Mao och hur man besegrar imperialisterna

Hur skall arbetarklassen och dess organisationer förhålla sig till de olika imperialistmakternas aggressionskrig, till deras inbördes motsättningar och till de olika klasser som på olika sätt antingen går imperialisternas ärenden eller kämpar emot dem? Frågan är synnerligen aktuell idag i samband med kampen i Ukraina såväl som med situationen i Syrien och hela Mellanöstern. Samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta folken runtom i världen idag reser sig och kämpar på liv och död mot imperialisternas utsugning och krig, så har det tongivande ledarskiktet inom den svenska och europeiska "vänstern" intagit en allt mer öppet pro-imperialistisk hållning. De parlamentariska "vänsterpartierna" gör sig till villiga springpojkar åt antingen den ena eller den andra imperialistmakten (vilket är logiskt eftersom hela deras existens är beroende av de imperialistiska staterna), medan de "frihetliga" ofta helt enkelt förnekar att imperialismen existerar. Dessa småborgerliga anarkister försöker framställa sig som "proletära" genom att hävda att "antiimperialism inte är klasskamp" och menar (i likhet med trotskister) att arbetarklassen inte skall alliera sig med andra klasser och inte föra krig mot imperialisterna. När arbetarklassen i Ukraina kämpar mot de imperialister (USA och Tyskland/EU) som i nuläget är det främsta hotet mot deras liv och frigörelse, så fördömer denna "vänster" deras kamp. När folken i Syrien och Mellanöstern gör motstånd mot samma imperialister, så vänder denna "vänster" dem ryggen och ställer sig i praktiken på utsugarnas sida. Samtidigt finns det andra s.k. "kommunister" som sätter sitt hopp till de ryska och kinesiska imperialisterna och deras prat om en "multipolär värld" i stället för att lita till världsproletariatet och de förtryckta folkens kamp.

Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot
imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.

Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:

"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."

(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)

USA:s och EU:s fascistregim mördar Ukrainas antifascister

Den 2 maj mördades mer än 40 antifascister i Odessa av fascister från "Högra Sektorn", utsända av USA:s och EU:s marionettregering i Kiev för att slå ner upproret mot deras regim. Fascisterna drev in antifascisterna i Fackföreningarnas hus och tände därefter eld på byggnaden med bensinbomber. Minst 40 antifascister brändes ihjäl eller dog av rökförgiftning. Flera som lyckades ta sig ut ur den brinnande byggnaden slogs ihjäl på marken utanför av fascister med påkar och batonger. Vi kommunister hälsar dessa kämpar som gett sina liv i kampen mot fascisterna; må dessa mördare få känna på vårt klasshat.

Kvinna i Slavyansk kämpar mot
fascisterna från Kiev

Imperialisterna i USA och EU försvarar cyniskt denna massaker, och hela den fascistiska terrorn, med förevändningen att folket, som runtom i Ukraina gör motstånd mot imperialisternas kuppregim och deras fascistiska mördare, är "ryska agenter". Som alltid så omgärdar imperialisterna sitt mördande med en ständig ström av desinformation, rykten etc. för att kontrollera världsopinionen; bl.a. spreds ett falskt antisemitiskt flygblad som påstods komma från "Folkrepubliken Donetsk". För att förminska det faktum att deras
fotsoldater är fascister, vill imperialisterna naturligtvis hävda att "det finns fascister på båda sidor".

Vad är då sanningen? Det är naturligtvis svårt att få överblick över situationen; läget är komplicerat, med å ena sidan det arbetande folkets genuina motstånd och hat mot fascisterna och imperialisterna, och å andra sidan USA:s, EU:s och Rysslands imperialistiska manövrar, som också i olika grad lyckas utnyttja folkets kampvilja för sina egna syften. USA-imperialismen och dess fascistregim är utan tvekan idag det huvudsakliga hotet mot det ukrainska folkets liv, oberoende och frihet, och det finns en rad både historiska och högst aktuella ekonomiska skäl till att folket i östra Ukraina sätter sitt hopp till Rysslands beskydd. Men det betyder inte att den ryska imperialismen på något sätt skulle utgöra en progressiv kraft i Ukraina; de ryska imperialisterna har i grunden samma mål som de amerikanska och europeiska: att kontrollera Ukraina och suga ut dess folk och naturtillgångar, liksom att göra geostrategiska framstötar i kampen med de övriga imperialisterna om världsherraväldet.

Liksom USA och EU använder sig av fascister för sina syften, så tvekar inte heller Putin-regimen att göra detsamma, och det är inte alls osannolikt att ryska agenter och styrkor finns på plats i Ukraina för att påverka utvecklingen i en riktning som är fördelaktig för de ryska imperialisterna. Att rasistiska och fascistiska idéer har fått en viss spridning bland folket i landet är också ett faktum, som vittnar om hur arbetarklassens klassmedvetande under lång tid brutits ner, först i Sovjetunionen och Östeuropa under revisionisternas diktatur 1956-1991, sedan under de olika imperialisternas plundring fram tills idag, ett klassmedvetande som i många fall ersatts av nationell chauvinism och korporativism.

Demonstranter från Borotba

Med detta sagt är det dock uppenbart en ren lögn att det antifascistiska motståndet mot kuppregimen i Kiev skulle bestå huvudsakligen av "ryska agenter" eller folk som blivit köpta av den ryska imperialismen. Det är tydligt att det rör sig om ett stort folkligt motstånd och klasshat mot fascisterna och USA:s och EU:s imperialism - en kamp som måste stödjas av alla proletära och revolutionära krafter i världen. Organisationer som "Borotba", vilka verkar ha en ledande roll på flera platser, förklarar sig vilja bekämpa även den ryska imperialismen. Det är också det som kommer att vara avgörande för hela det ukrainska motståndet; huruvida det förmår upprätthålla sitt oberoende i förhållande till alla imperialistmakter eller inte. Vad gäller Borotba, "Folkrepubliken Donetsk" och hela rörelsen generellt, så är det oklart vad som är deras politiska program; även om de bedriver ett rättfärdigt motstånd idag, så är frågan vad de har för politisk agenda i övrigt. Skall de bemöta fascism och rasism med liberalism och borgerliga "mänskliga rättigheter", eller med proletärt klassmedvetande? Kämpar de för parlamentariska val under fortsatt borgerlig diktatur, eller för
uppbyggandet av en beväpnad revolutionär organisation under ledning av proletariatet, kapabel att störta borgarklassen och upprätta arbetarklassens och folkets makt?

Hur förhåller sig vänstern i Ukraina och internationellt idag till denna massaker på antifascister och till situationen i Ukraina generellt? Internationellt ser vi ett brett och omfattande stöd till dem som i Ukraina idag kämpar mot kuppregimen i Kiev; AFA Stockholms uttalande är ett bra och glädjande exempel. Men, som vi har nämnt tidigare här på bloggen så finns det i Ukraina och på andra platser anarkistgrupper som har drivit sin småborgerliga "anti-anti-imperialism" så långt att de skyller mordbranden och allt det fascistiska våldet på "stalinister" och "pro-ryska separatister" - de ställer sig alltså uttryckligen på samma sida som t.ex. Carl Bildt, Svenskarnas Parti och mördarna i Washington. Sådana grupper, som i det här fallet "Autonomous Workers Union", tar avstånd från kampen mot imperialismen med förevändningen att det "inte är riktig klasskamp". För dem existerar inte den internationella arbetarklassens kamp mot dess största fiender, den nordamerikanska imperialismen och alla de övriga imperialistmakterna, utan bara en småaktig, lokal, begränsad kamp om förhållandena på den egna orten eller fabriken. Det är en politik som gravt underskattar den internationella arbetarklassens potential, förnekar dess historiska uppgift och kapitulerar inför klassfienden.

I det sammanhanget är det intressant att läsa vad Aleksej Sachnin (vänsteraktivist på flykt i Sverige undan Putinregimen) skriver: "[det påstås] att det ukrainska socialistpartiet Borotba, som deltar i kampen mot den nya högerregimen i Kiev, finansieras med pengar från Moskva. Källan för dessa anklagelser mot Borotba är ett par små ukrainska anarkistgrupper och en liten trotskistisk sekt, som i sin tur bara härmar vad den borgerliga regeringen i Kiev och deras fascistiska stormtrupper i Högra sektorn också basunerar ut om oppositionella i östra Ukraina." (läs hela Sachnins artikel här).

Ett par andra läsvärda artiklar i ämnet är Johan Ehrenbergs i ETC och den här av någon som heter Vladimir Golstein.

”Maximalister” och fascister i samma båt

Det blir mycket om fascister och Ukraina nu, men det verkar behövas. Sveriges autonomas ”officiella organ”, motkraft.net, har för vana att publicera texter och nyheter från alla möjliga håll utan att kommentera eller ta ställning till dem. Ibland dyker det upp viktiga revolutionära texter, men ibland hoppas man verkligen att sidans redaktion inte håller med om allt de lägger upp. Häromdagen fann vi där en text från en rysk grupp vid namn "gruppen kommunisterna - maximalisterna", som i likhet med Carl Bildt kallar fascistpartiet Svoboda för ett "borgerligt demokratiskt parti", och menar att "fighters från 'högra sektorn' förtjänar sin plats i revolutionen".

Vi ska inte göra någon djupgående analys av texten ifråga, men vi tror det kan vara viktigt att påpeka några saker:

Att hata den ryska imperialismen och dess högsta representant Putin är både förståeligt och helt rättfärdigt - men att ta det som ursäkt för att bortse från den nordamerikanska och tyska imperialismens roll i Ukraina och deras redan väldokumenterade roll i "Maidan"-protesterna och den nu genomförda kuppen, det är knappast "revolutionärt" eller "proletärt". En grupp som kallar en statskupp, dirigerad av den största imperialistiska supermakten, för "en folklig, borgerligt demokratisk revolution", är knappast någon grupp som representerar arbetarklassen, oavsett hur mycket de påstår sig stå på det arbetande folkets sida.

Dessa "maximalister" tillhör av allt att döma den typ av anarkister som kallar sig "rådskommunister", d.v.s. sådana som påstår att Oktoberrevolutionen 1917 visserligen var en proletär revolution, men att bolsjevikerna under ledning av Lenin "svek" revolutionen genom att upprätta arbetarklassens stat och ställa revolutionen under bolsjevikpartiets ledning. Nu är det ju dock ett ovedersägligt faktum, att om kommunisterna hade tillämpat dessa anarkisters idéer, så hade revolutionen för det första omedelbart krossats av den inhemska reaktionen samt av de angripande imperialistmakterna, och för det andra hade den knappast kunnat utvecklas till något annat än kapitalism under nya herrar. Så ser verkligheten ut för dem som gör revolution på riktigt, i motsats till dem som föredrar att drömma ”antiauktoritära” drömmar under imperialiststaternas trygga paraply.

Det skulle ärligt talat inte vara förvånande om de här ”maximalisterna” är ännu en av de "protestgrupper" som imperialismen skapat och finansierat under sina "färgrevolutioner", men även om så inte är fallet så blir resultatet ändå i princip detsamma. "Revolutionärer" som vill bekämpa den ena imperialistmakten genom att öppna sitt land för andra imperialistmakter, som säger att de vill införa "socialism" i det egna landet men försonar sig med den idag största och mest aggressiva imperialistmakten - de är inga revolutionärer. Den som inte vill organisera arbetarklassen och folket med den disciplin, den grad av centralism och den proletära auktoritet som krävs för att försvara revolutionen och dess oberoende gentemot ALLA imperialistmakter, blir så illa tvungen att liera sig med någon av dem och låta sin "revolution" bli ett frasradikalt, kontrarevolutionärt jippo under imperialisternas beskydd.

Anmärkningar: Dessa ”maximalister” har av allt att döma även i Ryssland gjort det till sin politik att samarbeta med fascister. Ett liknande fall finner vi här. Samma problem som vi nämnt ovan gäller även där. Vad gäller Ukraina så finns en bra text här - om vi bortser från Myrdals sedvanliga hyllningar till de svenska socialfascisterna.

Snälla regnbågsfascister i Ukraina

I anknytning till vårt förra inlägg om Ukraina kommer här ett närmast skrattretande exempel på hur imperialisterna i USA och Europa försöker rentvå de ukrainska fascisternas image, denna gång i borgarblaskan Aftonbladet. En Svoboda-fascist, en jude, en HBT-aktivist och en ryss låter sig intervjuas tillsammans, och intygar inför världen att de minsann är de bästa av vänner, och att det ju inte alls är några fascister som tagit makten i landet. Och även om nassarna inte är så förtjusta i bögar och anarkister, så blev de alla ”goda vänner när de byggde barrikader tillsammans”. Här kan man för övrigt läsa om en f.d. israelisk soldat som under ”Euromaidan” ledde en särskild enhet under fascisternas befäl.

”Fackföreningar, liberaler, vänstern, till och med homosexuella var med på torget. Vi har andra idéer än de. Vi är höger och nationalister. Men vi kritiserar inte våra vänner från revolutionen” säger fascisten. Mer tydligt kan det knappast bli: i den ukrainska ”revolution” som USA och EU har finansierat och dirigerat från första början, så är alla välkomna – så länge de utför den uppgift imperialisterna har anlitat dem för, att slänga ut ryssarna och öppna landet för ”västmakternas” utsugning av dess arbetande folk och naturtillgångar. Och, rent propagandamässigt, mobilisera så mycket stöd som möjligt runtom i världen för USA:s krigshets mot sina ryska imperialistrivaler i kampen om världsherraväldet.

Men, nazister som inte hatar judar och bögar och anarkister, hur kan det vara möjligt!?, kanske någon undrar. Men då har man missat vad själva poängen med fascismen är. Fascisternas uppgift är alltid att gå den imperialistiska borgarklassens ärenden. Svoboda och ”Högra sektorn”, liksom Hitlers eller Mussolinis fascister, är inga ”revolutionärer”, de är imperialisternas, storföretagens, oligarkernas nickedockor och lejda mördare i kriget mot arbetarklassen och alla som hotar utsugarnas profiter. Vad gäller rasismen och böghatet så är fascisterna flexibla; judar, muslimer, bögar och anarkister är inga fiender så länge de också går samma imperialisters ärenden. Fascisternas enda verkliga, konstanta fiende är den organiserade arbetarklassen, som inte låter sig köpas för varken dollar, euro eller rubel.

Motstånd mot fascismen i Ukraina?

Ukrainska antifascistiska
partisaner, 1944

Vi som hoppas på att Ukrainas folk skall befria sig från både amerikanska, europeiska och ryska imperialister och från fascistsvinen som nu tagit makten, försöker förstås ta reda på vad det är som händer i landet: finns det något folkligt motstånd mot fascisterna? Finns det någon revolutionär rörelse värd namnet, som inte svansar efter varken USA, EU eller Ryssland? Det är inte lätt att hitta tillförlitlig information; den svenska pressen stämmer helhjärtat in i krigshetsen från Washington, och i den mån någon ifrågasätter ”västvärldens” propaganda så är det framför allt ryska media, vilka förstås i grunden representerar den ryska imperialismens intressen. Borgarna och deras intellektuella springpojkar, även många av dem som kallar sig ”vänster”, försöker som vanligt lura folket att ta parti för den ena eller andra imperialistmakten när de gör sig redo att, förr eller senare, skicka ut arbetare som ska döda andra arbetare i ännu ett stort rövarkrig för att dela upp världen mellan sig.

En del skribenter talar hoppfullt om den ”ukrainska vänstern”, men hur ligger det egentligen till?  Vad var det för en ”vänster” som deltog i ”Euromaidan-protesterna”, och vad gör den i så fall idag, när fascister kommit till makten genom en statskupp dirigerad av den nordamerikanska imperialismen? Vi hittar t.ex. den här artikeln, där ukrainska aktivister berättar om sina erfarenheter under protesterna. Vad vi kan utläsa av artiklar som denna är att de ”autonoma” eller anarkistiska aktivisterna på det hela taget är splittrade, oorganiserade och under protesterna i princip har blandat sig med de fascistiska grupperna och agerat som en del av den rörelse som leddes av dessa fascister och finansierades och dirigerades av USA och Tyskland. En av de intervjuade kommer från en organisation vid namn ”Borotba” (Kamp), som tar avstånd från detta svansande efter fascisterna och förklarar sig vilja kämpa inte bara mot fascisterna utan mot alla de imperialistmakter (USA, EU, Ryssland) som slåss om att få suga ut Ukraina. De har en rad intressanta uttalanden på sin hemsida, men frågan är om de är villiga och kapabla att bygga den slags organisation som krävs för att uppnå de mål de talar om. Det skall onekligen bli intressant att följa utvecklingen.

Fascistpartiets Svobodas ledare Oleh Tyahnybok
tillsammans med USA-imperialismens representanter
Victoria Nuland och John McCain

Många, speciellt anarkisterna, pratar som vanligt om att ”organisera underifrån”, vilket vi förstås har hört många gånger förut. De kallar den marxistiska arbetarrörelsen ”auktoritär”, de tar avstånd från det ”leninistiska elitpartiet”, och försvarar i stället ”decentralisering” och ”individuell frihet”. Vi ser tydligt vad en sådan hållning innebär i praktiken när vi läser om de ”autonomas” deltagande i Euromaidan: de som inte förmår organisera sig med disciplin och med en egen principfast ledning, blir i praktiken inget annat än nyttiga idioter under imperialisternas och fascisternas befäl.

Utan att ha gjort någon mer ingående analys av läget i Ukraina, så kan man ändå konstatera några ofrånkomliga fakta: De fiender Ukrainas folk står inför är inga mindre än den nordamerikanska imperialismen, världens hegemoniska militära och ekonomiska supermakt, dess allierade (och rivaler) de europeiska imperialistmakterna (framför allt Tyskland), den ryska imperialismen, fortfarande en militär supermakt, samt den ukrainska reaktionen i form av imperialistlakejerna och de fascistiska mördarna som nu sitter vid makten i Kiev. Att framgångsrikt kunna bekämpa dessa fiender är uppenbarligen omöjligt om man inte bygger upp en väpnad, disciplinerad organisation, som tveklöst håller fast vid sitt politiska och ekonomiska oberoende gentemot alla inhemska kapitalister och utländska imperialister, och är kapabel att erövra statsmakten i landet, en armé som leds av arbetarklassens mest konsekventa och principfasta representanter. Utan en sådan organisation blir allt prat om socialism och självständighet i Ukraina bara tomt prat. Vi kommer att följa händelserna och återkommer med fler inlägg i ämnet.