Palestina, Sydafrika och den "goda imperialismen"

Sossarna och den "goda imperialismen"

Palestinavänner i Sverige och världen gläds nu åt att Sverige som första EU-land erkänner Palestina som stat. Glädjen är förståelig, men samtidigt så är det något som är lite "för bra för att vara sant" med denna sossarnas och den svenska statens godhjärtade välvilja. Erkännandet av Palestina funkar utmärkt för att ge den nya regeringen en välbehövlig PR-boost här hemma (i ett läge när de flesta redan insett att förhoppningarna om en återgång till "välfärden" inte kommer att infrias, och Löfven och co. redan deklarerat att Fas 3-slaveriet kommer att fortsätta). Dessutom så är det användbart både för svenska och nordamerikanska imperialister att framställa Sverige som en "god" och t.o.m. lite "vänstervriden" kraft i världen (det är därför ganska passande att Obama-regimen lite faderligt säger att Sveriges beslut är "premature" - men de fördömer det inte.)

Svenska makthavare kallar Sverige för en "humanitär stormakt". Vad de menar är bl.a. att Sverige, liksom Norge, Schweiz och några andra imperialistmakter, i stor utsträckning kombinerar sin sedvanliga utsugning och sitt sedvanliga mördande i tredje världens länder med s.k. "humanitära" och "demokratifrämjande" insatser. D.v.s. att samtidigt som Sverige skickar soldater för att skjuta ihjäl dem som motsätter sig imperialisternas vilja (t.ex. i Afghanistan), så bygger man även upp organisationer som skall påverka och forma ländernas politik, erbjuda "bistånd" i utbyte mot samarbete och undergräva olika revolutionära rörelser eller oregerliga inhemska grupper. Syftet är i slutändan att skapa gynnsamma förhållanden för svenska och andra imperialistiska storföretags exploatering. För en supermakt som USA, med dess väletablerade rykte som hämningslös massmördare, är det också praktiskt att ha "goda" länder som Sverige som mellanhänder när man vill ta kontrollen över länder i tredje världen (minns vad Malcolm X sade om denna "goda" imperialism).


Hur gick det i Sydafrika?

När det idag talas om Palestina, så är det många som uppmanar till att bojkotta Israel, och framhåller bojkotterna mot den sydafrikanska Apartheidregimen som en förebild. Framför allt Vänsterpartiet och sossarna brukar skryta skamlöst om hur de genom bojkottskampanjer och lobbyverksamhet hjälpte till att "störta apartheid". Men i sina hyllningar till Mandela och "regnbågsnationen" så berättar de inte hela historien. De nämner inte att samma kapitalister, som under årtionden sugit ut och mördat Sydafrikas arbetande folk, framför allt den svarta majoriteten, fick behålla alla sina rikedomar och all sin makt; de fascistiska slaktarna och torterarna gick fria i "fredens" och "försoningens" namn, och utsugningen och mördandet av folket fick inte bara fortsätta, utan intensifierades. Fattigdomen i Sydafrika blev större, inte mindre (det räcker att titta på FN:s egna rapporter). Kämpande arbetare mördas fortfarande (som i fallet Marikana 2012: 40 strejkande arbetare döda). Den enda skillnaden är att det sedan 1993 finns ett litet gäng svarta pampar som får vara med och suga ut folket, och att en del av de poliser som mördar folket är svarta.

I början av 90-talet hade svenska och övriga storkapitalister inte längre något att vinna på att försvara Apartheid. För att de svenska storföretagen skulle kunna etablera sig och exploatera Sydafrikas arbetarklass och naturresurser, och för att kunna hålla tillbaka de beväpnade och revolutionära arbetarna, så var Mandelas "regnbågsnation" betydligt mer ändamålsenlig än en rasideologisk regim som bara drog till sig onödig uppmärksamhet. Bojkotterna var ett störande problem som hotade profitintresset, men med hjälp av en respekterad figur som Mandela så kunde man inbilla omvärlden att rättvisan nu hade segrat i Sydafrika, och så upphörde alla bojkotter som genom ett trollslag. Utsugningen kunde fortsätta som förut, och för svenska storföretag ännu bättre än förut: läs vad Svenska ambassaden i Pretoria säger om svenska företags framgångar i Sydafrika.
Kort sagt: Regnbågsrevolutionen" var inte bara "otillräcklig", den var inte något "steg i rätt riktning" - den var en reaktionär, kontrarevolutionär manöver för att förhindra revolutionen i Sydafrika och garantera imperialisternas fortsatta profiter på det sydafrikanska folkets bekostnad.


Palestina: "fredlig lösning" för fortsatt utsugning?

I Palestina och Israel liksom i Sydafrika så styrs imperialistmakternas agerande av deras profitintresse och deras strategiska intressen. De har inget intresse av att stödja en sådan öppet rasistisk regim som den sionistiska i Israel för sakens egen skull. Vad de behöver är en regim som de kan lita på när det gäller att förvalta imperialismens intressen i regionen, och om de kan hitta en mer stabil lösning, en marionettregim med ett mer sympatiskt ansikte, som inte väcker omvärldens hat, så kan vi mycket väl få se en "regnbågsrevolution" i Israel och Palestina. Kanske en "tvåstatslösning" med "humana" och "demokratiska" (kanske t.o.m. s.k. "vänstervridna") regimer både i Palestina och Israel? Regimer som i ännu en "freds- och försoningsprocess" förlåter folkmordet på många tusen palestinier och hela den sionistiska terrorn? Som kanske ger palestinierna tillbaka en del av deras land (fast det egentligen blir imperialisterna som styr över det)? Liksom i Sydafrika så har den svenska imperialismen, dess stat och dess storföretag, stora intressen i området, och självklart hoppas de på att kunna få en större del av kakan genom att knyta till sig palestinska byråkratkapitalister. Kanske kan de precis som i Sydafrika ta hem storvinsten, om nya "demokratiska" regimer kan hålla tillbaka de revolutionära krafterna och inbilla omvärlden att rättvisan har segrat i Palestina?

Såhär skrev den förra regeringen om Sveriges intressen i Israel och Palestina:

"(...)Många av de stora svenska företagen, såsom IKEA, Ericsson och H&M, är etablerade i Israel. Handelsminister Ewa Björling besökte Israel 2008, och Israels dåvarande handelsminister Binyamin Ben Eliezer besökte Sverige 2010.

Handel med Palestina

På motsvarande sätt som med Israel har EU ett interimistiskt associeringsavtal med den palestinska sidan. Det är inte lika omfattande som avtalet med Israel, bl a beroende på begränsningar som har att göra med att Palestina ännu inte är en självständig stat. För att ytterligare underlätta den hittills begränsade handeln avser EU under 2011 att bevilja tullfrihet för alla palestinska varor som inte redan har det genom det befintliga avtalet. Ockupationen av de palestinska områdena, och inte minst den begränsade rörelsefriheten, utgör dock fortsatt en begränsande faktor för handeln med palestinska varor.

Som en del i det omfattande svenska stödet för palestinskt statsbyggande verkar regeringen för ökade svenska investeringar i de palestinska områdena och även för att främja kontakter mellan palestinska och israeliska företag, inte minst genom stöd till Palestine International Business Forum (PIBF). Handelsminister Ewa Björling besökte de palestinska områdena 2008."
(http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/160982)

Revolution i stället för försoning

Palestinas folk kommer aldrig att få tillbaka sitt land genom några "godhjärtade" imperialisters manövrar och "fredsavtal", utan endast genom revolution; genom att arbetarklassen går i spetsen för det nationella befrielsekriget, bygger upp en självständig ekonomi och militär och slänger ut sionisterna och alla imperialisterna från hela det palestinska territoriet. Endast så går det att bygga ett land som är till för det arbetande folket, oavsett religiösa eller "etniska" tillhörigheter. En av de bästa svenska texterna om Palestina är Staffan Beckmans "Palestina och USA-imperialismen" från 1969.
Där skriver han bl.a. såhär: "Ända från början var striden i Palestina en klasskamp mellan de krafter som representerade de egendomslösa massorna på ena sidan, och imperialismen, de med denna sammanlänkade arabregimerna och sionismen på den andra.". D.v.s. att den nationella befrielsekampen mot imperialismen och dess rasistiska regimer alltid är en fråga om klasskamp, och om den kampen skall undgå att falla i imperialisternas fällor och bli ett verktyg för deras profiter, så måste den ledas av arbetarklassen. I Beckmans bok finner vi också PFLP:s folkfrontsmanifest från 1968, där de visserligen framhåller de olyckliga exemplen Vietnam och Kuba (vars revolutioner stoppades när de underkastades den ryska socialimperialismen), men själva principen är helt riktig:

"Dessa [nationella revolutionära] regimer mobiliserar landets moraliska och materiella resurser för att lösa den nationella befrielsens och den demokratiska revolutionens problem – genom att undanröja borgarnas klassprivilegier och genom att bygga upp en materiell grund för ekonomiskt och politiskt oberoende. 

Ett sådant ekonomiskt och politiskt program kan mobilisera och beväpna alla klasser som har ett objektivt intresse för den nationella befrielsen och för striden mot imperialismen. Det är i en sådan situation som lösenordet ‘folkkrig’ får en konkret vetenskaplig betydelse; när majoriteten av folkets massor organiserar sig såväl i milis som i den reguljära armén för att trotsa imperialismen och dess förbundna. 

I våra länder är problemet annorlunda. Den palestinska och arabiska befrielserörelsen leddes av småborgarna. Det är alltså denna klass’ ideologi, program och insatser som har besegrats. Eftersom denna klass är lika rädd för att alliera sig med kapitalisterna som med folkets massor har den på det ekonomiska planet bara åstadkommit halvmesyrer. På grund av samma rädsla har den på det militära planet bara byggt upp reguljära arméer och undvikit att beväpna folkets massor. Det är i denna situation som småborgarna hamnade i krig, som de besegrades och skyndade sig att begära eld-upphör. De glömde sina egna paroller: ‘Folkkrig’, ‘Kamp för varje tumsbredd mark’."

LEVE PALESTINA! LEVE INTIFADAN! LEVE DET PALESTINSKA FOLKETS BEFRIELSEKRIG!

Just nu genomför Israels mördarstyrkor, med stöd av den nordamerikanska imperialismen och dess allierade, ytterligare en våg av massmord mot Palestinas folk. Hittills har de sedan den 8 juli mördat 1317 palestinska män, kvinnor och barn i Gaza (enligt palestinska myndigheter), och många tusen är skadade och hemlösa. Men Palestinas folk ger inte upp: ockupanterna och utsugarna tror att de kan dränka motståndet i hopplöshet och skräck, men effekten blir den motsatta; Palestinas folk svarar dem med mer motstånd, mer bomber och mer raketer mot ockupanterna, och bland världens arbetare och förtryckta kokar hatet mot de israeliska mördarna. Det internationella stödet är stort och brett, men vad som behövs är inte bara bojkotter och fördömanden av Israels våld, utan en konsekvent rörelse till stöd för det palestinska nationella befrielsekriget, ett stödarbete som måste vara oberoende av och göras i motsättning till de imperialistiska staterna och organisationerna och alla deras "fredsplaner" och uppgörelser över det palestinska folkets huvuden. Ett sådant stödarbete kan inte heller behandla frågan om Israels ockupation av Palestina som någon slags "etnisk" eller "religiös" konflikt, skild från det internationella sammanhanget, utan måste se att Israel agerar som verktyg för i första hand USA:s imperialism, och att samtliga imperialistmakter, inklusive Sverige, betraktar Palestina som ett potentiellt byte. EU och andra imperialistiska organ kommer aldrig att ge någon frihet åt Palestina; friheten kan bara erövras av Palestinas folk genom ihärdig befrielsekamp, och det är denna kamp som behöver omvärldens stöd.


Befrielsekriget och klasskampen

Det är en självklarhet för oss som kommunister och revolutionärer att ge vårt ovillkorliga stöd till det palestinska motståndet i dess helhet och dess militära aktioner mot ockupanterna. Samtidigt är det ett faktum att det palestinska motståndet har en rad problem som måste lösas för att kunna föra befrielsekriget till seger och upprätta en sant självständig palestinsk stat på hela det palestinska territoriet. Liksom alla folk så består det palestinska folket av klasser, vilka har olika förhållanden till imperialismen, till de sionistiska inkräktarna och motståndet mot dessa. All erfarenhet av befrielsekrig mot imperialistiska ockupanter visar att den enda klass som i längden förmår leda ett sådant krig till seger, utan att förråda folket till förmån för den ena eller andra utsugaren, är arbetarklassen. För det palestinska motståndet, och för alla oss som vill se Palestinas folk segra, är det alltså nödvändigt att analysera frågan utifrån ett klassperspektiv. D.v.s. studera de olika palestinska organisationernas klasskaraktär, historia och utveckling, deras förhållande till den kommunistiska rörelsen i världen liksom till de revisionister som tog makten i Sovjetunionen och senare i Kina; och även se de islamistiska och arabnationalistiska gruppernas roll; deras klasskaraktär och deras förhållande till de olika imperialistmakterna etc.


PFLP, då och nu

Ett sätt att börja sätta sig in i dessa frågor är att läsa uttalanden och dokument från PFLP (Folkfronten för Palestinas Befrielse), en organisation som ursprungligen deklarerade sin avsikt att utveckla befrielsekriget som långvarigt folkkrig, och såg kampen inte bara som en kamp mot Israels ockupation utan mot imperialismen generellt, och i första hand USA. Sedan dess har organisationen försvagats och övergivit många av sina ursprungliga ståndpunkter, samtidigt som religiösa organisationer som Hamas i stället har intagit en ledande roll. Nyligen publicerade PFLP för första gången på Internet ett av sina grundläggande dokument från organisationens tredje nationella kongress 1972, och det är intressant läsning. Några korta utdrag:

"We view the Palestinian liberation struggle as a long-term people’s war extending over tens of years. It cannot achieve victory except through a people’s revolutionary struggle. Such a struggle must be led by a revolutionary organization, itself built through struggle, and must be based on a revolutionary, theoretical perspective together with a proletarian determination which knows no despair." 

"American interests in the Arab area are basic and have both material and strategic value. They also form an indispensable source to the dominant imperialist power, and an essential link in the chain of its economical domination in other parts of the world. For example, although American investments in Arab oil constitute only 2.5 per cent of the total American investment abroad, they, nevertheless, provide the US with 45 per cent of the total revenue it receives from its foreign investments. The American companies reaped in 1968 from their exploitation of Arab oil a new profit of 2418 million dollars. Furthermore, America trade with the Arab world achieved in 1969 a surplus in its trade balance of 545 million dollars. This figure represents 34.2% of the total foreign trade balance of the U.S.
These passing examples about American companies alone are mere indicators regarding the way in which the Arab world is being pillaged by imperialism. Nevertheless, profits of non-American Western companies from Arab oil in the extracting stage alone, totalled one thousand million dollars in 1968. This accordingly returns to the pockets of dominant American monopolies in Western Europe. Western monopolies achieve a profit on invested capital that reaches nearly 65%. This is the highest in the world. In addition, there is a strategic value to this pillage. It is symbolized glaringly by the fact that most of the fuel used by American forces in its aggressive war in Indochina is derived directly from the oil refineries in the Saudi part of “Ras Tannura” which is controlled by American oil companies.
This exploitative reality briefly exemplified above is reflected in serious American designs to crush any national liberation movement which has the potential to carry out a struggle to put an end to this situation."

Imperialistiska fredsavtal och palestinska kapitalister

Vad gäller klasskampen i Palestina rekommenderar vi den här artikeln, som handlar om palestinska kapitalister och deras förhållande både till Israel och till befrielsekampen. Vi som är marxister vet att så länge en nationell befrielserörelse leds med fast hand av arbetarklassen, så kan även vissa skikt av kapitalister (den s.k. nationella bourgeoisien) spela en roll i det antiimperialistiska motståndet - men dessa kapitalister kan förstås inte anförtros någon ledande roll eller tillåtas utöva något inflytande på rörelsens politik. I det

"Fredsavtal" i imperialisternas
intresse

sammanhanget är det intressant att läsa vad artikeln skriver om just kapitalisternas roll i Palestina: "Since Oslo [Osloavtalet 1993, en "fredsöverenskommelse" mellan Israel och Palestina, under imperialismens ledning], and particularly in recent years, the influence of Palestinian capitalists in the occupied territory has been rising in an unprecedented manner." Alltså: samtidigt som det palestinska motståndet försvagades av "fredsavtal" utformade av imperialisterna, så vacklade palestinska marxistiska organisationer och övergav sina principer, de religiösa organisationerna gick framåt och den palestinska borgarklassens inflytande ökade mer än någonsin tidigare.