Antiimperialism i Nordirland

Den här bilden publicerades nyligen av en grupp anarkister i Belfast, Nordirland. Det är oklart om det är anarkisterna själva som har gjort målningen, men att de publicerar den är intressant. Medan svenska anarkister (eller "frihetliga socialister") idag vägrar att ens använda ordet imperialism, och föredrar att upprepa mördaren Camerons mantra - "de flyr från Assad och ISIS" - så har tydligen de irländska anarkisterna bättre koll på läget. Kan det bero på att de själva kommer från ett land som sugs ut och förtrycks av en imperialistmakt (Storbritannien), medan de svenska anarkisterna kommer från ett imperialistiskt land (och många av deras ledare tillhör de samhällsskikt som priviligieras av den imperialistiska staten)?

Irländska kommunister på 1970-talet (Nordirland)

Valet, "vänstern" och borgarstaten

Nu grubblas och funderas det inom "vänstern". Dess debattörer, skribenter och organisationer verkar fullkomligt chockerade över valresultatet och försöker desperat förklara varför det blev som det blev och vad man nu skall ta sig till. Efter en valcirkus där hela denna "vänster" - inte bara den reformistiska partivänstern utan även den anarkistiska/syndikalistiska och "utomparlamentariska" - kampanjat entusiastiskt för vikten av att "rösta bort alliansen" och "rösta bort fascismen", verkar de nu stå handfallna och förvirrade när folket inte nappade på sosseblockets valfläsk om "välfärd" i den utsträckning de förväntat sig, och situationen efter valet blivit ännu en bekräftelse på parlamentarismens kris. Faktum är ju nämligen att åtminstone ledarskikten inom dessa båda falanger av "vänstern" redan uteslutit och "tagit avstånd" från alla vägar utom den reformistiska; antingen genom att öppet svära trohet till borgarstaten och dess våldsmonopol eller genom att förkasta alla former av organisering som skulle kunna utgöra något verkligt hot mot nämnda stat och våldsmonopol.

En stor del av grubblerierna rör sig om SD:s valframgångar. "HUR kunde det hända att så många röstade på fascismen" frågar de sig upprört. Hur kunde folk rösta på ett parti som är så uppenbart rasistiskt och med rötter i den uttalade fascismen? Och det är förstås en väsentlig fråga att besvara (vi kommer att återkomma till den) - men det som är lite lustigt är ju att ingen av dem frågar sig hur så många kunde rösta på t.ex. sossarna - ett parti som attackerat och inskränkt arbetarklassens rättigheter år efter år, som gått i spetsen för både nedskärningar i vården, för övervakningssamhället och för Sveriges vapenförsäljning och imperialistiska

Träffande affisch från "Ingen människa
är illegal" i Göteborg

folkmordskrig i tredje världen. Detta ensidiga fokus på just SD:s och de små nassesekternas speciella variant av fascism är uttryck för en inskränkt form av "antirasism" som grundar sig på borgerliga, liberala principer, på floskler om "mångfald" och "tolerans", på bevarandet av olika gruppers "kulturella särart" och på kapitalets behov av billig arbetskraft, i stället för en antifascism grundad på alla arbetares gemensamma intressen, oavsett nationalitet, gentemot borgarklassen och de imperialistiska staterna, inklusive den svenska.


Att tala om SD som ett "hot mot demokratin" blir alltså lite missriktat; det förutsätter ju att man erkänner det befintliga systemet som en legitim demokrati. Man missar att den fascistiska politiken i imperialiststaten Sverige redan är ett faktum, och den har inte förverkligats genom SD utan genom de övriga riksdagspartierna: hetskampanjen och repressionen mot antifascister, förföljelserna av flyktingar (REVA), den statliga rasistiska terrorn mot arbetarbefolkningen i förorterna och den imperialistiska aggressionen utomlands - dessa saker har de alla (inklusive Vänsterpartiet) godkänt och genomfört; SD:s roll är snarare att popularisera de härskandes rasistiska politik och få den att framstå som "folklig". Den växande fascismen är inte någon slags sjukdom som uppstår hos den "missnöjda pöbeln" i kristider eller som ett resultat av "Alliansens politik"; den kommer tvärtom uppifrån, den är ett resultat av att den härskande klassen i allt högre grad försöker rädda den fallfärdiga kapitalismen genom fascistisk politik och genom att vända arbetare mot arbetare. Då är frågan, ska vi verkligen bekämpa fascismen genom att föreslå andra sätt att rädda kapitalismen, borgarstaten och parlamentarismen ur krisen - med "fördelningspolitik", som t.ex. Salka Sandén verkar mena? Eller skall vi återuppta den revolutionära arbetarrörelsens väg, d.v.s. en gång för alla vända ryggen åt den reformistiska återvändsgränden, organisera oss och göra vad som krävs för att störta det här systemet? Om vi är antifascister, ska vi verkligen låta borgarna sätta dagordningen med sin hycklande "antirasism", ska vi "gilla olika" och legitimera systemet genom att bara bekämpa vissa av fascismens representanter? Eller skall vi i stället utgå ifrån att vi som arbetare faktiskt är lika; att vi alla, oavsett var vi kommer ifrån och oavsett kön, har samma intressen; att de som i verkligheten är "olika" oss är borgarna som suger ut oss?

Nu är det visserligen fler och fler som talar om att "vänsterns" och "antirasismens" strategier har misslyckats, och att de måste omvärderas och kritiseras. Det börjar gå upp för en del att en "vänster" som utnämner "vita heteromän" till fiender knappast bidrar till skapandet av någon ny arbetarrörelse, och att det faktum att en del av arbetarklassen låter sig luras av fascisterna är ett tydligt bevis på att de existerande s.k. arbetarrörelserna uppenbarligen inte gör vad de borde göra (för att dra till med en underdrift). Men dessa "radikala" ideologer, "vänsterns" ledarskikt och intellektuella auktoriteter, från ”vänsterpartierna” och Allt åt Alla till Aftonbladet,
Arena och Arbetaren, hur mycket de än talar om behovet av "utomparlamentarisk" kamp, hur mycket de än talar om "klasskamp" eller t.o.m. "revolution", så erbjuder de fortfarande ingen utväg ur den parlamentariska och reformistiska återvändsgränden. De talar om "bristen på visioner" för arbetarrörelsen, men hur kan de själva erbjuda några visioner om ett annat samhälle när deras karriärer som politiker och vänsterintellektuella är bundna till den härskande klassen, dess stat och dess parti- och presstöd?

Marx blir arresterad
i Bryssel 1841

Problemet är just detta; att de allihop när det kommer till kritan krampaktigt håller fast vid den borgerliga staten, hur mycket de än "kritiserar" den eller vill "förändra" den. Oavsett om dessa den nutida "vänsterns" ledarfigurer är vänsterpartister eller "frihetliga" anarkosyndikalister, så är de allihop rörande eniga med både liberaler och fascister i sitt förkastande av det som de kallar den "auktoritära" marxismen, d.v.s. den som håller fast vid det Kommunistiska Manifestet som sitt politiska program, den som vägledde alla arbetarklassens stora segrar under 18- och 1900-talet, och därmed skrämde borgarna till den grad att de tvingades göra eftergifter gentemot arbetarklassen även i de kapitalistiska länderna. Borgarklassen kan som sagt villigt acceptera alla möjliga s.k. "marxistiska" och "socialistiska" teorier; det enda som skrämmer kapitalet på allvar är den verkliga marxismen, den som från Marx och framåt insisterat på att arbetarklassen i varje land måste skapa sin förtrupp, sitt parti, för att ge klassen politisk vägledning och ena den, för att kunna organisera oss i stor skala och beväpna oss på det sätt som krävs för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, därför att det är förutsättningen för att kunna skapa ett samhälle utan klasser, där ingen stat längre behövs.

Himmelska Fridens Torg 1989:
demonstranter hyllar Mao i protest
mot regimen

Vad vi ser idag är en ”vänster” som med hull och hår har svalt de härskandes propaganda om att socialismen ”misslyckades”, att marxismen är ”föråldrad” och måste ersättas med ”nya” teorier och ”nya” former av sociala rörelser, och att den nutida kapitalismen – imperialismen – inte går att besegra utan bara kan "modifieras". Men denna propaganda är inte baserad på fakta, utan på borgerlig reaktionär ideologi. De enorma framgångarna för arbetarklassen och folken i de socialistiska länderna förminskas inte av det faktum att nya borgare (på 50-talet i Sovjetunionen, efter Maos död i Kina o.s.v.) förkastade marxismen och återinförde kapitalismen i dessa länder. Att ta dessa tillfälliga borgerliga segrar som bevis för att de sovjetiska och kinesiska kommunisterna ”hade fel”, är ungefär som att säga att cykeln är en misslyckad uppfinning för att någon lyckats slå sönder en cykel, eller att den tidiga svenska arbetarrörelsen ”hade fel” för att reformistiska sossepampar sedan tog över ledningen. Dessa klassförrädares maktövertaganden visar tvärtom tydligt vilka det är som har intresse av att bekämpa och förvränga de marxistiska principerna. Idag kämpar miljontals arbetare och fattiga bönder i Asien, Latinamerika och andra delar av världen mot de borgerliga "förnyarna" av marxismen för att återta den revolutionära vägen med vetenskaplig socialism, för att med sina revolutionära partier och folkarméer upprätta arbetarklassens makt och slänga ut imperialisterna.

Men i sitt avståndstagande från detta arbetarklassens revolutionära arv är den svenska partivänsterns toppar fullständigt eniga med representanterna för den anarkosyndikalistiska, "frihetliga" eller "rådskommunistiska" falangen. För de förstnämnda ligger fokus på att vinna röster åt sina respektive partier, men de erkänner även behovet av en "utomparlamentarisk" kamp för att påverka opinionen och hantera oroväckande upprorsstämningar. För de "frihetliga" handlar allt om den "utomparlamentariska" kampen för att reformera samhället "lokalt" och "gradvis", men de ser idag även den parlamentariska vänstern som ett slags nödvändigt komplement. Det är t.ex. intressant att se hur Daniel Wiklander i Arbetaren verkar hoppas på att denna "rörelse underifrån" skall leda till uppkomsten av nya reformistiska partier, som skall nå "betydligt större valframgångar än dagens vänsterpartier". Det verkar alltså som att partier som organisationsform numera är OK även för de "frihetliga", men notera att de förutsätts vara parlamentariska, d.v.s. agera inom ramarna för det borgerliga systemet. Det enda denna nutida "vänster" enhälligt vänder sig emot är tydligen det revolutionära arbetarpartiet, det som förkastar borgarnas stat och parlament, det som byggs för att störta systemet, inte för att reformera det; för att arbetarklassen skall ta makten, inte för att i oändlighet försöka ”påverka den underifrån”.

Allt Åt Alla – demokratireformer eller revolution?

Förbundet Allt Åt Alla lade i dagarna upp en rolig hemsida med ett online-spel där man kan kasta tårtor på riksdagspolitikerna. Tillsammans med spelet finns en text från AÅA där förbundet förklarar sin syn på valet, Riksdagen och demokratin. Till en början låter det väldigt bra:

"Allt åt alla Stockholm har gjort det här spelet för att påminna dig om en rätt viktig sak. Hur du än röstar i riksdagsvalet blir du inte av med kapitalismen och dess systematiska underskott av demokratiskt inflytande. Vi vill ha mer demokrati och mer frihet, vi vill ha revolution och folkstyre på riktigt!"

Ja, det stämmer ju! Hur du än röstar så röstar du för fortsatt kapitalism och utsugning, där har AÅA helt rätt. Men när man läser vidare så finner man några avgörande luckor i deras resonemang:

AÅA skriver att "Grundtanken att vi inte klarar av att styra över oss själva har dock alltid levt kvar". Det låter som om bristen på demokrati beror på att själva formen för hur samhället styrs är bristfällig, och att denna form leder till att vissa områden "hålls utanför demokratins kontroll", t.ex. arbetslivet och produktionen av varor och tjänster. "I dessa domäner förväntas vi underkasta oss företags och kapitalägares makt, det är odemokratiskt och vår tids feodalsystem" skriver AÅA. D.v.s. att borgarklassen har makten över oss därför att det parlamentariska systemet inte är tillräckligt demokratiskt utformat? Och om vi bara hittar på ett mer demokratiskt system (direktdemokrati?) så kan vi rösta bort borgarnas makt? Om vi bara organiserar oss lokalt på egen hand så kan vi strunta i borgarnas system och leva som vi vill? Det låter ju så enkelt och behagligt, som rena middagsbjudningen – så man undrar varför världens förtryckta inte har gjort det här för länge sedan.

Vi som är marxister utgår från en materialistisk världsåskådning. Det innebär t.ex. att vi förstår att formerna för det politiska styret (en del av överbyggnaden) bara är verktyg för det ekonomiska systemet (basen), för den klass som har makten. Så länge ett samhälle är ett klassamhälle så är det alltid en diktatur - och den klass som har makten baserar alltid sin makt på en stat, vilket väsentligen betyder beväpnad polis och militär som har uppgiften att skydda den härskande klassens makt och egendom med alla medel. Denna diktatur upprätthålls också genom att den härskande klassen kontrollerar utbildningsväsendet, media och kultur och på så vis får makt över befolkningens kunskaper, tankar och åsikter. Så länge de känner att de har tillräcklig kontroll över det politiska livet i landet, så kan borgarna välja att tillåta olika grader av demokrati och yttrandefrihet inom sin diktatur, och de kan unna sig att kompromissa lite med olika befolkningsskikt som ställer krav, när det är nödvändigt för att skapa "politisk stabilitet". Men om någon på allvar hotar eller uppmanar till att ta ifrån dem deras rikedomar och deras makt så stiger - utan undantag - beväpnad polis och militär fram för att tillintetgöra hotet. Den som vill störta denna härskande klass och bygga ett samhälle där de arbetande har makten över sina liv på riktigt, måste alltså störta den borgerliga staten, d.v.s. väsentligen dess väpnade styrkor. Man kan tycka att det verkar som en svår och obehaglig uppgift, men man kommer inte runt den genom att låtsas som om den inte finns.

Allt Åt Alla skriver att "Vi måste pröva oss fram ett steg i taget. Givet är att den demokratiska kontrollen över samhället måste utökas till att gälla alla viktiga beslutsområden, så att inte enskilda kapitalstarka individer eller företag kan bestämma över viktiga delar av våra liv." Vi kan inte tolka det på annat sätt än att vi, enligt AÅA, redan lever i en demokrati, men att den måste "utökas"? Det är kanske därför AÅA, trots det roliga tårtkastningsspelet, inte uppmanar till bojkott av det borgerliga valspektaklet, utan tycker att "pest är trots allt betydligt bättre än kolera". Det är kanske också därför AÅA inte säger något om hur man skall organisera sig för att störta den borgerliga staten, utan begränsar sig till den kamp som är möjlig att föra utan att behöva konfrontera borgarnas stat: "ta makten över våra trädgårdar", "hjälpa varandra att utvecklas som människor", "starta egna kulturhus" o.s.v.

Detta handlar om just det som vi skrev om i vårt inlägg om "lokalt självstyre". Det är inget fel på att organisera sig lokalt, kämpa för reformer, "gerillaodla på hyresvärdens gräsmatta" eller upprätta solidaritetskassor, och det är verkligen inget fel på att strejka vilt. Alla dessa saker kan verkligen tjäna till att bygga upp en revolutionär arbetarrörelse och vinna viktiga delsegrar mot borgarna - men dessa kampformer i sig kommer aldrig att kunna störta den borgerliga staten. Precis som Lenin påpekade, så kan borgarklassen tolerera sådana lokala initiativ så länge de inte hotar deras egendom och deras system i grunden. D.v.s. att så fort en rörelse på allvar föresätter sig att ta ifrån kapitalisterna deras fabriker och deras rikedomar, så kommer denna att skoningslöst mötas av polis och militär ("kapitalets här"!). En rörelse som inte från början är byggd för denna konfrontation, kommer inte heller att bli något mer än en begränsad, reformistisk "oppositionsrörelse". Borgarklassens stat, dess diktatur, är inte någon illusion som bara har makt över oss för att vi tror att den har det - den är en högst verklig, fysisk och våldsam diktatur, och de kommer inte att släppa den ifrån sig utan strid. En bra paroll som anarkisterna brukar använda är "klasskrig"; men frågan är om de själva tar den på allvar.

"En revolution är inte som en middagsbjud­ning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så för­finad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan." (Mao Tse-tung)

Lenin om "lokalt självstyre" vs. kamp för makten

Vi har skrivit en del här om hur gamla småborgerliga idéer om socialismen har återvänt inom den s.k. "vänstern" samtidigt som den proletära, vetenskapliga socialismen, d.v.s. marxismen, av en del småborgerliga intellektuella ses som något obekvämt och jobbigt som man gärna vill glömma bort. En av dessa trendiga idéer, som presenteras som om den vore något "nytt och fräscht", är idén om "lokalt självstyre". Det är förstås ingenting dåligt med "lokalt självstyre" i sig, men det beror på vad man menar. Ett "lokalt självstyre" som del av ett revolutionärt sammanhang, som tjänar till att störta borgarklassens stat och upprätta arbetarstaten vore ju en sak - men problemet är att när dagens reformistiskt eller "antiauktoritärt" sinnade "vänster" marknadsför "lokalt självstyre", ofta kopplat till paroller om "självorganisering underifrån" och liknande, så gör den det med den mer eller mindre uttalade avsikten att ersätta kampen för makten, d.v.s. revolutionen, med illusioner om att införa socialismen "gradvis" och "lokalt" (se även vårt inlägg om Hardt och Negri). De vill helt enkelt slippa ta itu med den mer komplicerade frågan om hur man organiserar sig för att ta makten på riktigt, och tror sig ha uppfunnit något nyskapande när de i själva verket bara upprepar idéer som redan det tidiga 1900-talets arbetarrörelse övergav eftersom de inte fungerade. De här teorierna om "lokalt självstyre" florerar idag både inom den anarkistiska och den parlamentariska, öppet reformistiska "vänstern" i de imperialistiska länderna, men tillämpas också av en del mindre väpnade grupper i tredje världen, som försvarar sitt "lokala självstyre", men aldrig blir något hot mot varken den inhemska borgarklassens stater eller imperialismen. I vissa fall används de t.o.m. av den reaktionära staten som fascistiska medborgargarden mot revolutionära styrkor. Såhär skrev Lenin om det "lokala självstyret", som på den tidpunkten ofta kallades för "kommunal socialism":

"Västvärldens borgerliga intelligentsia, liksom de engelska fabianerna, upphöjer den kommunala socialismen till en särskild "trend" just därför att den drömmer om social fred, om klassförsoning, och försöker avleda allmänhetens uppmärksamhet bort från de grundläggande frågorna i det ekonomiska systemet i dess helhet, och från statens struktur i dess helhet, till mindre frågor om lokalt självstyre. Vad gäller punkterna i den första kategorin, så framträder klass-antagonismerna allra tydligast; det är den sfär som, liksom vi har visat, påverkar själva fundamenten för bourgeoisiens klassherravälde. Det är således inom den sfären som den småborgerliga, reaktionära utopin om att införa socialismen bit för bit är särskilt hopplös. Uppmärksamheten förflyttas till den sfär som rör mindre lokala frågor, och riktas då inte mot frågan om bourgeoisiens klassherravälde eller till frågan om detta herraväldes huvudsakliga verktyg, utan mot frågan om att fördela de smulor som kastas ned av den rika bourgeoisien för "befolkningens behov". Givetvis, eftersom uppmärksamheten fokuseras på sådana frågor som spenderandet av futtiga summor (i jämförelse med det totala mervärdet och bourgeoisiens totala statsutgifter), som bourgeoisien själv är villig att lägga åt sidan för allmänhetens hälsa (Engels påpekade i Bostadsfrågan att bourgeoisien själv är rädd för spridandet av epidemier i städerna) eller för utbildning (bourgeoisien måste ha utbildade arbetare som kan anpassas till en hög teknisk nivå), och så vidare, så är det möjligt inom sfären för sådana mindre frågor att fortsätta orera om "social fred", om det skadliga i klasskampen, o.s.v. Vad kan det finnas för klasskamp om bourgeoisien själv spenderar pengar på "befolkningens behov", på allmänhetens hälsa, på utbildning? Vad finns det för behov av social revolution om det är möjligt att genom lokala självstyrande organ, gradvis, steg för steg utöka det "kollektiva ägandet", och "socialisera" produktionen: hästspårvagnarna, slakthusen, som den hedervärde Y. Larin så relevant hänvisar till?

Denna "trends" småborgerliga opportunism ligger i det faktum att folk glömmer de trånga ramarna för den s.k. "kommunala socialismen" (i verkligheten kommunal kapitalism, som de engelska socialdemokraterna riktigt påpekar i sin tvist med fabianerna). De glömmer att så länge som bourgeoisen härskar som klass så kan den inte tillåta något intrång, ens från den "kommunala" synvinkeln, på dess herraväldes verkliga fundament; att om bourgeoisien tillåter, tolererar "kommunal socialism", så är det för att denna inte rör vid dess herraväldes fundament, inte inkräktar på de viktiga källorna till dess rikedom, utan bara går så långt som till de lokala utgifternas trånga sfär, vilken bourgeoisien själv låter "befolkningen" styra över. Den behöver inte mer än en ytlig bekantskap med den "kommunala socialismen" i västvärlden för att veta att vilket som helst försök från de socialistiska kommunernas sida att överskrida gränsen för sina normala, d.v.s. mindre, obetydliga aktiviteter, som inte ger någon betydande lättnad åt arbetarna, vilket som helst försök att inkräkta på kapitalet, utan undantag kommer att blockeras på det mest empatiska sätt av de centrala myndigheterna, av den borgerliga staten."
(Lenin - Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen, 1905-1907) [Vår översättning från engelska]

"Utan formell ledare" - Om auktoritet, klasskamp och ideologi

Nu är vi tillbaka efter en tids aktiviteter på annat håll. Vi ser att AFA (Antifascistisk aktion) nu lanserar sin egen nyhetsportal. Vi hoppas förstås att den kommer att kunna bidra till att stärka den antifascistiska rörelsen i landet, men vi tänkte också ta tillfället i akt att skriva lite om auktoritet och ledarskap. Så här skriver AFA:

"Lokalgrupperna är självbestämmande över sin egen verksamhet med direktdemokratiska beslut, utan någon formell ledare eller hierarkisk beslutsordning. Denna struktur är den mest demokratiska, avsaknaden av centralt styre gör dock att det ibland kan vara svårt att få löpande information om vad andra AFA-grupper runt om i landet arbetar med för tillfället. Därför lanserar vi nu en gemensam portal för samtliga lokalgrupper som är anslutna till AFA-nätverket, vilket gör att det blir lättare att nå ut med aktuell information till andra antifascister, samt möjliggör en smidigare kanal för spridning av information till både allmänheten och media."

Det är en intressant formulering: "utan någon formell ledare". Skall det tolkas som ett erkännande av att AFA har informella ledare? Den autonoma rörelsen eller den s.k. "frihetliga socialismen" (d.v.s. anarkismen) tar ju avstånd från allt som är "auktoritärt", och brukar hävda att deras rörelse inte har några ledare ("No Gods, No Masters"). Man behöver ju dock inte vara något geni för att inse att det i verkligheten alltid finns ledare, d.v.s. personer som går i spetsen, fungerar som förebilder och utformar rörelsens politiska linje, formulerar dess uttalanden i olika frågor o.s.v. Sådana ledare uppstår oundvikligen i varje grupp av människor, och det är inte något att hetsa upp sig över; frågan är inte om man har ledare eller inte, frågan är vad dessa ledare står för, i vilken politisk riktning de leder gruppen och vilken världsbild de lär ut till nya generationer av aktivister. Kort sagt, vilket klassintresse de objektivt sett representerar. Vi har själva genom åren träffat på anarkistiska ledare (givetvis "informella", som aldrig skulle erkänna att de är just ledare) av de mest varierande politiska kulörer, allt ifrån de som dras till reaktionens brunsvarta färger till de som närmar sig revolutionens röda.

Problemet är att när man inte erkänner att detta ideologiska och politiska ledarskap existerar, utan låtsas som om organisationens/nätverkets politiska linje helt enkelt har uppstått genom något slags spontan konsensus mellan alla som deltar i rörelsen, så är man inte riktigt ärlig. Man döljer nämligen det faktum att det i själva verket - i ALLA rörelser - pågår en kamp, klasskamp, mellan olika politiska linjer, och att vilken av dessa linjer som får dominera i organisationen i sista ledet beror på vilka personer som lyckats få ledande/inflytelserika positioner, eller mer exakt: vilken ideologi och politik dessa personer representerar. I borgerliga (inkl. fascistiska) organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som bäst lyckas armbåga sig fram i den individuella konkurrensen: de som har mest "utstrålning", de som bäst lyckas intrigera bort eller förinta sina konkurrenter, de som av olika skäl lyckas bli "populära", och i slutändan: de som bäst lyckas övertyga den härskande klassen om att de är de bäst lämpade att förvalta dess intressen. I proletära organisationer brukar ledande positioner tillfalla dem som representerar hela arbetarklassens kort- och långsiktiga intressen och vinner klassens förtroende genom att visa detta i praktiken, i hårt osjälviskt revolutionärt arbete. Arbetarklassen skapar sådana ledare genom att härda dem i ständig ideologisk och politisk kamp, genom att borgerliga, arbetarfientliga tendenser uppmärksammas och kritiseras när de dyker upp hos ledande personer, genom kritik och självkritik.

Att majoriteten av deltagarna i en politisk rörelse når "konsensus" om en viss politisk inriktning, betyder inte automatiskt att denna är "korrekt". Bara för att en rörelse kallar sig t.ex. "arbetarrörelse"  och kanske t.o.m. har arbetare som medlemmar, så innebär det inte automatiskt att det dominerande tänkandet bland dess medlemmar motsvarar arbetarklassens intressen. Marx sade en gång "den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna". Vad menas med detta? Jo, helt enkelt att den klass som har makten i ett samhälle (under kapitalismen är det borgarklassen) genom sitt ägande av produktionsmedlen, sitt våldsmonopol och sin makt över media, utbildning och kultur - samt årtusenden av klassamhällets invanda tankemönster - är den klass som har makten att forma HELA befolkningens tankar. Samtidigt pågår klasskampen, och det uppstår idéer som motsätter sig den härskande klassens idéer  - men dessa revolutionära tankar befinner sig i underläge och kan inte få övertaget och bli dominerande förrän de också har bakom sig en rörelse med egna väpnade styrkor, egna produktionsmedel, massmedia etc. Och vidare: om dessa revolutionära idéer inte utgår från en analys av HELA klassens objektiva läge och intressen (runtom i landet och i världen), utan bara från tankarna och behoven hos en liten grupp arbetare på den lokala orten eller arbetsplatsen (vilket blir resultatet av att inte ha någon enhetlig allmän linje eller någon central ledning), så kommer de inte kunna leda till något mer än kortsiktiga lokala reformer eller proteströrelser som med lätthet krossas eller assimileras av kapitalisterna. Vad de däremot inte kommer leda till är makten åt arbetarklassen.

Ett exempel: vi vet att det som motsvarar arbetarklassens objektiva intresse är att störta borgarklassen och genomföra en socialistisk revolution. Men skulle vi idag genomföra en omröstning bland Sveriges arbetare så skulle majoriteten förmodligen inte rösta för ett sådant förslag. Varför? Jo, därför att deras uppfattning om socialism och revolution har formats av ett borgerligt skolväsende och borgerliga media, och resultatet i en sådan omröstning skulle alltså med stor sannolikhet inte motsvara arbetarklassens ideologi utan borgarklassens. Direktdemokrati är alltså inte alltid nödvändigtvis det mest demokratiska, även om det kan vara det under andra omständigheter (när borgarklassens inflytande är brutet, när den är förhindrad att utöva sin auktoritet).

Proletärt ledarskap. (Ur filmen om
Ernst Thälmann, "Sohn seiner Klasse")

Av detta följer att det är de mest klassmedvetna och mest konsekvent revolutionära arbetarnas uppgift att gå i täten, att bekämpa de borgerliga idéerna och sprida klassmedvetandet och den vetenskapliga socialismen, d.v.s. att bli de ledare som klassen behöver. Att ta avstånd från denna arbetarklassens auktoritet betyder i verkligheten att försvara den auktoritet som borgarklassen utövar över oss hela tiden, överallt, i vardagen liksom i politiska organisationer av alla slag. Att förkasta all auktoritet med hänvisning till att "makt korrumperar" är att utgå ifrån en borgerlig idealistisk syn på politiken i stället för den proletära materialistiska synen, som säger att det är kapitalismen och det borgerliga tänkandet som korrumperar, inte någon slags allmän "mänsklig natur" eller "maktgalenskap".

I den antifascistiska rörelsen, precis som i alla rörelser, så är det ganska lätt att se att vissa idéer och personer vid olika tidpunkter kommer upp till ytan och blir dominerande i organisationerna/nätverken, d.v.s. att vissa personer är drivande i att hävda bestämda politiska linjer för hur arbetet skall gå till och vad det skall leda till. De agerar kort sagt som ledare och utövar auktoritet, oavsett vad de själva kallar det. Den väsentliga frågan är som sagt huruvida en ledare driver en borgerlig eller proletär linje. Det är inget konstigt om det inom en arbetarrörelse finns en mängd personer som är både karismatiska, drivna och intelligenta, och därför ofta får ledande positioner, men som i grunden står för en borgerlig världsbild och politik och innerst inne är livrädda för hela konceptet revolution och proletär makt. Det skulle tvärtom vara mycket konstigt om det INTE fanns sådana personer. Om det inte förs en ständig medveten kamp inom rörelsen för att skilja borgerliga och småborgerliga idéer från proletära, så tenderar det borgerliga inflytandet att bli dominerande och i längden undergräva rörelsens mål. Direktdemokrati och konsensus fungerar inte som garantier mot borgerligt inflytande - de kan tvärtom användas för att ge de borgerliga idéerna ett "demokratiskt" skimmer, precis som den borgerliga statens riksdags- och kommunalval används för att inbilla oss att "folket har valt" att samhället skall fungera som det gör.

Vi marxister hymlar inte om våra ledare; vi är för auktoritet, så länge det är proletär auktoritet, och vi är för en "hierarkisk beslutsordning" som gör det möjligt att bygga de organisationer vi behöver för att besegra klassfienden och dess väpnade styrkor. Och ju mer vi lyckas krossa borgarnas auktoritet, både dess stat och dess djupt rotade ideologiska inflytande, ju mer det proletära klassmedvetandet slår rot och arbetarklassens stat konsolideras, desto mer utrymme får vi för direktdemokrati.

"De [antiauktoritära] kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande. Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande paritet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Hade Pariskommunen kunnat hålla sig längre än en dag, om den inte hade använt sig av det väpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin? Kan vi inte tvärtom förebrå den, att inte i tillräcklig grad använt sig av den?
Alltså, antingen - eller: antingen vet auktoritetsfienderna inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast förvirring; eller också vet de det, och i så fall förråder de den proletära rörelsen. I båda fallen tjänar de endast reaktionen." (F. Engels)

"Avslutningsvis några ord om "auktoriteter". Marxister kan inte anamma de pseudorevolutionära abstrakta intellektuella radikalernas vanliga ståndpunkt: 'inga auktoriteter'.
Nej, arbetarklassen för en hård och orubblig kamp för fullständig befrielse i hela världen och den behöver auktoriteter, men givetvis bara i samma mening som unga arbetare behöver erfarenheterna hos beprövade kämpar mot förtryck och utsugning, hos personer som är bevandrade i revolutionära traditioner och som är politiskt vidsynta. Proletariatet i alla länder behöver auktoriteten hos proletariatets världsomfattande kamp. Vi behöver auktoriteten hos den internationella socialdemokratins* teoretiker för att göra det möjligt för oss att på ett riktigt sätt förstå vårt partis program och taktik. Men denna auktoritet har naturligtvis inget gemensamt med den borgerliga vetenskapens och politiska polisens officiella auktoritet. Det är en auktoritet som har uppnåtts under den mer varierade kamp som har förts i den socialistiska världsarméns led. Oavsett hur viktig denna auktoritet kan vara för att bredda horisonten för de som är indragna i kampen, så vore det otillåtligt att i arbetarpartiet påstå att den omedelbara politikens praktiska och konkreta frågor kan lösas av någon som befinner sig långt bort. Den yttersta auktoriteten i alla sådana frågor kommer alltid att vara den kollektiva andan hos de progressiva klassmedvetna arbetare som är direkt indragna i kampen i varje land." (V.I. Lenin - Förord till den ryska översättningen av Kautskys "Den ryska revolutionens drivkrafter och dess framtidsutsikter")

* D.v.s. den revolutionära socialdemokratin, före de socialchauvinistiska ledarnas svek och uppkomsten av den reformistiska, borgerliga socialdemokratin.

Hardt och Negri - borgerlig auktoritet i stället för proletär

I introduktionen till vår blogg skrev vi en del om hur dagens "vänster" när den påstår sig vara "förnyande" ofta i själva verket bara har gjort sig av med arbetarrörelsens revolutionära och proletära arv, och följer en "vänsterideologi" skapad av borgerliga intellektuella i stället för att basera sig på arbetarklassen och dess erfarenheter, dess ideologi.

Många s.k. "vänsterradikala" säger idag att det är fel att basera sig på "gamla gubbar" som Marx, Lenin eller Mao. Att utgå från de teorier som arbetarklassen och dess ledare kommit fram till genom sina konkreta erfarenheter av proletär revolution kallar de för "dogmatism" eller "personkult". På ett sätt är det förståeligt, med tanke på hur många billiga karriärister och klassförrädare som utgett sig för att vara "marxister" - men frågan är, om dessa nya "revolutionärer" tar sådant förräderi som ursäkt för att förkasta den vetenskapliga socialismen, vad baserar de sig på i stället? Sina egna konkreta erfarenheter av revolutionärt arbete? Nya arbetarrörelser som sammanfattat sina erfarenheter i någon ny teori för arbetarklassens kamp?

Nej, inte ens det. Inom den "autonoma" eller anarkistiska delen av "vänstern" finner man en del av dem som mest ivrigt förkastar marxismens teorier om imperialismen, om vikten av att bygga arbetarklassens parti och arbetarstaten, etc. De säger att de är emot "auktoriteter", men om man gräver lite i deras politiska teorier så finner man att de inte alls förkastar alla auktoriteter eller alla "gamla gubbar". I stället för arbetarrörelsens förgrundsfigurer så skall vi enligt dessa "antiauktoritära" lyssna på sådana djupsinniga tänkare som Michael Hardt och Antonio Negri. De "autonomas" chefsideologer nämns inte alltid vid namn, men dessa två borgerliga "postmoderna" intellektuella har uppenbarligen blivit två av de främsta auktoriteterna för en stor del av dagens "utomparlamentariska vänster" - även om många som idag rabblar den nya tidens dogmer om "prekariat" eller "arbetskritik" förmodligen inte ens vet varifrån idéerna kommer.

En bra sammanfattning av "postmodernismen"

Vi tänker inte slösa vår tid på att i detalj kritisera Hardts och Negris närmast oläsliga filosofiska navelskåderier, men låt oss ge en kort bakgrund. Michael Hardt är en litteraturprofessor från USA. Antonio Negri är en italiensk professor i filosofi, som efter att ha rört sig i vänsterradikala kretsar under 70-talet blev en del av den "postmoderna" svängen tillsammans med andra djupingar som Derrida och Foucault på ett universitet i Frankrike. "Postmodernismen" är i korthet en strömning bland intellektuella som ackompanjerade
den borgerliga reaktionära offensiven mot arbetarklassen under 80-talet och framåt, och vars främsta syfte var att försöka "vederlägga" marxismen, ersätta den med gammalt idealistiskt flummeri från 1800-talet och rättfärdiga en våg av fanatisk antikommunism och borgerlig politik på världsnivå. En del av de "postmoderna" kallar sig t.o.m. "marxister" och "kommunister", men vad de faktiskt står för är raka motsatsen: reaktion i stället för revolution.

Vilka politiska idéer har då den "autonoma" vänstern hämtat från dessa rödvinsprofeter? Deras texter är minst sagt en röra av nonsensaktiga och motsägelsefulla påståenden, men i slutändan resulterar de ändå i några konkreta politiska ståndpunkter. Låt oss se på några av dem:

- Hardt och Negri baserar sig på den borgerliga lögnen att vi idag lever i ett "postindustriellt" samhälle, där "arbetarklassen inte längre existerar", eller har förvandlats till ett s.k. "prekariat", vilket inkluderar inte bara arbetare utan även "kreativa" småborgare och andra. Ordet "arbetarklass" används också, men omdefinieras för att kunna betyda vad som helst som passar den småborgerliga agendan och den borgerliga tidsandan. På så vis töms klasskampen på sitt innehåll för att ersättas av "upproriska ungdomskulturer", "mångfald" eller "individens frihet".

- Enligt Hardt och Negri existerar inte imperialismen, och kapitalismen "har inget centrum". Detta leder till två slutsatser: 1) då inte kapitalismen har något centrum, så behöver inte heller arbetarklassen något centrum, d.v.s. att vår kamp skall reduceras till enbart lokala, spontana kamper i stället för en välorganiserad och disciplinerad kamp på nationell och internationell nivå för att erövra makten och störta borgarstaterna och hela imperialismen. 2) Imperialismen har ersatts av en "imperiell ordning" som enligt Hardt och Negri har en positiv roll i världen(!) Nationella befrielsekamper, som t.ex. det palestinska folkets kamp mot Israels ockupation och folkmord, är enligt de här gubbarna något "förlegat" och "förtryckande". Hardt och Negri tar i praktiken ställning framför allt för den imperialistiska staten USA och dess allierade, d.v.s. de största utsugarna och massmördarna i världen, vilka beskrivs som en positiv kraft. "No gods, no masters - except the imperialist bourgeoisie"?

- Enligt Hardts och Negris s.k. "autonomistiska marxism" så bör arbetarklassen inte organisera sig som tidigare, i partier och fackföreningar, utan i stället "göra motstånd" mot kapitalismen med floskler om "självorganisering underifrån" och liknande. Det kanske låter mysigt, men innebär i praktiken att borgarklassens attacker och allt mer intensiva utsugning inte skall bemötas med organiserad konfrontation eller genom att slåss för att ta makten. Enligt Hardt och Negri kan man i stället "tvinga" fram förändringar av det kapitalistiska systemet genom olika former av civil olydnad, t.ex. att spontant vägra arbeta. På det hela taget är detta en maskerad reformism, en politisk linje utformad för småborgare som vill vara "revolutionärer" under några år i sin ungdom men sedan hitta sin bekväma nisch inom det kapitalistiska systemet - en linje som går ut på att för alltid vara "i opposition" men aldrig störta kapitalismen i verkligheten.

- Hardt och Negri har inte uppfunnit idén om "arbetskritik" och "basinkomst" (den kommer från borgerliga ekonomer), men de tillhör dess förespråkare. I stället för att arbetarklassen skall ta makten över produktionen, befria arbetet från löneslaveriet, förvandla det till allas vårt gemensamma arbete och öka produktionen för hela samhällets bästa - så skall vi enligt de "arbetskritiska" sträva efter att slippa arbeta. Idén grundar sig på den absurda idén att "det inte längre finns lika mycket arbete att utföra" (när det i själva verket råder planerad underbemanning på i stort sett varenda arbetsplats), och förutsätter en "basinkomst" finansierad av den borgerliga staten (genom utsugningen av arbetarna, och framför allt av folken i tredje världens förtryckta nationer). Kort sagt, en politisk linje utformad för de småborgerliga skikt i de rika länderna vars värsta mardröm är att tvingas ner i arbetarklassen, få skit under naglarna och behöva underordna sig arbetarklassens organisatoriska disciplin. Även om borgarna skulle genomföra en sådan fördelningsreform som "basinkomsten" är, så kommer den under imperialismen aldrig tillåtas bli något som stärker arbetarklassen. För att kunna förverkliga kommunismens princip – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – och lösa motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete måste vi först störta borgarklassen, bygga socialism och frigöra de enorma produktivkrafter som idag hålls tillbaka av kapitalismen. Som Marx skrev i Kritik av Gothaprogrammet: “I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”

Hardt och Negris idéer är de som idag är på modet, såväl inom den trendiga akademikervänstern och bland parlamentariska "vänsterpartier" som jagar röster för sina karriärer inom det imperialistiska systemet, som bland de "autonoma". De framställer sig som "nyskapande" och "antiauktoritära", men ersätter (och bekämpar) i verkligheten bara arbetarklassens auktoritet med borgerlig auktoritet, en auktoritet som de själva hoppas vara med och utöva.

____________________________________

Många av de frågor vi här tagit upp reds ut på ett lysande sätt i följande texter. I motsats till Hardts och Negris postmoderna alster så är de allihop klara, tydliga och framför allt baserade på verkligheten:

F. Engels - Om auktoritet

J. Stalin - Anarchism or Socialism?

Mikael Nybergs artiklar om Hardt och Negri:

Kalkonmarxismen

Strunt är strunt

Nyttan med Empire

Begreppsgymnastik