Valet, "vänstern" och borgarstaten

Nu grubblas och funderas det inom "vänstern". Dess debattörer, skribenter och organisationer verkar fullkomligt chockerade över valresultatet och försöker desperat förklara varför det blev som det blev och vad man nu skall ta sig till. Efter en valcirkus där hela denna "vänster" - inte bara den reformistiska partivänstern utan även den anarkistiska/syndikalistiska och "utomparlamentariska" - kampanjat entusiastiskt för vikten av att "rösta bort alliansen" och "rösta bort fascismen", verkar de nu stå handfallna och förvirrade när folket inte nappade på sosseblockets valfläsk om "välfärd" i den utsträckning de förväntat sig, och situationen efter valet blivit ännu en bekräftelse på parlamentarismens kris. Faktum är ju nämligen att åtminstone ledarskikten inom dessa båda falanger av "vänstern" redan uteslutit och "tagit avstånd" från alla vägar utom den reformistiska; antingen genom att öppet svära trohet till borgarstaten och dess våldsmonopol eller genom att förkasta alla former av organisering som skulle kunna utgöra något verkligt hot mot nämnda stat och våldsmonopol.

En stor del av grubblerierna rör sig om SD:s valframgångar. "HUR kunde det hända att så många röstade på fascismen" frågar de sig upprört. Hur kunde folk rösta på ett parti som är så uppenbart rasistiskt och med rötter i den uttalade fascismen? Och det är förstås en väsentlig fråga att besvara (vi kommer att återkomma till den) - men det som är lite lustigt är ju att ingen av dem frågar sig hur så många kunde rösta på t.ex. sossarna - ett parti som attackerat och inskränkt arbetarklassens rättigheter år efter år, som gått i spetsen för både nedskärningar i vården, för övervakningssamhället och för Sveriges vapenförsäljning och imperialistiska

Träffande affisch från "Ingen människa
är illegal" i Göteborg

folkmordskrig i tredje världen. Detta ensidiga fokus på just SD:s och de små nassesekternas speciella variant av fascism är uttryck för en inskränkt form av "antirasism" som grundar sig på borgerliga, liberala principer, på floskler om "mångfald" och "tolerans", på bevarandet av olika gruppers "kulturella särart" och på kapitalets behov av billig arbetskraft, i stället för en antifascism grundad på alla arbetares gemensamma intressen, oavsett nationalitet, gentemot borgarklassen och de imperialistiska staterna, inklusive den svenska.


Att tala om SD som ett "hot mot demokratin" blir alltså lite missriktat; det förutsätter ju att man erkänner det befintliga systemet som en legitim demokrati. Man missar att den fascistiska politiken i imperialiststaten Sverige redan är ett faktum, och den har inte förverkligats genom SD utan genom de övriga riksdagspartierna: hetskampanjen och repressionen mot antifascister, förföljelserna av flyktingar (REVA), den statliga rasistiska terrorn mot arbetarbefolkningen i förorterna och den imperialistiska aggressionen utomlands - dessa saker har de alla (inklusive Vänsterpartiet) godkänt och genomfört; SD:s roll är snarare att popularisera de härskandes rasistiska politik och få den att framstå som "folklig". Den växande fascismen är inte någon slags sjukdom som uppstår hos den "missnöjda pöbeln" i kristider eller som ett resultat av "Alliansens politik"; den kommer tvärtom uppifrån, den är ett resultat av att den härskande klassen i allt högre grad försöker rädda den fallfärdiga kapitalismen genom fascistisk politik och genom att vända arbetare mot arbetare. Då är frågan, ska vi verkligen bekämpa fascismen genom att föreslå andra sätt att rädda kapitalismen, borgarstaten och parlamentarismen ur krisen - med "fördelningspolitik", som t.ex. Salka Sandén verkar mena? Eller skall vi återuppta den revolutionära arbetarrörelsens väg, d.v.s. en gång för alla vända ryggen åt den reformistiska återvändsgränden, organisera oss och göra vad som krävs för att störta det här systemet? Om vi är antifascister, ska vi verkligen låta borgarna sätta dagordningen med sin hycklande "antirasism", ska vi "gilla olika" och legitimera systemet genom att bara bekämpa vissa av fascismens representanter? Eller skall vi i stället utgå ifrån att vi som arbetare faktiskt är lika; att vi alla, oavsett var vi kommer ifrån och oavsett kön, har samma intressen; att de som i verkligheten är "olika" oss är borgarna som suger ut oss?

Nu är det visserligen fler och fler som talar om att "vänsterns" och "antirasismens" strategier har misslyckats, och att de måste omvärderas och kritiseras. Det börjar gå upp för en del att en "vänster" som utnämner "vita heteromän" till fiender knappast bidrar till skapandet av någon ny arbetarrörelse, och att det faktum att en del av arbetarklassen låter sig luras av fascisterna är ett tydligt bevis på att de existerande s.k. arbetarrörelserna uppenbarligen inte gör vad de borde göra (för att dra till med en underdrift). Men dessa "radikala" ideologer, "vänsterns" ledarskikt och intellektuella auktoriteter, från ”vänsterpartierna” och Allt åt Alla till Aftonbladet,
Arena och Arbetaren, hur mycket de än talar om behovet av "utomparlamentarisk" kamp, hur mycket de än talar om "klasskamp" eller t.o.m. "revolution", så erbjuder de fortfarande ingen utväg ur den parlamentariska och reformistiska återvändsgränden. De talar om "bristen på visioner" för arbetarrörelsen, men hur kan de själva erbjuda några visioner om ett annat samhälle när deras karriärer som politiker och vänsterintellektuella är bundna till den härskande klassen, dess stat och dess parti- och presstöd?

Marx blir arresterad
i Bryssel 1841

Problemet är just detta; att de allihop när det kommer till kritan krampaktigt håller fast vid den borgerliga staten, hur mycket de än "kritiserar" den eller vill "förändra" den. Oavsett om dessa den nutida "vänsterns" ledarfigurer är vänsterpartister eller "frihetliga" anarkosyndikalister, så är de allihop rörande eniga med både liberaler och fascister i sitt förkastande av det som de kallar den "auktoritära" marxismen, d.v.s. den som håller fast vid det Kommunistiska Manifestet som sitt politiska program, den som vägledde alla arbetarklassens stora segrar under 18- och 1900-talet, och därmed skrämde borgarna till den grad att de tvingades göra eftergifter gentemot arbetarklassen även i de kapitalistiska länderna. Borgarklassen kan som sagt villigt acceptera alla möjliga s.k. "marxistiska" och "socialistiska" teorier; det enda som skrämmer kapitalet på allvar är den verkliga marxismen, den som från Marx och framåt insisterat på att arbetarklassen i varje land måste skapa sin förtrupp, sitt parti, för att ge klassen politisk vägledning och ena den, för att kunna organisera oss i stor skala och beväpna oss på det sätt som krävs för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, därför att det är förutsättningen för att kunna skapa ett samhälle utan klasser, där ingen stat längre behövs.

Himmelska Fridens Torg 1989:
demonstranter hyllar Mao i protest
mot regimen

Vad vi ser idag är en ”vänster” som med hull och hår har svalt de härskandes propaganda om att socialismen ”misslyckades”, att marxismen är ”föråldrad” och måste ersättas med ”nya” teorier och ”nya” former av sociala rörelser, och att den nutida kapitalismen – imperialismen – inte går att besegra utan bara kan "modifieras". Men denna propaganda är inte baserad på fakta, utan på borgerlig reaktionär ideologi. De enorma framgångarna för arbetarklassen och folken i de socialistiska länderna förminskas inte av det faktum att nya borgare (på 50-talet i Sovjetunionen, efter Maos död i Kina o.s.v.) förkastade marxismen och återinförde kapitalismen i dessa länder. Att ta dessa tillfälliga borgerliga segrar som bevis för att de sovjetiska och kinesiska kommunisterna ”hade fel”, är ungefär som att säga att cykeln är en misslyckad uppfinning för att någon lyckats slå sönder en cykel, eller att den tidiga svenska arbetarrörelsen ”hade fel” för att reformistiska sossepampar sedan tog över ledningen. Dessa klassförrädares maktövertaganden visar tvärtom tydligt vilka det är som har intresse av att bekämpa och förvränga de marxistiska principerna. Idag kämpar miljontals arbetare och fattiga bönder i Asien, Latinamerika och andra delar av världen mot de borgerliga "förnyarna" av marxismen för att återta den revolutionära vägen med vetenskaplig socialism, för att med sina revolutionära partier och folkarméer upprätta arbetarklassens makt och slänga ut imperialisterna.

Men i sitt avståndstagande från detta arbetarklassens revolutionära arv är den svenska partivänsterns toppar fullständigt eniga med representanterna för den anarkosyndikalistiska, "frihetliga" eller "rådskommunistiska" falangen. För de förstnämnda ligger fokus på att vinna röster åt sina respektive partier, men de erkänner även behovet av en "utomparlamentarisk" kamp för att påverka opinionen och hantera oroväckande upprorsstämningar. För de "frihetliga" handlar allt om den "utomparlamentariska" kampen för att reformera samhället "lokalt" och "gradvis", men de ser idag även den parlamentariska vänstern som ett slags nödvändigt komplement. Det är t.ex. intressant att se hur Daniel Wiklander i Arbetaren verkar hoppas på att denna "rörelse underifrån" skall leda till uppkomsten av nya reformistiska partier, som skall nå "betydligt större valframgångar än dagens vänsterpartier". Det verkar alltså som att partier som organisationsform numera är OK även för de "frihetliga", men notera att de förutsätts vara parlamentariska, d.v.s. agera inom ramarna för det borgerliga systemet. Det enda denna nutida "vänster" enhälligt vänder sig emot är tydligen det revolutionära arbetarpartiet, det som förkastar borgarnas stat och parlament, det som byggs för att störta systemet, inte för att reformera det; för att arbetarklassen skall ta makten, inte för att i oändlighet försöka ”påverka den underifrån”.