Internationella Kvinnodagen: Leve den proletära feminismen!

Palestina: kvinnor i främsta ledet i kampen mot
den sionistiska ockupationen.

Den växande kvinnorörelsen runtom i världen är ett av de främsta exemplen på hur det gamla utsugar- och förtryckarsystemet befinner sig i sin slutliga kris, och ett av de främsta uttrycken för den revolutionära situation som utvecklas på olika sätt och i olika grader över hela klotet. Under 2019 och början av 2020 har vi sett en uppsjö av folkliga protester i vilka kvinnorna haft en framträdande roll. I massdemonstrationerna i Irak och Libanon - mot USA:s imperialism och mot de reaktionära regimernas politik - så har kvinnorna ofta gått i första ledet, och på eget iniativ kombinerat de övriga folkliga kraven med feministiska krav. Samma sak har vi sett i protesterna i Latinamerika. På flera platser förenas kampen mot sexuella övergrepp och våldtäkter med det arbetande folkets övriga dagskrav och kampen mot imperialismen. Precis som det har varit tidigare i historien så ser vi även idag ofta att det är kvinnorna som tar initiativet till kamp mot den ökade reaktionära repressionen, polisvåldet och imperialisternas krigsförberedelser.

Den härskande borgarklassen är medveten om faran i en sådan upprorisk kvinnorörelse, och sprider därför mer och mer sin borgerliga feminism. En borgerlig feminism som idag förespråkar legalisering och normalisering av prostitutionen; som bejakar imperialismen och dess krig; som deltar i den rasistiska och islamofoba hetsen mot tredje världens folk under "feministiska" förevändningar. Denna feminism kämpar inte för krossandet av utsugar- och förtryckarsystemet; den har inte som mål att krossa patriarkatet. Den "frihet" denna feminism förespråkar är friheten för borgarklassens kvinnor att suga ut arbetarklassens kvinnor; "friheten" för världens arbetande kvinnor att låta sig köpas och säljas; "friheten" att byta ut ett feodalt eller religiöst kvinnoförtryck mot den kapitalistiska

Irak 2019

"marknadens" vinstdrivna "sekulära" kvinnoförtryck. Med hjälp av de borgerliga feministerna drar makthavarna även med sig de småborgerliga feministerna i denna agenda; de som drömmer om "individens frihet" och begränsas av patriarkatet, men som ändå har det tillräckligt bra under imperialismens paraply för att inte vilja krossa den. Den borgerliga s.k. "vänstern" hjälper villigt till att sprida denna borgerliga och småborgerliga feminism för att kanalisera protesterna inom parlamentarismens och den borgerliga lagens ramar.

Mot denna borgarklassens feminism, som idag inte kan fylla någon annan funktion än att försöka bevara ett döende utsugarsystem, sätter arbetarklassen sin egen feminism, den proletära feminismen. Det är den feminism som har som mål att fullständigt begrava patriarkatet och allt kvinnoförtryck en gång för alla, vilket bara är möjligt som en del av störtandet av hela det imperialistiska systemet och byggandet av ett nytt samhälle för att slutligen kunna avskaffa all utsugning. Kvinnorörelsens största framsteg har uppnåtts just när de medvetna proletära kvinnorna gått i spetsen för en bred folklig kvinnorörelse, såsom skedde under de socialistiska revolutionerna i Sovjetunionen och Kina, och såsom sker idag i revolutionära rörelser i t.ex. Peru och Indien. Kvinnodagens grundare Clara Zetkin stod för just en sådan linje; en feminism som bekämpar den patriarkala ideologin och förtrycket i syfte att ena arbetarklassens män och kvinnor, i stället för att betrakta dem som eviga motpoler och fiender. Som hon själv uttryckte det: ”Den proletära kvinnan kämpar hand i hand med den proletära mannen mot det kapitalistiska samhället”

#Proletär feminism

Leve Internationella kvinnodagen!

Kinesisk affisch från den
Stora Proletära Kulturrevolutionen (1966-1976)

Sovjetisk affisch till Internationella
 kvinnodagen (30-tal)

Affisch från Perus Kommunistiska Parti (80-tal):
"Bryt kedjorna / Släpp lös kvinnans raseri
som en mäktig kraft för revolutionen!"

Kinesisk illustration från Kulturrevolutionen

Sovjetisk affisch 1931: "Kvinnor, bekämpa köksslaveriet!"

Leve den proletära feminismen!

På den nordamerikanska bloggen "The Third Sword" hittar vi den här fina målningen från 8 mars i år (Brooklyn, New York City):

Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin

Idag, när borgerliga och småborgerliga feminister utger sig för att representera "alla kvinnor" och gör allt de kan för att få oss att glömma arbetarklassens feminism, den proletära, marxistiska, revolutionära feminismen, så kan det vara lämpligt att än en gång påminna om Kvinnodagens grundare: Clara Zetkin (1857 - 1933). 

”Den proletära kvinnan kämpar hand i hand med den proletära mannen mot det kapitalistiska samhället”

”Kvinnopropagandan måste behandla alla de frågor som är av stor vikt för den allmänna proletära rörelsen. Huvuduppgiften är faktiskt att väcka kvinnornas klassmedvetande och inkorporera dem i klasskampen.”

”Proletariatets diktatur kan endast förverkligas och upprätthållas med arbetarkvinnornas livliga och aktiva deltagande”

(Clara Zetkin) 

Leve Internationella Kvinnodagen!

”Det bör inte förvåna någon att alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har - nödvändigtvis - olika färger, olika inriktningar. Man kan inom feminismen urskilja tre grundläggande inriktningar, tre väsentliga färger: borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina krav på sitt särskilda sätt. Den borgerliga kvinnan solidariserar sig i sin feminism med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på det framtida samhället. Klasskampen – ett historiskt faktum och inte något teoretiskt påstående – återspeglas på det feministiska området. Kvinnorna, liksom männen, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte tillsammans utkämpa samma strid. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet.”

(José Carlos Mariátegui, Feminismens dagskrav, 1924)

”Kvinnofrågan är en viktig fråga för den folkliga kampen. Och dess vikt är ännu större idag eftersom vi ser alltmer intensiva aktioner som tenderar till mobilisering av kvinnorna; en mobilisering som är nödvändig och givande utifrån arbetarklassens ståndpunkt och som tjänar folkets massor, men som när den drivs fram av utsugarklasserna och till deras förmån agerar som ett splittrande element och en broms för folkets kamp. […] Alltså: redan från början kräver behovet av en vetenskaplig förståelse av kvinnofrågan att vi tar vår utgångspunkt i arbetarklassens världsbild, i marxismen.”

(Perus Kommunistiska Parti – Marxismen, Mariategui och kvinnorörelsen, 1975)

Kinesisk affisch, ca 1970

IRA-volontärer, Irland

Soldat i Nationella Befrielsefronten, Vietnam

Om #metoo: krossa patriarkatet och imperialismen

2017 kommer oundvikligen att kommas ihåg som #metoo-kampanjens år - och med rätta. Även om just den här kampanjen inleddes i samhällets övre skikt, bland Hollywoods filmstjärnor, så satte den igång en flodvåg av vittnesmål som visar den revolutionära potentialen i det faktum att mer än hälften av jordens befolkning fått nog av att bli behandlade som den andra hälftens ägodelar; som varor eller slavar som ska tämjas, förnedras och "beskyddas". Kampanjen i sig är förstås bara ett av många exempel på den växande kampen mot kvinnoförtrycket, men den utmärker sig på två viktiga sätt.

För det första så handlade den redan från början om att avslöja den patriarkala våldtäkts- och övergreppskultur som råder bland samhällets pampar, bland chefer och bland framgångsrika intellektuella, artister och skådespelare. De mäktiga män och kvinnor som annars snabbt brukar vara framme och göra varje kamp mot våldtäktskulturen till en hetsjakt på de fattiga och en förevändning för hårdare repression hamnade nu på efterkälken; kraften i alla dessa avslöjanden var alltför stor, och vreden hos alla dessa kvinnor alltför stark. En efter en föll de: filmproducenter, skådespelare, journalister och politiker som tillämpat klassamhällets urgamla princip, att makt och status ger dig rätten att använda undersåtarna - huvudsakligen de kvinnliga – för att tillfredsställa dina egna sexuella behov.

För det andra så var det tydligt redan från början att kampanjen och all den rättmätiga vrede den släppte fram handlade om hela det patriarkala systemet. Inte om några undantagsfall, inte om några enskilda "onda män" eller galna våldtäktsmän, utan om ett beteende och ett förhållande mellan könen som genomsyrar den patriarkala kulturen i hela världen, i de "moderna" s.k. "västerländska demokratierna" likväl som i feodala klansamhällen eller fundamentalistiska teokratier. På så sätt har kampanjen fått inte bara själva patriarkatet, utan också imperialismens myt om den "västerländska civilisationen" att skaka i grunden.

Maoistisk gerilla i Indien

För världens kommunister och revolutionärer är det därför en självklarhet att ge denna kamp sitt fulla stöd utan fega reservationer; att ta vara på dess revolutionära kraft och inte tillåta att borgarna, deras stat och alla deras lakejer till höger och "vänster" förvränger den och använder den för sina egna syften. För oss som på allvar vill störta detta utsugarsystem duger det inte att komma med undanflykter; det som krävs är att självkritiskt avslöja hur vårt eget tänkande och beteende formats av denna reaktionära kultur och besluta oss för att göra sig av med den. Det gäller förstås i första hand männen, som vi har sett är de mest benägna att skylla ifrån sig och försöka förminska problemet, men även kvinnorna. Vi är alla uppväxta i den patriarkala kulturen och formade av den, och vi måste alla göra upp med den och förändra oss själva för att kunna förenas mot utsugarklassen, störta hela imperialismen och bygga ett samhälle utan utsugning, utan patriarkat och kvinnoförtryck.

Den vrede som nu växer hos världens exploaterade och förtryckta kvinnor är objektivt sett en del av det som kallas en revolutionär situation i ojämn utveckling; ett kraftfullt exempel på hur ”de där nere inte längre vill leva som förut och de där uppe inte längre kan härska som förut”. Borgarklassen, dess stat och alla dess försvarare är medvetna om faran, och vi ser nu hur de försöker manipulera kampen för att oskadliggöra den. Som vanligt försöker man förflytta fokus från själva patriarkatet i sig och den härskande klassens patriarkala förtryck till överfallsvåldtäkter på gatorna – trots att det är allmänt känt att den absoluta merparten av våldtäkterna och de sexuella övergreppen sker i hemmet och begås av närstående, bekanta eller överordnade. Nu vill de få oss att glömma pamparnas, kulturelitens och polischefernas våldtäkter och i stället kräva mer borgerlig diktatur, mer övervakning och hårdare repression mot arbetarklassen och de fattiga. Kvinnoförtrycket – påstår de – är något som kommer från de ”obildade”, från arbetarklassen och från de ”ociviliserade” invandrarna, och lösningen är som vanligt mer polisiära åtgärder i kombination med antingen rasistisk hets eller ”välfärdsreformer” (beroende på vilken fraktion av det borgerliga politiska spektrat det är som talar).

I stället för att organisera och utbilda arbetarklassen för revolution och för att – handgripligen – försvara oss mot både den borgerliga staten och mot alla slags sexuella övergrepp, så anpassar sig det borgerliga, reformistiska ledarskiktet inom ”vänstern” helt till den härskande klassens agenda. Kommunistiska Partiet i Malmö anordnar ”nattvandring” mot våldtäkter, men bara för att ”polisen inte gjort tillräckligt”. Mot bakgrund av KP:s krav på mer poliser och ”hårdare tag mot invandringen” så blir det tydligt att det inte rör sig om några revolutionära medborgargarden utan snarare om ännu ett försök att fiska röster bland SD:s och Kakabavehs anhängare inom småbourgeoisien och arbetararistokratin. Samma linje ser vi hos de s.k. ”frihetliga”: förbundet Allt åt Alla menar att problemet är ”polisens oförmåga att handla annat än reaktivt” och föreslår sin egen ”kommunalistiska” variant av statens fascistiska ”grannsamverkan mot brott”, med nattvandringar och med samma gamla saga om socialdemokratisk ”välfärd” under slagordet ”Starka sociala band mellan boende och massiva välfärdsinvesteringar är det som kommer öka tryggheten i vårt samhälle”. Den alltmer öppet borgerlige Jan Myrdal kommenterar #metoo i FiB med en hyllning till svensk ”lag och ordning”, där han hävdar att allt som behövs för att bekämpa sexuella övergrepp är att följa existerande svensk lag och att ”de politiskt ansvariga” måste skaffa fram ”betydligt större resurser för polis och åklagare”. Det är kort sagt samma mönster som upprepas i olika varianter från hela den revisionistiska ”vänstern”: allt för att hålla tillbaka och kontrollera kvinnornas och alla utsugnas vrede, så att den inte ”går för långt”, så att den inte blir revolutionär.

Bakom alla de frasradikala slagorden så framställer alla dessa reformister i slutändan den borgerliga, imperialistiska staten som vår räddare i kampen mot patriarkat och förtryck; enligt denna ”vänster” så behöver denna stat bara ”pushas” i rätt riktning för att dämpa effekterna av kapitalism och patriarkat genom att återgå till ”välfärdsstaten”. Vad de inte berättar är att dessa imperialistiska stater (inkl. Sverige) under vissa bestämda perioder har tvingats ge efter för en del av arbetarklassens och kvinnornas krav, och infört en viss ”välfärd” och vissa framsteg i fråga om jämställdhet, därför att det under de rådande omständigheterna var det bästa sättet för borgarklassen att upprätthålla sin makt och det kapitalistiska systemet. Denna ytterst begränsade trygghet och ”frihet” på hemmaplan har imperialisterna kunnat finansiera genom den omfattande utsugningen av hundratals miljoner arbetare och bönder i tredje världen, där imperialisterna fortsätter att understödja samma gamla patriarkala kvinnoförtryck därför att det tjänar deras intressen. Oavsett vilken slags politik de för tillfället tillämpar, så kan de imperialistiska staterna aldrig tvingas till att avskaffa varken utsugningen eller patriarkatet; deras roll är att bevara dem.

Att den borgerliga staten inte är kapabel att skydda oss mot patriarkatet och hela dess våldtäktskultur, det är en självklarhet. Det är en stat vars enda uppgift är att försvara borgarklassens makt och profiter mot det arbetande folket, och den kommer bara att göra något mot sexuella övergrepp i den mån det tjänar denna huvuduppgift. Som vi har sett särskilt tydligt de senaste åren, så använder imperialisterna och reaktionärerna sig av en borgerlig feminism som tar det sexuella förtrycket som förevändning både för mer repression mot den egna befolkningen och för plundringskrig och folkmord mot folken i de förtryckta nationerna i tredje världen. Metoden är gammal och välkänd: genom att vända kvinnornas rättfärdiga vrede mot de förtryckta i stället för mot patriarkatet kan utsugarna legitimera skoningslösa förföljelser och smutskastningskampanjer mot de upproriska, mot alla slags obekväma individer och uppviglare. I USA har de härskande sedan slaveriets dagar odlat myten om den svarte mannens ”djuriska sexualitet”, och falska våldtäktsanklagelser användes – och används fortfarande - rutinmässigt för att legitimera lynchningar, gripanden och rena avrättningar av svarta i ”kvinnofridens” namn. Det är ett väl dokumenterat faktum att detta är en metod som de reaktionära staterna använder mot revolutionära ledare och obekväma intellektuella, och med hjälp av borgerliga och småborgerliga feministiska grupper kan borgarna på så sätt mobilisera delar av folket mot kapitalets fiender.

Arbetarklassen och de förtryckta folken kan därför inte bekämpa patriarkatet och alla dess övergrepp i samarbete med borgarklassen, dess stater och dess lakejer, utan bara helt oberoende av och i kamp mot dem, för att störta dem och bygga arbetarstaten. Vad vi behöver är en proletär feminism, för att fysiskt slå tillbaka mot våldtäkter och övergrepp, för att bekämpa den patriarkala kulturen var den än dyker upp, för att bekämpa och avslöja den borgerliga och småborgerliga feminismen som går imperialismens ärenden; allt detta som en del av vår kamp för att bygga arbetarklassens parti i varje land och leda revolutionen tills vi sopat bort all privategendom och all utsugning. Så länge det samhällssystem och den ideologi som bygger på privat ägande, utsugning och förtryck upprätthålls, så kommer vi också ha en sexualkultur och ett förhållande mellan könen som bygger på ägande, utsugning och förtryck. 

Black Panther Party

Clara Zetkin: Att organisera arbetarkvinnorna

Clara Zetkin (1857-1933), kommunist och
grundare av Internationella Kvinnodagen

(Ur Clara Zetkin: "Organising Working Women", 1922 - vår övers. -JB)

"En sak har blivit uppenbar: vi behöver särskilda organ för att utföra det kommunistiska organisations- och utbildningsarbetet bland kvinnor och göra det till en del av hela Partiets liv. Kommunistisk agitation bland kvinnor är inte bara en uppgift för kvinnorna, det är en uppgift för hela det Kommunistiska Partiet i varje land, och för den Kommunistiska Internationalen. För att uppfylla vårt syfte är det nödvändigt att skapa partiorgan, kvinnosekretariat, kvinnoavdelningar eller vad vi må kalla dem, för att genomföra detta arbete. […]

Kvinnor är vanligtvis de lämpligaste att delta i de särskilda organen för kommunistiskt arbete bland kvinnor. Vi kan inte undgå det faktum att de stora massorna av kvinnor idag lever och arbetar under särskilda villkor. Det är därför kvinnor, allmänt talat, vanligtvis finner den bästa och snabbaste metoden för att närma sig den arbetande kvinnan och bedriva kommunistisk propaganda. Precis som vi kommunistkvinnor ser det som vår rätt och vår plikt att delta i alla aktiviteter inom Partiet - från den mest blygsamma flygbladsutdelning till den slutliga, väldiga, avgörande striden - precis som vi skulle se det som en förolämpning om vi ansågs ovärdiga att delta i Partiets och den Kommunistiska Internationalens storslagna historiska liv, så utesluter vi inte heller någon man från att delta i det särskilda kommunistiska arbetet bland kvinnor. […]

I flera länder har de kvinnliga kommunisterna, under ledning av sitt Parti, tagit varje tillfälle i akt att väcka de proletära kvinnorna och leda dem i kampen mot det kapitalistiska systemet. Så var t.ex. fallet i Tyskland i kampen mot den s.k. abortlagen, en kamp som användes som en långtgående och framgångsrik kampanj mot borgerligt klassherravälde och den borgerliga staten. Denna kampanj tillförsäkrade oss de stora kvinnomassornas sympati och anslutning. Den presenterades inte som en kvinnofråga, utan som en politisk fråga för proletariatet. […]

Vi inser helt och hållet vikten av ett livligt och grundligt arbete inom fackföreningarna och kooperativen. […] Jag vill emellertid påpeka att vi i vårt arbete inte får inge falska illusioner. Vi måste tvärtom göra vårt yttersta för att krossa illusionen om att fackföreningsrörelsen och de kooperativa rörelserna inom det kapitalistiska systemet kan driva igenom lagstiftning till förmån för proletariatet och förstöra kapitalismens grundvalar. Hur användbart och oumbärligt fackförenings- och kooperativarbetet än är, så kan de inte undergräva och störta kapitalismen. "

Om "burkinin" och imperialismen

Många har med rätta blivit upprörda över bilderna av fransk polis som tvingar en kvinna att ta av sig sin "burkini". Kritiken har framför allt fokuserat på händelsen som ett uttryck för kvinnoförtryck: med Jonas Gardells ord finns det bara en "enda gemensam nämnare" mellan detta förtryck och det religiösa Sharia-förtrycket, nämligen att det i båda fallen är "män som tvingar kvinnor".

Det är visserligen sant att händelsen är ett exempel på hur samma patriarkala förtryck utövas av såväl "västerländska demokratier" som av feodala och religiösa krafter i tredje världen, om än i lite olika former. Men att reducera händelser som denna till en fråga om "män mot kvinnor" är att dölja och blunda för de verkliga ekonomiska och politiska intressena bakom den kampanj "mot islamism" som nu drivs fram av den franska staten och av hela imperialismen. Under borgerlig och småborgerlig ledning blir feministiska argument - ofta även argument som i sig är riktiga - ett sätt att skyla över

klasskampen och dra uppmärksamheten bort från imperialismens utsugning och krig. De vill inte att vi skall fråga oss "VILKA män är det som gör detta mot VILKA kvinnor, och VARFÖR?" utan helt enkelt nöja oss med att säga "det är som vanligt, män gör dåliga saker mot kvinnor". Kampen mot kvinnoförtrycket används på detta sätt både av den imperialistiska staten - i detta fall den franska - och av dess kritiker som en bricka i ett spel, till försvar för det system som är själva roten till patriarkatet.

Vad vi nu ser i Frankrike är en del av en världsomspännande ideologisk och politisk kampanj, inledd av den nordamerikanska imperialismen och nu framdriven av såväl svenska som amerikanska, ryska och övriga imperialister. En kampanj som tar "islamismen" som förevändning för att hetsa mot de förtryckta folken i tredje världen, för att legitimera imperialismens plundringskrig och den ökade repressionen mot arbetarklassen i "väst", för att vända världens arbetande och förtryckta folk mot varandra i stället för mot utsugarsystemet.

Skräckpropagandan om "islamisering" är ett verktyg för att dra över så stora delar av befolkningen som möjligt till monopolkapitalets sida, till stöd för dess krig utomlands och dess fascistiska politik på hemmaplan. Både motiven och metoderna känner vi igen från Hitlertyskland, men idag har imperialisterna bytt ut rasbiologiska argument mot myten om den "västerländska civilisationen", om en "frihet" och "sekularism" som påstås vara hotad av "fundamentalistiska" krafter. De mest intensivt exploaterade arbetarna och förtryckta folken, såväl kvinnor som män, jagas och förföljs nu av kvinnliga såväl som manliga representanter för den "västerländska civilisationen", d.v.s. samma imperialistiska "civilisation" som aktivt upprätthåller den feodala och byråkratkapitalistiska efterblivenheten, utsugningen och förtrycket i tredje världens förtryckta nationer. Den "västerländska demokratin" är inte islamismens motsats; de är i själva verket två sidor av samma mynt, och det är imperialismen som är huvudproblemet.

En av frontfigurerna för den franska varianten av denna kampanj är Marine Le Pen, kvinna och ledare för fascistiska Nationella Fronten, som har gått i spetsen för partiets anpassning till det imperialistiska monopolkapitalets nuvarande behov. Detta fascistparti har under hennes ledning följt samma bana som stakats ut av de härskande i USA och hela Europa, där borgarklassens propaganda gått från konservatism, traditionella könsroller, kristendom och antisemitism till "normbrytande" liberalism, stöd till Israel, borgerlig feminism och "gay rights" (notera för övrigt att stödet för Nationella Fronten ökat kraftigt bland homosexuella i Paris). Det skulle vara ett stort misstag att tro att den härskande klassen därmed på något sätt blivit "progressiv"; vad det handlar om är en annan utformning av den ideologiska ramen, en anpassning av propagandakriget till dagens förhållanden för att fylla samma funktion som tidigare fylldes av "traditionell" konservatism och fascism - d.v.s. att mobilisera småbourgeoisien och andra samhällsskikt i utsugningens och de imperialistiska krigens tjänst. Den borgerliga diktaturens vapen kanske ser lite annorlunda ut på ytan, men nu liksom förr riktas de mot arbetarklassen och de förtryckta folken.

Arbetarklassen kan över huvud taget inte bekämpa patriarkalt, feodalt och religiöst förtryck genom att underordna sig eller alliera sig med den imperialistiska borgarklassen och dess reaktionära stater. Förutsättningen för att kunna bekämpa sådant förtryck är att först ovillkorligt ställa sig på den internationella arbetarklassens och de förtryckta folkens sida i kampen mot alla imperialisterna, alla deras stater (inklusive den svenska), all deras utsugning och alla deras krig.

Den feminism vi behöver är en proletär och revolutionär feminism, inte en borgerlig och småborgerlig feminism som går i utsugarklassens ledband. Att bekämpa "islamistiskt förtryck" under ledning av (eller i samarbete med) den imperialistiska staten - som nu även t.ex. Åsa Linderborg förespråkar - innebär objektivt sett att bli en del av den imperialistiska och fascistiska kampanj vi har beskrivit här, oavsett om man klär in det hela i "vänster"- eller högerargument. Den kamp som behövs måste i stället vara en del av arbetarklassens och de förtryckta folkens kamp för att störta hela detta system, och den måste föras helt oberoende av och i kamp mot de imperialistiska och reaktionära staterna - men en sådan kamp är förstås utesluten för dem vars karriärer och privilegier är beroende av dessa stater.


Se även våra tidigare artiklar i ämnet:

Jakt på "islamister" som förevändning för mer repression mot arbetarklassen

"Islamistisk terror" och "västerländsk civilisation"

Varför väljer folk att slåss för IS?

Och den här artikeln av Dine Malmsten i Clarté:

Om "I förorten växer männens diktatur"

Demonstration i Paris för Palestina

Om den proletära feminismen

Kvinnor från ett sovjetiskt kollektivjordbruk under kriget mot hitlerfascismen

Vad svarar man när någon frågar "vad tycker du om feminismen"? Det blir omöjligt att svara utan att ställa motfrågan "vilken feminism?" Det finns nämligen inte EN feminism utan flera olika, och de har vitt skilda målsättningar och representerar vitt skilda klassintressen. Den feminism som syns och hörs mest idag, speciellt i den här delen av världen, tillhör i allmänhet de borgerliga och småborgerliga varianterna av feminism. Klassmässigt så representerar de i själva verket en liten, liten klick av kapitalister (borgarklassen) och ett (också ganska litet) skikt av småborgare och akademiker i de rika länderna - men de utger sig helt fräckt för att representera "alla kvinnor". De småborgerliga, liberala och revisionistiska feministerna ser inte patriarkatet och kvinnoförtrycket som delar av kapitalismens utsugning och förtryck av arbetarklassen och de förtryckta folken, utan som något som existerar parallellt, vid sidan om klasskampen. Enligt dem har alla kvinnor gemensamma intressen gentemot alla män, och denna feminism gör därför i praktiken gemensam sak med utsugare, borgerliga makthavare och massmördare som Hillary Clinton, Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson eller Mona Sahlin, och intresserar sig mer för "sexuella minoriteter" och "marginalgrupper" än för den verklighet som världens många miljoner arbetande och dubbelt utsugna och förtryckta kvinnor lever i. Som vi ser idag så kan en sådan feminism lätt användas som propagandaverktyg för imperialisternas krigshets mot sina imperialistrivaler och mot de förtryckta folken (Pussy Riot, Femen etc.).

Sovjetisk affisch:
"Arbetarkvinnor, tag upp
era gevär!"

Den proletära feminismen däremot, är arbetarkvinnornas feminism. Den kommer sällan till tals i borgarklassens media, speciellt i den här delen av världen, men representerar i själva verket hundratals miljoner arbetande kvinnor i hela världen. Den proletära feminismen tar sin utgångspunkt i klasskampen och i det faktum att arbetarkvinnor har mer gemensamt med arbetarmän än de har med någon kvinna i borgarklassen eller småbourgeoisien. Denna feminism inser att för att krossa patriarkatet och allt kvinnoförtryck, så är det nödvändigt att störta kapitalismen, d.v.s. hela det imperialistiska systemet, avskaffa privategendomen och all utsugning genom revolution. Inte genom reformer, inte genom den borgerliga "västerländska demokratin", utan genom revolution, ledd av arbetarklassen genom dess kommunistiska partier. Den proletära feminismen måste också bekämpa manschauvinism och kvinnoförtryck inom arbetarklassen och folket - men den gör det i syfte att  ena klassen i kamp mot klassfienden, inte för att upprätthålla det eviga "kriget mellan könen" som bara är en del av kapitalismens eviga krig mellan individer för personlig vinning.


Hur ser den proletära feminismen ut i praktiken? Det finns oräkneliga och oöverträffade exempel på segrar och framgångar för kvinnornas kamp i de socialistiska länderna och i de revolutionära rörelserna; idag tänkte vi nämna två exempel. Det första handlar om en av de största proletärt feministiska mobiliseringarna i världen någonsin, den som ägde rum som en del av den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-1976). De revolutionära kinesiska arbetarkvinnornas kamp för att till fullo delta i produktionen och revolutionen uttrycktes under Kulturrevolutionen som en kamp mot högern inom kommunistpartiet, revisionisterna som förespråkade kvinnornas återgång till hushållsarbetet. Om hur denna kamp gick till kan man läsa i det här utdraget ur boken "Halva himlen".

Vårt andra exempel handlar om de kvinnor som idag hjältemodigt kämpar med vapen i hand i revolutionära krig såsom i Peru och Indien, folkkrig ledda av arbetarklassen för att krossa de gamla reaktionära staterna och imperialismen och bygga upp nya stater för att bygga socialism och fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon utsugning. Folkkriget i Peru, under ledning av Perus Kommunistiska Parti, blev tidigt omtalat just för kvinnornas framträdande roll i detsamma, som ledare och gerillasoldater inom både partiet och folkarmén. En av de mest kända hjältinnorna i denna revolution är Edith Lagos, som när hon var 19 år gammal ledde en enhet av Folkets Befrielsearmé i en gerillaaktion mot den gamla reaktionära peruanska staten. Hon blev dödad av reaktionens soldater under aktionen, och i hennes begravningsmarsch i Ayacucho (70 000 invånare) deltog 30 000 arbetare, bönder och andra för att hylla sin hjältinna.

Edith Lagos

Kvinnokamp och klasskamp

Kampen för kvinnans frigörelse har alltid varit omöjlig att skilja från klasskampen. I varje revolution där en förtryckt klass störtat en härskande klass och erövrat den politiska makten, har också kvinnorna stigit fram för att kämpa mot den patriarkala utsugningen och förtrycket, ända sedan klassamhällets uppkomst. Så skedde t.ex. under de borgerliga revolutionerna, då kvinnor organiserade sig och kämpade för sina rättigheter; men samtidigt med att borgarklassen förvandlades till en reaktionär, kontrarevolutionär klass vars politik syftar till att upprätthålla borgarnas diktatur över arbetarklassen, så pressades kvinnorörelsen tillbaka och dess innehåll förändrades. Det blev snart tydligt att borgarklassen inte kan gå i spetsen för kvinnans frigörelse; att kapitalismen är ett system som reproducerar och befäster kvinnoförtrycket i stället för att avskaffa det.

Kvinnodagen firas i Bangladesh

Det föll därför på den revolutionära arbetarrörelsen att driva fram kvinnokampen, och den var redan från början en central del av marxisternas teori och praktik. Friedrich Engels visade i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att förtrycket av kvinnan inte var någon separat eller underordnad fråga i förhållande till klasskampen, utan att detta förtryck i själva verket var det första exemplet på utsugning och klassförtryck i historien: "den första klassmotsättning, som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga".

Kommunisternas ståndpunkt har därför alltid varit att kvinnans frigörelse bara är möjlig genom att arbetarklassen tar makten, bygger socialism och slutligen avskaffar utsugningen och privategendomen - men också att arbetarklassens revolution är omöjlig utan att arbetarkvinnorna reser sig och kämpar sida vid sida med männen mot kapitalet och mot patriarkatet. På denna grund steg den revolutionära arbetarrörelsen, de kommunistiska partierna och de socialistiska länderna fram som förebilder för förtryckta kvinnor i hela världen. Kvinnodagen den 8 mars instiftades på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin (datumet valdes till minne av kvinnornas kamp under den ryska februarirevolutionen mot det imperialistiska kriget), och är en central högtid för hela den internationella kommunistiska rörelsen. De ryska bolsjevikernas ledare Lenin fortsatte att tillämpa och utveckla Marx och Engels linje i kvinnofrågan, och avslöjade borgarnas och reformisternas patriarkala hyckleri. Den kinesiska revolutionens ledare Mao Tse-tung engagerade sig i kvinnofrågan redan i sin ungdom, och i Kina (framför allt under Kulturrevolutionen) gjorde kvinnorna stora framsteg i kampen för sin frigörelse, för socialismen, mot patriarkatet och mot den borgerliga linjen inom kommunistpartiet.

Med dessa framsteg för den revolutionära, proletära kvinnokampen blev det också allt tydligare hur den skilde sig från sina borgerliga och småborgerliga motsvarigheter. Den peruanske kommunisten José Carlos Mariátegui (1894-1930), grundare av Perus Kommunistiska Parti, sammanfattade frågan om feminismen på följande sätt:

"Ingen bör bli förvånad om alla kvinnor inte går samman i en enda feministisk rörelse. Feminismen har ovillkorligen flera olika färger, flera tendenser. I feminismen kan man urskilja tre grundläggande tendenser, tre grundfärger; borgerlig feminism, småborgerlig feminism och proletär feminism. Var och en av dessa feminismer formulerar sina egna krav på olika sätt. Den borgerliga kvinnan förenar feminismen med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på framtidens samhälle. Klasskampen - ett historiskt faktum och inte bara ett teoretiskt påstående - återspeglas på den feministiska scenen. Kvinnor, liksom män, är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan följaktligen inte alla utkämpa samma strid sida vid sida. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet."

Det är ganska tydligt att den feminism som dominerar idag är den borgerliga och den småborgerliga feminismen. I stället för en feminism som syftar till att fullständigt krossa borgarnas välde och patriarkatet, ser vi idag en feminism som syftar till att dra uppmärksamheten bort från klasskampen, och dra in arbetarkvinnorna i en rörelse "över klassgränserna", en rörelse för och av borgarklassen. En borgerlig feminism som vill att vi skall slava under "fler kvinnliga chefer" och skamlöst använder kvinnokampen som förevändning för imperialistiska aggressionskrig i tredje världen (samtidigt som de mördar kvinnor, män och barn på löpande band och trycker ner varje upprorisk kvinnorörelse som går emot deras intressen). En småborgerlig feminism som gör kvinnokampen till en karriärmöjlighet, som har individualismen som ledstjärna, som ställer arbetarklassens kvinnor i skymundan för att i stället fokusera på diverse utsatta "marginalgrupper" - och eftersom den inte på allvar har för avsikt att avskaffa kapitalismen så kan den inte heller på allvar föresätta sig att krossa patriarkatet.

Det finns alltså ett akut behov av en proletär kvinnorörelse, som kämpar för att krossa allt kvinnoförtryck, som bekämpar imperialismens ruttna patriarkala kultur såväl som den borgerliga och småborgerliga feminismen. Kampen mot kvinnoförtrycket måste föras även inom arbetarklassens led, men då i syfte att ena klassen, inte splittra den.

Här finns några av de viktigaste marxistiska texterna om kvinnofrågan:

Friedrich Engels - Familjens, privategendomens och statens ursprung, 1884

V.I. Lenin - Om kvinnans frigörelse (samlade texter, pdf)

Perus Kommunistiska Parti - Marxism, Mariategui and the women's movement, 1975 (engelska)

Lenins uttalande till kvinnodagen den 8 mars 1920

Till arbetarkvinnornas internationella dag

Kapitalismen förenar formell jämlikhet med ekonomisk och följaktligen social ojämlikhet. Detta är ett av kapitalismens grundläggande drag, som bourgeoisins anhängare, liberalerna, falskeligen försöker dölja och som de småborgerliga demokraterna inte förstår. Detta drag hos kapitalismen gör det för övrigt nödvändigt för oss att samtidigt som vi beslutsamt kämpar för ekonomisk jämlikhet öppet erkänner den kapitalistiska ojämlikheten och rentav, under vissa omständigheter, lägger detta öppna erkännande av ojämlikheten till grund för det proletära statsväsendet (sovjetförfattningen).

Men inte ens i fråga om formell jämlikhet (likhet inför lagen, ”jämlikheten” mellan den mätte och den hungrige, mellan ägaren och den egendomslöse) kan kapitalismen vara konsekvent. Och en flagrant yttring av denna inkonsekvens är att kvinnan inte är likaberättigad med mannen. Ingen enda borgerlig stat, inte ens den mest progressiva republikanska, demokratiska, har åstadkommit fullständigt likaberättigande.

Sovjetrepubliken Ryssland sopade dock genast bort undantagslöst alla legislativa spår av kvinnans ojämlikhet och tillförsäkrade henne genast full jämlikhet i lag.

Det sägs att kulturnivån bäst karakteriseras av kvinnans juridiska ställning. Det finns ett korn av djup sanning i denna sentens. Ur denna synvinkel kunde endast proletariatets diktatur, endast en socialistisk stat uppnå en högre kulturnivå och har också gjort det.

Den nya och oerhört starka impuls som arbetarkvinnorörelsen fått hänger därför ofrånkomligen samman med den första sovjetrepublikens grundande (och stärkande) – och samtidigt och i samband härmed med Kommunistiska internationalen. Just när det gäller dem som kapitalismen förtryckt, direkt eller indirekt, helt eller delvis, så är det just sovjetsystemet och endast sovjetsystemet som garanterar demokrati. Detta framgår klart av arbetarklassens och de fattiga böndernas ställning. Det framgår klart av kvinnans ställning.

Men sovjetsystemet är den sista och avgörande striden för klassernas avskaffande, för ekonomisk och social jämlikhet. Demokrati, t o m demokrati för de av kapitalismen förtryckta, däribland för det förtryckta könet, är inte nog för oss.

Arbetarkvinnorörelsen ställer som sin främsta uppgift att kämpa för ekonomisk och social jämlikhet för kvinnan, och inte bara formell. Att dra in kvinnan i samhälleligt produktivt arbete, att frigöra henne från ”hemslaveriet” och befria henne från den avtrubbande och förnedrande underkastelsen att ha köket och barnkammaren som evig och enda miljö – däri ligger huvuduppgiften.

Detta är en långvarig kamp som kräver en radikal förändring av både samhällelig praxis och moral. Men denna kamp kommer att sluta i fullständig seger för kommunismen.

V.I. Lenin
Den 4 mars 1920
Pravda den 8 mars 1920 (specialutgåva)