Om kampen mot socialchauvinismen - då och nu

Hur bör de klassmedvetna arbetarna, kommunisterna och revolutionärerna förhålla sig till den reformistiska ”vänster” som pratar vitt och brett om ”socialism” och t.o.m. ”kamp mot imperialismen”, samtidigt som den i praktiken troget stödjer imperialisternas utsugning och plundrings- och omfördelningskrig? En ”vänster” som idag fortsätter att tuta i det arbetande folket att systemet går att ”förändra”, att de kommer införa ”socialism” om vi bara lugnar oss och röstar på deras partier? Ska vi inbilla oss att representanterna för denna ”vänster” bara har ”missförstått” några saker; att de i själva verket kämpar för samma mål som vi och det bästa är diplomatiskt försöka ”hålla ihop vänstern”? Eller ska vi en gång för alla inse att det ledande skiktet inom denna ”vänster” inte alls tillhör någon arbetarrörelse, utan för länge sedan har förrått arbetarklassen och socialismen och ställt sig på imperialisternas sida?

Splittringen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och den borgerliga, opportunistiska s.k. ”vänstern” har historiskt sett alltid dragits till sin spets genom ställningstagandet till det imperialistiska kriget, och där ser det ungefär likadant ut idag som för hundra år sedan. I Sverige har vi idag ett ”Vänsterparti” som i sin praktiska politik tar ställning FÖR imperialisternas plundringskrig, och FÖR deras nu pågående förberedelser för ett nytt stort omfördelningskrig. Hur mycket deras valkampanjer, förstamajtal och färgglada broschyrer än fylls av vackra ord om ”socialism” och ”fred”, så är de i hela sin praktik, i alla sina faktiska beslut, absolut lojala gentemot den härskande klassen, den imperialistiska staten och dess krigshets.

Krigshets i glada regnbågsfärger

Bakom deras försiktiga ”kritik” av NATO-övningarna på svensk mark döljer sig det faktum att V redan sagt ja och amen till Sveriges deltagande i de imperialistiska krigen (1). Bakom deras ”kritik” av imperialismens folkmord döljer sig det faktum att de sa ja till NATO:s bombkrig mot Libyen (och Sveriges deltagande i detsamma). Bakom deras slagord om att ”avskaffa kapitalismen” döljer sig deras otvetydiga försvar av den borgerliga staten och privategendomen och deras fördömande av de ”vänsterextremister” som kan tänkas hota den rådande ordningen. Detta slags partier är inte arbetarpartier som valt en ”annan taktik” eller ”råkat ta några dåliga beslut”; de är borgerliga partier vars objektiva uppgift är att söva arbetarklassen och mobilisera en del av det arbetande folket till stöd för imperialismens utsugning och krig med hjälp av hycklande paroller om ”rättvisa” och ”välfärd”.

Inte heller det ”frihetliga” förbundet ”Allt åt Alla” lyfter ett finger mot de pågående plundringskrigen eller mot förberedelserna för omfördelningskrig och kontrarevolutionärt krig på europeisk mark. Tillsammans med V har de tvärtom krävt MER imperialistiska trupper till Syrien, till stöd för den västvänliga, borgerligt nationalistiska YPG-gerillan. Från de självutnämnda ”antiimperialisterna” i KP hörs bara tomma ord; i praktiken tar de öppet ställning för att stärka den borgerliga våldsapparaten till ”fosterlandets försvar” mot diverse yttre fiender.  Alla dessa organisationer, som svurit trohet till den borgerliga diktaturens våldsmonopol och dess påstådda ”demokrati”, är uppenbarligen det som kallas ”socialchauvinister”, d.v.s. socialister i ord, men borgerliga pro-imperialister i handling.

Detta är som sagt ingen ny kamp. För mer än hundra år sedan var det den revolutionära arbetarrörelsen, och inte minst kvinnorna inom den, som gick i spetsen mot imperialismens krig. Men även efter den Andra Internationalens sammanbrott och brytningen mellan den revolutionära arbetarrörelsen och socialchauvinisterna fanns det de som ville tona ned skillnaderna och försonas med dem som förrått arbetarklassens sak. Kampen kring denna fråga utvecklades bl.a. vid Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, och sammanfattas av Lenin i texten nedan.

_____________

 (1) Jonas Sjöstedt: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag"

"Nu anser Vänsterpartiet att de satsningar som görs på rekrytering till och förstärkning av totalförsvaret är nödvändiga. Partiet står bakom regeringens budget men Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Lotta Johnsson Fornarve är tydlig med att de vill se ökade satsningar och fokus på det civila försvaret framöver. 'För att alliansfriheten ska bli trovärdig måste Sverige ha ett starkt försvar och det måste få kosta.'" (https://www.svenskafreds.se/kampanj/militar-upprustning-eller-civil-krisberedskap-vanstern/)

Jonas Sjöstedt (v): Boots-on-the-ground i Syrien

________________________

V.I. Lenin 

OM KAMPEN MOT SOCIALCHAUVINISMEN

(Övers. av JB från engelska)

Det senaste och mest intressanta materialet rörande detta aktuella problem har levererats av Socialistiska Kvinnors Internationella Konferens, som nyligen hölls i Bern. Här nedan finner läsarna en redogörelse för Konferensen och de två resolutionerna - den som antogs och den som avvisades. I denna artikel önskar vi enbart diskutera en aspekt av frågan.

Representanter för kvinnororganisationerna knutna till Organisationskommittén; kvinnliga medlemmar av Troelstas parti i Holland; kvinnor från de schweiziska organisationerna som är fientliga till Berner Tagwacht p.g.a. dess påstått överdrivet vänstervridna hållningar; den franska representanten, som är ovillig att på någon viktig punkt avvika från det officiella partiet, vilket är känt för att ansluta sig till den socialchauvinistiska ståndpunkten; de brittiska kvinnorna, som är fientliga till idén om en klar skiljelinje mellan pacifismen och den revolutionära proletära taktiken - alla dessa kom överens med den tyska "vänster" -socialdemokratins kvinnor om en resolution. Representanterna för kvinnoorganisationerna knutna till vårt Partis Centralkommitté var oeniga med dem och föredrog att för tillfället fortsätta vara isolerade framför att ingå i detta slags block.

Vad är kärnan i denna oenighet? Vilka principer och vilken allmän politisk betydelse är inblandade i denna konflikt?

Vid första anblick verkar medelvägs-resolutionen, som har förenat opportunisterna och en del av vänstern, vara mycket passande och principiellt korrekt. Kriget förklaras där vara ett imperialistiskt sådant, idén om "fosterlandsförsvaret" har fördömts, arbetarna har kallats att genomföra massdemonstrationer, etc. etc. Det kan verka som om vår resolution skilde sig från denna endast i att den använde flera skarpare uttryck såsom "förräderi", "opportunism", "utträde ur borgerliga regeringar", etc.

Det är tveklöst utifrån denna ståndpunkt som kritik kommer att riktas mot tillbakadragandet av representanterna för de kvinnororganisationer som är knutna till vårt Partis Centralkommitté.

Om vi emellertid ägnar frågan mer uppmärksamhet, utan att begränsa oss till ett rent "formellt" erkännande av den ena eller andra sanningen, så kommer vi att inse att sådan kritik är helt obefogad.

Det var två världsåskådningar, två utlåtanden om kriget och Internationalens uppgifter, två taktiker för de proletära partierna som drabbade samman vid Konferensen. Den ena ståndpunkten anser att det inte har skett någon kollaps av Internationalen; inga djupa och allvarliga hinder för ett återgående från chauvinism till socialism; ingen stark "inre fiende" i form av opportunismen; inget direkt och uppenbart förräderi mot socialismen av opportunismen. Slutsatsen av detta skulle kunna lyda som följer: låt oss inte fördöma någon; låt oss ge "amnesti" åt dem som har brutit mot Stuttgart- och Basel-resolutionerna; låt oss blott ge rådet att den kurs som följs bör vara mer åt vänster och att massorna bör kallas till att demonstrera.

Den andra ståndpunkten är diametralt motsatt den föregående på var och en av de ovan nämnda punkterna. Ingenting är mer skadligt eller mer katastrofalt för den proletära saken än en fortsättning på diplomatin inom Partiet gentemot opportunisterna och socialchauvinisterna. Majoritetsresolutionen visade sig vara acceptabel för de opportunistiska delegaterna och för dagens officiella partiers anhängare just därför att den är genomsyrad av diplomatins anda. Sådan diplomati används för att vilseleda de arbetande massorna, som för närvarande leds av de officiella socialpatrioterna. En absolut felaktig och skadlig idé ingjutes i de arbetande massorna, idén att dagens socialdemokratiska partier, med sina nuvarande ledare, är kapabla att ändra sin kurs från en felaktig till en korrekt sådan.

Så är inte fallet. Det är en högst avskyvärd och skadlig illusion. Dagens socialdemokratiska partier och deras ledare är oförmögna att på allvar ändra sin kurs. I praktiken kommer allting att fortsätta som förut; ”Vänsterns” önskningar som de uttrycks i majoritetsresolutionen kommer att förbli oskyldiga önskningar; en ofelbar politisk instinkt föranledde detta hos anhängarna till Troelstas parti och den nuvarande ledningen för det franska partiet, när de röstade för en sådan resolution. Det är bara när den på det mest aktiva sätt stöds av de nuvarande ledarna för de socialdemokratiska partierna som en kallelse till massdemonstrationer kan få allvarlig och praktiskt betydelse.

Kan man förväntas sig ett sådant stöd? Uppenbarligen inte. Det är allmänt känt att en sådan kallelse kommer att mötas, inte av stöd, utan av envist (och mestadels förtäckt) motstånd från ledarna.

Om arbetarna fick höra detta på ett rättframt sätt, så skulle de veta sanningen; de skulle veta att för att ge verkning åt ”Vänsterns” önskningar, så behövs det en radikal förändring i de socialdemokratiska partiernas linje; den mest envisa kamp är nödvändig mot opportunisterna och deras ”centristiska” vänner. Som det är nu har arbetarna sövts av ”Vänsterns” önskningar, medan Konferensen vägrade att högt och tydligt namnge den ondska som måste bekämpas om dessa önskningar skall kunna förverkligas.

De diplomatiska ledarna, som nu för fram en chauvinistisk politik inom de socialdemokratiska partierna, kommer att ha stor nytta av svagheten, obeslutsamheten och den bristande tydligheten i majoritetsresolutionen. Som de sluga parlamentariker de är, kommer de att fördela rollerna emellan sig: några av dem kommer att säga att Kautsky och Co.:s ”seriösa” argument inte värderades och analyserades, och därför måste diskuteras i en bredare församling; andra kommer att säga ”hade vi inte rätt när vi sade att det inte fanns några djupa meningsskiljaktigheter, om de kvinnliga anhängarna till Troelstra och Guesde-Sembat-partierna kunde komma överens med de tyska vänsterkvinnorna?”

Kvinnokonferensen skulle inte ha hjälpt Scheidemann, Haase, Kautsky, Vandervelde, Hyndman, Guesde, Sembat, Plekhanov och andra att avtrubba de arbetande massornas vaksamhet. Tvärtom så borde den ha försökt att väcka dem och förklarat ett beslutsamt krig mot opportunismen. Endast i det fallet skulle resultatet ha blivit inte ett hopp om att de ovan nämnda ”ledarna” skulle ”reformeras”, utan ett uppbådande av styrkor för en hård och bitter kamp.

Betänk hur opportunisterna och ”centristerna” bröt mot Stuttgart- och Baselresolutionerna. Detta är frågans själva kärna. Försök att visualisera, tydligt och utan diplomati, vad det är som faktiskt har hänt.

Då den förutser krig, samlas Internationalen och beslutar enhälligt, att om krig skulle bryta ut arbeta för att ”påskynda kapitalismens fall”; att arbeta i Kommunens anda, i andan från Oktober och December 1905 (detta är ordagrant ur Baselresolutionen!); att arbeta i en anda som ser det som ett ”brott” om ett lands arbetare skjuter mot ett annat lands arbetare”.

Här följs en handlingslinje i internationalistisk, proletär och revolutionär anda med all tydlighet, en tydlighet som inte kan förbättras inom legalitetens gränser.

Sedan bröt kriget ut – precis den sorts krig och precis på det sätt som förutsågs vid Basel. De officiella partierna handlade i rakt motsatt anda: inte som internationalister utan som nationalister; inte på ett proletärt utan på ett borgerligt sätt; inte i en revolutionär riktning utan i ultra-opportunismens riktning. Om vi säger till arbetarna att detta var regelrätt förräderi mot socialismens sak, så förkastar vi därmed alla undanflykter och svepskäl, alla sofismer a la Kautsky och Axelrod. Vi pekar tydligt på omfattningen och makten i denna ondska; vi kallar tydligt till kamp mot denna ondska, inte till försoning med den.

Och majoritetsresolutionen då? Den innehåller inte ett ord av fördömande mot förrädarna, eller ett enda ord om opportunismen, utan bara det simpla upprepandet av de idéer som uttrycktes i Baselresolutionen! Man skulle kunna tro att ingenting allvarligt har skett, att ett oavsiktligt mindre fel begåtts vilket endast påkallar ett upprepande av det gamla beslutet, eller att en meningsskiljaktighet dykt upp som är oviktig och inte rör principer, och som kan slätas över!

Detta är ett regelrätt hån mot Internationalens beslut, ett hån mot arbetarna. Faktum är att socialchauvinisterna inte önskar något annat än ett simpelt upprepande av de gamla besluten, bara ingenting förändras i praktiken. Detta är i verkligheten en underförstått och hycklande, dold amnesti för de socialchauvinistiska anhängarna till de flesta av dagens partier. VI vet att det finns många som skulle följa denna väg och begränsa sig till några vänsterfraser. Denna väg är emellertid ingenting för oss. Vi har följt en annan väg, och vi kommer fortsätta att följa den; vi vill hjälpa arbetarrörelsen och det faktiska byggandet av ett arbetarparti, i en anda av oförsonlighet mot opportunismen och socialchauvinismen.

En del av de tyska kvinnliga delegaterna verkar ha varit rädda för en väldigt tydlig resolution av skäl som endast handlar om utvecklingstakten i kampen mot chauvinismen inom ett enda parti, nämligen deras eget. Ett sådant resonemang var uppenbarligen malplacerat och felaktigt, eftersom den internationella resolutionen inte behandlade, och kunde inte behandla, varken hastigheten eller de konkreta förutsättningarna för kampen mot socialchauvinismen inom de enskilda länderna; i det avseendet är de olika partiernas autonomi obestridlig. Det behövdes ett tillkännagivande, från en internationell tribun, av en oåterkallelig brytning med socialchauvinismen i hela det socialdemokratiska arbetets ledning och karaktär. I stället för detta upprepade majoritetsresolutionen ännu en gång det gamla felet från den Andra Internationalen, som diplomatiskt täckte över opportunismen och klyftan mellan ord och handling. Vi upprepar: detta är en väg som vi inte kommer att gå.

Not:

Socialistiska kvinnors internationella konferens hölls i Bern den 26 – 28 mars 1915 och behandlade inställningen till kriget. Den sammankallades på initiativ av kvinnorganisationerna knutna till Rysslands Socialdemokratiska Arbetarepartis Centralkommitté, med Clara Zetkins, ledare för den internationella kvinnorörelsen, aktiva deltagande. Tjugonio delegater från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Holland, Schweiz, Ryssland och Polen deltog i Konferensen, och den ryska delegationen inkluderade N.K. Krupskaya och Inessa Armand.

Spanska maoister om attacken i Barcelona

Efter en tids uppehåll p.g.a. aktiviteter på annat håll är Järnbastionen nu tillbaka. Idag publicerar vi en svensk översättning av ett nytt uttalande från den spanska bloggen "Mar armado de masas" (det väpnade havet av massor) apropå de senaste "terrorattackerna" i Barcelona och Cambrils. Liksom här i Sverige ser vi hur borgarklassen och dess stater i andra länder använder "terrorn" som ännu ett sätt att försöka ena befolkningen till stöd för mer imperialistiska folkmordskrig, mer borgerlig diktatur, mer repression och mer fascism. Och i Spanien liksom i Sverige eller i USA kan utsugarna räkna med troget stöd från det ledande skiktet inom den s.k. "vänster" som går i borgarstatens ledband och vars roll är att svepa in krigshetsen och den fascistiska politiken i "vänster"-fraser.

KOMMUNIKÉ

Attackerna i Barcelona och Cambrils, som riktades mot folkets massor och arbetarklassen och utfördes av den Islamiska Staten, kan nu läggas till de övriga kontrarevolutionära och reaktionära aktioner som Islamiska Staten utfört i de imperialistiska länderna. Kännetecknande för dessa aktioner är att deras militära mål inte är medlemmar av den gamla staten, storkapitalets representativa byggnader eller reaktionära institutioner etc., utan tvärtom; deras mål är folkets massor.

Efter dessa attacker mot de arbetande massorna uppmanar den spanska storbourgeoisien - genom sina representanter och ombud, Partido Populars regering, PSOE och Podemos ("vi står till myndigheternas förfogande" har Pablo Iglesias försäkrat) - medborgarna till enighet med den spanska imperialistiska staten, dess "demokrati" och dess reaktionära institutioner. Samtidigt driver statsapparaten fram en kampanj mot arbetarna med invandrarbakgrund; de säger att de finns problem med integration, marockaner, araber, muslimer m.fl. utpekas som "terrorister" etc. för att försöka splittra arbetarklassen och fortsätta med uppgiften att förfölja alla kamper som förs mot den gamla spanska imperialistiska staten och mer och mer skärpa den inhemska reaktionen.

Den Islamiska Staten är CIA:s verk. I Mellanöstern har dess aktioner skapat förutsättningarna för yankee-supermaktens intervention i namn av "demokratin" och kampen mot "terrorismen". Som resultat av imperialismens djupa och slutgiltiga kris, försöker de imperialistiska supermakterna och makterna förlänga sin dödskamp medan de gör upp - i sammansvärjning och tvist - om naturtillgångarna, den billiga arbetskraften, marknaderna och inflytandezonerna, på väg mot ett nytt världskrig.

Den hegemoniska yankee-supermakten har valt scenariot för det inledande slaget. Den har destabiliserat Mellanöstern med den "Arabiska våren" och sedan med den Islamiska Staten, och när förutsättningarna för dess intervention väl var skapade så har supermakten koncentrerat och placerat ut sina modernaste vapen, trupper och legosoldater i en ansträngning för att behålla sin roll som hegemonisk supermakt i världen, i tvist med supermakterna Ryssland och Kina om Mellanösterns olja, gas och vatten. Även dessa supermakter har positionerat sig i Mellanöstern, just nu i Syrien, där de kommer att tjäna stora pengar på återuppbyggnaden.

Banderoll i Madrid:
"Era krig, våra döda. Solidaritet med Barcelona"

Samtidigt som de imperialistiska länderna fortsätter med det imperialistiska kriget utomlands, försöker de säkra sitt bakland. Om baklandet inte är lugnt, så kan imperialisterna inte föra sitt krig. Borgarklassen behöver vidta åtgärder för att förhindra varje slags organiserat motstånd från arbetarklassen mot dess utrikes- och inrikespolitik. Den spanska storbourgeoisien är inget undantag.

Den Islamiska Staten bidrar genom sina attacker mot folket i de imperialistiska länderna till att skapa förutsättningarna för att monopolbourgeoisien ska kunna skapa allmän opinion för ännu mer reaktionarisering av den borgerliga staten, inskränkningar av friheter och ursinniga förföljelser mot de massor som kämpar. Den Islamiska Statens reaktionära aktioner i de imperialistiska länderna är en del av imperialismens planer och har ett mål: att försöka splittra arbetarklassen och att ena så många som möjligt till stöd för den gamla imperialistiska staten.

I detta sammanhang av imperialistiskt krig går både den gamla och den nya revisionismen imperialismens och reaktionens ärenden, och fyller sin funktion; att avleda massorna och arbetarklassen från deras huvudsakliga uppgift, att även i de imperialistiska länderna förstöra den gamla borgerliga staten. De fokuserar inte på huvudfienden, d.v.s. supermakterna (USA, Kina och Ryssland) och de övriga imperialistmakterna (Tyskland, Frankrike, Spanien, England, Italien, Sverige etc.) som idag slåss om världen. I stället fokuserar de på Islamiska Staten, och legitimerar på detta sätt det imperialistiska nyuppdelningskriget som de imperialistiska supermakterna och makterna rättfärdigar just i namn av kamp mot reaktionära idéer och försvar av ”friheten”; det är ett ”kategoriskt imperativ” att ”försvara den västerländska civilisationen mot den islamistiska fundamentalismen” sade Oriana Fallaci, en marionett vars trådar styrs av CIA.

Det som i den spanska staten skiljer de olika revisionistiska grupperna åt är stödet åt antingen den ena eller den andra supermakten; det som förenar dem alla är deras stöd till det imperialistiska kriget. Så finns det t.ex. de som stöder Ryssland och Kina och Assads marionettregim, och de som i namn av en borgerlig ”antifascism” stöder den väpnade gren av CIA som är YPG. En proletär och konsekvent antifascism är bara möjlig i kamp på liv och död mot imperialismen: ”reaktion över hela linjen är utmärkande för imperialismen” (Lenin). Det finns t.o.m. de som har gått så långt att de föreslår att den spanska staten bör ”rättas till” så att man kan bilda en gemensam ”antifascistisk” front mot den Islamiska Staten: ”som vi sagt tidigare, så står denna operation mot de som solidariserat sig med det kurdiska folket (underförstått YPG) i motsättning till hur man agerat i andra länder inom den Europeiska Unionen”.

Hur som helst så gör den gamla och den nya revisionismen nu stora ansträngningar för att tydligt visa den imperialistiska storbourgeoisien att de har ”rättat sig” politiskt; efter attacken mot Charlie Hebdo försvarade de omedelbart, högt och tydligt pressfriheten för sionisterna, utan att lämna några tvivel om att deras väg innebär kapitulation inför den inhemska och utländska imperialismen och reaktionen.

Samtidigt genomförde spanska soldater och marines från basen Morón under det senaste året 65 gemensamma manövrar riktade mot Nordafrika. Flottbasen Rota är hem åt 4 ”destroyers” från USA:s flotta, och mer än 2600 spanska soldater är utspridda över de fem kontinenterna i sammanlagt 17 operationer och uppdrag (Mali, Somalia, Libanon, Colombia, Afghanistan, Estland etc.) som koordineras av Operationskommandot EMAS. Nyligen har Rajoy antytt möjligheten att ett spanskt befäl går i spetsen för NATO-trupperna i Östersjön. Den spanska staten tillhör den koalition av mer än 70 länder som yankee-supermakten leder i sin attack mot folken i Mellanöstern.

Här, i baklandet, genomför den spanska imperialistiska staten steg för steg sin fascistisering och försvarar den spanska monopolbourgeoisiens intressen. T.ex. har Hacienda betalat Santander-banken 500 miljoner Euro för Popular, etc. samtidigt som det imperialistiska kriget slår mot arbetarklassen och de arbetande klasserna. Vräkningarna överstiger 100 om dagen, arbetslösheten och utsattheten drabbar arbetarklassen hårt, och 300 har dött på arbetsplatserna under detta års första sex månader. Den enda vägen för folket är folkkriget, lett av det militariserade Kommunistiska Partiet för att förstöra den gamla staten bit för bit, för att göra slut på alla de sviter av kapitalismen som vi lider under, och med folkkrig komma till den gyllene kommunismen.

NED MED IMPERIALISMENS NYUPPDELNING AV VÄRLDEN!
LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!

Mar armado de masas – augusti 2017

Behemoth: om fascismen och imperialismens krig

Idag vill vi rekommendera en mycket läsvärd bok för alla som vill förstå vad fascismen är: Franz L Neumanns Behemoth - The Structure and Practice of National Socialism. Boken kom ut 1942, och har alltså den fördelen att den inte är besmittad av den fullständiga historieförfalskning som den härskande klassen genomförde efter 1945 och som präglar de flesta analyser av kriget och fascismen sedan dess.

Neumann visar i boken utförligt bl.a. hur den tyska fascismen var en ideologi och en rörelse av och för det imperialistiska monopolkapitalet, och hur den använde sig av diverse klassmotsättningar och upprorsstämningar - framför allt bland småbourgeoisien och olika fraktioner av borgarklassen - för att mobilisera befolkningen i enlighet med monopolkapitalets agenda; mot arbetarklassens uppror, för borgarklassens diktatur och för dess imperialistiska aggressionskrig.

Att fundera över: vilka partier/rörelser finns det idag som framställer sig som "revolutionärer" och "socialister" med det egentliga syftet att få oss att acceptera den borgerliga diktaturen och dra med oss i krigshetsen och terrorn mot arbetarklassen och de förtryckta folken i kolonierna?

Boken tar upp flera olika viktiga sidor av fascismens politik som vi kommer att återkomma till; idag återger vi några utdrag som handlar om just fascismen och de imperialistiska krigen. Boken har av någon anledning aldrig översatts till svenska, så översättningen är vår egen.

"I samband med Världskriget 1914-18 såg vi det första försöket att inkorporera de arbetande klasserna i ett imperialistiskt system. Socialdemokraterna och fackföreningarna samarbetade aktivt [...]

Men trots inledande framgångar så misslyckades i slutändan försöket att inkorporera massorna. Det Oberoende Socialdemokratiska Partiet och Spartakusförbundet växte på Socialdemokraternas och fackföreningarnas bekostnad. Den tyska industrins imperialistiska målsättningar blev så tydliga att problemet med fredssträvandena inte längre kunde kringgås. [...]

De imperialistiska grupperna inom det tyska samhället fann i det Nationalsocialistiska partiet den allierade de behövde för att tillhandahålla en massbas för imperialismen. [...]
Under hela den moderna imperialismens historia har imperialistisk propaganda alltid  försökt med två olika tillvägagångssätt: för det första, att framställa kriget som ett defensivt sådant, som en kamp för överlevnad; för det andra, att ideologiskt och organisatoriskt inkorporera massorna i kriget. Den vite mannens börda, folkets mission, Manifest Destiny* är alla exempel på det andra tillvägagångssättet. Detta sätt har aldrig lyckats skapa stöd för storskaligt aggressivt krig. Folk bestämmer sig inte frivilligt för att totalt organisera sig för imperialistisk expansion när det kräver kolossala uppoffringar i blod och energi. De måste tvingas till det. De måste organiseras på ett sådant sätt att de inte kan göra motstånd. De måste utsättas för sådan propaganda så att de inte uttrycker öppet motstånd. Deras demokratiska övertygelser måste dras upp med roten och andra ideologier måste inplanteras. [...]

Inte heller kan sådana krig längre organiseras inom det gamla ramverket av kontrarevolution och absolutism, där endast krigsmaskineriet är centraliserat och där detta helt enkelt förlitar sig på det militära befälets diktatoriska makt. Detta krig är ett totalt sådant; ingen del av livet förblir orört. Varje aktivitet måste underordnas kriget; individen måste bli fullständigt uppslukad av det, måste bli oupplösligt knuten till det. Sådan inkorporering är särskilt nödvändig därför att ett samhälle som genomgått en fas av storskalig demokrati inte längre kan exludera massorna. Organisatoriska, ideologiska och propagandistiska mönster måste utarbetas för detta syfte. Den nya ideologin måste vara demokratisk, åtminstone på ytan. Härskarna och de underlydande måste framställas som om de kämpar för samma intressen; de interna samhälleliga antagonismerna måste användas och förvandlas till extern aggression." 

* Manifest Destiny, "Ett bestämt öde", (Ödets manifest) är ett begrepp som uttrycker övertygelsen att USA var förutbestämt att expandera västerut ända till Stilla Havet. Uttrycket användes första gången i mitten av 1800-talet, ofta för att uppmuntra amerikansk territoriell expansion. (Wikipedia).

Den hemliga uppmarschen: världshärskarnas krig mot arbetarklassen

Apropå imperialisternas och reaktionärernas lögner om Andra världskriget vill vi uppmärksamma den här klassikern: "Der heimliche Aufmarsch" (den hemliga uppmarschen*) med text av Erich Weinert och musik av Hanns Eisler; detta är den mest kända versionen som komponerades 1938 och sjöngs av Ernst Busch. Förutom att det är en mäktig marsch att spela vid demonstrationer och dylikt, så är texten också riktigt bra (vi har översatt den till svenska här nedan). Den pekar på det faktum som reaktionen än idag försöker dölja, att Andra världskriget inte bara var ett krig mellan imperialistmakter om territorier och herravälde, utan också ett krig mellan å ena sidan den imperialistiska borgarklassen, och å andra sidan den internationella arbetarklassen och de förtryckta folken. Imperialisterna i USA och England, och hela världsreaktionen, hoppades innerligt på att den tyska imperialismen under hitlerfascisternas ledning skulle krossa den sovjetiska arbetarstaten en gång för alla. Nordamerikanska, engelska och även svenska storföretagare (Wallenberg) gav omfattande ekonomiskt och politiskt stöd till Hitlertyskland i just detta syfte: att försöka krossa den proletära revolutionen i hela världen, i första hand genom att krossa Sovjetunionen. Det var inte förrän den tyska imperialismen blev ett överhängande hot mot deras egna intressen som de "västallierade" blev så illa tvungna att kriga mot den; den verkliga segern över fascismen vanns av de kämpande folken i Sovjetunionen och Kina, ledda av de Kommunistiska Partierna, och av deras antifascistiska bundsförvanter runtom i världen.

Idag har vi ingen arbetarstat att försvara (ännu); Ryssland och Kina är idag imperialistiska stater som försöker hävda sig i kampen om territorier och om världsherravälde, och supermakten USA:s nuvarande krigshets handlar om att försöka undanröja konkurrenterna, utvidga sitt välde och rädda sig ur sin egen kris. Men det betyder inte att kriget inte angår oss, att det står utanför klasskampen. "Kriget som nu går fram genom länderna är ett krig mot dig, proletär!" lyder en rad i sången, och det är precis så det är. När imperialistmakterna krigar mot varandra för att på nytt dela upp världen emellan sig, eller när de krigar för att tvinga länder till underkastelse och försöka krossa de revolutionära rörelserna, så är det alltid ett krig mot oss, mot arbetarklassen och de förtryckta folken. Och det är bara vi som kan stoppa dem, genom att i hela världen besvara deras rövarkrig med revolutionärt krig, tills vi har byggt ett samhälle där inga krig längre behövs.

Den hemliga uppmarschen

En viskning går runt världen
Arbetare, hör du den inte?
Det är krigsministrarnas röster!
Arbetare, hör du dem inte?
Det viskas från kol- och stålproducenterna!
Det viskas från den kemiska krigsproduktionen!
Det viskas från alla kontinenter!
Mobilisering mot Sovjetunionen!

Arbetare, bönder, beväpna er!
Beväpna er med vapen i hand!
Krossa de fascistiska rövararméerna!
Sätt alla hjärtan i brand!
Plantera arbetets röda fanor
På varje ramp, på varje fabrik!
Då stiger ur det gamla samhällets ruiner
den Socialistiska Världsrepubliken!

Arbetare, hör! De samlar sig till strid
och skriker "för nation och ras!"
Det är världshärskarnas krig
mot arbetarklassen!
För angreppet på Sovjetunionen
är ett angrepp mot revolutionens hjärta!
Och kriget som nu går fram genom länderna
är ett krig mot dig, proletär!

Arbetare, bönder...

* Uppmarsch = samling och gruppering av stridskrafter före krigsutbrott eller strid