Sopa rent framför egen dörr

En sak som är utmärkande för den borgerliga ideologi som dominerar vårt samhälle är tendensen att alltid skylla på ”yttre faktorer”. Oavsett vilket problem det gäller, så finns förstås orsaken aldrig inom det egna landet eller det rådande ekonomiska och politiska systemet, utan måste komma utifrån. Börjar folket bli bråkigt och uppstudsigt? Då måste det vara asiatiska bolsjeviker, svartmuskiga muslimer eller ondskefulla ryssar som sprider oro i den annars så harmoniska och lyckliga borgerliga demokratin. Sitter det hemlösa och tiggare i varje gathörn? Det måste vara de där primitiva nationalistiska länderna i Öst som tvingat hit dem, för här i ”Väst” är vi ju mångkulturella och har avskaffat fattigdomen. Att arbetarna och de förtryckta gör uppror för att de sugs ut och förnedras av det egna landets kapitalister och deras ”demokratiska” stat, och att fattigdomen i Östeuropa och hela tredje världen skapas av de rika ”västländernas” exploatering; dessa saker måste döljas till varje pris. Den här idén är inte bara ett politiskt knep i den nuvarande propagandan, den är en del av själva den borgerliga världsåskådningen. Till skillnad från den dialektiska och materialistiska världsåskådningen (1), som marxismen grundar sig på, så är borgarklassens världsåskådning metafysisk och idealistisk. Som Mao Tsetung beskrev det:

"Den metafysiska eller vulgära evolutionistiska världsåskådningen betraktar tingen såsom isolerade, statiska och ensidiga. Den ser på alla ting i universum, deras former och arter såsom i evighet isolerade från varandra och oföränderliga. Den förändring som förekommer kan bestå endast i en ökning eller en minskning i kvantitet eller en lägesförändring. Dessutom ligger orsakerna till denna ökning eller minskning eller denna lägesförändring inte inom tingen utan utanför dem, det vill säga drivkraften är en yttre.”

Lögnen om ”hotet utifrån”

Denna borgerliga, reaktionära världsbild genomsyrar hela den propaganda som utsugarklasserna och deras politiker och massmedia idag sprider för att försöka hantera hotet om uppror både i det egna landet och på världsnivå. Ett av de mest uppenbara exemplen är den vulgära lögnen om ”invandringsproblemet”, den lögn som går ut på att när det arbetande folkets levnadsvillkor försämras mer och mer, när förslumningen och våldet ökar – då beror det inte på att kapitalisterna fyller sina bankkonton på vår bekostnad, utan på ”kostnaderna för invandringen” eller ”bristande integration” (en lögn som för övrigt inte ens kommer huvudsakligen från SD och dylika brunskjortor, utan sprids på olika sätt av alla de politiska partierna, staten och mediamonopolen). På liknande sätt lär de oss att rika imperialistiska länder som Sverige inte krigar och säljer vapen för att plundra länder och tjäna pengar, utan för att vår ”demokrati” hotas av andra, främmande länders ”diktaturer”, ”terrorister” och ”extremister”.

Att den lilla klicken rika utsugare och makthavare ägnar sig åt såna här lögner i Goebbels-format är kanske inte direkt förvånande, men vad som är värre är att den nutida s.k. vänstern – eller åtminstone det småborgerliga skikt av karriärister som leder den – har svalt hela lögnen utan att blinka. I stället för en arbetarrörelse som till varje pris står upp för arbetarklassens världsbild och politiska mål, så ser vi nu en ”vänster” som villigt skriver under på borgarnas saga om den borgerliga demokratin som

civilisationens höjdpunkt, ett liberalt paradis av ”mångfald” och ”mänskliga rättigheter” som angrips av ”totalitära” och ”auktoritära” krafter. En av de främsta politiska kanalerna för att popularisera och sprida den här världsbilden är den borgerliga och den småborgerliga feminismen; den feminism som tar den rättfärdiga kampen mot patriarkatet som förevändning för att ställa arbetarklassens och folkets kvinnor under borgerlig ledning och göra dem till fotsoldater i försvaret av kapitalismens utsugning och de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen; för att hetsa arbetare mot arbetare och folk mot folk medan Wallenberg och Ax:son Johnson skrattar hela vägen till banken.

En feminism i utsugarnas tjänst

Med hjälp av detta slags feminism, och i kör med SD-högern, hävdar de skamlöst att den ”västerländska demokratin” i princip redan har avskaffat patriarkatet och kvinnoförtrycket, och att hotet mot denna ”frihet” kommer utifrån; från ”religiösa” och ”auktoritära” främmande kulturer. Trots #metoo-kampanjen, och trots kvinnors fortsatta kamp mot den "civiliserade västvärldens" våldtäkter och övergrepp, så sprider politiker och media - och inte minst de borgerliga feministerna - oavbrutet bilden av Sverige som "ett av de mest jämställda länderna i världen", och med god hjälp av den statliga televisionens ”Uppdrag granskning” förflyttades fokus kvickt från den patriarkala våldtäktskulturen till vissa typer av våldtäkter där vissa grupper av ”invandrare” är statistiskt överrepresenterade bland de som döms för våldtäkt. Det faktum att majoriteten av våldtäkterna och övergreppen i Sverige fortfarande begås av svenska män, uppfostrade i gammaldags svensk patriarkal kultur - och det faktum att politiker och poliser i Sverige kan våldta och mörda kvinnor ostraffat - sopades snabbt under mattan (2). 

Så kunde de män som känt sig träffade av #metoo andas ut, och karriärfeministerna både till höger och ”vänster” kunde bekvämt fokusera på utlänningarnas ”hedersvåld” och hylla den ”jämställda” och ”HBTQ-vänliga” liberala demokratin. Detta är samma slags borgerliga och småborgerliga feminister som nu runt om i världen förespråkar legalisering och normalisering av prostitutionen eller hyllar massmördare som Madeleine Albright i ”systerskapets” namn. Denna borgarklassens feminism,

som en gång i tiden uppstod som en rättfärdig kamp för kvinnans rättigheter, förvandlas nu stegvis mer och mer till ett försvar av det ”västerländska” samhällssystem och den patriarkala kultur som gör kvinnor till konsumtionsvaror, som gör sexualiteten till en marknad för konkurrens, makt och förnedring; ett försvar av det imperialistiska system som koncentrerar rikedomen till ett fåtal rika ”demokratier” samtidigt som det håller tillbaka utvecklingen och upprätthåller det feodala och religiösa förtrycket i tredje världens länder. Den verkliga kampen mot detta patriarkala system kan bara föras av en feminism som inte vägleds av borgerlig ideologi, utan av arbetarklassens ideologi, d.v.s. en proletär feminism.

Sopa rent framför egen dörr

Imperialismens och reaktionens demagogi om den liberala ”västerländska demokratin” som garant för ”friheten” och kvinnornas frigörelse formar nu även den nuvarande s.k. vänsterns politik. Samtidigt som diverse självutnämnda ”kommunister” och ”frihetliga socialister” mer och mer förkastar kampen mot det egna landets borgarklass och dess stat för att i stället ägna sig åt parlamentarism och fredlig ”organisering”, så ansluter de sig allt mer till reaktionens politiska kampanjer mot ”den yttre fienden”. KP agiterar mot ”invandringsproblemet”, vänsterpartister gör karriär på att peka ut ”islamister i förorten” som huvudfiender, och både anarkister och andra kräver mer imperialistisk inblandning i Mellanöstern till stöd för den västvänliga YPG-gerillan (vars ledning tydligt tagit avstånd från marxismen och deklarerat sin lojalitet gentemot EU:s och USA:s ”västerländska demokrati” och privategendomens okränkbarhet). Detta är en ”vänster” vars ledande skikt helt har antagit den reaktionära lögnen om att klasskampen och kampen mot imperialismen nu har ersatts av en kamp mellan å ena sidan liberalismens ”frihet, demokrati och mänskliga rättigheter” och å andra sidan ”diktatur, totalitarism och auktoritarism”, och därmed gjort sig till utsugarklassens springpojkar, oavsett om de själva förstår det eller inte.

Dessa borgerliga och småborgerliga ”socialister” har därmed övergett den princip för arbetarklassens kamp som slogs fast redan av Marx och Engels i Kommunistiska Manifestet: ”Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie”. Kort sagt: hur reaktionära islamisterna eller SD än må vara, så är det den svenska borgarklassen, dess stat och hela dess kultur som är den svenska arbetarklassens huvudfiende; och hur reaktionära och antidemokratiska Daesh eller Erdogans, Putins eller Trumps regeringar än må vara, så är det de imperialistiska staterna (supermakterna USA, Ryssland och Kina liksom de övriga imperialistmakterna, däribland Sverige) som är arbetarklassens och de förtryckta folkens huvudfiender på världsnivå. På samma sätt måste givetvis den som menar allvar med att bekämpa patriarkatet och våldtäktskulturen i Sverige i första hand kämpa mot det patriarkala förtryck som sedan urminnes tider är en del av det svenska samhället. Genom att i praktiken försonas med dessa huvudfiender – under förevändning om kamp mot diverse andra, yttre fiender – bidrar man i själva verket till att försvara och skönmåla det gamla ruttna systemet och framställa det som ”det mindre onda alternativet”. 

Genom att vägra sopa rent framför egen dörr, d.v.s. mobilisera till revolution och kamp mot dessa huvudfiender, och i stället fokusera på dem som de härskande för ögonblicket pekat ut som fiender och syndabockar, avslöjar man att man i själva verket har en helt annan agenda än att krossa kapitalismen och patriarkatet; att man i själva verket trivs ganska bra med den liberala ”fria marknaden”, dess ”sekulära” kvinnoförtryck och dess folkmordskrig. Utan att först och främst mobilisera till kamp mot den svenska imperialistiska borgarklassen och dess stat och förena oss med de förtryckta nationernas kamp mot de imperialistiska utsugarna, så kan vi inte heller på allvar påstå att vi stöder kampen mot reaktion och kvinnoförtryck i andra länder.

______________________________________________________

(1) ”I motsats till den metafysiska världsåskådningen anser den materialistiska dialektikens världsåskådning att vi, för att förstå ett tings utveckling, måste studera det i dess inre och i dess förhållanden till andra ting. Med andra ord, tingens utveckling bör ses såsom deras inre och nödvändiga självrörelse samtidigt som varje ting i sin rörelse står i inbördes förhållande till och påverkar samt påverkas av tingen omkring sig. Den grundläggande orsaken till ett tings utveckling ligger inte utanför, utan i tinget; den ligger i de motsättningar som tinget innehåller. Denna inre motsättning finns i vart enda ting, och därav kommer dess rörelse och utveckling. Motsättningen inom ett ting är grundorsaken till dess utveckling, medan dess inbördes förhållande till och inverkan på och från andra ting är sekundära orsaker. Den materialistiska dialektiken bekämpar således energiskt teorin om yttre orsaker eller yttre drivkrafter, som framföres av metafysisk mekanisk materialism och vulgär evolutionism." (Mao Tsetung - Om motsättningar)

(2) Några fakta om våldtäktsstatistiken:

- Den statistik som Uppdrag granskning presenterade, och som allmänt anses bevisa att ”invandrare begår de flesta våldtäkterna” gäller endast dömda gärningsmän: ”De utgör en mycket liten del av alla som anmäls för våldtäkt, och en ännu mindre del av alla sexualbrott som Brottsförebyggande rådet, Brå, får uppgifter om i sina enkäter” (https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ny-kartlaggning-av-valdtaktsdomar-58-procent-av-de-domda-fodda-utomlands).

- Omfattande forskning visar att invandrare diskrimineras systematiskt av rättsväsendet: "Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms." (https://motargument.se/2018/02/08/invandrare-diskrimineras-i-alla-led-i-rattsprocessen/).

- Att personer med maktpositioner i samhället kommer undan med våldtäkter och övergrepp är ett väl belagt faktum. Svenska politikers och pampars sexuella utnyttjande av minderåriga (våldtäkt enligt dagens lagstiftning) sopas under mattan (Geijeraffären på 70-talet är det mest kända fallet). I ”kopplerihärvan” 2010 var det tydligt att polischefen Göran Lindberg ingick i en större grupp av högt uppsatta sexförbrytare, men den fortsatta utredningen lades ner: ”I samband med att Lindberg häktades berättade en intern källa för TT att enligt de poliser som utredde sexlistorna var Lindbergs namn inte var det mest uppseendeväckande. Åtminstone ett namn ska ha fått polisen att reagera.” (https://feministisktperspektiv.se/2013/05/11/bryttystnaden-goran-lindberg-ingick-i-ett-natverk/). Polisen deklarerade kort och gott att ”det finns inget sexnätverk”.

Om #metoo: krossa patriarkatet och imperialismen

2017 kommer oundvikligen att kommas ihåg som #metoo-kampanjens år - och med rätta. Även om just den här kampanjen inleddes i samhällets övre skikt, bland Hollywoods filmstjärnor, så satte den igång en flodvåg av vittnesmål som visar den revolutionära potentialen i det faktum att mer än hälften av jordens befolkning fått nog av att bli behandlade som den andra hälftens ägodelar; som varor eller slavar som ska tämjas, förnedras och "beskyddas". Kampanjen i sig är förstås bara ett av många exempel på den växande kampen mot kvinnoförtrycket, men den utmärker sig på två viktiga sätt.

För det första så handlade den redan från början om att avslöja den patriarkala våldtäkts- och övergreppskultur som råder bland samhällets pampar, bland chefer och bland framgångsrika intellektuella, artister och skådespelare. De mäktiga män och kvinnor som annars snabbt brukar vara framme och göra varje kamp mot våldtäktskulturen till en hetsjakt på de fattiga och en förevändning för hårdare repression hamnade nu på efterkälken; kraften i alla dessa avslöjanden var alltför stor, och vreden hos alla dessa kvinnor alltför stark. En efter en föll de: filmproducenter, skådespelare, journalister och politiker som tillämpat klassamhällets urgamla princip, att makt och status ger dig rätten att använda undersåtarna - huvudsakligen de kvinnliga – för att tillfredsställa dina egna sexuella behov.

För det andra så var det tydligt redan från början att kampanjen och all den rättmätiga vrede den släppte fram handlade om hela det patriarkala systemet. Inte om några undantagsfall, inte om några enskilda "onda män" eller galna våldtäktsmän, utan om ett beteende och ett förhållande mellan könen som genomsyrar den patriarkala kulturen i hela världen, i de "moderna" s.k. "västerländska demokratierna" likväl som i feodala klansamhällen eller fundamentalistiska teokratier. På så sätt har kampanjen fått inte bara själva patriarkatet, utan också imperialismens myt om den "västerländska civilisationen" att skaka i grunden.

Maoistisk gerilla i Indien

För världens kommunister och revolutionärer är det därför en självklarhet att ge denna kamp sitt fulla stöd utan fega reservationer; att ta vara på dess revolutionära kraft och inte tillåta att borgarna, deras stat och alla deras lakejer till höger och "vänster" förvränger den och använder den för sina egna syften. För oss som på allvar vill störta detta utsugarsystem duger det inte att komma med undanflykter; det som krävs är att självkritiskt avslöja hur vårt eget tänkande och beteende formats av denna reaktionära kultur och besluta oss för att göra sig av med den. Det gäller förstås i första hand männen, som vi har sett är de mest benägna att skylla ifrån sig och försöka förminska problemet, men även kvinnorna. Vi är alla uppväxta i den patriarkala kulturen och formade av den, och vi måste alla göra upp med den och förändra oss själva för att kunna förenas mot utsugarklassen, störta hela imperialismen och bygga ett samhälle utan utsugning, utan patriarkat och kvinnoförtryck.

Den vrede som nu växer hos världens exploaterade och förtryckta kvinnor är objektivt sett en del av det som kallas en revolutionär situation i ojämn utveckling; ett kraftfullt exempel på hur ”de där nere inte längre vill leva som förut och de där uppe inte längre kan härska som förut”. Borgarklassen, dess stat och alla dess försvarare är medvetna om faran, och vi ser nu hur de försöker manipulera kampen för att oskadliggöra den. Som vanligt försöker man förflytta fokus från själva patriarkatet i sig och den härskande klassens patriarkala förtryck till överfallsvåldtäkter på gatorna – trots att det är allmänt känt att den absoluta merparten av våldtäkterna och de sexuella övergreppen sker i hemmet och begås av närstående, bekanta eller överordnade. Nu vill de få oss att glömma pamparnas, kulturelitens och polischefernas våldtäkter och i stället kräva mer borgerlig diktatur, mer övervakning och hårdare repression mot arbetarklassen och de fattiga. Kvinnoförtrycket – påstår de – är något som kommer från de ”obildade”, från arbetarklassen och från de ”ociviliserade” invandrarna, och lösningen är som vanligt mer polisiära åtgärder i kombination med antingen rasistisk hets eller ”välfärdsreformer” (beroende på vilken fraktion av det borgerliga politiska spektrat det är som talar).

I stället för att organisera och utbilda arbetarklassen för revolution och för att – handgripligen – försvara oss mot både den borgerliga staten och mot alla slags sexuella övergrepp, så anpassar sig det borgerliga, reformistiska ledarskiktet inom ”vänstern” helt till den härskande klassens agenda. Kommunistiska Partiet i Malmö anordnar ”nattvandring” mot våldtäkter, men bara för att ”polisen inte gjort tillräckligt”. Mot bakgrund av KP:s krav på mer poliser och ”hårdare tag mot invandringen” så blir det tydligt att det inte rör sig om några revolutionära medborgargarden utan snarare om ännu ett försök att fiska röster bland SD:s och Kakabavehs anhängare inom småbourgeoisien och arbetararistokratin. Samma linje ser vi hos de s.k. ”frihetliga”: förbundet Allt åt Alla menar att problemet är ”polisens oförmåga att handla annat än reaktivt” och föreslår sin egen ”kommunalistiska” variant av statens fascistiska ”grannsamverkan mot brott”, med nattvandringar och med samma gamla saga om socialdemokratisk ”välfärd” under slagordet ”Starka sociala band mellan boende och massiva välfärdsinvesteringar är det som kommer öka tryggheten i vårt samhälle”. Den alltmer öppet borgerlige Jan Myrdal kommenterar #metoo i FiB med en hyllning till svensk ”lag och ordning”, där han hävdar att allt som behövs för att bekämpa sexuella övergrepp är att följa existerande svensk lag och att ”de politiskt ansvariga” måste skaffa fram ”betydligt större resurser för polis och åklagare”. Det är kort sagt samma mönster som upprepas i olika varianter från hela den revisionistiska ”vänstern”: allt för att hålla tillbaka och kontrollera kvinnornas och alla utsugnas vrede, så att den inte ”går för långt”, så att den inte blir revolutionär.

Bakom alla de frasradikala slagorden så framställer alla dessa reformister i slutändan den borgerliga, imperialistiska staten som vår räddare i kampen mot patriarkat och förtryck; enligt denna ”vänster” så behöver denna stat bara ”pushas” i rätt riktning för att dämpa effekterna av kapitalism och patriarkat genom att återgå till ”välfärdsstaten”. Vad de inte berättar är att dessa imperialistiska stater (inkl. Sverige) under vissa bestämda perioder har tvingats ge efter för en del av arbetarklassens och kvinnornas krav, och infört en viss ”välfärd” och vissa framsteg i fråga om jämställdhet, därför att det under de rådande omständigheterna var det bästa sättet för borgarklassen att upprätthålla sin makt och det kapitalistiska systemet. Denna ytterst begränsade trygghet och ”frihet” på hemmaplan har imperialisterna kunnat finansiera genom den omfattande utsugningen av hundratals miljoner arbetare och bönder i tredje världen, där imperialisterna fortsätter att understödja samma gamla patriarkala kvinnoförtryck därför att det tjänar deras intressen. Oavsett vilken slags politik de för tillfället tillämpar, så kan de imperialistiska staterna aldrig tvingas till att avskaffa varken utsugningen eller patriarkatet; deras roll är att bevara dem.

Att den borgerliga staten inte är kapabel att skydda oss mot patriarkatet och hela dess våldtäktskultur, det är en självklarhet. Det är en stat vars enda uppgift är att försvara borgarklassens makt och profiter mot det arbetande folket, och den kommer bara att göra något mot sexuella övergrepp i den mån det tjänar denna huvuduppgift. Som vi har sett särskilt tydligt de senaste åren, så använder imperialisterna och reaktionärerna sig av en borgerlig feminism som tar det sexuella förtrycket som förevändning både för mer repression mot den egna befolkningen och för plundringskrig och folkmord mot folken i de förtryckta nationerna i tredje världen. Metoden är gammal och välkänd: genom att vända kvinnornas rättfärdiga vrede mot de förtryckta i stället för mot patriarkatet kan utsugarna legitimera skoningslösa förföljelser och smutskastningskampanjer mot de upproriska, mot alla slags obekväma individer och uppviglare. I USA har de härskande sedan slaveriets dagar odlat myten om den svarte mannens ”djuriska sexualitet”, och falska våldtäktsanklagelser användes – och används fortfarande - rutinmässigt för att legitimera lynchningar, gripanden och rena avrättningar av svarta i ”kvinnofridens” namn. Det är ett väl dokumenterat faktum att detta är en metod som de reaktionära staterna använder mot revolutionära ledare och obekväma intellektuella, och med hjälp av borgerliga och småborgerliga feministiska grupper kan borgarna på så sätt mobilisera delar av folket mot kapitalets fiender.

Arbetarklassen och de förtryckta folken kan därför inte bekämpa patriarkatet och alla dess övergrepp i samarbete med borgarklassen, dess stater och dess lakejer, utan bara helt oberoende av och i kamp mot dem, för att störta dem och bygga arbetarstaten. Vad vi behöver är en proletär feminism, för att fysiskt slå tillbaka mot våldtäkter och övergrepp, för att bekämpa den patriarkala kulturen var den än dyker upp, för att bekämpa och avslöja den borgerliga och småborgerliga feminismen som går imperialismens ärenden; allt detta som en del av vår kamp för att bygga arbetarklassens parti i varje land och leda revolutionen tills vi sopat bort all privategendom och all utsugning. Så länge det samhällssystem och den ideologi som bygger på privat ägande, utsugning och förtryck upprätthålls, så kommer vi också ha en sexualkultur och ett förhållande mellan könen som bygger på ägande, utsugning och förtryck. 

Black Panther Party