Spanska maoister om attacken i Barcelona

Efter en tids uppehåll p.g.a. aktiviteter på annat håll är Järnbastionen nu tillbaka. Idag publicerar vi en svensk översättning av ett nytt uttalande från den spanska bloggen "Mar armado de masas" (det väpnade havet av massor) apropå de senaste "terrorattackerna" i Barcelona och Cambrils. Liksom här i Sverige ser vi hur borgarklassen och dess stater i andra länder använder "terrorn" som ännu ett sätt att försöka ena befolkningen till stöd för mer imperialistiska folkmordskrig, mer borgerlig diktatur, mer repression och mer fascism. Och i Spanien liksom i Sverige eller i USA kan utsugarna räkna med troget stöd från det ledande skiktet inom den s.k. "vänster" som går i borgarstatens ledband och vars roll är att svepa in krigshetsen och den fascistiska politiken i "vänster"-fraser.

KOMMUNIKÉ

Attackerna i Barcelona och Cambrils, som riktades mot folkets massor och arbetarklassen och utfördes av den Islamiska Staten, kan nu läggas till de övriga kontrarevolutionära och reaktionära aktioner som Islamiska Staten utfört i de imperialistiska länderna. Kännetecknande för dessa aktioner är att deras militära mål inte är medlemmar av den gamla staten, storkapitalets representativa byggnader eller reaktionära institutioner etc., utan tvärtom; deras mål är folkets massor.

Efter dessa attacker mot de arbetande massorna uppmanar den spanska storbourgeoisien - genom sina representanter och ombud, Partido Populars regering, PSOE och Podemos ("vi står till myndigheternas förfogande" har Pablo Iglesias försäkrat) - medborgarna till enighet med den spanska imperialistiska staten, dess "demokrati" och dess reaktionära institutioner. Samtidigt driver statsapparaten fram en kampanj mot arbetarna med invandrarbakgrund; de säger att de finns problem med integration, marockaner, araber, muslimer m.fl. utpekas som "terrorister" etc. för att försöka splittra arbetarklassen och fortsätta med uppgiften att förfölja alla kamper som förs mot den gamla spanska imperialistiska staten och mer och mer skärpa den inhemska reaktionen.

Den Islamiska Staten är CIA:s verk. I Mellanöstern har dess aktioner skapat förutsättningarna för yankee-supermaktens intervention i namn av "demokratin" och kampen mot "terrorismen". Som resultat av imperialismens djupa och slutgiltiga kris, försöker de imperialistiska supermakterna och makterna förlänga sin dödskamp medan de gör upp - i sammansvärjning och tvist - om naturtillgångarna, den billiga arbetskraften, marknaderna och inflytandezonerna, på väg mot ett nytt världskrig.

Den hegemoniska yankee-supermakten har valt scenariot för det inledande slaget. Den har destabiliserat Mellanöstern med den "Arabiska våren" och sedan med den Islamiska Staten, och när förutsättningarna för dess intervention väl var skapade så har supermakten koncentrerat och placerat ut sina modernaste vapen, trupper och legosoldater i en ansträngning för att behålla sin roll som hegemonisk supermakt i världen, i tvist med supermakterna Ryssland och Kina om Mellanösterns olja, gas och vatten. Även dessa supermakter har positionerat sig i Mellanöstern, just nu i Syrien, där de kommer att tjäna stora pengar på återuppbyggnaden.

Banderoll i Madrid:
"Era krig, våra döda. Solidaritet med Barcelona"

Samtidigt som de imperialistiska länderna fortsätter med det imperialistiska kriget utomlands, försöker de säkra sitt bakland. Om baklandet inte är lugnt, så kan imperialisterna inte föra sitt krig. Borgarklassen behöver vidta åtgärder för att förhindra varje slags organiserat motstånd från arbetarklassen mot dess utrikes- och inrikespolitik. Den spanska storbourgeoisien är inget undantag.

Den Islamiska Staten bidrar genom sina attacker mot folket i de imperialistiska länderna till att skapa förutsättningarna för att monopolbourgeoisien ska kunna skapa allmän opinion för ännu mer reaktionarisering av den borgerliga staten, inskränkningar av friheter och ursinniga förföljelser mot de massor som kämpar. Den Islamiska Statens reaktionära aktioner i de imperialistiska länderna är en del av imperialismens planer och har ett mål: att försöka splittra arbetarklassen och att ena så många som möjligt till stöd för den gamla imperialistiska staten.

I detta sammanhang av imperialistiskt krig går både den gamla och den nya revisionismen imperialismens och reaktionens ärenden, och fyller sin funktion; att avleda massorna och arbetarklassen från deras huvudsakliga uppgift, att även i de imperialistiska länderna förstöra den gamla borgerliga staten. De fokuserar inte på huvudfienden, d.v.s. supermakterna (USA, Kina och Ryssland) och de övriga imperialistmakterna (Tyskland, Frankrike, Spanien, England, Italien, Sverige etc.) som idag slåss om världen. I stället fokuserar de på Islamiska Staten, och legitimerar på detta sätt det imperialistiska nyuppdelningskriget som de imperialistiska supermakterna och makterna rättfärdigar just i namn av kamp mot reaktionära idéer och försvar av ”friheten”; det är ett ”kategoriskt imperativ” att ”försvara den västerländska civilisationen mot den islamistiska fundamentalismen” sade Oriana Fallaci, en marionett vars trådar styrs av CIA.

Det som i den spanska staten skiljer de olika revisionistiska grupperna åt är stödet åt antingen den ena eller den andra supermakten; det som förenar dem alla är deras stöd till det imperialistiska kriget. Så finns det t.ex. de som stöder Ryssland och Kina och Assads marionettregim, och de som i namn av en borgerlig ”antifascism” stöder den väpnade gren av CIA som är YPG. En proletär och konsekvent antifascism är bara möjlig i kamp på liv och död mot imperialismen: ”reaktion över hela linjen är utmärkande för imperialismen” (Lenin). Det finns t.o.m. de som har gått så långt att de föreslår att den spanska staten bör ”rättas till” så att man kan bilda en gemensam ”antifascistisk” front mot den Islamiska Staten: ”som vi sagt tidigare, så står denna operation mot de som solidariserat sig med det kurdiska folket (underförstått YPG) i motsättning till hur man agerat i andra länder inom den Europeiska Unionen”.

Hur som helst så gör den gamla och den nya revisionismen nu stora ansträngningar för att tydligt visa den imperialistiska storbourgeoisien att de har ”rättat sig” politiskt; efter attacken mot Charlie Hebdo försvarade de omedelbart, högt och tydligt pressfriheten för sionisterna, utan att lämna några tvivel om att deras väg innebär kapitulation inför den inhemska och utländska imperialismen och reaktionen.

Samtidigt genomförde spanska soldater och marines från basen Morón under det senaste året 65 gemensamma manövrar riktade mot Nordafrika. Flottbasen Rota är hem åt 4 ”destroyers” från USA:s flotta, och mer än 2600 spanska soldater är utspridda över de fem kontinenterna i sammanlagt 17 operationer och uppdrag (Mali, Somalia, Libanon, Colombia, Afghanistan, Estland etc.) som koordineras av Operationskommandot EMAS. Nyligen har Rajoy antytt möjligheten att ett spanskt befäl går i spetsen för NATO-trupperna i Östersjön. Den spanska staten tillhör den koalition av mer än 70 länder som yankee-supermakten leder i sin attack mot folken i Mellanöstern.

Här, i baklandet, genomför den spanska imperialistiska staten steg för steg sin fascistisering och försvarar den spanska monopolbourgeoisiens intressen. T.ex. har Hacienda betalat Santander-banken 500 miljoner Euro för Popular, etc. samtidigt som det imperialistiska kriget slår mot arbetarklassen och de arbetande klasserna. Vräkningarna överstiger 100 om dagen, arbetslösheten och utsattheten drabbar arbetarklassen hårt, och 300 har dött på arbetsplatserna under detta års första sex månader. Den enda vägen för folket är folkkriget, lett av det militariserade Kommunistiska Partiet för att förstöra den gamla staten bit för bit, för att göra slut på alla de sviter av kapitalismen som vi lider under, och med folkkrig komma till den gyllene kommunismen.

NED MED IMPERIALISMENS NYUPPDELNING AV VÄRLDEN!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas – augusti 2017

Varför väljer folk att slåss för IS?

Människorna som ansluter sig till Den Islamiska staten (IS), eller Daesh på arabiska, beskrivs i den "civiliserade" borgarpressen med klassisk krigshetsande och rasistisk jargong. Medan imperialismens arméer på sin höjd kan "kritiseras" för vissa "övertramp" (som när de utplånar hela byar med napalm eller mördar 500 000 irakiska barn för "demokratins" skull), så beskrivs IS-soldaterna som blodtörstiga och sexgalna monster, besatta av "fanatisk" tro på en mystisk och vildsint religion. Fascister som SD eller Front National säger det rakt ut, men det är samma idéer som ligger till grund för resonemangen hos kapitalets köpta intellektuella från höger till "vänster". 

För oss kommunister råder det idag ingen tvekan om att IS är ett barn av imperialismen, mer specifikt USA och dess allierade, som bidragit med omfattande ekonomiskt och militärt stöd för att bygga upp en jihadrörelse att använda som kanonmat mot de förtryckta folken och i imperialisternas krig om territorier och profiter. Men hur lyckas rörelser som IS då vinna folkets stöd? Hur kommer det sig att så många ansluter sig till en sådan rörelse och är beredda att offra sina liv för "jihad"? Det handlar inte, som idealisterna tror, om "religiös övertygelse", utan om att islamisterna åtminstone ser ut att erbjuda det som de förtryckta folken behöver: kamp mot imperialismen, mot dess utsugning och dess folkmord. Och så länge de förtryckta inte finner någon sant antiimperialistisk, revolutionär rörelse för att krossa hela det imperialistiska systemet, så får de ta vad som finns till hands.

Vi vill rekommendera två mycket läsvärda artiklar på just temat "varför ansluter sig folk till IS?". Den första handlar om ett antal intervjuer med tillfångatagna IS-soldater. Vi har översatt några bitar ur den till svenska (hela artikeln på engelska finns här):

"Han var en arbetare som arbetade för att försörja sin stora familj när han skadade sin rygg och förlorade jobbet. Det var då, berättar han, som en vän - en avlägsen släkting men från samma stam - tog kontakt med honom och erbjöd honom att arbeta för ISIS... Livet under Islamiska staten var ren terror, säger han; han kämpade bara för att han var vettskrämd. Andra kanske gjorde det av tro, men inte han. Hans familj behövde pengarna, och detta var den enda chansen att försörja dem."

"Varför gjorde han alla dessa saker? Många antar att dessa soldater är motiverade av en tro på den Islamiska staten, ett kalifat lett av en kalif med den traditionella titeln Emir al-Muminiin, "de trognas befäl"... Men detta stämmer helt enkelt inte när det gäller de fångar vi intervjuar. De är sorgligt okunniga om Islam och har svårt att besvara frågor om Sharia-lag, militant Jihad och kalifatet."

"Mer relevant än islamsk teologi är att det finns andra, mycket mer övertygande förklaringar till varför de slogs för den sidan de gjorde. Vid slutet av intervjun med den första fången frågar vi 'har du några frågor till oss?' För första gången sedan han kom in i rummet ler han - överraskat - och berättar till slut vad det var som verkligen motiverade honom... 'Amerikanerna kom", sade han. 'De tog bort Saddam, men de tog också bort vår säkerhet. Jag gillade inte Saddam, vi svalt då, men vi hade åtminstone inte krig.'"

"De är barn av ockupationen, många av dem förlorade sina fäder under viktiga perioder (genom fängelse, död genom avrättning eller strider i motståndskampen), och de är fyllda av raseri mot Amerika och sin egen regering. De drivs inte av en idé om ett Islamiskt kalifat utan gränser; det är snarare så att ISIS är den första gruppen sedan Al Qaeda som erbjudit dessa förnedrade och rasande unga män ett sätt att försvara sin värdighet, familjen och stammen."

Den andra artikeln handlar om de ungdomar i Europas fattiga förorter som väljer att ansluta sig till IS, och tar upp frågan om den s.k. "vänsterns" svek, d.v.s. hur revisionisterna, klassförrädarna och socialchauvinisterna - som har fräckheten att kalla sig "kommunister" - ställt sig på imperialismens sida mot arbetarklassen och därmed lämnat fältet öppet för islamisterna. Artikeln (läs hela här) lider i sig av en hel del reformistiska illusioner, men den viktiga poängen går fram ändå:

"En märkbart frånvarande aktör som viktig kraft i att forma integrationspolitiken var [den franska] vänstern.

Det beror på att den till stora delar marginaliserat sig själv. Socialisterna köpte i det stora hela den teknokratiska integrationsmodellen, medan kommunistpartiet växlade mellan fientlighet mot och ett motvilligt accepterande av invandrare. Kommunisterna förstod inte hur kapitalismen skapade nya lager av marginaliserade arbetare, utan höll sig i det stora hela till att representera, tjäna och skydda sin traditionella arbetarklassbas. Kommunistpartiet var till en början invandrarfientligt, partiledningen röstade för att begränsa invandringen 1980, och i de kommuner som styrdes av partiet motsatte man sig att invandrare fick tillgång till allmännyttans bostäder. I dag, trots att partiet stödjer legaliseringen av papperslösa invandrare, är invandrarna och kommunisterna misstänksamma mot varandra."

"Det verkliga hotet i Frankrike, och mer allmänt i Europa, är inte fantasierna om tusen sovande jihadistceller som står redo att åsamka förödelse. Det verkliga hotet är polisstatens förföljelser av invandrargrupper. Dessa förföljelser har stöd av väsentliga delar av majoritetsbefolkningen som högerkrafterna har mobiliserat.

Dessa krafter har blivit mer sofistikerade i sina sätt att popularisera sitt reaktionära projekt. I den debattartikel som Marine Le Pen [partiledare för fascistiska Nationella Fronten] publicerade i New York Times åberopade hon den liberala ikonen Albert Camus och använde en republikansk retorik: 'Vi fransmän är djupt fästa vid vår laicité [sekularism], vår suveränitet, vårt oberoende, våra värderingar. Världen vet att när Frankrike attackeras, så lider friheten ett nederlag ... Vårt lands namn, Frankrike, klingar fortfarande av frihet.'"