Om kampen mot socialchauvinismen - då och nu

Hur bör de klassmedvetna arbetarna, kommunisterna och revolutionärerna förhålla sig till den reformistiska ”vänster” som pratar vitt och brett om ”socialism” och t.o.m. ”kamp mot imperialismen”, samtidigt som den i praktiken troget stödjer imperialisternas utsugning och plundrings- och omfördelningskrig? En ”vänster” som idag fortsätter att tuta i det arbetande folket att systemet går att ”förändra”, att de kommer införa ”socialism” om vi bara lugnar oss och röstar på deras partier? Ska vi inbilla oss att representanterna för denna ”vänster” bara har ”missförstått” några saker; att de i själva verket kämpar för samma mål som vi och det bästa är diplomatiskt försöka ”hålla ihop vänstern”? Eller ska vi en gång för alla inse att det ledande skiktet inom denna ”vänster” inte alls tillhör någon arbetarrörelse, utan för länge sedan har förrått arbetarklassen och socialismen och ställt sig på imperialisternas sida?

Splittringen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och den borgerliga, opportunistiska s.k. ”vänstern” har historiskt sett alltid dragits till sin spets genom ställningstagandet till det imperialistiska kriget, och där ser det ungefär likadant ut idag som för hundra år sedan. I Sverige har vi idag ett ”Vänsterparti” som i sin praktiska politik tar ställning FÖR imperialisternas plundringskrig, och FÖR deras nu pågående förberedelser för ett nytt stort omfördelningskrig. Hur mycket deras valkampanjer, förstamajtal och färgglada broschyrer än fylls av vackra ord om ”socialism” och ”fred”, så är de i hela sin praktik, i alla sina faktiska beslut, absolut lojala gentemot den härskande klassen, den imperialistiska staten och dess krigshets.

Krigshets i glada regnbågsfärger

Bakom deras försiktiga ”kritik” av NATO-övningarna på svensk mark döljer sig det faktum att V redan sagt ja och amen till Sveriges deltagande i de imperialistiska krigen (1). Bakom deras ”kritik” av imperialismens folkmord döljer sig det faktum att de sa ja till NATO:s bombkrig mot Libyen (och Sveriges deltagande i detsamma). Bakom deras slagord om att ”avskaffa kapitalismen” döljer sig deras otvetydiga försvar av den borgerliga staten och privategendomen och deras fördömande av de ”vänsterextremister” som kan tänkas hota den rådande ordningen. Detta slags partier är inte arbetarpartier som valt en ”annan taktik” eller ”råkat ta några dåliga beslut”; de är borgerliga partier vars objektiva uppgift är att söva arbetarklassen och mobilisera en del av det arbetande folket till stöd för imperialismens utsugning och krig med hjälp av hycklande paroller om ”rättvisa” och ”välfärd”.

Inte heller det ”frihetliga” förbundet ”Allt åt Alla” lyfter ett finger mot de pågående plundringskrigen eller mot förberedelserna för omfördelningskrig och kontrarevolutionärt krig på europeisk mark. Tillsammans med V har de tvärtom krävt MER imperialistiska trupper till Syrien, till stöd för den västvänliga, borgerligt nationalistiska YPG-gerillan. Från de självutnämnda ”antiimperialisterna” i KP hörs bara tomma ord; i praktiken tar de öppet ställning för att stärka den borgerliga våldsapparaten till ”fosterlandets försvar” mot diverse yttre fiender.  Alla dessa organisationer, som svurit trohet till den borgerliga diktaturens våldsmonopol och dess påstådda ”demokrati”, är uppenbarligen det som kallas ”socialchauvinister”, d.v.s. socialister i ord, men borgerliga pro-imperialister i handling.

Detta är som sagt ingen ny kamp. För mer än hundra år sedan var det den revolutionära arbetarrörelsen, och inte minst kvinnorna inom den, som gick i spetsen mot imperialismens krig. Men även efter den Andra Internationalens sammanbrott och brytningen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och socialchauvinisterna fanns det de som ville tona ned skillnaderna och försonas med dem som förrått arbetarklassens sak. Kampen kring denna fråga utvecklades bl.a. vid Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, och sammanfattas av Lenin i texten nedan.

_____________

 (1) Jonas Sjöstedt: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag"

"Nu anser Vänsterpartiet att de satsningar som görs på rekrytering till och förstärkning av totalförsvaret är nödvändiga. Partiet står bakom regeringens budget men Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Lotta Johnsson Fornarve är tydlig med att de vill se ökade satsningar och fokus på det civila försvaret framöver. 'För att alliansfriheten ska bli trovärdig måste Sverige ha ett starkt försvar och det måste få kosta.'" (https://www.svenskafreds.se/kampanj/militar-upprustning-eller-civil-krisberedskap-vanstern/)

Jonas Sjöstedt (v): Boots-on-the-ground i Syrien

________________________

V.I. Lenin 

OM KAMPEN MOT SOCIALCHAUVINISMEN

(Övers. av JB från engelska)

Det senaste och mest intressanta materialet rörande detta aktuella problem har levererats av Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, som nyligen hölls i Bern. Här nedan finner läsarna en redogörelse för Konferensen och de två resolutionerna - den som antogs och den som avvisades. I denna artikel önskar vi enbart diskutera en aspekt av frågan.

Representanter för kvinnororganisationerna knutna till Organisationskommittén; kvinnliga medlemmar av Troelstas parti i Holland; kvinnor från de schweiziska organisationerna som är fientliga till Berner Tagwacht p.g.a. dess påstått överdrivet vänstervridna hållningar; den franska representanten, som är ovillig att på någon viktig punkt avvika från det officiella partiet, vilket är känt för att ansluta sig till den socialchauvinistiska ståndpunkten; de brittiska kvinnorna, som är fientliga till idén om en klar skiljelinje mellan pacifismen och den revolutionära proletära taktiken - alla dessa kom överens med den tyska "vänster" -socialdemokratins kvinnor om en resolution. Representanterna för kvinnoorganisationerna knutna till vårt Partis Centralkommitté var oeniga med dem och föredrog att för tillfället fortsätta vara isolerade framför att ingå i detta slags block.

Vad är kärnan i denna oenighet? Vilka principer och vilken allmän politisk betydelse är inblandade i denna konflikt?

Vid första anblick verkar medelvägs-resolutionen, som har förenat opportunisterna och en del av vänstern, vara mycket passande och principiellt korrekt. Kriget förklaras där vara ett imperialistiskt sådant, idén om "fosterlandsförsvaret" har fördömts, arbetarna har kallats att genomföra massdemonstrationer, etc. etc. Det kan verka som om vår resolution skilde sig från denna endast i att den använde flera skarpare uttryck såsom "förräderi", "opportunism", "utträde ur borgerliga regeringar", etc.

Det är tveklöst utifrån denna ståndpunkt som kritik kommer att riktas mot tillbakadragandet av representanterna för de kvinnororganisationer som är knutna till vårt Partis Centralkommitté.

Om vi emellertid ägnar frågan mer uppmärksamhet, utan att begränsa oss till ett rent "formellt" erkännande av den ena eller andra sanningen, så kommer vi att inse att sådan kritik är helt obefogad.

Det var två världsåskådningar, två utlåtanden om kriget och Internationalens uppgifter, två taktiker för de proletära partierna som drabbade samman vid Konferensen. Den ena ståndpunkten anser att det inte har skett någon kollaps av Internationalen; inga djupa och allvarliga hinder för ett återgående från chauvinism till socialism; ingen stark "inre fiende" i form av opportunismen; inget direkt och uppenbart förräderi mot socialismen av opportunismen. Slutsatsen av detta skulle kunna lyda som följer: låt oss inte fördöma någon; låt oss ge "amnesti" åt dem som har brutit mot Stuttgart- och Basel-resolutionerna; låt oss blott ge rådet att den kurs som följs bör vara mer åt vänster och att massorna bör kallas till att demonstrera.

Den andra ståndpunkten är diametralt motsatt den föregående på var och en av de ovan nämnda punkterna. Ingenting är mer skadligt eller mer katastrofalt för den proletära saken än en fortsättning på diplomatin inom Partiet gentemot opportunisterna och socialchauvinisterna. Majoritetsresolutionen visade sig vara acceptabel för de opportunistiska delegaterna och för dagens officiella partiers anhängare just därför att den är genomsyrad av diplomatins anda. Sådan diplomati används för att vilseleda de arbetande massorna, som för närvarande leds av de officiella socialpatrioterna. En absolut felaktig och skadlig idé ingjutes i de arbetande massorna, idén att dagens socialdemokratiska partier, med sina nuvarande ledare, är kapabla att ändra sin kurs från en felaktig till en korrekt sådan.

Så är inte fallet. Det är en högst avskyvärd och skadlig illusion. Dagens socialdemokratiska partier och deras ledare är oförmögna att på allvar ändra sin kurs. I praktiken kommer allting att fortsätta som förut; ”Vänsterns” önskningar som de uttrycks i majoritetsresolutionen kommer att förbli oskyldiga önskningar; en ofelbar politisk instinkt föranledde detta hos anhängarna till Troelstas parti och den nuvarande ledningen för det franska partiet, när de röstade för en sådan resolution. Det är bara när den på det mest aktiva sätt stöds av de nuvarande ledarna för de socialdemokratiska partierna som en kallelse till massdemonstrationer kan få allvarlig och praktiskt betydelse.

Kan man förväntas sig ett sådant stöd? Uppenbarligen inte. Det är allmänt känt att en sådan kallelse kommer att mötas, inte av stöd, utan av envist (och mestadels förtäckt) motstånd från ledarna.

Om arbetarna fick höra detta på ett rättframt sätt, så skulle de veta sanningen; de skulle veta att för att ge verkning åt ”Vänsterns” önskningar, så behövs det en radikal förändring i de socialdemokratiska partiernas linje; den mest envisa kamp är nödvändig mot opportunisterna och deras ”centristiska” vänner. Som det är nu har arbetarna sövts av ”Vänsterns” önskningar, medan Konferensen vägrade att högt och tydligt namnge den ondska som måste bekämpas om dessa önskningar skall kunna förverkligas.

De diplomatiska ledarna, som nu för fram en chauvinistisk politik inom de socialdemokratiska partierna, kommer att ha stor nytta av svagheten, obeslutsamheten och den bristande tydligheten i majoritetsresolutionen. Som de sluga parlamentariker de är, kommer de att fördela rollerna emellan sig: några av dem kommer att säga att Kautsky och Co.:s ”seriösa” argument inte värderades och analyserades, och därför måste diskuteras i en bredare församling; andra kommer att säga ”hade vi inte rätt när vi sade att det inte fanns några djupa meningsskiljaktigheter, om de kvinnliga anhängarna till Troelstra och Guesde-Sembat-partierna kunde komma överens med de tyska vänsterkvinnorna?”

Kvinnokonferensen skulle inte ha hjälpt Scheidemann, Haase, Kautsky, Vandervelde, Hyndman, Guesde, Sembat, Plekhanov och andra att avtrubba de arbetande massornas vaksamhet. Tvärtom så borde den ha försökt att väcka dem och förklarat ett beslutsamt krig mot opportunismen. Endast i det fallet skulle resultatet ha blivit inte ett hopp om att de ovan nämnda ”ledarna” skulle ”reformeras”, utan ett uppbådande av styrkor för en hård och bitter kamp.

Betänk hur opportunisterna och ”centristerna” bröt mot Stuttgart- och Baselresolutionerna. Detta är frågans själva kärna. Försök att visualisera, tydligt och utan diplomati, vad det är som faktiskt har hänt.

Då den förutser krig, samlas Internationalen och beslutar enhälligt, att om krig skulle bryta ut arbeta för att ”påskynda kapitalismens fall”; att arbeta i Kommunens anda, i andan från Oktober och December 1905 (detta är ordagrant ur Baselresolutionen!); att arbeta i en anda som ser det som ett ”brott” om ett lands arbetare skjuter mot ett annat lands arbetare”.

Här följs en handlingslinje i internationalistisk, proletär och revolutionär anda med all tydlighet, en tydlighet som inte kan förbättras inom legalitetens gränser.

Sedan bröt kriget ut – precis den sorts krig och precis på det sätt som förutsågs vid Basel. De officiella partierna handlade i rakt motsatt anda: inte som internationalister utan som nationalister; inte på ett proletärt utan på ett borgerligt sätt; inte i en revolutionär riktning utan i ultra-opportunismens riktning. Om vi säger till arbetarna att detta var regelrätt förräderi mot socialismens sak, så förkastar vi därmed alla undanflykter och svepskäl, alla sofismer a la Kautsky och Axelrod. Vi pekar tydligt på omfattningen och makten i denna ondska; vi kallar tydligt till kamp mot denna ondska, inte till försoning med den.

Och majoritetsresolutionen då? Den innehåller inte ett ord av fördömande mot förrädarna, eller ett enda ord om opportunismen, utan bara det simpla upprepandet av de idéer som uttrycktes i Baselresolutionen! Man skulle kunna tro att ingenting allvarligt har skett, att ett oavsiktligt mindre fel begåtts vilket endast påkallar ett upprepande av det gamla beslutet, eller att en meningsskiljaktighet dykt upp som är oviktig och inte rör principer, och som kan slätas över!

Detta är ett regelrätt hån mot Internationalens beslut, ett hån mot arbetarna. Faktum är att socialchauvinisterna inte önskar något annat än ett simpelt upprepande av de gamla besluten, bara ingenting förändras i praktiken. Detta är i verkligheten en underförstått och hycklande, dold amnesti för de socialchauvinistiska anhängarna till de flesta av dagens partier. VI vet att det finns många som skulle följa denna väg och begränsa sig till några vänsterfraser. Denna väg är emellertid ingenting för oss. Vi har följt en annan väg, och vi kommer fortsätta att följa den; vi vill hjälpa arbetarrörelsen och det faktiska byggandet av ett arbetarparti, i en anda av oförsonlighet mot opportunismen och socialchauvinismen.

En del av de tyska kvinnliga delegaterna verkar ha varit rädda för en väldigt tydlig resolution av skäl som endast handlar om utvecklingstakten i kampen mot chauvinismen inom ett enda parti, nämligen deras eget. Ett sådant resonemang var uppenbarligen malplacerat och felaktigt, eftersom den internationella resolutionen inte behandlade, och kunde inte behandla, varken hastigheten eller de konkreta förutsättningarna för kampen mot socialchauvinismen inom de enskilda länderna; i det avseendet är de olika partiernas autonomi obestridlig. Det behövdes ett tillkännagivande, från en internationell tribun, av en oåterkallelig brytning med socialchauvinismen i hela det socialdemokratiska arbetets ledning och karaktär. I stället för detta upprepade majoritetsresolutionen ännu en gång det gamla felet från den Andra Internationalen, som diplomatiskt täckte över opportunismen och klyftan mellan ord och handling. Vi upprepar: detta är en väg som vi inte kommer att gå.

Not:

Socialistiska kvinnors internationella konferens hölls i Bern den 26 – 28 mars 1915 och behandlade inställningen till kriget. Den sammankallades på initiativ av kvinnorganisationerna knutna till Rysslands Socialdemokratiska Arbetarepartis Centralkommitté, med Clara Zetkins, ledare för den internationella kvinnorörelsen, aktiva deltagande. Tjugonio delegater från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Holland, Schweiz, Ryssland och Polen deltog i Konferensen, och den ryska delegationen inkluderade N.K. Krupskaya och Inessa Armand.

"Kommunistiska Partiets" illa förklädda reformism och socialchauvinism

Malmöavdelningen av ”Kommunistiska Partiet” delade nyligen ut flygblad till polska arbetare med texten: ”Gå med i facket eller åk hem”. Tilltaget, som förstås stött på hård kritik från diverse håll, försvaras av KP med att de polska arbetarna – som hyrs ut till att jobba för slavlöner av bemanningsmaffian - är ”lönedumpare” och därmed att jämställa med strejkbrytare. Anklagelserna om rasism avfärdas som ”PK” och ”identitetspolitik” och alla som kritiserar KP betecknas som ”anarkister” eller ”småborgare”. I själva verket har KP:s opportunistiska politik en hel del gemensamt med den småborgerliga reformism och opportunism som utmärker såväl anarkismen som den borgerliga ”vänstern” i övrigt. Och det bör väl vara ganska uppenbart för var och en att ”åk hem” – aktionen knappast lär bidra till att förmå de polska arbetarna att organisera sig för revolution eller förena sig med de svenska arbetarna mot kapitalet.

KP:s aktion mot de polska arbetarna måste ses i sitt sammanhang, d.v.s. som en del av partiets politik i sin helhet. Sedan flera år tillbaka har KP (i likhet med sossarna och andra) försökt sno röster från SD och V genom att hänga på den imperialistiska statens hetskampanjer mot invandrare och för hårdare repression, fler poliser o.s.v. Parollen ”åk hem” följer samma logik som partiets övriga paroller ”krafttag mot de kriminella”, ”stärk Sveriges gränsskydd”, som i sin tur är ungefär samma paroller som vi idag hör från vartenda riksdagsparti från M och SD till S och V. Att en sådan politik knappast har något att göra med varken marxism-leninism eller revolution har kanske blivit uppenbart även för KP själva, då de som bekant i samma veva har gjort sig av med både (r) och –ml i partiets namn.   

Men den reaktionära smörja - hafsigt förklädd till ”arbetarpolitik” - som KP nu prånglar ut går längre tillbaka än de senaste årens valkampanjer. Ända sedan den tid då KFML(r) blev KPML(r) och ”bröt med maoismen”, så har partiet tagit allt större kliv bort från marxismen och den revolutionära kampen, för att i stället anta en närmast anarkosyndikalistisk linje och fokusera allt mer på de borgerliga valen, fackföreningarna och den ekonomiska kampen. I stället för att låta strejkerna och det legala arbetet tjäna till att bygga ett revolutionärt Parti, ett Parti av ny typ, en arbetarklassens förtrupp för att beväpna och leda klassen i väpnad kamp för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, så användes de till att bygga ännu ett borgerligt ”socialistiskt” parti, utformat för borgarklassens val, för att fiska röster genom reformlöften och sprida illusioner om en mer eller mindre fredlig ”revolution” i en avlägsen framtid. I stället för ett parti baserat på de breda massorna av de mest förtryckta och exploaterade arbetarna, blev det ett parti baserat på arbetararistokratin, på de fackliga karriäristerna och på de småborgerliga tjänstemännen, d.v.s. de samhällsskikt vars materiella intressen är bundna till den borgerliga imperialistiska staten och till socialfascismens korporativa organisationer.

Politiskt tog sig detta uttryck i att de marxistiska och leninistiska principer, som partiet fortfarande påstod sig försvara, ersattes av ett slags påstått ”arbetarklassens sunda förnuft”, vilket i verkligheten inte betydde något annat än att upphöja det borgerliga inflytandet inom klassen till vägledande ideologi. D.v.s. raka motsatsen till det som Lenin kallade ”kärnan i den marxistiska taktiken”, att ”stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna”, till den del av klassen som ”inte är infekterad av den borgerliga respektabiliteten”. Som så många andra partier, vilka har övergett marxismen och revolutionen, så satsade KP allt på den ekonomiska kampen och det legala arbetet under förevändningen att ”skapa opinion” och ”samla krafter” för en framtida revolution, ända tills det där med revolutionen och socialismen blev allt mer diffust och avlägset och det enda som återstod var gammal vanlig reformism och opportunism i kapitalets ledband. Det är därför också helt logiskt, att KP sedan länge fördömer alla våldsamma protester och aktioner mot borgarstaten som ”anarkistiska” och uppmanar till laglydighet och ”ordning och reda”.

KP är inte heller det första ”arbetarpartiet” i historien vars reformism och opportunism lett till chauvinistiska och rent rasistiska ställningstaganden. När kapitalisterna i USA och i andra länder började använda de svarta före detta slavarna och de förtryckta folken från kolonierna för att hetsa arbetare mot arbetare i konkurrensen om jobben och lönerna, så var det ofta just dessa, de mest rättslösa och nedtryckta arbetarna, som användes som strejkbrytare. Så kunde de vita arbetarna hetsas mot de svarta, precis som de engelska arbetarna hade hetsats mot de irländska i 1800-talets England, och på så vis kunde arbetarklassen hållas splittrad och en del av klassen t.o.m. förmås att identifiera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess stat i stället för med den internationella arbetarklassen. Mikael Nyberg har tagit upp exemplet med de sydafrikanska kommunister som, i uppror mot gruvägarnas försök att dumpa löner och anställningsvillkor med hjälp av svarta arbetare, reste parollen ”arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika”. På samma sätt kan borgarklassen och dess lakejer inom arbetarklassen idag rikta arbetarklassens vrede mot ”invandringen”, mot ”brottsligheten”, mot muslimer eller polacker i precis samma syfte: att göra åtminstone en del av arbetarklassen och det arbetande folket till den imperialistiska utsugningens försvarare, ofta med hjälp av just ”arbetar”-retorik och löften om reformer.

KP:s nuvarande politik är ett skolexempel på hur socialchauvinismen (socialism i ord, proimperialistisk borgerlig nationalism i handling) och dess rasism är en direkt följd av revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen, och på hur denna har vuxit fram som en följd av imperialismen och dess uppdelning av världen i rika imperialistländer och förtryckta, utsugna s.k. låglöneländer.  

Hur bör då arbetarrörelsen förhålla sig till den importerade arbetskraft som utnyttjas för lönedumpning? För reformister och anarkister, som inte har någon verklig avsikt att störta kapitalismen, handlar allt om att försvara de kortsiktiga ekonomiska intressena hos arbetarna i det egna landet, på den egna arbetsplatsen eller i den egna organisationen. För kommunisterna och revolutionärerna är kampen för dagskraven en del av, och ett sätt att utveckla, kampen för att ta makten och störta hela utsugarsystemet, och därför står kampen för att ena klassen internationellt och beväpna den med proletär ideologi och politik i främsta rummet. En av kommunisternas viktigaste uppgifter är att krossa socialchauvinismens splittrande inflytande inom arbetarklassen, för att klassen i hela världen ska kunna gå i spetsen för kampen mot imperialismen i förbund med de förtryckta folken. Ett ”arbetarparti” som utger sig för att vara antiimperialistiskt och kämpa för att ena klassen över gränserna, men samtidigt försöker vinna sympatier genom att hänga på kapitalets hetskampanjer, det är inget arbetarparti.

Den "invandringskritiska vänstern" och försvaret av den borgerliga ordningen

En läsare uppmärksammade oss nyligen på ett intressant avsnitt i boken The Class Struggle in the Ancient Greek World (Klasskampen i den antika grekiska världen) av den marxistiske* historikern G.E.M. De Ste. Croix. I ett kapitel där han diskuterar hur man skall använda begreppet klass kommer han in på frågan om den nutida invandringen (vi har själva gjort en snabb översättning från engelska, originalet finns här):

"Till stöd för att uppfatta klass som framför allt det kollektiva sociala uttrycket för den existerande utsugningen, snarare än (vilket är den andra extremen) som självmedveten och samfälld politisk aktivitet, vill jag anföra ett nutida fenomen av mycket stort intresse: den stora klass av tillfälliga migrerande (eller invandrade) arbetare som kommer till länderna i Nordvästeuropa huvudsakligen från länderna kring Medelhavet, och vars antal under åren från ungefär 1957 till 1972 var i storleksordningen 9 miljoner, en siffra som numera är mycket högre. Denna extraordinära förflyttning, som har beskrivits som 'omvänd kolonisering', har nyligen blivit föremål för en detaljerad och utmärkt studie, Immigrant Workers and Class Structure in Western Europe [Invandrade arbetare och klasstruktur i Västeuropa] (1973) av Stephen Castles och Godula Kosack, som påpekar att den 'innefattar överföringen av en värdefull ekonomisk resurs - mänsklig arbetskraft - från de fattiga till de rika länderna'. Invandrade arbetare innehar vanligen de lägsta befattningarna i arbetshierarkin, vilka de infödda arbetarna föredrar att undvika och ofta knappt kan förmås att åta sig över huvud taget, och vilka har de lägsta lönenivåerna. De flesta av dessa migranter har inga politiska rättigheter och är inte med i fackföreningar, och de kan vanligtvis inte vidta åtgärder för att försvara sin ställning. Även om fackliga stridsåtgärder ibland kan vara tillgängliga för dem i princip, så finns det knappast någon chans att de hänger sig åt dem, då det skulle innebära att sätta hela sin ställning på spel och riskera att väcka de inföddas oresonliga fientlighet. Invandrare är därför mer utsatta för hänsynslös utsugning än de infödda arbetarna, och de utsätts ofta för en grad av "disciplin" som den infödda arbetaren inte skulle tolerera. Detta kan inte bara ha ekonomiska utan även sociala och politiska effekter, som sträcker sig långt utanför invandrarnas egen krets. Som Castles och Kosack uttrycker det, 'invandringen bidrar till att ge stora delar av den infödda arbetarklassen medvetandet hos en 'arbetararistokrati' som stödjer eller accepterar utsugningen av en annan del av arbetarklassen. På detta sätt hjälper invandringen till att stabilisera den kapitalistiska ordningen, inte bara ekonomiskt utan också politiskt' - ett faktum som förstås har noterats med stort gillande av medlemmarna av den härskande klassen i värdländerna'.
(…)
'Invandrade arbetare kan inte anses vara en särskild klass… Alla arbetare, invandrade eller infödda, kroppsarbetare eller inte, har proletariatets grundläggande egenskaper: de äger eller kontrollerar inte produktionsmedlen, de arbetar under andras befallningar och i andras intresse, och de har ingen kontroll över produkten av sitt arbete… Invandrade arbetare och infödda arbetare utgör tillsammans arbetarklassen i dagens Västeuropa, men den är en delad klass… Vi kan därför tala om två skikt inom arbetarklassen [där de infödda arbetarna utgör det övre och invandrarna det undre skiktet]'"

Vi tror att den här beskrivningen stämmer ganska bra. Jämför även med hur Marx beskrev förhållandet mellan irländska och engelska arbetare i England på 1800-talet. Det som är uppenbart är att imperialismens utsugning av de fattiga länderna i tredje världen på ett avgörande sätt påverkar förutsättningarna för klasskampen och revolutionen i alla länder, och att borgarklassen har sina egna skäl att vilja ta emot invandrare. Men vilka slutsatser skall revolutionärerna och kommunisterna dra av detta, och hur skall de utforma sin politik utifrån denna verklighet?

För det första: är det verkligen så enkelt att arbetarklassen i t.ex. Sverige bara består av två skikt, och att det ena består av "svenskar" och det andra av "invandrare"? Nej, verkligheten ser självklart mer komplicerad ut än så, och självklart så ingår även många infödda svenskar i proletariatets undre skikt (även om det som Castles och Kosack beskriver i grunden är riktigt). En mer specifik analys av arbetarklassens olika skikt i Sverige finner vi i den här genomgången av klasserna i det svenska samhället, som den maoistiska Studiecirkeln 24 September gjorde för några år sedan.

För det andra: om invandringen "hjälper till att stabilisera den kapitalistiska ordningen", betyder det att vi bör säga nej till invandring? En del som kallar sig "kommunister" och "socialister" har dragit den slutsatsen; bloggare som Stefan Lindgren och "Björnbrum" har t.ex. gått så långt att de öppet försvarar fascistiska rörelser som Pegida och skamlöst hänger sig åt borgerlig nationalism. Även om dessa individer i sig själva inte har något större inflytande, så representerar de en ståndpunkt som förekommer även på andra håll inom "vänstern" och som om den får spridning inom arbetarklassen är mycket skadlig för vår kamp.

Hur resonerar då dessa "invandringskritiska" s.k. "socialister"? Hur menar de att kampen "mot invandringen" tjänar arbetarklassens kamp för att ta makten? När man tittar lite närmare på deras argument så blir det snabbt tydligt att de inte alls tänker i de banorna. Vad de förespråkar är inte arbetarklassens revolution, utan en återgång till det socialfascistiska "folkhemmet", drömmen om en "stabil" kapitalism med "välfärdspolitik" finansierad genom utsugningen av folken i tredje världens förtryckta nationer. De utger sig för att vara "antiimperialister", men när det gäller den svenska imperialismen så försvarar de den till varje pris (Björnbrum: "Fattigdomen utomlands är ett utländskt problem. Sverige kan efter förmåga ställa upp, men problemet är inte vårt"). I stället för att basera sig på det undre skiktet av arbetarklassen - d.v.s. de mest utsugna och förtryckta - för att mobilisera till kamp mot borgarstaten, så utgår de ifrån klassens övre skikt och predikar "lag och ordning" i stället för uppror. Vad detta innebär politiskt sammanfattade Lenin år 1916:

"Till de mest spridda av kautskyanismens sofismer hör hänvisningen till "massorna". Vi vill inte lösrycka oss från massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter hur Engels ställde denna fråga. De engelska tradeunionernas "massorganisationer" stod under 1800-talet på det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonade sig inte av denna orsak med detsamma utan avslöjade det. De glömde för det första inte att tradeunionernas organisationer direkt omfattar bara proletariatets minoritet. Och i England var på den tiden, liksom i Tyskland idag, inte mer än en femtedel av proletariatet organiserad. Att på allvar tro, att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel. För det andra - och det är huvudsaken - är det här inte så mycket fråga om antalet medlemmar i organisationen som den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, d.v.s. massornas frigörelse från kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen. Just det senare var riktigt ifråga om England på 1800-talet och är idag riktigt ifråga om Tyskland och andra länder.

Från de gamla tradeunionernas "borgerliga arbetarparti", från den privilegierade minoriteten avskiljer Engels den "understa massan", den faktiska majoriteten, och till denna, som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten", appellerar han. Det är kärnan i den marxistiska taktiken!

Varken vi eller någon annan kan räkna ut hur stor del av proletariatet, som följer och kommer att följa socialchauvinisterna och opportunisterna. Det kommer först kampen att visa, det kommer först den socialistiska revolutionen att slutgiltigt avgöra. Men vi vet bestämt, att de som är för "fosterlandsförsvaret" i det imperialistiska kriget, endast representerar en minoritet. Och därför är det vår plikt, om vi vill förbli socialister, att stiga längre och djupare ned, till de verkliga massorna: häri ligger hela betydelsen av kampen mot opportunismen och hela innehållet i denna kamp. Genom att avslöja att opportunisterna och socialchauvinisterna i verkligheten förråder och säljer massornas intressen, att de försvarar de temporära privilegier, som en minoritet av arbetarna åtnjuter, att de är bärare av bourgeoisins idéer och inflytande, att de i verkligheten är bourgeoisins bundsförvanter och agenter, lär vi massorna att inse sina verkliga politiska intressen, att kämpa för socialismen och revolutionen genom de imperialistiska krigens och imperialistiska vapenstilleståndens alla långa och kvalfulla skeden." (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen, 1916) [vår fetstil -JB]

Av allt detta kan vi dra några slutsatser: borgarklassen har ett intresse av att splittra upp arbetarklassen i grupper som kan vändas mot varandra. I detta spelar imperialismens utsugning av de förtryckta nationerna och invandringen en tydlig roll. Opportunisterna och socialchauvinisterna väljer i detta läge att bidra till splittringen, och några av dem gör så genom att delta i den rasistiska hetsen (som Marx beskrev) och försvara den borgerliga ordningen i "välfärdens" namn. De klassmedvetna arbetarna å andra sidan måste i stället bekämpa rasismen och splittringen genom att (som Engels sade) appellera till "den understa massan" för att kunna bygga en revolutionär arbetarrörelse. Detta måste idag innebära kamp både mot den rasistiska, "invandringskritiska" och arbetarfientliga hetsen och mot den borgerliga, liberala så kallade "antirasismen". Invandringen har idag både potentialen att bidra till att (kortsiktigt) stabilisera kapitalismen och samtidigt potentialen att bidra till att undergräva den och störta den. Det är upp till kommunisterna och revolutionärerna att se till så att det blir det senare alternativet; de "invandringskritiska" har redan tydligt visat att de föredrar det förstnämnda.

__________________________________

* Hur marxistisk De St. Croix verkligen är har vi inte kunnat bedöma ännu, men hans bok tar upp flera intressanta frågor.

Mer om den pro-imperialistiska "vänstern"

Vi kommer ofta in på frågan om de s.k. "socialister" i de rika länderna som mer eller mindre öppet och skamlöst ställer sig på imperialisternas sida och försvarar deras utsugning och förtryck av de förtryckta nationerna i tredje världen: Vänsterpartiet och liknande partier som stödjer imperialistiska folkmordskrig, anarkistiska intellektuella som förnekar att imperialismen över huvud taget existerar och motsätter sig vår kamp för att störta den, gamla avfällingar från 60- och 70-talets "ML"-rörelse som kallar sig antiimperialister men försvarar den "egna" (t.ex. den svenska) imperialiststaten, det socialfascistiska "folkhemmet" och imperialisternas prat om en "multipolär värld". Och så vidare. Den lilla klicken av monopolkapitalister har till stor del lyckats sprida sin egen attityd och världsbild även bland den övriga befolkningen; en arrogant och chauvinistisk idé om sig själva som representanter för den "civiliserade" världen, vars uppgift det är att "hjälpa de primitiva barbarerna" i de fattiga länderna. Denna lögnaktiga världsbild (och dess inneboende rasism) sitter djupt rotad även bland de mest vältaliga s.k. "antirasister", särskilt i ett land som Sverige, och givetvis särskilt hos de klasser och skikt som har mest att förlora på den imperialistiska statens undergång. 

Revisionism och opportunism finns förstås inte bara inom "vänstern" i de rika, imperialistiska länderna - men det är där de har sitt ursprung; i imperialismens utsugning av tredje världen, som Lenin tydligt förklarar i stycket här nedan. Han fokuserar här förstås på arbetararistokratin - de "arbetarrörelsens" pampar och byråkrater som idag snarast blivit en del av borgarklassen - men man skall inte glömma att denna opportunism och denna lojalitet med storkapitalet på olika sätt präglar HELA samhället i ett imperialistiskt land, inklusive delar av själva arbetarklassen. Det är också därför vi alltid påminner om vad Engels sade, om vikten av att gå till "den understa massan" inom arbetarklassen, den som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten".

"Här måste vi fråga oss hur det kommer sig att sådana riktningar [revisionismen och opportunismen inom arbetarrörelsen - övers. anmärkning] är så starka i Europa och varför denna opportunism är starkare i Västeuropa än i vårt land. Jo, det beror på att de framskridna länderna har baserat och fortsätter att basera sin kultur på möjligheten att leva på en miljard förtryckta människors bekostnad. Det beror på att dessa länders kapitalister inhöstar mycket mer på detta sätt än den profit de skulle kunna få genom att utplundra det egna landets arbetare.
Före kriget ansågs att de tre rikaste länderna, England, Frankrike och Tyskland, enbart på kapitalexporten, andra källor inte inräknade, tog in 8-10 miljarder francs i årsinkomster.
Av denna nätta summa kan man självfallet slänga till arbetarledarna och arbetararistokratin åtminstone en halv miljard i allmosor och allehanda mutor. Och det är just mutor det hela går ut på. Det görs på tusen olika sätt: genom att höja kulturen i större centra, inrätta bildningsinstitutioner, ordna tusentals trevliga befattningar åt kooperationsledare, fackföreningsledare, parlamentsledare. Detta görs överallt där det råder moderna civiliserade kapitalistiska förhållanden. Och dessa miljarder i extraprofit utgör den ekonomiska grund, på vilken opportunismen inom arbetarrörelsen vilar. De opportunistiska ledarna, arbetarklassens toppskikt, arbetararistokratin är i Amerika, i England, i Frankrike ojämförligt mer hårdnackade; de gör starkare motstånd mot den kommunistiska rörelsen. Och därför måste vi vara beredda på att det blir besvärligare för de europeiska och amerikanska arbetarpartierna att befria sig från denna sjukdom än det var i vårt land. Vi vet att väldiga framsteg i behandlingen av denna sjukdom har gjorts sedan Tredje internationalen grundades, men ännu är vi inte definitivt färdiga med den: arbetarpartierna, proletariatets revolutionära partier i hela världen har ännu långtifrån slutfört utrensningen av borgerligt inflytande, av opportunister i de egna leden."

(V.I. Lenin - Den Kommunistiska Internationalens Andra Kongress, 1920)

Mao och hur man besegrar imperialisterna

Hur skall arbetarklassen och dess organisationer förhålla sig till de olika imperialistmakternas aggressionskrig, till deras inbördes motsättningar och till de olika klasser som på olika sätt antingen går imperialisternas ärenden eller kämpar emot dem? Frågan är synnerligen aktuell idag i samband med kampen i Ukraina såväl som med situationen i Syrien och hela Mellanöstern. Samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta folken runtom i världen idag reser sig och kämpar på liv och död mot imperialisternas utsugning och krig, så har det tongivande ledarskiktet inom den svenska och europeiska "vänstern" intagit en allt mer öppet pro-imperialistisk hållning. De parlamentariska "vänsterpartierna" gör sig till villiga springpojkar åt antingen den ena eller den andra imperialistmakten (vilket är logiskt eftersom hela deras existens är beroende av de imperialistiska staterna), medan de "frihetliga" ofta helt enkelt förnekar att imperialismen existerar. Dessa småborgerliga anarkister försöker framställa sig som "proletära" genom att hävda att "antiimperialism inte är klasskamp" och menar (i likhet med trotskister) att arbetarklassen inte skall alliera sig med andra klasser och inte föra krig mot imperialisterna. När arbetarklassen i Ukraina kämpar mot de imperialister (USA och Tyskland/EU) som i nuläget är det främsta hotet mot deras liv och frigörelse, så fördömer denna "vänster" deras kamp. När folken i Syrien och Mellanöstern gör motstånd mot samma imperialister, så vänder denna "vänster" dem ryggen och ställer sig i praktiken på utsugarnas sida. Samtidigt finns det andra s.k. "kommunister" som sätter sitt hopp till de ryska och kinesiska imperialisterna och deras prat om en "multipolär värld" i stället för att lita till världsproletariatet och de förtryckta folkens kamp.

Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot
imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.

Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:

"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."

(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)

Per-Albin, Mussolini och den proimperialistiska "vänstern"

I början på 1930-talet, samtidigt som många inom den svenska borgarklassen odlade nära kontakter med och inspirerades av den tyska hitlerfascismen, så inspirerades Per-Albin Hansson och det ledande skiktet inom socialdemokratin av den italienska fascismen, som de såg som ett lyckat exempel på hur man med korporativismen - den "tredje vägen" - skulle kunna säkra kapitalismens fortsatta utsugning och avvärja hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. I boken "Ett folk av mänsklig granit" av Marco Cantera Carlomagno beskrivs de omfattande kontakterna mellan det fascistiska Italien och det socialdemokratiska Folkhemmet, och här kan vi läsa hur de italienska fascisterna uppfattade läget i Sverige vid denna tid:

"[Det fascistiska Italiens envoyé i Stockholm] skrev om de framsteg, som fascismen gjort i den svenska opinionen (...) I dessa dokument behandlade den italienske envoyén i Stockholm de tre element, som under de närmaste åren skulle utgöra den röda tråden i legationens analys av den politiska utvecklingen i Sverige:
1) Korporativismens viktiga landvinningar i landet, särskilt bland regeringens ledande personer;
2) den beundran, som det fascistiska Italien väckte hos flera tongivande svenskar;
3) övertygelsen om att Sverige var ett nordiskt primus inter pares.
I Paternós och legationssekreterare Serena di Lapigios korrespondens till Rom framkom tanken om att den italienska regeringens politik funnit varma beundrare hos den svenska regeringens ledning åtskilliga gånger. Legionens politiska analys för hela året 1933 t.ex. bestod också av en uppräkning av alla de "framgångar", som fascismen haft i den svenska opinionen. Enligt rapportörerna hade denna ideologi en sådan dragningskraft i Sverige, att man nu kunde se hur nya mentala former med obestridliga analogier med den italienska fascismen växte fram inom viktiga sektorer inom allmänheten (...) Detta gällde såväl bland högermän som hos folk vilka tidigare varit motståndare till den italienska rörelsen. (...)
På så sätt fick fascismen tilltagande stöd bland såväl olika högerkrafter som ledande socialdemokrater. Om sympatierna högerifrån grundade sig i det faktum att fascismen hade lyckats stoppa den kommunistiska faran i efterkrigstidens Italien, berodde intresset vänsterifrån på den tredje vägens politik, som den italienska korporativismen innebar." 

Senare återger den italienske envoyén ett samtal med statsminister Per-Albin Hansson:

"När jag hade... tillfälle att påvisa för statsministern att de åtgärder som annonserades i hans program hade en fascistisk prägel tittade han mig i ögonen och svarade: 'och varför inte?'"

Detta är förstås en del av den svenska historien som makthavarna både till höger och "vänster" gärna vill sopa under mattan. Men idag är det högst berättigat att ställa sig frågan: finns det en motsvarande dragning till fascismen och den korporativa "tredje vägens" politik inom dagens "vänster" i Sverige och i andra länder? Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna hyllar Per-Albin och hans "folkhem", eller att fascisten Le Pen applåderar det reformistiska och socialchauvinistiska Syrizas
valseger? För den "vänster" som förkastat arbetarklassens revolution och ser imperialismen som oövervinnerlig, vad återstår annat än att återigen söka en "tredje väg" som inte skall krossa kapitalismen utan försöka rädda den med reformer? Själva kärnan i en sådan politik förändras inte av att man pyntar den med frasradikalt prat om "organisering underifrån", "gräsrötter" och "välfärd".

Dessa frågor är särskilt viktiga idag, när både den öppna fascismen och en korporativistiskt inriktad, socialchauvinistisk "vänster" tävlar om massornas gunst. Dessa två har flera grundläggande saker gemensamt: de syftar båda till att dra med sig en del av folket i en skenbart "upprorisk" rörelse, men som syftar till att försvara den borgerliga imperialistiska staten mot arbetarklassens uppror, och samtidigt trygga imperialismens exploatering av tredje världen. De vinner båda kapitalets förtroende genom att förfölja, fängsla och mörda de upproriska arbetarna och deras främsta representanter.

Den härskande klassen står idag inför ett läge där de arbetande folken, framför allt i tredje världens förtryckta nationer men också i de rika imperialistiska länderna, redan våldsamt reser sig mot det ruttnande systemet. För att hålla nere upproret behöver kapitalet å ena sidan fascism och öppen diktatur, repression, övervakning, förföljelser; men sådant tenderar samtidigt att alstra mer motstånd. Samtidigt drar de därför nytta av en "vänster"-rörelse som inte utgör något hot mot borgarklassens diktatur, men som kan fånga upp upprorsviljan och tämja den, leda den in på andra spår som är mindre farliga för borgarklassen, eller som t.o.m. kan tjäna dess syften. Behovet av både fascism och reformism ökar än mer när imperialisterna försöker rädda sitt herravälde genom mer erövrings- och omfördelningskrig; de måste till varje pris förhindra att det uppkommer en stark anti-imperialistisk rörelse, i vilken de imperialistiska ländernas arbetare förenar sig med de förtryckta nationernas arbetande folk mot imperialismens utsugning och dess ständiga folkmordskrig. Den "vänster" som idag antingen ger sitt tysta godkännande åt, eller rentav öppet försvarar, imperialisternas härjningar - är precis den "vänster" borgarna behöver. Idag ser vi denna proimperialistiska "vänster" representerad i ledningen för den parlamentariska såväl som den "frihetliga" vänstern; genom direkt stöd till imperialistiska folkmordskrig (t.ex. Libyen), genom förnekandet av imperialismens själva existens och genom en illa dold nylansering av "den vite mannens börda" - d.v.s. myten om det imperialistiska utsugarsystemets "goda" och "civiliserande" gärning i tredje världen.

Fascismen och den borgerliga, reformistiska "vänstern" uppstod båda ur borgarklassens behov av att slå tillbaka den revolutionära arbetarrörelsen och de förtryckta folkens befrielsekamp. De har ända sedan dess tävlat om vilken av dem som bäst kan förvalta kapitalets intressen, skapa "politisk stabilitet" och trycka ner arbetarklassen i tider av krig och revolution då det imperialistiska systemet sjunker allt djupare ner i sin kris, och då den liberala borgerliga demokratin inte längre klarar att upprätthålla ordningen. Idag står allehanda fascistiska och "socialistiska" grupperingar i kö för att axla denna uppgift, och de delar alla samma hat mot den "auktoritära" marxismen, mot den kämpande revolutionära arbetarklassen och de förtryckta folken.

Till kamp mot den opportunistiska "vänstern" och det imperialistiska kriget

"Att försvara klassamarbetet; att överge idén om den socialistiska revolutionen och de revolutionära kampmetoderna; att anpassa sig till den borgerliga nationalismen; att glömma bort det faktum att nationalitets- och landsgränser är historiskt förgängliga; att göra en fetisch av den borgerliga legaliteten; att ta avstånd från klasståndpunkten och klasskampen, av rädsla för att stöta bort "befolkningens breda massor" (syftande på småbourgeoisien) - dessa är utan tvekan opportunismens ideologiska grunder. Och det är ur denna grogrund som den nuvarande chauvinistiska och patriotiska sinnesstämningen hos de flesta av den Andra Internationalens ledare har utvecklats."

(Lenin - Den socialistiska internationalens position och uppgifter, 1914, vår översättning från engelska)

International Workers
of the World-affisch mot
Första världskriget

Med tanke på de nuvarande stämningarna inom "vänstern" och bland dem som säger sig företräda arbetarklassen, så känns Lenins ord från 1914 väldigt passande. De opportunister som Lenin talar om här, de som övergav idén om revolutionen och gjorde en "fetisch av legaliteten", de som inte ville prata om den proletära revolutionen för att de var rädda att stöta bort några småborgare o.s.v. - var nämligen samma "socialister" som ställde sig på "sina" kapitalisters sida och försvarade deras imperialistiska erövringskrig. Värt att tänka på: vilka "socialister" finns det idag runtom i världen som försvarar den borgerliga legaliteten och våldsmonopolet? Vilka är det som fortfarande marknadsför idén att arbetarklassen och de förtryckta folken kan ta makten genom de borgerliga parlamenten? Och vilken "vänster" är det som i praktiken alltid ställer sig på antingen den ena eller den andra imperialistmaktens sida och stämmer in i krigshetsen i stället för att mana till uppror?

Idag när imperialistmakterna i väster och öster hetsar till krig för att på nytt dela upp världen emellan sig, så försöker de som vanligt dra med sig de arbetande folken i krigshetsen: antingen ska vi gå i de nordamerikanska, västeuropeiska och svenska kapitalisternas ledband, och skjuta ihjäl folk för "den västerländska demokratins" skull - eller så skall vi gå i de ryska och kinesiska utsugarnas ledband och skjuta ihjäl folk i namn av den "multipolära världen" (fast alltihop egentligen bara handlar om att försvara kapitalisternas makt och rikedomar). Likadant gjorde kapitalisterna inför de två tidigare världskrigen, och de hade god hjälp av de borgerliga, reformistiska s.k. "arbetarpartierna" i att övertala arbetare att gå i krig mot andra länders arbetare i stället för att vända gevären mot utsugarna och göra revolution. Det enda verkliga motståndet mot dessa folkmordskrig kom från kommunisterna, som konsekvent kallade arbetarklassen till kamp mot ALLA imperialisterna och till revolutionärt krig mot utsugarna i stället för kapitalets erövringskrig för profiter. Samma sak måste gälla idag: för de som kämpar mot USA:s och EU:s fascistiska mördarband i Ukraina, för de som kämpar mot sionisternas ockupation av Palestina liksom för arbetarklassen och folken som kämpar mot utsugarna och deras lakejer i hela världen: att aldrig någonsin låta några imperialister göra dessa kamper till brickor i deras omfördelningskrig.

"Socialdemokratins lösen måste f n vara:
för det första allsidig propaganda, omfattande såväl trupperna som krigsskådeplatserna, för en socialistisk revolution och för nödvändigheten att rikta vapnen inte mot de egna bröderna, andra länders löneslavar, utan mot de reaktionära och borgerliga regeringarna och partierna i alla länder. Det är obetingat nödvändigt att organisera illegala celler och grupper inom alla nationers trupper för att bedriva sådan propaganda på alla språk. En skoningslös kamp måste föras mot kälkborgarnas och borgarnas chauvinism och ”patriotism” i alla länder utan undantag. I kampen mot den nuvarande internationalens ledare, som förrått socialismen, är det absolut nödvändigt att vädja till den revolutionära medvetenheten hos arbetarmassorna, som bär krigets hela börda och i flertalet fall är fientliga mot opportunismen och chauvinismen."

(Lenin - Den revolutionära socialdemokratins uppgifter, 1914)

För lite historisk fördjupning kan vi rekommendera de artiklar som tidskriften Clarté nyligen har publicerat: 

Med mänsklig råvara

Å, vilket härligt krig

Och så förstås de här, också av Lenin:

Socialismen och kriget, 1915

Den revolutionära socialdemokratins uppgifter, 1914 (pdf)

Kinesisk affisch, 1966: "Firmly support
the U.S. people against U.S. imperialism
invading Vietnam".

VI SKJUTER VÅRA GENERALER - Antiimperialism eller socialchauvinism

Ända sedan arbetarrörelsens splittring i början av 1900-talet i en reformistisk, socialdemokratisk och en revolutionär, kommunistisk del har frågan om imperialismen varit en tydlig vattendelare. Medan reformisterna tog ställning för de egna ländernas respektive borgarklass och dess erövringskrig och utsugning av kolonierna, så var kommunisternas linje i stället att ena arbetarklassen och de förtryckta folken internationellt mot imperialisterna och besvara deras krig med revolutionärt krig. Kommunisterna håller alltså fast vid den hållning som uttrycks i femte versen av Internationalen - den vers som sossarna och (V)änstern har strukit:

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ned i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Tidigare fanns det bland klassmedvetna arbetare en utbredd förståelse av frågan om imperialismen, och antiimperialism var en självklarhet för varje revolutionär arbetare. Idag, när arbetarklassen och dess klassmedvetande tryckts tillbaka av en allmän kontrarevolutionär offensiv, råder återigen stor förvirring i frågan om imperialismen. Det är dags att sopa bort oklarheterna och bli medvetna igen.


Vad är imperialismen?

Imperialismen är inte en särskild politik som vissa kapitalister ”väljer” att använda – den är en oundviklig följd av kapitalismen i sig. Imperialismen är det stadium av kapitalismens utveckling som inleddes kring 1900, och som i korthet innebär följande:

- Ägandet koncentreras i ett fåtal monopol, den "fria konkurrensen" upphör.
- Bankkapital och industrikapital smälter samman och ger upphov till ett finanskapital.
- Kapitalexporten får en särskild betydelse (t.ex. förflyttning av produktion till tredje världen).
- Hela jordens yta kontrolleras och exploateras av några få ”rika länder” – imperialistmakter, som fortsätter att föra krig mot varandra för att omfördela de erövrade områdena (Sverige är en av dessa imperialistmakter).

(För att fördjupa sig i frågan rekommenderar vi att läsa Lenins "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" samt "Imperialismen och socialismens splittring")

Alla dessa saker innebär att kapitalismen, när den gick in i sitt imperialistiska stadium, helt upphörde att vara progressiv, d.v.s. den kan inte längre medföra några framsteg för den stora majoriteten av jordens befolkning, utan innebär i stället att social och teknologisk utveckling hålls tillbaka - framför allt i de förtryckta länderna i tredje världen, som av imperialismens ekonomiska och politiska dominans hålls kvar i halvfeodala, närmast medeltida förhållanden, och vars befolkning lever i djupaste fattigdom och svält. Imperialismen är ruttnande kapitalism; den härskande borgarklassen har inte längre något verkligt hopp om världens framtid, utan försöker bara rädda vad som räddas kan och garantera maximal kortsiktig profit åt sig själva. Detta syns i hela deras politik och hela deras kultur, som präglar hela samhället. Kapitalismen kan inte rädda sig vare sig genom att gå bakåt eller gå framåt. Imperialismen är kapitalismens högsta och sista stadium.


Imperialismen och förräderiet inom arbetarrörelsen

Lenin visade inte bara på imperialismens existens, utan också vad imperialismen innebär för arbetarrörelsens del; hur den ger upphov till en borgerlig arbetarrörelse, som inte syftar till att störta borgarna och kapitalismen, utan i stället gör sig beroende av imperialisterna. Med hjälp av de enorma extraprofiter som kapitalisterna skaffar sig genom utsugningen av tredje världen, kan de erbjuda en del av arbetarklassen (arbetararistokratin, d.v.s. fackpampar m.fl.) vissa privilegier, och i de imperialistiska länderna skapa precis den nivå av ”välfärd” som är nödvändig för att arbetarna skall hålla sig lugna, och framför allt: för att de skall förena sig med kapitalisterna här hemma snarare än med folken i de förtryckta nationerna eller med arbetarklassen i andra länder över huvud taget. Som Per Ahlmark sade, när han skulle förklara varför USA och EU håller ihop: ”De flesta i väst vet till slut att deras gemensamma intresse är att stora delar av världen inte tas över av barbarerna”. De som för fram en sådan politik inom arbetarrörelsen kallade Lenin för socialchauvinister; socialister i ord, chauvinister i handling (med chauvinism syftade Lenin på borgerlig, imperialistisk nationalism).

Idag är det av olika skäl en del inom ”vänstern” som tycker att vi skall bortse från vad Lenin och andra marxister sade om imperialismen och arbetarrörelsens förhållande till den. De menar att de här slutsatserna är ”föråldrade”, att världen ”ser annorlunda ut idag”, och att vi därför måste hitta på ”nya” sätt att se på saken. Givetvis är det många saker som inte ser likadana ut idag som de gjorde för hundra år sedan, men om vi tittar på de grundläggande punkter om imperialismen som vi sammanfattat här ovan så måste vi fråga oss: har dessa saker verkligen förändrats på något avgörande sätt? Kontrolleras inte världsekonomin idag av några få stora monopol? Är det inte just en finansoligarki som styr och kontrollerar råvarukällorna i världen? Är det inte ännu mer uppenbart idag, att några få rika länder och kapitalistiska sammanslutningar suger ut tredje världens naturtillgångar och arbetskraft; att de lägger ner fabriker t.ex. i Sverige och flyttar sin produktion till de förtryckta nationerna? Är det inte ganska tydligt att dessa förtryckta nationer hålls kvar i efterblivenhet genom att de domineras av utländska intressen som bara är intresserade av att roffa åt sig av deras rikedomar? Är det inte alldeles uppenbart, att vi idag, t.ex. i Sverige, har borgerliga arbetarpartier som är en del av det imperialistiska systemet, och som förespråkar en s.k. ”socialism” där kapitalisterna (statliga eller privata monopol) fortfarande har makten och fortfarande suger ut både arbetarklassen här hemma och folken i tredje världen?

Utan att förstå vad imperialismen är, och att imperialisternas utsugning av tredje världen idag präglar alla politiska frågor och förutsättningarna för all klasskamp, kommer arbetarrörelsen inte att kunna bli något annat än en bricka i borgarnas spel, och inte uppnå något mer än kortsiktiga reformer.


Den svenska ”vänsterns” falanger och deras förhållande till imperialismen

Socialdemokratin (om någon nu fortfarande vill räkna den till ”vänstern”) har ju sedan länge varit en integrerad del av den svenska imperialismen; under det socialdemokratiska ”folkhemmet” berikade sig den svenska borgarklassen med stor framgång på den tredje världens bekostnad, SAP:s ledande skikt samarbetar direkt med de imperialistiska storföretagen och sossepamparna följer ofta upp sin politikerkarriär med toppjobb inom dessa storföretag.

Vänsterpartiets ledning tog, för att bara ta ett exempel, ställning för aggressionskriget mot Libyen (ett rent imperialistiskt erövringskrig som i princip ”bombade landet tillbaka till stenåldern”, ett omfattande massmord i syfte att garantera framför allt USA:s kontroll över landet). Detta kan ju verka lite konstigt för ett parti som har mage att tala om ”kamp mot imperialismen”, men är i själva verket helt logiskt om vi betänker vad vi konstaterat ovan. Den ”socialism” som Vänsterpartiets ledning talar om är inget annat än löften om lite mer ”välfärd” för att den svenska finansoligarkin skall kunna fortsätta suga ut både den svenska arbetarklassen och folken i tredje världen, om än under till synes ”mjukare”, mer ”humana” former. Vänsterpartiets ”antiimperialism”, såsom den beskrivs i deras partiprogram, handlar dels om att söka samarbete med andra imperialistmakter utöver USA (de saknar den tid då de kunde luta sig mot den ryska socialimperialismen), och dels om att marknadsföra den ”mjuka makt” (soft power) som imperialismen idag använder parallellt med aggressionskrigen för att främja sina intressen i världen. Vänsterpartiet vill alltså ha en ”mjukare” imperialism, som skall arbeta genom FN och genom rörelser för ”mänskliga rättigheter”, miljörörelser och ”demokratirörelser” för ”flerpartisystem” och ”yttrandefrihet”. Vänsterpartiet deltar redan i sådana projekt, finansierade och ledda av imperialistmakterna, på flera platser i tredje världen; en form av välgörenhet utformad för att uppfostra ”barbarerna” i "västerländsk demokratisk anda" och med ”soft power” bekämpa de rörelser som slåss för verklig frigörelse från imperialismen. Exemplet Sydafrika är tydligt: (V) skryter skamlöst om hur de ”stödde kampen mot apartheid” i Sydafrika, men säger inte ett ord om det faktum att samma kapitalister fortfarande har makten i landet, att utsugningen av den svarta majoriteten har fortsatt och att fattigdomen och repressionen idag är värre än den var under formell apartheid; Mandelas försoning med utsugarna innebar enorma fördelar för den svenska imperialismen (se vad Svenska Ambassaden i Pretoria säger om saken här). Att detta Vänsterparti, som var med och hetsade fram massmordet och massförstörelsen i Libyen, idag försöker värva väljare genom att "kritisera" imperialismen, är ingenting annat än skamligt.

Inom den autonoma/anarkistiska delen av "vänstern" finner vi lite olika inställningar till imperialismen, allt ifrån ärligt menad men förvirrad antiimperialism till ett rent socialchauvinistiskt fördömande av all antiimperialism. Den sistnämnda tendensen, som ofta dyker upp bland de anarkister som kallar sig "kommunister", har tydliga likheter med trotskismen i det att den försöker framställa sig som "proletär" genom att fördöma alla allianser mellan arbetarklassen och andra klasser. För dessa "rena proletärer" är verkligheten mycket okomplicerad; det enda som finns är ett slags idealiserad kamp mot kapitalisterna ”i allmänhet”, och den antas se likadan ut i alla länder; det faktum att miljarder människor i världen idag är fattiga bönder som lever under halvfeodala, halvkoloniala förhållanden p.g.a. imperialismens dominans är för dem oväsentligt; att några få imperialistmakter fullständigt dominerar och suger ut länderna i tredje världen betyder för dem bara att borgarklassen i vissa länder väljer att använda en "imperialistisk politik". För dem är förtrycket och efterblivenheten i de förtryckta nationerna bara resultat av reaktionär ideologi, och har inget att göra med imperialismen som världssystem. Konsekvensen blir i praktiken ofta att dessa s.k. "kommunister" ägnar sig åt att försvara den berömda "västerländska demokratin" och fördöma de regimer som den imperialistiska borgarklassen definierar som "diktaturer" - en hållning som i slutändan blir densamma som Vänsterpartiets och hela imperialismens: misären i tredje världen beror inte på imperialistisk utsugning, utan på att "barbarerna" inte lärt sig att vara "civiliserade". Denna tendens utger sig alltså för att kämpa lika mycket mot ”alla reaktionärer”, men hamnar i verkligheten på samma sida som de allra mest reaktionära och blodbesudlade imperialisterna.

Kinesisk affisch 1964:
"Oppressed Peoples, Unite to Resolutely
Fight Against US Imperialism"

De självutnämnda ”marxist-leninisterna” i KP försöker idag profilera sig som ”de enda kvarvarande antiimperialisterna inom vänstern”, och fördömer mycket riktigt också imperialistiska aggressionskrig mot Irak, Libyen, Syrien etc. Men bakom de ”antiimperialistiska” slagorden döljer sig samma socialchauvinism; KP tar i praktiken avstånd från de verkligt revolutionära rörelser som för krig mot imperialismen, och ger i stället sitt stöd till de rörelser och regimer i tredje världen som söker förhandla och kompromissa sig till en mer fördelaktig position inom det imperialistiska systemet, men inte vill föra krig mot det och inte göra revolution (Kuba, Venezuela). Liksom hos Castro eller Chavez verkar det hos KP finnas en nostalgisk längtan tillbaka till den ryska socialimperialismens tid (1956-1990). Detsamma ser vi förstås ännu mer tydligt hos det parti som idag kallar sig ”SKP”.

Slutligen, även om det verkar något ansträngt att klämma in dem i en ”vänster” ens med citationstecken, så har vi våra ”fjärde världen”-vänner; de som trivs ganska bra med den relativa tryggheten under imperialiststatens beskydd här hemma samtidigt som de skamlöst romantiserar den fattigdom och efterblivenhet som imperialismen påtvingar tredje världens förtryckta nationer, och drömmer sig bort i fantasier om ”ursprungsfolk som lever i harmoni med naturen”. Denna inställning innebär att ta urbefolkningarnas rättfärdiga kamp för rätten till sin jord och självständighet som förevändning för att romantisera deras fattigdom; den går hand i hand med de reaktionärer som försöker framställa fattigdomen som ett ”val” eller en ”kultur”, och med den imperialistiska kampanj som använder ”miljön” som argument för att förhindra att de förtryckta nationerna befriar sig och utvecklar en självständig och modern industri.

Nu har vi fokuserat mycket på vad som är dåligt och vad som saknas. Vi kommer förstås också att skriva mer om hur verklig antiimperialism ser ut, men denna gång nöjer vi oss med att låta Mao och Lenin avsluta:

”I själva verket bedriver socialchauvinisterna en antiproletär, borgerlig politik, ty i verkligheten förfäktar de inte "fosterlandsförsvar" i betydelsen av kamp mot utländskt förtryck utan "rätt" för de ena eller andra "stor"-makterna att plundra kolonier och förtrycka andra folk. Socialchauvinisterna upprepar det borgerliga bedrägeriet mot folket att kriget förs för att försvara nationernas frihet och existens, och därmed går de över på bourgeoisins sida mot proletariatet. Till socialchauvinisterna hör både de, som försvarar och skönmålar regeringarna och bourgeoisien i en av de krigförande statsgrupperna, och de som i likhet med Kautsky tillerkänner socialisterna i alla krigförande stater lika rätt att "försvara fosterlandet". Då socialchauvinismen i verkligheten går ut på att försvara den "egna" imperialistiska bourgeoisiens (eller överhuvudtaget varje imperialistisk bourgeoisies) privilegier, förmåner, plundringar och våldshandlingar, innebär den ett fullständigt förräderi mot alla socialistiska uppfattningar och mot det beslut som togs vid den internationella socialistiska kongressen i Basel.”(Lenin - Socialismen och kriget)

”Opportunismen och socialchauvinismen har samma ekonomiska grundval: intressena hos ett högst obetydligt skikt av privilegierade arbetare och småbourgeoisie, vilka värnar sin privilegierade ställning, sin "rätt" till smulor av de profiter, som "deras" nationella bourgeoisie erhållit genom att plundra andra nationer, genom de fördelar dess stormaktsställning ger o.s.v.” (Lenin - Socialismen och kriget)

"Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod" (Mao Tse-tung - Om motsättningar)

”Kinas demokratiska revolutions genomförande är beroende av bestämda samhällskrafter. Dessa samhällskrafter är arbetarklassen, bönderna, de intellektuella och den progressiva delen av bourgeoisien, d.v.s. de revolutionära arbetarna, bönderna, soldaterna, studenterna och de intellektuella samt affärsmännen med arbetarna och bönderna som de grundläggande revolutionära krafterna, och arbetarna som den klass vilken leder revolutionen. Det är omöjligt att utan dessa grundläggande revolutionära krafter eller utan arbetarklassens ledning genomföra den antiimperialistiska och antifeodala demokratiska revolutionen.” (Mao Tse-tung – Fjärdemajrörelsen)

För att studera ämnet närmare rekommenderar vi:

Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen

Lenin - Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

Mao Tse-tung - Om motsättningar

Redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda Fanan - Neokolonialismens försvarare