onsdag 22 januari 2020

Imperialismens kris, ”nyliberalismen” och fascismen


Den s.k. ”nyliberala” politiken (nedskärningarna i vården, angreppen på arbetarklassens rättigheter o.s.v.) och den växande fascismen och rasismen behandlas alltför ofta som två separata problem. I den mån det pekas på kopplingen mellan dem så är det ofta bara i den meningen att ”nyliberalism och fattigdom leder till rasism därför att folk blir missnöjda och desperata”. Det är en tolkning som undviker att ta tag i själva grundproblemet. I själva verket är de två fenomenen inte bara sammankopplade; de är två inslag i en högst medveten och planerad politik utformad av det härskande imperialistiska monopolkapitalet, i ett försök att rädda sig ur den djupa och allmänna kris som kapitalismen – det imperialistiska världssystemet – befinner sig i.

1935 sammanfattade Georgi Dimitrov fascismens ursprung och syfte i ett berömt tal, där han bl.a. slog fast:

”I en situation, då den mest djupgående ekonomiska kris brutit ut, då kapitalismens allmänna kris skarpt tillspetsats och då de arbetande massorna håller på att revolutioneras, gick fascismen över till en bred offensiv. Den härskande bourgeoisien söker alltmera sin räddning i fascismen för att kunna genomföra utomordentliga plundringsåtgärder mot de arbetande, för att förbereda det imperialistiska rovkriget, överfall på Sovjetunionen, Kinas utplundring och delning samt för att på grundvalen av allt detta kunna förebygga revolutionen.
De imperialistiska kretsarna försöker att vältra hela krisens börda över på de arbetandes skuldror. Därtill behöver de fascismen.” [vår understrykning - JB]

Idag liksom 1935 befinner sig hela den kapitalistiska världsekonomin i kris; den återhämtade sig aldrig efter den senaste stora kraschen 2008, och även borgerliga ekonomer menar att nästa krasch inte är långt borta. Idag liksom 1935 reser sig arbetarklassen och folken i uppror, inte bara i tredje världen utan även i själva de imperialistiska ”västländerna”. Samtidigt rustar supermakterna och de övriga imperialistmakterna för nästa stora omfördelningskrig, och deras plundrings- och folkmordskrig mot de förtryckta nationerna avlöser varandra. Till skillnad från situationen under 1900-talet så finns det idag inga socialistiska länder i världen, vilket tillsammans med den ekonomiska krisen och den allmänna kontrarevolutionära offensiven gör att den tidigare metoden för att stabilisera kapitalismen – genom ”välfärdsstaten”- inte längre är aktuell. I stället gäller det att maximera profiten på alla tänkbara sätt och minimera alla utgifter som inte skapar omedelbar vinst åt utsugarklassen. Det som kallas ”nyliberalism” är ingenting nytt, det är en återgång till gammal klassisk kapitalism. Som sagt, krisens börda ska ”vältras över på de arbetandes skuldror”; i första hand de arbetande folken i tredje världens förtryckta nationer, men även i imperialistiska länder som USA, Tyskland och Sverige. Allt för att kapitalismens kris inte ska drabba kapitalisterna själva.


Nedskärningar och fascism

Den ”nyliberala shockdoktrin” som först testades i Chile, Sydafrika och en lång rad andra länder tillämpas nu sedan ett bra tag i allt högre grad även i länder som Sverige, och liksom i de länderna så kombineras nedskärningar och privatiseringar även här med en ideologi och en politik utformad för att slå ner och förhindra uppror: alltmer öppen och skamlös borgerlig diktatur, skärpt repression och kontrarevolutionärt våld, fascism, borgerlig nationalism och rasism. Det fascistiska hotet kommer inte från SD eller NMR, eller Trump, eller AFD (även om de är en del av det), utan från själva kapitalismen – imperialismen – i sig, från den olösliga situation som systemet befinner sig i. Även om borgarklassen mot förmodan skulle låta något av sina borgerliga ”vänsterpartier” genomföra någon grad av socialdemokratisk ”välfärd” så skulle det inte förändra denna situation; det skulle vara en ”välfärd” bekostad genom de imperialistiska staternas och storföretagens utplundring av tredje världens förtryckta folk, och det skulle inte förändra det faktum att arbetarklassen och folket även i Sverige fortfarande skulle få betala priset för kapitalets kris. Kapitalets behov av fascism skulle inte försvinna, vi skulle snarare få en mer klassisk, fullt ut korporativ ”klassförsonings”-variant av den. Reformisternas dröm om ”välfärdsreformer” är inte en dröm om ett annat samhälle, utan en hopplös illusion om att bromsa kapitalismens kris, att rädda kapitalismen från undergång.

Allt detta utgör grunden för att förstå det som händer i Sverige idag. För att förhindra att de katastrofala nedskärningarna i sjukvården, angreppen på strejkrätten, bemanningsföretagens gangstervälde o.s.v. leder till ännu mer uppror (och i förlängningen ökat klassmedvetande och revolutionär organisering) så behöver den svenska borgarklassen fascism, repression och rasism. Den har därför under flera år – med hjälp av samtliga riksdagspartier och de stora mediemonopolen - bedrivit en omfattande lögnkampanj för att skylla problemen på ”invandringen”, på ”främmande kulturer” och ”bristande integration”. Målet är inte – oavsett vad Åkesson och hans gäng tänker – att slänga ut invandrarna, utan att maximera utsugningen av de fattigaste invandrarna såsom en särskilt nedtryckt och rättslös del av arbetarklassen, och samtidigt mobilisera småbourgeoisien och arbetararistokratin i en ultrareaktionär/fascistisk massrörelse till försvar för monopolbourgeoisiens absoluta makt, till försvar för dess imperialistiska statsapparat och dess plundring och krig i tredje världen.


Repression och rasism i profitens tjänst

Som en del av denna politik genomförs nu en omfattande intensifiering av den våldsamma repressionen mot arbetarklassen och dess närmaste allierade. Under förevändning av en (i huvudsak påhittad) ”brottsvåg” och ”ökning av våldet” genomförs nu vad som i princip är lokala undantagstillstånd (visitationszoner, ”operation rimfrost” etc.), övervakning med drönare i arbetarområden, lagändringar som tillåter obegränsad kameraövervakning och telefonavlyssning utan särskilt tillstånd etc. Öppet rasistiska övergrepp från poliser och väktare förekommer allt oftare. Öppet fascistiska och rasistiska organisationer rehabiliteras och normaliseras. Politiker från diverse partier vill sätta in militären mot folket. Delar av den s.k. ”vänstern” hjälper villigt till att framställa denna borgarklassens fascistiska hetskampanj som något ”folkligt” och t.o.m. ”proletärt” under paroller om att ”förstå folks oro”. Men målet är inte att få bort maffiaverksamhet, gatuvåld och droghandel – det är ju ändå inte borgarklassen som drabbas av sådant – utan att använda dem som ursäkt för repressionen och stärkandet av den alltmer öppna borgerliga diktaturen.

Det är t.ex. därför politiker i Malmö, samtidigt som ”hårda tag” sätts in mot ”brottsvågen” på Möllevången, kan genomföra drastiska nedskärningar i skolorna i samma område; Möllevångsskolan, Sofielundsskolan och Sorgenfriskolan. Det är inte längre meningen att arbetarklassens ungdomar ska ges en chans eller få en utbildning; de ska inte bli yrkeskunniga utbildade arbetare utan rättslösa, fattiga arbetare som utför de sämst betalda, farligaste och otryggaste arbetena, och fungera som en arbetslös reserv av billig arbetskraft. ”Låt invandrarbarn som kan hitta jobb tidigt avsluta grundskolan i förtid – inför kortare skoltid för elever som gett upp” menar en skribent i DN. Om en del av dem på grund av detta dras in i droghandel och gangsteraffärer så är det en acceptabel bieffekt, vilken som sagt också fyller sin funktion i det kapitalistiska systemet.

För att kunna genomdriva den här politiken behöver kapitalets representanter mer och mer överge sina demokratiskt-liberala floskler och använda en alltmer öppet rasistisk och fascistisk retorik. Nyamko Sabuni (L) förnekar rakt av att brottslighet skulle ha något med arbetslöshet att göra: ”jag tror inte att svaret är att det finns hög arbetslöshet” säger hon, och lyfter i stället fram att ”Sverige har dålig koll på sina gränser”. Oavsett vilka ”humanistiska”, ”antirasistiska” och borgerligt demokratiska värderingar de liberala eller socialdemokratiska politikerna och journalisterna må stoltsera med, så tvingas de överge dem då de inte längre tjänar deras huvuduppgift: att försvara borgarklassens oinskränkta makt och egendom till varje pris. Hur misskrediterad rasbiologin än blev efter hitlerfascismens nederlag, så har den aldrig på riktigt lämnat borgarklassens tankar och plockas nu fram allt oftare i hopp om en fullständig comeback. Den ”digitala byrån och publicisten” KIT (som består av ”journalister som format sina karriärer på platser som TT, DN, SvD, Aftonbladet, Popular Science, IDG, Aller och Bonnier Tidskrifter”) publicerade för ett par år sedan en artikelserie med titeln ”tänk om kriminalitet sitter i generna?”. Budskapet sammanfattas såhär: ”I Sverige pratar vi om individ, ekonomi och utsatta områden när vi diskuterar våldsbrott, sällan familj och aldrig ärftlighet. Är det rimligt?” I artiklarna intervjuas bl.a. en genetikforskare som påstår sig ha kommit fram till att fattigdom och brottslighet inte alls beror på samhällsförhållanden, utan är genetiskt betingade. Den påstått ”vänstervridna” statliga televisionen SVT, förutom att den dagligen prånglar ut den fascistiska hetspropagandan om ”integration” och ”brottsvåg”, rapporterar om situationen i Chile genom att helt okritiskt publicera den ultrareaktionära CIA- och Pinochet-trogna tidningen ”Mercurios” version av händelserna (i vilken regimen är en rättfärdig regering som angrips av kriminella plundrande folkmassor).

Som sagt, hotet om fascism och reaktionär terror avvärjs inte genom att försöka rösta bort SD eller förbjuda NMR, eftersom hotet kommer från den härskande klassen och dess stat – inte från några ”extremistiska sekter”. Vi kan inte bekämpa repressionen eller rasismen genom att förlita oss på några humanistiska liberaler eller några ”vänsterpartier” och deras löften om välfärdsreformer, därför att orsakerna ligger i själva systemet. Så länge borgarklassen och dess stat kontrollerar produktionsmedlen, polisen, de väpnade styrkorna, rättsväsendet, massmedia och utbildningssystemet, och så länge imperialisterna suger ut och förtrycker tredje världens folk, så spelar det ingen roll vilka partier de låter oss rösta fram; det är ändå deras diktatur. Den allmänna reaktionariseringen och fascismen drivs nu fram på olika sätt av alla kapitalets representanter, av hela deras statsapparat och alla dess ”demokratiska” institutioner. Kampen mot fascismen, repressionen och rasismen kan inte föras inom systemet, utan bara i kampen för att störta det; och bara under ledning av den enda klass som är kapabel att störta utsugarna och bygga ett annat samhälle: arbetarklassen.