Rasismen och den borgerliga "antirasismen" - två sidor av samma mynt

Vi har ofta återkommit till frågan om dagens borgerliga och småborgerliga "antirasism" och om det akuta behovet av en arbetarklassens antifascism och antirasism. D.v.s. en kamp mot fascismen och rasismen som inte utgår från borgarklassens behov, dess liberalism och dess hyckleri om "demokrati", utan från arbetarklassens och de förtryckta folkens revolutionära kamp för att störta alla de reaktionära staterna och hela det imperialistiska systemet. Vi har försökt visa hur kapitalet i sin profitjakt behöver både invandring och "invandringskritisk" rasistisk hets: för att utnyttja invandrare som en särskilt nedtryckt och exploaterad del av arbetarklassen och hetsa arbetare mot arbetare. Kort sagt, kapitalisterna behöver ha invandrare till Sverige, men de behöver också kunna reglera vilka invandrare som kommer och hur många, och de behöver förhindra att de invandrade arbetarna står upp för sina rättigheter och förenar sig med resten av arbetarklassen. Detta sammanfattas på ett utmärkt sätt i Mikael Nybergs artikel Apartheid light - den nya svenska modellen, där han bl.a. skriver så här:

"Hetsen mot invandraren förstärker utsattheten. Den är funktionell, lönsam, vinstgivande. Den främjar tillväxten av en arbetskraft som går att köpa till underpris och utnyttja i tolvtimmarspass sex, sju dagar i veckan"

När den mest intensivt utsugna och förtryckta delen av arbetarklassen gör uppror mot borgarstaten, så som vi sett under de senaste åren i arbetarkvarteren t.ex. i USA, i Frankrike, i England och i Sverige, så spelar de fascistiska grupperna och den fascistiska propagandan också en viktig roll för att mobilisera diverse samhällsskikt, inklusive vissa delar av arbetarklassen, till försvar för den borgerliga staten och den rådande ordningen. Hur mycket fascister som SD eller SMR än försöker framställa sig som "rebeller" mot "eliten", så handlar deras politik, deras "medborgargarden" och allt deras våld om att bevara systemet, om att försöka trygga sina egna hotade privilegier genom att erbjuda Wallenberg & co. ett sätt att kontrollera, splittra och hålla nere den bråkiga "pöbeln". Hetspropagandan mot "muslimer" (och generellt mot folken i de förtryckta nationerna) har inte sitt ursprung hos SD och de övriga s.k. "högerextremisterna" utan är en del av hela den borgerliga propagandan om "västerländsk civilisation" och "demokrati" för att rättfärdiga utplundringen av tredje världens förtryckta länder. Rasismen har inte sitt ursprung i rasistiska idéer, utan i imperialismens ekonomi, i dess produktionsförhållanden. De rasistiska idéerna finns därför att kapitalet behöver dem, för att upprätthålla och utöka utsugningen av arbetarklassen och de förtryckta folken. 


Den borgerliga "antirasismen": borgerlig ideologi i kapitalets tjänst

Hur förhåller sig då den borgerliga och småborgerliga "antirasismen" till allt detta? Vilka funktioner fyller den, vilket klassintresse representerar den och vad är det för ideologi den sprider? Bortsett från den öppet borgerliga politik som uttryckligen förespråkar fri invandring i exploateringssyfte (med lägre löner, tillfälliga uppehållstillstånd etc.), så ser vi hur hela den statligt sanktionerade, liberala och "vänster"-reformistiska s.k. "antirasismen" även den syftar till att försvara samma intressen som fascisterna försvarar. Liksom fascismen så syftar denna "antirasism" till klassförsoning genom en "mångkulturell" variant av borgerlig nationalism: "vi är alla svenskar"*. Fascism och rasism målas upp som ett slags "ondska" som uppstår bland den "intoleranta pöbeln", och de borgerliga politiker och intellektuella som idag sprider rasistisk propaganda i riksdagen och på ledarsidorna anklagas för att ha "gett efter för pöbeln" - d.v.s. rasismen påstås än en gång komma "underifrån". Det faktum att de rasistiska idéerna och hetspropagandan både historiskt och idag kommer från borgarklassen och dess köpta "elit" av akademiker, det försöker man dölja till varje pris. På så vis gör dessa "antirasister" fascisterna en stor tjänst, genom att hjälpa dem att framställa sig som "rebeller", som "arbetarrörelse" och genom att precis som fascisterna själva fokusera på "etnicitet" och "kultur" i stället för på klasskamp.

Några typiska exempel på denna borgerliga "antirasism" finner vi på tidningen Expos blogg. Där skriver Niclas Nilsson t.ex. att "Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre" och att lösningen är att "de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster" måste "formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden".  Det rör sig alltså om en "antirasism" som inte syftar till att störta det system som skapat rasismen och fortsätter att reproducera den, utan till att bevara systemet och förhindra att folk gör uppror mot det. I ett annat blogginlägg kopplar Daniel Poohl rasismen till "konspirationsteoretiker" som "vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Detta är en idé som idag spritt sig inom den "frihetliga" och den reformistiska "vänstern": under förevändningen att bekämpa de facto reaktionära konspirationsteorier ("Illuminati", "ZOG" etc.) så attackerar man i själva verket alla som ifrågasätter den härskande klassens ideologi och propaganda.

Pekar du på imperialisternas (i detta fall de nordamerikanska imperialisternas) systematiska planer för att kontrollera världspolitiken och opinionen genom sina think-tanks, säkerhetstjänster och diverse NGO:s, deras otaliga och väl dokumenterade militärkupper och "färgrevolutioner", så är du en "foliehatt". Avslöjar du borgarpressens lögner och krigshets så är du en "konspirationsteoretiker". Poohl skriver "konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen". Enligt "antirasister" som Daniel Poohl så måste vi alltså, för att bekämpa rasismen, lära oss förstå att "saker händer av en slump" och inte hålla på och snoka i makthavarnas planer. Vi ska inte vända oss emot "makteliten", utan mot dem som ifrågasätter borgarklassens diktatur, dess massmedia, dess "vetenskapliga objektivitet" och dess "parlamentariska demokrati".

I ytterligare en artikel skriver Poohl att "...så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverige-demokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." Enligt Poohl är problemet alltså inte att SD ljuger och att deras lögner är utformade för att tjäna borgarklassens utsugning av arbetarklassen - nej, problemet är tydligen själva idén att det överhuvud taget finns en sanning. Den ideologi som Poohl här marknadsför som "antirasistisk" är samma "postmoderna" reaktionära smörja som sedan 70-80-talet berett vägen för fascismens återkomst med hjälp av fanatisk antikommunism och kunskapsrelativism. Det är inte det imperialistiska systemet och dess utsugning och förtryck vi ska bekämpa, utan de "totalitära idéerna" och alla som ifrågasätter den borgerliga ordningen.


"Antirasismen" till försvar för systemet och borgarstaten

På detta sätt får människor idag lära sig att "antirasism" är liktydigt med att lydigt underordna sig det rådande systemet, att svära trohet till borgarklassens s.k. "demokrati" och dess våldsmonopol. Enligt de borgerliga "antirasisterna" är problemet med fascisterna inte att de försvarar utsugar- och förtryckarsystemet, utan att de "tar lagen i egna händer". Även denna ståndpunkt har slagit rot inom en stor del av den s.k. "vänstern", och påverkat även de (före detta?) militanta antifascisternas politik. Även där har borgarklassen lyckats plantera in idén att om vi trotsar borgarstatens våldsmonopol så blir vi "likadana som fascisterna", och att vi därför nu uteslutande måste ägna oss åt fredlig "organisering". Kampen mot fascism och rasism uppfattas inte längre som en kamp mot borgarstaten, för arbetarklassens makt, utan som en kamp mot "ondskefulla idéer", mot det som borgarna kallar "auktoritära" och "våldsbejakande" ideologier. Den imperialistiska storbourgeoisien, d.v.s. de största, rikaste och mest blodbesudlade kapitalisterna och deras imperialistiska stater, behandlas nu i praktiken av den revisionistiska och anarkistiska "vänstern" som en allierad, en bundsförvant i kampen mot allt som samma borgare kallar för "totalitärt" eller "antidemokratiskt". Detta syns också i denna "vänsters" nuvarande stöd till imperialismens "krig mot terrorismen": nu är det ISIS, Assad, Ryssland m.fl. som är "det onda imperiet", medan de största folkmördarna, de nordamerikanska imperialisterna, mer eller mindre uttalat ses som "frihetens" och "demokratins" försvarare. Det är som någon sade om fascisterna: "de är som en hund i koppel, som skäller på vem husse än säger åt dem att skälla på, men som aldrig någonsin skulle få för sig att skälla på husse". Liknelsen stämmer idag tyvärr även på en stor del av "vänstern".

Arbetarklassen och de klass-medvetna, revolutionära anti-fascisterna har ingenting att vinna på att underordna sig eller acceptera denna liberala, borgerliga s.k. "antirasism". Den objektiva sanningen är att fascismen och rasismen helt och hållet är borgarklassens skapelser och tjänar borgarklassens ekonomiska och politiska intressen. De fascistiska rörelserna i historien - och idag - har alltid finansierats, främjats och styrts av en eller annan fraktion av storbourgeoisien, och mobiliserar huvudsakligen småbourgeoisien, arbetararistokratin och trasproletariatet för att gå kapitalets ärenden och bekämpa arbetarklassen. Periodvis har borgarna lyckats smitta delar av arbetarklassen med sin rasism och vända arbetare mot arbetare, men ju mer klassmedveten klassen har blivit, ju mer den har förstått sin historiska roll och tagit till sig marxismen - arbetarklassens vetenskapliga ideologi - desto mer har den genomskådat fascismens och rasismens borgerliga väsen och gått i spetsen för kampen mot dem. Fascismen och rasismen, liksom liberalismen och hyckleriet om de "mänskliga rättigheterna" och den "västerländska demokratin", är delar av en och samma borgerliga ideologi och tjänar som vapen i borgarklassens klasskrig mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

En avdelning av tyska Roter Frontkämpferbund (Röda
frontkämpeförbundet), arbetarklassens antifascistiska
väpnade skyddskår bildad av Tysklands Kommunistiska
 Parti 1924. 

______________________________________________

* Här kan det vara bra att komma ihåg de fascistiska regimer där rasismen inte har haft någon viktig roll i den fascistiska politiken: i Mussolinis fascistiska Italien och Francos Spanien var det inte "rasen" som spelade roll, utan nationen i sig: "vi är alla italienare" eller "vi är alla spanjorer".

En "vänster" eller en arbetarrörelse?

När vi tittar på dagens "vänsterrörelse", på dess diskussioner, dess pamfletter och dess framträdanden vid offentliga manifestationer, så är det en sak som slår oss gång på gång: den närmast totala frånvaron av arbetarklassen, dess intressen och dess mål. "Vänster"-grupper, parlamentariska liksom utomparlamentariska, talar vitt och brett om "anti-kapitalism", "antirasism", "antisexism", "antihomofobi", och t.o.m. om "klasskamp", men arbetarklassen - de miljoner unga och gamla som bebor landets arbetarförorter och sliter varje dag, långt borta från småborgarnas livsstilsproblem - den hålls på bekvämt avstånd. Eller, nu överdriver vi förstås: en del arbetare släpps in och tillåts stiga i "vänsterns" ledningshierarkier, på villkoret att de låter sig förborgerligas och hjälper till att lugna ner de arbetare som fortfarande är "bråkstakar" med löften om den "välfärd" som skall komma om de bara röstar på rätt parti, eller om de bara accepterar småborgarnas moraliska riktlinjer.

Brödupproret i Göteborg, 1917

I stället för en arbetarrörelse verkar vi ha fått en "vänster" som grundar sin politik på den härskande klassens myter om det "postindustriella samhället", och reducerar arbetarklassen till en bland flera s.k. "missgynnade" grupper, som skall "inkluderas" i kampen. Borgarklassen kan acceptera allehanda "marxistiska" analyser av samhället, men den vill till varje pris utplåna den grundläggande marxistiska principen, att arbetarklassen är den klass som skall ta makten, eftersom den är den enda klassen vars objektiva intressen är konsekvent revolutionära, den som "inte har något annat att förlora än sina bojor, men en värld att vinna". I stället för att de revolutionära intellektuella, oavsett klassbakgrund, förenar sig med arbetarklassen, ställer sig i dess tjänst och kämpar tillsammans med den, så "inbjuds" de proletära förortsungdomarna idag att delta i rörelsen under de småborgerliga intellektuellas ledning, under deras paroller och på deras villkor. För en sådan "vänster" är det bättre att arbetarna definieras som "rasifierade", ”svenskar” eller som "prekariat" än att de blir klassmedvetna proletärer och organiserar sig som klass för att ta makten. För en sådan "vänster" är upproren i förorterna något skrämmande som måste tyglas och tämjas med "välfärdsreformer" och "politiskt korrekt" uppfostran, eller möjligtvis "inkluderas" som ett användbart "mångkulturellt" inslag i reformsträvandena - vad som helst bara de inte utvecklas till en disciplinerad och organiserad kamp för att ta makten, en proletär revolution.

Ingen kan förneka att det inom "vänstern" även i Sverige finns en massa människor som kämpar hårt och ärligt för att vi skall kunna göra slut på utsugningen och bygga en annan värld. Problemet är att om vi tittar på dem som oftast dominerar och leder rörelserna, så finner vi samma fenomen hos de autonoma, hos vänsterpartiet och hos de s.k. kommunistpartierna (KP, SKP); de som dominerar i dessa grupper förfinar sina väl avvägda idéer om hur den framtida moraliskt upphöjda och "rättvisa", "antiauktoritära" revolutionen eller "demokratiska socialismen" borde se ut, men när klasshatet från förorterna stirrar dem i ansiktet ryggar de tillbaka. Den ene tar avstånd från "vänsterextremt våld", den andre från "auktoritär marxism", den tredje kallar upproriska arbetarungdomar i förorterna för "trasproletärer" och drömmer sig tillbaka till det socialdemokratiska "folkhemmet". Under tiden skrattar borgarna hela vägen till banken, och deras fascistiska vakthundar behöver inte ens ljuga när de kallar denna vänster för "kulturelit".

Husby 2013

Hur blev det då så här? Kortfattat kan man säga att den "vänster" vi har idag är vad som blev kvar när kappvändande intellektuella verkställde den härskande klassens order om att rensa ut marxismen, d.v.s. arbetarklassens ideologi. Den marxism som hade utvecklats genom att framgångsrikt praktiseras i den internationella arbetarklassens dagliga kamp och i socialistiska revolutioner i Sovjetunionen (fram till ’56) och Kina (fram till ’76) blev i det närmaste förbjuden, och alla nya generationer skulle vaccineras mot dess upproriska smitta. Kvar blev en "vänster" som påstår att den gjort sig av med det "föråldrade" och "dogmatiska", när den i själva verket gjort sig av med allt det revolutionära, och gått tillbaka till den småborgerliga och borgerliga "socialism" som vegeterade i sin egen hopplöshet innan marxismen och den revolutionära arbetarrörelsen uppstod en gång i tiden.

T.o.m. bland de mest militanta antifascister talas det idag om klassamhället som om det vore något som skapas av vissa regeringars "exkluderande" politik, och medan de försvarar rätten att använda våld i "självförsvar" mot fascister, så verkar kampen i övrigt ses som något slags diffust reformprojekt för "mänskliga rättigheter". D.v.s. allt annat än en proletär revolution, i vilken arbetarklassen skapar sin förtrupp, sitt parti, som vägleder hela klassen baserat på hela klassens erfarenheter, som enar arbetarklassen och folket kring en enhetlig linje och ett konkret program, som beväpnar klassen för att börja bygga arbetarstaten och samtidigt krossa borgarstaten, och som inte slutar kämpa förrän det inte längre finns några klasser eller någon utsugning.  Att det finns ett skikt av småborgerliga karriärister inom "vänstern", som skräms av tanken på arbetarstat och proletär revolution och inte vill förlora de privilegier som den imperialistiska staten erbjuder dem, det är ingenting nytt. Att just detta skikt har väldigt lätt för att hamna i ledande positioner inom rörelserna, det är heller ingenting nytt. Småborgarna och de intellektuella har en viktig roll, de är arbetarklassens självklara bundsförvanter – men problemet uppstår när man låter dem leda och forma rörelsen efter sin egen världsbild i stället för att vägledas av arbetarklassen och dess ideologi. Vi avslutar med att se vad Karl Marx, Lenin och Rosa Luxemburg hade att säga, då de slogs mot samma problem på sin tid:

"Programmet [för socialism] skall inte uppges utan endast uppskjutas - på obestämd tid. Man antar det, men egentligen inte för sig själv och för sin egen livstid utan postumt, som ett arvegods för barn och barnbarn. Under tiden inriktar man "hela sin kraft och energi" på allehanda futiliteter och på att sätta lappar här och var på den kapitalistiska samhällsordningen, så att det ändå skall se ut som om något skedde utan att bourgeoisien samtidigt blir förskräckt. (...)
Vi har sedan nära 40 år tillbaka i klasskampen sett historiens innersta drivkraft och speciellt framhållit klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet som den moderna sociala omvälvningens stora hävstång. Vi kan alltså omöjligt gå samman med folk som vill stryka denna klasskamp ur rörelsen. Vid grundandet av Internationalen formulerade vi stridsropet: Arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk. Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor- och småborgare. " (Marx  - cirkulärbrev) 

"Människor som uttalar sig till förmån för metoden att reformera lagstiftningen i stället för och i motsats till erövringen av den politiska makten och den sociala revolutionen, väljer i verkligheten inte en lugnare, stillsammare och långsammare väg till samma mål, utan ett annat mål. I stället för att ta ställning för etablerandet av ett nytt samhälle tar de ställning för det ytliga modifierandet av det gamla samhället." (Rosa Luxemburg) 

”Det är ett faktum att "borgerliga arbetarpartier" som politisk företeelse redan uppstått i alla avancerade kapitalistiska länder, att utan en energisk, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier - eller, om ni så vill, grupper, riktningar o.s.v. - det inte ens kan bli tal om kamp mot imperialismen, om marxism eller om socialistisk arbetarrörelse. Tjcheidzes grupp, Nasje Delo och Golos Truda i Ryssland samt OK-anhängarna i utlandet är inget annat än en variant av ett av dessa partier. Vi har inte den minsta anledning tro, att dessa partier kan försvinna före den sociala revolutionen. Tvärtom: ju närmare denna revolution kommer, ju starkare den flammar upp, ju tvärare och våldsammare övergångarna och sprången i dess förlopp blir, desto större roll kommer den revolutionära masströmmens kamp mot den opportunistiska, kälkborgerliga strömningen i arbetarrörelsen att spela.” (Lenin - Imperialismen och splittringen inom socialismen)