Maoister om Katalonien: Den spanska och katalanska storbourgeoisien är det katalanska folkets fiender; imperialismen är fiende till världens folk

Ur tidskriften Sol Rojo (Röd Sol) nr. 45, oktober 2017
(översättning hämtad här):

DEN SPANSKA OCH KATALANSKA STORBOURGEOISIEN ÄR DET KATALANSKA FOLKETS FIENDER: IMPERIALISMEN ÄR FIENDE TILL VÄRLDENS FOLK

”Inte förrän nu är det uppenbart för alla att den nationella bourgeoisien inte strävar efter att befria 'sitt folk' från det nationella oket, utan efter friheten att suga vinster ur detta folk, friheten att bevara sina egna privilegier och sitt eget kapital. Inte förrän nu framstår det tydligt att de förtryckta nationaliteternas befrielse är otänkbar utan att bryta med imperialismen, utan att störta de förtryckta nationaliteternas bourgeoisie, utan att makten övergår till de arbetande massorna inom dessa nationaliteter. (…)
På detta sätt inledde Oktoberrevolutionen, genom att göra slut på den gamla borgerliga nationella befrielserörelsen, en ny rörelses era, de förtryckta nationernas arbetares och bönders socialistiska rörelse, riktad mot allt förtryck – och därmed också mot allt nationellt förtryck, mot bourgeoisiens makt, mot ’den egna och den utländska, mot varje imperialism över huvud taget’” (Stalin – Oktoberomvälvningen och den nationella frågan, 1918)

Under de senaste åren har det ägt rum stora massmobiliseringar i Katalonien; miljontals människor har deltagit i denna massrörelse ledd av den katalanska borgarklassen, vilket än en gång visar den spanska imperialismens svaghet, dess djupa politiska, ekonomiska och moraliska kris.

Sedan 2011 genomförs massiva mobiliseringar inom hela den spanska staten. Manifestationen den 15 maj i Madrid skulle bli starten på rörelsen 15-M. Samtidigt med den långsamma demobiliseringen av det som var 15-M, så har mobiliseringen i Katalonien för självständighet fortsatt under alla dessa år. Under den tiden har det katalanska folket inte upphört med att kämpa, utan genomfört strejker och mobiliseringar mot nedmonteringen av sjukvården och den allmänna utbildningen, mot de sociala nedskärningarna, till försvar för det katalanska språket, mot vräkningarna; kamper som har genomförts tillsammans med självständighetsrörelsen. I några fall har dessa mobiliseringar radikaliserats så långt att de t.o.m. tagit formen av stadsgerilla, såsom under universitetsstrejken i februari 2012 och 29-M:s generalstrejk 2013. Det bör understrykas att massornas kamp för sina dagskrav har förts parallellt med kampen för självständighet och inte alltid tillsammans. Arbetarrörelsen har i huvudsak stått utanför självständighetsmobiliseringen. Ett exempel är
generalstrejken den 3 oktober, där självständighetsförespråkarna bar den katalanska självständighetens fanor medan det i arbetarblocken (de fackföreningar som kallat till strejken, CGT och CNT) inte syntes en enda katalansk självständighetsfana. Det var en strejk som kallats av två separata grupper, dels fackföreningarna CGT och CNT och dels representanterna för arbetararistokratin (CC.OO. och UGT) tillsammans med katalanska företagare, och som kallades ”landets strejk”. Proletariatet existerar även i Katalonien, även om det må besvära revisionisterna och borgarklassen.


Vem leder självständighetsrörelsen?

Ledningen för den katalanska självständighetsrörelsen ligger i händerna på representanterna för den katalanska storbourgeoisien. De är samma representanter som deltog i framställandet av den spanska konstitutionen från 1978 (Miquel Roca som representerade partiet Pacte Democrátic per Catalunya), och samma som kompromissat med och understött PSOE:s och PP:s olika centralregeringar. De är samma representanter som har genomfört alla slags nedskärningar, och man ska inte glömma att nedskärningarna började i Katalonien, t.o.m. tidigare än i resten av landet, hand i hand med Convergencia Democrática de Catalunya [det dominerande liberala partiet i Katalonien – övers.anmärkn.]. Vi vet vad Pujols och Mas’ Convergencia har gjort; bl.a. förstört den katalanska sjukvården och påtvingat den en maffiastruktur för att tjäna deras ”affärer” samt överexploaterat invandrarna i köttindustrin Vic:s falska kooperativ.

Korruptionen inom Convergencia är så skandalös att de blev tvungna att byta namn (Convergencia blev det nuvarande Partit Demòcrata Europeu Català, vars förkortning är PdeCAT) och ge skenet av att självständighetsprocessen leds av medborgarorganisationer (ANC och Òmnium) och inte av politikerna.

I mobiliseringarna under dessa år har självständighetsorganisationerna inte gjort någon som helst ansträngning för att mobilisera de klassiska invandrargrupperna och ännu mindre de som anlänt senare. Det katalanska regionstyret (Generalitat), som styrs av självständighetsförespråkarna men som inte ens brytt sig om att verkställa det katalanska parlamentets beslut i självständighetsfrågan, har vägrat att gå emot staten och har systematiskt tillämpat den spanska statens lagar (t.ex. den så katastrofala och kritiserade Utlänningslagen) på de mer än en miljon utländska invånare som bor och arbetar i Katalonien. Säkerligen därför att dessa inte har rösträtt och därför inte räknas av de borgerliga politikerna; därför att den katalanska borgarklassen liksom alla borgare är rasistisk och främlingsfientlig och dessutom för att den är medveten om att om den politiska kampen tas ner till de djupaste lagren av arbetarklassen, så är det ett problem för den katalanska borgarklassen liksom för alla borgare, såsom har skett vid andra tillfällen i Kataloniens historia.

Ett smakprov på dessa individers moral har vi fått efter folkomröstningen: massorna har ställt upp, de har konfronterat den gamla statens polis, 1000 personer har anmälts skadade och inlagda på sjukhus – bara för att regionpresidenten Puigdemont, inför den spanska statens offensiv och den internationella isoleringen, skulle backa och visa sin ryggradslöshet genom att inte utropa den nya katalanska staten utan kalla till förhandlingar.

Partiet Candidatura de Unidad Popular (CUP), som av storbourgeoisiens press kallas anti-systemkandidater, fyller rollen att försköna ”processen” genom att skapa falska illusioner hos det katalanska folket och hålla tillbaka massornas mobiliseringar. Därav det återkommande talet om den fredliga vägen och icke-våldet.


Folkomröstningens väg

Vid valen till det katalanska självstyrets parlament den 27 september 2016 presenterade självständighetsfronten (PdeCAT och CUP) dessa val som en plebiscit och ett substitut för den folkomröstning som den spanska staten sagt nej till. Valresultatet gav en parlamentsmajoritet åt självständighetsblocket, men ändå utropades inte självständigheten. I stället antogs via det katalanska parlamentet en plan enligt vilken – efter en folkomröstning med tillräckligt många röster för självständighet – den katalanska republiken skulle utropas. Denna folkomröstning har nu genomförts, och den katalanska regeringen har brutit mot sin egen lag genom att inte utropa den katalanska statens födelse inom den tidsfrist som etablerats av den lag som de själva antog.

Anledningen till denna reträtt och återgång till att be om dialog är inget mysterium. Självständighetsrörelsen i den katalanska storbourgeoisiens tjänst har på alla sätt försökt att få stöd från andra imperialistmakter, inklusive från sionismen. Gentemot en stat som är med i NATO, den spanska staten, som inte kommer att tillåta någon självständighet åt någon del av sitt territorium och som har en modern armé; utan stöd från någon annan imperialistmakt, så återstår ingen annan väg för den katalanska borgarklassen än att organisera massorna och beväpna dem – men det finns inget som skrämmer stor-, mellan- och småbourgeoisien mer än det väpnade havet av massor.


Revisionismens roll

Revisionisterna har använt en rad citat från Lenin och Stalin för att attackera dessas och den internationella kommunistiska rörelsens ståndpunkter rörande den nationella frågan, för att rättfärdiga revisionisternas anpassning till den katalanska borgarklassen och deras arbete för att tvinga arbetarklassen att gå i borgarklassens ledband.

Såväl Lenin som Stalin och Ordförande Mao är mycket tydliga. Med Första världskriget och Oktoberrevolutionen inleds en ny era för mänskligheten, den proletära världsrevolutionens era. Imperialismen – ”reaktion över hela linjen” (Lenin) – kommer inte längre att tillåta någon ny borgerlig revolution; den enda vägen för kolonierna och halvkolonierna är den ny-demokratiska revolutionen ledd av proletariatet. Om varje befrielserörelse tidigare, under den fria konkurrensens stadium, var revolutionär, då den utvecklades genom att krossa feodalismen, så gäller det efter Oktoberrevolutionen att ”[understödja] sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder råkar i konflikt med den proletära rörelsens utvecklingsintressen” (Stalin). I Katalonien har borgarklassen strävat efter en katalansk stat i allians med imperialismen, med det enda syftet att skapa ett imperialistiskt Katalonien av tredje graden, i allians med någon imperialistisk supermakt eller makt, som plattform för de katalanska storföretagen inom den nyuppdelning av världen som nu äger rum.

Den katalanska storbourgeoisien har egna intressen som står i motsättning till den katalanska arbetarklassens och folkets intressen. Fakta talar sitt eget språk: att sex av de sju katalanska företagen på Madridbörsen har lämnat Katalonien visar återigen att den katalanska storbourgeoisien är en del av den spanska storbourgeoisien; denna oligarki bildad av alliansen mellan de andalusiska och kastilianska jordägarnas samt de baskiska och katalanska industrikapitalisternas kapital. Detta visar att med denna ledning så har ”processen” inom denna dispyt mellan den spanska storbourgeoisiens fraktioner samma begränsningar och framtidsutsikter som sin reaktionära ledning.

Revisionismen har emellertid blint uppmanat till att stödja ”processen” för självständighet bara för sakens skull. Argumenten har varit flera: det första, att Katalonien är ett ”förtryckt” land, faller på sin egen orimlighet. Katalonien är en nation som har uppnått en hög kapitalistisk utvecklingsnivå, där det utvecklas en monopolkapitalism, där den katalanska storbourgeoisien som del av den spanska storbourgeoisien deltar i utsugningen av tredje världens folk. Det är inte ett land där proletariatet måste sopa bort de tre bergen (byråkratkapitalismen, feodalismen och imperialismen).

Andra argument av ”taktisk” typ, som t.ex. att om Katalonien blir självständigt så skulle det vara ett hårt slag mot den spanska imperialismen, bortser ifrån att staten inte kommer att gå med på att förlora 16% av sin befolkning och 19% av sin BNP, om det så genomförs tjugo folkomröstningar och 99% av katalanerna röstar för självständighet. Men de döljer också det faktum att den spanska staten redan befinner sig i djup kris, och Katalonien är ett bevis på detta. De döljer denna kris för att slippa åta sig huvuduppgiften, rekonstitutionen av det Kommunistiska Partiet för att inleda folkkrig. I stället för att fullgöra denna uppgift kommer de än en gång envist dragande med ”den fredliga övergången” till socialismen. Först en katalansk stat och sedan socialism, eller en konstituerande process för resten av staten, genom vilken den gamla staten skulle ”demokratiseras” och skapa bättre villkor för kampen för socialismen. I verkligheten skulle arbetarklassen på det sättet komma till detta ”övergångsstadium” utan Parti, utan Front, utan armé, utan ny makt, d.v.s. utan någonting. I stället skulle några få revisionister uppnå poster inom den gamla staten, den spanska eller den katalanska. I slutändan visar den katalanska självständighetsrörelsen i Katalonien än en gång att endast arbetarklassen med sitt Parti är kapabelt och villigt att fortsätta till slutet. Att revisionisternas roll är att tvinga arbetarklassen att gå i den ena eller andra borgarklassens ledband. Några av de nya revisionisterna har redan stor erfarenhet av detta. Det räcker att minnas deras försvar av Prachanda och hans ”taktik” ända fram till den slutliga kapitulationen. Därefter kommer den lätta biten, att slå på den som redan ligger, att ”visst var det förräderi” etc.


Vad vi maoister säger:

Mot revisionismen som har spritt falska illusioner, har vi kommunister sedan 2011 deltagit i självständighetsmobiliseringarna. Vi erkänner och försvarar Kataloniens rätt till självbestämmande, men tydliggör att det katalanska folkets stora fiender är den spanska och katalanska storbourgeoisien. Att varken självständighet eller socialism erövras med någon folkomröstning. Att på den nuvarande vägen för självständighet, i det utopiska fallet att man skulle uppnå den, så har det katalanska folket ingenting att vinna. Att i imperialismens slutliga kris så är det inte möjligt att genomföra ens den minimala grad av socialdemokrati som CUP utlovar, varken i en hypotetisk katalansk stat eller i någon annan.

Vi har fördömt ”processen” för dess reaktionära ledning. Det är nödvändigt att lära av historien för att massornas och proletariatets nuvarande kamper inte skall tjäna till ännu en upprepning av den ”katalanska pakten” (1) eller till att gå i riktning mot en kapitalistisk katalansk stat med alla dess plågor och elände för massorna till förmån för en minoritet. Repressionen och revisionisternas förräderi kommer inte att stoppa det katalanska folkets kamp. Arbetarklassen behöver sitt marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Parti för att förbereda och inleda folkkriget och krossa varje illusion om att reformera kapitalismen. Folkkrigets ryggmärg är den nya makten, som tar sig uttryck i antingen folkförsamling eller sovjeter etc., och garantin för folkets rättigheter är den röda armén och det beväpnade folket, milisen.

______________________________

(1) 1975 offentliggjordes den ”katalanska pakten”. De som gick i spetsen för denna pakt var Jordi Pujol, Josep Pallach, Joan Reventós och PSUC med Solé-Barberá. D.v.s. bankirerna, de stora industrikapitalisterna och revisionismen. Kontexten för den ”katalanska pakten” är den spanska imperialistiska statens djupa politiska och ekonomiska kris. I den ”gemensamma deklarationen” krävs ”självstyre” och ”friheter” samtidigt som man kräver en spansk ”punto final” -lag (https://en.wikipedia.org/wiki/Full_stop_law) genom att dra fördel av kamperna för ”amnesti”. Den ”katalanska pakten” hade som mål att hålla tillbaka massornas mobilisering, att ge ett utlopp för deras kamper inom den borgerliga ordningen och förhandla sig till en plats åt den katalanska storbourgeoisien inom det ”demokratiska” Spanien.

Om "GAL-TAN-skalan", Myrdal och den borgerliga vänstern

En av de senaste trenderna bland borgerliga intellektuella och politiker är den s.k. GAL-TAN-skalan. Konceptet utgår ifrån en idé om att "höger/vänster-skalan inte längre är tillämpbar" för att "världen har förändrats". Ja, ni vet: industrisamhället har ju bytts ut mot ett "informationssamhälle", det finns ingen arbetarklass längre, kommunismen "fungerade inte", och tusen andra sagor som borgarna och deras underhuggare på universiteten hittat på för att bli av med den där jobbiga marxismen och förhindra all verklig förståelse och förändring av samhället och världen.

Innan vi går in på vad "GAL-TAN" är för något, så bör det påpekas att borgarna har en helt annan definition av höger och vänster än vad vi kommunister har. Enligt deras definition står högern för sådana saker som "begränsad statsmakt", låga skatter, fri företagsamhet etc., medan vänstern står för "välfärd", höga skatter, stark statsmakt etc. D.v.s. en skala som snarast syftar på skillnader mellan olika typer av borgerlig politik, olika sätt att organisera den kapitalistiska ekonomin och politiken (den är dessutom lögnaktig eftersom det i verkligheten inte finns några borgare som vill ha en svagare borgerlig stat). Vi har en annan definition: för oss betyder höger allt det som tjänar till att bevara kapitalismen, klassamhället och utsugningen, medan vänster står för allt det som tjänar till att störta detta samhälle, erövra makten åt arbetarklassen och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser någonstans i världen.

Nåväl, nu har i alla fall dessa utsugarnas apologeter kommit på att höger/vänster trots allt påminner lite för mycket om det här med klasskamp och annat obehagligt. De har därför lanserat GAL-TAN-skalan, där "GAL" står för "Grön, Alternativ, Libertarian (frihetlig)" och "TAN" står för "Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk". För dem som hör hemma i GAL-delen av skalan är det sådana saker som "miljöomtanke, tolerans för olika livsstilar, sexualiteter, religioner och annat samt frihet för individen" som är viktiga, och enligt Dala-Demokraten hör "Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och allt mer Centerpartiet hemma här". Det är den mysiga och snälla delen av skalan kan man säga. I andra änden har vi TAN-anhängarna, som "sätter traditionella värderingar högt, betonar lag och ordning samt inordnande under auktoriteter i samhället, och värnar nationen och det nationella i olika avseenden". Kort sagt alltså en politisk skala som över huvud taget inte säger något om vilken klass som har makten, vilken klass som sugs ut och förtrycks, om vem som äger och inte äger, utan helt fokuserar på bekvämt abstrakta "värderingar".

Se hur fint den här modellen passar in i den imperialistiska borgarklassens nuvarande agenda: på ena sidan har vi de goda, moderna, toleranta och globaliserade frihetsälskarna, som - oavsett om de är "höger" eller "vänster" - tillsammans försvarar den "västerländska demokratin". På andra sidan har vi "nationalisterna", "fundamentalisterna", "extremisterna" med Putins Ryssland,  och den Islamiska Staten i spetsen. Till den sista gruppen räknas förstås både kommunister och fascister, helt i enlighet med den borgerliga teorin om "totalitarismen".

Allt det här är förstås så dumt så att man inte borde behöva förklara det för folk som betraktar sig som marxister eller revolutionärer - men faktum är att "vänstern" i stort sett fullständigt har inordnat sig i detta svammel och accepterat det som om det vore fakta. Och då menar vi inte bara den "vänster" som låtit sig uppslukas av "identitetspolitik", "intersektionalism", "mångkultur" och skamlöst medlöperi med den nordamerikanska imperialismen och dess folkmord. Vi har nämligen samtidigt en annan slags "vänster" som idag påstår sig vara emot detta "flum", och utger sig för att hålla fast vid antiimperialismen, klasskampen och marxismen, men som i själva verket bara har klivit ner i en annan hörna av samma träsk som den övriga "vänstern" klampar runt i. Jan Myrdal, Stefan Lindgren och deras motsvarigheter i andra länder påstår idag att det är "nationalismen" som ska rädda oss undan imperialismen; inte arbetarklassens revolution, inte de förtryckta folkens befrielsekrig, utan en "nationalism" representerad av europeiska och amerikanska fascister samt av ryska och kinesiska imperialister.

Helt i enlighet med svamlet om "GAL-TAN" går de nu samman med fascisterna och stämmer t.o.m. in i borgarklassens rasistiska hetskampanjer mot invandrare och "terrorister". Eftersom de varken har några förhoppningar om revolution eller någon tilltro till världens arbetande folk, så har de fullständigt övergett marxismen och kampen för att störta hela det imperialistiska systemet. I stället tyr de sig därför till den ena eller andra imperialistmakten för att försöka hamna på den vinnande sidan i imperialisternas kamp om världsherraväldet. Precis som den "västvänliga" och "globaliserade" s.k. vänstern så pratar dessa "nationalister" inte om hur vi ska störta den svenska borgarstaten och alla de andra imperialistmakterna, utan om hur vi bäst kan stärka den svenska imperialismen genom allianser antingen västerut eller österut och genom socialfascistiska folkhemsreformer här hemma. Precis som den revisionistiske förrädaren Teng Hsiao-ping (som ledde de kuppmakare som återinförde kapitalismen i Kina från 1976), så uppmanar Myrdal & Co. oss att försonas med "våra egna" imperialister för att "besegra supermakten". Men syftet med denna påstådda "enhetsfront" är inte att besegra imperialismen som system, utan att tjäna den ena imperialisten mot den andra under förevändningar om en framtida "fredlig", "stabil" och "multipolär" imperialism - en "ultraimperialism", som den gamle renegaten Kautsky kallade det.

Nej, låt de borgerliga och småborgerliga politikerna och akademikerna ägna sig åt sina ideologiska krumbukter och sitt svansande efter den ena eller andra utsugarklicken. Vad arbetarklassen i Sverige behöver göra är att bygga en verklig vänster, som skall bli den svenska imperialiststatens värsta fiende och som tillsammans med världens alla arbetare och förtryckta folk beväpnar sig för att krossa hela det imperialistiska utsugarsystemet.

Apropå Syrien: ur "Den stora polemiken"

Vad gäller frågan om Syrien, om de förtryckta nationernas befrielsekamp och om striden mellan de olika imperialistblocken rekommenderar vi att läsa följande utdrag ur "Den stora polemiken", där Kinas Kommunistiska Parti i kamp mot de sovjetiska revisionisterna försvarade de principer som måste vägleda kommunisternas politik. Vi har markerat de delar som är särskilt viktiga idag, när diverse självutnämnda "marxister" och "socialister" i praktiken tar ställning för antingen supermakten USA och dess allierade eller för de ryska och kinesiska imperialisterna - och ansluter sig till den reaktionära borgerliga nationalismen samt försvarar den "egna" imperialistiska staten. Med förevändningen att de proletära krafterna i världen är "svaga" förkastar revisionisterna de marxistiska principerna och arbetarklassens revolution, för att i stället sätta sin tilltro till imperialismens "västerländska demokrati" och dess "krig mot terrorismen" eller illusionen om en "fredlig" imperialism, en "multipolär" sådan. 

Det är visserligen sant att det t.ex. i Syrien inte existerar någon stark kommunistisk rörelse i dag, men vad kommunisterna runtom i världen måste göra är att på alla sätt bidra till att en sådan skall kunna skapas. Om de proletära krafterna skall kunna stärkas och åta sig uppgiften att leda de nationella befrielsekrigen så kan de inte luta sig mot den ena eller andra imperialistmakten; de måste förlita sig på sina egna krafter och på de hundratals miljoner människor som innerligt hatar imperialismen. Som Mao påpekade, så är imperialisternas "oövervinnerlighet" en illusion; de är "papperstigrar". Deras styrka är kortsiktig: de är en liten minoritet av utsugare som försvarar ett ruttet, döende system. Arbetarklassen och folken å andra sidan utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning och har framtiden på sin sida; det som krävs idag är att kommunisterna i varje land åtar sig sin ledande roll.

"De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.

Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.

Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.

1960 års Uttalande säger: 'Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften...'

Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.

[...]

Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.

[...]

"Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna - detta är proletariatets politik utåt." (Lenin: "Den ryska revolutionens utrikespolitik". "Saml. arbeten", ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.) 

"Bränn den där trasan, släng den där trasan"

Vi hittade en bra låt dagen till "ära"! Vi har inte lyckats hitta texten till den, så om någon har tillgång till den så skicka gärna ett mail till uppror66@gmail.com.