Mao Tse-tung om de svartas kamp i USA och världsrevolutionen

En ny storm mot imperialismen

Mao Tse-tung 1968

För några dagar sedan blev Martin Luther King, den afro-amerikanske pastorn, plötsligt mördad av USA-imperialisterna. Martin Luther King var en talesman för icke-våld. USA-imperialisterna visade emellertid inte för den skull någon tolerans mot honom, utan använde kontrarevolutionärt våld och mördade honom kallblodigt. Detta har gett det svarta folkets breda massor i Förenta Staterna en djupgående lärdom. Det har satt igång en ny storm i deras kamp mot den våldsamma repressionen, en storm som svept fram över mer än hundra städer i Förenta Staterna, en storm vars like aldrig setts i detta lands historia. Det visar att en extremt kraftfull revolutionär styrka finns latent hos de mer än tjugo miljonerna svarta amerikaner.

Den storm av afro-amerikansk kamp som äger rum inom Förenta Staterna är ett slående uttryck för den omfattande politiska och ekonomiska kris som USA-imperialismen nu befinner sig i. Den slår ett kraftfullt slag mot USA-imperialismen, som är ansatt av svårigheter både hemma och utomlands.

Den afro-amerikanska kampen är inte bara en kamp som förs av det utsugna och förtryckta svarta folket för frihet och emancipation, den är också en ny stridssignal till hela det utsugna och förtryckta folket i Förenta Staterna, till att slåss mot monopolkapitalistklassens barbariska välde. Den är ett väldigt stöd och en inspiration för folken i hela världen i kampen mot USA-imperialismen och för det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen. På det kinesiska folkets vägnar uttrycker jag härmed vårt beslutsamma stöd till den rättfärdiga kamp som förs av det svarta folket i Förenta Staterna.

Mao och medborgarrättskämpen Robert F. Williams

Rasdiskrimineringen i Förenta Staterna är en produkt av det kolonialistiska och imperialistiska systemet. Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA.

År 1963 i mitt "Uttalande till stöd för afro-amerikanerna i deras rättfärdiga kamp mot USA-imperialismens rasdiskriminering" sade jag att "kolonialismens och imperialismens ondskefulla system uppstod och frodades med förslavandet av och handeln med svarta människor, och det kommer utan tvivel att gå under i och med det svarta folkets fullständiga emancipation". Jag håller ännu fast vid denna ståndpunkt.

Idag har världsrevolutionen gått in i en storslagen ny era. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna för sin emancipation är en beståndsdel av världsfolkens kamp i sin helhet mot USA-imperialismen, en beståndsdel av den nutida världsrevolutionen. Jag kallar alla arbetare, bönder och revolutionära intellektuella i alla länder och alla som är villiga att kämpa mot USA-imperialismen att skrida till handling och ge sitt kraftfulla stöd till det svarta folkets kamp i Förenta Staterna! Folk i hela världen, förena er ännu mer och släpp lös en outtröttlig och energisk offensiv mot vår gemensamma fiende USA-imperialismen och dess kumpaner! Man kan med säkerhet säga att det fullständiga sammanbrottet för kolonialismen, imperialismen och alla utsugarsystem, samt den fullständiga emancipationen för alla världens förtryckta folk och nationer inte är långt borta.

(Vår översättning från engelska - JB. Läs den på engelska här: A New Storm Against Imperialism)

Ordförande Gonzalo om kommunisterna och de nationella revolutionerna

"Det finns nationalistiska rörelser i Mellanöstern, konkret i Palestina, i Sydafrika etc. Men vi tror att revolutionerna, för att verkligen följa den väg som öppnades med den nya era som inleddes av Oktoberrevolutionen, behöver utveckla kommunistiska partier, därför att utan dem blir det halvfärdiga revolutioner. Afrika ger oss flera exempel på sådana, t.ex. Algeriet. Där fördes hård väpnad kamp, men man byggde inte socialism eftersom det saknades ett kommunistiskt parti för att leda en sant revolutionär kamp. Utan kommunistiska partier utvecklas nationalistiska rörelser som bara söker erkännande som nationer, för att gå från kolonier till halvkolonier och fortsätta vara beroende av imperialismen; eller som i andra fall, byta en husbonde mot en annan. Vi har t.ex. sett detta med olika rörelser kopplade till England och Frankrike. I andra fall utvecklas väpnade kamper för att FN ska lösa och definiera situationen, som i Chipre. Följaktligen är det inte en fråga om blott väpnad kamp. I grunden är det en fråga om folkkrig, Kommunistiskt Parti och marxism-leninism-maoism. Alla dessa rörelser bidrar emellertid med styrkor till kampen mot imperialismen, men de kan bara tjäna radikalt till att sopa bort den om det är ett Kommunistiskt Parti med folkkrig som leder dem." 

(Ordförande Gonzalo, Perus Kommunistiska Parti, ur en intervju från 1988)

När fascister klär ut sig till antiimperialister

Nu när en del som utger sig för att vara "marxister" går hand i hand med fascisterna, och fascisterna försöker lura i oss att de är "antiimperialister", så vill vi rekommendera att läsa några utdrag ur Franz Neumanns "Behemoth" från 1942. Här beskriver han bl.a. hur Hitlerfascisterna systematiskt försökte framställa sig inte bara som en "arbetarrörelse" utan också som "antiimperialister". För att ena befolkningen till stöd för den tyska imperialistiska borgarklassen och dess krig, försökte fascisterna t.o.m. använda "marxistiska" argument för att framställa Tyskland som ett "proletärt" land och dess imperialistiska rivaler som "degenererade kapitalister".  Parallellen till dagens fascistiska nationalister i Europa är slående; de som idag förespråkar den europeiska (i verkligheten framför allt den tyska) imperialismens expansion - gärna i samarbete med ryska och kinesiska imperialister - i kamp mot dess "angloamerikanska" rivaler, försöker nu framställa sig som "antiimperialister" precis som Hitlerfascisterna på sin tid.

Vi som är marxister och antiimperialister på riktigt låter oss inte luras. Inte av USA-imperialismens lakejer och deras liberalism, deras "mångkultur", deras falska "antirasism" och deras hycklande borgerliga feminism. Inte av de övriga imperialisternas lögner om den "multipolära världen" och deras falska antiimperialism i "nationalismens" namn. Och inte av den fascistiska och rasistiska hetsen som sprids från båda lägren. Vi fortsätter i stället vår kamp för en verklig arbetarrörelse, ekonomiskt, ideologiskt och politiskt oberoende av imperialisterna och alla deras lakejer till höger och "vänster", för att ena världens arbetare och folk och beväpna oss för att sopa bort ALLA imperialisterna från jordens yta, inte bara några av dem.

Vi kommer snart att återkomma till frågan om Myrdals och hans gelikars hyllningar till den imperialistiska chauvinismen; tills dess är utdragen nedan en bra introduktion till ämnet. "Behemoth" finns som sagt inte i svensk översättning, så översättningen är vår egen.

"De härskande och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna sociala motsättningarna måste användas och förvandlas till extern aggression.

Den nya nationalsocialistiska doktrinen om en rasmässig proletär imperialism är det högsta uttrycket för denna metod. Denna doktrin sammansmälter två grundläggande beståndsdelar: hatet mot England och hatet mot Marx.

Teorins kärna är extremt simpel. Tyskland och Italien är proletära raser, omgivna av en värld av fientliga plutokratisk-kapitalistisk-judiska demokratier. Kriget är således ett proletarismens krig mot kapitalismen. 'Detta krig är således ett pengamaktens krig mot arbetet och mot den kreativa människan, som är arbetets förkroppsligande.' Kreativa människor måste slå sig samman. 'För alla de uppvaknande folk som gör arbetet till livets fokus, måste slagordet hädanefter vara: arbetare i alla länder, förena er för att krossa den engelska kapitalismens välde.' Med dessa ord inledde Dr. Robert Ley, ledare för Tyska Arbetsfronten, den nya propagandakampanj som kulminerade i Hitlers tal i december 1940. Detta tal ställde kapitalistisk frihet, alltså friheten 'för alla att roffa åt sig, fritt från statlig kontroll,' mot 'arbetets makt'. 'Jag byggde upp hela min ekonomi på arbetets grund. Vår tyska mark, som inte är grundad på guldet, är värd mer än guld.' Kriget framställs som ett krig för en 'värld av kooperativt arbete' mot 'själviskheten… kapitalismen… privilegier åt individer och familjer', mot den 'förbannade plutokratin, mot de få familjedynastier som administrerar den kapitalistiska marknaden till tjänst för några hundra personer som i slutändan styr dessa familjer'.

[…]

Rasmässig proletarism är nationalsocialismens verkliga teori och dess farligaste uttryck. (…) Det råder inget tvivel om att doktrinen är attraktiv. Den utnyttjar hatet mot England, ett starkt motiv i Tyskland, i många delar av det Brittiska imperiet och i många latinamerikanska länder. Den utnyttjar hatet mot judar, motviljan mot kapitalismen och använder sist men inte minst marxismens språkbruk och symbolik i ständigt större utsträckning. Det är tydligt att själva syftet med den rasmässiga proletarismens doktrin är att locka de arbetande klasserna.

[…]

Det är obestridligt att den marxistiska teorin och symboliken helt genomsyrade de socialdemokratiska och kommunistiska arbetarrörelserna och formade deras karaktär, och det är i detta sammanhang som den rasmässiga proletarismens teori måste förstås. Denna teori är ett försök att utrota marxismen genom en förvandlingsprocess.

[…]

När vi läser dessa nya ideologiska uttalanden, kan vi nästan tro att de är marxistiska analyser utsmyckade med en touch av Spengler, Moeller van der Bruck och Rosenberg. T.ex. så är en ledare i Frankfurter Zeitung med titeln 'Den sjunkande världen' faktiskt en marxistisk kritik av Storbritannien. Även om det enligt artikeln finns rika människor i Tyskland, så 'har de inget att säga till om',  i motsats till England, som är 'hemvist för en förfallande borgerlig värld'.

[…]

Det säger sig självt att analysen inte är verkligt marxistisk, utan pseudo-marxistisk. Den riktar sig uteslutande mot pengarna och bortser från varans fetischistiska karaktär. Men språkbruket är definitivt utformat enligt behovet av att erövra de marxistiska massorna för vilka termerna skulle vara bekanta."

John Heartfield: Goebbels
klär ut Hitler till Marx

Om NATO, värdlandsavtalet och imperialisternas skiftande allianser

I morgon skall Sveriges Riksdag rösta om det s.k. värdlandsavtalet med NATO. Det är ett avtal som i korthet innebär att den militära alliansen under USA:s befäl skall kunna placera ut soldater och vapen i Sverige och föra krig från svensk mark och med svenskt militärt deltagande. Avtalet är bara ytterligare ett steg närmare ett formellt svenskt medlemskap; i praktiken deltar Sverige redan i NATO:s krig och stora förberedelser för ett nytt europeiskt krig genomförs redan på svensk mark.

Trots en intensiv kampanj av skräckpropaganda och krigshets för att manipulera opinionen så visar alla undersökningar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning säger nej till detta utökade samarbete med NATO, men vad folket vill är förstås inte något som bekymrar Riksdagens politiker. Alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har uppgett att de kommer att rösta ja till värdlandsavtalet. SD har i skrivande stund deklarerat att de inte kommer att stödja V:s krav på att skjuta upp omröstningen; enligt Åkesson är partiet motståndare till både värdlandsavtalet och Vänsterpartiets krav på "vilandeförklaring".

Vad betyder då dessa ställningstaganden? Varför är alla dessa liberaler, socialdemokrater och andra så villiga att överge Sveriges påstådda "neutralitet", öppet ansluta sig till den största supermaktens krigsplaner och i praktiken förbereda Sveriges deltagande i ett nytt europeiskt storkrig? Svaret är att dessa partier i slutändan inte är något annat än representanter för den lilla klick av monopolkapitalister som har den verkliga makten i Sverige, och den dominerande fraktionen av den svenska borgarklassen är allierad med den nordamerikanska imperialismen därför att det är den allians som bäst tjänar de svenska imperialisternas profitintressen, inte minst deras vapenförsäljning och deras utsugning av arbetskraft och naturtillgångar i de förtryckta nationerna (inte minst i Östeuropa). Skälen är till stor del desamma som när denna borgarklass och dess Riksdag beslutade att låta den tyska imperialismens hitlerfascister använda svensk mark för sina trupp- och vapentransporter.

Men vad betyder då SD:s och V:s "motstånd" mot värdlandsavtalet? Representerar dessa partier det svenska folkets motstånd mot USA och dess krigsplaner? Är deras ställningstagande ett uttryck för "antiimperialism"? Eller är det kanske så, som de övriga reaktionärerna försöker inbilla oss, att de som motsätter sig USA:s och NATO:s planer är "extremister" som motsätter sig den "demokrati" och "frihet" som USA påstås företräda? Nej, ingenting av detta har något med verkligheten att göra. I verkligheten är både SD och V lika mycket representanter för borgarklassen som de övriga partierna, men de måste båda ta hänsyn till de grupper som utgör deras viktigaste bas, d.v.s. även de delar av borgarklassen och småbourgeoisien vars ekonomiska och politiska intressen inte är kopplade till USA och dess krig.

Liksom i de större europeiska imperialistmakterna, framför allt Tyskland och Frankrike, så finns det i Sverige delar av borgarklassen som förespråkar eller överväger en rysk-europeisk imperialistisk allians för att utmana den nordamerikanska supermaktens hegemoni. Exempel på detta är t.ex. Göran Perssons uttalanden om Rysslands roll i Syrien och den tyske socialdemokratiske f.d. Rikskanslern Helmut Schmidts ställningstaganden, liksom en del av de fascistiska grupperingarnas "pro-ryska" ståndpunkt. Detta motstånd mot USA:s hegemoni har ingenting med "antiimperialism" att göra, precis som USA:s och dess allierades krigspropaganda inte har någonting att göra med att bekämpa "Putins förtryck" eller att "försvara demokratin". Vad det handlar om är imperialistmakter som - i skiftande allianser - på nytt behöver dela upp världen emellan sig med hjälp av krig, och som vanligt sker det på arbetarklassens och de förtryckta folkens bekostnad. Och samtidigt som dessa imperialister kämpar mot varandra till döds för att roffa åt sig en större del av kakan, så samarbetar de på alla sätt när det gäller att hetsa mot och bekämpa arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp.

I fallet SD så är majoriteten av partiets medlemmar och väljare NATO-vänliga (SD och moderaterna är de partier som har den största andelen NATO-positiva), men det finns också en stark fraktion inom partiet som, i likhet med de franska fascisterna i Front National, representerar den del av borgarklassen som har mer att vinna på en allians med den ryska imperialismen. SD:s "motstånd" mot värdlandsavtalet är förmodligen i huvudsak en kompromiss för att inte stöta bort denna fraktion, men det råder ingen tvekan om att partiet fortfarande väljer att luta sig mot den dominerande USA-trogna borgarklassen. Partiets vacklan i sista minuten är ett uttryck för den opportunism som är typisk för fascister, och ett uttryck för en vacklan hos den svenska borgarklassens fraktioner.

På ett liknande sätt måste även Vänsterpartiet ta hänsyn till sin väljarbas och framför allt till de olika delar av borgarklassen och småbourgeoisien som partiet förlitar sig på för att få vara med och mingla i maktens korridorer. Å ena sidan måste Vänsterpartiet försöka behålla stödet från de väljare som fortfarande vill bekämpa imperialismen; partiet måste därför upprätthålla en "antiimperialistisk" retorik för att dölja det faktum att partiet i verkligheten representerar just den svenska imperialismen och stödjer dess allians med USA och dess bombkrig i tredje världen. Å andra sidan så representerar även vänsterpartiet i viss mån de delar av borgarklassen som ser en allians med den ryska imperialismen som en bättre häst att satsa på när det gäller att garantera framtida profiter. Som vi har varit inne på tidigare: fascister och borgerlig reformistisk "vänster" har det gemensamt att de båda alltid representerar imperialismen, oavsett vilka olika imperialistmakter de för tillfället vill alliera sig med. Trots sina flirtar med rysk imperialism och trots sin falska "antiimperialistiska" retorik, så tar dock både SD och V fortfarande tydligt ställning för den svenska imperialismens allians med den största imperialistiska supermakten USA och dess folkmordskrig, även om de försöker dölja det med tal om "FN-mandat" och "neutralitet".

Jämför följande uttalanden från de två partierna, och observera att de "fredsbevarande insatser" de talar om i själva verket betyder deltagande i imperialistisk aggression för att bevaka och utvidga kapitalets exploatering av förtryckta nationer, såsom vi sett i Irak, Libyen, Afghanistan för att bara nämna några få exempel. FN agerar i dessa sammanhang som stödtrupper och "förkläde" för imperialismens styrkor.

"Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom." (Sverigedemokraterna - ur "Kraftsatsning på försvaret")

"Det finns tillfällen då Sverige bör hjälpa till militärt i omvärlden, men istället för att sända svenska soldater till EU:s och Natos stridsgrupper vill vi bidra till att öka FN:s möjlighet att agera fredsfrämjande." (Vänsterpartiet om NATO)

"Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag" (Jonas Sjöstedt i Norrbottenskuriren)

YPG ger syrisk flygbas till USA - om YPG och "vänsterns" stöd till imperialismens krig

Enligt uppgifter från Al-Jazeera har den kurdiska gerillan YPG nyligen skänkt ett flygfält i Syrien till USA, för att användas som bas för supermaktens aggressionskrig: "Flygfältet blir den första USA-kontrollerade flygbasen i Syrien, och har tidigare kontrolleras av USA- och Sverige-stödda kurdiska YPG. Flygfältet ligger nära Syriens gräns mot Irak och Turkiet. 'Enligt en överenskommelse med YPG har USA fått kontroll över flygplatsen. Syftet med affären är stödja SDF genom att tillhandahålla vapen och en flygbas för USA stridsflygplan' berättade medieaktivisten Taj Kordsh från SDF för Al Jazeera i tisdags." (http://jinge.se/mediekritik/kurdiska-peshmerga-driver-bort-araber-later-usa-fa-flygbas-i-norra-syrien.htm)

Kurdisk och Yankee-flagga på
gränsen mellan Irak och Syrien

Detta är ytterligare ett exempel på hur de kurdiska YPG-styrkorna (en gren av PKK) nu helt öppet gjort sig till ett verktyg för USA:s folkmords- och plundringskrig i Syrien och hela Mellanöstern. PKK, som en gång i tiden vann det kurdiska folkets stöd genom att kalla till krig mot imperialismen och upprätta ett självständigt Kurdistan, har numera uttryckligen tagit ställning för imperialismens s.k. "västerländska civilisation" och dess "krig mot terrorismen" (d.v.s. dess plundringskrig), samt övergivit alla planer på både självständighet och socialistisk revolution - och detta gäller av allt att döma såväl PYD/YPG i Syrien som PKK i Turkiet, liksom deras motsvarighet i Iran. Det kurdiska folkets rättfärdiga kamp för sin frihet och självständighet, mot imperialismens utsugning och den reaktionära turkiska statens förtryck, säljs nu ut till högstbjudande av PKK:s ledarskikt till förmån för de rika ländernas kapitalister och deras intressen i regionen.

Den revisionistiska "vänstern" för det imperialistiska kriget

USA släppte 23 144 bomber över
muslimska länder bara under 2015

Hur går tankarna egentligen inom den europeiska "vänster" som nu okritiskt hyllar YPG och t.o.m. uppmanar den svenska imperialiststaten att skicka trupper till Syrien? Hur gick vi från några av de största antikrigsdemonstrationerna någonsin - mot USA:s invasion av Irak 2003 - till en "vänster" som stämmer in i borgarklassens krigshets och kräver MER bomber, MER trupper till imperialismens krig? Marknadsföringen av YPG (och framför allt dess kvinnliga avdelning YPJ) som en "civiliserad", "västvänlig", "demokratisk" gerilla i kamp mot den "barbariska", "fanatiska" ISIS och "diktatorn" Assad har uppenbarligen spelat en roll i att få denna "vänster" att stämma in i imperialisternas krigshets.

Det faktum att det är just imperialisternas utsugning och krig som är orsaken till misären och våldet i Mellanöstern och hela tredje världen, det pratas det inte längre om. Nu är det "terroristerna" och den "primitiva kulturen" som är problemet: de "västerländska demokraterna" måste återigen uppfostra de stackars barbarerna med bomber, napalm och tygellös kapitalistisk exploatering. Denna borgerliga koloniala världsbild, som för övrigt är grunden till hela rasismen, omfamnas även till fullo av den s.k. "vänster" som övergett alla planer på att störta systemet och i stället ägnar sig åt att försöka rädda det med reformer eller "kommunalism"*.

Hur krigsmotståndet tystnade

När de breda folkmassorna gör motstånd mot imperialismen och dess krig, både i tredje världen och i de imperialistiska länderna, så är det ett verkligt problem för imperialisterna. De massiva protesterna mot USA:s plundringskrig under Bush-regimen, liksom avslöjandena av deras krigsbrott och lögnerna om "Saddams massförstörelsevapen" hotade att undergräva supermaktens auktoritet, inte minst bland befolkningen i Europa.

Sverige, mars 2003: 20 000 elever strejkade i protest mot
USA:s angrepp på Irak

Med "demokraten" och "fredspristagaren" Obama i spetsen inledde USA:s härskande klass en stor PR-kampanj; supermaktens image skulle putsas upp med allt från tomma löften om "välfärdsreformer" till "gay rights" och borgarklassens reaktionära och liberala varianter av feminism och s.k. "mångkultur". Det fungerade över förväntan. Många av de rika ländernas småborgare och intellektuella rättade in sig i ledet och såg ljuset: nu var det minsann rätt och riktigt att bomba Afghanistan "för kvinnornas skull" eller bomba Libyen och Syrien "för demokratins skull". Att alla dessa krig aldrig någonsin har handlat om något annat än att skydda och utöka de största kapitalisternas rikedomar genom erövring, utplundring och omfördelning av länderna i tredje världen - det ville man inte längre höra talas om. Sådant prat ansågs nu vara "föråldrat" och "dogmatiskt".

I detta sammanhang är det tydligt vilken roll rörelser som PKK/YPG spelar. "Vänster"-rörelser som uttryckligen har förkastat marxismen och arbetarklassens revolution såväl som det nationella befrielsekriget mot imperialismen**. Som bekämpar reaktionära hantlangare som ISIS eller den turkiska staten, men lydigt underordnar sig de största krigsförbrytarna, imperialisterna som står bakom alltihop. Och allt detta, återigen, marknadsfört med liberal ideologi, "västerländsk demokrati" och småborgerlig essentialistisk feminism*** (i motsats till proletär ideologi, socialistisk revolution och proletär feminism för att avskaffa privategendomen och patriarkatet på riktigt).

Arbetarklassen och de förtryckta folken mot imperialismens krig

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, kanske att när det gäller att göra motstånd mot imperialismens krig så kan vi inte förlita oss på de fortfarande privilegierade samhällsskikten i de rika länderna, och inte på de skikt i de förtryckta länderna som hoppas på egna privilegier genom att försvara imperialismens intressen. Även om många inom dessa skikt fortfarande kan ta ställning mot imperialismen, så är det i första hand arbetarklassen, och framför allt de mest utsugna och förtryckta arbetarna, som inte har något att vinna på att fjäska för herrarna men desto mer att vinna på att störta hela deras system. De härskande imperialisterna kan uppenbarligen manipulera opinionen med ideologiska och politiska PR-kampanjer, men i grunden ligger det materiella intresset. De klasser och skikt som fortfarande får sin trygghet och sina privilegier garanterade av t.ex. den svenska imperialismen kommer knappast att vara de mest villiga att störta detta system, hur mycket de än sveper in sin reformism i fina ord om "revolution" eller "antikapitalism".  Det är tvärtom där man finner dem som är mest mottagliga för kapitalets propaganda, antingen den handlar om "västerländsk demokrati" eller om "de farliga muslimerna", och oavsett om den kommer från amerikanska, europeiska, ryska eller kinesiska imperialister.

Det som krävs för att få stopp på dessa oändliga plundringskrig och folkmord är att arbetarklassen i de imperialistiska länderna förenar sin kamp med arbetarnas och de förtryckta folkens kamp i hela världen, och vänder gevären mot imperialisterna, d.v.s. de största monopolkapitalisterna och deras stater, såsom huvudfiende. Det innebär att försvara varje förtryckt nation mot imperialistisk aggression, att stödja varje nations befrielsekrig mot imperialismen och rätt till självbestämmande, eftersom detta är förutsättningen för att kunna försvaga och krossa imperialismen och genomföra revolutionen i varje land. USA:s imperialism är idag fortfarande den största förbrytaren och utsugaren i världen och det största hindret för arbetarklassens revolution och folkens befrielse, men imperialismen går inte att besegra genom att sätta sitt hopp till någon annan imperialistmakt i stället (såsom den ryska, den kinesiska, den tyska eller den svenska), utan bara genom att förlita sig på våra, d.v.s. arbetarklassens och de förtryckta folkens, egna krafter i kamp mot alla imperialisterna.


_______________________________________________________

Noter:

* "Kommunalism": Idén om att bygga upp "socialistiska" eller "demokratiska" samhällen på lokal nivå utan att krossa utsugarklassernas stat, och utan att bygga upp någon egen stat. Leder i verkligheten till att underordna sig den gamla staten och framför allt imperialismen, och bli en del av deras system, vilket har demonstrerats av t.ex. zapatisterna i Mexico och nu av YPG i Syrien. Läs om hur Lenin avslöjade den "kommunala socialismen" här. 

** Här finns några läsvärda artiklar om PKK:s och YPG:s föränderliga ideologi och politik:
"Den goda gerillan - det kurdiska folkets kamp, PKK/PYD och imperialismen"
"Stalinist Caterpillar into Libertarian Butterfly? The Evolving Ideology of the PKK"
"PKK and the imperialism"

*** Essentialistisk feminism: en feminism som anser att män och kvinnor är fundamentalt olika av naturen, t.ex. att män är "naturligt aggressiva" medan kvinnor är "naturligt fredliga", och ser patriarkatet och kvinnoförtrycket som något skilt från klassamhället och privategendomen. Denna idé är typisk för den borgerliga och småborgerliga feminismen, medan den proletära feminismen förkastar idén om den "mänskliga naturen" och därmed också den "manliga" och den "kvinnliga" naturen. Den feminism som förs fram av PKK:s och YPG:s ledning är tydligt essentialistisk. 

Varför väljer folk att slåss för IS?

Människorna som ansluter sig till Den Islamiska staten (IS), eller Daesh på arabiska, beskrivs i den "civiliserade" borgarpressen med klassisk krigshetsande och rasistisk jargong. Medan imperialismens arméer på sin höjd kan "kritiseras" för vissa "övertramp" (som när de utplånar hela byar med napalm eller mördar 500 000 irakiska barn för "demokratins" skull), så beskrivs IS-soldaterna som blodtörstiga och sexgalna monster, besatta av "fanatisk" tro på en mystisk och vildsint religion. Fascister som SD eller Front National säger det rakt ut, men det är samma idéer som ligger till grund för resonemangen hos kapitalets köpta intellektuella från höger till "vänster". 

För oss kommunister råder det idag ingen tvekan om att IS är ett barn av imperialismen, mer specifikt USA och dess allierade, som bidragit med omfattande ekonomiskt och militärt stöd för att bygga upp en jihadrörelse att använda som kanonmat mot de förtryckta folken och i imperialisternas krig om territorier och profiter. Men hur lyckas rörelser som IS då vinna folkets stöd? Hur kommer det sig att så många ansluter sig till en sådan rörelse och är beredda att offra sina liv för "jihad"? Det handlar inte, som idealisterna tror, om "religiös övertygelse", utan om att islamisterna åtminstone ser ut att erbjuda det som de förtryckta folken behöver: kamp mot imperialismen, mot dess utsugning och dess folkmord. Och så länge de förtryckta inte finner någon sant antiimperialistisk, revolutionär rörelse för att krossa hela det imperialistiska systemet, så får de ta vad som finns till hands.

Vi vill rekommendera två mycket läsvärda artiklar på just temat "varför ansluter sig folk till IS?". Den första handlar om ett antal intervjuer med tillfångatagna IS-soldater. Vi har översatt några bitar ur den till svenska (hela artikeln på engelska finns här):

"Han var en arbetare som arbetade för att försörja sin stora familj när han skadade sin rygg och förlorade jobbet. Det var då, berättar han, som en vän - en avlägsen släkting men från samma stam - tog kontakt med honom och erbjöd honom att arbeta för ISIS... Livet under Islamiska staten var ren terror, säger han; han kämpade bara för att han var vettskrämd. Andra kanske gjorde det av tro, men inte han. Hans familj behövde pengarna, och detta var den enda chansen att försörja dem."

"Varför gjorde han alla dessa saker? Många antar att dessa soldater är motiverade av en tro på den Islamiska staten, ett kalifat lett av en kalif med den traditionella titeln Emir al-Muminiin, "de trognas befäl"... Men detta stämmer helt enkelt inte när det gäller de fångar vi intervjuar. De är sorgligt okunniga om Islam och har svårt att besvara frågor om Sharia-lag, militant Jihad och kalifatet."

"Mer relevant än islamsk teologi är att det finns andra, mycket mer övertygande förklaringar till varför de slogs för den sidan de gjorde. Vid slutet av intervjun med den första fången frågar vi 'har du några frågor till oss?' För första gången sedan han kom in i rummet ler han - överraskat - och berättar till slut vad det var som verkligen motiverade honom... 'Amerikanerna kom", sade han. 'De tog bort Saddam, men de tog också bort vår säkerhet. Jag gillade inte Saddam, vi svalt då, men vi hade åtminstone inte krig.'"

"De är barn av ockupationen, många av dem förlorade sina fäder under viktiga perioder (genom fängelse, död genom avrättning eller strider i motståndskampen), och de är fyllda av raseri mot Amerika och sin egen regering. De drivs inte av en idé om ett Islamiskt kalifat utan gränser; det är snarare så att ISIS är den första gruppen sedan Al Qaeda som erbjudit dessa förnedrade och rasande unga män ett sätt att försvara sin värdighet, familjen och stammen."

Den andra artikeln handlar om de ungdomar i Europas fattiga förorter som väljer att ansluta sig till IS, och tar upp frågan om den s.k. "vänsterns" svek, d.v.s. hur revisionisterna, klassförrädarna och socialchauvinisterna - som har fräckheten att kalla sig "kommunister" - ställt sig på imperialismens sida mot arbetarklassen och därmed lämnat fältet öppet för islamisterna. Artikeln (läs hela här) lider i sig av en hel del reformistiska illusioner, men den viktiga poängen går fram ändå:

"En märkbart frånvarande aktör som viktig kraft i att forma integrationspolitiken var [den franska] vänstern.

Det beror på att den till stora delar marginaliserat sig själv. Socialisterna köpte i det stora hela den teknokratiska integrationsmodellen, medan kommunistpartiet växlade mellan fientlighet mot och ett motvilligt accepterande av invandrare. Kommunisterna förstod inte hur kapitalismen skapade nya lager av marginaliserade arbetare, utan höll sig i det stora hela till att representera, tjäna och skydda sin traditionella arbetarklassbas. Kommunistpartiet var till en början invandrarfientligt, partiledningen röstade för att begränsa invandringen 1980, och i de kommuner som styrdes av partiet motsatte man sig att invandrare fick tillgång till allmännyttans bostäder. I dag, trots att partiet stödjer legaliseringen av papperslösa invandrare, är invandrarna och kommunisterna misstänksamma mot varandra."

"Det verkliga hotet i Frankrike, och mer allmänt i Europa, är inte fantasierna om tusen sovande jihadistceller som står redo att åsamka förödelse. Det verkliga hotet är polisstatens förföljelser av invandrargrupper. Dessa förföljelser har stöd av väsentliga delar av majoritetsbefolkningen som högerkrafterna har mobiliserat.

Dessa krafter har blivit mer sofistikerade i sina sätt att popularisera sitt reaktionära projekt. I den debattartikel som Marine Le Pen [partiledare för fascistiska Nationella Fronten] publicerade i New York Times åberopade hon den liberala ikonen Albert Camus och använde en republikansk retorik: 'Vi fransmän är djupt fästa vid vår laicité [sekularism], vår suveränitet, vårt oberoende, våra värderingar. Världen vet att när Frankrike attackeras, så lider friheten ett nederlag ... Vårt lands namn, Frankrike, klingar fortfarande av frihet.'"

Antiimperialism i Nordirland

Den här bilden publicerades nyligen av en grupp anarkister i Belfast, Nordirland. Det är oklart om det är anarkisterna själva som har gjort målningen, men att de publicerar den är intressant. Medan svenska anarkister (eller "frihetliga socialister") idag vägrar att ens använda ordet imperialism, och föredrar att upprepa mördaren Camerons mantra - "de flyr från Assad och ISIS" - så har tydligen de irländska anarkisterna bättre koll på läget. Kan det bero på att de själva kommer från ett land som sugs ut och förtrycks av en imperialistmakt (Storbritannien), medan de svenska anarkisterna kommer från ett imperialistiskt land (och många av deras ledare tillhör de samhällsskikt som priviligieras av den imperialistiska staten)?

Irländska kommunister på 1970-talet (Nordirland)

Antiimperialism är klasskamp

Kapitalisternas förmåga att upprätthålla sin utsugning och diktatur på ett "fredligt"* sätt i de imperialistiska länderna (som t.ex. Sverige) är direkt kopplad till deras förmåga att kontrollera och suga ut halvkolonier i tredje världen. När de tappar denna förmåga, antingen genom att de förlorar sina kolonier till andra imperialistmakter eller genom att de förtryckta nationerna befriar sig och slänger ut dem, så påverkar det klasskampen i deras "egna" länder på ett avgörande sätt. Den proletära internationalismen och kampen mot imperialismen och dess krig kan därför inte skiljas från klasskampen i något enskilt land. Vi har översatt ett par stycken av Stalin som illustrerar detta med exemplet Storbritannien:

"Hur kunde det hända att Storbritannien, detta land av kapitalistisk makt och makalösa kompromisser, blev en arena för gigantiska sociala konflikter? Hur kunde det hända att "Storbritannien", "havets härskarinna", blev ett generalstrejkens land? Jag skulle vilja peka på ett antal omständigheter som gjorde generalstrejken i England oundviklig. Tiden är ännu inte inne att ge ett uttömmande svar på denna fråga. Men vi kan, och bör, peka på vissa avgörande händelser som gjorde strejken oundviklig. Av dessa omständigheter kan fyra noteras som de viktigaste. För det första: Storbritannien hade förut en monopolställning bland de kapitalistiska staterna. Genom att äga ett antal mycket stora kolonier, och genom att ha en för den tiden exemplarisk industri, kunde det paradera som "världens verkstad" och håva in enorma extraprofiter. Detta var "fredens och välståndets" period i Storbritannien. Kapitalet håvade in extraprofiter, smulor från dessa extraprofiter tillföll toppskiktet inom den brittiska arbetarrörelsen, ledarna för den brittiska arbetarrörelsen tämjdes gradvis av kapitalet, och konflikterna mellan arbete och kapital avgjordes vanligen genom kompromisser. 

Men världskapitalismens vidare utveckling, särskilt utvecklingen i Tyskland, Amerika och delvis Japan, som steg in på världsmarknaden som konkurrenter till Storbritannien, undergrävde på ett radikalt sätt Storbritanniens tidigare monopolställning. Kriget och krisen efter kriget blev ännu ett avgörande slag mot Britanniens monopolställning. Extraprofiterna blev mindre, smulorna som tillföll de brittiska arbetarledarna började minska. Röster började höjas allt mer ofta om sänkningen av den brittiska arbetarklassens levnadsstandard. Perioden av "fred och välstånd" efterföljdes av en period av konflikter, lockouter och strejker. Den brittiske arbetaren började svänga åt vänster, och började allt oftare ta till metoden direkt kamp mot kapitalet."
(Stalin - Den brittiska strejken och händelserna i Polen, 1926)

Här finns originalet på engelska 

__________________________________

* D.v.s. "fredligt" i relativ mening. Även under fascistisk eller socialfascistisk "klassfred" (som i det svenska "folkhemmet") använder de förstås våld och repression för att upprätthålla sin makt. 

Generalstrejk. Liverpool 1911.

"Bränn den där trasan, släng den där trasan"

Vi hittade en bra låt dagen till "ära"! Vi har inte lyckats hitta texten till den, så om någon har tillgång till den så skicka gärna ett mail till uppror66@gmail.com.

Mao och hur man besegrar imperialisterna

Hur skall arbetarklassen och dess organisationer förhålla sig till de olika imperialistmakternas aggressionskrig, till deras inbördes motsättningar och till de olika klasser som på olika sätt antingen går imperialisternas ärenden eller kämpar emot dem? Frågan är synnerligen aktuell idag i samband med kampen i Ukraina såväl som med situationen i Syrien och hela Mellanöstern. Samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta folken runtom i världen idag reser sig och kämpar på liv och död mot imperialisternas utsugning och krig, så har det tongivande ledarskiktet inom den svenska och europeiska "vänstern" intagit en allt mer öppet pro-imperialistisk hållning. De parlamentariska "vänsterpartierna" gör sig till villiga springpojkar åt antingen den ena eller den andra imperialistmakten (vilket är logiskt eftersom hela deras existens är beroende av de imperialistiska staterna), medan de "frihetliga" ofta helt enkelt förnekar att imperialismen existerar. Dessa småborgerliga anarkister försöker framställa sig som "proletära" genom att hävda att "antiimperialism inte är klasskamp" och menar (i likhet med trotskister) att arbetarklassen inte skall alliera sig med andra klasser och inte föra krig mot imperialisterna. När arbetarklassen i Ukraina kämpar mot de imperialister (USA och Tyskland/EU) som i nuläget är det främsta hotet mot deras liv och frigörelse, så fördömer denna "vänster" deras kamp. När folken i Syrien och Mellanöstern gör motstånd mot samma imperialister, så vänder denna "vänster" dem ryggen och ställer sig i praktiken på utsugarnas sida. Samtidigt finns det andra s.k. "kommunister" som sätter sitt hopp till de ryska och kinesiska imperialisterna och deras prat om en "multipolär värld" i stället för att lita till världsproletariatet och de förtryckta folkens kamp.

Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot
imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.

Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:

"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."

(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)

Ferguson och folkets hat mot imperialiststaten

De folkliga protesterna i Ferguson, USA, efter att polisen den 9 augusti sköt ihjäl ännu en obeväpnad svart man - Michael Brown - har sedan dess fortsatt utan uppehåll. Protesterna har av den skräckslagna borgarstaten bemötts med en polismakt som i praktiken är en armé, militariserad, beväpnad och bepansrad för krig mot den egna befolkningen. För att trycka ner protesterna har polisen misshandlat och beskjutit demonstranter med tårgas och gummikulor, och flera journalister som bevakar händelserna har gripits. Liksom borgarklassen här i Europa så rör sig även de nordamerikanska utsugarna och deras stat i riktning mot mer reaktion, mer repression och allt mer öppen diktatur när klasskampen skärps.

Ferguson-demonstrant med
Palestinas flagga

Detta systematiska mördande av USA:s arbetarklass och fattiga befolkning, framför allt de svarta, tillsammans med arbetslösheten, fattigdomen och USA:s ständiga folkmords- och rövarkrig runtom i världen, ger nu upphov till allt mer organiserade protester över hela landet, och det märks tydligt att klassmedvetandet och den revolutionära antiimperialismen ännu lever hos landets arbetare och förtryckta.

Ett återkommande inslag i protesterna är demonstranter som bränner USA:s flagga - ett lysande sätt att visa sitt hat mot imperialiststaten. En intressant sak att fundera över: varför ser man inte demonstranter bränna svenska flaggor här hemma? När det någon gång händer så brukar andra inom "vänstern" reagera med bestörtning, som om det vore en kär ägodel som bränts upp. En del har argumenterat att en sådan handling "skrämmer bort folk", och så är det kanske. Men kanske bör man fundera lite över följande frågor: vilka är det i Sverige som håller flaggan så kär, och varför? Vad säger denna upprördhet om "vänsterns" förhållande till den svenska imperialiststaten? Och hur kommer det sig att de demonstrerande arbetarna och folket i Ferguson och runtom i USA inte känner någon sådan kärlek till "sin" imperialistiska utsugarstat och dess flagga?

Är det kanske så att det finns en idé om att Sverige är någon slags "god" imperialistmakt? D.v.s. att problemet i världen inte är imperialismen i sig, utan bara att vissa imperialister är "elaka"? Det leder ju i så fall till föreställningen att de imperialistiska staterna kan reformeras och på fredlig väg omvandlas till "socialistiska" stater (som Kautsky, Chrustjov, Teng Hsiao-Ping och andra renegater försökte inbilla oss). Det leder också till idén om att "goda" imperialistmakter "hjälper" de förtryckta nationerna i tredje världen; att de på något sätt skulle utgöra en välgörande, progressiv kraft i dessa länder - när sanningen är att imperialismen är själva orsaken till fattigdomen. Om sådana illusioner om borgarklassens välvilja fortfarande lever inom arbetarklassen, bör man i så fall uppmuntra dem eller bekämpa dem?

St. Louis, USA

Marx om rasismen

Vi har skrivit en del här på bloggen om problemet med den borgerliga "antirasismen", och om att vi i stället behöver en proletär antirasism, baserad på arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp mot borgarklassen och imperialismen. Varför? Jo, därför att rasismen i sig är är både en produkt av klassamhället och ett sätt för borgarklassen att upprätthålla sin klassdiktatur. Det blir omöjligt att förstå och bekämpa rasismen om man inte förstår vad imperialismen är; hur borgarklassen i de rika imperialistiska länderna, t.ex. Sverige, suger ut de förtryckta nationerna i tredje världen, och hur borgarklassen ständigt skapar och håller rasismen vid liv för att splittra arbetarklassen. Här följer några stycken ur ett brev som Karl Marx skrev år 1870, där han med exemplet Irland förklarar väldigt tydligt hur detta fungerar. Och det är uppenbarligen minst lika giltigt idag som då det skrevs:

"Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England. 

Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution." 

"Varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot “niggrerna” i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap. 

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om." 

(Karl Marx, brev till S. Meyer och A. Vogt, 1870)

"Hälsningar till de som kämpar mot fascismen"
V. Koretsky 1937

Malcolm X om imperialismens "mjuka makt"

Vi har haft mycket att göra i samband med Första maj, men nu är vi tillbaka, och hoppas ni alla har haft ett bra firande av arbetarklassens dag!

En person som har haft enorm betydelse för de svartas kamp i USA är Malcolm X. Även om han inte var
marxist eller kommunist, utan muslim och svart nationalist, så närmade han sig under sina sista år marxismens ståndpunkter och började fokusera allt mer på frågor om imperialismen och klasskampen. Kort tid därefter blev han mördad. Stycket nedan är ett utdrag ur hans tal den 14 februari 1965 vid Ford Auditorium i Detroit, och berör något som vi tagit upp här på bloggen tidigare: imperialisternas s.k. "soft power", d.v.s. "mjuka" metoder - NGO:er, "demokratiprojekt", "freds- och försoningskommisioner" etc. - som de använder parallellt med mord och terror för att upprätthålla och utvidga sin utsugning och dominans runtom i världen.

"When the ball was passed to the United States, it was passed at the time when John Kennedy came into power. He picked it up and helped to run it. He was one of the shrewdest backfield runners that history has ever recorded. He surrounded himself with intellectuals -- highly educated, learned, and well-informed people. And their analysis told him that the government of America was confronted with a new problem. And this new problem stemmed from the fact that Africans were now awakened, they were enlightened, and they were fearless, they would fight. So this meant that the Western powers couldn't stay there by force. And since their own economies, the European economy and the American economy, was based upon their continued influence over the African continent, they had to find some means of staying there. So they used the "friendly" approach. They switched from the old, open colonial, imperialistic approach to the benevolent approach. They came up with some benevolent colonialism, philanthropic colonialism, humanitarianism, or dollarism. Immediately everything was Peace Corps, Crossroads, "We've got to help our African brothers." Pick up on that. Can't help us in Mississippi. Can't help us in Alabama, or Detroit, out here in Dearborn where some real Ku Klux Klan live."

VI SKJUTER VÅRA GENERALER - Antiimperialism eller socialchauvinism

Ända sedan arbetarrörelsens splittring i början av 1900-talet i en reformistisk, socialdemokratisk och en revolutionär, kommunistisk del har frågan om imperialismen varit en tydlig vattendelare. Medan reformisterna tog ställning för de egna ländernas respektive borgarklass och dess erövringskrig och utsugning av kolonierna, så var kommunisternas linje i stället att ena arbetarklassen och de förtryckta folken internationellt mot imperialisterna och besvara deras krig med revolutionärt krig. Kommunisterna håller alltså fast vid den hållning som uttrycks i femte versen av Internationalen - den vers som sossarna och (V)änstern har strukit:

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ned i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Tidigare fanns det bland klassmedvetna arbetare en utbredd förståelse av frågan om imperialismen, och antiimperialism var en självklarhet för varje revolutionär arbetare. Idag, när arbetarklassen och dess klassmedvetande tryckts tillbaka av en allmän kontrarevolutionär offensiv, råder återigen stor förvirring i frågan om imperialismen. Det är dags att sopa bort oklarheterna och bli medvetna igen.


Vad är imperialismen?

Imperialismen är inte en särskild politik som vissa kapitalister ”väljer” att använda – den är en oundviklig följd av kapitalismen i sig. Imperialismen är det stadium av kapitalismens utveckling som inleddes kring 1900, och som i korthet innebär följande:

- Ägandet koncentreras i ett fåtal monopol, den "fria konkurrensen" upphör.
- Bankkapital och industrikapital smälter samman och ger upphov till ett finanskapital.
- Kapitalexporten får en särskild betydelse (t.ex. förflyttning av produktion till tredje världen).
- Hela jordens yta kontrolleras och exploateras av några få ”rika länder” – imperialistmakter, som fortsätter att föra krig mot varandra för att omfördela de erövrade områdena (Sverige är en av dessa imperialistmakter).

(För att fördjupa sig i frågan rekommenderar vi att läsa Lenins "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" samt "Imperialismen och socialismens splittring")

Alla dessa saker innebär att kapitalismen, när den gick in i sitt imperialistiska stadium, helt upphörde att vara progressiv, d.v.s. den kan inte längre medföra några framsteg för den stora majoriteten av jordens befolkning, utan innebär i stället att social och teknologisk utveckling hålls tillbaka - framför allt i de förtryckta länderna i tredje världen, som av imperialismens ekonomiska och politiska dominans hålls kvar i halvfeodala, närmast medeltida förhållanden, och vars befolkning lever i djupaste fattigdom och svält. Imperialismen är ruttnande kapitalism; den härskande borgarklassen har inte längre något verkligt hopp om världens framtid, utan försöker bara rädda vad som räddas kan och garantera maximal kortsiktig profit åt sig själva. Detta syns i hela deras politik och hela deras kultur, som präglar hela samhället. Kapitalismen kan inte rädda sig vare sig genom att gå bakåt eller gå framåt. Imperialismen är kapitalismens högsta och sista stadium.


Imperialismen och förräderiet inom arbetarrörelsen

Lenin visade inte bara på imperialismens existens, utan också vad imperialismen innebär för arbetarrörelsens del; hur den ger upphov till en borgerlig arbetarrörelse, som inte syftar till att störta borgarna och kapitalismen, utan i stället gör sig beroende av imperialisterna. Med hjälp av de enorma extraprofiter som kapitalisterna skaffar sig genom utsugningen av tredje världen, kan de erbjuda en del av arbetarklassen (arbetararistokratin, d.v.s. fackpampar m.fl.) vissa privilegier, och i de imperialistiska länderna skapa precis den nivå av ”välfärd” som är nödvändig för att arbetarna skall hålla sig lugna, och framför allt: för att de skall förena sig med kapitalisterna här hemma snarare än med folken i de förtryckta nationerna eller med arbetarklassen i andra länder över huvud taget. Som Per Ahlmark sade, när han skulle förklara varför USA och EU håller ihop: ”De flesta i väst vet till slut att deras gemensamma intresse är att stora delar av världen inte tas över av barbarerna”. De som för fram en sådan politik inom arbetarrörelsen kallade Lenin för socialchauvinister; socialister i ord, chauvinister i handling (med chauvinism syftade Lenin på borgerlig, imperialistisk nationalism).

Idag är det av olika skäl en del inom ”vänstern” som tycker att vi skall bortse från vad Lenin och andra marxister sade om imperialismen och arbetarrörelsens förhållande till den. De menar att de här slutsatserna är ”föråldrade”, att världen ”ser annorlunda ut idag”, och att vi därför måste hitta på ”nya” sätt att se på saken. Givetvis är det många saker som inte ser likadana ut idag som de gjorde för hundra år sedan, men om vi tittar på de grundläggande punkter om imperialismen som vi sammanfattat här ovan så måste vi fråga oss: har dessa saker verkligen förändrats på något avgörande sätt? Kontrolleras inte världsekonomin idag av några få stora monopol? Är det inte just en finansoligarki som styr och kontrollerar råvarukällorna i världen? Är det inte ännu mer uppenbart idag, att några få rika länder och kapitalistiska sammanslutningar suger ut tredje världens naturtillgångar och arbetskraft; att de lägger ner fabriker t.ex. i Sverige och flyttar sin produktion till de förtryckta nationerna? Är det inte ganska tydligt att dessa förtryckta nationer hålls kvar i efterblivenhet genom att de domineras av utländska intressen som bara är intresserade av att roffa åt sig av deras rikedomar? Är det inte alldeles uppenbart, att vi idag, t.ex. i Sverige, har borgerliga arbetarpartier som är en del av det imperialistiska systemet, och som förespråkar en s.k. ”socialism” där kapitalisterna (statliga eller privata monopol) fortfarande har makten och fortfarande suger ut både arbetarklassen här hemma och folken i tredje världen?

Utan att förstå vad imperialismen är, och att imperialisternas utsugning av tredje världen idag präglar alla politiska frågor och förutsättningarna för all klasskamp, kommer arbetarrörelsen inte att kunna bli något annat än en bricka i borgarnas spel, och inte uppnå något mer än kortsiktiga reformer.


Den svenska ”vänsterns” falanger och deras förhållande till imperialismen

Socialdemokratin (om någon nu fortfarande vill räkna den till ”vänstern”) har ju sedan länge varit en integrerad del av den svenska imperialismen; under det socialdemokratiska ”folkhemmet” berikade sig den svenska borgarklassen med stor framgång på den tredje världens bekostnad, SAP:s ledande skikt samarbetar direkt med de imperialistiska storföretagen och sossepamparna följer ofta upp sin politikerkarriär med toppjobb inom dessa storföretag.

Vänsterpartiets ledning tog, för att bara ta ett exempel, ställning för aggressionskriget mot Libyen (ett rent imperialistiskt erövringskrig som i princip ”bombade landet tillbaka till stenåldern”, ett omfattande massmord i syfte att garantera framför allt USA:s kontroll över landet). Detta kan ju verka lite konstigt för ett parti som har mage att tala om ”kamp mot imperialismen”, men är i själva verket helt logiskt om vi betänker vad vi konstaterat ovan. Den ”socialism” som Vänsterpartiets ledning talar om är inget annat än löften om lite mer ”välfärd” för att den svenska finansoligarkin skall kunna fortsätta suga ut både den svenska arbetarklassen och folken i tredje världen, om än under till synes ”mjukare”, mer ”humana” former. Vänsterpartiets ”antiimperialism”, såsom den beskrivs i deras partiprogram, handlar dels om att söka samarbete med andra imperialistmakter utöver USA (de saknar den tid då de kunde luta sig mot den ryska socialimperialismen), och dels om att marknadsföra den ”mjuka makt” (soft power) som imperialismen idag använder parallellt med aggressionskrigen för att främja sina intressen i världen. Vänsterpartiet vill alltså ha en ”mjukare” imperialism, som skall arbeta genom FN och genom rörelser för ”mänskliga rättigheter”, miljörörelser och ”demokratirörelser” för ”flerpartisystem” och ”yttrandefrihet”. Vänsterpartiet deltar redan i sådana projekt, finansierade och ledda av imperialistmakterna, på flera platser i tredje världen; en form av välgörenhet utformad för att uppfostra ”barbarerna” i "västerländsk demokratisk anda" och med ”soft power” bekämpa de rörelser som slåss för verklig frigörelse från imperialismen. Exemplet Sydafrika är tydligt: (V) skryter skamlöst om hur de ”stödde kampen mot apartheid” i Sydafrika, men säger inte ett ord om det faktum att samma kapitalister fortfarande har makten i landet, att utsugningen av den svarta majoriteten har fortsatt och att fattigdomen och repressionen idag är värre än den var under formell apartheid; Mandelas försoning med utsugarna innebar enorma fördelar för den svenska imperialismen (se vad Svenska Ambassaden i Pretoria säger om saken här). Att detta Vänsterparti, som var med och hetsade fram massmordet och massförstörelsen i Libyen, idag försöker värva väljare genom att "kritisera" imperialismen, är ingenting annat än skamligt.

Inom den autonoma/anarkistiska delen av "vänstern" finner vi lite olika inställningar till imperialismen, allt ifrån ärligt menad men förvirrad antiimperialism till ett rent socialchauvinistiskt fördömande av all antiimperialism. Den sistnämnda tendensen, som ofta dyker upp bland de anarkister som kallar sig "kommunister", har tydliga likheter med trotskismen i det att den försöker framställa sig som "proletär" genom att fördöma alla allianser mellan arbetarklassen och andra klasser. För dessa "rena proletärer" är verkligheten mycket okomplicerad; det enda som finns är ett slags idealiserad kamp mot kapitalisterna ”i allmänhet”, och den antas se likadan ut i alla länder; det faktum att miljarder människor i världen idag är fattiga bönder som lever under halvfeodala, halvkoloniala förhållanden p.g.a. imperialismens dominans är för dem oväsentligt; att några få imperialistmakter fullständigt dominerar och suger ut länderna i tredje världen betyder för dem bara att borgarklassen i vissa länder väljer att använda en "imperialistisk politik". För dem är förtrycket och efterblivenheten i de förtryckta nationerna bara resultat av reaktionär ideologi, och har inget att göra med imperialismen som världssystem. Konsekvensen blir i praktiken ofta att dessa s.k. "kommunister" ägnar sig åt att försvara den berömda "västerländska demokratin" och fördöma de regimer som den imperialistiska borgarklassen definierar som "diktaturer" - en hållning som i slutändan blir densamma som Vänsterpartiets och hela imperialismens: misären i tredje världen beror inte på imperialistisk utsugning, utan på att "barbarerna" inte lärt sig att vara "civiliserade". Denna tendens utger sig alltså för att kämpa lika mycket mot ”alla reaktionärer”, men hamnar i verkligheten på samma sida som de allra mest reaktionära och blodbesudlade imperialisterna.

Kinesisk affisch 1964:
"Oppressed Peoples, Unite to Resolutely
Fight Against US Imperialism"

De självutnämnda ”marxist-leninisterna” i KP försöker idag profilera sig som ”de enda kvarvarande antiimperialisterna inom vänstern”, och fördömer mycket riktigt också imperialistiska aggressionskrig mot Irak, Libyen, Syrien etc. Men bakom de ”antiimperialistiska” slagorden döljer sig samma socialchauvinism; KP tar i praktiken avstånd från de verkligt revolutionära rörelser som för krig mot imperialismen, och ger i stället sitt stöd till de rörelser och regimer i tredje världen som söker förhandla och kompromissa sig till en mer fördelaktig position inom det imperialistiska systemet, men inte vill föra krig mot det och inte göra revolution (Kuba, Venezuela). Liksom hos Castro eller Chavez verkar det hos KP finnas en nostalgisk längtan tillbaka till den ryska socialimperialismens tid (1956-1990). Detsamma ser vi förstås ännu mer tydligt hos det parti som idag kallar sig ”SKP”.

Slutligen, även om det verkar något ansträngt att klämma in dem i en ”vänster” ens med citationstecken, så har vi våra ”fjärde världen”-vänner; de som trivs ganska bra med den relativa tryggheten under imperialiststatens beskydd här hemma samtidigt som de skamlöst romantiserar den fattigdom och efterblivenhet som imperialismen påtvingar tredje världens förtryckta nationer, och drömmer sig bort i fantasier om ”ursprungsfolk som lever i harmoni med naturen”. Denna inställning innebär att ta urbefolkningarnas rättfärdiga kamp för rätten till sin jord och självständighet som förevändning för att romantisera deras fattigdom; den går hand i hand med de reaktionärer som försöker framställa fattigdomen som ett ”val” eller en ”kultur”, och med den imperialistiska kampanj som använder ”miljön” som argument för att förhindra att de förtryckta nationerna befriar sig och utvecklar en självständig och modern industri.

Nu har vi fokuserat mycket på vad som är dåligt och vad som saknas. Vi kommer förstås också att skriva mer om hur verklig antiimperialism ser ut, men denna gång nöjer vi oss med att låta Mao och Lenin avsluta:

”I själva verket bedriver socialchauvinisterna en antiproletär, borgerlig politik, ty i verkligheten förfäktar de inte "fosterlandsförsvar" i betydelsen av kamp mot utländskt förtryck utan "rätt" för de ena eller andra "stor"-makterna att plundra kolonier och förtrycka andra folk. Socialchauvinisterna upprepar det borgerliga bedrägeriet mot folket att kriget förs för att försvara nationernas frihet och existens, och därmed går de över på bourgeoisins sida mot proletariatet. Till socialchauvinisterna hör både de, som försvarar och skönmålar regeringarna och bourgeoisien i en av de krigförande statsgrupperna, och de som i likhet med Kautsky tillerkänner socialisterna i alla krigförande stater lika rätt att "försvara fosterlandet". Då socialchauvinismen i verkligheten går ut på att försvara den "egna" imperialistiska bourgeoisiens (eller överhuvudtaget varje imperialistisk bourgeoisies) privilegier, förmåner, plundringar och våldshandlingar, innebär den ett fullständigt förräderi mot alla socialistiska uppfattningar och mot det beslut som togs vid den internationella socialistiska kongressen i Basel.”(Lenin - Socialismen och kriget)

”Opportunismen och socialchauvinismen har samma ekonomiska grundval: intressena hos ett högst obetydligt skikt av privilegierade arbetare och småbourgeoisie, vilka värnar sin privilegierade ställning, sin "rätt" till smulor av de profiter, som "deras" nationella bourgeoisie erhållit genom att plundra andra nationer, genom de fördelar dess stormaktsställning ger o.s.v.” (Lenin - Socialismen och kriget)

"Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod" (Mao Tse-tung - Om motsättningar)

”Kinas demokratiska revolutions genomförande är beroende av bestämda samhällskrafter. Dessa samhällskrafter är arbetarklassen, bönderna, de intellektuella och den progressiva delen av bourgeoisien, d.v.s. de revolutionära arbetarna, bönderna, soldaterna, studenterna och de intellektuella samt affärsmännen med arbetarna och bönderna som de grundläggande revolutionära krafterna, och arbetarna som den klass vilken leder revolutionen. Det är omöjligt att utan dessa grundläggande revolutionära krafter eller utan arbetarklassens ledning genomföra den antiimperialistiska och antifeodala demokratiska revolutionen.” (Mao Tse-tung – Fjärdemajrörelsen)

För att studera ämnet närmare rekommenderar vi:

Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen

Lenin - Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

Mao Tse-tung - Om motsättningar

Redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda Fanan - Neokolonialismens försvarare

Motstånd mot fascismen i Ukraina?

Ukrainska antifascistiska
partisaner, 1944

Vi som hoppas på att Ukrainas folk skall befria sig från både amerikanska, europeiska och ryska imperialister och från fascistsvinen som nu tagit makten, försöker förstås ta reda på vad det är som händer i landet: finns det något folkligt motstånd mot fascisterna? Finns det någon revolutionär rörelse värd namnet, som inte svansar efter varken USA, EU eller Ryssland? Det är inte lätt att hitta tillförlitlig information; den svenska pressen stämmer helhjärtat in i krigshetsen från Washington, och i den mån någon ifrågasätter ”västvärldens” propaganda så är det framför allt ryska media, vilka förstås i grunden representerar den ryska imperialismens intressen. Borgarna och deras intellektuella springpojkar, även många av dem som kallar sig ”vänster”, försöker som vanligt lura folket att ta parti för den ena eller andra imperialistmakten när de gör sig redo att, förr eller senare, skicka ut arbetare som ska döda andra arbetare i ännu ett stort rövarkrig för att dela upp världen mellan sig.

En del skribenter talar hoppfullt om den ”ukrainska vänstern”, men hur ligger det egentligen till?  Vad var det för en ”vänster” som deltog i ”Euromaidan-protesterna”, och vad gör den i så fall idag, när fascister kommit till makten genom en statskupp dirigerad av den nordamerikanska imperialismen? Vi hittar t.ex. den här artikeln, där ukrainska aktivister berättar om sina erfarenheter under protesterna. Vad vi kan utläsa av artiklar som denna är att de ”autonoma” eller anarkistiska aktivisterna på det hela taget är splittrade, oorganiserade och under protesterna i princip har blandat sig med de fascistiska grupperna och agerat som en del av den rörelse som leddes av dessa fascister och finansierades och dirigerades av USA och Tyskland. En av de intervjuade kommer från en organisation vid namn ”Borotba” (Kamp), som tar avstånd från detta svansande efter fascisterna och förklarar sig vilja kämpa inte bara mot fascisterna utan mot alla de imperialistmakter (USA, EU, Ryssland) som slåss om att få suga ut Ukraina. De har en rad intressanta uttalanden på sin hemsida, men frågan är om de är villiga och kapabla att bygga den slags organisation som krävs för att uppnå de mål de talar om. Det skall onekligen bli intressant att följa utvecklingen.

Fascistpartiets Svobodas ledare Oleh Tyahnybok
tillsammans med USA-imperialismens representanter
Victoria Nuland och John McCain

Många, speciellt anarkisterna, pratar som vanligt om att ”organisera underifrån”, vilket vi förstås har hört många gånger förut. De kallar den marxistiska arbetarrörelsen ”auktoritär”, de tar avstånd från det ”leninistiska elitpartiet”, och försvarar i stället ”decentralisering” och ”individuell frihet”. Vi ser tydligt vad en sådan hållning innebär i praktiken när vi läser om de ”autonomas” deltagande i Euromaidan: de som inte förmår organisera sig med disciplin och med en egen principfast ledning, blir i praktiken inget annat än nyttiga idioter under imperialisternas och fascisternas befäl.

Utan att ha gjort någon mer ingående analys av läget i Ukraina, så kan man ändå konstatera några ofrånkomliga fakta: De fiender Ukrainas folk står inför är inga mindre än den nordamerikanska imperialismen, världens hegemoniska militära och ekonomiska supermakt, dess allierade (och rivaler) de europeiska imperialistmakterna (framför allt Tyskland), den ryska imperialismen, fortfarande en militär supermakt, samt den ukrainska reaktionen i form av imperialistlakejerna och de fascistiska mördarna som nu sitter vid makten i Kiev. Att framgångsrikt kunna bekämpa dessa fiender är uppenbarligen omöjligt om man inte bygger upp en väpnad, disciplinerad organisation, som tveklöst håller fast vid sitt politiska och ekonomiska oberoende gentemot alla inhemska kapitalister och utländska imperialister, och är kapabel att erövra statsmakten i landet, en armé som leds av arbetarklassens mest konsekventa och principfasta representanter. Utan en sådan organisation blir allt prat om socialism och självständighet i Ukraina bara tomt prat. Vi kommer att följa händelserna och återkommer med fler inlägg i ämnet.