Chilenska maoister om den nuvarande situationen

Vi publicerar här i svensk översättning en text från den chilenska bloggen Siembra Roja, skriven av kamrater som är aktiva i de pågående kamperna och i fattigböndernas kamp i Chile:

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET OCH DEN REVOLUTIONÄRA POLITIKEN I CHILE!!! ÖVERLÄMNA INTE VÅRT DYRBARA BLOD TILL BLUFFMAKARNA OCH DERAS KONSTITUTIONELLA ILLUSIONER!!!

”ERÖVRA VÅRA KRAV MED REVOLUTIONÄRT VÅLD OCH FÖRKASTA DE KONSTITUTIONELLA ILLUSIONERNA OM KONSTITUELL FÖRSAMLING OCH NY KONSTITUTION UNDER DEN RUTTNA GAMLA BORGAR- OCH GODSÄGARSTATEN.”

Mänsklighetens historia sedan statens uppkomst är en historia av klasskamp, förtryckarklasser och förtryckta klasser. Den gamla chilenska borgar/godsägarstaten är dessa klassers organiserade styrka för att förtryckta arbetarna och fattigbönderna. Det vill säga att hela staten är en klass’ diktatur över en annan klass; dessa stater, som Kommunistiska Manifestet säger, har i allmänhet varit slaveristater, feodala stater och kapitalistiska stater. Idag förtrycker imperialistiska länder halvkoloniala-halvfeodala länder - såsom Chile - i vilka det finns en byråkratkapitalism och i allmänhet borgar/godsägarstater för att förtrycka proletariatet och fattigbönderna. Borgar/godsägarstaten, som en organiserad apparat för att upprätthålla makten, antar olika regeringsformer vilka kan se det som nödvändigt eller icke nödvändigt att använda sig av val, beroende på särskilda omständigheter i klasskampen. Det mest bekväma för förtryckarna är valcirkusen och den parlamentariska kretinismen, som de populariserar som demokrati – vilket de falska kommunisterna upprepar – och som i verkligheten är demokrati för de rika men diktatur för de fattiga.

För att hålla tillbaka missnöjet använder sig förtryckarna av de falska ’folkvännerna’, de som har uppgiften att dra massorna till den borgerliga pacifismen. I Chile är det de falska kommunisterna, de som har ett borgerligt parti vilket de opportunistiskt kallar för kommunistiskt, och tillsammans med dem en hel armé av charlataner som går samman i den breda fronten samt övriga organisationer som i allmänhet förespråkar den parlamentariska kretinismen. Denna borgerliga så kallade vänster deltar i regeringen, antingen det är i majoritet eller som ”opposition”, och respekterar alltid den borgerliga legaliteten. På så vis slåss högern och den borgerliga vänstern om att leda den gamla borgar/godsägarstaten, men förenas för att upprätthålla klassdiktaturen.

Den borgerliga vänsterns partier infiltrerar arbetarklassen genom sina gula, legala organisationer, de som Lenin kallade för arbetararistokratin och som i Chile är ledarna för CUT, ANEF, lärarsamfundet, etc. etc. De uppfyller den roll som de tilldelats av borgarklassen; att hålla tillbaka de folkliga kamperna och missnöjet, kontrollera arbetarna och tjalla på dem som ifrågasätter fackföreningsbyråkratin, hand i hand med arbetsköparna som hindrar

majoriteten av massorna från att gå med i dessa legala fackförbund genom bemanningsföretag och korttidskontrakt, vilket gör dem till simpla bihang till personalavdelningarna, med lagliga strejker i samförstånd med borgarklassen. Det är dessa som de falska kommunisterna skulle kalla folkets representanter i sin inbillade konstituerande församling.

Staten har alltid baserat sig på de väpnade styrkorna och polisen, oavsett om dessa är ute på gatorna eller inte; de är alltid redo att trycka ner folket. Om arbetarna vill strejka, vem trycker ner dem? Snutarna. Vem vaktade affärerna? Militären. Vem äger jorden? Latifundisterna [storgodsägare -övers]. Och vem försvarade dem? Snutarna. Vad är det som nu står på dagordningen? Vad är frågan just nu? Frågan just nu är att för att uppnå våra mål måste vi använda det revolutionära våldet, men för att våra erövringar skall bli slutgiltiga måste de förtryckta klasserna ta makten, med proletariatets ledning och med bönderna, huvudsakligen fattigbönderna som huvudstyrka. För att ta makten måste de besegra fiendeklassens väpnade styrkor; det är så vi löser problemet med att ta makten, den måste erövras med vapen. I motsats till detta har de förtryckta klassernas falska vänner lyft fram slagordet om den konstituerande församlingen som substitut för våra rättvisa krav, med vilket de försöker undvika att massorna utvecklar det revolutionära våldet och rekonstituerar det kommunistiska partiet för att inleda folkkriget. Inom samma plan om konstituerande församling byter de ut våldet mot kommunfullmäktige, och skyddar t.o.m. snutarna, avväpnar massorna och överlämnar dem till reaktionen på ett fat för att trycka ner dem, för att isolera de ”maskerade”.

Det är en illusion att tro att man genom att ändra konstitutionen kan få förtryckarklasserna att lämna ifrån sig makten på fredlig väg, eftersom deras makt baserar sig på de väpnade styrkorna. Denna fredliga väg förespråkar i själva verket att vi inte ska kämpa för våra krav, eftersom den borgerliga vänstern har lösningen på allt i sin nya konstitution. Så bra, då överger vi våra krav, om lösningen hela tiden fanns i konstitutionen; enligt dessa herrar har vi haft fel i flera årtionden av kamp för våra krav, som i slutändan gick emot konstitutionen.
Studenternas kamper lyckades med att upphäva en konstitutionell lag, vilken tyvärr förvandlades till den nuvarande lagen (LGE) som upprätthåller de smutsiga affärerna inom utbildningen och finansierar styrelserna och rektorerna med den falska kostnadsfriheten, men det var en kamp som formade en helt generation och som visade oss hur de byråkratiska förhandlingarna och lobbyverksamheten säljer ut våra kamper, som Camila Vallejos och hela det falska kommunistpartiet gjorde, samma folk som nu upphöjer den konstituerande församlingen.

Då skulle det vara denna borgerliga, medborgerliga parlamentarism eller så kallade konstituerande församling som skulle representera oss, just som en medlare mellan ”medborgarna” och ”staten”, ett nytt sätt att upprätthålla borgarklassens makt, ett sätt som skulle möjliggöra mer social kontroll genom deras ”sociala ledare”, som skulle avfärda våra kommande kamper såsom onödiga eftersom vi måste invänta den nya konstitutionen. Erfarenheten säger oss: följ inte bluffmakarna som säljer parlamentariska och konstitutionella illusioner, utan gå i stället framåt i kampen för dagskraven genom att gå förbi institutionaliteten, framför allt de lagliga strejkerna som kontrolleras av borgarklassen, och skapa organisationer som är oberoende av förtryckarna och som inte låter dem styra oss med sina stadgar såsom sker i fackförbunden och förbunden som är knutna till rektorerna. 

Förtrycket började inte med Piñera eller med Pinochet. Förtrycket är ett klassförtryck. Det är inte så att vi förtrycks p.g.a. konstitutionen, vi förtrycks för att det finns en förtryckarklass som använder sig av en konstitution som juridisk ordning för deras egna intressen. Den tar sig juridisk form men den är inte den materiella basen för utsugningen; det är i själva verket privategendomen av produktionsmedlen. Om staten är ett organ för borgarklassens och godsägarnas klassförtryck, så kommer förstatligandena eller nationaliseringarna inte förvandlas till rättigheter för folket, som de försöker inbilla oss. Om vi inte kämpar organiserade som ett block som fördömer den konstituerande församlingen så kommer vi att hamna i svansen på opportunisterna och fortsätta genomleva reformernas långa och smärtsamma väg.

I Chile är förtryckarklasserna borgarklassen och godsägarna, och de förtryckta klasserna är proletariatet, bönderna, huvudsakligen fattigbönderna samt småbourgeoisien och mellanbourgeoisien. Proletariatet är den ledande klassen i revolutionen, den enda klass som är konsekvent kapabel att föra revolutionen till sitt slutmål kommunismen, det klasslösa samhället.

För att övergå till erövrandet av makten i hela landet måste vi ha revolutionens generalstab, dess centralkommitté, massornas organiserade förtrupp, deras parti av ny typ som i såväl form som mål är motsatsen till de borgerliga partierna, ett kommunistiskt parti som det som grundades av Luis Emilio Recabarren. Han blev mördad för att kunna likvidera det kommunistiska partiet och få det att urarta till ett borgerligt parti. Det för oss till frågan om att rekonstituera det, med proletariates ideologi, idag marxismen-leninismen-maoismen. En rekonstitution som genomförs av folkets massor och deras förtrupp. Vi, de förtryckta massorna, kommer inte att låta dem köra in oss i slakthuset, vi är härdade för att slåss mot utsugarna, vi kan inte vara splittrade och utan det parti som förenar oss och vägleder revolutionen.

Revolutionens väg är motsatsen till förtryckarnas byråkratiska väg; de som upphöjer slagordet om den konstituerande församlingen och den nya konstitutionen.

De ärliga massorna, framför allt unga arbetare, har tillämpat det revolutionära våldet och är de som hittills har fört fram de bästa kamperna på nationell nivå. För att uppnå sina mål måste den borgerliga vänstern visa sin förmåga att kontrollera detta missnöje, och så inleddes en smutskastningskampanj mot de unga arbetarna – framför allt gymnasieelever – som blev kallade skurkar, vandaler, polisinfiltratörer. På detta sätt har de försökt stoppa den mest våldsamma kampen, för att kunna leda det nuvarande ”sociala utbrottet” fram till deras konstituerande församling för en ny konstitution.

De säger att proletariatets erövring av makten är en illusion, men det som i själva verket är en illusion är tron på att en konstituerande församling skulle vara lösningen på förtrycket och utsugningen av arbetar- och bondemassorna.

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET, DET ENDA SÄTTET OCH METODEN FÖR ATT ERÖVRA VÅRA KRAV!!!
LEVE MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, FÖR RECABARRENS RÖDA SÅDD!!!

Maoister om valet i Spanien

Idag håller den reaktionära spanska staten val. Vi presenterar här ett uttalande från den spanska bloggen Mar Armado de Masas ("det väpnade havet av massor") i svensk översättning. Den som läser det kommer garanterat att se en del slående likheter mellan situationen i Spanien och i Sverige, och hur respektive lands borgarklass och dess olika fraktioner försöker hantera klasskampen för att försvara sitt utsugarsystem.

Proletärer i alla länder, förena er!

ATT RÖSTA ÄR ATT GODKÄNNA DETTA GAMLA SYSTEM!

"Bernsteinarna accepterade och accepterar marxismen utan dess direkt revolutionära aspekt. De betraktar inte den parlamentariska kampen såsom ett av de vapen, vilka är synnerligen lämpliga under bestämda historiska perioder utan som den huvudsakliga och nästan enda formen för kamp, som gör 'våld', 'erövring' och 'diktatur' onödiga." Och: "Endast skurkar eller dumhuvuden kan tro att proletariatet måste vinna majoritet i val som genomförs under bourgeoisiens ok, under löneslaveriets ok, och att det ska vinna makten efteråt. Detta är höjden av dumhet eller hyckleri; det är att ersätta klasskampen och revolutionen med röstning, under det gamla systemet och med den gamla makten."; och: ”[detta] är ju den renaste och banalaste opportunismen, innebärande att man avsvärjer sig revolutionen i handling fast man samtidigt erkänner den i ord”. (Citat av Lenin ur Kinas Kommunistiska Partis "Den proletära revolutionen och Chrustjovs revisionism")

"Det revolutionära framåtskridandet bröt inte fram genom sina omedelbara tragikomiska följder utan tvärtom genom att driva fram en samlad, mäktig kontrarevolution, genom att frambringa en motståndare, och först genom kampen mot denne mognade omstörtarpartiet till ett verkligt revolutionärt parti." (Karl Marx - "Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850")

"Kamrater, man får inte föreställa sig att fascismen kommer till makten så enkelt och ledigt, som om någon av finanskapitalet tillsatt kommitté skulle avgöra, vilket datum den fascistiska diktaturen skall upprättas. I verkligheten kommer fascismen vanligen till makten under en ömsesidig, stundom skarp kamp mot de gamla borgerliga partierna eller en bestämd del av dem, under kamp t.o.m. inom själva det fascistiska lägret, vilken kamp ibland går ända till väpnade sammanstötningar, såsom vi sett i Tyskland, Österrike och andra länder. Allt detta försvagar likväl inte betydelsen av det faktum, att de borgerliga regeringarna före den fascistiska diktaturens upprättande vanligen genomgår en rad förberedande etapper och genomför en rad reaktionära åtgärder, vilka direkt hjälper fascismen att komma till makten. Den som inte under dessa förberedande etapper kämpar mot bourgeoisiens reaktionära åtgärder och mot den växande fascismen, han är inte i stånd att hindra, utan han tvärtom underlättar fascismens seger." (Georgi Dimitrov)

Folkets massor har ingenting att vinna på detta val eller på några andra val som anordnas av reaktionen. Inom imperialismens djupa och slutgiltiga kris kallar de reaktionära partierna (Partido Popular, Ciudadanos, PSOE, Podemos, VOX etc.) desperat folket att rösta med sina locktoner. Några gör det med utpressningen om att fascismen kommer och att man måste stoppa den genom att rösta, och förskönar på så vis borgarklassens diktatur. Å andra sidan driver högern och den extrema högern på konflikten inom folket, speciellt genom att peka ut de invandrade arbetarna som skyldiga till den prekära situation som majoriteten av arbetarklassen lever i. De döljer på så vis att politiken med nedskärningar, fortsatta arbetsrättsreformer, nedmonteringen av vården, etc. inte är den invandrade arbetarklassens verk, utan de olika höger eller ”vänster”-regeringar (PSOE) som har turats om att regera i de monopolistiska bankirernas och företagens tjänst. De slåss därför sinsemellan om att på bästa sätt tjäna sina herrar storbourgeoisien och imperialismen, och var och en av dem representerar någon fraktion av den spanska storbourgeoisien.

Men även om de slåss om rösterna, så konspirerar de reaktionära partierna samtidigt för att kuva folket. Det är nu mer än 40 år av arbetslöshet, av allt mer eländiga löner, skrattretande pensioner, nedskärningar av vården och utbildningen etc., och repression. Motiverad av den spanska kapitalismens kris, inom imperialismens allmänna kris, förbereder sig den spanska staten både för krig inrikes mot folket och för militära äventyr i utlandet. Det som sker är en kontinuerlig reaktionarisering av staten vilken förbereder fascismens ankomst. Till den kontinuerliga ökningen av den militära budgeten - PSOE-regeringen godkänt de största årliga militära utgifterna på 20 år; tolv miljarder Euro, samtidigt som de prutar ner pensionerna – läggs den pågående militariseringen av samhället. T.ex. så har kommunen Madrid, där kärnan i den reaktionära staten befinner sig, 7,4 poliser per 1000 invånare (genomsnittet i EU är 3,6), ”munkavlelagarna” har kommit för att stanna o.s.v. I denna sammansvärjning och tvist mellan de reaktionära partierna, håller fascismen på att ta positioner och jobbar på att återigen nå makten genom att bilda allianser mellan närstående partier (VOX, Ciudadanos, Partido Popular).

Vad gäller partierna till ”vänster” om PSOE uppvisar revisionismen, som blir allt mer splittrad, sin förruttnelse och sina ledares verkliga intresse: att skaffa sig säten inom den gamla statens parlament.

Folket har bara en enda väg: att kämpa för att rekonstituera sin förtrupp, det Kommunistiska Partiet, för att inleda och utveckla folkkrig och marschera med kulturrevolutioner till kommunismen. Under tiden får vi inte falla för de falska löftena från de härskande klassernas representanter, och vi måste fortsätta kämpa för bättre levnadsförhållanden.

BOJKOTTA VALCIRKUSEN! RÖSTA INTE!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas [det väpnade havet av massor]

Madrid, mars 2019

Maoisterna i Sovjetunionen

År 1956, tre år efter Stalins död, tog en grupp klassförrädare med Nikita Chrusjtjov i spetsen över makten i Sovjetunionen. Dessa revisionister, som representanter för ett skikt av förborgerligade sovjetbyråkrater, förvandlade under de kommande åren den första arbetarstaten till en borgerlig diktatur. Socialismen övergavs och ersattes av en statsmonopolistisk kapitalism, och i stället för att vara en bas och en förebild för världsrevolutionen blev Sovjetunionen en socialimperialistisk supermakt, vars borgarklass sög ut och förtryckte arbetarna och folken inte bara i Sovjetunionen utan även i Östeuropa och andra delar av världen (en omfattande redogörelse för dessa händelser finns i Nils Holmbergs bok ”Fredlig kontrarevolution” för den som är intresserad). Samtidigt fortsatte den kinesiska revolutionen på socialismens väg under ledning av Mao Tsetung och Kinas Kommunistiska Parti, som genom att bekämpa denna samtida revisionism och fortsätta den socialistiska revolutionen i Kina blev arbetarklassens och de förtryckta folkens ledfyr i världen. Med den Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976) visade Kinas kommunister och revolutionärer hur arbetarklassens makt och kampen för kommunismen måste försvaras mot byråkraterna och högern inom det egna partiet och staten. Vi presenterar här en rysk artikel från 2013 som berättar om något som hittills varit okänt för de allra flesta; om de kommunister i Sovjetunionen som fortsatte kämpa för den socialistiska revolutionen i Lenins och Stalins anda, och som därför tog lärdom och vägledning av Mao och den kinesiska revolutionen. Temat är inte bara intressant som historielektion, utan framför allt därför att varje socialistisk revolution även i framtiden kommer att behöva föra en hård och lång kamp mot det som finns kvar av utsugarklasserna och deras ideologi, d.v.s. mot dem som vill återupprätta kapitalismen i stället för att fortsätta revolutionen ända fram till kommunismen, det klasslösa samhället.

_______________________

”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung” – om de maoistiska dissidenternas historia i Sovjetunionen

(Översatt från engelska av JB 2018. Här finns den engelska översättningen från det ryska originalet)

Från 60-talet till 80-talet var flera tiotal maoistiska grupper aktiva i Ryssland, i kamp mot byråkratins ”borgerliga degeneration”.

När historien skrivs om dissidentrörelsen i Sovjetunionen får den ”demokratiska”, provästliga delen av denna rörelse det mesta av uppmärksamheten, av ganska uppenbara skäl. Betydligt mindre uppmärksamhet ges åt det ”Ryska Partiets” nationalister och de olika vänsterdissidenterna. Men de absolut mest förbisedda dissidentgrupperna är de som följde Ordförande Mao, de sovjetiska ”rödgardisterna”. De har lämnats utanför berättelsen av den tidens röster från Väst och har ignorerats i alla andra gruppers nutidshistoriska minne. Och ändå var de som försökte upprepa den ”Stora Kulturrevolutionens” lärdomar i Sovjetunionen inte färre än de som predikade den västliga demokratin i samma land.

Efter Stalins död, och särskilt efter SUKP:s Tjugonde kongress, så blev det för många sovjetmedborgare som ärligt trodde på bolsjevismen naturligt att se Mao Tsetung som den Internationella Kommunistiska Rörelsens ledare. Kamrat Mao, en gammal och hedervärd partisan som under sin röda fana ledde världens folkrikaste land, verkade ha den visdom som krävdes för att spela rollen som världsledare mycket mer effektivt än en sådan professionell partipamp med ganska oklar biografi som Nikita Sergeevich Chrusjtjov.

Sovjetfolket för en leninistisk socialism

Och den sovjetiske ledaren var mycket besvärad av detta faktum. Som t.ex. i mars 1962, då en 40-årig arbetare vid namn Kulakov, en medlem av Sovjetunionens Kommunistiska Parti som arbetade vid bygget av vattenkraftverket i Bratsk i Irkutskregionen, skickade ett brev till Chrusjtjov. Denne proletär skrädde inte orden i sitt brev till Centralkommitténs Förste Sekreterare: ”Den stora massan av Sovjetunionens folk ser dig som en fiende till Lenins och Stalins Parti. Kort sagt har du fortsatt att vara en levande trotskist… V.I. Lenin drömde om att göra Kina till sovjetfolkets vän, och denna dröm förverkligades av Kamrat Stalin – men du har förstört denna vänskap. Mao är motståndare till ditt besudlande av det leninistiska Partiet och Stalin. Lenin och Stalin kämpade djärvt mot revolutionens fiender och segrade i öppen strid utan rädsla för att fängslas. Du är en ynkrygg och en provokatör. Medan Kamrat Stalin levde fjäskade du för honom, och nu kastar du smuts på honom…”

För detta brev dömdes Kulakov till ett års fängelse, anklagad för ”antisovjetisk propaganda”. Och det fanns gott om liknande uttalanden, många av dem offentliga. I Kiev den 18 mars samma år (1962), under valen till Sovjetunionens Högsta Sovjet, delade en 45-årig kolchosordförande och partimedlem vid namn Boris Loskutov ut flygblad med texten ”Leve det leninistiska Partiet - utan pratmakaren och förrädaren Chrustjov. Denna galnings politik har lett till att vi förlorat Kina, Albanien och miljoner andra av våra tidigare vänner. Landet har förts in i en återvändsgränd. Låt oss sluta leden. Låt oss rädda landet.”

Kolchosordföranden arresterades och dömdes senare till fyra års fängelse.

På natten den 18 juni 1963, i staden Mena i Chernigovskaya-regionen i Ukraina, satte en 27-årig konstnär vid stadens teater, Ivan Panasetsky, upp hemgjorda plakat med slagorden ”Chrustjovs anarki dödade sanningen under Stalins styre för att gripa makten!” ”Ned med Chrustjovs anarki! Leve det kinesiska kommunistpartiet!” ”Leve Mao Tsetung – ledare för arbetarna i hela världen!”

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Arbetarklassen måste leda allt!"

Under natten mellan den tredje och fjärde augusti 1963, i staden Batumi i Georgien där en gång den unge Stalin inlett sina första revolutionära aktiviteter, satte tre sovjetmedborgare; den 28-årige G. Svanidze, hans 24-åriga fru L. Kizilova och deras 23-årige kamrat V. Miminoshvili (alla tre Komsomolmedlemmar) upp flygblad med kravet att Chrustjov skulle störtas och till försvar för Stalins minne. I texten hade de unga komsomolmedlemmarna skrivit ”Vår ledare är Mao Tsetung!” och ”Sovjetunionen behöver Mao Tsetung!”.

Den 1 juni 1964 i staden Donetsk satte den 37-årige gruvarbetaren Vasilii Poluban upp flygblad runtom i staden med följande kallelse: ”Stöd banden till Folkdemokratin i Kina som kämpar för världsfred och demokrati! Lenin! Stalin! Chrusjtjov dra åt helvete!”; ”Lenin och Stalin kommer att leva genom tidsåldrarna! Ned med Chrusjtjovs diktatur, som förorenar arbetarklassens sinnen!”; ”Lenins och Stalins Parti kommer att leda oss till seger, till kommunistisk enhet! Ned med N.S. Chrusjtjov! Leve Kinas vänner!”

Dessa är bara några få exempel på den röda dissidensen under dessa år, då Sovjetunionens formella ledare, Chrusjtjov, utmanades av den internationella kommunistiska rörelsens informella ledare, Mao. Dessa samhälleliga stämningar bidrog till att Nikita Sergeevich avlägsnades från makten. Men det är anmärkningsvärt att även efter Chrusjtjovs avgång så upphörde inte de sovjetmedborgare som stödde Kamrat Maos idéer med sina aktiviteter. Dessutom var detta en tidpunkt då Kulturrevolutionen i Kina nådde sin kulmen, och många sovjetmedborgare var inte motståndare till att tillämpa alla det Röda Gardets metoder mot sina egna byråkrater…

Från januari till mars 1967 delade en 21-årig studerande vid luftfarthögskolan, A. Makovsky, ut flygblad i Moskva vid åtskilliga tillfällen. Flygblad i vilka det, enligt utredarna från Sovjetunionens Generalåklagarmyndighet, ”propagerades för Mao Tsetungs idéer”. En del av flygbladen spreds på Röda Torget, nära Kreml. Det är värt att notera att hans aktion vid Kreml skedde ett år före den väl kända och publicerade aktionen av de ”sju demonstranterna” i augusti 1968, som hyllades vitt och brett av västliga media.

Den 13 februari 1967 i staden Komsomolsk vid Amur, 6000 km från Moskva, satte en 20-årig komsomolmedlem, en ingenjör vid stadens båtklubb vid namn V. Ermokhin, en 21-årig komsomolmedlem och student vid medicinska institutet, M. Chirkov och en 30-årig kommunist och professionell dykare, P. Korogodsky, upp flygblad som deklarerade: ”Mao Tsetung är den röda solen i våra hjärtan! Proletära kommunister, kämpa mot detta gäng av nutida revisionister, Chrustjovs följeslagare!”

Nästan samtidigt, den 16 februari 1967 i ukrainska Donetsk i andra änden av Sovjetunionen, hängde en 35-årig gruvarbetare vid namn P. Melnikov upp handskrivna flygblad som hyllade Mao Tsetung och krävde att Brezhnev skulle störtas.

Detta är bara några få enstaka exempel på liknande aktioner som åklagarmyndigheten och KGB sparat åt oss. Men utöver de individuella aktionerna i Sovjetunionen under dessa år uppstod även cirklar som utgjorde en underjordisk kommunistisk rörelse och baserade sig på Maos idéer och revolutionära slagord.

Bröderna Romanenko, sovjetiska maoister som blev kända i Kina

En av de första grupperna av detta slag uppstod 1964 i den industriella regionen Kharkov i Ukraina, där den ’proletära traditionen’ fortfarande var mer än en simpel sen-sovjetisk propagandakliché. Där, i staden Balakleya, nära Kharkov, bildades en marxistisk grupp med namnet ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Dess grundare var bröderna Adolf och Vladimir Romanenko. Den 35-årige Vladimir Romanenko arbetade som elektriker i Kharkov och studerade sedan vid journalistiska fakulteten på Leningrads universitet. Hans 33-årige bror Adolf arbetade på en tidning vid namn ”Hammaren och Skäran” i stadens industridistrikt.

I Leningrad lärde Vladimir Romanenko känna studenter från Kina som gav honom maoistisk litteratur. Redan i september 1963 skrev bröderna en deklaration till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté med kritik av SUKP:s nya program, vilket hade antagits vid den 22 kongressen 1961. En kopia av denna deklaration gavs till den kinesiske medborgaren Tchzan Dadi, en student vid Leningradinstitutet, för att skicka den till Kinas Kommunistiska Partis Centralkommitté.

Åklagaren i Kharkovregionen skulle senare skriva i sin rapport till Kreml: ”[Romanenkobröderna], som fallit under inflytande från kinesisk propaganda, bestämde sig för att skapa en illegal vänsterradikal organisation då de dragit slutsatsen att SUKP inte längre representerade arbetarnas intressen och hade urartat från ett revolutionärt parti till ett parti som representerade småborgerliga intressen och i slutändan blev en reaktionär kraft”.

I september 1964 hade bröderna Romanenko färdigställt ett program för sitt ”Arbetarnas och Böndernas Revolutionära Kommunistparti”. Programmet innehöll följade deklaration:

”Inkomstklyftan mellan den genomsnittlige arbetaren och de främsta specialisterna och byråkratiska pappersvändare fortsätter att växa dag för dag… och nu plundrar tjänstebyråkraterna och t.o.m. organen för s.k. statlig kontroll mervärde från de produktiva klasserna…

Arbetare och rödgardister i kamp mot revisionisterna under
den Stora Proletära Kulturrevolutionen

Påståendet att proletariatets diktatur har blivit förlegad hör inte till varken arbetarklassen eller bondeklasserna, den hör till dem som får tandvärk av att bara höra arbetarklassens diktatur nämnas, till dem som har mer att vinna på att plundra mervärde inom ramen för en ”nationell” halvborgerlig stat. Och när det regerande partiet inte kämpar mot detta utan hjälper till att legalisera det, då är detta parti ett småborgerligt parti…

SUKP har spelat ut sin roll som ett politiskt parti kapabelt att leda massorna på den väg som utstakades av den store Lenin… Det finns därför ingen tid att förlora. Man måste så fort som möjligt beväpna arbetarklassen och bönderna på kollektivjordbruken med den sanna marxistiska revolutionära teorin… För att göra detta är det nödvändigt att skapa organisationer på varje fabrik, varje anläggning, på alla kollektivjordbruken (kolchoserna) och statsjordbruken (sovchoserna), på alla utbildningsinstitutioner och i de militära enheterna för att förklara SUKP:s programs revisionistiska karaktär.”

I slutet av hösten 1964 arresterades bröderna Romanenko av KGB. Under brottsutredningen fortsatte Adolf Romanenko att uttrycka sina tankar helt och hållet i Ordförande Maos kulturrevolutionära anda:

”Jag tror att det nu i vårt land finns alla förutsättningar för småborgerliga element att frodas. Jag anser att så länge som SUKP:s ledare, både centralt och i periferin, sovjetregeringens och de lokala sovjeternas ledare och ledarna för de administrativa apparaterna har alla tänkbara privilegier, så länge som de materiella tillgångarna som jag ser det fördelas på ett inkorrekt sätt; så länge kommer en småborgerlig ideologi att frodas. Och sovjeternas, Partiets och administrationens apparater kommer att juridiskt auktorisera sina privilegier och den ojämlika fördelningen av materiella tillgångar.

Av detta drar jag slutsatsen att broderskap och jämlikhet är uteslutet under nuvarande omständigheter, och jag anser inte att SUKP kan vara ett uttryck för folkets vilja… Jag tror att det arbetande folkets intressen och ledningens intressen är diametralt motsatta, och därmed finns det ingen enhet mellan Partiet och folket.”

Bröderna Romanenko räddades i praktiken från ett långt fängelsestraff genom Mao Tsetungs ingripande. Bröderna greps en dag innan SUKP:s Centralkommittés extrainsatta plenum där Chrusjtjov avsattes från makten. SUKP:s nya ledare Brezhnev och Shelepin, som organiserade avsättandet av Chrusjtjov, hoppades då att på något sätt kunna överbrygga schismen med det kommunistiska Kina utan att ändra Sovjetunionens inrikes- och utrikespolitik. Därför beslutades det vid ett möte i Kreml, där cheferna för åklagarkontoret och KGB-avdelningen i Kharkov var särskilt inkallade, att inte ta fallet till rättegång mot dessa sovjetiska maoister, som var välkända i Kina. Romanenkobröderna släpptes efter några månader ur fängelset, men bevakades därefter noggrant av KGB, vilket gjorde det omöjligt för dem att fortsätta sin politiska aktivitet.

Leve den proletära feminismen!

På den nordamerikanska bloggen "The Third Sword" hittar vi den här fina målningen från 8 mars i år (Brooklyn, New York City):

Mao Tse-tung om de svartas kamp i USA och världsrevolutionen

En ny storm mot imperialismen

Mao Tse-tung 1968

För några dagar sedan blev Martin Luther King, den afro-amerikanske pastorn, plötsligt mördad av USA-imperialisterna. Martin Luther King var en talesman för icke-våld. USA-imperialisterna visade emellertid inte för den skull någon tolerans mot honom, utan använde kontrarevolutionärt våld och mördade honom kallblodigt. Detta har gett det svarta folkets breda massor i Förenta Staterna en djupgående lärdom. Det har satt igång en ny storm i deras kamp mot den våldsamma repressionen, en storm som svept fram över mer än hundra städer i Förenta Staterna, en storm vars like aldrig setts i detta lands historia. Det visar att en extremt kraftfull revolutionär styrka finns latent hos de mer än tjugo miljonerna svarta amerikaner.

Den storm av afro-amerikansk kamp som äger rum inom Förenta Staterna är ett slående uttryck för den omfattande politiska och ekonomiska kris som USA-imperialismen nu befinner sig i. Den slår ett kraftfullt slag mot USA-imperialismen, som är ansatt av svårigheter både hemma och utomlands.

Den afro-amerikanska kampen är inte bara en kamp som förs av det utsugna och förtryckta svarta folket för frihet och emancipation, den är också en ny stridssignal till hela det utsugna och förtryckta folket i Förenta Staterna, till att slåss mot monopolkapitalistklassens barbariska välde. Den är ett väldigt stöd och en inspiration för folken i hela världen i kampen mot USA-imperialismen och för det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen. På det kinesiska folkets vägnar uttrycker jag härmed vårt beslutsamma stöd till den rättfärdiga kamp som förs av det svarta folket i Förenta Staterna.

Mao och medborgarrättskämpen Robert F. Williams

Rasdiskrimineringen i Förenta Staterna är en produkt av det kolonialistiska och imperialistiska systemet. Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA.

År 1963 i mitt "Uttalande till stöd för afro-amerikanerna i deras rättfärdiga kamp mot USA-imperialismens rasdiskriminering" sade jag att "kolonialismens och imperialismens ondskefulla system uppstod och frodades med förslavandet av och handeln med svarta människor, och det kommer utan tvivel att gå under i och med det svarta folkets fullständiga emancipation". Jag håller ännu fast vid denna ståndpunkt.

Idag har världsrevolutionen gått in i en storslagen ny era. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna för sin emancipation är en beståndsdel av världsfolkens kamp i sin helhet mot USA-imperialismen, en beståndsdel av den nutida världsrevolutionen. Jag kallar alla arbetare, bönder och revolutionära intellektuella i alla länder och alla som är villiga att kämpa mot USA-imperialismen att skrida till handling och ge sitt kraftfulla stöd till det svarta folkets kamp i Förenta Staterna! Folk i hela världen, förena er ännu mer och släpp lös en outtröttlig och energisk offensiv mot vår gemensamma fiende USA-imperialismen och dess kumpaner! Man kan med säkerhet säga att det fullständiga sammanbrottet för kolonialismen, imperialismen och alla utsugarsystem, samt den fullständiga emancipationen för alla världens förtryckta folk och nationer inte är långt borta.

(Vår översättning från engelska - JB. Läs den på engelska här: A New Storm Against Imperialism)

Den Stora Proletära Kulturrevolutionen 50 år!

Den 16 maj 1966 publicerades Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés "Cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen", vilket ofta räknas som ett startskott för Kulturrevolutionen som varade fram till Mao Tsetungs död 1976. Med denna kulturrevolution, förmodligen den största revolutionära massmobiliseringen någonsin, reste sig den kinesiska arbetarklassen och folket - under ledning av kommunisterna med Mao i spetsen - i kamp mot de partipampar, borgerliga intellektuella och byråkrater som försökte använda kommunistpartiet och den socialistiska staten för att återupprätta kapitalismens utsugarsystem, på samma sätt som byråkraterna gjort under Chrustjovs och de övriga revisionisternas ledning i Sovjetunionen fr.o.m. 1956.

"Arbetarklassen måste leda allt"
(Affisch från kulturrevolutionen)

Genom att analysera erfarenheterna av arbetarklassens kamp i hela världen, och framför allt i Sovjetunionen och Kina, förstod Mao Tsetung och de kinesiska kommunisterna att även om arbetarklassen tagit makten, störtat borgarklassen och byggt upp den socialistiska staten, så är socialismen fortfarande inte ett klasslöst samhälle. Borgarklassen existerar fortfarande både i världen runtomkring och i det egna landet, och dess världsbild och dess tankar utövar fortfarande inflytande även inom arbetarklassen och dess parti. Klasskampen mellan arbetarklass och borgarklass fortsätter alltså även under socialismen, ända tills dess att det inte längre finns några klasser. Medan arbetarklassen kämpar för att bygga upp socialismen med kommunismen - det klasslösa samhället - som mål, så  kommer det oundvikligen att finnas auktoriteter inom de egna leden som inte vill gå framåt utan bakåt, som vill använda arbetarstaten för att värna om egna privilegier i stället för att fortsätta revolutionen.

Kulturrevolutionen i Kina är beviset på att arbetarklassen, när den leds av sitt Parti och beväpnar sig med sin proletära, vetenskapliga ideologi, har allt som krävs för att fortsätta revolutionen och krossa dessa försök att återupprätta kapitalismen. Även om denna första kulturrevolution avbröts och revisionisterna lyckades återupprätta kapitalismen i Kina, så vet vi att det bara är tillfälligt. Deras utsugarsystem är genomruttet och de arbetande massorna reser sig emot det i Kina liksom i hela världen. Vi kommer att störta utsugarna, vi kommer att bygga socialism igen, och vi kommer att fortsätta med proletära kulturrevolutioner tills det inte längre finns någon utsugning eller några klasser i världen.

__________________________

UR KKP:s "CIRKULÄR OM DEN STORA PROLETÄRA 

KULTURREVOLUTIONEN", 16 MAJ 1966:

"Just när vi inledde motoffensiven mot bourgeoisiens vildsinta attack, lade författarna till utkastet fram slagordet 'alla är likställda inför sanningen'. Detta är ett borgerligt slagord. Genom att fullständigt förneka sanningens klasskaraktär, använder de detta slagord för att skydda bourgeoisien och gå emot proletariatet, gå emot marxism-leninismen, och gå emot Mao Tse-tungs tänkande. I kampen mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan marxismens sanning och bourgeoisiens och alla andra utsugarklassers bedrägligheter, så segrar antingen östanvinden över västanvinden eller så segrar västanvinden över östanvinden, och det finns absolut ingenting sådant som likställdhet. Kan någon likställdhet tillåtas i sådana grundläggande frågor som proletariatets kamp mot bourgeoisien, proletariatets diktatur över bourgeoisien, proletariatets diktatur i överbyggnaden, inklusive alla kulturens olika sfärer, och proletariatets fortsatta ansträngningar för att rensa ut de representanter för bourgeoisien som har nästlat sig in i det kommunistiska partiet och viftar med "röda fanor" för att motsätta sig den röda fanan? I årtionden har den gamla linjens socialdemokrater, och i mer än tio år de nutida revisionisterna, aldrig tillåtit proletariatet likställdhet med bourgeoisien. De förnekar fullständigt att de tusentals åren av människans historia är en historia av klasskamp. De förnekar fullständigt proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, den proletära revolutionen mot bourgeoisien, och proletariatets diktatur över bourgeoisien. De är tvärtom bourgeoisiens och imperialismens trogna lakejer. Tillsammans med bourgeoisien och imperialismen klamrar de sig fast vid den borgerliga ideologin av förtryck och utsugning av proletariatet och vid det kapitalistiska systemet, och de motsätter sig den marxist-leninistiska ideologin och det socialistiska systemet. De är en samling kontrarevolutionärer som motsätter sig det kommunistiska partiet och folket. Deras kamp emot oss är en kamp på liv och död, och det är inte fråga om någon likställdhet. Därför kan inte heller vår kamp emot dem vara något annat än en kamp på liv och död, och vårt förhållande till dem kan inte på något sätt vara ett likställt sådant. Det är tvärtom ett förhållande av en klass som förtrycker en annan, d.v.s. proletariatets diktatur över bourgeoisien. Det kan inte finnas någon annan slags förhållande, så som ett så kallat likställt förhållande, eller ett förhållande av fredlig samexistens mellan de utsugande och de utsugna klasserna, eller av vänlighet eller storsinthet."

(Kinas Kommunistiska Partis Centralkommittés cirkulär om den Stora Proletära Kulturrevolutionen, 16 maj 1966.)*

*Originaltexten på engelska: Circular of the Central Committee of the Communist Party of China on the Great Proletarian Cultural Revolution

"Socialister" för kapitalism: om "teorin om produktivkrafterna"

En sak som ofta slår en när man studerar arbetarrörelsens historia är hur olika slags reformister och borgerliga "socialister" - de som förkastar marxismen och den socialistiska revolutionen - ständigt verkar återkomma till samma gamla slitna "teorier" och argument för att marknadsföra sitt förräderi mot arbetarklassens sak och sitt ställningstagande för kapitalismens bevarande. Hur många gånger dessa "teorier" än har avslöjats och motbevisats av den revolutionära arbetarrörelsen, så försöker nya reformister lansera dem igen och igen inför nya generationer av potentiella revolutionärer. Ett av de tydligaste exemplen är "teorin om produktivkrafterna", som lanserades av Bernstein och Kautsky (reformismens och den borgerliga socialdemokratins förfäder), och som sedan har gått i arv till alla deras följeslagare fram tills idag.

I korthet går "teorin om produktivkrafterna" ut på att 1) det är bara möjligt att bygga socialism i länder med en högt utvecklad kapitalism (de fattiga förtryckta länderna måste alltså "vänta" på att de rika länderna skall bli socialistiska och "befria dem") och 2) det är inte nödvändigt att göra revolution, d.v.s. med våld krossa de borgerliga staterna och bygga arbetarstater, eftersom socialismen kommer att "komma av sig själv" om bara produktivkrafterna* tillåts utvecklas tillräckligt mycket först på kapitalistisk väg. Denna "teori" har således använts t.ex. av dem som ville stätta stopp för socialism och kollektivisering i Sovjetunionen, därför att "det först måste bli revolution i de mer utvecklade länderna" (Trotskij och hans anhängare), liksom av dem som sedan återupprättade kapitalismen i både Sovjetunionen och Kina (Chrustjov, Teng Hsiao-ping m.fl.).

Affisch från Kulturrevolutionen:
"Completely Crush the Liu-Teng
Counterrevolutionary Line!"

Samma "teori" används idag - i mer eller mindre maskerad form - av de s.k. "socialister" som försöker inbilla oss att det är de rika imperialistiska länderna (som Sverige) som står för "framsteg och civilisation" i världen, och att tredje världens förtryckta nationer måste utveckla mer kapitalism (de brukar kalla det "demokrati") under imperialistisk dominans innan de ens kan börja tänka på socialism (i Sverige är Vänsterpartiet m.fl. tydliga representanter för denna politik med sitt stöd till imperialistiska aggressionskrig och "demokratiseringsprojekt" i tredje världen). Samma "teori" dyker upp i den nu så omtalade s.k. "arbetskritiken", som hävdar att det kapitalistiska löneslaveriet kan avskaffas utan revolution; att det enda som behövs är teknisk utveckling och politiska reformer (basinkomst, förkortad arbetstid etc.).

Vad alla dessa s.k. "socialister" till varje pris vill dölja, är att förutsättningen för att kunna utveckla produktivkrafterna så att de tjänar det arbetande folket är att arbetarklassen tar makten, d.v.s. genom revolution krossar borgarklassens makt, upprättar arbetarstaten och beväpnar folket för att försvara socialismen och fortsätta revolutionen. Så länge det är kapitalisterna som har statsmakten, och så länge de förtryckta nationerna domineras av imperialistmakter, så kan ingen teknologi och inga reformer avskaffa utsugningen, och när vi väl bygger socialism så är det politiken - d.v.s. arbetarklassens ideologi och politik - som måste styra över ekonomin i stället för att ekonomin styr över politiken. Som marxister och materialister vet vi att medan det är den ekonomiska basen, produktionsförhållandena, som bestämmer den ideologiska och politiska överbyggnaden, så är det just genom människornas medvetna, revolutionära politiska handling som dessa produktionsförhållanden kan förändras; ingen utsugarklass har hittills gått under "av sig själv" eller reformerats bort "gradvis". I det socialistiska Kina var det Mao Tse-tung och hans anhängare som gick i spetsen för arbetarklassens kamp mot dem som med "teorin om produktivkrafterna" förespråkade kapitalism i stället för socialism, d.v.s. Liu Shao-chi, Teng Hsiao-ping och deras följeslagare, de borgarsvin som idag härskar i Kina och har mage att kalla det för "socialism".

* Produktivkrafterna: de verktyg, maskiner, jord, mänsklig arbetskraft etc. som används i produktionen.

_____________________________

Artikeln nedan publicerades i Peking Review 1969, mitt under Kulturrevolutionen. Vi har översatt den till svenska (den ursprungliga engelska översättningen finns här)

Från Bernstein till Liu Shao-chi

av Kao Hung

Peking Review nr. 38, 19 september 1969

"Teorin om produktivkrafterna" är en internationell revisionistisk tankeriktning. Enligt denna "teori" är den socialistiska revolutionen absolut omöjlig i ett land där kapitalismen inte är högt utvecklad, där produktivkrafterna inte har nått en hög nivå och där landsbygdsekonomin är utspridd och efterbliven, och socialismen kommer att komma naturligt om kapitalismen först tillåts utvecklas till fullo och produktivkrafterna tillåts växa enormt. I mer än ett halvt århundrade, från Bernstein, Kautsky och Trotskij till Chen Tu-hsiu och Liu Shao-chi, har denna handfull avfällingar från proletariatet prackat på oss denna absurda teori genom att presentera den som historisk materialism, och använt den som "teoretisk" grund för sin opposition mot den proletära revolutionen.

Det är ingen tillfällighet att "teorin om produktivkrafterna" dök upp vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Världskapitalismen hade vid den tidpunkten utvecklats till sitt döende stadium, d.v.s. det imperialistiska stadiet, i vilket den proletära revolutionen hade blivit tidens lösen. För att
tillgodose imperialisternas behov drog de gamla revisionisterna från den Andra Internationalen - Bernstein, Kautsky och deras likar - fram sin villfarelse i ett lömskt försök att motsätta sig och strypa den proletära revolutionen inifrån, från arbetarrörelsens insida.

Bernstein lade först fram denna villfarelse år 1899 i sin bok Socialismens förutsättningar och Socialdemokratins uppgifter. Han hävdade att med de högt utvecklade samhälleliga produktivkrafterna, så skulle kapitalismen på fredlig väg växa över i socialism. Därför, sade han, skulle revolution genom väpnad makt bli en meningslös fras. Han deklarerade godtyckligt att socialismens seger enbart kunde bero på det allmänna samhälleliga framsteget, speciellt på ökningen av den samhälleliga rikedomen eller på de samhälleliga produktivkrafternas tillväxt följd av arbetarklassens mognad i fråga om kunskap och moral. Han drog slutsatsen: Vad gäller det kapitalistiska systemet, så bör man inte förstöra det utan hjälpa det att utvecklas mer.

Renegaten Kautsky låg inte heller på latsidan när det gällde att offentliggöra den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". I sin broschyr Vägen till makten, skriven 1909, påstod han att endast där det kapitalistiska produktionssättet var högt utvecklat kunde det finnas en möjlighet att förvandla kapitalistiskt ägande av produktionsmedlen till allmänt ägande genom statsmakten.

Lenin förde upprepade och effektiva kamper mot denna reaktionära "teori om produktivkrafterna" före och efter den Socialistiska Ryska Oktoberrevolutionen. Före Oktoberrevolutionen pekade Lenin på att den socialistiska revolutionen inte nödvändigtvis skulle segra först i de kapitalistiska länder där produktivkrafternas nivå var högst, utan att den kunde segra först i Ryssland, den kapitalistiska världens svagaste länk. Oktoberrevolutionens seger bekräftade till fullo riktigheten i Lenins briljanta tes. Efter Oktoberrevolutionens seger fortsatte Kautsky att svinga "teorin om produktivkrafterna" som ett brutet svärd. Han blev ännu vildare i sitt motstånd mot Oktoberrevolutionen och mot att det sovjetiska folket skulle ta den socialistiska vägen. Han blundande för verkligheten och utropade år 1930 t.o.m. att den revolution som hade ägt rum i Ryssland endast kunde tjäna till att röja vägen för kapitalismens fullständiga utveckling och att endast när kapitalismen var högt utvecklad skulle det vara möjligt att etablera ett socialistiskt samhälle. Därför, påstod han, skulle de industrialiserade västeuropeiska länderna oundvikligen komma före de östeuropeiska länderna på vägen till socialismen. Han babblade också om att utan en relativt hög utbildningsstandard och en högt utvecklad industri, så skulle det vara absolut omöjligt att uppnå och upprätthålla storskalig jordbruksproduktion, och därför var kollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen bara ett primitivt experiment som definitivt skulle misslyckas. Detta innebar att det ryska proletariatet, på grund av de efterblivna produktivkrafterna, inte skulle kunna behålla den politiska makt det hade erövrat, utan måste låta bourgeoisien ta över styret.

Då Trotskij tog över "teorin om produktivkrafterna" som förespråkades av Bernstein och Kautsky, attackerade även han febrilt Lenins teori om att socialismens seger var möjlig först i ett land, och attackerade Oktoberrevolutionen. 1922, i sin efterskrift till Fredsprogrammet, pladdrade Trotskij om att Ryssland inte hade nått, eller ens närmat sig, stadiet för att etablera ett socialistiskt samhälle… och att socialismen var möjlig endast då det fanns en bas av utvecklade och blomstrande produktivkrafter. Han påstod vidare att ett verkligt uppsving i den ryska socialistiska ekonomin bara var möjligt efter att proletariatet hade segrat i flera av de viktigaste europeiska länderna. Detta innebar att Sovjetunionen, som var ekonomiskt efterblivet, inte var kvalificerat att bygga socialism. En sådan villfarelse är till sitt väsen utformad för att skapa kontrarevolutionär allmän opinion för kapitalistisk restauration i Sovjetunionen.

Den store revolutionäre ledaren Lenin fördömde våldsamt dessa absurda och löjliga teorier. Han betonade gång på gång den enorma roll som revolutionen spelade i att utveckla produktionen och den enorma roll som maktövertagandet och förändringen av produktionsförhållandena spelade i att främja produktivkrafternas utveckling. Han påpekade skarpt att med Bolsjevikpartiet, en konsoliderad arbetar-bondeallians och under ledning av ett sådant Parti, så var det fullt möjligt att göra Ryssland till ett mäktigt socialistiskt land efter revolutionen. Han sade: "Om det för upprättande av socialism fordras en bestämd kulturnivå (ehuru ingen kan säga hurdan denna bestämda "kulturnivå" är, eftersom den varierar i olika västeuropeiska stater), varför kan vi då inte först börja med att på revolutionär väg tillkämpa oss förutsättningarna för denna nivå och sedan, på basis av arbetar- och bondemakten samt sovjetsystemet, sätta i gång med att hinna ifatt de andra folken?" Lenin kritiserade skarpt förespråkarna av "teorin om produktivkrafterna" och sade: "Det avgörande i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik, har de inte alls begripit".

Chrusjtjovs sovjetrevisionistiska renegatklick har fullständigt förrått marxism-leninismen och har verkställt en allomfattande restauration av kapitalismen i Sovjetunionen. Utifrån sina kontrarevolutionära behov för de fram sitt snack om att ekonomin, under socialistiska förhållanden, är viktigare än politik, att frågan om produktionen skall komma i första hand, ta plats i hjärtat av alla partiorganisationers aktiviteter och gå före partiorganisationernas övriga arbete. Sådant nonsens är blott en kopia av den "teori om produktivkrafterna" som förespråkades av de gamla revisionisterna.

I Kina förespråkades "teorin om produktivkrafterna" först av renegaten Chen Tu-hsiu. 1923, i sin text Kinas nationella revolution och alla samhällets klasser, betonade han ensidigt att "Kinas industri befinner sig i sin barndom och dess kultur är efterbliven", att "t.o.m. bourgeoisien är mycket infantil och arbetarklassen är objektivt sett ännu mer infantil." Han motsatte sig ursinnigt att proletariatet skulle leda revolutionen och gripa den politiska makten. Han skränade att "Under normala omständigheter kommer den politiska makten självklart att ligga i bourgeoisiens händer efter en framgångsrik nationell revolution". Så sent som 1938 tjattrade han fortfarande att "det finns fortfarande mycket utrymme för att utveckla kapitalismen i Kina". Genom att predika detta hoppades han förgäves att kunna fullständigt likvidera revolutionen.

Då han gick i renegaterna Bernsteins, Kautskys, Trotskijs och Chen Tu-hsius fotspår, förespråkade renegaten, den dolde förrädaren och svinpälsen Lius Shao-chi konsekvent den reaktionära "teorin om produktivkrafterna". Han motsatte sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur, och begick således omåttliga brott.

Den store ledaren Ordförande Mao har lärt oss: "Det socialistiska systemet kommer slutligen att ersätta det kapitalistiska systemet; detta är en objektiv lag, oberoende av människans vilja". De som försöker att hindra historiens gång kommer att sluta i elände. Liksom sina föregångare Bernstein, Kautsky, Trotskij och Chen Tu-hsiu, så har Liu Shao-chi dränkts i historiens mäktiga ström.

Mao och hur man besegrar imperialisterna

Hur skall arbetarklassen och dess organisationer förhålla sig till de olika imperialistmakternas aggressionskrig, till deras inbördes motsättningar och till de olika klasser som på olika sätt antingen går imperialisternas ärenden eller kämpar emot dem? Frågan är synnerligen aktuell idag i samband med kampen i Ukraina såväl som med situationen i Syrien och hela Mellanöstern. Samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta folken runtom i världen idag reser sig och kämpar på liv och död mot imperialisternas utsugning och krig, så har det tongivande ledarskiktet inom den svenska och europeiska "vänstern" intagit en allt mer öppet pro-imperialistisk hållning. De parlamentariska "vänsterpartierna" gör sig till villiga springpojkar åt antingen den ena eller den andra imperialistmakten (vilket är logiskt eftersom hela deras existens är beroende av de imperialistiska staterna), medan de "frihetliga" ofta helt enkelt förnekar att imperialismen existerar. Dessa småborgerliga anarkister försöker framställa sig som "proletära" genom att hävda att "antiimperialism inte är klasskamp" och menar (i likhet med trotskister) att arbetarklassen inte skall alliera sig med andra klasser och inte föra krig mot imperialisterna. När arbetarklassen i Ukraina kämpar mot de imperialister (USA och Tyskland/EU) som i nuläget är det främsta hotet mot deras liv och frigörelse, så fördömer denna "vänster" deras kamp. När folken i Syrien och Mellanöstern gör motstånd mot samma imperialister, så vänder denna "vänster" dem ryggen och ställer sig i praktiken på utsugarnas sida. Samtidigt finns det andra s.k. "kommunister" som sätter sitt hopp till de ryska och kinesiska imperialisterna och deras prat om en "multipolär värld" i stället för att lita till världsproletariatet och de förtryckta folkens kamp.

Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot
imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.

Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:

"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."

(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)

Black Panthers och det socialistiska Kina

Såhär sade Black Panthers-ledaren Huey Newton då han besökte Kina år 1971, mitt under pågående Kulturrevolution:

Huey Newton, Black Panther Party

"Everything I saw in China demonstrated that the People’s Republic is a free and liberated territory with a socialist government (...) To see a classless society in operation is unforgettable."

Nu var ju det socialistiska Kina (1949-1976) visserligen inte något klasslöst samhälle, utan ett samhälle som med arbetarklassens makt och med proletär kulturrevolution byggde socialism och fortsatte klasskampen för att gå vidare mot det klasslösa samhället. Men citatet är ett av många exempel på den enorma inspiration som den kinesiska revolutionen (och framför allt Kulturrevolutionen) var för revolutionärer över hela världen, och inte minst för de svartas kamp i USA. En inspiration som reaktionärerna till varje pris vill utrota minnet av. Medborgarrättskämpen Robert F. Williams uttalade sig så här om Mao Tse-tung:

Robert F. Williams och
Mao Tse-tung

"This is the era of Mao Tse-Tung, the era of world revolution and the Afro-American's struggle for liberation is a part of an invincible world-wide movement.  Chairman Mao was the first world leader to elevate our people's struggle to the fold of the world revolution."

Som vi skrivit om tidigare, så närmade sig Malcolm X marxismen under slutet av sitt liv och visade tydligt att han förstod vad sann antiimperialism innebär. Så här sade han i en intervju:

"I go for Mao Tse-tung much more than Nehru because I think that Nehru brought his country up in a beggar’s role. Their roles, the role of India and its reliance upon the West during the years since it got its supposed independence, has it today just as helpless and dependent as it was when it first got its independence. Whereas in China, the Chinese fought for their independence. They became militant right from the outstart, and today they’re...even though they aren’t loved, they are, they are respected. Though the West doesn’t love them, the West respects them. Now, the West doesn’t respect India, but it loves India". (Malcolm X)

I augusti 1963 gjorde Mao Tse-tung ett uttalande om de svartas kamp i USA:

Statement Supporting the American Negroes in Their Just Struggle Against Racial Discrimination by U.S. Imperialism