Valet 2018: nationell enhet, "välfärd" och rasistisk hets

I september får svenska folket återigen möjligheten att "välja vilka representanter för den härskande klassen som ska representera och förtrycka dem i parlamentet", som Marx uttryckte det, när den borgerliga staten genomför sitt riksdagsval.

När man tittar på de olika partiernas valfläsk 2018 så ser man kanske tydligare än någonsin hur de alla, från höger till "vänster" samlas kring ungefär samma mål och paroller. De har alla samma uppgift; att genomföra den politik som den härskande klassen - den svenska imperialistiska storbourgeoisien - behöver för att stärka sin makt och öka sina profiter under nu rådande omständigheter: att avvärja hotet från arbetarklassens ökade klassmedvetande och alla revolutionära tendenser, att ena "hela folket" över klassgränserna för en starkare borgerlig diktatur, för mer repression, för de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen och för utsugningen av tredje världens folk (både i deras egna länder och i Sverige, där invandrarna ska finansiera vår "välfärd" genom att bilda en reserv av rättslös, desperat arbetskraft).

Riksdagspartiernas uppgift är att utforma en konkret politik av allt detta och sälja in det till de breda massorna. Det finns skillnader i fråga om metoder och retorik, bl.a. beroende på vilka delar av befolkningen de siktar på att vinna röster från, men likheterna är övervägande. Samtliga partier presenterar någon variant på temat "trygghet", vilken ska uppnås genom "mer välfärd", "hårdare tag mot brottsligheten" och mer förtryck och exploatering av invandrarna. Låt oss ta några exempel, och börja med de s.k. "högerpartierna":

I enlighet med den borgerliga feminismen, den öppet pro-imperialistiska feminismen, proklamerar Moderaterna att "Sverige är världens bästa land att vara flicka i", men att "det finns också ett Sverige där flickor inte får lära sig simma. Där bibliotek stänger för att inredning och böcker förstörts. Där ambulanser behöver poliseskort." Alltså med andra ord: i Sverige är kvinnor "fria", och hotet mot denna påstådda "frihet" kommer inte från kapitalismens utsugning och ruttna kultur, utan från de "ociviliserade invandrarna" och "extremisterna". Hotet mot allas vår kapitalistiska "frihet" kommer från upproriska ungdomar i arbetarförorten, som förstås måste slås ned med allt hårdare medel.

Ungefär samma visa hör vi från Liberalerna, som tar upp "kampen mot hederskulturen" som en av sina främsta paroller. I "frihetens" och "demokratins" namn ska invandrarna förföljas och "integreras". Syftet är detsamma som hos de övriga partierna (och hos alla de fascistiska rörelserna): att utse en syndabock för att främja en nationell, chauvinistisk "enhet" över klassgränserna, samt att pressa ner arbetarklassens löner och främja otyglad utsugning av den invandrade arbetskraften. Detta sammanfattas i Liberalernas slogan: "Gör det billigare och enklare att anställa - inför inträdesjobb".

Centerpartiet, som profilerat sig genom en "antirasistisk" variant på samma tema, ropar också på "nationell enhet" under parollen "Låt inte Sverige klyvas" och med följande krav:
"Alla jobb behövs - öppna dörren till första jobbet och ge jobbskaparna möjligheter". "En integration för alla i Sverige - jobben är nyckeln". Detta är ett återkommande tema hos alla partierna: när de säger "integration" så menar de lydnad, underkastelse och lägre löner. "Svenska värderingar" betyder att svära trohet till den svenska staten och dess våldsmonopol, och att ta avstånd från allt som är revolutionärt.

Om vi går vidare med det s.k "socialistiska" blocket, så vet ju alla att Socialdemokraterna nu öppet har antagit den rasistiska hetspolitik som tidigare bara uttalades så tydligt av SD. Partiet driver nu igenom att asylsökande som fått avslag inte längre ska få försörjningsstöd, att deras barn inte längre ska få gå i skola, och att den styrande principen vad gäller flyktingar skall vara "man ska i första hand återvända", som Löfven uttrycker det. Sossarnas slagord för valrörelsen är "Ett tryggare Sverige - genom bättre välfärd, hårdare tag mot brottsligheten och snabbare integration". Det är alltså samma politik som vi ser hos de "borgerliga", med skillnaden att mer fokus läggs på "välfärden". Målet är att ena så stora delar av befolknigen som möjligt för mer repression (fler poliser, "hårdare tag") mot arbetarklassen genom å ena sidan rasistisk hets och å andra sidan genom att muta oss med smulor. Sossarna har t.ex. lagt fram en "handlingsplan för en trygg arbetsmarknad" och gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren (tillsammans med Vänsterpartiet), vilka båda öppet framställs som frukter av den restriktiva invandringspolitiken.

Sverigedemokraterna skiljer sig inte märkbart från de övriga partierna, även om de uttrycker sig lite mer gammeldags. Åkesson vill ha "ett tryggt, sammanhållet Sverige", ett "modernt folkhem" där man "först gör sin plikt innan man kräver sin rätt". När han kräver att Sverige "handgripligen tar tillbaka de stadsdelar som har förlorats till kriminalitet och religiös extremism" så menar han exakt samma sak som de övriga partierna. Det är varken mer eller mindre rasistiskt, utan det är exakt samma agenda: fascistisk "klassfred" för att slå mot arbetarklassen och rädda kapitalismen ur dess kris.

Som vi har tagit upp i tidigare artiklar så sluter Vänsterpartiet och den övriga "vänsterns" organisationer i stort sett upp kring den politik vi beskrivit ovan. Varken Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ ser någon anledning att avstå från samarbete med S, trots dess öppet "sverigedemokratiska" vändning. Vänsterpartiet fungerar fortfarande i praktiken som ett stödparti till SAP: en del av V:s roll är att med vackra ord dra med sig de väljare som fortfarande kallar sig socialister och antiimperialister. Angående samarbete med S så förklarar Sjöstedt (som vanligt) att "Vänsterpartiet kommer ställa krav på socialdemokraterna". Enligt Sjöstedt måste "de rikaste bidra mer" om vi ska ha "en riktigt bra välfärd". Liksom för t.ex. "Podemos" i Spanien så står inte kapitalismens avskaffande på dagordningen för Vänsterpartiet; det uttalade målet är i stället att stabilisera kapitalismen genom en viss "utjämning av klyftorna", vilken skall genomföras med hjälp av den borgerliga staten och de "goda", "ansvarstagande" kapitalisterna. Liksom alla de övriga partierna så ger V i praktiken sitt fulla stöd till den svenska imperialismen och dess utsugning av de förtryckta länderna, vilken skall tjäna till att finansiera nämnda "välfärdsreformer". Liksom alla de övriga partierna så förespråkar Vänsterpartiet ett stärkande av den borgerliga förtrycksapparaten, av repressionen mot arbetarklassen och folket, med skräckpropagandan om "brottsvågen" som förevändning.

De övriga organisationerna inom "vänstern" konkurrerar med V och S om att mobilisera framför allt arbetararistokratin och småbourgeoisien för samma reformistiska, socialfascistiska politik på borgarklassens villkor. Den anarkistiska rörelsen, med Förbundet Allt åt Alla i spetsen, ser numera det borgerliga parlamentet som ett demokratiskt "komplement" till den utomparlamentariska rörelsen, och ser uttryckligen Vänsterpartiet som en allierad eller åtminstone "det mindre dåliga alternativet". De blir därför i praktiken ett stödparti till V och S, och överväger måhända att själva ställa upp i val i framtiden (liksom deras "kommunalistiska" motsvarigheter t.ex. i Spanien). Det s.k. "Kommunistiska Partiet" har som vi redan sett också hängt på den "invandringskritiska" hetsen och kräver liksom sossarna "hårdare tag" och en starkare borgerlig förtrycksapparat. SKP för fram en liknande linje. Alla uppmanar de oss att fortsätta rösta i de borgerliga valen.

Det vi ser i denna valrörelse är samma sak som vi ser i hela världen. Som Lenin sade: "det borgerliga parlamentet är en främmande inrättning, bourgeoisiens verktyg för att undertrycka proletärerna". Det är inte bara så att arbetarklassen inte kan ta makten genom de borgerliga parlamenten - i detta imperialistiska stadium av kapitalismen, som präglas av "reaktion över hela linjen", kan de inte heller användas som en propagandaplattform eller "tribun". Erfarenheten i hela världen visar entydigt, att de "arbetarpartier" som går den parlamentariska vägen oundvikligen blir borgarklassens och kontrarevolutionens representanter. Imperialismen och dess s.k. "demokrati" är rutten och döende, och det finns ingen anledning för arbetarklassen att hjälpa till att hålla den kvar i livet genom att rösta på dess partier.

Valet, "vänstern" och borgarstaten

Nu grubblas och funderas det inom "vänstern". Dess debattörer, skribenter och organisationer verkar fullkomligt chockerade över valresultatet och försöker desperat förklara varför det blev som det blev och vad man nu skall ta sig till. Efter en valcirkus där hela denna "vänster" - inte bara den reformistiska partivänstern utan även den anarkistiska/syndikalistiska och "utomparlamentariska" - kampanjat entusiastiskt för vikten av att "rösta bort alliansen" och "rösta bort fascismen", verkar de nu stå handfallna och förvirrade när folket inte nappade på sosseblockets valfläsk om "välfärd" i den utsträckning de förväntat sig, och situationen efter valet blivit ännu en bekräftelse på parlamentarismens kris. Faktum är ju nämligen att åtminstone ledarskikten inom dessa båda falanger av "vänstern" redan uteslutit och "tagit avstånd" från alla vägar utom den reformistiska; antingen genom att öppet svära trohet till borgarstaten och dess våldsmonopol eller genom att förkasta alla former av organisering som skulle kunna utgöra något verkligt hot mot nämnda stat och våldsmonopol.

En stor del av grubblerierna rör sig om SD:s valframgångar. "HUR kunde det hända att så många röstade på fascismen" frågar de sig upprört. Hur kunde folk rösta på ett parti som är så uppenbart rasistiskt och med rötter i den uttalade fascismen? Och det är förstås en väsentlig fråga att besvara (vi kommer att återkomma till den) - men det som är lite lustigt är ju att ingen av dem frågar sig hur så många kunde rösta på t.ex. sossarna - ett parti som attackerat och inskränkt arbetarklassens rättigheter år efter år, som gått i spetsen för både nedskärningar i vården, för övervakningssamhället och för Sveriges vapenförsäljning och imperialistiska

Träffande affisch från "Ingen människa
är illegal" i Göteborg

folkmordskrig i tredje världen. Detta ensidiga fokus på just SD:s och de små nassesekternas speciella variant av fascism är uttryck för en inskränkt form av "antirasism" som grundar sig på borgerliga, liberala principer, på floskler om "mångfald" och "tolerans", på bevarandet av olika gruppers "kulturella särart" och på kapitalets behov av billig arbetskraft, i stället för en antifascism grundad på alla arbetares gemensamma intressen, oavsett nationalitet, gentemot borgarklassen och de imperialistiska staterna, inklusive den svenska.


Att tala om SD som ett "hot mot demokratin" blir alltså lite missriktat; det förutsätter ju att man erkänner det befintliga systemet som en legitim demokrati. Man missar att den fascistiska politiken i imperialiststaten Sverige redan är ett faktum, och den har inte förverkligats genom SD utan genom de övriga riksdagspartierna: hetskampanjen och repressionen mot antifascister, förföljelserna av flyktingar (REVA), den statliga rasistiska terrorn mot arbetarbefolkningen i förorterna och den imperialistiska aggressionen utomlands - dessa saker har de alla (inklusive Vänsterpartiet) godkänt och genomfört; SD:s roll är snarare att popularisera de härskandes rasistiska politik och få den att framstå som "folklig". Den växande fascismen är inte någon slags sjukdom som uppstår hos den "missnöjda pöbeln" i kristider eller som ett resultat av "Alliansens politik"; den kommer tvärtom uppifrån, den är ett resultat av att den härskande klassen i allt högre grad försöker rädda den fallfärdiga kapitalismen genom fascistisk politik och genom att vända arbetare mot arbetare. Då är frågan, ska vi verkligen bekämpa fascismen genom att föreslå andra sätt att rädda kapitalismen, borgarstaten och parlamentarismen ur krisen - med "fördelningspolitik", som t.ex. Salka Sandén verkar mena? Eller skall vi återuppta den revolutionära arbetarrörelsens väg, d.v.s. en gång för alla vända ryggen åt den reformistiska återvändsgränden, organisera oss och göra vad som krävs för att störta det här systemet? Om vi är antifascister, ska vi verkligen låta borgarna sätta dagordningen med sin hycklande "antirasism", ska vi "gilla olika" och legitimera systemet genom att bara bekämpa vissa av fascismens representanter? Eller skall vi i stället utgå ifrån att vi som arbetare faktiskt är lika; att vi alla, oavsett var vi kommer ifrån och oavsett kön, har samma intressen; att de som i verkligheten är "olika" oss är borgarna som suger ut oss?

Nu är det visserligen fler och fler som talar om att "vänsterns" och "antirasismens" strategier har misslyckats, och att de måste omvärderas och kritiseras. Det börjar gå upp för en del att en "vänster" som utnämner "vita heteromän" till fiender knappast bidrar till skapandet av någon ny arbetarrörelse, och att det faktum att en del av arbetarklassen låter sig luras av fascisterna är ett tydligt bevis på att de existerande s.k. arbetarrörelserna uppenbarligen inte gör vad de borde göra (för att dra till med en underdrift). Men dessa "radikala" ideologer, "vänsterns" ledarskikt och intellektuella auktoriteter, från ”vänsterpartierna” och Allt åt Alla till Aftonbladet,
Arena och Arbetaren, hur mycket de än talar om behovet av "utomparlamentarisk" kamp, hur mycket de än talar om "klasskamp" eller t.o.m. "revolution", så erbjuder de fortfarande ingen utväg ur den parlamentariska och reformistiska återvändsgränden. De talar om "bristen på visioner" för arbetarrörelsen, men hur kan de själva erbjuda några visioner om ett annat samhälle när deras karriärer som politiker och vänsterintellektuella är bundna till den härskande klassen, dess stat och dess parti- och presstöd?

Marx blir arresterad
i Bryssel 1841

Problemet är just detta; att de allihop när det kommer till kritan krampaktigt håller fast vid den borgerliga staten, hur mycket de än "kritiserar" den eller vill "förändra" den. Oavsett om dessa den nutida "vänsterns" ledarfigurer är vänsterpartister eller "frihetliga" anarkosyndikalister, så är de allihop rörande eniga med både liberaler och fascister i sitt förkastande av det som de kallar den "auktoritära" marxismen, d.v.s. den som håller fast vid det Kommunistiska Manifestet som sitt politiska program, den som vägledde alla arbetarklassens stora segrar under 18- och 1900-talet, och därmed skrämde borgarna till den grad att de tvingades göra eftergifter gentemot arbetarklassen även i de kapitalistiska länderna. Borgarklassen kan som sagt villigt acceptera alla möjliga s.k. "marxistiska" och "socialistiska" teorier; det enda som skrämmer kapitalet på allvar är den verkliga marxismen, den som från Marx och framåt insisterat på att arbetarklassen i varje land måste skapa sin förtrupp, sitt parti, för att ge klassen politisk vägledning och ena den, för att kunna organisera oss i stor skala och beväpna oss på det sätt som krävs för att krossa den borgerliga staten och bygga arbetarstaten, därför att det är förutsättningen för att kunna skapa ett samhälle utan klasser, där ingen stat längre behövs.

Himmelska Fridens Torg 1989:
demonstranter hyllar Mao i protest
mot regimen

Vad vi ser idag är en ”vänster” som med hull och hår har svalt de härskandes propaganda om att socialismen ”misslyckades”, att marxismen är ”föråldrad” och måste ersättas med ”nya” teorier och ”nya” former av sociala rörelser, och att den nutida kapitalismen – imperialismen – inte går att besegra utan bara kan "modifieras". Men denna propaganda är inte baserad på fakta, utan på borgerlig reaktionär ideologi. De enorma framgångarna för arbetarklassen och folken i de socialistiska länderna förminskas inte av det faktum att nya borgare (på 50-talet i Sovjetunionen, efter Maos död i Kina o.s.v.) förkastade marxismen och återinförde kapitalismen i dessa länder. Att ta dessa tillfälliga borgerliga segrar som bevis för att de sovjetiska och kinesiska kommunisterna ”hade fel”, är ungefär som att säga att cykeln är en misslyckad uppfinning för att någon lyckats slå sönder en cykel, eller att den tidiga svenska arbetarrörelsen ”hade fel” för att reformistiska sossepampar sedan tog över ledningen. Dessa klassförrädares maktövertaganden visar tvärtom tydligt vilka det är som har intresse av att bekämpa och förvränga de marxistiska principerna. Idag kämpar miljontals arbetare och fattiga bönder i Asien, Latinamerika och andra delar av världen mot de borgerliga "förnyarna" av marxismen för att återta den revolutionära vägen med vetenskaplig socialism, för att med sina revolutionära partier och folkarméer upprätta arbetarklassens makt och slänga ut imperialisterna.

Men i sitt avståndstagande från detta arbetarklassens revolutionära arv är den svenska partivänsterns toppar fullständigt eniga med representanterna för den anarkosyndikalistiska, "frihetliga" eller "rådskommunistiska" falangen. För de förstnämnda ligger fokus på att vinna röster åt sina respektive partier, men de erkänner även behovet av en "utomparlamentarisk" kamp för att påverka opinionen och hantera oroväckande upprorsstämningar. För de "frihetliga" handlar allt om den "utomparlamentariska" kampen för att reformera samhället "lokalt" och "gradvis", men de ser idag även den parlamentariska vänstern som ett slags nödvändigt komplement. Det är t.ex. intressant att se hur Daniel Wiklander i Arbetaren verkar hoppas på att denna "rörelse underifrån" skall leda till uppkomsten av nya reformistiska partier, som skall nå "betydligt större valframgångar än dagens vänsterpartier". Det verkar alltså som att partier som organisationsform numera är OK även för de "frihetliga", men notera att de förutsätts vara parlamentariska, d.v.s. agera inom ramarna för det borgerliga systemet. Det enda denna nutida "vänster" enhälligt vänder sig emot är tydligen det revolutionära arbetarpartiet, det som förkastar borgarnas stat och parlament, det som byggs för att störta systemet, inte för att reformera det; för att arbetarklassen skall ta makten, inte för att i oändlighet försöka ”påverka den underifrån”.