Spektaklet i Kapitolium: vem tjänar på det?

Vi publicerar här vår översättning av en artikel från den USA-baserade bloggen "The Third Sword" angående händelserna i Kapitolium i Washington D.C.

SPEKTAKLET I KAPITOLIUM: VEM TJÄNAR PÅ DET?

”Det finns ett latinskt uttryck cui prodest? som betyder ’vem tjänar på det?’ När det inte är omedelbart tydligt vilka politiska eller sociala grupper, krafter eller inriktningar som förespråkar vissa förslag, åtgärder, o.s.v., så bör man alltid fråga: ’vem tjänar på det?’ 

Det är inte viktigt vem som direkt förespråkar en viss politik, eftersom det under det nuvarande ädla kapitalistiska systemet är möjligt för vilken rik typ som helst att ’anställa’, köpa eller värva önskat antal advokater, skribenter och t.o.m. parlamentsledamöter, professorer, präster och liknande för att försvara vilka ståndpunkter som helst. Vi lever i kommersens tid, då bourgeoisien inte har några skrupler när det gäller att handla med ära och samvete. Det finns också dumbommar som av dumhet eller av vanans makt försvarar åsikter som är utbredda inom vissa borgerliga kretsar.” 

(V.I. Lenin – Vem tjänar på det, 1913)

Det teatraliska spektaklet den 6 januari, då en grupp Trump-anhängare gick in i (och uppenbarligen tilläts gå in i) Kapitolium, fördöms nu nästan enhälligt av imperialistiska och reaktionära stater och media över hela världen såsom ett ”kuppförsök” av ”terrorister” och ”extremister”. I det större sammanhanget är denna händelse ännu ett skriande exempel inför världen på den borgerliga så kallade ”västliga demokratins” djupa, desperata kris. För att förstå den mer kortsiktiga, inrikespolitiska betydelsen av denna cirkus måste vi emellertid följa Lenins exempel och fråga ”vem tjänar på det?” Faktum är att ingen har mer att tjäna på denna händelse än USA:s imperialistiska monopolbourgeoisie och den nya Biden-regeringen som den har tillsatt som sin representant. 

Den objektiva situationen är följande: USA:s härskande klass står inför en revolutionär situation under utveckling. Arbetarklassen och folket mobiliserar sig på gatorna – med mer och mer militans – mot repressionen och rasismen och för sina dagskrav. Den borgerliga demokratins kris blir mer och mer akut och det bedrägliga parlamentariska systemet tappar sin legitimitet i massornas ögon. Ställd inför denna allt skarpare klasskamp vidtar den härskande klassen åtgärder; den intensifierar sin kontrarevolutionära repression; mer militarisering av polisen, mer övervakning, censur etc.; men den kan inte uteslutande förlita sig på repressiva åtgärder. Den måste som minimum försäkra sig om åtminstone det passiva stödet från en betydande del av den borgerliga och småborgerliga ”medelklassen”, framför allt de intellektuella; journalisterna, de politiska ledarna, akademikerna, d.v.s. de som har uppgiften att utbilda (indoktrinera) massorna och fungera som en buffert mellan den härskande klassen och proletariatet. Medan de härskande utsugarna fortsätter att överge sin egen döende borgerliga demokratis principer och röra sig mer och mer i riktning mot öppen diktatur, så behöver de fortfarande upprätthålla illusionen om demokratisk ”frihet”. 

Såsom representanter för USA:s härskande klass har både det Republikanska och det Demokratiska partiet uppgiften att genomföra dessa reaktionära uppgifter: att trycka ner och hålla tillbaka alla revolutionära tendenser och att manipulera och mobilisera olika grupper av massor för att stödja denna process och ge legitimitet åt systemet. Liksom de fascistiska projekten i det förgångna, så utnyttjar båda två folkets verkliga och ofta rättfärdiga krav, huvudsakligen småbourgeoisiens, för att främja ”proteströrelser” som i verkligheten tjänar till att försvara monopolbourgeoisiens intressen. Medan Trumps metod är att förlita sig huvudsakligen på småbourgeoisien på landsbygden och i småstäderna och dess misstänksamhet mot den federala staten och de stora monopolen, så förlitar sig Biden och Demokraterna huvudsakligen på storstädernas intellektuella småbourgeoisie, inklusive den revisionistiska ”vänstern” och dess kontakter inom proteströrelserna och de svarta och latinamerikanska gemenskaperna. Trumpfraktionen använder sig av gammeldags chauvinism och öppen rasism; Bidenfraktionen använder sig av borgerlig så kallad ”antirasism” och borgerlig feminism för att avleda de rättfärdiga kamperna mot det rasistiska och patriarkala systemet. I båda fallen är syftet att dra uppmärksamheten bort från klasskampen och att förhindra att folkens kamper blir en förenad revolutionär kamp ledd av proletariatet. 

Vi kan redan se resultaten av det så kallade ”kuppförsöket”: alla slags reaktionärer, liberaler och revisionistisk ”vänster” går nu samman för att försvara ”vår demokrati” mot ”högerpöbeln”. Att ifrågasätta valens legitimitet ska nu associeras med rasistiska ”galningar” och ”rednecks”. ”Uppror” [insurrection] ska likställas med fascism. Liberaler och revisionister åtar sig uppgiften att skapa allmän opinion till stöd för mer kontrarevolutionära åtgärder för att försvara statliga institutioner från ”våldsamma pöbelhopar”, för att ”ta avstånd från våldet” och avväpna massorna. Liksom i Europa används fascistiska och rasistiska grupper inte bara som stormtrupper mot det arbetande folket, utan också som en ursäkt för åtgärder mot ”extremister” i allmänhet (med sikte huvudsakligen på kommunisterna). Det är ingen tillfällighet att borgerliga media nu kallar Trumpanhängarna för ”totalitära”, en term som reaktionen uppfunnit just för detta syfte. 

Så, ”vem tjänar på det?” Det verkar tydligt att Trump och hans folk är på väg ut; de fick inte den härskande klassens dominerande fraktioners förtroende att genomföra deras reaktionära uppgifter. I stället tjänar deras sista desperata spektakel som ett perfekt politiskt verktyg för att legitimera den nya regeringen och slå fast dess image som en liberal, nästan ”vänstervriden” regering så att den kan genomföra den fortsatta processen av reaktionarisering, intensifierad utsugning av arbetarklassen, repression mot folkets kamper och de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen utomlands. För kommunisterna och revolutionärerna är uppgiften att leda och utveckla folkens kamper, att förkasta och avslöja hela den bedrägliga valcirkusen och den nya Biden-regeringen, att förena alla folkets klasser under proletär ledning. De objektiva förutsättningarna finns där; det som behövs är ett marxist-leninist-maoistiskt militariserat Kommunistiskt Parti, rekonstituerat för sin huvuduppgift: att förbereda, inleda och utveckla folkkriget.

New York, USA, 2020

 

Leve den proletära feminismen!

På den nordamerikanska bloggen "The Third Sword" hittar vi den här fina målningen från 8 mars i år (Brooklyn, New York City):

USA: Black Panthers vs Black Lives Matter

Vi har översatt följande artikel från den nordamerikanska bloggen "The Third Sword":

Några kommentarer om Glen Fords artikel "Vad skulle Svarta Pantrarna tycka om Black Lives Matter?" 

I sin artikel från oktober förra året tar Glen Ford upp några mycket viktiga frågor angående organisationen Black Lives Matter [BLM], genom att jämföra den med Black Panther Party's [BPP] politik och visa hur rörelser som BLM finansieras och används av Yankeeimperialismens borgarklass och dess stat för att manipulera och kontrollera de arbetande massornas rättfärdiga kamper. Som artikeln helt riktigt påpekar: "Man måste inte vara en sån där konspiratorisk stofil som avfärdar varje tecken på folklig protest som 'George Soros-pengar' för att erkänna det faktum att mycket av det som tas för folklig, progressiv gräsrots-aktivism har koopterats, tagits över och/eller skapats av storföretags-Amerika, det av storföretagen finansierade "nonprofit industrial complex" och Wall Streets gode vän det Demokratiska Partiet, sedan länge känt bland vänsterfolk som 'de sociala rörelsernas begravningsplats'." 

Detta är förstås ingenting nytt. Under hela kapitalismens historia - särskilt i dess imperialistiska stadium - har den härskande klassen lärt sig att upproret inte kan hållas borta enbart med repression, som tenderar att kasta mer bränsle på elden. Borgarklassen har blivit experter på att infiltrera och manipulera - och t.o.m. skapa sina egna falska versioner av - folkliga proteströrelser, och på så vis förvandla dem till redskap i den borgerliga diktaturens och den imperialistiska utsugningens och folkmordets tjänst. De fascistiska rörelserna är ett exempel på detta; dagens borgerliga, liberala versioner av feminism och "antirasism" är ett annat. I båda fallen förlitar sig den härskande klassen på karriärhungriga småborgerliga intellektuella och på arbetararistokratin för att ta ledningen och kanalisera massornas vrede bort från den proletära revolutionen och in i reformism och liberalism. För att förhindra uppkomsten av en revolutionär rörelse som kan förena alla förtryckta under proletär ledning och ideologi för att krossa den gamla ordningen och bygga den nya, använder de öppen rasism och chauvinism såväl som "identitetspolitik" och "intersektionalism" för att hålla folket splittrat. Som Ford helt riktigt påpekar, så har denna borgerliga "vänsterism" alltid varit nära kopplad till det Demokratiska Partiet, och det är onekligen så att BLM såväl som det mesta av den feministiska rörelsen i stor utsträckning används som fotsoldater och kampanjarbetare för det reaktionära, krigshetsande Clinton-lägret, som använder en påstådd "kamp mot Trumps fascism" för att dölja det faktum att den ökande reaktionariseringen och fascistiseringen av den borgerliga diktaturen har genomförts av paret Clinton och Obama såväl som av Bush och Trump (som en fotnot, se hur Avakians revisionistiska RCP följer denna agenda med sin "Vägra fascismen"-kampanj, och tillämpar den revisionistiska politiken med "antifascistisk enhetsfront" med borgarklassen som förevändning för reformism och kapitulation).

I det avseendet är Fords jämförelse mellan BLM och Svarta Pantrarna relevant och viktig. Där dagens "vänster", inklusive en del av de mer avancerade, maoistiskt orienterade grupperna, ägnar sin tid åt att käbbla över anklagelser om "vithet" eller "homofobi", så insisterade Svarta Pantrar som Eldridge Cleaver och Fred Hampton på "behovet av en förenad revolutionär rörelse"... upplyst av den

Fred Hampton, Black Panther Party

vetenskapliga socialismens revolutionära principer" och praktiserade denna ide genom att knyta band till vita och latinamerikanska arbetarorganisationer. Detta är ett av de främsta skälen till att den imperialistiska staten definierade BPP som "det största hotet mot landets interna säkerhet" och mördade och fängslade dess ledare, medan BLM får ett bidrag på 100 miljoner dollar av Ford Foundation och leds av folk med "nära band till storföretag, stiftelser, akademiska och statsfinansierade instanser".

Men, trots allt Glen Fords prat om klasskamp och hans förkastande av den koopterade, liberala "vänstern", så är det han föreslår inte revolution utan bara ett annat gammalt välkänt sätt att administrera borgarklassens diktatur: illusionen om reformistisk "demokratisk socialism". Vad BLM borde ha gjort, enligt Ford, är att stödja den "anti-nyliberala kandidaten Sanders" och Green Party's "revolutionära reformer" och "sociala rekonstruktionsprogram". Det är också därför som han i sin beskrivning av Svarta Pantrarna inte känns vid kampen inom själva BPP mellan reformism och revolution, utan i stället försöker sudda ut gränsen mellan de två. För oss kommunister, oss marxist-leninist-maoister, så är revolutionen inte bara "förändring av hela samhället" utan först och främst "en våldsakt varigenom en klass störtar en annan" (Ordförande Mao), och den proletära revolutionen betyder förstörandet av den borgerliga staten, byggandet av den proletära staten och den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur fram till kommunismen, genom folkkrig. Kamperna inom BPP, dess revolutionära sida liksom många av dess ledares senare förfall ner i reformism, välgörenhet och t.o.m. politiska karriärer inom den imperialistiska staten, är saker som måste utvärderas av det här landets kommunister genom att tillämpa marxismen-leninismen-maoismen på USA:s specifika förhållanden.

Medan nationellt förtryck och rasism fortsätter att vara en integrerad del av USA:s imperialistiska system - och det är brådskande för kommunisterna i det här landet att utveckla massarbetet och tvålinjerskampen för att nå enighet i frågan om den svarta nationella befrielsen och dess förhållande till den proletära revolutionen i dess helhet - så kan vi inte tillåta att liberal, borgerlig "antirasism" och "intersektionalism" används för att splittra oss och avleda oss från uppgiften att bygga det Kommunistiska Partiet för att leda alla de förtryckta massorna i revolution. Vi måste hålla i åtanke vad Ordförande Mao skrev 1968, då han uttryckte sitt stöd till det svarta folkets kamp i USA:

"Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA."

Mao Tse-tung om de svartas kamp i USA och världsrevolutionen

En ny storm mot imperialismen

Mao Tse-tung 1968

För några dagar sedan blev Martin Luther King, den afro-amerikanske pastorn, plötsligt mördad av USA-imperialisterna. Martin Luther King var en talesman för icke-våld. USA-imperialisterna visade emellertid inte för den skull någon tolerans mot honom, utan använde kontrarevolutionärt våld och mördade honom kallblodigt. Detta har gett det svarta folkets breda massor i Förenta Staterna en djupgående lärdom. Det har satt igång en ny storm i deras kamp mot den våldsamma repressionen, en storm som svept fram över mer än hundra städer i Förenta Staterna, en storm vars like aldrig setts i detta lands historia. Det visar att en extremt kraftfull revolutionär styrka finns latent hos de mer än tjugo miljonerna svarta amerikaner.

Den storm av afro-amerikansk kamp som äger rum inom Förenta Staterna är ett slående uttryck för den omfattande politiska och ekonomiska kris som USA-imperialismen nu befinner sig i. Den slår ett kraftfullt slag mot USA-imperialismen, som är ansatt av svårigheter både hemma och utomlands.

Den afro-amerikanska kampen är inte bara en kamp som förs av det utsugna och förtryckta svarta folket för frihet och emancipation, den är också en ny stridssignal till hela det utsugna och förtryckta folket i Förenta Staterna, till att slåss mot monopolkapitalistklassens barbariska välde. Den är ett väldigt stöd och en inspiration för folken i hela världen i kampen mot USA-imperialismen och för det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen. På det kinesiska folkets vägnar uttrycker jag härmed vårt beslutsamma stöd till den rättfärdiga kamp som förs av det svarta folket i Förenta Staterna.

Mao och medborgarrättskämpen Robert F. Williams

Rasdiskrimineringen i Förenta Staterna är en produkt av det kolonialistiska och imperialistiska systemet. Motsättningen mellan de svarta massorna i Förenta Staterna och USA:s härskarklick är en klassmotsättning. Endast genom att störta monopolkapitalistklassens reaktionära välde i USA och förstöra det kolonialistiska och imperialistiska systemet kan det svarta folket i Förenta Staterna vinna fullständig frigörelse. De svarta massorna och det vita arbetande folkets massor i Förenta Staterna har gemensamma intressen och gemensamma mål att kämpa för. Därför vinner den afro-amerikanska kampen sympati och stöd från allt fler vita arbetande och framstegsvänner i Förenta Staterna. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna kommer med nödvändighet att gå samman med den amerikanska arbetarrörelsen, och detta kommer till sist att göra slut på monopolkapitalistklassens kriminella välde i USA.

År 1963 i mitt "Uttalande till stöd för afro-amerikanerna i deras rättfärdiga kamp mot USA-imperialismens rasdiskriminering" sade jag att "kolonialismens och imperialismens ondskefulla system uppstod och frodades med förslavandet av och handeln med svarta människor, och det kommer utan tvivel att gå under i och med det svarta folkets fullständiga emancipation". Jag håller ännu fast vid denna ståndpunkt.

Idag har världsrevolutionen gått in i en storslagen ny era. Det svarta folkets kamp i Förenta Staterna för sin emancipation är en beståndsdel av världsfolkens kamp i sin helhet mot USA-imperialismen, en beståndsdel av den nutida världsrevolutionen. Jag kallar alla arbetare, bönder och revolutionära intellektuella i alla länder och alla som är villiga att kämpa mot USA-imperialismen att skrida till handling och ge sitt kraftfulla stöd till det svarta folkets kamp i Förenta Staterna! Folk i hela världen, förena er ännu mer och släpp lös en outtröttlig och energisk offensiv mot vår gemensamma fiende USA-imperialismen och dess kumpaner! Man kan med säkerhet säga att det fullständiga sammanbrottet för kolonialismen, imperialismen och alla utsugarsystem, samt den fullständiga emancipationen för alla världens förtryckta folk och nationer inte är långt borta.

(Vår översättning från engelska - JB. Läs den på engelska här: A New Storm Against Imperialism)