Protester i Chile, Ecuador, Irak, Libanon: Det är imperialismen som är fienden!

Revolutionär situation och reaktionär propaganda

Just nu pågår stora och våldsamma folkliga protester på många platser i världen; de mest omfattande och omtalade just nu är de i Chile, Ecuador, Irak och Libanon. Vad de alla har gemensamt är att de är rättfärdiga folkliga protester mot de styrande regeringarnas attacker på det arbetande folkets livsvillkor och rättigheter; höjda bränslepriser, s.k. ”nyliberala” nedskärningar och privatiseringar, korruption och allt hårdare repression och diktatur. Det är spontana protester i städerna, men som ofta går samman med de fattiga böndernas ständigt pågående kamp för rätten till sin jord, och i samtliga fall är de storslagna exempel på hur massorna vägrar gå ner på knä och vända andra kinden till, hur brutalt de reaktionära staterna än försöker slå ner upproren med sitt kontrarevolutionära våld. Även om de är spontana protester utan en medveten revolutionär ledning, och därför i sig själva inte kommer att kunna åstadkomma någon revolution, så är de tydliga bevis på den revolutionära situation som råder i dessa länder och runtom i världen.

Det handlar alltså om protester som förtjänar allt stöd från arbetarklassen och folket här i Sverige och Europa, men den som försöker följa händelserna via borgerliga media eller genom den reformistiska ”vänsterns” rapporter kommer att få svårt att skaffa sig en sann bild av vad det är som händer. Den reaktionära pressen beskriver omväxlande dylika protester som antingen ”extremistiskt pöbelvälde” eller som ”progressiv demokratirörelse” beroende på om de kan tänkas hota eller gynna den egna imperialistiska borgarklassens profiter och politiska intressen. Varje protest beskrivs lösryckt från sitt historiska, ekonomiska, politiska och globala sammanhang. Situationen i förtryckta länder i tredje världen skylls på ”outvecklad demokrati”, som om det rörde sig om bråk bland ociviliserade, våldsbenägna barbarer. I den officiella, statligt godkända berättelsen existerar inte imperialismen; d.v.s. ett fåtal imperialistiska supermakters och mindre imperialistmakters utsugning och förtryck av tredje världens folk liksom av folken i själva de imperialistiska länderna.

Reformistisk ”vänster” i imperialismens ledband

Samma världsbild verkar råda hos den borgerliga, reformistiska ”vänstern” här hemma, då den som vanligt tar på sig rollen att ”förklara” händelserna och organisera stödet till protesterna på ett sådant sätt så att de inte går ”för långt” och blir ett hot mot det rådande systemet. Kajsa Ekis Ekman lyckas således skriva en hel artikel om protesterna i Chile, Libanon och Ecuador utan att ens nämna ordet imperialism. Samma sak ser vi i introduktionen till demonstrationen i Malmö den 2 november ”mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som det kurdiska, irakiska, chilenska och ursprungsfolken upplever”. Enligt organisatörerna (Allt åt alla, SUF, Ung Vänster, Rojavakommittéerna m.fl.) så var det en demonstration mot ”de turkiska, irakiska och chilenska auktoritära- och fasciststaterna” och deras ”kränkningar av mänskliga rättigheter”. Inte heller här nämns imperialismen ens i förbigående.

Santiago, Chile 2019

Även om det förstås är sant att dessa är reaktionära stater och regeringar vars kontrarevolutionära våld och repression ska fördömas och krossas, så blir det en förvrängd och lögnaktig bild som förmedlas när själva utgångspunkten är samma världsbild som prånglas ut i hela borgarpressen. Såväl i Ekmans artikel som i stöddemonstrationernas uttalanden och i alla den borgerliga ”vänsterns” ställningstaganden så är det ”nyliberalismen”, ”korruptionen” och ”bristen på demokrati” som är problemen i dessa länder, och den ”lösning” som föreslås verkar vara att förvandla dem till mer ”demokratiska” och ”civiliserade” kapitalistiska länder och att rösta fram s.k. ”vänsterregeringar”. I de fall då denna ”vänster” faktiskt pekar på imperialismens roll, så mynnar det alltid ut i att det är en specifik imperialistmakt eller dess regering som är problemet, inte imperialismen i sin helhet; och ”lösningen” blir då att sätta sitt hopp till någon av de ”goda imperialisterna”, vilket kan vara antingen Ryssland, Kina eller någon självutnämnd ”humanitär stormakt” såsom Sverige, beroende på vilken typ av borgerlig "vänster" det är som uttalar sig. 

”Stödet” till de folkliga protesterna består i stort sett av att ”sätta press på” den svenska imperialiststaten och övriga imperialister om att de ska ”kritisera” och ”vidta åtgärder”. I fallet Syrien/Kurdistan går man t.o.m. så långt att man kräver MER imperialistisk militär intervention. Utgångspunkten för denna ”vänsters” utrikespolitik är att imperialismen (och kanske särskilt den svenska imperialismen) står för ”goda demokratiska värden” och därför bör sprida den ”västerländska civilisationen” i de stackars efterblivna länder som påstås lida av effekterna av ”nationalism” och ”religiös extremism”. Låter det bekant? Ja, det är samma gamla ultrareaktionära rasistiska dravel om ”den vite mannens börda” som utsugarklasserna prackat på oss ända sedan kolonialtiden.

Imperialismen är arbetarklassens och folkens huvudfiende

Det som är grundläggande för att förstå situationen i Chile, Ecuador, Libanon, Irak eller Syrien är att de är länder som sugs ut och förtrycks av imperialismen. Ända sedan kolonialmakterna och senare imperialisterna började dela upp kolonierna emellan sig och plundra och mörda deras folk, så har de inte tillåtit dessa länder att utveckla någon verklig självständighet, varken ekonomiskt eller politiskt. I stället för den imperialistiska kapitalism som vi har i t.ex. USA, Tyskland eller Sverige, så har dessa länder en s.k. byråkratkapitalism och en härskande klass som är helt bunden till en eller annan imperialistisk supermakt eller makt. P.g.a. imperialismens dominans genomfördes där aldrig någon borgerlig revolution, och därför sugs fattigbönderna fortfarande ut av godsherrar under halvfeodala förhållanden som upprätthålls av imperialisterna. Även om imperialisterna inte alltid kan kontrollera politiken i de förtryckta nationerna fullständigt, så kvarstår alltid det faktum att hela deras produktion är utformad för att gynna de imperialistiska staterna och storföretagen – en ordning som upprätthålls genom de imperialistiska staternas arméer och av ländernas egna reaktionära stater, bundna till imperialismen. Idag är det fortfarande USA som är den största och hegemoniska supermakten, även om den idag befinner sig i allt djupare kris och tvingas försvara sitt herravälde mot de ryska och kinesiska supermakterna som gör intåg såväl i Latinamerika som i Mellanöstern och andra delar av världen. Ingen av dessa imperialister är "bättre" än någon av de övriga. De är alla imperialister. 

Ekonomin och politiken i dessa förtryckta länder utvecklas helt på imperialismens villkor. När imperialismen befinner sig i kris så blir det i första hand dessa länders arbetarklass och folk som får betala priset. Periodvis har imperialismen kunnat tillåta vissa ”välfärdsrefomer” och s.k. ”vänsterregeringar” (Allende i Chile, Morales i Bolivia, Correa i Ecuador o.s.v.) för att lugna folket och undvika revolution, men så fort en sådan politik inte längre tjänar imperialismens intressen så är det åter dags för gammal vanlig kapitalism (s.k. ”nyliberalism”). Det politiska spelet i dessa länder handlar oftast om motsättningar mellan olika fraktioner av den härskande klassen, framför allt mellan den kompradora borgarklassen (privata monopol) och den byråkratiska fraktionen (statliga monopol), men de är båda underkastade imperialismen och tjänar dess fortsatta dominans. Samtidigt slåss de olika imperialistmakterna om kontrollen, och kan knyta till sig den ena eller andra fraktionen av den inhemska borgarklassen (se t.ex. Maduro-regimen i Venezuela, som hittills lydigt har garanterat USA:s utplundring av landet men nu lutar sig allt mer mot de ryska och kinesiska imperialisterna). Ingen av de ”vänsterregeringar” som hyllas av Kajsa Ekis Ekman m.fl. har gjort någonting – och kommer aldrig att kunna göra någonting - för att förändra denna situation. Oavsett vilka ”välfärdsreformer” de må ha genomfört för vissa delar av befolkningen, så har deras uppgift alltid varit att upprätthålla och stärka den reaktionära staten och garantera den ena eller andra imperialistmaktens fortsatta utsugning och dominans.

Den första förutsättningen för att kunna avskaffa kapitalismen och bygga ett annat samhälle i dessa förtryckta länder är att göra sig av med den imperialistiska dominansen, d.v.s. slänga ut alla de imperialistiska staterna och storföretagen, konfiskera deras egendom och upprätta verkligt nationellt oberoende. Utan detta blir allt prat om ”socialism” och ”demokrati” bara lögnaktigt struntprat. De nu pågående kamperna mot imperialism, fascism och fattigdom runtom i världen visar tydligt att så länge kamperna leds av borgerliga och småborgerliga krafter så kan de inte uppnå mer än – i bästa

Libanon 2019

fall – tillfälliga lättnader för delar av befolkningen och blir ofta i praktiken i stället brickor i spelet mellan imperialistmakterna, vilka som bekant också ofta drar igång sina egna ”folkliga protester” som en del av detta spel (tex. "Euromaidan" i Ukraina). Lika lite som vi kan göra oss av med den svenska imperialiststaten genom att gå och rösta i dess val, lika lite kan de förtryckta folken göra sig av med imperialisterna via de borgerliga parlamenten eller genom några regionala ”demokratiska experiment” understödda av imperialismens arméer. För att göra revolution – d.v.s. organisera och beväpna folket och slänga ut alla imperialisterna genom nationellt befrielsekrig, folkkrig som krossar den reaktionära staten och bygger upp den nya – så krävs det att arbetarklassen och dess ideologi leder kampen genom sina kommunistiska partier. Detta är den linje som den marxistiska, revolutionära arbetarrörelsen alltid har försvarat och tillämpat, och idag finns det även i t.ex. Chile och Ecuador kamrater som bygger upp sina marxist-leninist-maoistiska partier och deltar i kamperna för att ge de kämpande massorna den ledning de kräver. Den ledning som krävs för att inte fortsätta att gång på gång lida nederlag, bli förrådda av falska "vänster"-ledare och se regering efter regering gå imperialisternas ärenden; för att i stället krossa hela utsugarsystemet och bygga ett nytt samhälle.

Mot denna proletära, revolutionära internationalism står den pro-imperialistiska, socialchauvinistiska ”vänster” som imperialismen har gett upphov till i de imperialistiska länderna under mer än ett sekel. Det är en ”vänster” som är beroende av och sammanvuxen med de imperialistiska staterna och med diverse ”teorier” försöker försköna imperialismen och göra arbetarklassen och folket till dess medbrottslingar. Den senaste varianten av denna socialchauvinism har lanserats av ”postmarxististiska” charlataner som Antonio Negri m.fl., som motsätter sig såväl den nationella befrielserörelsen mot imperialismen som den proletära revolutionen. Enligt dem har den ”imperiella” närvaron i de förtryckta länderna en ”positiv roll”, och i stället för att krossa de reaktionära staterna så ska vi gradvis ”tvinga fram förändring” genom olika typer av ”lokalt självstyre”. I enlighet med anarkistisk tradition så glorifierar de det spontana och oorganiserade och förkastar behovet av proletär ledning och organisation. De hävdar att de är emot ”nationalstaten”, men i praktiken förespråkar de de imperialistiska och reaktionära staternas bevarande och förkastar den revolutionära staten. Som Lenin sammanfattade opportunisternas ståndpunkt; de säger ”kämpa men understå er inte att segra! Förstör inte bourgeoisins statsmaskineri, ersätt inte den borgerliga ’statsorganisationen’ med en proletär ’statsorganisation’!"

Dessa ”teorier” tillämpas idag även av vissa rörelser i tredje världen som övergett marxismen och den nationella befrielsen. PKK:s ledare Abdullah Öcalan har deklarerat att klasskampen inte längre är det centrala; att den ”västerländska demokratin” (alltså imperialismen) är det bästa tänkbara systemet, att det finns ett ”behov av imperiell ledning” i Mellanöstern och att kampen för självständighet måste överges. YPG i Syrien följer troget Öcalans linje, och har därför – i stället för att förena sin kamp med de arabiska och de övriga folkens kamp mot imperialismen – gjort sig till imperialismens legosoldater, lovat att försvara utsugarklassernas privategendom och bistår imperialisterna i att plundra Syriens naturtillgångar. Varken sådana rörelser, som tillämpar anarkistiska och korporativa ”vänster”-teorier uttänkta på imperialismens universitet, eller de regeringar och rörelser som pratar om ”revolution” men i praktiken är lakejer åt den ena eller andra supermakten (se Venezuela), kommer att kunna leda de förtryckta folkens uppror till seger. De här hemma som vill stödja dessa rättfärdiga kamper gör bäst i att fokusera på kampen mot allas vår huvudfiende, imperialismen, och som en del av detta börja med kampen mot den svenska imperialistiska staten i stället för att springa dess ärenden.

”Imperialismen kommer inte att bestå länge, ty den begår alltid illgärningar. Den envisas med att i alla länder fostra och stödja reaktionärer som är emot folket, den har med våld tillskansat sig många kolonier och halvkolonier och många militära baser, och den hotar freden med kärnvapenkrig. Sålunda har mer än 90 procent av folken i världen av imperialismen tvingats att resa sig eller kommer att tvingas att resa sig i kamp emot den. Ändå lever imperialismen alltjämt, den löper alltjämt amok i Asien, Afrika och Latinamerika. I västerlandet förtrycker imperialismen fortfarande sitt eget folk. Denna situation måste förändras. Uppgiften för folken i hela världen är att sätta stopp för den aggression och det förtryck som utövas av imperialismen, framför allt av den amerikanska imperialismen.” (Mao Tse-tung)

YPG ger syrisk flygbas till USA - om YPG och "vänsterns" stöd till imperialismens krig

Enligt uppgifter från Al-Jazeera har den kurdiska gerillan YPG nyligen skänkt ett flygfält i Syrien till USA, för att användas som bas för supermaktens aggressionskrig: "Flygfältet blir den första USA-kontrollerade flygbasen i Syrien, och har tidigare kontrolleras av USA- och Sverige-stödda kurdiska YPG. Flygfältet ligger nära Syriens gräns mot Irak och Turkiet. 'Enligt en överenskommelse med YPG har USA fått kontroll över flygplatsen. Syftet med affären är stödja SDF genom att tillhandahålla vapen och en flygbas för USA stridsflygplan' berättade medieaktivisten Taj Kordsh från SDF för Al Jazeera i tisdags." (http://jinge.se/mediekritik/kurdiska-peshmerga-driver-bort-araber-later-usa-fa-flygbas-i-norra-syrien.htm)

Kurdisk och Yankee-flagga på
gränsen mellan Irak och Syrien

Detta är ytterligare ett exempel på hur de kurdiska YPG-styrkorna (en gren av PKK) nu helt öppet gjort sig till ett verktyg för USA:s folkmords- och plundringskrig i Syrien och hela Mellanöstern. PKK, som en gång i tiden vann det kurdiska folkets stöd genom att kalla till krig mot imperialismen och upprätta ett självständigt Kurdistan, har numera uttryckligen tagit ställning för imperialismens s.k. "västerländska civilisation" och dess "krig mot terrorismen" (d.v.s. dess plundringskrig), samt övergivit alla planer på både självständighet och socialistisk revolution - och detta gäller av allt att döma såväl PYD/YPG i Syrien som PKK i Turkiet, liksom deras motsvarighet i Iran. Det kurdiska folkets rättfärdiga kamp för sin frihet och självständighet, mot imperialismens utsugning och den reaktionära turkiska statens förtryck, säljs nu ut till högstbjudande av PKK:s ledarskikt till förmån för de rika ländernas kapitalister och deras intressen i regionen.

Den revisionistiska "vänstern" för det imperialistiska kriget

USA släppte 23 144 bomber över
muslimska länder bara under 2015

Hur går tankarna egentligen inom den europeiska "vänster" som nu okritiskt hyllar YPG och t.o.m. uppmanar den svenska imperialiststaten att skicka trupper till Syrien? Hur gick vi från några av de största antikrigsdemonstrationerna någonsin - mot USA:s invasion av Irak 2003 - till en "vänster" som stämmer in i borgarklassens krigshets och kräver MER bomber, MER trupper till imperialismens krig? Marknadsföringen av YPG (och framför allt dess kvinnliga avdelning YPJ) som en "civiliserad", "västvänlig", "demokratisk" gerilla i kamp mot den "barbariska", "fanatiska" ISIS och "diktatorn" Assad har uppenbarligen spelat en roll i att få denna "vänster" att stämma in i imperialisternas krigshets.

Det faktum att det är just imperialisternas utsugning och krig som är orsaken till misären och våldet i Mellanöstern och hela tredje världen, det pratas det inte längre om. Nu är det "terroristerna" och den "primitiva kulturen" som är problemet: de "västerländska demokraterna" måste återigen uppfostra de stackars barbarerna med bomber, napalm och tygellös kapitalistisk exploatering. Denna borgerliga koloniala världsbild, som för övrigt är grunden till hela rasismen, omfamnas även till fullo av den s.k. "vänster" som övergett alla planer på att störta systemet och i stället ägnar sig åt att försöka rädda det med reformer eller "kommunalism"*.

Hur krigsmotståndet tystnade

När de breda folkmassorna gör motstånd mot imperialismen och dess krig, både i tredje världen och i de imperialistiska länderna, så är det ett verkligt problem för imperialisterna. De massiva protesterna mot USA:s plundringskrig under Bush-regimen, liksom avslöjandena av deras krigsbrott och lögnerna om "Saddams massförstörelsevapen" hotade att undergräva supermaktens auktoritet, inte minst bland befolkningen i Europa.

Sverige, mars 2003: 20 000 elever strejkade i protest mot
USA:s angrepp på Irak

Med "demokraten" och "fredspristagaren" Obama i spetsen inledde USA:s härskande klass en stor PR-kampanj; supermaktens image skulle putsas upp med allt från tomma löften om "välfärdsreformer" till "gay rights" och borgarklassens reaktionära och liberala varianter av feminism och s.k. "mångkultur". Det fungerade över förväntan. Många av de rika ländernas småborgare och intellektuella rättade in sig i ledet och såg ljuset: nu var det minsann rätt och riktigt att bomba Afghanistan "för kvinnornas skull" eller bomba Libyen och Syrien "för demokratins skull". Att alla dessa krig aldrig någonsin har handlat om något annat än att skydda och utöka de största kapitalisternas rikedomar genom erövring, utplundring och omfördelning av länderna i tredje världen - det ville man inte längre höra talas om. Sådant prat ansågs nu vara "föråldrat" och "dogmatiskt".

I detta sammanhang är det tydligt vilken roll rörelser som PKK/YPG spelar. "Vänster"-rörelser som uttryckligen har förkastat marxismen och arbetarklassens revolution såväl som det nationella befrielsekriget mot imperialismen**. Som bekämpar reaktionära hantlangare som ISIS eller den turkiska staten, men lydigt underordnar sig de största krigsförbrytarna, imperialisterna som står bakom alltihop. Och allt detta, återigen, marknadsfört med liberal ideologi, "västerländsk demokrati" och småborgerlig essentialistisk feminism*** (i motsats till proletär ideologi, socialistisk revolution och proletär feminism för att avskaffa privategendomen och patriarkatet på riktigt).

Arbetarklassen och de förtryckta folken mot imperialismens krig

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, kanske att när det gäller att göra motstånd mot imperialismens krig så kan vi inte förlita oss på de fortfarande privilegierade samhällsskikten i de rika länderna, och inte på de skikt i de förtryckta länderna som hoppas på egna privilegier genom att försvara imperialismens intressen. Även om många inom dessa skikt fortfarande kan ta ställning mot imperialismen, så är det i första hand arbetarklassen, och framför allt de mest utsugna och förtryckta arbetarna, som inte har något att vinna på att fjäska för herrarna men desto mer att vinna på att störta hela deras system. De härskande imperialisterna kan uppenbarligen manipulera opinionen med ideologiska och politiska PR-kampanjer, men i grunden ligger det materiella intresset. De klasser och skikt som fortfarande får sin trygghet och sina privilegier garanterade av t.ex. den svenska imperialismen kommer knappast att vara de mest villiga att störta detta system, hur mycket de än sveper in sin reformism i fina ord om "revolution" eller "antikapitalism".  Det är tvärtom där man finner dem som är mest mottagliga för kapitalets propaganda, antingen den handlar om "västerländsk demokrati" eller om "de farliga muslimerna", och oavsett om den kommer från amerikanska, europeiska, ryska eller kinesiska imperialister.

Det som krävs för att få stopp på dessa oändliga plundringskrig och folkmord är att arbetarklassen i de imperialistiska länderna förenar sin kamp med arbetarnas och de förtryckta folkens kamp i hela världen, och vänder gevären mot imperialisterna, d.v.s. de största monopolkapitalisterna och deras stater, såsom huvudfiende. Det innebär att försvara varje förtryckt nation mot imperialistisk aggression, att stödja varje nations befrielsekrig mot imperialismen och rätt till självbestämmande, eftersom detta är förutsättningen för att kunna försvaga och krossa imperialismen och genomföra revolutionen i varje land. USA:s imperialism är idag fortfarande den största förbrytaren och utsugaren i världen och det största hindret för arbetarklassens revolution och folkens befrielse, men imperialismen går inte att besegra genom att sätta sitt hopp till någon annan imperialistmakt i stället (såsom den ryska, den kinesiska, den tyska eller den svenska), utan bara genom att förlita sig på våra, d.v.s. arbetarklassens och de förtryckta folkens, egna krafter i kamp mot alla imperialisterna.


_______________________________________________________

Noter:

* "Kommunalism": Idén om att bygga upp "socialistiska" eller "demokratiska" samhällen på lokal nivå utan att krossa utsugarklassernas stat, och utan att bygga upp någon egen stat. Leder i verkligheten till att underordna sig den gamla staten och framför allt imperialismen, och bli en del av deras system, vilket har demonstrerats av t.ex. zapatisterna i Mexico och nu av YPG i Syrien. Läs om hur Lenin avslöjade den "kommunala socialismen" här. 

** Här finns några läsvärda artiklar om PKK:s och YPG:s föränderliga ideologi och politik:
"Den goda gerillan - det kurdiska folkets kamp, PKK/PYD och imperialismen"
"Stalinist Caterpillar into Libertarian Butterfly? The Evolving Ideology of the PKK"
"PKK and the imperialism"

*** Essentialistisk feminism: en feminism som anser att män och kvinnor är fundamentalt olika av naturen, t.ex. att män är "naturligt aggressiva" medan kvinnor är "naturligt fredliga", och ser patriarkatet och kvinnoförtrycket som något skilt från klassamhället och privategendomen. Denna idé är typisk för den borgerliga och småborgerliga feminismen, medan den proletära feminismen förkastar idén om den "mänskliga naturen" och därmed också den "manliga" och den "kvinnliga" naturen. Den feminism som förs fram av PKK:s och YPG:s ledning är tydligt essentialistisk.