Den nya regeringen rustar för klasskrig

Reaktionerna på den nya regeringen och den politik den planerar att genomföra har i huvudsak handlat om dess "nyliberala" karaktär, d.v.s. angreppen på arbetsrätten, de fortsatta nedskärningarna och diverse fördelar för de som redan har det gott ställt på arbetarklassens bekostnad. Dessa reaktioner, som förstås är helt berättigade, fångas som vanligt upp av den reformistiska "vänsterns" olika falanger och kanaliseras således in i hopplösa drömmar om en återgång till den socialdemokratiska "välfärden" eller lokal "direktdemokrati" under statens beskydd. Samtidigt så har nästan ingen uppmärksamhet alls ägnats åt det utpräglat rasistiska innehållet i "överenskommelsen" (förslagen om "språktest", "integration" och "kamp mot hedersbrott" handlar inte om någonting annat än rasistisk hets) eller åt hela den lista på åtgärder för ökad repression och övervakning som ingår i den nya regeringens planer. Denna politik för att stärka den härskande klassens förtrycksapparat har samma s.k. "vänster" inte bara hållit tyst om, utan även i många fall gett sitt aktiva stöd till.

I den nya regeringens planer ingår bl.a. följande:

• 10 000 nya poliser och i allmänhet "utökade resurser till polisen" 
• Ny myndighet för psykologiskt försvar 
• Fortsatt militär upprustning, förstärkning av försvarsmakten 
• Ny datalagringslagstiftning för att kunna tvinga operatörer att lagra abonnentdata och utlämna information till polisen
• Utökade möjligheter för SÄPO och andra myndigheter att använda hemlig avlyssning
• Utökade möjligheter för myndigheter att ta del av signalspaningsinformation
• Lagändring som ger polisen rätt att besluta om kameraövervakning på allmän plats utan att först behöva söka tillstånd
• Förbud mot oregistrerade kontaktkort för att underlätta identifiering av telefonanvändare

Det kan också tilläggas att regeringen och övriga partier redan uttryckt sig positivt vad gäller möjligheten att sätta in militär mot den egna befolkningen och angående ett eventuellt förbud mot "extremistiska" organisationer.

Det är alltså ganska uppenbart att de som har makten inte förväntar sig någon lugn och fredlig utveckling av "demokratin" och det "öppna samhället" under de kommande åren. Vad är det då de är så rädda för? Vad är det för konflikter och hot som alla dessa poliser, all denna övervakning och avlyssning, all denna upprustning och krigshets och alla dessa inskränkningar av de demokratiska rättigheterna är tänkta att bekämpa? De officiella motiveringarna om "den ökade brottsligheten", "terrorismen" och "hotet från Ryssland" tjänar i första hand till att skapa acceptans hos befolkningen med hjälp av en oavbruten hets- och skrämselkampanj, men har inte mycket grund i verkligheten (det är fortfarande extremt många fler som dör i arbetsplatsolyckor eller i väntan på vård än av skjutningar eller "terrordåd").

Vad det egentligen handlar om är borgarklassens behov av att stärka sin våldsapparat och hela sin diktatur i ett läge då kapitalismen - hela det imperialistiska systemet i världen, som Sverige ingår i - befinner sig i sin slutliga kris. Det är inte längre möjligt att på samma sätt som tidigare använda sig av socialdemokratisk "välfärd" för att stabilisera kapitalismen, och de försämringar av arbetarklassens och folkets livsvillkor som de nu genomför kommer att fortsätta oavsett vilken regering de tillsätter. Sveriges och de övriga imperialistmakternas utsugning av tredje världens folk och de fortsatta folkmordskrigen alstrar mer och mer motstånd och hat mot imperialismen. Samtidigt försöker alla imperialisterna rädda sitt system genom att än en gång dela upp världen emellan sig, vilket oundvikligen innebär krig och massmord i stor skala. Det är med dessa framtidsutsikter i åtanke som de svenska kapitalisterna och deras stat, liksom alla de imperialistiska staterna, nu vässar sina knivar och gör sig redo att sätta hårt mot hårt.

Det är många som tror att pratet om uppror är förlegat och att de härskande knappast har någon anledning att vara rädda för revolution, särskilt inte i fredliga lilla Sverige. Vid en första anblick kan man lätt tro att de har rätt: den idag existerande "vänstern" (inklusive dem som brukar kallas "vänsterextremister") har idag närmast enhälligt förkastat alla tankar på att störta kapitalet med våld, och en stor del av arbetarklassen i Sverige får fortfarande tillräckligt mycket smulor från utplundringen av tredje världens folk för att vara nöjda och stämma in i försvaret av borgarklassens "västerländska civilisation" mot de "barbariska horderna". Trots den nya regeringens skamlösa attacker på arbetarklassens rättigheter så har vi ännu inte sett mer än några enstaka symboliska gula västar på Sveriges gator.

Men detta tillstånd är inte stabilt och varar inte för evigt. Även i de imperialistiska "västländerna" reser sig arbetarklassen allt mer mot systemet; de "gula västarna" är bara det senaste exemplet på hur breda sektorer av arbetarklassen går ut i våldsamt uppror, och i de fattiga arbetarförorterna flammar upproret ständigt upp på nytt. Även om det är miljarderna av arbetare och bönder i tredje världen som kommer att gå i första ledet i bortsopandet av det ruttna gamla utsugarsystemet i världen, så betyder det inte att kapitalisterna här hemma lugnt kan förlita sig på "sina egna" arbetares fredliga underdånighet. De rustar redan för fullt för att hålla oss nere och inbillar sig fåfängt att de ska kunna rädda sitt ruttnande system med sina poliser, sina vapen och sin repression. Det är hög tid att vi också rustar oss.

Den europeiska borgarklassen rustar för krig mot den egna befolkningen

Ibland, mitt bland alla tomma fraser och all lögnpropaganda, så talar den härskande klassen plötsligt klarspråk. Vi återger här en liten men mycket talande notis från Aftonbladet, som visar att Europas borgerskap vet varthän sakernas tillstånd är på väg, och förbereder sig för att slå ner alla former av folkligt uppror med hjälp av sedvanligt våld och terror. Det allt mer skamlösa polisvåldet i t.ex. Sverige, hetsjakten på "vänsterextrema", det ständiga flödet av fanatisk antikommunism i media, främjandet av diverse fascistgrupper i parlamenten och på gatorna, krigshetsen mot folken i tredje världen och för det imperialistiska omfördelningskriget - allt detta är uttryck för hur kapitalet i desperation tänker försöka rädda sitt sjunkande skepp. Vad de har planerat för Europas och världens närmaste framtid är MER fattigdom, MER utsugning, MER folkmords- och erövringskrig i tredje världen; och de gör sig därför nu redo för att skoningslöst slå ner allt motstånd. Utsugarklassens behov av fascism för att hålla folket nere är inneboende i imperialismen och de använder sig av den när de behöver det, oavsett vilka partier som sitter i ländernas parlament och regeringar.

Aftonbladet 2014-09-02
EU:s militär tränar för krig mot de fattiga

Sverige stöttar principen att ”skydda de rika från spänningar och problem”

I Grekland har både polis och militär satts in mot protesterande under de senaste åren.
”Djupgående ojämlikhet i ekonomiska, politiska och sociala resurser… förvärras av globalisering och nyliberala processer.” ”Vi står inför ökande, explosiva spänningar i de fattigaste befolkningsskikten.”
Det förutspår EU:s European Institute for Security Studies i studierna Urban Violence and Humanitarian Challenges och Perspectives for European Defense 2020. Vad vill de göra åt det, då?
Jo, skicka armén på de fattiga, naturligtvis. EU:s militära styrkor kommer i framtiden allt mer att få uppgiften ”att skydda de rika från spänningar och problem som kommer från de fattiga”.

Den senare studien, med förord av utrikeskommissionären Catherine Ashton, har ett långt bidrag av Tomas Ries, lektor på Försvarshögskolan och rådgivare till Carl Bildt. ”Allt medan andelen av världens befolkning som är fattig och frustrerad ökar, kommer spänningen mellan denna värld och de rikas värld att öka … eftersom vi knappast kommer kunna avhjälpa orsaken till problemen till 2020 … måste vi skydda oss”, skriver han.
Han nämner strejker bland sopåkare i Neapel och brandmän i Storbritannien som exempel på den sorts ”infrastrukturhotande” konflikter som EU måste förbereda sig för mer av. Militären kommer allt mer att användas för ”polisuppgifter”. Det kan ”ifrågasättas moraliskt”, medger han men ”det finns ingen väg runt det”. Under de senaste åren har militär mycket riktigt satts in mot strejker i Grekland och Spanien.

Deutschland Rundfunk, som uppmärksammade studierna i juli, konstaterar att Lissabonfördragets artikel 222 kan tolkas så att EU-länders väpnade styrkor kan skickas till ett annat land vid sociala oroligheter. Flera träningsläger har byggts upp, bland annat en modellstad med 520 byggnader nära Magdeburg, där trupper från flera europeiska länder har tränat på att bemöta folkuppror, rapporterar radiokanalen.

Jon Weman

Diktatur på arbetsplatsen

Vi fick nyligen ett mail av en läsare som hade lite funderingar kring demokrati och diktatur, apropå vår artikel "Demokrati för borgarna, diktatur för arbetarklassen". Framför allt tyckte läsaren i fråga att det skulle vara bra att illustrera ämnet med lite mer konkreta exempel från arbetarklassens verklighet, och nämnde bl.a. frågan om s.k. "demokrati på arbetsplatsen". Vi instämmer helt och fullt. Här är ett utdrag ur mailet:

"Cheferna pratar ofta om hur viktigt det är att vi anställda ska säga vad vi tycker, att vi måste säga ifrån om vi tycker något är dåligt. Titt som tätt har vi små möten med de närmaste cheferna där vi får "prata av oss". Ett par gånger har vi fått enkäter där vi (anonymt) får svara på frågor om hur nöjda eller missnöjda vi är med olika saker på jobbet (bl.a. hur nöjda eller missnöjda vi var med vår lön, om vi tyckte att det fanns tillräckligt med personal för att göra ett bra jobb osv.) Det där sista är det roligaste av allt, det säger ju sig självt att just de två frågorna är de som folk är mest missnöjda med, för låga löner och för lite personal som leder till stress och utslitning. Sen håller de ett möte där vi ska "diskutera" punkterna i enkäten - och chefen förklarar att just de två punkterna (om lönerna och om bemanningen) är de som inte går att göra något åt, så de är inte ens lönt att diskutera..."

Vi är nog många som känner igen det här från våra egna jobb. De babblar om "demokrati" och "medbestämmande", men när det kommer till de mest grundläggande frågorna, de som är mest avgörande för oss arbetare och för hur arbetsplatsen fungerar, så tar det stopp. Där gäller inte längre "demokratin", utan den öppna, skamlösa diktaturen. Och precis på samma sätt fungerar det när det gäller samhället i stort: vi kan rösta om olika förslag kring hur kapitalismen ska fungera "bättre" (hur "välfärden" skall fördelas), men när det gäller vilket samhällssystem vi skall ha, vem som skall äga produktionsmedlen, vilken klass som skall ha makten - då är det diktatur som gäller, oavsett vilka partier som vinner valet.

Demokrati för borgarna, diktatur för arbetarklassen

Så var det dags igen för borgarklassen att försöka legitimera sin diktatur med valspektakel. "Rösta, rösta, rösta" ropar alla partierna i kör; det spelar nästan ingen roll vad vi röstar på, bara vi röstar - så att de kan fortsätta att påstå att det är folket som bestämmer. Och en viss grad av demokrati finns det ju i deras diktatur; olika skikt av borgarklassen får möjlighet att välja på vilket sätt de vill hantera imperialismens kris och hotet från arbetarklassen som gör uppror. Olika partier föreslår olika metoder för att skyla över klasskampen, trycka ner arbetarklassen och stabilisera systemet för att garantera borgarklassens profiter: antingen med fascistisk nationell chauvinism och rasism eller med "mänskliga rättigheter", "intersektionalitet" och "miljötänk", alternativt med hopplösa löften om en återgång till den socialdemokratiska "välfärden". Dessa partier baserar sig huvudsakligen på de missnöjda "mellanskikten"; småborgare och arbetararistokrater som är livrädda för att förlora sina krympande privilegier och skräckslagna inför arbetarklassens uppror.

Liksom så många gånger förr har de härskande delat in arbetarklassen i olika skikt som de försöker ställa mot varandra, och idag består klassens fattigaste och mest förtryckta skikt i Europa till stor del av invandrare från imperialismens halvkolonier i tredje världen, som förväntas finna sig tacksamt i sin status som andra klassens medborgare och hålla igång imperialismens ekonomi genom att utföra skitjobben. När det visar sig att de inte alls har för avsikt att vara underdåniga och tacksamma, så griper alla dessa "demokratiska" partier in med diverse åtgärdsförslag, antingen gammaldags rasistisk hets eller demagogi om "integration" och "mångfald" för att lära oss hur man blir en tacksam och välintegrerad slav - och en del av oss kanske t.o.m. kan få göra karriär i deras partier! Oavsett vilken av metoderna de förespråkar, så representerar de allihop - fascisterna, liberalerna och den borgerliga "vänstern" - det borgerliga systemets intressen, och de tjatar alla i kör om hur viktigt det är att 1) RÖSTA! och 2) för guds skull respektera den borgerliga statens våldsmonopol och spärra in de arbetare och antifascister som inte vänder andra kinden till.

Demokratin finns för dem som accepterar att leva under borgarklassens diktatur och fortfarande har något att vinna på att fjäska för herrarna. För arbetarklassen finns det ingen demokrati så länge utsugarna har makten. Det som en gång i tiden var en demokratisk rättighet, som arbetarklassen slogs hårt för att erövra, har borgarna, särskilt socialfascisterna, förvandlat till ett verktyg för deras diktatur. Det finns inget sätt att
rösta bort utsugningen. Det finns inget parti du kan rösta på som representerar arbetarklassens intressen, inget parti som vill eller kan ta makten från borgarklassen, upprätta arbetarklassens makt och bygga socialism. Om ett sådant parti fanns, om det fanns ett parti som bara så mycket som antydde att det menade allvar med att arbetarklassen inte behöver kapitalisterna och deras stat, att den kan bygga sin egen stat, sin egen polis och armé, sitt eget samhälle, så skulle detta parti omedelbart förbjudas och kallas för "totalitärt" och "extremistiskt", d.v.s. ungefär vad det socialdemokratiska arbetarpartiet kallades för ett århundrade sedan, innan det övergav marxismen och togs över av det ledarskikt som sålt sig till kapitalet.

De som har har börjat förstå detta är framför allt just de mest utsugna och förtryckta av oss, de som vet att valcirkusen är en angelägenhet för utsugarna, inte för arbetarklassen. Det räcker att titta på valdeltagandet i EU-valet i områden som t.ex. Rinkeby (ca 27%), Albyberget (23%), Lindängen (ca 30%) jämfört med snittet för hela landet (48%) och siffrorna i områden som Södermalm (62%) för att se vilka det är som vägrar välja "vilka representanter för förtryckarklassen som skall förtrycka dem", som Marx sade. Och för att vi har insett detta skall vi skämmas, menar borgarna och deras representanter. Genom att håna och fördöma oss, genom att hota oss med fascistpartiernas intåg i parlamenten, försöker de tvinga oss att rösta och ge legitimitet åt deras diktatur. Men det är vår demokratiska plikt att vägra.