Maoister om valet i Spanien

Idag håller den reaktionära spanska staten val. Vi presenterar här ett uttalande från den spanska bloggen Mar Armado de Masas ("det väpnade havet av massor") i svensk översättning. Den som läser det kommer garanterat att se en del slående likheter mellan situationen i Spanien och i Sverige, och hur respektive lands borgarklass och dess olika fraktioner försöker hantera klasskampen för att försvara sitt utsugarsystem.

Proletärer i alla länder, förena er!

ATT RÖSTA ÄR ATT GODKÄNNA DETTA GAMLA SYSTEM!

"Bernsteinarna accepterade och accepterar marxismen utan dess direkt revolutionära aspekt. De betraktar inte den parlamentariska kampen såsom ett av de vapen, vilka är synnerligen lämpliga under bestämda historiska perioder utan som den huvudsakliga och nästan enda formen för kamp, som gör 'våld', 'erövring' och 'diktatur' onödiga." Och: "Endast skurkar eller dumhuvuden kan tro att proletariatet måste vinna majoritet i val som genomförs under bourgeoisiens ok, under löneslaveriets ok, och att det ska vinna makten efteråt. Detta är höjden av dumhet eller hyckleri; det är att ersätta klasskampen och revolutionen med röstning, under det gamla systemet och med den gamla makten."; och: ”[detta] är ju den renaste och banalaste opportunismen, innebärande att man avsvärjer sig revolutionen i handling fast man samtidigt erkänner den i ord”. (Citat av Lenin ur Kinas Kommunistiska Partis "Den proletära revolutionen och Chrustjovs revisionism")

"Det revolutionära framåtskridandet bröt inte fram genom sina omedelbara tragikomiska följder utan tvärtom genom att driva fram en samlad, mäktig kontrarevolution, genom att frambringa en motståndare, och först genom kampen mot denne mognade omstörtarpartiet till ett verkligt revolutionärt parti." (Karl Marx - "Klasstriderna i Frankrike 1848 - 1850")

"Kamrater, man får inte föreställa sig att fascismen kommer till makten så enkelt och ledigt, som om någon av finanskapitalet tillsatt kommitté skulle avgöra, vilket datum den fascistiska diktaturen skall upprättas. I verkligheten kommer fascismen vanligen till makten under en ömsesidig, stundom skarp kamp mot de gamla borgerliga partierna eller en bestämd del av dem, under kamp t.o.m. inom själva det fascistiska lägret, vilken kamp ibland går ända till väpnade sammanstötningar, såsom vi sett i Tyskland, Österrike och andra länder. Allt detta försvagar likväl inte betydelsen av det faktum, att de borgerliga regeringarna före den fascistiska diktaturens upprättande vanligen genomgår en rad förberedande etapper och genomför en rad reaktionära åtgärder, vilka direkt hjälper fascismen att komma till makten. Den som inte under dessa förberedande etapper kämpar mot bourgeoisiens reaktionära åtgärder och mot den växande fascismen, han är inte i stånd att hindra, utan han tvärtom underlättar fascismens seger." (Georgi Dimitrov)

Folkets massor har ingenting att vinna på detta val eller på några andra val som anordnas av reaktionen. Inom imperialismens djupa och slutgiltiga kris kallar de reaktionära partierna (Partido Popular, Ciudadanos, PSOE, Podemos, VOX etc.) desperat folket att rösta med sina locktoner. Några gör det med utpressningen om att fascismen kommer och att man måste stoppa den genom att rösta, och förskönar på så vis borgarklassens diktatur. Å andra sidan driver högern och den extrema högern på konflikten inom folket, speciellt genom att peka ut de invandrade arbetarna som skyldiga till den prekära situation som majoriteten av arbetarklassen lever i. De döljer på så vis att politiken med nedskärningar, fortsatta arbetsrättsreformer, nedmonteringen av vården, etc. inte är den invandrade arbetarklassens verk, utan de olika höger eller ”vänster”-regeringar (PSOE) som har turats om att regera i de monopolistiska bankirernas och företagens tjänst. De slåss därför sinsemellan om att på bästa sätt tjäna sina herrar storbourgeoisien och imperialismen, och var och en av dem representerar någon fraktion av den spanska storbourgeoisien.

Men även om de slåss om rösterna, så konspirerar de reaktionära partierna samtidigt för att kuva folket. Det är nu mer än 40 år av arbetslöshet, av allt mer eländiga löner, skrattretande pensioner, nedskärningar av vården och utbildningen etc., och repression. Motiverad av den spanska kapitalismens kris, inom imperialismens allmänna kris, förbereder sig den spanska staten både för krig inrikes mot folket och för militära äventyr i utlandet. Det som sker är en kontinuerlig reaktionarisering av staten vilken förbereder fascismens ankomst. Till den kontinuerliga ökningen av den militära budgeten - PSOE-regeringen godkänt de största årliga militära utgifterna på 20 år; tolv miljarder Euro, samtidigt som de prutar ner pensionerna – läggs den pågående militariseringen av samhället. T.ex. så har kommunen Madrid, där kärnan i den reaktionära staten befinner sig, 7,4 poliser per 1000 invånare (genomsnittet i EU är 3,6), ”munkavlelagarna” har kommit för att stanna o.s.v. I denna sammansvärjning och tvist mellan de reaktionära partierna, håller fascismen på att ta positioner och jobbar på att återigen nå makten genom att bilda allianser mellan närstående partier (VOX, Ciudadanos, Partido Popular).

Vad gäller partierna till ”vänster” om PSOE uppvisar revisionismen, som blir allt mer splittrad, sin förruttnelse och sina ledares verkliga intresse: att skaffa sig säten inom den gamla statens parlament.

Folket har bara en enda väg: att kämpa för att rekonstituera sin förtrupp, det Kommunistiska Partiet, för att inleda och utveckla folkkrig och marschera med kulturrevolutioner till kommunismen. Under tiden får vi inte falla för de falska löftena från de härskande klassernas representanter, och vi måste fortsätta kämpa för bättre levnadsförhållanden.

BOJKOTTA VALCIRKUSEN! RÖSTA INTE!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas [det väpnade havet av massor]

Madrid, mars 2019

Maoister om Katalonien: Den spanska och katalanska storbourgeoisien är det katalanska folkets fiender; imperialismen är fiende till världens folk

Ur tidskriften Sol Rojo (Röd Sol) nr. 45, oktober 2017
(översättning hämtad här):

DEN SPANSKA OCH KATALANSKA STORBOURGEOISIEN ÄR DET KATALANSKA FOLKETS FIENDER: IMPERIALISMEN ÄR FIENDE TILL VÄRLDENS FOLK

”Inte förrän nu är det uppenbart för alla att den nationella bourgeoisien inte strävar efter att befria 'sitt folk' från det nationella oket, utan efter friheten att suga vinster ur detta folk, friheten att bevara sina egna privilegier och sitt eget kapital. Inte förrän nu framstår det tydligt att de förtryckta nationaliteternas befrielse är otänkbar utan att bryta med imperialismen, utan att störta de förtryckta nationaliteternas bourgeoisie, utan att makten övergår till de arbetande massorna inom dessa nationaliteter. (…)
På detta sätt inledde Oktoberrevolutionen, genom att göra slut på den gamla borgerliga nationella befrielserörelsen, en ny rörelses era, de förtryckta nationernas arbetares och bönders socialistiska rörelse, riktad mot allt förtryck – och därmed också mot allt nationellt förtryck, mot bourgeoisiens makt, mot ’den egna och den utländska, mot varje imperialism över huvud taget’” (Stalin – Oktoberomvälvningen och den nationella frågan, 1918)

Under de senaste åren har det ägt rum stora massmobiliseringar i Katalonien; miljontals människor har deltagit i denna massrörelse ledd av den katalanska borgarklassen, vilket än en gång visar den spanska imperialismens svaghet, dess djupa politiska, ekonomiska och moraliska kris.

Sedan 2011 genomförs massiva mobiliseringar inom hela den spanska staten. Manifestationen den 15 maj i Madrid skulle bli starten på rörelsen 15-M. Samtidigt med den långsamma demobiliseringen av det som var 15-M, så har mobiliseringen i Katalonien för självständighet fortsatt under alla dessa år. Under den tiden har det katalanska folket inte upphört med att kämpa, utan genomfört strejker och mobiliseringar mot nedmonteringen av sjukvården och den allmänna utbildningen, mot de sociala nedskärningarna, till försvar för det katalanska språket, mot vräkningarna; kamper som har genomförts tillsammans med självständighetsrörelsen. I några fall har dessa mobiliseringar radikaliserats så långt att de t.o.m. tagit formen av stadsgerilla, såsom under universitetsstrejken i februari 2012 och 29-M:s generalstrejk 2013. Det bör understrykas att massornas kamp för sina dagskrav har förts parallellt med kampen för självständighet och inte alltid tillsammans. Arbetarrörelsen har i huvudsak stått utanför självständighetsmobiliseringen. Ett exempel är
generalstrejken den 3 oktober, där självständighetsförespråkarna bar den katalanska självständighetens fanor medan det i arbetarblocken (de fackföreningar som kallat till strejken, CGT och CNT) inte syntes en enda katalansk självständighetsfana. Det var en strejk som kallats av två separata grupper, dels fackföreningarna CGT och CNT och dels representanterna för arbetararistokratin (CC.OO. och UGT) tillsammans med katalanska företagare, och som kallades ”landets strejk”. Proletariatet existerar även i Katalonien, även om det må besvära revisionisterna och borgarklassen.


Vem leder självständighetsrörelsen?

Ledningen för den katalanska självständighetsrörelsen ligger i händerna på representanterna för den katalanska storbourgeoisien. De är samma representanter som deltog i framställandet av den spanska konstitutionen från 1978 (Miquel Roca som representerade partiet Pacte Democrátic per Catalunya), och samma som kompromissat med och understött PSOE:s och PP:s olika centralregeringar. De är samma representanter som har genomfört alla slags nedskärningar, och man ska inte glömma att nedskärningarna började i Katalonien, t.o.m. tidigare än i resten av landet, hand i hand med Convergencia Democrática de Catalunya [det dominerande liberala partiet i Katalonien – övers.anmärkn.]. Vi vet vad Pujols och Mas’ Convergencia har gjort; bl.a. förstört den katalanska sjukvården och påtvingat den en maffiastruktur för att tjäna deras ”affärer” samt överexploaterat invandrarna i köttindustrin Vic:s falska kooperativ.

Korruptionen inom Convergencia är så skandalös att de blev tvungna att byta namn (Convergencia blev det nuvarande Partit Demòcrata Europeu Català, vars förkortning är PdeCAT) och ge skenet av att självständighetsprocessen leds av medborgarorganisationer (ANC och Òmnium) och inte av politikerna.

I mobiliseringarna under dessa år har självständighetsorganisationerna inte gjort någon som helst ansträngning för att mobilisera de klassiska invandrargrupperna och ännu mindre de som anlänt senare. Det katalanska regionstyret (Generalitat), som styrs av självständighetsförespråkarna men som inte ens brytt sig om att verkställa det katalanska parlamentets beslut i självständighetsfrågan, har vägrat att gå emot staten och har systematiskt tillämpat den spanska statens lagar (t.ex. den så katastrofala och kritiserade Utlänningslagen) på de mer än en miljon utländska invånare som bor och arbetar i Katalonien. Säkerligen därför att dessa inte har rösträtt och därför inte räknas av de borgerliga politikerna; därför att den katalanska borgarklassen liksom alla borgare är rasistisk och främlingsfientlig och dessutom för att den är medveten om att om den politiska kampen tas ner till de djupaste lagren av arbetarklassen, så är det ett problem för den katalanska borgarklassen liksom för alla borgare, såsom har skett vid andra tillfällen i Kataloniens historia.

Ett smakprov på dessa individers moral har vi fått efter folkomröstningen: massorna har ställt upp, de har konfronterat den gamla statens polis, 1000 personer har anmälts skadade och inlagda på sjukhus – bara för att regionpresidenten Puigdemont, inför den spanska statens offensiv och den internationella isoleringen, skulle backa och visa sin ryggradslöshet genom att inte utropa den nya katalanska staten utan kalla till förhandlingar.

Partiet Candidatura de Unidad Popular (CUP), som av storbourgeoisiens press kallas anti-systemkandidater, fyller rollen att försköna ”processen” genom att skapa falska illusioner hos det katalanska folket och hålla tillbaka massornas mobiliseringar. Därav det återkommande talet om den fredliga vägen och icke-våldet.


Folkomröstningens väg

Vid valen till det katalanska självstyrets parlament den 27 september 2016 presenterade självständighetsfronten (PdeCAT och CUP) dessa val som en plebiscit och ett substitut för den folkomröstning som den spanska staten sagt nej till. Valresultatet gav en parlamentsmajoritet åt självständighetsblocket, men ändå utropades inte självständigheten. I stället antogs via det katalanska parlamentet en plan enligt vilken – efter en folkomröstning med tillräckligt många röster för självständighet – den katalanska republiken skulle utropas. Denna folkomröstning har nu genomförts, och den katalanska regeringen har brutit mot sin egen lag genom att inte utropa den katalanska statens födelse inom den tidsfrist som etablerats av den lag som de själva antog.

Anledningen till denna reträtt och återgång till att be om dialog är inget mysterium. Självständighetsrörelsen i den katalanska storbourgeoisiens tjänst har på alla sätt försökt att få stöd från andra imperialistmakter, inklusive från sionismen. Gentemot en stat som är med i NATO, den spanska staten, som inte kommer att tillåta någon självständighet åt någon del av sitt territorium och som har en modern armé; utan stöd från någon annan imperialistmakt, så återstår ingen annan väg för den katalanska borgarklassen än att organisera massorna och beväpna dem – men det finns inget som skrämmer stor-, mellan- och småbourgeoisien mer än det väpnade havet av massor.


Revisionismens roll

Revisionisterna har använt en rad citat från Lenin och Stalin för att attackera dessas och den internationella kommunistiska rörelsens ståndpunkter rörande den nationella frågan, för att rättfärdiga revisionisternas anpassning till den katalanska borgarklassen och deras arbete för att tvinga arbetarklassen att gå i borgarklassens ledband.

Såväl Lenin som Stalin och Ordförande Mao är mycket tydliga. Med Första världskriget och Oktoberrevolutionen inleds en ny era för mänskligheten, den proletära världsrevolutionens era. Imperialismen – ”reaktion över hela linjen” (Lenin) – kommer inte längre att tillåta någon ny borgerlig revolution; den enda vägen för kolonierna och halvkolonierna är den ny-demokratiska revolutionen ledd av proletariatet. Om varje befrielserörelse tidigare, under den fria konkurrensens stadium, var revolutionär, då den utvecklades genom att krossa feodalismen, så gäller det efter Oktoberrevolutionen att ”[understödja] sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder råkar i konflikt med den proletära rörelsens utvecklingsintressen” (Stalin). I Katalonien har borgarklassen strävat efter en katalansk stat i allians med imperialismen, med det enda syftet att skapa ett imperialistiskt Katalonien av tredje graden, i allians med någon imperialistisk supermakt eller makt, som plattform för de katalanska storföretagen inom den nyuppdelning av världen som nu äger rum.

Den katalanska storbourgeoisien har egna intressen som står i motsättning till den katalanska arbetarklassens och folkets intressen. Fakta talar sitt eget språk: att sex av de sju katalanska företagen på Madridbörsen har lämnat Katalonien visar återigen att den katalanska storbourgeoisien är en del av den spanska storbourgeoisien; denna oligarki bildad av alliansen mellan de andalusiska och kastilianska jordägarnas samt de baskiska och katalanska industrikapitalisternas kapital. Detta visar att med denna ledning så har ”processen” inom denna dispyt mellan den spanska storbourgeoisiens fraktioner samma begränsningar och framtidsutsikter som sin reaktionära ledning.

Revisionismen har emellertid blint uppmanat till att stödja ”processen” för självständighet bara för sakens skull. Argumenten har varit flera: det första, att Katalonien är ett ”förtryckt” land, faller på sin egen orimlighet. Katalonien är en nation som har uppnått en hög kapitalistisk utvecklingsnivå, där det utvecklas en monopolkapitalism, där den katalanska storbourgeoisien som del av den spanska storbourgeoisien deltar i utsugningen av tredje världens folk. Det är inte ett land där proletariatet måste sopa bort de tre bergen (byråkratkapitalismen, feodalismen och imperialismen).

Andra argument av ”taktisk” typ, som t.ex. att om Katalonien blir självständigt så skulle det vara ett hårt slag mot den spanska imperialismen, bortser ifrån att staten inte kommer att gå med på att förlora 16% av sin befolkning och 19% av sin BNP, om det så genomförs tjugo folkomröstningar och 99% av katalanerna röstar för självständighet. Men de döljer också det faktum att den spanska staten redan befinner sig i djup kris, och Katalonien är ett bevis på detta. De döljer denna kris för att slippa åta sig huvuduppgiften, rekonstitutionen av det Kommunistiska Partiet för att inleda folkkrig. I stället för att fullgöra denna uppgift kommer de än en gång envist dragande med ”den fredliga övergången” till socialismen. Först en katalansk stat och sedan socialism, eller en konstituerande process för resten av staten, genom vilken den gamla staten skulle ”demokratiseras” och skapa bättre villkor för kampen för socialismen. I verkligheten skulle arbetarklassen på det sättet komma till detta ”övergångsstadium” utan Parti, utan Front, utan armé, utan ny makt, d.v.s. utan någonting. I stället skulle några få revisionister uppnå poster inom den gamla staten, den spanska eller den katalanska. I slutändan visar den katalanska självständighetsrörelsen i Katalonien än en gång att endast arbetarklassen med sitt Parti är kapabelt och villigt att fortsätta till slutet. Att revisionisternas roll är att tvinga arbetarklassen att gå i den ena eller andra borgarklassens ledband. Några av de nya revisionisterna har redan stor erfarenhet av detta. Det räcker att minnas deras försvar av Prachanda och hans ”taktik” ända fram till den slutliga kapitulationen. Därefter kommer den lätta biten, att slå på den som redan ligger, att ”visst var det förräderi” etc.


Vad vi maoister säger:

Mot revisionismen som har spritt falska illusioner, har vi kommunister sedan 2011 deltagit i självständighetsmobiliseringarna. Vi erkänner och försvarar Kataloniens rätt till självbestämmande, men tydliggör att det katalanska folkets stora fiender är den spanska och katalanska storbourgeoisien. Att varken självständighet eller socialism erövras med någon folkomröstning. Att på den nuvarande vägen för självständighet, i det utopiska fallet att man skulle uppnå den, så har det katalanska folket ingenting att vinna. Att i imperialismens slutliga kris så är det inte möjligt att genomföra ens den minimala grad av socialdemokrati som CUP utlovar, varken i en hypotetisk katalansk stat eller i någon annan.

Vi har fördömt ”processen” för dess reaktionära ledning. Det är nödvändigt att lära av historien för att massornas och proletariatets nuvarande kamper inte skall tjäna till ännu en upprepning av den ”katalanska pakten” (1) eller till att gå i riktning mot en kapitalistisk katalansk stat med alla dess plågor och elände för massorna till förmån för en minoritet. Repressionen och revisionisternas förräderi kommer inte att stoppa det katalanska folkets kamp. Arbetarklassen behöver sitt marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Parti för att förbereda och inleda folkkriget och krossa varje illusion om att reformera kapitalismen. Folkkrigets ryggmärg är den nya makten, som tar sig uttryck i antingen folkförsamling eller sovjeter etc., och garantin för folkets rättigheter är den röda armén och det beväpnade folket, milisen.

______________________________

(1) 1975 offentliggjordes den ”katalanska pakten”. De som gick i spetsen för denna pakt var Jordi Pujol, Josep Pallach, Joan Reventós och PSUC med Solé-Barberá. D.v.s. bankirerna, de stora industrikapitalisterna och revisionismen. Kontexten för den ”katalanska pakten” är den spanska imperialistiska statens djupa politiska och ekonomiska kris. I den ”gemensamma deklarationen” krävs ”självstyre” och ”friheter” samtidigt som man kräver en spansk ”punto final” -lag (https://en.wikipedia.org/wiki/Full_stop_law) genom att dra fördel av kamperna för ”amnesti”. Den ”katalanska pakten” hade som mål att hålla tillbaka massornas mobilisering, att ge ett utlopp för deras kamper inom den borgerliga ordningen och förhandla sig till en plats åt den katalanska storbourgeoisien inom det ”demokratiska” Spanien.

Spanska maoister om attacken i Barcelona

Efter en tids uppehåll p.g.a. aktiviteter på annat håll är Järnbastionen nu tillbaka. Idag publicerar vi en svensk översättning av ett nytt uttalande från den spanska bloggen "Mar armado de masas" (det väpnade havet av massor) apropå de senaste "terrorattackerna" i Barcelona och Cambrils. Liksom här i Sverige ser vi hur borgarklassen och dess stater i andra länder använder "terrorn" som ännu ett sätt att försöka ena befolkningen till stöd för mer imperialistiska folkmordskrig, mer borgerlig diktatur, mer repression och mer fascism. Och i Spanien liksom i Sverige eller i USA kan utsugarna räkna med troget stöd från det ledande skiktet inom den s.k. "vänster" som går i borgarstatens ledband och vars roll är att svepa in krigshetsen och den fascistiska politiken i "vänster"-fraser.

KOMMUNIKÉ

Attackerna i Barcelona och Cambrils, som riktades mot folkets massor och arbetarklassen och utfördes av den Islamiska Staten, kan nu läggas till de övriga kontrarevolutionära och reaktionära aktioner som Islamiska Staten utfört i de imperialistiska länderna. Kännetecknande för dessa aktioner är att deras militära mål inte är medlemmar av den gamla staten, storkapitalets representativa byggnader eller reaktionära institutioner etc., utan tvärtom; deras mål är folkets massor.

Efter dessa attacker mot de arbetande massorna uppmanar den spanska storbourgeoisien - genom sina representanter och ombud, Partido Populars regering, PSOE och Podemos ("vi står till myndigheternas förfogande" har Pablo Iglesias försäkrat) - medborgarna till enighet med den spanska imperialistiska staten, dess "demokrati" och dess reaktionära institutioner. Samtidigt driver statsapparaten fram en kampanj mot arbetarna med invandrarbakgrund; de säger att de finns problem med integration, marockaner, araber, muslimer m.fl. utpekas som "terrorister" etc. för att försöka splittra arbetarklassen och fortsätta med uppgiften att förfölja alla kamper som förs mot den gamla spanska imperialistiska staten och mer och mer skärpa den inhemska reaktionen.

Den Islamiska Staten är CIA:s verk. I Mellanöstern har dess aktioner skapat förutsättningarna för yankee-supermaktens intervention i namn av "demokratin" och kampen mot "terrorismen". Som resultat av imperialismens djupa och slutgiltiga kris, försöker de imperialistiska supermakterna och makterna förlänga sin dödskamp medan de gör upp - i sammansvärjning och tvist - om naturtillgångarna, den billiga arbetskraften, marknaderna och inflytandezonerna, på väg mot ett nytt världskrig.

Den hegemoniska yankee-supermakten har valt scenariot för det inledande slaget. Den har destabiliserat Mellanöstern med den "Arabiska våren" och sedan med den Islamiska Staten, och när förutsättningarna för dess intervention väl var skapade så har supermakten koncentrerat och placerat ut sina modernaste vapen, trupper och legosoldater i en ansträngning för att behålla sin roll som hegemonisk supermakt i världen, i tvist med supermakterna Ryssland och Kina om Mellanösterns olja, gas och vatten. Även dessa supermakter har positionerat sig i Mellanöstern, just nu i Syrien, där de kommer att tjäna stora pengar på återuppbyggnaden.

Banderoll i Madrid:
"Era krig, våra döda. Solidaritet med Barcelona"

Samtidigt som de imperialistiska länderna fortsätter med det imperialistiska kriget utomlands, försöker de säkra sitt bakland. Om baklandet inte är lugnt, så kan imperialisterna inte föra sitt krig. Borgarklassen behöver vidta åtgärder för att förhindra varje slags organiserat motstånd från arbetarklassen mot dess utrikes- och inrikespolitik. Den spanska storbourgeoisien är inget undantag.

Den Islamiska Staten bidrar genom sina attacker mot folket i de imperialistiska länderna till att skapa förutsättningarna för att monopolbourgeoisien ska kunna skapa allmän opinion för ännu mer reaktionarisering av den borgerliga staten, inskränkningar av friheter och ursinniga förföljelser mot de massor som kämpar. Den Islamiska Statens reaktionära aktioner i de imperialistiska länderna är en del av imperialismens planer och har ett mål: att försöka splittra arbetarklassen och att ena så många som möjligt till stöd för den gamla imperialistiska staten.

I detta sammanhang av imperialistiskt krig går både den gamla och den nya revisionismen imperialismens och reaktionens ärenden, och fyller sin funktion; att avleda massorna och arbetarklassen från deras huvudsakliga uppgift, att även i de imperialistiska länderna förstöra den gamla borgerliga staten. De fokuserar inte på huvudfienden, d.v.s. supermakterna (USA, Kina och Ryssland) och de övriga imperialistmakterna (Tyskland, Frankrike, Spanien, England, Italien, Sverige etc.) som idag slåss om världen. I stället fokuserar de på Islamiska Staten, och legitimerar på detta sätt det imperialistiska nyuppdelningskriget som de imperialistiska supermakterna och makterna rättfärdigar just i namn av kamp mot reaktionära idéer och försvar av ”friheten”; det är ett ”kategoriskt imperativ” att ”försvara den västerländska civilisationen mot den islamistiska fundamentalismen” sade Oriana Fallaci, en marionett vars trådar styrs av CIA.

Det som i den spanska staten skiljer de olika revisionistiska grupperna åt är stödet åt antingen den ena eller den andra supermakten; det som förenar dem alla är deras stöd till det imperialistiska kriget. Så finns det t.ex. de som stöder Ryssland och Kina och Assads marionettregim, och de som i namn av en borgerlig ”antifascism” stöder den väpnade gren av CIA som är YPG. En proletär och konsekvent antifascism är bara möjlig i kamp på liv och död mot imperialismen: ”reaktion över hela linjen är utmärkande för imperialismen” (Lenin). Det finns t.o.m. de som har gått så långt att de föreslår att den spanska staten bör ”rättas till” så att man kan bilda en gemensam ”antifascistisk” front mot den Islamiska Staten: ”som vi sagt tidigare, så står denna operation mot de som solidariserat sig med det kurdiska folket (underförstått YPG) i motsättning till hur man agerat i andra länder inom den Europeiska Unionen”.

Hur som helst så gör den gamla och den nya revisionismen nu stora ansträngningar för att tydligt visa den imperialistiska storbourgeoisien att de har ”rättat sig” politiskt; efter attacken mot Charlie Hebdo försvarade de omedelbart, högt och tydligt pressfriheten för sionisterna, utan att lämna några tvivel om att deras väg innebär kapitulation inför den inhemska och utländska imperialismen och reaktionen.

Samtidigt genomförde spanska soldater och marines från basen Morón under det senaste året 65 gemensamma manövrar riktade mot Nordafrika. Flottbasen Rota är hem åt 4 ”destroyers” från USA:s flotta, och mer än 2600 spanska soldater är utspridda över de fem kontinenterna i sammanlagt 17 operationer och uppdrag (Mali, Somalia, Libanon, Colombia, Afghanistan, Estland etc.) som koordineras av Operationskommandot EMAS. Nyligen har Rajoy antytt möjligheten att ett spanskt befäl går i spetsen för NATO-trupperna i Östersjön. Den spanska staten tillhör den koalition av mer än 70 länder som yankee-supermakten leder i sin attack mot folken i Mellanöstern.

Här, i baklandet, genomför den spanska imperialistiska staten steg för steg sin fascistisering och försvarar den spanska monopolbourgeoisiens intressen. T.ex. har Hacienda betalat Santander-banken 500 miljoner Euro för Popular, etc. samtidigt som det imperialistiska kriget slår mot arbetarklassen och de arbetande klasserna. Vräkningarna överstiger 100 om dagen, arbetslösheten och utsattheten drabbar arbetarklassen hårt, och 300 har dött på arbetsplatserna under detta års första sex månader. Den enda vägen för folket är folkkriget, lett av det militariserade Kommunistiska Partiet för att förstöra den gamla staten bit för bit, för att göra slut på alla de sviter av kapitalismen som vi lider under, och med folkkrig komma till den gyllene kommunismen.

NED MED IMPERIALISMENS NYUPPDELNING AV VÄRLDEN!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas – augusti 2017

Organisering uppifrån - om "Podemos" och den "nya vänstern"

En intressant artikel från tidskriften Sol Rojo ("Röd sol") har nu dykt upp i svensk översättning. Den handlar om den omtalade organisationen "Podemos" i Spanien, en av de rörelser som nu av borgerliga media marknadsförs som en "ny" och "radikal" europeisk "vänster". Artikeln börjar med en historisk bakgrund, som visar hur den revisionistiska och reformistiska "vänstern" i Spanien, Portugal och Grekland har främjats och använts av ländernas egen borgarklass och av den nordamerikanska imperialismen. När de USA-stödda fascistiska regimerna i dessa länder (Franco i Spanien, juntan i Grekland etc.) inte lyckades kväsa det folkliga motståndet och skapa den eftersträvade "stabiliteten", så satte utsugarna sitt hopp till de revisionistiska "kommunistpartierna" och socialdemokratin för att tämja den allt skarpare klasskampen, slå vakt om den borgerliga staten och främja imperialismens intressen i Europa och världen. Läs t.ex. det här talande citatet från journalisten Alfredo Grimaldos:

”De nordamerikanska säkerhetstjänsterna och den tyska socialdemokratin turas om att vaksamt leda den spanska Övergången, med två målsättningar: att förhindra en revolution efter Francos död och att förinta den kommunistiska vänstern. Detta noggranna arbete med att bygga ett ”vänster”-parti för att förhindra just att vänstern tar makten i Spanien, är CIA:s verk i samarbete med Socialistinternationalen." (Alfredo Grimaldos, ”la CIA en España. Espionaje, intrigas y política al servicio de Washington”, Debate, 2007)

Strejkande gruvarbetare i Cinera, norra
Spanien, skjuter med hemgjorda skjut-
vapen mot Guardia Civil, 2012

Artikeln visar sedan med en rad avslöjande fakta hur rörelser som "Podemos" representerar en fortsättning på denna politik; hur den härskande klassen idag försöker slå tillbaka arbetarklassens allt mer mer militanta (och väpnade) kamp i länder som Spanien och Grekland genom att främja en "vänster" som förkastar revolutionen och leder in massornas kamp i en fåra som inte bara är mindre farlig för kapitalisterna utan också direkt tjänar deras intressen. Idag när de härskande står inför hotet från de alltmer upproriska folken och sitt eget oundvikliga behov av mer folkmord och omfördelningskrig, så behöver de liksom förr en borgerlig "arbetarrörelse" eller "vänster" för att ge legitimitet åt sin "demokrati" och åt den imperialistiska aggressionen och utsugningen av tredje världen.

Det framgår tydligt att "Podemos" - med allt sitt prat om "gräsrötter" och "organisering underifrån" snarare är en rörelse uppifrån, åtminstone sett från arbetarklassens perspektiv. Inte en arbetarrörelse, utan en "vänster" baserad på småbourgeoisien och ägnad att hålla arbetarna i schack. Inte en revolutionär rörelse för att krossa borgarstaten och bygga socialism, utan en rörelse för att ge borgarstaten legitimitet genom reformer för en påstådd "utökad demokrati". Inte en rörelse mot imperialismens utsugning och krig, utan för att legitimera densamma.

"Deras stöd, enligt CIS-rapporten från november 2014 om Podemos' sociala bas, är inte arbetarklassen utan småbourgeoisien, akademiskt utbildade från medelklassen som arbetar inom kvalificerade eller välbetalda yrken och med hög bildningsnivå. En småbourgeoisie som också drabbats av krisen och vars enda mål är att återigen få uppleva 'den gamla goda tiden' och att deras barn inte skall behöva emigrera för att kunna leva som borgare.I Podemos' program existerar inte arbetarklassen, där finns bara medborgare. Detta är klassförsoning. Det enda arbetarklassen kan förvänta sig är smulor. Där finns inte en enda verkligt revolutionär åtgärd, varken konfiskering av storkapitalet eller jordreform. Detta är den linje som syns i uttalandena från Jesus Montero, medlem av Medborgarrådet [Consejo Ciudadano], Podemos' Centralkommitté, som nyligen i en konversation med John Carlín hävdade att 'det finns två typer av företagskultur. Den ena handlar om en kast, den andra vill bidra till den sociala välfärden, som familjen Botín i Santander-banken', och fortsatte med att insistera på att: 'Ja! Jag är övertygad om att det finns företagare som vill väl'."

Vi har i tidigare inlägg pekat på hur den reformistiska och socialchauvinistiska "vänstern" till stor del fyller samma funktioner som fascismen; hur en sådan "vänster" när den kommer till makten precis som fascisterna ägnar sig åt att förfölja och fängsla framstegsvänner, revolutionärer och kommunister. I detta sammanhang tål det att uppmärksammas hur Syriza i Grekland troget förvaltar borgarklassens diktatur och fängslar kämpande kamrater. Vi uppmanar till solidaritet med dessa politiska fångar liksom med alla våra andra fängslade kamrater runtom i världen.