassen. En borgerlig feminism som vill att vi skall slava under "fler kvinnliga chefer" och skamlöst använder kvinnokampen som förevändning för imperialistiska aggressionskrig i tredje världen (samtidigt som de mördar kvinnor, män och barn på löpande band och trycker ner varje upprorisk kvinnorörelse som går emot deras intressen). En småborgerlig feminism som gör kvinnokampen till en karriärmöjlighet, som har individualismen som ledstjärna, som ställer arbetarklassens kvinnor i skymundan för att i stället fokusera på diverse utsatta "marginalgrupper" - och eftersom den inte på allvar har för avsikt att avskaffa kapitalismen så kan den inte heller på allvar föresätta sig att krossa patriarkatet.

Det finns alltså ett akut behov av en proletär kvinnorörelse, som kämpar för att krossa allt kvinnoförtryck, som bekämpar imperialismens ruttna patriarkala kultur såväl som den borgerliga och småborgerliga feminismen. Kampen mot kvinnoförtrycket måste föras även inom arbetarklassens led, men då i syfte att ena klassen, inte splittra den.

Här finns några av de viktigaste marxistiska texterna om kvinnofrågan:

Friedrich Engels - Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884

V.I. Lenin - Om kvinnans frigörelse (samlade texter, pdf)

Perus Kommunistiska Parti - Marxism, Mariategui and the women's movement, 1975 (engelska)

Lenins uttalande till kvinnodagen den 8 mars 1920

Till arbetarkvinnornas internationella dag

Kapitalismen förenar formell jämlikhet med ekonomisk och följaktligen social ojämlikhet. Detta är ett av kapitalismens grundläggande drag, som bourgeoisins anhängare, liberalerna, falskeligen försöker dölja och som de småborgerliga demokraterna inte förstår. Detta drag hos kapitalismen gör det för övrigt nödvändigt för oss att samtidigt som vi beslutsamt kämpar för ekonomisk jämlikhet öppet erkänner den kapitalistiska ojämlikheten och rentav, under vissa omständigheter, lägger detta öppna erkännande av ojämlikheten till grund för det proletära statsväsendet (sovjetförfattningen).

Men inte ens i fråga om formell jämlikhet (likhet inför lagen, ”jämlikheten” mellan den mätte och den hungrige, mellan ägaren och den egendomslöse) kan kapitalismen vara konsekvent. Och en flagrant yttring av denna inkonsekvens är att kvinnan inte är likaberättigad med mannen. Ingen enda borgerlig stat, inte ens den mest progressiva republikanska, demokratiska, har åstadkommit fullständigt likaberättigande.

Sovjetrepubliken Ryssland sopade dock genast bort undantagslöst alla legislativa spår av kvinnans ojämlikhet och tillförsäkrade henne genast full jämlikhet i lag.

Det sägs att kulturnivån bäst karakteriseras av kvinnans juridiska ställning. Det finns ett korn av djup sanning i denna sentens. Ur denna synvinkel kunde endast proletariatets diktatur, endast en socialistisk stat uppnå en högre kulturnivå och har också gjort det.

Den nya och oerhört starka impuls som arbetarkvinnorörelsen fått hänger därför ofrånkomligen samman med den första sovjetrepublikens grundande (och stärkande) – och samtidigt och i samband härmed med Kommunistiska internationalen. Just när det gäller dem som kapitalismen förtryckt, direkt eller indirekt, helt eller delvis, så är det just sovjetsystemet och endast sovjetsystemet som garanterar demokrati. Detta framgår klart av arbetarklassens och de fattiga böndernas ställning. Det framgår klart av kvinnans ställning.

Men sovjetsystemet är den sista och avgörande striden för klassernas avskaffande, för ekonomisk och social jämlikhet. Demokrati, t o m demokrati för de av kapitalismen förtryckta, däribland för det förtryckta könet, är inte nog för oss.

Arbetarkvinnorörelsen ställer som sin främsta uppgift att kämpa för ekonomisk och social jämlikhet för kvinnan, och inte bara formell. Att dra in kvinnan i samhälleligt produktivt arbete, att frigöra henne från ”hemslaveriet” och befria henne från den avtrubbande och förnedrande underkastelsen att ha köket och barnkammaren som evig och enda miljö – däri ligger huvuduppgiften.

Detta är en långvarig kamp som kräver en radikal förändring av både samhällelig praxis och moral. Men denna kamp kommer att sluta i fullständig seger för kommunismen.

V.I. Lenin
Den 4 mars 1920
Pravda den 8 mars 1920 (specialutgåva)