Apropå Syrien: ur "Den stora polemiken"

Vad gäller frågan om Syrien, om de förtryckta nationernas befrielsekamp och om striden mellan de olika imperialistblocken rekommenderar vi att läsa följande utdrag ur "Den stora polemiken", där Kinas Kommunistiska Parti i kamp mot de sovjetiska revisionisterna försvarade de principer som måste vägleda kommunisternas politik. Vi har markerat de delar som är särskilt viktiga idag, när diverse självutnämnda "marxister" och "socialister" i praktiken tar ställning för antingen supermakten USA och dess allierade eller för de ryska och kinesiska imperialisterna - och ansluter sig till den reaktionära borgerliga nationalismen samt försvarar den "egna" imperialistiska staten. Med förevändningen att de proletära krafterna i världen är "svaga" förkastar revisionisterna de marxistiska principerna och arbetarklassens revolution, för att i stället sätta sin tilltro till imperialismens "västerländska demokrati" och dess "krig mot terrorismen" eller illusionen om en "fredlig" imperialism, en "multipolär" sådan. 

Det är visserligen sant att det t.ex. i Syrien inte existerar någon stark kommunistisk rörelse i dag, men vad kommunisterna runtom i världen måste göra är att på alla sätt bidra till att en sådan skall kunna skapas. Om de proletära krafterna skall kunna stärkas och åta sig uppgiften att leda de nationella befrielsekrigen så kan de inte luta sig mot den ena eller andra imperialistmakten; de måste förlita sig på sina egna krafter och på de hundratals miljoner människor som innerligt hatar imperialismen. Som Mao påpekade, så är imperialisternas "oövervinnerlighet" en illusion; de är "papperstigrar". Deras styrka är kortsiktig: de är en liten minoritet av utsugare som försvarar ett ruttet, döende system. Arbetarklassen och folken å andra sidan utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning och har framtiden på sin sida; det som krävs idag är att kommunisterna i varje land åtar sig sin ledande roll.

"De nationalistiska länder, som nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik som de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mot den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mot imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder som innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.

Allt efter som de inre sociala motsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.

Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När enhetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån som denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mot dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.

1960 års Uttalande säger: 'Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften...'

Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.
I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.

[...]

Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.

[...]

"Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna - detta är proletariatets politik utåt." (Lenin: "Den ryska revolutionens utrikespolitik". "Saml. arbeten", ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.) 

Imperialismens massmord i Medelhavet: låt inte mördarna komma undan

Tidigare i år, när en borgerlig politiker (Åsa Romson) för en gångs skull råkade kalla en spade för en spade och helt korrekt jämförde flyktingkatastroferna i Medelhavet med nazisternas folkmord, så blev hon hånad och tystad. Imperialisternas ständigt pågående massmord på tredje världens folk får nämligen bara beskrivas som om det rörde sig om något slags naturkatastrof, och den som ens gör en antydan till att vilja avslöja de verkliga orsakerna och peka ut de skyldiga måste isoleras till varje pris. Den sorg och vrede som de allra flesta människor känner när de ser drunknade och mördade eller svältande och tiggande människor måste hanteras; uppmärksamheten måste till varje pris riktas bort från de skyldiga, och de intellektuella från höger till så kallad vänster ställer villigt upp med "analyser" och förslag till åtgärder som alltid har en sak gemensamt: de riktar sig aldrig mot orsakerna, det imperialistiska systemet, dess stater och dess erövrings- och omfördelningskrig, utan syftar i stället genomgående till att försöka bevara detta system. 

Gata i Libyen efter bombkriget, understött av
Sverige och Vänsterpartiet

För detta ändamål har den härskande klassen byggt upp en hel mytologi: orsaken till att dessa människomassor riskerar sina liv för att fly från Afrika, Mellanöstern och Östeuropa är då inte att USA och övriga imperialistmakter (inklusive Sverige) exploaterar och bombar deras länder till ruiner för att skydda och utöka sina profiter i konkurrens med sina imperialistiska rivaler. Nej, som vanligt så är det "onda diktaturer" (Assad, Saddam, Khadaffi etc.) och "religiösa fanatiker" (ISIS) som är problemet, och de stackars outvecklade folken måste "räddas" från detta hemska med hjälp av MER imperialistiska krig, MER amerikanska (och svenska) bomber, och MER exploatering av arbetskraften och naturresurserna. Rasismen är inbyggd i denna mytbildning sedan kolonialismens början: de imperialistiska ländernas folk har fått lära sig att de erövrade ländernas folk är som barn som inte vet sitt eget bästa, och att det därför är de "demokratiska västländernas" plikt ("the white man's burden") att uppfostra dem och rädda dem från sig själva, med hårda nypor när så krävs. Det var denna idé som (tillsammans med hela den rasbiologiska ideologin) användes för att rättfärdiga Englands, Belgiens och de andra makternas utrotning av miljontals människor i t.ex. Afrika och Indien, och den används än idag i samma syfte, nu maskerad som en kamp för "demokrati", "mänskliga rättigheter" och "mot religionen". Den borgerliga revolutionens paroller, som en gång i tiden var revolutionära och progressiva, har under imperialismen förvandlats till ultrareaktionära slagord för att rättfärdiga utsugning och folkmord. 

Den liberala, borgerliga "vänster" som idag är en integrerad del i imperialisternas politiska system spelar en viktig roll i att sälja denna lögnaktiga världsbild till de delar av befolkningen som annars riskerar att vända sig mot systemet och organisera sig för att störta det. I Sverige sade Vänsterpartiet ja till bombkrig mot Libyen i "demokratins" namn, och både partivänstern och de "frihetliga" hjälper idag till att rättfärdiga USA:s ockupationskrig i Syrien och Irak med det kurdiska folkets kamp som förevändning*. Man uppmanar till kamp mot några av imperialismens hantlangare - mer eller mindre medvetna brickor i deras spel, såsom Assad, ISIS** eller den reaktionära turkiska staten - men mot de största massmördarna som håller i trådarna, de imperialistiska staterna med supermakten USA i spetsen, riktar man på sin höjd lite "konstruktiv kritik". I grunden är detta en "vänster" som inte vill krossa det imperialistiska världssystemet och de imperialistiska staterna, utan i stället försöker inbilla oss att systemet gradvis, via de "goda" imperialisternas inflytande, skall övergå i någon slags harmonisk "välfärdsimperialism". Med en sådan "vänster", som i praktiken fördömer de förtryckta nationernas befrielsekamp och tar imperialisternas parti***, så är det inte konstigt om de folk som vill bekämpa imperialismen i stället söker sig till reaktionära krafter, fascister och islamister som åtminstone utger sig för att kämpa mot imperialismen.

Massmördarna till sjöss...

De människor som nu dör på flykt från imperialismens terror är inte offer för någon naturkatastrof. Den fattigdom och de krig de flyr ifrån är inte "obegripliga" eller omöjliga att göra något åt. Det är inte svårt eller komplicerat att peka ut de skyldiga. Det vi ser är ett massmord som begås med berått mod av den härskande borgarklassen; den imperialistiska storbourgeoisien, dess stater, dess politiker och alla dess hantlangare; inte för att några av dem är omoraliska och "ondskefulla", utan därför att de allihop gör vad som krävs för att bevara sitt utsugarsystem och överleva i konkurrensen. Det går inte att stoppa detta massmord genom välgörenhet och insamlingar, hur goda avsikterna än är, och systemet går inte att reformera med "välfärdspolitik". Arbetarklassen har ingenting att vinna på att "begränsa invandringen", och inte heller på att låta sig luras av borgarnas "mångkulturella" projekt som gör invandrare till andra klassens medborgare som skall vara tacksamma för att de blir utsugna och förtryckta. De kapitalister som suger ut arbetarklassen i Sverige och försämrar våra levnadsvillkor mer och mer är samma kapitalister som är med och suger ut och mördar folken i Syrien, Irak eller Libyen. Den enda vägen framåt är att arbetarklassen och de förtryckta folken (oavsett nationalitet eller religion) som utgör den överväldigande majoriteten av världens befolkning, gör revolution; d.v.s. med revolutionärt krig krossar de imperialistiska och reaktionära staterna och bygger sina egna stater för att skapa ett samhälle där all utsugning och privategendom slutligen kan avskaffas. 

_________________________________________________

* Den här artikeln tar upp en viktig sida av frågan om kurderna i Syrien som den imperialistkramande delen av "vänstern" inte vill prata om, och här är det t.o.m. en av de "frihetliga" som ställer väsentliga frågor. 

** USA:s roll i ISIS' uppkomst är väl dokumenterad: 

- "Now the truth emerges: how the US fuelled the rise of Isis in Syria and Iraq"(The Guardian 2015-06-03)

- "How the US Helped Create Al Qaeda and ISIS"
(Counterpunch 2014-09-19)

*** Vi har tidigare tagit upp hur en del av dagens "vänster", t.ex. reaktionära charlataner som Hardt och Negri, motsätter sig den nationella befrielsekampen mot imperialismen och hyllar den "imperiella ordningen". 

Mao och hur man besegrar imperialisterna

Hur skall arbetarklassen och dess organisationer förhålla sig till de olika imperialistmakternas aggressionskrig, till deras inbördes motsättningar och till de olika klasser som på olika sätt antingen går imperialisternas ärenden eller kämpar emot dem? Frågan är synnerligen aktuell idag i samband med kampen i Ukraina såväl som med situationen i Syrien och hela Mellanöstern. Samtidigt som arbetarklassen och de förtryckta folken runtom i världen idag reser sig och kämpar på liv och död mot imperialisternas utsugning och krig, så har det tongivande ledarskiktet inom den svenska och europeiska "vänstern" intagit en allt mer öppet pro-imperialistisk hållning. De parlamentariska "vänsterpartierna" gör sig till villiga springpojkar åt antingen den ena eller den andra imperialistmakten (vilket är logiskt eftersom hela deras existens är beroende av de imperialistiska staterna), medan de "frihetliga" ofta helt enkelt förnekar att imperialismen existerar. Dessa småborgerliga anarkister försöker framställa sig som "proletära" genom att hävda att "antiimperialism inte är klasskamp" och menar (i likhet med trotskister) att arbetarklassen inte skall alliera sig med andra klasser och inte föra krig mot imperialisterna. När arbetarklassen i Ukraina kämpar mot de imperialister (USA och Tyskland/EU) som i nuläget är det främsta hotet mot deras liv och frigörelse, så fördömer denna "vänster" deras kamp. När folken i Syrien och Mellanöstern gör motstånd mot samma imperialister, så vänder denna "vänster" dem ryggen och ställer sig i praktiken på utsugarnas sida. Samtidigt finns det andra s.k. "kommunister" som sätter sitt hopp till de ryska och kinesiska imperialisterna och deras prat om en "multipolär värld" i stället för att lita till världsproletariatet och de förtryckta folkens kamp.

Favorithatobjekt nr. 1 för både imperialisterna själva och deras ovan nämnda vänner inom "vänstern" är förstås Mao Tse-tung och maoismen, som de febrilt tävlar om att "ta avstånd" ifrån och beskylla för både det ena och det andra (ett tema som vi tänker återkomma till framöver). Maoisterna står nämligen för motsatsen till opportunisternas fjäsk för den imperialistiska borgarklassen, och håller i stället fast vid att arbetarklassen måste organisera sig och beväpna sig för att bli den ledande klassen, som kring sig samlar alla de övriga klasser som i den specifika situationen kan mobiliseras mot
imperialisterna. I stället för att reducera kampen mellan arbetarklass och borgarklass till en tom och abstrakt fras, så arbetar kommunisterna utifrån en konkret strategi, baserad på en konkret analys av konkreta förhållanden, för att arbetarklassen och folken i hela världen skall kunna segra och krossa utsugarsystemet för alltid. Det innebär t.ex. att i första hand bekämpa den imperialistmakt som är huvudfiende vid en bestämd tidpunkt, utan att för den skull någonsin sälja sig till någon annan imperialistmakt. Det innebär att ena alla klasser som kan enas mot denna huvudfiende i ett bestämt läge, utan att någonsin ge upp arbetarklassens ledande roll eller kompromissa med revolutionens mål och principer. Detta var den linje som Mao företrädde, och det var med den som det kinesiska folket, under ledning av arbetarklassen och dess parti, kunde slänga ut de japanska imperialisterna, gå vidare med att besegra Chiang Kai-shek och fortsätta med att slänga ut alla de övriga imperialisterna och bygga socialism. Sammanfattningsvis är det alltså en högst framgångsrik linje, som just därför i ökande grad vägleder de revolutionära massrörelserna runtom i världen och skrämmer slag på borgarna och deras lakejer.

Så här uttryckte Mao det själv vid ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier år 1956:

"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin. Finns dessa två slag av bourgeoisi i era länder? Förmodligen.
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden. Till exempel, förr i tiden bestod den kinesiska kompradorbourgeoisin av probrittiska, proamerikanska och projapanska grupper. Under försvarskriget mot Japan utnyttjade vi motsättningen mellan Storbritannien och Förenta staterna å ena sidan och Japan å den andra och slog först ned de japanska angriparna och de kompradorgrupper som var beroende av dem. Därefter vände vi oss om för att slå mot Förenta staternas och Storbritanniens angreppsstyrkor och störta de proamerikanska och probrittiska kompradorgrupperna. Godsägarklassen består också av olika klickar. De ytterligt reaktionära godsägarna är få, och de som är patriotiska och stöder kamp mot imperialismen bör inte buntas ihop med dem när vi slår till. Dessutom måste man skilja mellan stora och små godsägare. Slå inte mot för många fiender på en gång, slå mot ett fåtal och även mot de stora godsägarna bör ni endast rikta era slag mot den mest reaktionära lilla gruppen. Att slå mot alla ser kanske mycket revolutionärt ut, men i själva verket vållar det stor skada."

(Mao Tse-tung - Några erfarenheter ur vårt partis historia, 1956)