Borgarklassens planerade attack på anställningsskyddet (LAS) och arbetarklassens motstånd mot förslaget har den senaste tiden blåst nytt liv i diskussioner om den fackliga kampens roll och dess metoder. Fackliga aktivister har – med rätta – uttryckt att förslaget är oacceptabelt och att det är dags att ”sätta ner foten”. Många talar om att det som krävs är att arbetarklassen återigen blir medveten om sig själv som klass och börjar agera som klass, och från olika håll uttrycks vrede mot högern, mot de s.k. ”förnyarna” inom LO och det socialdemokratiska partiet. En del har fört fram behovet av politisk strejk och att ställa mer radikala krav som går längre än det sedvanligt ”acceptabla” i förhandlingarna med arbetsköparna. Fackligt aktiva arbetare på Volvo i Torslanda pekar – helt korrekt – på hur kapitalet och LO-ledningen går hand i hand: "[LAS-förslaget] är den äldsta taktiska förhandlingsfinten: att kräva något vansinnigt som man sedan kan backa från och få det att se ut som en kompromiss. Precis som den utredning regeringen beställt i frågan passar det även LO-ledningen rätt bra. De kan peka på alla hemskheterna och säga till oss: ’Titta så illa det höll på att bli. Det som vi gått med istället på är kanske inte så kul men det kunde blivit mycket värre.’ Resultatet blir då ännu några små steg som urholkar våra rättigheter..."
I dessa diskussioner blir det också oundvikligt att tala om det faktum att attacken mot LAS bara är det senaste exemplet på den offensiv mot arbetarklassens rättigheter och villkor som pågått i ca 30 år. Många frågar sig: hur hamnade vi här? Hur kunde vi låta dem ta ifrån oss det vi redan en gång vunnit? Vad hände med arbetarrörelsen? Några, som den fackliga aktivisten Frances Tuuluskorpi och författaren Mikael Nyberg, närmar sig dessa frågor men går inte längre än att konstatera behovet av ”organisering på arbetsplatserna” och att ”det handlar om… hur vi som klass ska kunna vända utvecklingen”. En lång rad böcker och artiklar från de senaste årtiondena har visat i detalj hur kapitalets offensiv har gått till: den ”nyliberala” politiken, EU:s roll, högersvängen inom facket och socialdemokratin o.s.v., men det verkar finnas en djup ovilja att i grunden göra upp med den existerande ”vänsterns” och den fackliga byråkratins klassförräderi, dess historia och dess orsaker.
Alla frågar sig ”hur kunde klassen bli så splittrad och svag”, men ingen vågar riktigt besvara frågan. Från både klassiska reformister och anarkister sprids ofta den reaktionära idén att ”arbetarklassen behöver inte en massa ideologi och politik, utan bara högre lön och en trygg anställning”. Det är det som kallas ekonomism; d.v.s. ståndpunkten att arbetarrörelsens enda eller främsta uppgift är att kämpa för högre löner och bättre villkor - men inte mer än så. För att sälja in denna borgerliga idé inom arbetarklassen gömmer sig dess förespråkare ofta bakom en falsk ”arbetarism”; de framställer sig som ”äkta arbetare” och framställer den ideologiska och principiella kampen som ”sekteristisk” och ”dogmatisk”. Den som pekar på klassförrädarna inom ”vänstern” och deras roll som fiender till arbetarklassen anklagas rutinmässigt för att ”splittra vänstern”.
Kampen inom arbetarrörelsen och kapitalets eftergifter
I själva verket har offensiven mot arbetarklassen inte bara genomförts ”utifrån”, utan lika mycket inom själva arbetarrörelsen, och den har redan från början möjliggjorts av en ideologisk offensiv – en offensiv mot arbetarklassens ideologi, mot vår historia och mot vårt klassmedvetande. För att förstå vad som händer idag räcker det inte att gå tillbaka 30 år, utan vi måste se på den ideologiska och politiska kamp som utspelats inom arbetarrörelsen ända sen dess uppkomst. Det Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels – den revolutionära arbetarrörelsens ”födelseattest” – utgjorde den ideologiska grunden och det politiska programmet för de tidiga socialdemokratiska partierna (även det svenska), och det var en självklarhet att rörelsens mål var att störta borgarklassen, erövra den politiska makten och fortsätta revolutionen tills alla spår av utsugning, kapitalism och klassamhälle var bortsopade.
När kapitalismen kring år 1900 gick in i sitt imperialistiska, monopolkapitalistiska stadium och drog in enorma extraprofiter genom exploateringen av de förtryckta kolonierna, så kunde kapitalisterna unna sig att förhandla med arbetarrörelsens ledare och erbjuda dem privilegier och politiskt inflytande i utbyte mot deras lojalitet. Detta toppskikt inom rörelsen, den s.k. arbetararistokratin, som nu plötsligt inte tyckte att kapitalismens avskaffande kändes lika nödvändigt, stod för det första stora förräderiet mot arbetarrörelsen. Nu gick de hand i hand med borgarna i försvaret av nationen, borgarstaten och de imperialistiska plundringskrigen, och hjälpte till att hålla tillbaka arbetarnas kamp. Det marxistiska programmet övergavs bit för bit, och i stället – påstod de - skulle vi ta oss till socialismen ”gradvis” genom facklig kamp och reformer.
 |
| Stockholm 1 maj 1917 |
 |
| Affisch från 1973 |
Slutet på klasskompromissen
Men problemet med denna fackliga kamp och de segrar den kan vinna inom ramen för det kapitalistiska systemet är att det inte kan bli annat än begränsade och tillfälliga segrar. Det var aldrig borgarklassens avsikt att dessa ”folkhemmets” eftergifter och reformer skulle bli permanenta. Kapitalismen lyder sina egna lagar helt oavsett människornas fromma önskningar, och kapitalismens oundvikliga lag är att profiten måste fortsätta växa. Några politikers eller enskilda kapitalisters eventuella moraliska och humanistiska principer har inget att sätta emot denna lag, och så länge det är borgarklassen som äger produktionsmedlen och har makten över samhället så spelar det ingen större roll vilka partier och regeringar de låter oss rösta fram inom ramen för deras system. När utsugarklassen inte längre av omständigheterna tvingas till eftergifter för att bevara sin makt och sitt utsugarsystem, så drar de oundvikligen tillbaka dessa eftergifter.
När den internationella arbetarklassen av olika skäl hade tryckts tillbaka av klassförräderi i stor skala – såsom kupperna i Sovjetunionen 1956 och i Kina 1976 och kapitalismens återupprättande i dessa länder – och det imperialistiska världssystemets återkommande kriser blev allt djupare, så fanns det inte längre något utrymme för att kompromissa med arbetarklassen. De erövringar som klassen gjort under kompromissens period skulle nu dras tillbaka och alla hinder för vinsternas maximering undanröjas. Nu inleddes det som med förskönande omskrivningar kallas ”nyliberalism” eller ”modernisering”, men som i verkligheten är en tillbakagång till den gamla ohöljda kapitalistiska utsugningen, befriad från 1900-talets kompromisspolitik. Det enda som är ”nytt” med den är att den nu sker i ännu större skala och inom ramen för en ännu mer förruttnad, parasitär och fallfärdig imperialism, där hela världens arbetande folk får betala priset för utsugarnas kris.
Denna påstådda ”förnyelse”, tillbakadragandet av arbetarnas redan erövrade rättigheter, genomförs å ena sidan med hjälp av öppen borgerlig diktatur, repression och folkmord. I Asien, Afrika, Latinamerika och Östeuropa har imperialismens arméer och organisationer berett vägen för den allt mer intensiva utsugningen. Men det var också nödvändigt att bannlysa och oskadliggöra den ideologiska och politiska grunden för arbetarklassens styrka och internationella enhet. Från 80-talet och framåt deklarerade kapitalets lakejer på universiteten, i parlamenten och massmedierna att klasskampen var död. Det fanns i själva verket inga klasser sades det; arbetarklassens kamp mot utsugarsystemet var nu inte bara förlegad utan rentav förtryckande och ondskefull, och den marxistiska ideologin var ”dogmatisk” och ”totalitär”.
Myten om det ”postindustriella” samhället blev den nya officiella sanningen, och de gamla klassförrädarna i ledningen för den reformistiska ”vänstern” och fackföreningsrörelsen var bland de första att omfamna den ”nya tiden”. Den gamla klassförsoningsideologin kläddes om i ”postmodern” dräkt, och de partier och korporativa strukturer som tidigare administrerat ”välfärdskapitalismen” användes nu för att avskaffa den. (*) Arbetarklassens stora segrar under 1900-talet, de enorma framgångarna för socialismen i Sovjetunionen och Kina och de segrar som dessa bidrog till för klassen i hela världen, skulle nu fördömas. De ”brott” som arbetarna och folken begått mot den lilla klicken av utsugare – genom att störta deras diktatur och göra deras egendom till de arbetandes gemensamma egendom – skulle nu betraktas som ”brott mot mänskligheten”.
Kapitulationens ideologer
Idag, 30 år senare, har de flesta av dessa reformister och pennviftare backat från de mest absurda uttrycken för denna ”postmodernism”. Det är återigen ”inne” att prata om klass och t.o.m. klasskamp – men bakom de radikala fraserna döljer sig fortfarande samma gamla borgerliga ideologi och politik. Såväl de reformistiska partierna som de ”frihetliga socialisterna” beskriver helt skamlöst arbetarklassens kamp under 1900-talet som ”misslyckad” eller ”förlegad”. Orsaken till det påstådda ”misslyckandet” var enligt dem inte att de reformistiska ledarna sålde ut kampen för en grynvälling och förrådde klassen, utan felet låg i den ”dogmatiska” och ”totalitära” marxistiska ideologin, d.v.s. i rörelsens grundläggande principer och mål. Då det i praktiken blivit i princip förbjudet att tala om kampens mål – att störta borgarklassen och avskaffa klassamhället – så fastnar även de mest ”radikala” i hopplösa spekulationer om att återgå till ”välfärdskapitalismen” (som en del av dem t.o.m. helt enkelt väljer att kalla för ”socialism”).
Med ”postmarxistiska” teorier försöker de desperat mota bort hotet från en internationell och enad arbetarklass. Enligt ”frihetliga socialister” som t.ex. Allt åt Alla och Syndikalisterna, så är det varken önskvärt eller möjligt att ena arbetarklassen som klass. ”Massorganisationen är död” förklarar de, och menar att det i detta ”postmoderna” tillstånd bara är möjligt att organisera sig lokalt och i liten skala för att på så sätt ”gradvis” förändra samhället utan att behöva konfrontera borgarklassen och dess diktatur. Vad gäller den internationella solidariteten, så har denna ”vänster” redan helt öppet övergett arbetarrörelsens kamp mot imperialismens plundringskrig och utsugning av de förtryckta nationerna, och bistår på så vis villigt borgarklassen i att undergräva arbetarklassens styrka.
De tidigare stora strejkrörelserna och demonstrationerna ”ledde ingenstans” menar de, och man förstår snabbt varför: för reformister och anarkister var syftet med strejkerna och demonstrationerna nämligen aldrig att ena och härda klassen för att kunna störta utsugarsystemet, utan bara att ”sätta press” på arbetsköparna för att genomtvinga reformer. Eftersom sådana reformer i verkligheten alltid tvingats fram under ett överhängande hot om revolution, och eftersom de visat sig vara högst begränsade och tillfälliga, så blir reformisternas slutsats att dessa kampmetoder ”inte fungerar”. För marxisterna har strejkerna och demonstrationerna en annan roll: "Dessa strejker är ibland bara förpostfäktningar, ibland också mer betydande strider. De avgör inget, men de är det säkraste beviset för, att det avgörande slaget mellan proletariatet och borgarklassen närmar sig. De är arbetarnas krigsskola, där de förbereder sig för den stora kampen, som inte längre kan undvikas." (F. Engels: Den arbetande klassens läge i England). Detta är den linje som fortfarande tillämpas av dagens marxistiska, revolutionära arbetarrörelse, idag representerad av de maoistiska partierna runtom i världen. Som Perus Kommunistiska Parti sammanfattar det: ”utveckla kampen för dagskraven för att tjäna kampen för makten”.
Kärnan i all denna påstådda ”modernisering” av ideologin och kampmetoderna är kapitulationen. Kapitulation inför borgarklassen och dess diktatur och hela det imperialistiska världssystemet. Medan den stora majoriteten av de arbetande massorna i världen fortfarande kämpar för sina rättigheter och mot systemet på liv och död, så fortsätter detta toppskikt av byråkrater och självutnämnda ”arbetarledare” att insistera på att denna kamp är hopplös, ”extremistisk”, ”totalitär” eller ”förlegad”. Hur mycket de än byter ut orden och hittar nya finurliga ”teorier” för att rättfärdiga sig, så är budskapet detsamma idag som när de första sossepamparna sålde sig till kapitalet: kapitulation i stället för revolution.
Som vi ser så är alltså svaret på frågan ”vad hände med arbetarrörelsen” inget mysterium. Svaret är inte att borgarklassen och deras utsugarsystem är ”starka” och att arbetarklassen är ”svag”. Kapitalismen, det imperialistiska systemet, befinner sig i allt djupare kris, och när de härskande nu återigen söker sin räddning i fascism, repression och återgång till 1800-talskapitalism så är det inget annat än deras sista utdragna dödskamp. Vad arbetarklassen behöver är att avslöja och förkasta de klassförrädare som än idag försöker hålla tillbaka vår kamp och manar till kapitulation inför överheten. Ja, för att försvara våra redan vunna rättigheter och erövra nya så behöver vi de vilda strejkerna, de politiska strejkerna, massdemonstrationerna och organiseringen på arbetsplatserna. För att ena och stärka klassen behöver vi koppla vår kamp för dagskraven till kampen mot fascismen och rasismen och kampen mot kvinnoförtrycket, och vi behöver förena oss med världens folk i kampen mot imperialismen. Dessa saker är inga ”nymodigheter”, de har alltid ingått i arbetarklassens kamp och att försöka skilja dem från klasskampen är en del av borgarnas försök att splittra vår klass. Vi behöver tillämpa det gamla slagordet ”gör facket till en kamporganisation” – men det räcker inte om vi inte också definierar vad det är för kamp vi talar om; om vi inte beväpnar oss med arbetarklassens ideologi och fortsätter kämpa för våra mål; att störta borgarklassen och dess stat och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns varken klasser eller utsugning i världen.
”Samtidigt och helt bortsett
från den allmänna träldom, som är förbunden med lönesystemet, får arbetarklassen
inte för sig själv överdriva slutresultatet av dessa dagliga strider. Den får
inte glömma att den kämpar mot verkningarna men inte mot orsakerna till dessa
verkningar, att den visserligen bromsar den nedåtgående rörelsen men inte
förändrar dess riktning, att den använder lindrande medel men inte botar
sjukdomen. Den får därför inte gå helt upp i dessa oundvikliga gerillastrider,
som oupphörligt uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp eller ur
förändringarna på marknaden. Arbetarklassen måste förstå, att det nuvarande
systemet - trots allt det elände det bringar arbetarklassen - samtidigt går
havande med de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella
betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen:
’En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!’ borde de skriva på sin fana
den revolutionäre parollen: ’Ned med lönesystemet!’.”
(Karl Marx: Lön, pris ochprofit, 1865)
”Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot hela fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.
”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. Detta är en felaktig idé.”
(V.I. Lenin - Om strejker, 1899)
______________________________________________
* Mikael Nyberg
har på ett uttömmande sätt redogjort för hur denna ideologiska och politiska process
gick till i sina böcker ” Kapitalet.se:
myten om det postindustriella paradiset” (2001) och ”Kapitalets automatik:
mänskliga robotar och systematisk dumhet” (2020)
