Polisinsatser i Malmö och Göteborg: reaktionärt våld, infiltration och angiveri

Den svenska borgarklassen och dess stat eskalerar nu sin repression och tar flera steg i riktning mot öppen borgerlig diktatur och fascism, som vi har beskrivit tidigare. De senaste dagarna har polisen satt igång undantagstillståndsliknande operationer mot befolkningen i arbetarförorter i Göteborg och i Malmö.

Å ena sidan är operationerna ”symboliska” i den meningen att de är medvetet utförda för att se ut som ”effektiv brottsbekämpning” (trots att alla vet att de är högst ineffektiva när det gäller att bekämpa brottslighet, som erfarenheten i USA visar med stor tydlighet) och samtidigt spä på den fradgatuggande rasistiska hetskampanj som den härskande klassen och dess lydiga medhjälpare inom småbourgeoisien nu driver med ”brottsligheten” som förevändning. En kampanj vars egentliga måltavla är arbetarklassen och folket, men som genomförs enligt klassisk fascistisk modell: med rasistisk hets som verktyg för att splittra och kontrollera de utsugna och förtryckta. Förbipasserande får i Malmö nu räkna med att se blåljus och rader av ungdomar med icke-nordiskt utseende uppställda mot husväggarna mellan krogarna i stan: de där nere ska sättas i skräck, känna sig jagade och övervakade i varje ögonblick.

Å andra sidan så måste det påpekas att dessa kampanjer inte enbart är ”symboliska” eller propagandamässiga; de fyller även funktionen att rusta upp och intensifiera den faktiska repressionen, att få på plats de lagar, metoder och vapen som staten behöver för att försöka förhindra arbetarklassens uppror och slå tillbaka det när det väl kommer. Det innefattar en ökning av det statliga reaktionära våldet, men också av metoder som vi känner igen från klassisk reaktionär krigföring: spioneri, infiltration, lögnpropaganda och organiserat angiveri.  Kapitalet behöver ha sin repression ordentligt på plats för att genomföra den fortsatta planerade plundringen av det arbetande svenska folket.

Angående operationen i Göteborg så talar polisen nu mer öppet om metoder som de i själva verket använt länge: ”I den så kallade fasmodellen försöker man genom stegvisa insatser bryta ner brottsligheten. Målet är att tillsammans med fastighetsbolag, föreningar och de boende skapa en varaktig positiv förändring”. ”I fas ett” säger han, ”är det synligt repressivt polisarbete som gäller, det vill säga, att återta och trygga gatorna och torgen”. Det är alltså den fas som vi nu ser även i Malmö, där polisen ”lägger in nästa växel i Operation rimfrost” med bl.a. ”kontroller av bilar och utrymmen i bostäder och butiker” och våldsamma ingripanden.

I fas två byggs det –typiska för fascismen– direkta samarbetet mellan statens beväpnade repressiva apparat och ”andra aktörer”, vilka innefattar ”exempelvis bostadsbolag och föreningar”. Alltså samarbete dels med de rent kriminella (såväl privata som kommunala/statliga) fastighetsägare som lever på att pressa jättevinster ur de boende i undermåliga bostäder, och dels med ”föreningar” (religiösa, kulturella o.s.v.) som kan agera som statens representanter/infiltratörer inom lokalbefolkningen (jämför med de korporativa ”medborgargarden” och ”självförsvarspatruller” som fascistiska regimer, t.ex. i Latinamerika, ofta använder sig av i kriget mot revolutionära styrkor). Samarbetet tar också formen av ett påstått ”socialt engagemang”, men givetvis ett vinstdrivet sådant: ”man skapar arbetstillfällen, stödjer föreningslivet, bygger nya bostäder och arbetar aktivt för att locka företagare att etablera sig i stadsdelen”. Polisen i Malmö ”vädjar i samband med insatserna om tips och iakttagelser från allmänheten” och kommer att ”börja dela ut flygblad runt om i Malmö som bland annat innehåller information om hur man som medborgare kan hjälpa polisen”. Som rapporterades i samband med händelserna i Rosengård 2009 så kan dessa ”andra aktörer” som polisen samarbetar med även inkludera själva dekriminella gängen.

I fas tre förväntas ”arbetet med att få legitimitet och tillit hos de boende” bära frukt: ”då börjar de ge oss information om vilka som ligger bakom kriminaliteten”. I denna fas förväntas den intensifierade repressionen vara etablerad och stabilt på plats. Befolkningen skall vänja sig vid ett tillstånd av återkommande razzior, godtyckliga tvångsvisiteringar, våldsamma gripanden och den ständiga synen av beväpnade representanter för borgarstaten, samtidigt som en del av lokalbefolkningen förväntas spela rollen som ”husblattar”.

Som alltid så möts den reaktionära repressionen av folkligt motstånd, och som alltid tonas detta ned eller nämns inte alls i rapporteringen i borgerliga media. SVT rapporterar dock att en person ska ha frihetsberövats under insatsen i Malmö: ”personen är misstänkt för att ha kastat någon typ av smällare mot polisens fordon”, och vi har hört om flera liknande händelser som inte nämns i pressen. Däremot lyser fortfarande den borgerliga och småborgerliga s.k. ”vänsterns” motstånd mot repressionen med sin frånvaro. Bland de få som faktiskt ägnar sig åt frågan finner vi de här feministiska aktivisterna i Malmö.

"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet. [...]

”Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute." 

(Michael Cetewayo Tabor, Black Panther Party)

Imperialismens kris, ”nyliberalismen” och fascismen

Den s.k. ”nyliberala” politiken (nedskärningarna i vården, angreppen på arbetarklassens rättigheter o.s.v.) och den växande fascismen och rasismen behandlas alltför ofta som två separata problem. I den mån det pekas på kopplingen mellan dem så är det ofta bara i den meningen att ”nyliberalism och fattigdom leder till rasism därför att folk blir missnöjda och desperata”. Det är en tolkning som undviker att ta tag i själva grundproblemet. I själva verket är de två fenomenen inte bara sammankopplade; de är två inslag i en högst medveten och planerad politik utformad av det härskande imperialistiska monopolkapitalet, i ett försök att rädda sig ur den djupa och allmänna kris som kapitalismen – det imperialistiska världssystemet – befinner sig i.

1935 sammanfattade Georgi Dimitrov fascismens ursprung och syfte i ett berömt tal, där han bl.a. slog fast:

”I en situation, då den mest djupgående ekonomiska kris brutit ut, då kapitalismens allmänna kris skarpt tillspetsats och då de arbetande massorna håller på att revolutioneras, gick fascismen över till en bred offensiv. Den härskande bourgeoisien söker alltmera sin räddning i fascismen för att kunna genomföra utomordentliga plundringsåtgärder mot de arbetande, för att förbereda det imperialistiska rovkriget, överfall på Sovjetunionen, Kinas utplundring och delning samt för att på grundvalen av allt detta kunna förebygga revolutionen.

De imperialistiska kretsarna försöker att vältra hela krisens börda över på de arbetandes skuldror. Därtill behöver de fascismen.” [vår understrykning - JB]

Idag liksom 1935 befinner sig hela den kapitalistiska världsekonomin i kris; den återhämtade sig aldrig efter den senaste stora kraschen 2008, och även borgerliga ekonomer menar att nästa krasch inte är långt borta. Idag liksom 1935 reser sig arbetarklassen och folken i uppror, inte bara i tredje världen utan även i själva de imperialistiska ”västländerna”. Samtidigt rustar supermakterna och de övriga imperialistmakterna för nästa stora omfördelningskrig, och deras plundrings- och folkmordskrig mot de förtryckta nationerna avlöser varandra. Till skillnad från situationen under 1900-talet så finns det idag inga socialistiska länder i världen, vilket tillsammans med den ekonomiska krisen och den allmänna kontrarevolutionära offensiven gör att den tidigare metoden för att stabilisera kapitalismen – genom ”välfärdsstaten”- inte längre är aktuell. I stället gäller det att maximera profiten på alla tänkbara sätt och minimera alla utgifter som inte skapar omedelbar vinst åt utsugarklassen. Det som kallas ”nyliberalism” är ingenting nytt, det är en återgång till gammal klassisk kapitalism. Som sagt, krisens börda ska ”vältras över på de arbetandes skuldror”; i första hand de arbetande folken i tredje världens förtryckta nationer, men även i imperialistiska länder som USA, Tyskland och Sverige. Allt för att kapitalismens kris inte ska drabba kapitalisterna själva.

Nedskärningar och fascism

Den ”nyliberala shockdoktrin” som först testades i Chile, Sydafrika och en lång rad andra länder tillämpas nu sedan ett bra tag i allt högre grad även i länder som Sverige, och liksom i de länderna så kombineras nedskärningar och privatiseringar även här med en ideologi och en politik utformad för att slå ner och förhindra uppror: alltmer öppen och skamlös borgerlig diktatur, skärpt repression och kontrarevolutionärt våld, fascism, borgerlig nationalism och rasism. Det fascistiska hotet kommer inte från SD eller NMR, eller Trump, eller AFD (även om de är en del av det), utan från själva kapitalismen – imperialismen – i sig, från den olösliga situation som systemet befinner sig i. Även om borgarklassen mot förmodan skulle låta något av sina borgerliga ”vänsterpartier” genomföra någon grad av socialdemokratisk ”välfärd” så skulle det inte förändra denna situation; det skulle vara en ”välfärd” bekostad genom de imperialistiska staternas och storföretagens utplundring av tredje världens förtryckta folk, och det skulle inte förändra det faktum att arbetarklassen och folket även i Sverige fortfarande skulle få betala priset för kapitalets kris. Kapitalets behov av fascism skulle inte försvinna, vi skulle snarare få en mer klassisk, fullt ut korporativ ”klassförsonings”-variant av den. Reformisternas dröm om ”välfärdsreformer” är inte en dröm om ett annat samhälle, utan en hopplös illusion om att bromsa kapitalismens kris, att rädda kapitalismen från undergång.

Allt detta utgör grunden för att förstå det som händer i Sverige idag. För att förhindra att de katastrofala nedskärningarna i sjukvården, angreppen på strejkrätten, bemanningsföretagens gangstervälde o.s.v. leder till ännu mer uppror (och i förlängningen ökat klassmedvetande och revolutionär organisering) så behöver den svenska borgarklassen fascism, repression och rasism. Den har därför under flera år – med hjälp av samtliga riksdagspartier och de stora mediemonopolen - bedrivit en omfattande lögnkampanj för att skylla problemen på ”invandringen”, på ”främmande kulturer” och ”bristande integration”. Målet är inte – oavsett vad Åkesson och hans gäng tänker – att slänga ut invandrarna, utan att maximera utsugningen av de fattigaste invandrarna såsom en särskilt nedtryckt och rättslös del av arbetarklassen, och samtidigt mobilisera småbourgeoisien och arbetararistokratin i en ultrareaktionär/fascistisk massrörelse till försvar för monopolbourgeoisiens absoluta makt, till försvar för dess imperialistiska statsapparat och dess plundring och krig i tredje världen.

Repression och rasism i profitens tjänst

Som en del av denna politik genomförs nu en omfattande intensifiering av den våldsamma repressionen mot arbetarklassen och dess närmaste allierade. Under förevändning av en (i huvudsak påhittad) ”brottsvåg” och ”ökning av våldet” genomförs nu vad som i princip är lokala undantagstillstånd (visitationszoner, ”operation rimfrost” etc.), övervakning med drönare i arbetarområden, lagändringar som tillåter obegränsad kameraövervakning och telefonavlyssning utan särskilt tillstånd etc. Öppet rasistiska övergrepp från poliser och väktare förekommer allt oftare. Öppet fascistiska och rasistiska organisationer rehabiliteras och normaliseras. Politiker från diverse partier vill sätta in militären mot folket. Delar av den s.k. ”vänstern” hjälper villigt till att framställa denna borgarklassens fascistiska hetskampanj som något ”folkligt” och t.o.m. ”proletärt” under paroller om att ”förstå folks oro”. Men målet är inte att få bort maffiaverksamhet, gatuvåld och droghandel – det är ju ändå inte borgarklassen som drabbas av sådant – utan att använda dem som ursäkt för repressionen och stärkandet av den alltmer öppna borgerliga diktaturen.

Det är t.ex. därför politiker i Malmö, samtidigt som ”hårda tag” sätts in mot ”brottsvågen” på Möllevången, kan genomföra drastiska nedskärningar i skolorna i samma område; Möllevångsskolan, Sofielundsskolan och Sorgenfriskolan. Det är inte längre meningen att arbetarklassens ungdomar ska ges en chans eller få en utbildning; de ska inte bli yrkeskunniga utbildade arbetare utan rättslösa, fattiga arbetare som utför de sämst betalda, farligaste och otryggaste arbetena, och fungera som en arbetslös reserv av billig arbetskraft. ”Låt invandrarbarn som kan hitta jobb tidigt avsluta grundskolan i förtid – inför kortare skoltid för elever som gett upp” menar en skribent i DN. Om en del av dem på grund av detta dras in i droghandel och gangsteraffärer så är det en acceptabel bieffekt, vilken som sagt också fyller sin funktion i det kapitalistiska systemet.

För att kunna genomdriva den här politiken behöver kapitalets representanter mer och mer överge sina demokratiskt-liberala floskler och använda en alltmer öppet rasistisk och fascistisk retorik. Nyamko Sabuni (L) förnekar rakt av att brottslighet skulle ha något med arbetslöshet att göra: ”jag tror inte att svaret är att det finns hög arbetslöshet” säger hon, och lyfter i stället fram att ”Sverige har dålig koll på sina gränser”. Oavsett vilka ”humanistiska”, ”antirasistiska” och borgerligt demokratiska värderingar de liberala eller socialdemokratiska politikerna och journalisterna må stoltsera med, så tvingas de överge dem då de inte längre tjänar deras huvuduppgift: att försvara borgarklassens oinskränkta makt och egendom till varje pris. Hur misskrediterad rasbiologin än blev efter hitlerfascismens nederlag, så har den aldrig på riktigt lämnat borgarklassens tankar och plockas nu fram allt oftare i hopp om en fullständig comeback. Den ”digitala byrån och publicisten” KIT (som består av ”journalister som format sina karriärer på platser som TT, DN, SvD, Aftonbladet, Popular Science, IDG, Aller och Bonnier Tidskrifter”) publicerade för ett par år sedan en artikelserie med titeln ”tänk om kriminalitet sitter i generna?”. Budskapet sammanfattas såhär: ”I Sverige pratar vi om individ, ekonomi och utsatta områden när vi diskuterar våldsbrott, sällan familj och aldrig ärftlighet. Är det rimligt?” I artiklarna intervjuas bl.a. en genetikforskare som påstår sig ha kommit fram till att fattigdom och brottslighet inte alls beror på samhällsförhållanden, utan är genetiskt betingade. Den påstått ”vänstervridna” statliga televisionen SVT, förutom att den dagligen prånglar ut den fascistiska hetspropagandan om ”integration” och ”brottsvåg”, rapporterar om situationen i Chile genom att helt okritiskt publicera den ultrareaktionära CIA- och Pinochet-trogna tidningen ”Mercurios” version av händelserna (i vilken regimen är en rättfärdig regering som angrips av kriminella plundrande folkmassor).

Som sagt, hotet om fascism och reaktionär terror avvärjs inte genom att försöka rösta bort SD eller förbjuda NMR, eftersom hotet kommer från den härskande klassen och dess stat – inte från några ”extremistiska sekter”. Vi kan inte bekämpa repressionen eller rasismen genom att förlita oss på några humanistiska liberaler eller några ”vänsterpartier” och deras löften om välfärdsreformer, därför att orsakerna ligger i själva systemet. Så länge borgarklassen och dess stat kontrollerar produktionsmedlen, polisen, de väpnade styrkorna, rättsväsendet, massmedia och utbildningssystemet, och så länge imperialisterna suger ut och förtrycker tredje världens folk, så spelar det ingen roll vilka partier de låter oss rösta fram; det är ändå deras diktatur. Den allmänna reaktionariseringen och fascismen drivs nu fram på olika sätt av alla kapitalets representanter, av hela deras statsapparat och alla dess ”demokratiska” institutioner. Kampen mot fascismen, repressionen och rasismen kan inte föras inom systemet, utan bara i kampen för att störta det; och bara under ledning av den enda klass som är kapabel att störta utsugarna och bygga ett annat samhälle: arbetarklassen.

Mer repression: nu kommer "antiterrorlagen"

Samma dag som vi publicerade vår senaste artikel, om den nya regeringens planer för hårdare repression, så höll justitieminister Morgan Johansson (S) en presskonferens där han presenterade en ny lag som ska träda i kraft redan den 1 augusti 2019. Den nya lagen ska omfatta "all form av terrorism man kan tänka sig att olika grupper kan stå för", och i uttalandet lägger ministern fokus på "islamistisk terrorism". Vad han menar är förstås att lagen ska tillämpas mot de tre former av så kallad "våldsbejakande extremism" som den härskande klassen definierat sedan några år tillbaka: "högerextremism", "islamistisk extremism" och "vänsterextremism". Det som är nytt och uppseendeväckande med lagen är inte att den ska skärpa straffen eller vidta mer åtgärder mot våldshandlingar som definieras som "terrordåd", utan att den dessutom ska göra det straffbart att ha "samröre med en terroristorganisation" samt att "offentligt uppmana och rekrytera till deltagande i en terroristisk organisation". Det är alltså nu frågan om en lag som ska inskränka organisationsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten; eller som Dennis Töllborg beskriver det, en lag mot "extrema tankar".

Denna typ av lag är något som redan finns i ett antal länder i världen, främst i sådana länder som med borgerliga eufemismer brukar kallas "auktoritära" eller länder med "outvecklad demokrati", d.v.s. länder där revolutionära och antiimperialistiska rörelser bekämpats (oftast under ledning av CIA) med massmord och tortyr, som drabbat alla som så mycket som misstänkts för att sympatisera med de förbjudna organisationerna. Att en sådan lag nu införs i Sverige är ännu ett tecken på hur motsättningarna skärps; både mellan arbetarklassen och borgarklassen (hela det nya "repressionspaketet" är direkt kopplat till angreppen på strejkrätten, arbetsrätten och lönerna) och mellan imperialismen och de förtryckta folken i tredje världen.

Det som också är anmärkningsvärt med detta är att den s.k. "vänsterns" motstånd och försvar av demokratiska fri- och rättigheter nästan helt lyser med sin frånvaro. Det rör sig om en småborgerlig, opportunistisk "vänster" som sedan flera år tillbaka villigt gett sitt stöd till den härskande klassens hets- och skrämselkampanjer mot "islamismen" och "brottsligheten", samtidigt som de intagit en allt

Polis rider ner antifascister
i Malmö 2014

mer försonande hållning till den svenska borgarklassen och dess stat. Med hjälp av den påstådda "kampen mot Islamiska Staten" och uppmärksamheten kring det fascistiska mördargänget NMR har de härskande fått med sig även "vänstern" och antifascisterna i kraven på förbud mot "extremistiska organisationer". Historien upprepar sig: i Tyskland före 1933 använde sig alla de borgerliga partierna, inklusive liberaler och sossar, av en påstådd "kamp mot både höger- och vänsterextremismen" som förevändning för att arrestera, mörda och förfölja kommunisterna och alla de klassmedvetna arbetarna, samtidigt som de i praktiken hjälpte fascisterna till makten.

Ett förbud mot NMR och andra "rasistiska organisationer" har nu förespråkats från alla möjliga håll, såväl av antirasistiska och borgerligt feministiska organisationer som av SD och andra partier. Att ett sådant förbud givetvis skulle bli ett förbud även mot "vänsterextremister" är oundvikligt; endast den som är antingen extremt naiv eller hemligt förälskad i kapitalet och dess diktatur kan låtsas något annat. Att ett sådant förbud dessutom skulle tjäna till att legitimera den rasism som nu förs fram av SD och resten av riksdagspartierna verkar också ha gått dem förbi (här finns en ovanligt bra artikel om detta). För varje klassmedveten arbetare, ja för varje antifascist som har något vett kvar i skallen, är det en självklarhet att fascismen inte kan bekämpas genom den borgerliga staten, utan endast i kampen för att krossa den. För borgarklassen spelar det mindre roll om NMR-fascisterna är förbjudna eller inte, de kan ändå fylla sin funktion som kapitalets stjärtgossar och beväpnade gorillor.

Det återstår att se hur borgarstaten kommer att tillämpa sin nya lag i praktiken. Även om borgarna förstås är ivriga att fängsla varenda kommunist, varenda revolutionär, antiimperialist och klassmedveten uppviglare, så förstår de säkert att det skulle medföra problem när alla dessa upprorsmakare tvingas gå under jorden och överge sina pacifistiska illusioner, och när pratet om det "öppna samhället" till slut blir omöjligt att ta på allvar även för de mest blåögda liberalerna. Men faktum kvarstår, att de objektiva omständigheterna - imperialismens allmänna kris och skärpningen av alla dess motsättningar - gör det nödvändigt för utsugarklassen att förstärka sin diktatur och det reaktionära våldet, liksom har skett så många gånger förr. Den nya "antiterrorlagen" är ett historiskt steg i denna riktning, och ger oss en tydlig fingervisning om vad som komma skall. För oss som vägrar gå ner på knä och buga för bödeln gäller det att mobilisera bredast möjliga motstånd mot repressionen och försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, utan att någonsin svansa efter liberalerna och de falska "socialisterna" eller deras lögner om den "västerländska demokratin" och "friheten".

Paris 2019

Den nya regeringen rustar för klasskrig

Reaktionerna på den nya regeringen och den politik den planerar att genomföra har i huvudsak handlat om dess "nyliberala" karaktär, d.v.s. angreppen på arbetsrätten, de fortsatta nedskärningarna och diverse fördelar för de som redan har det gott ställt på arbetarklassens bekostnad. Dessa reaktioner, som förstås är helt berättigade, fångas som vanligt upp av den reformistiska "vänsterns" olika falanger och kanaliseras således in i hopplösa drömmar om en återgång till den socialdemokratiska "välfärden" eller lokal "direktdemokrati" under statens beskydd. Samtidigt så har nästan ingen uppmärksamhet alls ägnats åt det utpräglat rasistiska innehållet i "överenskommelsen" (förslagen om "språktest", "integration" och "kamp mot hedersbrott" handlar inte om någonting annat än rasistisk hets) eller åt hela den lista på åtgärder för ökad repression och övervakning som ingår i den nya regeringens planer. Denna politik för att stärka den härskande klassens förtrycksapparat har samma s.k. "vänster" inte bara hållit tyst om, utan även i många fall gett sitt aktiva stöd till.

I den nya regeringens planer ingår bl.a. följande:

• 10 000 nya poliser och i allmänhet "utökade resurser till polisen" 
• Ny myndighet för psykologiskt försvar 
• Fortsatt militär upprustning, förstärkning av försvarsmakten 
• Ny datalagringslagstiftning för att kunna tvinga operatörer att lagra abonnentdata och utlämna information till polisen
• Utökade möjligheter för SÄPO och andra myndigheter att använda hemlig avlyssning
• Utökade möjligheter för myndigheter att ta del av signalspaningsinformation
• Lagändring som ger polisen rätt att besluta om kameraövervakning på allmän plats utan att först behöva söka tillstånd
• Förbud mot oregistrerade kontaktkort för att underlätta identifiering av telefonanvändare

Det kan också tilläggas att regeringen och övriga partier redan uttryckt sig positivt vad gäller möjligheten att sätta in militär mot den egna befolkningen och angående ett eventuellt förbud mot "extremistiska" organisationer.

Det är alltså ganska uppenbart att de som har makten inte förväntar sig någon lugn och fredlig utveckling av "demokratin" och det "öppna samhället" under de kommande åren. Vad är det då de är så rädda för? Vad är det för konflikter och hot som alla dessa poliser, all denna övervakning och avlyssning, all denna upprustning och krigshets och alla dessa inskränkningar av de demokratiska rättigheterna är tänkta att bekämpa? De officiella motiveringarna om "den ökade brottsligheten", "terrorismen" och "hotet från Ryssland" tjänar i första hand till att skapa acceptans hos befolkningen med hjälp av en oavbruten hets- och skrämselkampanj, men har inte mycket grund i verkligheten (det är fortfarande extremt många fler som dör i arbetsplatsolyckor eller i väntan på vård än av skjutningar eller "terrordåd").

Vad det egentligen handlar om är borgarklassens behov av att stärka sin våldsapparat och hela sin diktatur i ett läge då kapitalismen - hela det imperialistiska systemet i världen, som Sverige ingår i - befinner sig i sin slutliga kris. Det är inte längre möjligt att på samma sätt som tidigare använda sig av socialdemokratisk "välfärd" för att stabilisera kapitalismen, och de försämringar av arbetarklassens och folkets livsvillkor som de nu genomför kommer att fortsätta oavsett vilken regering de tillsätter. Sveriges och de övriga imperialistmakternas utsugning av tredje världens folk och de fortsatta folkmordskrigen alstrar mer och mer motstånd och hat mot imperialismen. Samtidigt försöker alla imperialisterna rädda sitt system genom att än en gång dela upp världen emellan sig, vilket oundvikligen innebär krig och massmord i stor skala. Det är med dessa framtidsutsikter i åtanke som de svenska kapitalisterna och deras stat, liksom alla de imperialistiska staterna, nu vässar sina knivar och gör sig redo att sätta hårt mot hårt.

Det är många som tror att pratet om uppror är förlegat och att de härskande knappast har någon anledning att vara rädda för revolution, särskilt inte i fredliga lilla Sverige. Vid en första anblick kan man lätt tro att de har rätt: den idag existerande "vänstern" (inklusive dem som brukar kallas "vänsterextremister") har idag närmast enhälligt förkastat alla tankar på att störta kapitalet med våld, och en stor del av arbetarklassen i Sverige får fortfarande tillräckligt mycket smulor från utplundringen av tredje världens folk för att vara nöjda och stämma in i försvaret av borgarklassens "västerländska civilisation" mot de "barbariska horderna". Trots den nya regeringens skamlösa attacker på arbetarklassens rättigheter så har vi ännu inte sett mer än några enstaka symboliska gula västar på Sveriges gator.

Men detta tillstånd är inte stabilt och varar inte för evigt. Även i de imperialistiska "västländerna" reser sig arbetarklassen allt mer mot systemet; de "gula västarna" är bara det senaste exemplet på hur breda sektorer av arbetarklassen går ut i våldsamt uppror, och i de fattiga arbetarförorterna flammar upproret ständigt upp på nytt. Även om det är miljarderna av arbetare och bönder i tredje världen som kommer att gå i första ledet i bortsopandet av det ruttna gamla utsugarsystemet i världen, så betyder det inte att kapitalisterna här hemma lugnt kan förlita sig på "sina egna" arbetares fredliga underdånighet. De rustar redan för fullt för att hålla oss nere och inbillar sig fåfängt att de ska kunna rädda sitt ruttnande system med sina poliser, sina vapen och sin repression. Det är hög tid att vi också rustar oss.

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

Den som läser borgarpressen har nog inte kunnat missa att kampen mot "islamiseringen" av Sverige nu är på tapeten igen. Den här gången är det dock inte SD eller någon av deras bruna kollegor som "vågar ta bladet från munnen" och kräver hårdare tag mot den där farliga förortsbefolkningen; den här gången är det den s.k. "vänstern".

Argumenten har vi hört förut: våra förorter har blivit "som Afghanistan", där "skäggiga män" förtrycker kvinnorna och där homosexuella blir förföljda. Lösningen som denna "vänster" föreslår är också i grunden densamma som USA:s och dess underhuggares "lösning" i Afghanistan: under täckmantel av att "befria de förtryckta" skall den imperialistiska staten ingripa med fast hand och lära undersåtarna "frihet" och "demokrati".  I Afghanistan liksom i många andra länder understöds detta korståg för den "västerländska demokratin" som bekant av soldater, drönare och bomber i ett ständigt pågående massmord på kvinnor, män och barn som kan misstänkas opponera sig mot att bli "befriade" av en ockupationsmakt som suger ut deras land och folk. I fallet med de svenska förorterna föreslås den imperialistiska borgarstaten ingripa i form av indraget stöd till suspekta organisationer och med en s.k. "medborgarrättsminister" som såvitt vi kan förstå skulle få uppdraget att styra upp den ideologiska skolningen och rätta till förortsbefolkningens tankar enligt den "västerländska" eller "svenska" kulturens principer. Som vi redan vet, även om denna s.k. "vänster" undviker att nämna det, så kommer en sådan indoktrineringskampanj i arbetarförorterna givetvis att understödjas av ännu mer repression, övervakning och trakasserier med hjälp av statens våldsapparat: alltihop ingår nämligen i statens nya kampanj mot "radikaliseringen av förorten".

För det är just "radikaliseringen av förorten" som är kärnan i det hela. Borgarklassen och dess stat bryr sig inte ett jota om att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära ideologier. "Islamismen" och dess feodala patriarker har i själva verket formats och främjats av de imperialistiska staterna och tjänar som deras verktyg, både när det gäller att lägga under sig fattiga länder i tredje världen och när det gäller att bekämpa "social oro" i arbetarkvarteren på hemmaplan. Vad gäller att våldta och mörda kvinnor så är det också förlåtligt så länge du är på "rätt sida", t.ex. om du är NATO-soldat (läs här eller här om NATO:s våldtäkter), eller FN-soldat (läs här), eller svensk polis (de kommer lindrigt undan, se t.ex. här och här). Nej, det som verkligen oroar den härskande klassen är just "radikaliseringen", d.v.s. det faktum att en allt större del av arbetarklassen i förorterna har tröttnat på att leva på knä och vägrar att tacksamt buga inför borgarstaten.

Husby 2013

Den "radikalisering" som skrämmer borgarna mer än något annat och som de till varje pris vill försöka stoppa är inte "islamismen", utan en arbetarklass som hotar att bli klassmedveten och organisera sig utanför och MOT den borgerliga staten. När de härskande försöker tackla detta hot finner de att "islamismen" är dubbelt användbar: å ena sidan kan de inbilla folk att "islamismen" är det stora hotet mot det utsugarsystem som de kallar den "västerländska civilisationen", vilket förstås får "IS" och "Al Qaeda" att framstå som intressanta alternativ för dem som med rätta hatar detta system (och det är helt klart bättre för borgarna om de förtryckta blir islamister i stället för klassmedvetna revolutionära arbetare). Å andra sidan är den påstådda kampen mot religiös "extremism" i kombination med en hycklande borgerlig feminism ett perfekt sätt att få även den liberala småborgerliga "vänstern" att hetsa mot muslimer och kräva mer statlig repression mot arbetarklassen och folket.

Polisterror i Husby

När makthavarna behöver mjuka upp opinionen och skapa acceptans för mer övervakning, mer diktatur och mer fascistisk hets mot den mest upproriska delen av arbetarklassen, så räcker det inte längre med fascistisk demagogi från SD med anhang. För att nå ut till bredare kretsar är det då praktiskt att använda sig av personer från ”vänstern” som framställs som representanter för "invandrarkvinnor" i allmänhet. Men de som ställer upp i denna hetskampanj uppifrån, hur mycket de än själva har lidit under detta kvinnoförtryck, representerar i detta sammanhang ingenting annat än den borgerliga, imperialistiska svenska staten. I flera fall så är det denna stat som har gett dem deras karriärer, och det är i denna stat och detta system de finner sin trygghet och sin framtid (en del av dem tillhör dessutom den klick av ”sansade vuxna” som demonstrerade ”mot våldet” i Husby i stället för att rakryggat stå upp mot polisens våld och trakasserier). 

London 2011

För arbetarklassen i Sverige är borgarklassen och dess stat huvudfienden; det är ett objektivt faktum, inte någon åsikt. Att kalla sig ”kommunist” eller ”socialist” och prata om att bekämpa reaktionära auktoriteter utan att utgå från klasskampen; att göra sig till redskap åt den största och mest reaktionära auktoriteten av alla – borgarstaten - det är inget annat än opportunism och tjänar bara till att stärka borgarstaten och dess ideologiska och politiska kontroll. Vad som behövs för att bekämpa kvinnoförtryck och reaktionära islamister såväl som hela imperialismens ruttna kultur är att arbetarklassen organiserar sig oberoende av borgarstaten och alla dess partier och ideologiska kampanjer, och att det byggs upp en proletär kvinnorörelse som organiserar kampen mot kvinnoförtrycket som en del av kampen för att störta borgarstaten och hela detta system. En ”vänster” som är en del av detta system och försvarar den s.k. ”västerländska demokratin” i stället för att vara dess värsta fiende, den kan inte bli något annat än kapitalets nyttiga idioter.

_______________________________________

Not:

Det skall också tilläggas att vänsterpartiets ledning, såsom experter på opportunism, har tagit avstånd från denna kampanj mot ”islamismen i förorten”, eftersom de inser att den är lite för uppenbart SD-inspirerad och riskerar att stöta bort potentiella väljare. Vad de föreslår i stället är dock bara en annan variant på borgarstatens kamp mot ”radikaliseringen”, nämligen de gamla vanliga tomma löftena om ”välfärd” och ”rättvisa” som ska komma om vi bara röstar på dem och sätter vår tilltro till den imperialistiska borgarstaten. All denna mysiga "välfärd" givetvis ackompanjerad av statlig repression mot de revolutionära arbetarna ("extremvänstern"), vad gäller den saken så har ju Vänsterpartiet redan tydligt tagit ställning.