Spektaklet i Kapitolium: vem tjänar på det?

Vi publicerar här vår översättning av en artikel från den USA-baserade bloggen "The Third Sword" angående händelserna i Kapitolium i Washington D.C.

SPEKTAKLET I KAPITOLIUM: VEM TJÄNAR PÅ DET?

”Det finns ett latinskt uttryck cui prodest? som betyder ’vem tjänar på det?’ När det inte är omedelbart tydligt vilka politiska eller sociala grupper, krafter eller inriktningar som förespråkar vissa förslag, åtgärder, o.s.v., så bör man alltid fråga: ’vem tjänar på det?’ 

Det är inte viktigt vem som direkt förespråkar en viss politik, eftersom det under det nuvarande ädla kapitalistiska systemet är möjligt för vilken rik typ som helst att ’anställa’, köpa eller värva önskat antal advokater, skribenter och t.o.m. parlamentsledamöter, professorer, präster och liknande för att försvara vilka ståndpunkter som helst. Vi lever i kommersens tid, då bourgeoisien inte har några skrupler när det gäller att handla med ära och samvete. Det finns också dumbommar som av dumhet eller av vanans makt försvarar åsikter som är utbredda inom vissa borgerliga kretsar.” 

(V.I. Lenin – Vem tjänar på det, 1913)

Det teatraliska spektaklet den 6 januari, då en grupp Trump-anhängare gick in i (och uppenbarligen tilläts gå in i) Kapitolium, fördöms nu nästan enhälligt av imperialistiska och reaktionära stater och media över hela världen såsom ett ”kuppförsök” av ”terrorister” och ”extremister”. I det större sammanhanget är denna händelse ännu ett skriande exempel inför världen på den borgerliga så kallade ”västliga demokratins” djupa, desperata kris. För att förstå den mer kortsiktiga, inrikespolitiska betydelsen av denna cirkus måste vi emellertid följa Lenins exempel och fråga ”vem tjänar på det?” Faktum är att ingen har mer att tjäna på denna händelse än USA:s imperialistiska monopolbourgeoisie och den nya Biden-regeringen som den har tillsatt som sin representant. 

Den objektiva situationen är följande: USA:s härskande klass står inför en revolutionär situation under utveckling. Arbetarklassen och folket mobiliserar sig på gatorna – med mer och mer militans – mot repressionen och rasismen och för sina dagskrav. Den borgerliga demokratins kris blir mer och mer akut och det bedrägliga parlamentariska systemet tappar sin legitimitet i massornas ögon. Ställd inför denna allt skarpare klasskamp vidtar den härskande klassen åtgärder; den intensifierar sin kontrarevolutionära repression; mer militarisering av polisen, mer övervakning, censur etc.; men den kan inte uteslutande förlita sig på repressiva åtgärder. Den måste som minimum försäkra sig om åtminstone det passiva stödet från en betydande del av den borgerliga och småborgerliga ”medelklassen”, framför allt de intellektuella; journalisterna, de politiska ledarna, akademikerna, d.v.s. de som har uppgiften att utbilda (indoktrinera) massorna och fungera som en buffert mellan den härskande klassen och proletariatet. Medan de härskande utsugarna fortsätter att överge sin egen döende borgerliga demokratis principer och röra sig mer och mer i riktning mot öppen diktatur, så behöver de fortfarande upprätthålla illusionen om demokratisk ”frihet”. 

Såsom representanter för USA:s härskande klass har både det Republikanska och det Demokratiska partiet uppgiften att genomföra dessa reaktionära uppgifter: att trycka ner och hålla tillbaka alla revolutionära tendenser och att manipulera och mobilisera olika grupper av massor för att stödja denna process och ge legitimitet åt systemet. Liksom de fascistiska projekten i det förgångna, så utnyttjar båda två folkets verkliga och ofta rättfärdiga krav, huvudsakligen småbourgeoisiens, för att främja ”proteströrelser” som i verkligheten tjänar till att försvara monopolbourgeoisiens intressen. Medan Trumps metod är att förlita sig huvudsakligen på småbourgeoisien på landsbygden och i småstäderna och dess misstänksamhet mot den federala staten och de stora monopolen, så förlitar sig Biden och Demokraterna huvudsakligen på storstädernas intellektuella småbourgeoisie, inklusive den revisionistiska ”vänstern” och dess kontakter inom proteströrelserna och de svarta och latinamerikanska gemenskaperna. Trumpfraktionen använder sig av gammeldags chauvinism och öppen rasism; Bidenfraktionen använder sig av borgerlig så kallad ”antirasism” och borgerlig feminism för att avleda de rättfärdiga kamperna mot det rasistiska och patriarkala systemet. I båda fallen är syftet att dra uppmärksamheten bort från klasskampen och att förhindra att folkens kamper blir en förenad revolutionär kamp ledd av proletariatet. 

Vi kan redan se resultaten av det så kallade ”kuppförsöket”: alla slags reaktionärer, liberaler och revisionistisk ”vänster” går nu samman för att försvara ”vår demokrati” mot ”högerpöbeln”. Att ifrågasätta valens legitimitet ska nu associeras med rasistiska ”galningar” och ”rednecks”. ”Uppror” [insurrection] ska likställas med fascism. Liberaler och revisionister åtar sig uppgiften att skapa allmän opinion till stöd för mer kontrarevolutionära åtgärder för att försvara statliga institutioner från ”våldsamma pöbelhopar”, för att ”ta avstånd från våldet” och avväpna massorna. Liksom i Europa används fascistiska och rasistiska grupper inte bara som stormtrupper mot det arbetande folket, utan också som en ursäkt för åtgärder mot ”extremister” i allmänhet (med sikte huvudsakligen på kommunisterna). Det är ingen tillfällighet att borgerliga media nu kallar Trumpanhängarna för ”totalitära”, en term som reaktionen uppfunnit just för detta syfte. 

Så, ”vem tjänar på det?” Det verkar tydligt att Trump och hans folk är på väg ut; de fick inte den härskande klassens dominerande fraktioners förtroende att genomföra deras reaktionära uppgifter. I stället tjänar deras sista desperata spektakel som ett perfekt politiskt verktyg för att legitimera den nya regeringen och slå fast dess image som en liberal, nästan ”vänstervriden” regering så att den kan genomföra den fortsatta processen av reaktionarisering, intensifierad utsugning av arbetarklassen, repression mot folkets kamper och de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen utomlands. För kommunisterna och revolutionärerna är uppgiften att leda och utveckla folkens kamper, att förkasta och avslöja hela den bedrägliga valcirkusen och den nya Biden-regeringen, att förena alla folkets klasser under proletär ledning. De objektiva förutsättningarna finns där; det som behövs är ett marxist-leninist-maoistiskt militariserat Kommunistiskt Parti, rekonstituerat för sin huvuduppgift: att förbereda, inleda och utveckla folkkriget.

New York, USA, 2020

 

LAS, den fackliga kampen och historien bakom klassförräderiet

Borgarklassens planerade attack på anställningsskyddet (LAS) och arbetarklassens motstånd mot förslaget har den senaste tiden blåst nytt liv i diskussioner om den fackliga kampens roll och dess metoder. Fackliga aktivister har – med rätta – uttryckt att förslaget är oacceptabelt och att det är dags att ”sätta ner foten”. Många talar om att det som krävs är att arbetarklassen återigen blir medveten om sig själv som klass och börjar agera som klass, och från olika håll uttrycks vrede mot högern, mot de s.k. ”förnyarna” inom LO och det socialdemokratiska partiet. En del har fört fram behovet av politisk strejk och att ställa mer radikala krav som går längre än det sedvanligt ”acceptabla” i förhandlingarna med arbetsköparna. Fackligt aktiva arbetare på Volvo i Torslanda pekar – helt korrekt – på hur kapitalet och LO-ledningen går hand i hand: "[LAS-förslaget] är den äldsta taktiska förhandlingsfinten: att kräva något vansinnigt som man sedan kan backa från och få det att se ut som en kompromiss. Precis som den utredning regeringen beställt i frågan passar det även LO-ledningen rätt bra. De kan peka på alla hemskheterna och säga till oss: ’Titta så illa det höll på att bli. Det som vi gått med istället på är kanske inte så kul men det kunde blivit mycket värre.’ Resultatet blir då ännu några små steg som urholkar våra rättigheter..." 

I dessa diskussioner blir det också oundvikligt att tala om det faktum att attacken mot LAS bara är det senaste exemplet på den offensiv mot arbetarklassens rättigheter och villkor som pågått i ca 30 år. Många frågar sig: hur hamnade vi här? Hur kunde vi låta dem ta ifrån oss det vi redan en gång vunnit? Vad hände med arbetarrörelsen? Några, som den fackliga aktivisten Frances Tuuluskorpi och författaren Mikael Nyberg, närmar sig dessa frågor men går inte längre än att konstatera behovet av ”organisering på arbetsplatserna” och att ”det handlar om… hur vi som klass ska kunna vända utvecklingen”. En lång rad böcker och artiklar från de senaste årtiondena har visat i detalj hur kapitalets offensiv har gått till: den ”nyliberala” politiken, EU:s roll, högersvängen inom facket och socialdemokratin o.s.v., men det verkar finnas en djup ovilja att i grunden göra upp med den existerande ”vänsterns” och den fackliga byråkratins klassförräderi, dess historia och dess orsaker. 

Alla frågar sig ”hur kunde klassen bli så splittrad och svag”, men ingen vågar riktigt besvara frågan. Från både klassiska reformister och anarkister sprids ofta den reaktionära idén att ”arbetarklassen behöver inte en massa ideologi och politik, utan bara högre lön och en trygg anställning”. Det är det som kallas ekonomism; d.v.s. ståndpunkten att arbetarrörelsens enda eller främsta uppgift är att kämpa för högre löner och bättre villkor - men inte mer än så. För att sälja in denna borgerliga idé inom arbetarklassen gömmer sig dess förespråkare ofta bakom en falsk ”arbetarism”; de framställer sig som ”äkta arbetare” och framställer den ideologiska och principiella kampen som ”sekteristisk” och ”dogmatisk”.  Den som pekar på klassförrädarna inom ”vänstern” och deras roll som fiender till arbetarklassen anklagas rutinmässigt för att ”splittra vänstern”. 

 

Kampen inom arbetarrörelsen och kapitalets eftergifter 

I själva verket har offensiven mot arbetarklassen inte bara genomförts ”utifrån”, utan lika mycket inom själva arbetarrörelsen, och den har redan från början möjliggjorts av en ideologisk offensiv – en offensiv mot arbetarklassens ideologi, mot vår historia och mot vårt klassmedvetande. För att förstå vad som händer idag räcker det inte att gå tillbaka 30 år, utan vi måste se på den ideologiska och politiska kamp som utspelats inom arbetarrörelsen ända sen dess uppkomst. Det Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels – den revolutionära arbetarrörelsens ”födelseattest” – utgjorde den ideologiska grunden och det politiska programmet för de tidiga socialdemokratiska partierna (även det svenska), och det var en självklarhet att rörelsens mål var att störta borgarklassen, erövra den politiska makten och fortsätta revolutionen tills alla spår av utsugning, kapitalism och klassamhälle var bortsopade. 

När kapitalismen kring år 1900 gick in i sitt imperialistiska, monopolkapitalistiska stadium och drog in enorma extraprofiter genom exploateringen av de förtryckta kolonierna, så kunde kapitalisterna unna sig att förhandla med arbetarrörelsens ledare och erbjuda dem privilegier och politiskt inflytande i utbyte mot deras lojalitet. Detta toppskikt inom rörelsen, den s.k. arbetararistokratin, som nu plötsligt inte tyckte att kapitalismens avskaffande kändes lika nödvändigt, stod för det första stora förräderiet mot arbetarrörelsen. Nu gick de hand i hand med borgarna i försvaret av nationen, borgarstaten och de imperialistiska plundringskrigen, och hjälpte till att hålla tillbaka arbetarnas kamp. Det marxistiska programmet övergavs bit för bit, och i stället – påstod de - skulle vi ta oss till socialismen ”gradvis” genom facklig kamp och reformer. 

Stockholm 1 maj 1917

Detta första stora förräderi inom arbetarrörelsen gav upphov till rörelsens splittring i två delar; de arbetarledare som inte gick med på att sälja ut rörelsens mål och principer gick i spetsen för den revolutionära arbetarrörelsen och höll fast vid det marxistiska programmet. Under ledning av de kommunistiska partierna mobiliserade sig miljontals revolutionära arbetare runtom i världen, och när arbetarklassen i Ryssland för första gången lyckades gripa makten och upprätta den första arbetarstaten så fick det långtgående effekter på klasskampen i hela världen. Inspirerade av Oktoberrevolutionen reste sig arbetarna även i Sverige, och konfronterade borgarstaten i stora och våldsamma demonstrationer. Införandet av den allmänna rösträtten för både män och kvinnor var ett direkt resultat av dessa kamper, då borgarklassen i skräck inför den revolutionära stämningen tvingades ge efter för massornas krav. Den nya arbetarstaten i Öst och det överhängande hotet om revolution gjorde det än mer nödvändigt för de härskande att förhandla med den reformistiska socialdemokratin, som därmed blev en allt viktigare och mer integrerad del av svensk politik. 

Affisch från 1973

Under ledning av den allt mer nöjda och priviligierade socialdemokratiska och fackliga byråkratin blev det snart tydligt att reformismens och förhandlingspolitikens mål inte längre var socialism, utan att klassförsoningen, folkhemskapitalismen, för dem hade blivit själva målet. I utbyte mot vissa eftergifter och reformer skulle arbetarklassen inte längre kämpa för kapitalismens avskaffande och för den politiska makten; en kompromiss som kulminerade i det berömda Saltsjöbadsavtalet 1938. Den revolutionära arbetarrörelsen, den internationella kommunistiska rörelsen, utgjorde fortfarande ett överhängande hot mot kapitalets makt runtom i världen under de följande årtiondena, och det var under de omständigheterna som det bl.a. blev möjligt för arbetarklassen i Sverige att genom facklig kamp erövra en rad olika rättigheter, däribland lagen om anställningsskydd (1982). 

 

Slutet på klasskompromissen 

Men problemet med denna fackliga kamp och de segrar den kan vinna inom ramen för det kapitalistiska systemet är att det inte kan bli annat än begränsade och tillfälliga segrar. Det var aldrig borgarklassens avsikt att dessa ”folkhemmets” eftergifter och reformer skulle bli permanenta. Kapitalismen lyder sina egna lagar helt oavsett människornas fromma önskningar, och kapitalismens oundvikliga lag är att profiten måste fortsätta växa. Några politikers eller enskilda kapitalisters eventuella moraliska och humanistiska principer har inget att sätta emot denna lag, och så länge det är borgarklassen som äger produktionsmedlen och har makten över samhället så spelar det ingen större roll vilka partier och regeringar de låter oss rösta fram inom ramen för deras system. När utsugarklassen inte längre av omständigheterna tvingas till eftergifter för att bevara sin makt och sitt utsugarsystem, så drar de oundvikligen tillbaka dessa eftergifter. 

När den internationella arbetarklassen av olika skäl hade tryckts tillbaka av klassförräderi i stor skala – såsom kupperna i Sovjetunionen 1956 och i Kina 1976 och kapitalismens återupprättande i dessa länder – och det imperialistiska världssystemets återkommande kriser blev allt djupare, så fanns det inte längre något utrymme för att kompromissa med arbetarklassen. De erövringar som klassen gjort under kompromissens period skulle nu dras tillbaka och alla hinder för vinsternas maximering undanröjas. Nu inleddes det som med förskönande omskrivningar kallas ”nyliberalism” eller ”modernisering”, men som i verkligheten är en tillbakagång till den gamla ohöljda kapitalistiska utsugningen, befriad från 1900-talets kompromisspolitik. Det enda som är ”nytt” med den är att den nu sker i ännu större skala och inom ramen för en ännu mer förruttnad, parasitär och fallfärdig imperialism, där hela världens arbetande folk får betala priset för utsugarnas kris. 

Denna påstådda ”förnyelse”, tillbakadragandet av arbetarnas redan erövrade rättigheter, genomförs å ena sidan med hjälp av öppen borgerlig diktatur, repression och folkmord. I Asien, Afrika, Latinamerika och Östeuropa har imperialismens arméer och organisationer berett vägen för den allt mer intensiva utsugningen. Men det var också nödvändigt att bannlysa och oskadliggöra den ideologiska och politiska grunden för arbetarklassens styrka och internationella enhet. Från 80-talet och framåt deklarerade kapitalets lakejer på universiteten, i parlamenten och massmedierna att klasskampen var död. Det fanns i själva verket inga klasser sades det; arbetarklassens kamp mot utsugarsystemet var nu inte bara förlegad utan rentav förtryckande och ondskefull, och den marxistiska ideologin var ”dogmatisk” och ”totalitär”. 

Myten om det ”postindustriella” samhället blev den nya officiella sanningen, och de gamla klassförrädarna i ledningen för den reformistiska ”vänstern” och fackföreningsrörelsen var bland de första att omfamna den ”nya tiden”. Den gamla klassförsoningsideologin kläddes om i ”postmodern” dräkt, och de partier och korporativa strukturer som tidigare administrerat ”välfärdskapitalismen” användes nu för att avskaffa den. (*) Arbetarklassens stora segrar under 1900-talet, de enorma framgångarna för socialismen i Sovjetunionen och Kina och de segrar som dessa bidrog till för klassen i hela världen, skulle nu fördömas. De ”brott” som arbetarna och folken begått mot den lilla klicken av utsugare – genom att störta deras diktatur och göra deras egendom till de arbetandes gemensamma egendom – skulle nu betraktas som ”brott mot mänskligheten”. 

 

Kapitulationens ideologer 

Idag, 30 år senare, har de flesta av dessa reformister och pennviftare backat från de mest absurda uttrycken för denna ”postmodernism”. Det är återigen ”inne” att prata om klass och t.o.m. klasskamp – men bakom de radikala fraserna döljer sig fortfarande samma gamla borgerliga ideologi och politik. Såväl de reformistiska partierna som de ”frihetliga socialisterna” beskriver helt skamlöst arbetarklassens kamp under 1900-talet som ”misslyckad” eller ”förlegad”. Orsaken till det påstådda ”misslyckandet” var enligt dem inte att de reformistiska ledarna sålde ut kampen för en grynvälling och förrådde klassen, utan felet låg i den ”dogmatiska” och ”totalitära” marxistiska ideologin, d.v.s. i rörelsens grundläggande principer och mål. Då det i praktiken blivit i princip förbjudet att tala om kampens mål – att störta borgarklassen och avskaffa klassamhället – så fastnar även de mest ”radikala” i hopplösa spekulationer om att återgå till ”välfärdskapitalismen” (som en del av dem t.o.m. helt enkelt väljer att kalla för ”socialism”). 

Med ”postmarxistiska” teorier försöker de desperat mota bort hotet från en internationell och enad arbetarklass. Enligt ”frihetliga socialister” som t.ex. Allt åt Alla och Syndikalisterna, så är det varken önskvärt eller möjligt att ena arbetarklassen som klass. ”Massorganisationen är död” förklarar de, och menar att det i detta ”postmoderna” tillstånd bara är möjligt att organisera sig lokalt och i liten skala för att på så sätt ”gradvis” förändra samhället utan att behöva konfrontera borgarklassen och dess diktatur. Vad gäller den internationella solidariteten, så har denna ”vänster” redan helt öppet övergett arbetarrörelsens kamp mot imperialismens plundringskrig och utsugning av de förtryckta nationerna, och bistår på så vis villigt borgarklassen i att undergräva arbetarklassens styrka. 

De tidigare stora strejkrörelserna och demonstrationerna ”ledde ingenstans” menar de, och man förstår snabbt varför: för reformister och anarkister var syftet med strejkerna och demonstrationerna nämligen aldrig att ena och härda klassen för att kunna störta utsugarsystemet, utan bara att ”sätta press” på arbetsköparna för att genomtvinga reformer. Eftersom sådana reformer i verkligheten alltid tvingats fram under ett överhängande hot om revolution, och eftersom de visat sig vara högst begränsade och tillfälliga, så blir reformisternas slutsats att dessa kampmetoder ”inte fungerar”. För marxisterna har strejkerna och demonstrationerna en annan roll: "Dessa strejker är ibland bara förpostfäktningar, ibland också mer betydande strider. De avgör inget, men de är det säkraste beviset för, att det avgörande slaget mellan proletariatet och borgarklassen närmar sig. De är arbetarnas krigsskola, där de förbereder sig för den stora kampen, som inte längre kan undvikas." (F. Engels: Den arbetande klassens läge i England). Detta är den linje som fortfarande tillämpas av dagens marxistiska, revolutionära arbetarrörelse, idag representerad av de maoistiska partierna runtom i världen. Som Perus Kommunistiska Parti sammanfattar det: ”utveckla kampen för dagskraven för att tjäna kampen för makten”. 

Kärnan i all denna påstådda ”modernisering” av ideologin och kampmetoderna är kapitulationen. Kapitulation inför borgarklassen och dess diktatur och hela det imperialistiska världssystemet. Medan den stora majoriteten av de arbetande massorna i världen fortfarande kämpar för sina rättigheter och mot systemet på liv och död, så fortsätter detta toppskikt av byråkrater och självutnämnda ”arbetarledare” att insistera på att denna kamp är hopplös, ”extremistisk”, ”totalitär” eller ”förlegad”. Hur mycket de än byter ut orden och hittar nya finurliga ”teorier” för att rättfärdiga sig, så är budskapet detsamma idag som när de första sossepamparna sålde sig till kapitalet: kapitulation i stället för revolution. 

Som vi ser så är alltså svaret på frågan ”vad hände med arbetarrörelsen” inget mysterium. Svaret är inte att borgarklassen och deras utsugarsystem är ”starka” och att arbetarklassen är ”svag”. Kapitalismen, det imperialistiska systemet, befinner sig i allt djupare kris, och när de härskande nu återigen söker sin räddning i fascism, repression och återgång till 1800-talskapitalism så är det inget annat än deras sista utdragna dödskamp. Vad arbetarklassen behöver är att avslöja och förkasta de klassförrädare som än idag försöker hålla tillbaka vår kamp och manar till kapitulation inför överheten. Ja, för att försvara våra redan vunna rättigheter och erövra nya så behöver vi de vilda strejkerna, de politiska strejkerna, massdemonstrationerna och organiseringen på arbetsplatserna. För att ena och stärka klassen behöver vi koppla vår kamp för dagskraven till kampen mot fascismen och rasismen och kampen mot kvinnoförtrycket, och vi behöver förena oss med världens folk i kampen mot imperialismen. Dessa saker är inga ”nymodigheter”, de har alltid ingått i arbetarklassens kamp och att försöka skilja dem från klasskampen är en del av borgarnas försök att splittra vår klass. Vi behöver tillämpa det gamla slagordet ”gör facket till en kamporganisation” – men det räcker inte om vi inte också definierar vad det är för kamp vi talar om; om vi inte beväpnar oss med arbetarklassens ideologi och fortsätter kämpa för våra mål; att störta borgarklassen och dess stat och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns varken klasser eller utsugning i världen. 

”Samtidigt och helt bortsett från den allmänna träldom, som är förbunden med lönesystemet, får arbetarklassen inte för sig själv överdriva slutresultatet av dessa dagliga strider. Den får inte glömma att den kämpar mot verkningarna men inte mot orsakerna till dessa verkningar, att den visserligen bromsar den nedåtgående rörelsen men inte förändrar dess riktning, att den använder lindrande medel men inte botar sjukdomen. Den får därför inte gå helt upp i dessa oundvikliga gerillastrider, som oupphörligt uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp eller ur förändringarna på marknaden. Arbetarklassen måste förstå, att det nuvarande systemet - trots allt det elände det bringar arbetarklassen - samtidigt går havande med de för samhällets ekonomiska omdaning nödvändiga materiella betingelserna och samhälleliga formerna. I stället för den konservativa parollen: ’En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!’ borde de skriva på sin fana den revolutionäre parollen: ’Ned med lönesystemet!’.” 

(Karl Marx: Lön, pris ochprofit, 1865) 

”Strejker lär därför arbetarna att ena sig och visar dem att de endast kan kämpa mot kapitalisterna då de är enade. Strejker lär arbetarna att tänka på hela arbetarklassens kamp mot hela fabriksägarklassen och mot den egenmäktiga polisstaten. Detta är anledningen till att socialister kallar strejker ”en krigsskola”, en skola där arbetarna lär sig föra krig mot sina fiender för att befria hela folket, alla som arbetar, från regeringstjänstemännens och kapitalets ok.

”En krigsskola” är emellertid inte kriget självt. Då strejker blir vanliga bland arbetarna, börjar en del arbetare (bland dem även vissa socialister) att tro att arbetarklassen kan begränsa sig enbart till strejker, strejkfonder och strejksammanslutningar, att arbetarklassen enbart genom strejker kan uppnå väsentliga förbättringar av sina förhållanden eller till och med uppnå sin befrielse. Då de ser vilken maktfaktor en enad arbetarklass eller till och med en strejk är, tror somliga att arbetarklassen endast behöver organisera en generalstrejk i hela landet för att arbetarna ska få allt de begär av kapitalisterna och regeringen. Denna uppfattning uttrycktes också av arbetarna i andra länder i de tidigare skedena av arbetarrörelsen utveckling då arbetarna ännu var mycket oerfarna. Detta är en felaktig idé.”

(V.I. Lenin - Om strejker, 1899)

 

______________________________________________

* Mikael Nyberg har på ett uttömmande sätt redogjort för hur denna ideologiska och politiska process gick till i sina böcker ” Kapitalet.se: myten om det postindustriella paradiset” (2001) och ”Kapitalets automatik: mänskliga robotar och systematisk dumhet” (2020)

 

 

 

 

Rosengård: det handlar om klasskamp

De senaste händelserna i Rosengård den 28 augusti (och de olika reaktionerna på dessa) ger oss en ganska tydlig illustration av den politiska situationen i Sverige idag. I korthet sker följande: 

En handfull fascister från Danmark och Sverige planerar en rasistisk manifestation med ”islamkritik” som förevändning. Några av dem genomför provokationen genom att bl.a. bränna en koran i arbetarförorten Rosengård i Malmö, beväpnade med bl.a. baseballträn och ev. skjutvapen. 

För några hundra boende i området blir denna provokation droppen som får bägaren att rinna över; det handlar om ungdomar som under åratal sett sitt område förslummas allt mer av bostadsbolagens profitjakt, som ser sina rättigheter som arbetare avskaffas bit för bit, som tvingas ner i arbetslöshet och fattigdom, som systematiskt utsätts för rasistisk hets från alla håll, och som under de senaste månaderna blivit offer för en allt mer intensiv repression i form av enorma polisoperationer som i princip är lokala undantagstillstånd, med brutala razzior, gripanden och övervakning. Det är arbetande människor som varje dag, av såväl liberaler som fascister och sossar tilldelas rollen som syndabockar i ett samhälle präglat av kapitalismens förfall. 

Inom denna den fattigaste och mest förtryckta delen av arbetarklassen, som till stor del består av invandrare, är folken från Mellanöstern särskilt utsatta: imperialistmakternas plundrings- och omfördelningskrig har i årtionden ackompanjerats av en ständig hetskampanj mot de arabiska folken, under förevändning om en påstådd kamp mot ”islamismen”. Samma hetskampanj tjänar idag till att underlätta utnyttjandet av invandrare som extra billig, rättslös och desperat arbetskraft i imperalistiska länder som Sverige.  Fascister som Paludan och SD är bara det mest vulgära uttrycket för en ideologi och en politik som redan marknadsförs och praktiseras av alla de övriga partierna, i monopolkapitalets tjänst. 

I själva verket handlar varken fascisternas ”anti-muslimska” provokation eller rosengårdsbornas motstånd om religion. Den härskande utsugarklassen behöver den rasistiska hetsen för att hålla arbetarklassen uppdelad i grupper som kan ställas mot varandra, och det är det som är syftet med den hycklande propagandan om ”västerländsk civilisation” mot ”religiöst förtryck”. När den svenska borgarklassen och dess stat nu fortsätter att gå till angrepp mot HELA arbetarklassens rättigheter och levnadsvillkor, så blir denna hets ännu viktigare. För att de ska kunna fortsätta genomföra den planerade plundringspolitiken – avskaffa anställningstryggheten, angripa strejkrätten, pressa ner lönerna o.s.v. - så måste de till varje pris förhindra att klassen enar sig som klass, gör motstånd och reser sig i kamp mot systemet. De reaktionära islamister som faktiskt är aktiva i förorterna gynnar förstås också den borgerliga agendan, men de utgör knappast huvudproblemet; de enda konkreta uttalanden vi har sett hittills från imamerna i Malmö fördömer dessutom ”upploppet” och kräver MER polisiär repression. 

Med tanke på våra historiska erfarenheter så borde allt detta vara självklart åtminstone för alla som kallar sig marxister och materialister, men i stället ser vi återigen hur den opportunistiska borgerliga ”vänstern” gör gemensam sak med fascister och "nyliberaler". I stället för att genomskåda och avslöja utsugarklassens planer och hetspropaganda, så hjälper de till att sprida den under förevändningar om att ”bekämpa religionen”. I stället för att se hur upproret mot kapitalismen kokar i arbetarförorterna, så fördömer de ”bråkstakarna”, ställer sig skamlöst på borgarstatens sida och försvarar repressionen. Bakom deras trendiga hyllningar till det ”sekulära” samhället ser vi att dessa ”moderna demokrater” i själva verket fundamentalistiskt tillämpar den lutheranska kristendomens grundprincip, som än idag genomsyrar det svenska samhället: att upproret mot den härskande utsugarklassen är den största tänkbara synden, att ”inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell” och att de ”mordiska och tjuvaktiga bondehoparna” bör ”slås, dräpas och knivhuggas” (Martin Luther)*. 

Att rosengårdsungdomarnas protester må ha varit ostrukturerade eller ineffektiva, eller att de må ha lidit av bristande politiskt medvetande och tog sig religiösa former, är i sammanhanget sekundärt. När personer som påstår sig representera arbetarklassen tar detta som förevändning för att fördöma ”bråkstakarna” så är det inget annat än billigt klassförräderi och underdånigt fjäsk för den härskande klassen.

  _____________________________________________________

 * Martin Luther, ur "Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna" (1525): ”Låt därför alla som kan slå, dräpa och knivhugga göra det, i hemlighet eller öppet, med åtanke att inget kan vara mer giftigt, skadligt eller djävulskt än en rebell ... Dopet frigör inte människans kropp eller egendomar, utan själen; evangelierna gör inte gods till allmän egendom, utom i de fall där de som av egen fri vilja gör som apostlarna och lärjungarna gjorde i Apostlagärningarna 4:32–37. De krävde inte, eller gjorde som våra galna bönder, att andras egendomar, som Pilatus eller Herodes, skulle bli allmänna, utan bara sina egna ägodelar. Våra bönder vill dock att andras egendomar ska bli gemensamma, men behålla sina egna själva. Vilka fina kristna! Jag tror inte att det finns en enda djävul kvar i helvetet; de har alla farit i bönderna. Deras galenskap går bortom alla gränser.”

Internationella Kvinnodagen: Leve den proletära feminismen!

Palestina: kvinnor i främsta ledet i kampen mot
den sionistiska ockupationen.

Den växande kvinnorörelsen runtom i världen är ett av de främsta exemplen på hur det gamla utsugar- och förtryckarsystemet befinner sig i sin slutliga kris, och ett av de främsta uttrycken för den revolutionära situation som utvecklas på olika sätt och i olika grader över hela klotet. Under 2019 och början av 2020 har vi sett en uppsjö av folkliga protester i vilka kvinnorna haft en framträdande roll. I massdemonstrationerna i Irak och Libanon - mot USA:s imperialism och mot de reaktionära regimernas politik - så har kvinnorna ofta gått i första ledet, och på eget iniativ kombinerat de övriga folkliga kraven med feministiska krav. Samma sak har vi sett i protesterna i Latinamerika. På flera platser förenas kampen mot sexuella övergrepp och våldtäkter med det arbetande folkets övriga dagskrav och kampen mot imperialismen. Precis som det har varit tidigare i historien så ser vi även idag ofta att det är kvinnorna som tar initiativet till kamp mot den ökade reaktionära repressionen, polisvåldet och imperialisternas krigsförberedelser.

Den härskande borgarklassen är medveten om faran i en sådan upprorisk kvinnorörelse, och sprider därför mer och mer sin borgerliga feminism. En borgerlig feminism som idag förespråkar legalisering och normalisering av prostitutionen; som bejakar imperialismen och dess krig; som deltar i den rasistiska och islamofoba hetsen mot tredje världens folk under "feministiska" förevändningar. Denna feminism kämpar inte för krossandet av utsugar- och förtryckarsystemet; den har inte som mål att krossa patriarkatet. Den "frihet" denna feminism förespråkar är friheten för borgarklassens kvinnor att suga ut arbetarklassens kvinnor; "friheten" för världens arbetande kvinnor att låta sig köpas och säljas; "friheten" att byta ut ett feodalt eller religiöst kvinnoförtryck mot den kapitalistiska

Irak 2019

"marknadens" vinstdrivna "sekulära" kvinnoförtryck. Med hjälp av de borgerliga feministerna drar makthavarna även med sig de småborgerliga feministerna i denna agenda; de som drömmer om "individens frihet" och begränsas av patriarkatet, men som ändå har det tillräckligt bra under imperialismens paraply för att inte vilja krossa den. Den borgerliga s.k. "vänstern" hjälper villigt till att sprida denna borgerliga och småborgerliga feminism för att kanalisera protesterna inom parlamentarismens och den borgerliga lagens ramar.

Mot denna borgarklassens feminism, som idag inte kan fylla någon annan funktion än att försöka bevara ett döende utsugarsystem, sätter arbetarklassen sin egen feminism, den proletära feminismen. Det är den feminism som har som mål att fullständigt begrava patriarkatet och allt kvinnoförtryck en gång för alla, vilket bara är möjligt som en del av störtandet av hela det imperialistiska systemet och byggandet av ett nytt samhälle för att slutligen kunna avskaffa all utsugning. Kvinnorörelsens största framsteg har uppnåtts just när de medvetna proletära kvinnorna gått i spetsen för en bred folklig kvinnorörelse, såsom skedde under de socialistiska revolutionerna i Sovjetunionen och Kina, och såsom sker idag i revolutionära rörelser i t.ex. Peru och Indien. Kvinnodagens grundare Clara Zetkin stod för just en sådan linje; en feminism som bekämpar den patriarkala ideologin och förtrycket i syfte att ena arbetarklassens män och kvinnor, i stället för att betrakta dem som eviga motpoler och fiender. Som hon själv uttryckte det: ”Den proletära kvinnan kämpar hand i hand med den proletära mannen mot det kapitalistiska samhället”

#Proletär feminism

Polisinsatser i Malmö och Göteborg: reaktionärt våld, infiltration och angiveri

Den svenska borgarklassen och dess stat eskalerar nu sin repression och tar flera steg i riktning mot öppen borgerlig diktatur och fascism, som vi har beskrivit tidigare. De senaste dagarna har polisen satt igång undantagstillståndsliknande operationer mot befolkningen i arbetarförorter i Göteborg och i Malmö.

Å ena sidan är operationerna ”symboliska” i den meningen att de är medvetet utförda för att se ut som ”effektiv brottsbekämpning” (trots att alla vet att de är högst ineffektiva när det gäller att bekämpa brottslighet, som erfarenheten i USA visar med stor tydlighet) och samtidigt spä på den fradgatuggande rasistiska hetskampanj som den härskande klassen och dess lydiga medhjälpare inom småbourgeoisien nu driver med ”brottsligheten” som förevändning. En kampanj vars egentliga måltavla är arbetarklassen och folket, men som genomförs enligt klassisk fascistisk modell: med rasistisk hets som verktyg för att splittra och kontrollera de utsugna och förtryckta. Förbipasserande får i Malmö nu räkna med att se blåljus och rader av ungdomar med icke-nordiskt utseende uppställda mot husväggarna mellan krogarna i stan: de där nere ska sättas i skräck, känna sig jagade och övervakade i varje ögonblick.

Å andra sidan så måste det påpekas att dessa kampanjer inte enbart är ”symboliska” eller propagandamässiga; de fyller även funktionen att rusta upp och intensifiera den faktiska repressionen, att få på plats de lagar, metoder och vapen som staten behöver för att försöka förhindra arbetarklassens uppror och slå tillbaka det när det väl kommer. Det innefattar en ökning av det statliga reaktionära våldet, men också av metoder som vi känner igen från klassisk reaktionär krigföring: spioneri, infiltration, lögnpropaganda och organiserat angiveri.  Kapitalet behöver ha sin repression ordentligt på plats för att genomföra den fortsatta planerade plundringen av det arbetande svenska folket.

Angående operationen i Göteborg så talar polisen nu mer öppet om metoder som de i själva verket använt länge: ”I den så kallade fasmodellen försöker man genom stegvisa insatser bryta ner brottsligheten. Målet är att tillsammans med fastighetsbolag, föreningar och de boende skapa en varaktig positiv förändring”. ”I fas ett” säger han, ”är det synligt repressivt polisarbete som gäller, det vill säga, att återta och trygga gatorna och torgen”. Det är alltså den fas som vi nu ser även i Malmö, där polisen ”lägger in nästa växel i Operation rimfrost” med bl.a. ”kontroller av bilar och utrymmen i bostäder och butiker” och våldsamma ingripanden.

I fas två byggs det –typiska för fascismen– direkta samarbetet mellan statens beväpnade repressiva apparat och ”andra aktörer”, vilka innefattar ”exempelvis bostadsbolag och föreningar”. Alltså samarbete dels med de rent kriminella (såväl privata som kommunala/statliga) fastighetsägare som lever på att pressa jättevinster ur de boende i undermåliga bostäder, och dels med ”föreningar” (religiösa, kulturella o.s.v.) som kan agera som statens representanter/infiltratörer inom lokalbefolkningen (jämför med de korporativa ”medborgargarden” och ”självförsvarspatruller” som fascistiska regimer, t.ex. i Latinamerika, ofta använder sig av i kriget mot revolutionära styrkor). Samarbetet tar också formen av ett påstått ”socialt engagemang”, men givetvis ett vinstdrivet sådant: ”man skapar arbetstillfällen, stödjer föreningslivet, bygger nya bostäder och arbetar aktivt för att locka företagare att etablera sig i stadsdelen”. Polisen i Malmö ”vädjar i samband med insatserna om tips och iakttagelser från allmänheten” och kommer att ”börja dela ut flygblad runt om i Malmö som bland annat innehåller information om hur man som medborgare kan hjälpa polisen”. Som rapporterades i samband med händelserna i Rosengård 2009 så kan dessa ”andra aktörer” som polisen samarbetar med även inkludera själva dekriminella gängen.

I fas tre förväntas ”arbetet med att få legitimitet och tillit hos de boende” bära frukt: ”då börjar de ge oss information om vilka som ligger bakom kriminaliteten”. I denna fas förväntas den intensifierade repressionen vara etablerad och stabilt på plats. Befolkningen skall vänja sig vid ett tillstånd av återkommande razzior, godtyckliga tvångsvisiteringar, våldsamma gripanden och den ständiga synen av beväpnade representanter för borgarstaten, samtidigt som en del av lokalbefolkningen förväntas spela rollen som ”husblattar”.

Som alltid så möts den reaktionära repressionen av folkligt motstånd, och som alltid tonas detta ned eller nämns inte alls i rapporteringen i borgerliga media. SVT rapporterar dock att en person ska ha frihetsberövats under insatsen i Malmö: ”personen är misstänkt för att ha kastat någon typ av smällare mot polisens fordon”, och vi har hört om flera liknande händelser som inte nämns i pressen. Däremot lyser fortfarande den borgerliga och småborgerliga s.k. ”vänsterns” motstånd mot repressionen med sin frånvaro. Bland de få som faktiskt ägnar sig åt frågan finner vi de här feministiska aktivisterna i Malmö.

"Kännetecknande för klass- och rasmässigt förtryck är den härskande klassens politik att hjärntvätta de förtryckta till att acceptera förtrycket. Till en början genomförs detta program genom att illvilligt sätta skräck i de förtrycktas sinnen och så frön av underlägsenhet i deras själar. Men när de objektiva förhållandena och maktbalansen blir mer fördelaktig för de förtryckta och mer negativa för förtryckaren, så blir det nödvändigt för förtryckaren att modifiera sitt program och ta till mer subtila och lömska metoder för att upprätthålla sin makt. Förtryckaren försöker att få de förtryckta att psykologiskt tappa balansen genom att kombinera en politik av brutal repression med spektakulära gester av välvilja och tjänstvillighet. [...]

”Men innan vi desperat börjar hoppa och skrika om mer polisbeskydd, bör vi komma ihåg vem som spred pesten i Harlem, Bedford Stuyvesant och de andra svarta samhällena. Vi bör komma ihåg vem som i slutändan profiterar på svarta människors drogberoende. Vi bör komma ihåg att polisen är främmande fientliga trupper som den härskande klassen skickar in i de svarta kolonierna, inte för att skydda svarta människors liv, utan för att skydda kapitalisternas ekonomiska intressen och privategendom, och för att säkerställa att de svarta håller sig på sin plats. Rockefeller och Lindsay bryr sig inte ett skvatt om svarta människors liv. Och om vi inte vet vid det här laget hur polisen känner för oss, så är vi riktigt illa ute." 

(Michael Cetewayo Tabor, Black Panther Party)

Imperialismens kris, ”nyliberalismen” och fascismen

Den s.k. ”nyliberala” politiken (nedskärningarna i vården, angreppen på arbetarklassens rättigheter o.s.v.) och den växande fascismen och rasismen behandlas alltför ofta som två separata problem. I den mån det pekas på kopplingen mellan dem så är det ofta bara i den meningen att ”nyliberalism och fattigdom leder till rasism därför att folk blir missnöjda och desperata”. Det är en tolkning som undviker att ta tag i själva grundproblemet. I själva verket är de två fenomenen inte bara sammankopplade; de är två inslag i en högst medveten och planerad politik utformad av det härskande imperialistiska monopolkapitalet, i ett försök att rädda sig ur den djupa och allmänna kris som kapitalismen – det imperialistiska världssystemet – befinner sig i.

1935 sammanfattade Georgi Dimitrov fascismens ursprung och syfte i ett berömt tal, där han bl.a. slog fast:

”I en situation, då den mest djupgående ekonomiska kris brutit ut, då kapitalismens allmänna kris skarpt tillspetsats och då de arbetande massorna håller på att revolutioneras, gick fascismen över till en bred offensiv. Den härskande bourgeoisien söker alltmera sin räddning i fascismen för att kunna genomföra utomordentliga plundringsåtgärder mot de arbetande, för att förbereda det imperialistiska rovkriget, överfall på Sovjetunionen, Kinas utplundring och delning samt för att på grundvalen av allt detta kunna förebygga revolutionen.

De imperialistiska kretsarna försöker att vältra hela krisens börda över på de arbetandes skuldror. Därtill behöver de fascismen.” [vår understrykning - JB]

Idag liksom 1935 befinner sig hela den kapitalistiska världsekonomin i kris; den återhämtade sig aldrig efter den senaste stora kraschen 2008, och även borgerliga ekonomer menar att nästa krasch inte är långt borta. Idag liksom 1935 reser sig arbetarklassen och folken i uppror, inte bara i tredje världen utan även i själva de imperialistiska ”västländerna”. Samtidigt rustar supermakterna och de övriga imperialistmakterna för nästa stora omfördelningskrig, och deras plundrings- och folkmordskrig mot de förtryckta nationerna avlöser varandra. Till skillnad från situationen under 1900-talet så finns det idag inga socialistiska länder i världen, vilket tillsammans med den ekonomiska krisen och den allmänna kontrarevolutionära offensiven gör att den tidigare metoden för att stabilisera kapitalismen – genom ”välfärdsstaten”- inte längre är aktuell. I stället gäller det att maximera profiten på alla tänkbara sätt och minimera alla utgifter som inte skapar omedelbar vinst åt utsugarklassen. Det som kallas ”nyliberalism” är ingenting nytt, det är en återgång till gammal klassisk kapitalism. Som sagt, krisens börda ska ”vältras över på de arbetandes skuldror”; i första hand de arbetande folken i tredje världens förtryckta nationer, men även i imperialistiska länder som USA, Tyskland och Sverige. Allt för att kapitalismens kris inte ska drabba kapitalisterna själva.

Nedskärningar och fascism

Den ”nyliberala shockdoktrin” som först testades i Chile, Sydafrika och en lång rad andra länder tillämpas nu sedan ett bra tag i allt högre grad även i länder som Sverige, och liksom i de länderna så kombineras nedskärningar och privatiseringar även här med en ideologi och en politik utformad för att slå ner och förhindra uppror: alltmer öppen och skamlös borgerlig diktatur, skärpt repression och kontrarevolutionärt våld, fascism, borgerlig nationalism och rasism. Det fascistiska hotet kommer inte från SD eller NMR, eller Trump, eller AFD (även om de är en del av det), utan från själva kapitalismen – imperialismen – i sig, från den olösliga situation som systemet befinner sig i. Även om borgarklassen mot förmodan skulle låta något av sina borgerliga ”vänsterpartier” genomföra någon grad av socialdemokratisk ”välfärd” så skulle det inte förändra denna situation; det skulle vara en ”välfärd” bekostad genom de imperialistiska staternas och storföretagens utplundring av tredje världens förtryckta folk, och det skulle inte förändra det faktum att arbetarklassen och folket även i Sverige fortfarande skulle få betala priset för kapitalets kris. Kapitalets behov av fascism skulle inte försvinna, vi skulle snarare få en mer klassisk, fullt ut korporativ ”klassförsonings”-variant av den. Reformisternas dröm om ”välfärdsreformer” är inte en dröm om ett annat samhälle, utan en hopplös illusion om att bromsa kapitalismens kris, att rädda kapitalismen från undergång.

Allt detta utgör grunden för att förstå det som händer i Sverige idag. För att förhindra att de katastrofala nedskärningarna i sjukvården, angreppen på strejkrätten, bemanningsföretagens gangstervälde o.s.v. leder till ännu mer uppror (och i förlängningen ökat klassmedvetande och revolutionär organisering) så behöver den svenska borgarklassen fascism, repression och rasism. Den har därför under flera år – med hjälp av samtliga riksdagspartier och de stora mediemonopolen - bedrivit en omfattande lögnkampanj för att skylla problemen på ”invandringen”, på ”främmande kulturer” och ”bristande integration”. Målet är inte – oavsett vad Åkesson och hans gäng tänker – att slänga ut invandrarna, utan att maximera utsugningen av de fattigaste invandrarna såsom en särskilt nedtryckt och rättslös del av arbetarklassen, och samtidigt mobilisera småbourgeoisien och arbetararistokratin i en ultrareaktionär/fascistisk massrörelse till försvar för monopolbourgeoisiens absoluta makt, till försvar för dess imperialistiska statsapparat och dess plundring och krig i tredje världen.

Repression och rasism i profitens tjänst

Som en del av denna politik genomförs nu en omfattande intensifiering av den våldsamma repressionen mot arbetarklassen och dess närmaste allierade. Under förevändning av en (i huvudsak påhittad) ”brottsvåg” och ”ökning av våldet” genomförs nu vad som i princip är lokala undantagstillstånd (visitationszoner, ”operation rimfrost” etc.), övervakning med drönare i arbetarområden, lagändringar som tillåter obegränsad kameraövervakning och telefonavlyssning utan särskilt tillstånd etc. Öppet rasistiska övergrepp från poliser och väktare förekommer allt oftare. Öppet fascistiska och rasistiska organisationer rehabiliteras och normaliseras. Politiker från diverse partier vill sätta in militären mot folket. Delar av den s.k. ”vänstern” hjälper villigt till att framställa denna borgarklassens fascistiska hetskampanj som något ”folkligt” och t.o.m. ”proletärt” under paroller om att ”förstå folks oro”. Men målet är inte att få bort maffiaverksamhet, gatuvåld och droghandel – det är ju ändå inte borgarklassen som drabbas av sådant – utan att använda dem som ursäkt för repressionen och stärkandet av den alltmer öppna borgerliga diktaturen.

Det är t.ex. därför politiker i Malmö, samtidigt som ”hårda tag” sätts in mot ”brottsvågen” på Möllevången, kan genomföra drastiska nedskärningar i skolorna i samma område; Möllevångsskolan, Sofielundsskolan och Sorgenfriskolan. Det är inte längre meningen att arbetarklassens ungdomar ska ges en chans eller få en utbildning; de ska inte bli yrkeskunniga utbildade arbetare utan rättslösa, fattiga arbetare som utför de sämst betalda, farligaste och otryggaste arbetena, och fungera som en arbetslös reserv av billig arbetskraft. ”Låt invandrarbarn som kan hitta jobb tidigt avsluta grundskolan i förtid – inför kortare skoltid för elever som gett upp” menar en skribent i DN. Om en del av dem på grund av detta dras in i droghandel och gangsteraffärer så är det en acceptabel bieffekt, vilken som sagt också fyller sin funktion i det kapitalistiska systemet.

För att kunna genomdriva den här politiken behöver kapitalets representanter mer och mer överge sina demokratiskt-liberala floskler och använda en alltmer öppet rasistisk och fascistisk retorik. Nyamko Sabuni (L) förnekar rakt av att brottslighet skulle ha något med arbetslöshet att göra: ”jag tror inte att svaret är att det finns hög arbetslöshet” säger hon, och lyfter i stället fram att ”Sverige har dålig koll på sina gränser”. Oavsett vilka ”humanistiska”, ”antirasistiska” och borgerligt demokratiska värderingar de liberala eller socialdemokratiska politikerna och journalisterna må stoltsera med, så tvingas de överge dem då de inte längre tjänar deras huvuduppgift: att försvara borgarklassens oinskränkta makt och egendom till varje pris. Hur misskrediterad rasbiologin än blev efter hitlerfascismens nederlag, så har den aldrig på riktigt lämnat borgarklassens tankar och plockas nu fram allt oftare i hopp om en fullständig comeback. Den ”digitala byrån och publicisten” KIT (som består av ”journalister som format sina karriärer på platser som TT, DN, SvD, Aftonbladet, Popular Science, IDG, Aller och Bonnier Tidskrifter”) publicerade för ett par år sedan en artikelserie med titeln ”tänk om kriminalitet sitter i generna?”. Budskapet sammanfattas såhär: ”I Sverige pratar vi om individ, ekonomi och utsatta områden när vi diskuterar våldsbrott, sällan familj och aldrig ärftlighet. Är det rimligt?” I artiklarna intervjuas bl.a. en genetikforskare som påstår sig ha kommit fram till att fattigdom och brottslighet inte alls beror på samhällsförhållanden, utan är genetiskt betingade. Den påstått ”vänstervridna” statliga televisionen SVT, förutom att den dagligen prånglar ut den fascistiska hetspropagandan om ”integration” och ”brottsvåg”, rapporterar om situationen i Chile genom att helt okritiskt publicera den ultrareaktionära CIA- och Pinochet-trogna tidningen ”Mercurios” version av händelserna (i vilken regimen är en rättfärdig regering som angrips av kriminella plundrande folkmassor).

Som sagt, hotet om fascism och reaktionär terror avvärjs inte genom att försöka rösta bort SD eller förbjuda NMR, eftersom hotet kommer från den härskande klassen och dess stat – inte från några ”extremistiska sekter”. Vi kan inte bekämpa repressionen eller rasismen genom att förlita oss på några humanistiska liberaler eller några ”vänsterpartier” och deras löften om välfärdsreformer, därför att orsakerna ligger i själva systemet. Så länge borgarklassen och dess stat kontrollerar produktionsmedlen, polisen, de väpnade styrkorna, rättsväsendet, massmedia och utbildningssystemet, och så länge imperialisterna suger ut och förtrycker tredje världens folk, så spelar det ingen roll vilka partier de låter oss rösta fram; det är ändå deras diktatur. Den allmänna reaktionariseringen och fascismen drivs nu fram på olika sätt av alla kapitalets representanter, av hela deras statsapparat och alla dess ”demokratiska” institutioner. Kampen mot fascismen, repressionen och rasismen kan inte föras inom systemet, utan bara i kampen för att störta det; och bara under ledning av den enda klass som är kapabel att störta utsugarna och bygga ett annat samhälle: arbetarklassen.

Chilenska maoister om den nuvarande situationen

Vi publicerar här i svensk översättning en text från den chilenska bloggen Siembra Roja, skriven av kamrater som är aktiva i de pågående kamperna och i fattigböndernas kamp i Chile:

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET OCH DEN REVOLUTIONÄRA POLITIKEN I CHILE!!! ÖVERLÄMNA INTE VÅRT DYRBARA BLOD TILL BLUFFMAKARNA OCH DERAS KONSTITUTIONELLA ILLUSIONER!!!

”ERÖVRA VÅRA KRAV MED REVOLUTIONÄRT VÅLD OCH FÖRKASTA DE KONSTITUTIONELLA ILLUSIONERNA OM KONSTITUELL FÖRSAMLING OCH NY KONSTITUTION UNDER DEN RUTTNA GAMLA BORGAR- OCH GODSÄGARSTATEN.”

Mänsklighetens historia sedan statens uppkomst är en historia av klasskamp, förtryckarklasser och förtryckta klasser. Den gamla chilenska borgar/godsägarstaten är dessa klassers organiserade styrka för att förtryckta arbetarna och fattigbönderna. Det vill säga att hela staten är en klass’ diktatur över en annan klass; dessa stater, som Kommunistiska Manifestet säger, har i allmänhet varit slaveristater, feodala stater och kapitalistiska stater. Idag förtrycker imperialistiska länder halvkoloniala-halvfeodala länder - såsom Chile - i vilka det finns en byråkratkapitalism och i allmänhet borgar/godsägarstater för att förtrycka proletariatet och fattigbönderna. Borgar/godsägarstaten, som en organiserad apparat för att upprätthålla makten, antar olika regeringsformer vilka kan se det som nödvändigt eller icke nödvändigt att använda sig av val, beroende på särskilda omständigheter i klasskampen. Det mest bekväma för förtryckarna är valcirkusen och den parlamentariska kretinismen, som de populariserar som demokrati – vilket de falska kommunisterna upprepar – och som i verkligheten är demokrati för de rika men diktatur för de fattiga.

För att hålla tillbaka missnöjet använder sig förtryckarna av de falska ’folkvännerna’, de som har uppgiften att dra massorna till den borgerliga pacifismen. I Chile är det de falska kommunisterna, de som har ett borgerligt parti vilket de opportunistiskt kallar för kommunistiskt, och tillsammans med dem en hel armé av charlataner som går samman i den breda fronten samt övriga organisationer som i allmänhet förespråkar den parlamentariska kretinismen. Denna borgerliga så kallade vänster deltar i regeringen, antingen det är i majoritet eller som ”opposition”, och respekterar alltid den borgerliga legaliteten. På så vis slåss högern och den borgerliga vänstern om att leda den gamla borgar/godsägarstaten, men förenas för att upprätthålla klassdiktaturen.

Den borgerliga vänsterns partier infiltrerar arbetarklassen genom sina gula, legala organisationer, de som Lenin kallade för arbetararistokratin och som i Chile är ledarna för CUT, ANEF, lärarsamfundet, etc. etc. De uppfyller den roll som de tilldelats av borgarklassen; att hålla tillbaka de folkliga kamperna och missnöjet, kontrollera arbetarna och tjalla på dem som ifrågasätter fackföreningsbyråkratin, hand i hand med arbetsköparna som hindrar

majoriteten av massorna från att gå med i dessa legala fackförbund genom bemanningsföretag och korttidskontrakt, vilket gör dem till simpla bihang till personalavdelningarna, med lagliga strejker i samförstånd med borgarklassen. Det är dessa som de falska kommunisterna skulle kalla folkets representanter i sin inbillade konstituerande församling.

Staten har alltid baserat sig på de väpnade styrkorna och polisen, oavsett om dessa är ute på gatorna eller inte; de är alltid redo att trycka ner folket. Om arbetarna vill strejka, vem trycker ner dem? Snutarna. Vem vaktade affärerna? Militären. Vem äger jorden? Latifundisterna [storgodsägare -övers]. Och vem försvarade dem? Snutarna. Vad är det som nu står på dagordningen? Vad är frågan just nu? Frågan just nu är att för att uppnå våra mål måste vi använda det revolutionära våldet, men för att våra erövringar skall bli slutgiltiga måste de förtryckta klasserna ta makten, med proletariatets ledning och med bönderna, huvudsakligen fattigbönderna som huvudstyrka. För att ta makten måste de besegra fiendeklassens väpnade styrkor; det är så vi löser problemet med att ta makten, den måste erövras med vapen. I motsats till detta har de förtryckta klassernas falska vänner lyft fram slagordet om den konstituerande församlingen som substitut för våra rättvisa krav, med vilket de försöker undvika att massorna utvecklar det revolutionära våldet och rekonstituerar det kommunistiska partiet för att inleda folkkriget. Inom samma plan om konstituerande församling byter de ut våldet mot kommunfullmäktige, och skyddar t.o.m. snutarna, avväpnar massorna och överlämnar dem till reaktionen på ett fat för att trycka ner dem, för att isolera de ”maskerade”.

Det är en illusion att tro att man genom att ändra konstitutionen kan få förtryckarklasserna att lämna ifrån sig makten på fredlig väg, eftersom deras makt baserar sig på de väpnade styrkorna. Denna fredliga väg förespråkar i själva verket att vi inte ska kämpa för våra krav, eftersom den borgerliga vänstern har lösningen på allt i sin nya konstitution. Så bra, då överger vi våra krav, om lösningen hela tiden fanns i konstitutionen; enligt dessa herrar har vi haft fel i flera årtionden av kamp för våra krav, som i slutändan gick emot konstitutionen.
Studenternas kamper lyckades med att upphäva en konstitutionell lag, vilken tyvärr förvandlades till den nuvarande lagen (LGE) som upprätthåller de smutsiga affärerna inom utbildningen och finansierar styrelserna och rektorerna med den falska kostnadsfriheten, men det var en kamp som formade en helt generation och som visade oss hur de byråkratiska förhandlingarna och lobbyverksamheten säljer ut våra kamper, som Camila Vallejos och hela det falska kommunistpartiet gjorde, samma folk som nu upphöjer den konstituerande församlingen.

Då skulle det vara denna borgerliga, medborgerliga parlamentarism eller så kallade konstituerande församling som skulle representera oss, just som en medlare mellan ”medborgarna” och ”staten”, ett nytt sätt att upprätthålla borgarklassens makt, ett sätt som skulle möjliggöra mer social kontroll genom deras ”sociala ledare”, som skulle avfärda våra kommande kamper såsom onödiga eftersom vi måste invänta den nya konstitutionen. Erfarenheten säger oss: följ inte bluffmakarna som säljer parlamentariska och konstitutionella illusioner, utan gå i stället framåt i kampen för dagskraven genom att gå förbi institutionaliteten, framför allt de lagliga strejkerna som kontrolleras av borgarklassen, och skapa organisationer som är oberoende av förtryckarna och som inte låter dem styra oss med sina stadgar såsom sker i fackförbunden och förbunden som är knutna till rektorerna. 

Förtrycket började inte med Piñera eller med Pinochet. Förtrycket är ett klassförtryck. Det är inte så att vi förtrycks p.g.a. konstitutionen, vi förtrycks för att det finns en förtryckarklass som använder sig av en konstitution som juridisk ordning för deras egna intressen. Den tar sig juridisk form men den är inte den materiella basen för utsugningen; det är i själva verket privategendomen av produktionsmedlen. Om staten är ett organ för borgarklassens och godsägarnas klassförtryck, så kommer förstatligandena eller nationaliseringarna inte förvandlas till rättigheter för folket, som de försöker inbilla oss. Om vi inte kämpar organiserade som ett block som fördömer den konstituerande församlingen så kommer vi att hamna i svansen på opportunisterna och fortsätta genomleva reformernas långa och smärtsamma väg.

I Chile är förtryckarklasserna borgarklassen och godsägarna, och de förtryckta klasserna är proletariatet, bönderna, huvudsakligen fattigbönderna samt småbourgeoisien och mellanbourgeoisien. Proletariatet är den ledande klassen i revolutionen, den enda klass som är konsekvent kapabel att föra revolutionen till sitt slutmål kommunismen, det klasslösa samhället.

För att övergå till erövrandet av makten i hela landet måste vi ha revolutionens generalstab, dess centralkommitté, massornas organiserade förtrupp, deras parti av ny typ som i såväl form som mål är motsatsen till de borgerliga partierna, ett kommunistiskt parti som det som grundades av Luis Emilio Recabarren. Han blev mördad för att kunna likvidera det kommunistiska partiet och få det att urarta till ett borgerligt parti. Det för oss till frågan om att rekonstituera det, med proletariates ideologi, idag marxismen-leninismen-maoismen. En rekonstitution som genomförs av folkets massor och deras förtrupp. Vi, de förtryckta massorna, kommer inte att låta dem köra in oss i slakthuset, vi är härdade för att slåss mot utsugarna, vi kan inte vara splittrade och utan det parti som förenar oss och vägleder revolutionen.

Revolutionens väg är motsatsen till förtryckarnas byråkratiska väg; de som upphöjer slagordet om den konstituerande församlingen och den nya konstitutionen.

De ärliga massorna, framför allt unga arbetare, har tillämpat det revolutionära våldet och är de som hittills har fört fram de bästa kamperna på nationell nivå. För att uppnå sina mål måste den borgerliga vänstern visa sin förmåga att kontrollera detta missnöje, och så inleddes en smutskastningskampanj mot de unga arbetarna – framför allt gymnasieelever – som blev kallade skurkar, vandaler, polisinfiltratörer. På detta sätt har de försökt stoppa den mest våldsamma kampen, för att kunna leda det nuvarande ”sociala utbrottet” fram till deras konstituerande församling för en ny konstitution.

De säger att proletariatets erövring av makten är en illusion, men det som i själva verket är en illusion är tron på att en konstituerande församling skulle vara lösningen på förtrycket och utsugningen av arbetar- och bondemassorna.

LEVE DET REVOLUTIONÄRA VÅLDET, DET ENDA SÄTTET OCH METODEN FÖR ATT ERÖVRA VÅRA KRAV!!!
LEVE MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, FÖR RECABARRENS RÖDA SÅDD!!!